Turistvägen längs Ångermanälven  från Ed upp till Resele var lättlöpt och vacker, dessutom ingen trafik.

Det har sina fördelar med att springa längs floder. Det kan aldrig bli särskilt backigt oavsett hur höga de omgivande bergen är.

Ångermanälven blev min följeslagare idag upp till Junsele och kommer så att vara de närmaste dagarna. Områdena här är väldigt natursköna och det beror just på den mäktiga Ångermanälven.

Forsmo kraftverk med den vackra järnvägsbron från 1912. Totalt finns det 30 kraftstationer längs Ångermanälven och jag passerade idag en handfull.

Hos Handlar´n i Resele tog jag matpaus.  Fick USA-feeling där jag satt vid ett litet bord i oredan, några ortsbor kom fram och pratade och undrade vad jag var för märklig typ. Själv gjorde jag samma reflektion. Handlaren själv, en storvuxen man, hjälpte mig att tina upp en portionsförpackning med kyckling och ris som ortsborna levererat. Tur att man var hungrig eftersom det smakade illa, däremot slank flera av Handlar´ns  wienerbröd ner . . .

Imorgon Gafsele, lämnar då Västernorrland och springer in i Västerbotten. Nu om någonsin känns det verkligen som jag är i Norrlands inland.

Keep on running!

Slitet på utsidan men i toppskick på insidan. På hotell Appelberg i Sollefteå bor jag som en kung.

Landsortsstäder kan hysa riktiga hotellpärlor. En sådan är anrika Appelbergs i Sollefteå från 1882.

Jag har tagit in på Appelbergs flera gånger, under 70-talet som reporter på VA i Kramfors åkte jag ibland hit och dansade. Var då lite mystisk, påstod att jag hette Björn Svensson och var journalist på Göteborgs Tidningen, GT. Korkat, naturligtvis. Under senare år har det varit öppna kort.

Under Nils Holgerssonlöpet ifjol blev det också Appelbergs. Jag pratade då länge med hotellägaren Menzer Daoud från Syrien. Han hade tagit över efter att hotellet varit stängt några år. Nu kände han igen mig på direkten! Och det var glada nyheter han hade att berätta.

-Vi har bra beläggning och verksamheten är lönsam. Vi har också kunnat hyra ut en del av huset till en restaurang.

Sollefteå är liksom Kramfors lite speciellt för mig. Här träffade jag min blivande fru som då arbetade på VA:s lokalredaktiion i stan. Det var dock inte under en danskväll eller under namnet Svensson. . .

Igår låg jag på Statt i Kramfors. För mig finns det likheter med Appelbergs. På Statt var jag också och dansade i ungdomens dar (under rätt namn), Statt ser också slitet ut på utsidan men är i gott skick på insidan. Lite anmärkningsvärt är att i bottenvåningen finns ett stort och toppmodernt gym och med två mycket dyra löpband, mitt favoritband som bara några enstaka F&S i Stockholm har råd att hålla sig med, dock bara med ett exemplar. Eftersom dagens löptur till Sollefteå inte var myket längre än en mara inledde jag med lite bandlöpning.

Sågverksindustrin har just nu högkonjunktur. En hög dollarkurs och ingen konkurrens från Ryssland gör att sågverken nu är enormt lönsamma. Bollstasågen, som ingår i SCA, är ett av Sveriges största och modernaste. Som aktieägare i SCA får jag lite extra spring i benen när jag ser "mina" fabriker, tidigare har jag sett industrierna i Sundsvall och Östrand.

Trots att jag jobbat i de här områdena har jag aldrig hört talas om Häxberget i Torsåker utanför Bollstabruk. Här skedde 1675 Sveriges största massavrättning i fredstid då 71 kvinnor, män och barn halshöggs sedan de utpekats som häxor.

Vägen upp över bergen leder till Häxberget där en minnessten är rest. Tyvärr skulle avstickaren från Riks 90 bli för lång så det blev inget besök.

Dagens distans: 47 km

Veckans distans: 406 km

Keep on running!

Ingenting finns idag kvar av Sprängsvikens järnvägsstation. 1974 skrev jag i Västernorrlands Allehanda om stationens siste stins. Sprängsviken blev rikskänt 1931 då militär från I21 och T3 i Sollefteå kom hit för att skydda strejkbrytare och stoppa en fredlig demonstration. Fem personer sköts ihjäl under Ådalshändelserna.

Hälledal, Sprängsviken, Lunde, Frånö, Kramfors . . . Minnena från min tid som journalist här uppe i Ådalen på 70-talet kommer tillbaka när jag nu på springande återvänder till de gamla jaktmarkerna.

Och det är angenäma minnen. Jag trivdes i Kramfors och det var framför allt människorna jag gillade. Här var ingen märkvärdig, här stack man inte upp, här ogillade man snobbiga Stockholmare men Göteborgare kunde accepteras. Och nyhetsnässigt var det full rulle; en massa bränder, stora industrinedläggelser men också stora statliga industrisatsningar (alla misslyckade) etc. VA, som jag jobbad på, var en djärv och bra lokaltidning (tyvärr nerlagd liksom konkurrenten Nya Norrland).

Det har snart gått 50 år sedan jag lämnade Ådalen. Kramfors har dött sotdöden. Ändå känns mycket igen, gamla Handelsbankens kontor på Limstagatan ligger kvar (är fortfarande kund där), såväl Kramm som Statt är igång, polishuset kvar på samma adress, gamla Tempo har blivit Hemköp och järnvägstationen har ersatts med en ny.

Fullt med ungdomar på "Kramfors Stadsfest" med tivoli, artistuppträdanden mm. I bakgrunden Stenskolan.

Är det nya Ådalskravaller? undrar jag när jag dyblöt efter ett åskoväder rullar in i Kramfors på lördagskvällen. På gatorna ett myller av ungdomar, avspärrningar, vakter och poliser. Nej, det är Kramfors Stadsfest som pågår, får jag veta av en ordningsvakt.

Så många ungdomar har jag aldrig sett i Kramfors. Skulle dom stanna kvar, ja då finns det kanske hopp om att sotdöden kan upphöra.

Imorgon Sollefteå, därefter Junsele.

Dagens distans: 48 km

Keep on running!

Lunch på en stubbe tillsammans med myggen. När det inte finns några restauranger längs vägen är lunch i det fria enda alternativet. Inget bra alternativ, återhätningen blir dålig.

Äntligen halvvägs! Idag på min nittonde löpdag tog jag mig till Härnösand och har nu sprungit totalt 110 mil. Det  motsvarar halva totaldistansen.

Detta innebär ett dagssnitt på 58 km, mer än under något av USA-löpen. Det är egentligen för långa sträckor, idealiskt tror jag skulle vara 45-50 km/dag. Kroppen anpassar sig visserligen, jag är inte sliten men dagarna blir onödigt långa.

Återstår 21 löpdagar, andra halvan blir alltså på pappret något lättare. Men i praktiken blir det nog inte så eftersom Norrlands inland med ödemarker och backar ligger framför mig, tyvärr också två campingnätter. Att Lidls medhavda myggspray inte verkar så effektiv oroar . . .

Ingen brist på skyltar! Passagen mellan Åsäng och Stigsjö kyrka är 17 km. Underlaget med makadam var det värsta tänkbara, dessutom fruktansvärda backar. Här har jag sprungit två gånger tidigare men då var det bara vanlig grusväg.

Åker man bil mellan Sundsvall och Härnösand är sträckan 52 km. För löparen blir den cirka 64 km. Varför så mycket längre? Jo, på grund av att man måste ta omvägar för att undvika E4:an som är en 2+1 väg. Jag avskyr dessa vajervägar, livsfarliga och de skapar ogenomträngliga barriärer i landskapet för gångare och cyklister. Det borde vara krav på cykelbana vid sidan av en 2+1 väg när det inte finns vettiga alternativvägar. Den här gången väljer jag därför att inte följa E4:an längs kusten utan viker av in i landet via Kramfors och Sollefteå.

Morgondagen går just till Kramfors. Känns nästan som en vilodag, bara en mara . . .

Dagens distans: 66 km

Keep on running!

Sidsjöns mentalsjukhus hade 900 intagna och var igång cirka 60 år innan det lades ner 2001. Jag bor på Sidsjö Hotell & Konferens (byggnaden skymd i bild men längst bort till vänster).

Jag bor på ett nerlagt mentalsjukhus i Sundsvall. Hade det varit igång idag hade jag kanske tvångsvårdats, ja rent av utsatts för lobotomi. Bland hotellgästerna måste jag betraktas som en löparidiot.

När jag på 70-talet jobbade på Västernorrlands Allehanda i Kramfors, Härnösand och Örnsköldsvik skrevs mycket om alla rymningar från Sidsjöns sinnessjukhus. Många intagna betraktades som farliga och på ”Specialen” fanns värstingarna, dom straffriförklarade kriminella psykopaterna. Men på Sidsjön hystes alla typer av människor; lösdrivare, sol- och vårare, svindlare, vanetjuvar med mera.

Sidsjön las ner för cirka 20 år sedan. Det stora sjukhusområdet högt uppe på Södra Stadsberget är helt omgjort. De gula tegelbyggnaderna har blivit bostäder, skolor, vårdcentral, hotell med mera. Vad som fanns i just den byggnad jag bor i vet jag inte, måste fråga när jag checkar ut. Ändå är det lite läskigt att tänka sig att i mitt rum måste det ha bott en massa mentalpatienter. Små spår märks av att detta 40-talshus en gång varit ett sjukhus; långa korridorer med massor av rum och breda stentrappor. Allt snyggt och läckert omgjort, dessutom ett mycket prisvärt boende.

Löpningen går fortsatt bra men det är ganska kallt, ibland regn varför det inte är någon större njutning att vistas utomhus. Och klär man på sig lite mera, ja då blir det för varmt. De två senaste dagarna har jag sprungit på många kuperade och nästan trafikfria småvägar längs kusten.

I morgon fredag bär det av till Härnösand. Eftersom det inte går att springa på E4:an (vajerväg) blir det stora omvägar, dessutom mycket backigt och väderprognosen är inte den bästa. Imorgon händer också en speciell sak under det här löpet. Vad kan det vara?

Norrfjärden utanför Gnarp. Tyvärr var caféet Skäret stängt så jag fick huttrande sitta utanför och äta mina smörgåsar och dricka kall Coke.

Dagens distans: 53 km, gårdagens 68 km

Keep on running!

PS

Huset jag bodde i var intagningsavdelningen där folk bodde en kortare för att undersökas och sedan delas upp i olika grupper,

Landskapet har förändrats; i Hälsingland kom bergen och backarna.

Klockan 08 lämnade luffaren ett bed&breakfast i Axmar i Gästrikland. Exakt 14 timmar senare anlände han till ett dito i Enånger i Hälsingland.

Det går undan. Löp hastigheten är visserligen inte hög men benen är pigga, han ratar höladorna och tar istället in på hotell och ett och annat B&B. Dagarna har blivit långa för honom, egentligen för långa. Men så länge benen känns fräscha och att körschemat hålls trots långa lunchstopp, känner han sig ändå rätt nöjd. Tyvärr finns  inte tid över för annat än att springa, äta, lyssna på radio och sova. Sänglampan släcks aldrig före midnatt.

Morgondagen till Gnarp blir också lång. Tyvärr väntas regn regn igen.

Dagens distans: 69 km

Keep on running!

Elitlöparen Liselotte Hellsten, tidigare Hemlingby Löparklubb men nu Spårvägen, gjorde mig sällskap ut från Gävle under en mil innan hon vände tillbaka.

Tystnaden på bloggen under måndagen berodde på att jag haft internetproblem. Löpningen går annars helt enligt plan och idag tisdag väntas jag nå Enånger.

Keep on running!

En långlöpare och en utförsåkare hade mycket att prata om. Jan, som snart fyller 80, håller världsklass (för sin ålder) i sin diciplin och har inga planer på att lägga av. Det har heller inte jag . . .

Inser att vi är ganska lika, jag och min bror. Vi gillar utmaningar, ensamlivet och vi ger inte upp i första taget.

Idag kom jag till Gävle efter en ganska tuff löpning, delvis beroende på lite felspringningar här och där. Mötet med Jan var sedan länge inplanerat men inte det med två Hemlingbylöpare jag råkade stöta på längs vägen.

Det är dessa pratstunder med känt och okänt folk som egentligen är behållningen med den här typen av äventyr, inte själva löpningen i sig. Idag fanns ingenting att se, mest bara långa raksträckor i öde skogsbygd.

Luffaren gjorde idag ovanligt många korta stopp för att plocka burkar och petflaskor. Väg 56, nu utan vajrar, var rena guldgruvan. Han var därför tvungen att svänga in på Ica i Hedesunda och panta och även på Coop i Valbo. Hade han haft plats på vagnen skulle fångsten ha kunna bli dubbelt så stor men 72 kr är ändå ett klart dagsrekord.

Stortvätt på hotellet. För att hinna få kläderna torra användes en fläkt.

Jo, luffaren fick även idag ett bättre hotellrum än vad han bokat. Måste bero på att han är "guldmedlem" i  hotellkedjan. Synd bara att tiden inte räcker till för att tillgodogöra sig den lilla extra lyxen.

Imorgon Axmar.

Dagens distans 59 km

Veckans distans: 389 km

Keep on running!