Sundbyberg med 52 000 invånare har fantastiskt fina kommunikationer; bland annat tvärbana, tunnerlbana och pendeltåg.

Från jätte till lilleputt. Efter Stockholm har det nu blivit dags att springa på alla gator i Sundbyberg, Sveriges till ytan minsta kommun.

Ja, Sundbyberg borde bli en munsbit för mig, kanske 3-4 dagars löpning. Men premiärlöpet i dag blev en besvärlig historia; duggregn, blåsigt och bara några plusgrader. Det är för löparen en av de värsta vädertyper som finns. Jag frös om fingrarna och hade svårt att hälla upp kaffet ur termosen och var nära att kalla på hjälp för att dra upp blixtlåset i regnjackan.

Sundbyberg ligger cirka en halvmil hemifrån och en kommun jag sprungit mycket i. Alltså inga problem att hitta och heller inga större överraskningar. På en höjd i Lilla Alby längs Otterstavägen springer jag på två vackra gamla trävillor. Tyvärr strejkar kameran i telefonen så jag kan inte visa någon bild. På tal om trä, längs Hamngatan ligger flera stora flerfamiljshus helt byggda i trä. Dessa vackra åttavångshus med cederspån som träpanel väckte stor internationell uppmärksamhet när de stod klara för några år sedan. Man kan undra hur tåligt träet är, fasaderna börjar tyvärr redan se lätt sjangserade ut.

Nära naturen. Fornbyvägen med Ursviks motionsområde alldeles bakom husknuten.

Forskningsvägen, Stora Ursvik.

I nordvästra hörrnet av Sundbybergs kommun, i jämnhöjd med Rinkeby,  ligger det nybyggda bostadsområdet Stora Ursvik. Området är ännu inte riktigt färdigbyggt och var för mig rätt okänt. Men jag blev positivt överraskad- riktigt trevligt område, ganska kuperat med  varierad bebyggelse där man också sparat en del natur. Problemet här är dock att kommunikationerna är dåliga och bilinnehav är nästan ett måste.

Keep on running!

.Hökarängen blev min sista stadsdel av sammanlagt 114 stadsdelar i Stockholm stad. Stockholm har 5 271 namngivna gator och torg och jag har nu sprungit på de flesta, dessutom på 100-tals gång- och cykelvägar. Uppskattningsvis har det blivit 300-350 mil.

En termos med kaffe, hemgjord lingondricka, två dubbelmackor, två hårdkokta ägg och några punschpraliner. Det bestod lunchen av de flesta dagar under mitt nu avslutade gatuprojekt.

Ja, nu är det klart- jag har i år sprungit på (nästan) varenda gata i Stockholm. Totalt blev det cirka 5 000 gator, från Akalla i norr till Farsta i söder. Jag kan tacka coronaläget i Sverige för att projektet blev av. Myndigheterna rådde oss i riskgruppen (jag är 72) att vara extra försiktiga men ut och promenera var ok.  Det dystra läget triggade mig varför jag passade på att springa lite mera än normalt.

Lockelsen i projektet var bland annat just dessa primitiva luncher. Vilken frihetskänsla att sitta på en parkbänk i okänd förort och hälla upp sitt kaffe, knacka ägget i bänken, titta ut över förbipasserande och lyssna på radion. Oj vad mycket radiolyssnande (mestadels P1) det blivit. Och vad fantastiskt mycket nytt jag fått se.  Varje stadsdel, hur trist den än kan synas vara, har sina pärlor.

Det fina med det här projektet har varit att jag inte haft någon tidspress. Jag började i april med Bromma stadsdelsområde med inte mindre än 23 stadsdelar, förmodligen Stockholms mest gatutäta stadsdelsområde. Tretton dagar tog det och under tiden passade jag också på att springa på alla gator i Solna stad.

Hur har jag då rent praktiskt lagt upp det hela? Logistiken har varit viktig. Jag har tagit stadsdel för stadsdel. För att inte missa gator ringade jag in stadsdelen i en handhållen gps, la in stödjepunkter (norr, söder, väster, öster och mitten). Vid enstaka tillfällen tog jag pendel eller tunnelbana till eller hem från stadsdelen men i regel sprang jag t/r vilket gjorde att det blev väldigt mycket ”dölöpande. Ja, dessa transportlöpningar gissar jag har blivit lika långa som själva gatulöpandet.

Alla gator har sin egen historia. Den om Söndagsvägen 88 i Hökarängen tillhör de rysligaste och skildras av Peter Englund i boken med samma namn. Nyligen såldes denna riksbekanta bostadsrätt för 5,5 miljoner kronor, en 3,5:a på 82 kvadrat. Mordet här 1965 kan knappast ha trissat upp priset.

Folk har frågat hur långt det hela blev. Jag har inte koll men gissar på 300-350 mil vilket kan jämföras med ett coast to coast som är ca 500 mil. Beräkningarna bygger på att varje gata i snitt är 340 meter (jag har gjort en statistisk beräkning) och att transportlöpningarna varit lika långa som gatulöpningarna. Till min hjälp har jag haft en lista på alla gator Stockholm stad tog fram för mig.

Har jag verkligen sprungit på alla gator? Nej, jag missade varje gång några och det upptäcktes när jag hemma satte in gps-klockan i datorn och fick upp en karta. Har missarna varit för många har jag ibland återvänt. Men jag har varit nitisk, inte medvetet fuskat och jag har i de flesta fall sprungit hela längden på gatorna, alltså inte bara satt min fot på dem. Det har därför blivit väldigt mycket spring fram och tillbaka varför jag önskat att jag haft ett datorprogram som ritat upp en optimal rutt. Ibland har jag bara sprungit halva gatan och vänt på mitten men ändå fått ihop gatans fulla längd. Just att springa hela gator har varit väldigt givande. Ofta döljer det sig något sevärt som jag annars skulle ha missat. Och tänk vad mycket snack jag haft med villaägare som varit ute på sina tomter. Jag har fått reda på massor men som i USA, folk har väldigt dålig koll på sina närmsta omgivningar.

Prästgatan i Gamla Stan bland det finaste Stockholm kan visa upp.

Vilka områden har varit de finaste? undrar du kanske. Den frågan är lätt att besvara; Gamla Stan klar etta och Södermalm tvåa. Och vilka har varit de fulaste/tristaste? Här får jag vara lite diplomatisk och säga att alla stadsdelar har sina pärlor. Men Norra Ängby med sina 1 320 enkla och hemmabyggda småhus från 30- och 40-talet gav ett enahanda och trist intryck, dock inget förfall. Nej, förfall såg jag ingenstans. Västertorp, Östberga, Rågsved, Bredäng, Akalla och Husby lockade heller inte, däremot tyckte jag nog Kista och Rinkeby var bättre än sitt rykte, samma med Sätra med sin blandade bebyggelse. Just blandad bebyggelse och om det dessutom är lite kuperat och man har sparat naturen gör en stadsdel mer levande och trivsam. Att bebygga stora områden med samma hustyper blir sällan lyckat och här kan jag ta Liljeholmskajen som exempel medan Norra Djurgårdsstaden är motsatsen.

Stockholms alla stadsdelsområden är nu avklarade.Sedan i våras ingår Älvsjö stadsdelsområde i Hägersten-Liljeholmen.

Keep on running!

HÄR kan du se ett fem miuter långt Youtubeklipp om mina 40 år som löpare.

Alla vet att löpning är friskvård. Men att löpningen skulle hålla mig frisk under så många år kunde jag inte ana när jag 1981 började springa på allvar.

Stefan Bergsten med sin Facebooksida MedicalRunning har intervjuat mig och lagt ut samtalet på YouTube. Intervjun gjordes över Zoom och skakig uppkoppling gjorde att den tekniska kvaliteten inte blev den bästa. Stefan koncentrerar frågorna kring hälsa och löpning och jag brer på i värsta stil med att jag aldrig varit sjuk eller skadad under 40 år. Det där stämmer men kanske inte till 100 %. I intervjun propagerar jag för att springa mycket, att hellre springa långsamt än snabbt, att springa i princip varje dag och gärna till och från arbetet. För visst är löpning en fantastisk medicin!

Keep on running!

Skulle min snart sexåriga runstreak klassa mig som Sveriges femte meste aktive runstreakare? Tveksamt. Listan toppas av ultralöparen Ellen Westfelt från Vallentuna med sju år, en runstreak som i internationell jämförelse också är blygsam. Klicka på bilden för att kunna läsa namnen!

En runstreak innebär att du ska springa minst 1,6 km (1 mile) varje dag. Det finns folk som gjort det i över 50 år! I en internationell  jämförelsen står mina snart 6 år sig tämligen slätt.

Runstreak är en relativt ny företeelse i Sverige men inte i USA där det är en stor grej med en särskilt organisation, nyhetsbrev, listor med mera. Också i England är det stort; världens meste runstreakare är den engelske olympiern och maratonlöparen Ron Hill med sina 52 år och 39 dagar. Denna ofattbara svit bröts 2017 vid 78 års ålder. Nu jagas rekordet av en 67-årig amerikan, John Sutherland från Kalifornien, och han kan vara förbi redan nästa år.

Att springa varje dag kan låta fanatiskt. Men egentligen är det en lysande idé, Det är inte konstigare än att borsta tänderna eller ta en promenad varje dag. Minimikravet 1,6 km klarar alla, ja nästan alla i alla fall.

John Wallace med en runstreak på 30 år (placering 62 på USA-listan) var nära att bryta sin runstreak när han låg inlagd på sjukhus. När jag träffade honom i Seattle 2018 efter mitt sjunde coast to coast berättade han att han en gång "rymt" från sjukhuset för att få ihop sina 1,6 km. Det kan ju tyckas fanatiskt . . .

Bärplockningen fyller inte bara på skafferiet utan också antalet kilometrar i löpardagboken. Bilden från veckans andra lingonplock i Älvkarleby.

Det var först för ett par år sedan jag blev medveten om begreppet runstreak. Hade jag känt till företeelsen tidigare är det möjligt att sviten idag varit betydligt längre. Jag upplever det som en stor hjälp att ha denna lilla dagliga press på mig. Just idag var jag t ex inte särskilt sugen på att ge mig ut så det blev bara en ”lufta kläderna-runda” på 3 km, Uttrycket myntades av min mentor Ulf Johansson, som under 80- och 90-talet ledde en löpargrupp i Enskede där jag var med.

Sex år är alltså inte särskilt mycket. På USA-listan skulle jag hamna på plats 732. Däremot skulle jag komma betydligt högre på listan över personer som sprungit flest kilometrar ett enskilt år. 2016 sprang jag totalt 1 019 mil vilket skulle ge mig en 11:e plats genom tiderna på denna lista. Naturligtvis också osäkra uppgifter. En svensk som skulle komma högre är ultralöparen Benny Eriksson i Sigtuna, som brukar riva av en mara var och varann dag på löpband. I år lär han komma över 1 000 mil men inte slå ”världsmästaren” Matthew Schauf som 2017 noterade ca 1 500 mil.

En svit som jag är riktigt stolt över är min 500-lista. Under sammanlagt 19 år har jag nu sprungit minst 500 mil per år. I år har jag passerat 700 mil vilket gör ett snitt under de senaste 19 åren på ca 13 mil per vecka.

Rune Larsson är antagligen den svensk genom tiderna som sprungit längst av alla. I somras meddelade han på Facebook att han passerat 25 000 mil sedan starten 1973. Jag är nu uppe i 19 494 mil, tar in på Rune men kommer aldrig att komma ikapp. Men sammanlagt fem varv runt jorden ska det nog kunna bli innan det snurrat färdigt för mig!

Löparbanorna på Zinkens IP är nu upprustade. Bilden till vänster är från i våras. Fortfarande är dock varvet för kort, inte 400 meter utan troligen 376 meter. Eller har banorna förlängts, någon som vet?

Idag 27 november gick det att åka skridskor på Zinkens IP. Tidigare i veckana har det varit för varmt trots att det ligger kylslingor under konstgräset.

Keep on running!

KLICKA HÄR för att se Mats Dänsels (till vänster) film om en historielöpning ledd av Bernt Hedlund.(th) Ett gäng på nio löpare sprang mellan Storkyrkan i Gamla stan och Tyresö kyrka, cirka 22 km men turen blev för flera av oss betydligt längre än så.

Keep on running!

Borde ha skickats som värdepost. . .? Clas Ohlsons bärplockare "Jonas" är värd sin vikt i guld.

Säg lingon och jag springer hur långt som helst. Säger du Jonas bärplockare springer jag ännu längre.

Alla som följer den här bloggen vet att jag är galen i att plocka bär, särskilt lingon. Hittills i år har jag plockat 90 kilo som blivit 40-50 liter koncentrerad lingondricka, bästa sport- och måltidsdrycken.  

Dessa bär kräva dock sin rensare. Så när min bärrensare Jonas från Clas Ohlson började falla i bitar och fick lagas med silvertejp började problemen. Jonas visade sig nämligen vara en synnerligen populär kille och var slutsåld i hela Sverige. Jo, i Malmö och i Halland fanns några enstaka exemplar.. Problemet var bara att butikerna vägrade skicka. En vänlig blogläsare i Malmö erbjöd sig då att själv gå in på ett Clas Ohlsonvaruhus, köpa en Jonas och skicka hem den till mig. Jag tackade dumt nog nej.

Så upptäckte jag av en händelse att Classes varuhus i Skärmholmen skulle ha Jonas inne, på hemsidan markerades varan med en grön prick. Hoppet tändes, kunde detta vara möjligt? Jodå, det gick till och med att betala, jag fick en orderbekräftelse och skulle bara invänta ett sms för att kunna hämta ut varan.

Glad i hågen snörde jag på mig joggingskorna för att springa dryga milen ner till Skärholmen. På vägen dit inväntade jag ett sms, som dock aldrig kom. Började därför ana ugglor i mossen, slank in på Classes varuhus i Liljeholmen för att fråga.

-Jag kan se på skärmen att dom har två Jonas inne, fick jag veta.

Väl framkommen till Skärmholmen blev jag nertryckt i joggingskorna. Någon Jonas fanns naturligtvis inte i butiken, dessutom fick jag känslan från butikspersonalen att jag skulle ha gjort något fel. Så det var bara att springa tomhänt tillbaka.

Senare efter lite funderande insåg jag att om någon gjort fel så var det Clas Ohlson: a) man ska inte kunna betala för en vara som inte finns i butiken, b) varan ska inte stå markerad som att den finns inne.

Snabbt avfattades ett mejl till Clas Ohlson. Kunde man inte göra ett undantag och låta Hallandsbutiken skicka hem en Jonas med post? Kunde man kanske också tänka sig att i paketet lägga i några sildukar, också av märket Jonas?

Jodå, det kunde Classe tänka sig, gratis dessutom. Så nu är det bara att ge sig ut i skogarna igen och ta de sista bären!

Ännu ett långlöp, för mig 43 km till Tyresö kyrka. Ett gäng på nio löpare försökte på lördagen följa den väg som en begravningsprocession med bland annat blivande drottning Kristina (då 14 år) tog 1641 när riksdrotsen Gabriel Gustafsson Oxenstierna (bror till Axel Oxenstierna) fördes från Storkyrkan i Gamla stan till sista vilan i sin egen byggda kyrka i Tyresö. Bernt Hedlund till vänster i bild var vår härförare.

Keep on running!

Maratonvägen i Tallkrogen är 1 km lång. Dagens löpta 44 km gick dock till största delen på andra gator och angränsande Gubbängen.

En mara på Maratonvägen vore väl något? Lägger man till angränsande Olympiavägen skulle man få till en rundslinga på 1,7 km, alltså cirka 25 varv för de nödvändiga 42 km.

Så gick de något förvirrade tankarna när det i dag var dags att ta itu med de återstående stadsdelarna i Farsta stadsdelsområde. Projektet att springa på varenda gata i Stockholm (totalt cirka 5 000 gator) har legat i träda den senaste tiden men idag kunde jag bocka av stadsdelarna Tallkrogen och Gubbängen.

Coronan ställer dock till det. Tidigare har jag ibland tagit pendeln hem när jag varit ute på långskubb men nu är det slut med detta. Det förvärrade smittläget gör att jag inte vill resa kollektivt. Så när jag idag skulle "inta" Tallkrogen och Gubbängen, som ligger ca en mil bort från bostaden, var jag tvungen att springa både dit och hem.

Apropå kollektivt resande, idag ställde jag in deltagandet i söndagens veteranSM i terränglöpning i Enköping. Jag hade tvingats åka pendel och buss, kanske också byta om i ett trångt omklädningsrum. Dumt att trotsa myndigheternas råd.

Keep on running!

Med de skärpta coronarestriktionerna i bl a Stockholm och Västra Götaland ställer jag in det mesta. Idag pausade jag t ex gymkortet på F&S.

Antalet gymbesök har under pandemin varit några enstaka i veckan mot tidigare 5-6 stycken. Men efter FHM:s varningar är det nu slutgymmat, åtminstone året ut. Lite synd eftersom det är på gymmet jag tränar benstyrkan, träning som gjort att jag inte haft några problem med min knäartros. Trots mindre träning i år har jag märkligt nog behållit styrkan- jag klarar nära nog maxvikterna i två av tre redskap jag använder.

Jag har också ställt in KUL-helgen, en träff för ultralölpare som skulle ordnas i Göteborg i november. Dan efter jag avbokade ställdes hela arrangemanget in. Om drygt en vecka springer jag i Enköping  terräng SM för veteraner 70+. Ännu så länge har arrangören inte meddelat att tävlingen ställs in men jag skulle inte bli överraskad att så blir fallet.

Keep on running!