Två hjälpsamma poliser i Norsjö gav mig skjuts sista biten till hotellet. Efter att ha ställt en mängd frågor om mitt löp undrade de om de fick ta en bild på mig. De hade heller inget emot att själva ställa upp på bild.

När jag står och väntar på sista bussen i byn Kvarnåsen utanför Norsjö svänger plötsligt en polisbil upp.

-Hoppa in, vi kan köra dig.

Oj, jag blir alldeles paff. Vilken service, skulle precis trycka på knappen för biljettköp i appen men hann hejda mig.

Under färden in till Norsjö blev jag bombarderad med frågor. Någon så udda figur verkade dom inte ha sett på åratal. Poliserna berättade att de var stationerade i Norsjö men började varje arbetsdag med att köra från Skellefteå åtta mil bort. Brottsligheten i Norsjö, en av Sveriges minsta kommuner med 4 000 invånare, är låg, en i stort sett knarkfri kommun och god sammanhållning.

Att åka polisbil eller som igår buss är väl "fusk"? Nej, inte enligt mina regler. Motsvarande antal km tar jag igen någon dag senare.  Norsjö-Lycksele är 75 km och det är en för lång dagsetapp.

Vindelälven. På 60-talet stod striden om älven skulle exploateras, älvräddarna vann och 1970 beslutade regeringen Palme att Vindelälven inte skulle byggas ut.

Löpningen flöt på väldigt bra idag. Delvis berodde detta på att jag bestämde mig för att inte plocka några burkar, därmed undvek jag ett 50-tal små korta stopp som är både tids- och kraftödande.

Morgondagens löpning till ett privatboende i Järvträsk i Norrbotten (har bott där tidigare) blir relativt kort. Tyvärr ska det dock ösregna hela dagen och temperaturen inte överstiga 12 grader. Tajts, regnjacka och eventuellt mössa på!

Luffaren torkar sin tvätt som hängts upp på en tv på hotellrummet i Norsjö. Observera hårtorken mellan joggingskorna på golvet. Ifjol bodde jag också i detta rum.

Dagens distans: 60 km

Keep on running!

"Till minne av nybyggarna" heter den här skulpturen i Umeälven.. Nästa stora flod att korsa blir Vindelälven. Bor på hotellet i bakgrunden.

Det är lite skrämmande med dessa ödemarker. Under dagens etapp till Lycksele såg jag bara ett fåtal hus och flera av dessa var övergivna.

Morgondagens etapp till Norsjö blir likartad- inga samhällen, knappt några hus och dessutom backigt. Och värre lär det bli ju längre norrut jag kommer. Det gör att löpningen går tyngre. Att inta sin lunch vid sidan av vägen (idag i en busskur) och fäkta mot myggen och bromsarna ger ingen bra återhämtning.

Övergivna hus i Åttonträsk.

Dagens lunch.

Ifjol sprang jag också i det här trakterna. Då upplevde jag inte vildmarken som lika skrämmande. Och då hade jag inte ens en riktigt fungerande telefon vilket jag nu har. Mobiltäckningen med operatören Hallon (3) var närmast obefintlig, nu har jag Halebop (Telia) och kan om jag så vill till och med se på tv när jag springer. Radio (i regel P!) lyssnar jag på hela tiden och även de regionala radiostationerna.

Keep on running!

Vägen mellan Åsele och Lycksele är nära nio mil och här finns bara några enstaka hus. Sprang vägen ifjol och ryser vid tanken på att göra om det igen.

Vägskylt på svenska och sydsamiska. Det senare språket är på utdöende och talas enligt samer.se av endast 500 personer.

Keep on running!

Efter 130 mil och 23 löpdagar passerade jag gränsen till Lappland. Det fick mig att ta ett glädjehopp. Bilden tagen några mil söder om Åsele på Riks 90. Nu är det bara 90 mil kvar till Treriksröset.

Löpet går på räls. Jag håller tidsschemat exakt. Kroppen känns fräsch. Inget oförutsett har inträffat frånsettl laddproblemet med telefonen. Men är det roligt . . .?

Svaret är med viss tvekan ja. Hade jag sluppit regnet och kylan hade allt varit mycket trevligare och enklare. I ärlighetens namn får jag slita rätt hårt. Att bara sätta sig ner vid vägkanten eller vid en sjö, vila benen, njuta i värmen, ta en banan eller macka och filosofera, det går bara inte. Först kylan och sedan de förbannade myggen.

Ändå går allt på räls. Hur kan det vara möjligt? Jo, för att det mesta går på rutin. Efter alla dessa äventyrslöp har jag lärt mig hur jag kan tacka problemen. För små problem inträffar i stort sett varje dag. Säker kan jag dock aldrig vara. Därför är jag också en försiktig general, försöker undvika alla risker, inte minst i trafiken. Just trafiken får nog denna gång betraktas som ett mindre problem, Riks 90 som jag följt från Härnösand har knappt någon trafik och värre lär det nog inte bli längre norr över.

Det var bl a just här vid Ångermanälven tv spelade in "Den stora älgvandringen". Det är lätt att tro att Ångermanälven är en enda bred sammanhängande flod men älven är hårt reglerad. Kraftverken och de enorma vattenmagasinen har bildat stora sjöar.

Allt är dock inte bara löpning. Först alla möten med människor, inte lika många och inte lika entusiastiska som i USA, men ändå. Och så stannar jag till om det finns något intressant att titta på, idag var det fångstgropar.

Fångsgrop från stenåldern norr om Junsele. Längs Ångermanälven finns gott om dessa gropar som grävdes på sandiga skogsmarker och där man kunde fånga älg, vildren, varg och björn.

Hälla Café ligger mitt ute i ödemarken längs Riks 90, fyra mil norr om Junsele. Judy Middekoop  hade precis hunnit stänga men öppnade för luffaren som lät sig väl smaka på tre wienervbröd och en kopp kaffe. Hon är ursprungligen från Holland, caféet från 30-talet och inrett i 50-talsstil.

Bor i Gafsele skola som las ner 2002.. Mot slutet gick här cirka 15 barn i årskurs 1-6 och det var också förskola. Mycket från skoltiden är bevarat och på dörrarna finns skyltar som "Lärarrum och "Materialrum" och i ett skåp i korriodoren finns undervisningsmaterial, bl a ett människoskelett (inte äkta).

Dagens distans 50 km

Keep on running!

Turistvägen längs Ångermanälven  från Ed upp till Resele var lättlöpt och vacker, dessutom ingen trafik.

Det har sina fördelar med att springa längs floder. Det kan aldrig bli särskilt backigt oavsett hur höga de omgivande bergen är.

Ångermanälven blev min följeslagare idag upp till Junsele och kommer så att vara de närmaste dagarna. Områdena här är väldigt natursköna och det beror just på den mäktiga Ångermanälven.

Forsmo kraftverk med den vackra järnvägsbron från 1912. Totalt finns det 30 kraftstationer längs Ångermanälven och jag passerade idag en handfull.

Hos Handlar´n i Resele tog jag matpaus.  Fick USA-feeling där jag satt vid ett litet bord i oredan, några ortsbor kom fram och pratade och undrade vad jag var för märklig typ. Själv gjorde jag samma reflektion. Handlaren själv, en storvuxen man, hjälpte mig att tina upp en portionsförpackning med kyckling och ris som ortsborna levererat. Tur att man var hungrig eftersom det smakade illa, däremot slank flera av Handlar´ns  wienerbröd ner . . .

Imorgon Gafsele, lämnar då Västernorrland och springer in i Västerbotten. Nu om någonsin känns det verkligen som jag är i Norrlands inland.

Keep on running!

Slitet på utsidan men i toppskick på insidan. På hotell Appelberg i Sollefteå bor jag som en kung.

Landsortsstäder kan hysa riktiga hotellpärlor. En sådan är anrika Appelbergs i Sollefteå från 1882.

Jag har tagit in på Appelbergs flera gånger, under 70-talet som reporter på VA i Kramfors åkte jag ibland hit och dansade. Var då lite mystisk, påstod att jag hette Björn Svensson och var journalist på Göteborgs Tidningen, GT. Korkat, naturligtvis. Under senare år har det varit öppna kort.

Under Nils Holgerssonlöpet ifjol blev det också Appelbergs. Jag pratade då länge med hotellägaren Menzer Daoud från Syrien. Han hade tagit över efter att hotellet varit stängt några år. Nu kände han igen mig på direkten! Och det var glada nyheter han hade att berätta.

-Vi har bra beläggning och verksamheten är lönsam. Vi har också kunnat hyra ut en del av huset till en restaurang.

Sollefteå är liksom Kramfors lite speciellt för mig. Här träffade jag min blivande fru som då arbetade på VA:s lokalredaktiion i stan. Det var dock inte under en danskväll eller under namnet Svensson. . .

Igår låg jag på Statt i Kramfors. För mig finns det likheter med Appelbergs. På Statt var jag också och dansade i ungdomens dar (under rätt namn), Statt ser också slitet ut på utsidan men är i gott skick på insidan. Lite anmärkningsvärt är att i bottenvåningen finns ett stort och toppmodernt gym och med två mycket dyra löpband, mitt favoritband som bara några enstaka F&S i Stockholm har råd att hålla sig med, dock bara med ett exemplar. Eftersom dagens löptur till Sollefteå inte var myket längre än en mara inledde jag med lite bandlöpning.

Sågverksindustrin har just nu högkonjunktur. En hög dollarkurs och ingen konkurrens från Ryssland gör att sågverken nu är enormt lönsamma. Bollstasågen, som ingår i SCA, är ett av Sveriges största och modernaste. Som aktieägare i SCA får jag lite extra spring i benen när jag ser "mina" fabriker, tidigare har jag sett industrierna i Sundsvall och Östrand.

Trots att jag jobbat i de här områdena har jag aldrig hört talas om Häxberget i Torsåker utanför Bollstabruk. Här skedde 1675 Sveriges största massavrättning i fredstid då 71 kvinnor, män och barn halshöggs sedan de utpekats som häxor.

Vägen upp över bergen leder till Häxberget där en minnessten är rest. Tyvärr skulle avstickaren från Riks 90 bli för lång så det blev inget besök.

Dagens distans: 47 km

Veckans distans: 406 km

Keep on running!

Ingenting finns idag kvar av Sprängsvikens järnvägsstation. 1974 skrev jag i Västernorrlands Allehanda om stationens siste stins. Sprängsviken blev rikskänt 1931 då militär från I21 och T3 i Sollefteå kom hit för att skydda strejkbrytare och stoppa en fredlig demonstration. Fem personer sköts ihjäl under Ådalshändelserna.

Hälledal, Sprängsviken, Lunde, Frånö, Kramfors . . . Minnena från min tid som journalist här uppe i Ådalen på 70-talet kommer tillbaka när jag nu på springande återvänder till de gamla jaktmarkerna.

Och det är angenäma minnen. Jag trivdes i Kramfors och det var framför allt människorna jag gillade. Här var ingen märkvärdig, här stack man inte upp, här ogillade man snobbiga Stockholmare men Göteborgare kunde accepteras. Och nyhetsnässigt var det full rulle; en massa bränder, stora industrinedläggelser men också stora statliga industrisatsningar (alla misslyckade) etc. VA, som jag jobbad på, var en djärv och bra lokaltidning (tyvärr nerlagd liksom konkurrenten Nya Norrland).

Det har snart gått 50 år sedan jag lämnade Ådalen. Kramfors har dött sotdöden. Ändå känns mycket igen, gamla Handelsbankens kontor på Limstagatan ligger kvar (är fortfarande kund där), såväl Kramm som Statt är igång, polishuset kvar på samma adress, gamla Tempo har blivit Hemköp och järnvägstationen har ersatts med en ny.

Fullt med ungdomar på "Kramfors Stadsfest" med tivoli, artistuppträdanden mm. I bakgrunden Stenskolan.

Är det nya Ådalskravaller? undrar jag när jag dyblöt efter ett åskoväder rullar in i Kramfors på lördagskvällen. På gatorna ett myller av ungdomar, avspärrningar, vakter och poliser. Nej, det är Kramfors Stadsfest som pågår, får jag veta av en ordningsvakt.

Så många ungdomar har jag aldrig sett i Kramfors. Skulle dom stanna kvar, ja då finns det kanske hopp om att sotdöden kan upphöra.

Imorgon Sollefteå, därefter Junsele.

Dagens distans: 48 km

Keep on running!

Lunch på en stubbe tillsammans med myggen. När det inte finns några restauranger längs vägen är lunch i det fria enda alternativet. Inget bra alternativ, återhätningen blir dålig.

Äntligen halvvägs! Idag på min nittonde löpdag tog jag mig till Härnösand och har nu sprungit totalt 110 mil. Det  motsvarar halva totaldistansen.

Detta innebär ett dagssnitt på 58 km, mer än under något av USA-löpen. Det är egentligen för långa sträckor, idealiskt tror jag skulle vara 45-50 km/dag. Kroppen anpassar sig visserligen, jag är inte sliten men dagarna blir onödigt långa.

Återstår 21 löpdagar, andra halvan blir alltså på pappret något lättare. Men i praktiken blir det nog inte så eftersom Norrlands inland med ödemarker och backar ligger framför mig, tyvärr också två campingnätter. Att Lidls medhavda myggspray inte verkar så effektiv oroar . . .

Ingen brist på skyltar! Passagen mellan Åsäng och Stigsjö kyrka är 17 km. Underlaget med makadam var det värsta tänkbara, dessutom fruktansvärda backar. Här har jag sprungit två gånger tidigare men då var det bara vanlig grusväg.

Åker man bil mellan Sundsvall och Härnösand är sträckan 52 km. För löparen blir den cirka 64 km. Varför så mycket längre? Jo, på grund av att man måste ta omvägar för att undvika E4:an som är en 2+1 väg. Jag avskyr dessa vajervägar, livsfarliga och de skapar ogenomträngliga barriärer i landskapet för gångare och cyklister. Det borde vara krav på cykelbana vid sidan av en 2+1 väg när det inte finns vettiga alternativvägar. Den här gången väljer jag därför att inte följa E4:an längs kusten utan viker av in i landet via Kramfors och Sollefteå.

Morgondagen går just till Kramfors. Känns nästan som en vilodag, bara en mara . . .

Dagens distans: 66 km

Keep on running!