Det är treviligt att springa tillsammans med andra. Handlar det om löpningar under flera dagar är det viktigt att deltagarna i gruppen är ganska jämspelta (vilket vi är). Bilden togs igår då det var så dimmigt.

"Funkar det bra att springa med sällskap under flera dagar?", undrar signaturen Christoffer. Frågan är inte helt lätt att besvara och tarvar ett lite längre svar.

Handlar det om så kallade sociala löp under en dag är svaret ja. Jag har varit med på massor av sådana och kan inte minnas ett enda som varit tråkigt. Är man många i gruppen finns det alltid någon att snacka med. Och det brukar heller aldrig vara några problem att hänga med eftersom det kan utkristalliseras olika fartgrupper.

Å andra sidan har jag heller aldrig varit med om tråkiga löpningar som pågått under flera dagar. Men då gäller det att välja sitt sällskap. Du behöver kanske inte känna alla i gruppen, det viktiga är att ni är på ungefär samma nivå löpmässigt. Att ständigt vänta in folk eller att några har stora problem med distanserna och kanske rent av råkar ut för skador, det tär på sammanhållningen. Bernt, Mats och jag är relativt erfarna långlöpare, vi känner varandra sedan tidigare så det funkar bra.

Själv är jag en "ensamvarg". Handlar det om löpningar på cirka en vecka har jag inga problem med att springa med andra. Men på längre löp och framför allt på ett coast to coast vill jag vara ensam. Har aldrig känt mig ensam under något av USA-löpen. Då talar vi om löpningar på nära 100 dagar. Uttrycket en kedja är inte starkare än sin svagaste länk passar bra in. Skulle jag t ex ha med mig någon och en av oss blir skadad kan vi inte hjälpa varandra, snarare stjälpa varandra. Här passar också uttrycket ensam är stark.

Jag har haft med min bror Jan på några långa löpningar i Amerika och i Europa. Han har då åkt rolerblades och därmed varit den snabbare. I Amerika har han också under några veckor fungerat som följebilschaufför. Vi har alltså inte varit jämspelta men bröder emellan har det ändå funkat. Den intressanta erfarenheten tycker jag är att under dessa äventyr har jag lärt känna min bror mycket bättre. Jag trodde jag kände honom sedan tidigare men det gjorde jag alltså inte. Och så där är det säkert för de flesta: ska du lära känna någon så spring ihop med personen under några dagar. Först då upptäcker du alla goda (och kanske mindre goda sidor).

---

På landet lever man nära djuren. Bilden tagen strax utanför infarten till det lilla samhället Håcksvik.

Dagens löpning mellan Tranemo och Fegen blev äventyrets längsta, 57 km. Den sträckan klarade vi galant! Imorgon måndag är sista dagen och då springer vi till Falkenberg. Jag tar tåget hem till Stockholm medan Bernt och Mats åker hem dagen därpå.

Keep on running!

Dimman låg tät på morgonen och att då springa genom den gamla järnvägstunneln vid Marbäck söder om Ulriechamn kändes lite läskigt. Nedre bilden är tagen någon gång mellan 1900-1909, fotograf okänd. Tunneln ligger alldeles intill Åsunden.

Kort sträcka brukar innebära att dagen kan bli jobbig. Man tror att man har hur mycket tid som helst och blir ineffektiv. Men idag blev det tvärtom.

Efter ett tidigt fikastopp med våfflor i Vegby och exakt 21 km kvar till hotellet i Tranemo fick jag en idé: tänk om jag skulle försöka springa slutsträckan i tävlingsfart och se hur jag ligger till på en halvmara. Sagt och gjort- 1 timma och 46 minuter senare stånkade ett trött ånglok in i Tranemo. Loket hade då tvingats göra några kortare stopp för att fylla på vatten. Den där vansinnesfärden med kärran kan straffa mig i morgon eftersom då handlar det om 62 km löpning.

Bryggor tas upp för säsongen. Observera det låga vattenståndet i Åsunden. Det beror på ovanligt lite nederbörd.

Dagens distans Ulricehamn-Tranemo: 37 km

Keep on running!

Falköping-Ulricehamn var dagens etapp som för oss blev 49 km. Det var lättsprunget men första halvan från Falköping gick det svagt uppför. Bilden från Blidsberg.

Nu är vi på spåret även om rälsen på banvallen vi springer på för länge sedan är borta. Och det går som tåget- oj vad lättsprunget det är!

Ulricehamnsborna är att grattulera. Vilken fin cykelled ni har; 75 km slät asfalt på en bilfri gammal banvall genom kommunen. Rena paradiset för cyklister, rullskidsåkare, löpare (vi var dom enda idag) och alla som promenerar. Det var kloka beslut kommunen tog när man på 90-talet bestämde att köpa banvallen av staten.

Det visade sig att investeringen snabbt blev lönsam. Hur lönsam går inte att säga men i en rapport från dåvarande Vägverket slås fast att den är "samhällsekonomiskt lönsam". Att bygga cykelbana på järnvägsbank är tio gånger billigare än att dra nya cykelbanor (0,2 miljoner jämfört med 2 miljoner kronor per km). Och kommuninvånarna gillar leden som är en del av den 20 mil långa Ätradalsleden som går mellan Falköping och Falkenberg.

Hårdkörning på Ätradalsleden. Ibland flög tävlingsjäveln i mig och jag kände mig som ett snabbtåg , sprang på max och fick sedan vänta in godståget bakom mig.

På banvallen vi idag sprang gick smalspåriga tåg, banan var i drift 1874-1904 (Vartofta-Ulricehamn). Sedan breddades den och trafiken på Västra centralbanan pågick fram till 1985 och 1991 revs rälsen upp.

Morgondagen till Tranemo blir spännande. Då kommer vi att springa i tunnlar.

Keep on running!

Lunchen tillreds på ett litet primuskök. Kokande vatten hälldes i den gröna påsen till höger, förpackningen tillslöts och efter åtta minuter var lunchen klar. Min rätt, Pasta ai Funghhi (pasta med ost/svamp var mättande och smakade överraskande bra.

Varm mat är mycket bättre än kall mat för en långlöpare. Men vad gör man om det inte finns någon restaurang i närheten? Jo, man lagar sin egen varma mat!

Jag är ingen friluftsmänniska. Tält, sovsäckar, ryggsäckar, kåsor, frystorkad mat, vandringskängor och allt det där som hör friluftslivet till är inte riktigt min grej. Jag har t ex aldrig hanterat ett spritkök. Men idag fick novisen vid spisen en lektion i hur det går till.

Bernt Hedlund, som är min medlöpare, kan allt inom området. Vid ett av fågelskådartornen vid Hornborgasjön i skydd av de kalla nordliga vindarna tillredde han på sitt lilla Primuskök en festmåltid (nåja) för oss alla. Det var första gången jag stiftade bekantskap med de där gröna hokuspokus-påsarna från Naturkompaniet. Mats hade en orange påse med någon kötträtt och även den påsen utföll tydligen till belåtenhet.

Primuskök, ja jag blir nostalgisk när jag hör det ordet. Något mer svenskt finns väl inte? De gamla fotogenköken började tillverkas i Stockholm i slutet på 1800-talet och blev en dundersuccé. Fast när jag gör en snabb sökning på företaget (Primus AB är ett dotterbolag till börsnoterade Fenix Outdoor) är det lite si och så med svenskheten. Primusköken tillverkas numera i Estland och Fenix Outdoor har huvudkontoret i Schweiz. Fast familjen Nordin med rötter i Örnsköldsvik är fortfarande huvudägare.

Erfarenheterna från USA-löpen är att varm, lagad mat är bäst. Att inta lunchen vid vägkanten ger inte så mycket nya krafter. Därför är det så viktigt när man planerar en rutt att hitta en restaurang på lämpligt avstånd. Men ibland går det inte så hokuspokus-påsarna kom nu väl till pass.

Mats och Bernt stretar uppför backen vid Eggby kyrka.

Hur fort springer ni? kanske du undrar. Långsamt. Hastigheten brukar ligga runt 8-9 km/tim vilket är aningen långsammare än under ett coast to coast. Men det går ändå undan, Bernt springer vägvinnande och gör aldrig några stopp vilket jag gör. Och att hinna ikapp kan ta sin tid. Idag sprang vi uppför en backe som aldrig tycktes ha något slut. Efteråt mätte jag den till närmare en mil. Normalt går vi "aldrig" i backarna och den här backen gick vi heller inte i. Sådant ökar självförtroendet men kan straffa sig i morgon.

Dagens distans till Falköping: 44 km.

Keep on running!

PS

Tyvärr missade vi tranorna vid Hornborgasjön- dom var för snabba och hade hunnit flyga söder ut.

klart för avfärd från Töreboda station för tre pigga pensionärer. Bernt och Mats i bakgrunden. Vi fick medvind och solsken och kunde notera 46 km efter första löpdagen till Flämslätt stifts ioch kursgård.

Mössa och vantar på. Det var inte precis någon coast to coast-feeling när löparäventyret idag startade i arla morgonstund. En skadad kontaktledning efter Örebro höll spänningen vid liv.

Ja, nu är jag igång igen eller rättare sagt vi för jag har två medlöpare med mig; Bernt Hedlund och Mats Dänsel, två gamla ultrarävar. Med två vagnar ska vi springa de ca 30 milen mellan Töreboda och Falkenberg. Sex dagar är vi ute och bor på diverse udda ställen som stiftsgårdar, motell, hotell och vandrarhem. Dessbättre slipper jag camping men primuskök och frystorkad mat finns med i en av vagnarna (inte min där det däremot finns lingondricka).

Ett rådjur springer över de vidsträckta fälten på Västgötaslätten, en traktor klipper gräset i vägrenen, vi ser den ena skocken efter den andra av vitkindade gäss (eller var det grågäss?), trafiken är gles, på pizzerian i Tidan är vi nästan de enda lunchgästerna och i Lerdala ser jag en person stiga av bussen, annars kusligt folktomt. Kort sagt, det händer inte så mycket.

Det är inte många grader. Ändå svettas vi, mössa och vantar åker av efter ett tag och det känns skönt i medvinden. I samhället Tidan ser vi en stor tegelbyggnad. En nedlagd textilindustri, måste ha varit något stort en gång i tiden? Att pizzabagarna inte vet vad som rymts i byggnaden är kanske inte så konstigt, vi frågar vidare men får inga svar. Märkligt, ungefär som att stå utanför Münchenbryggeriet på Södermalm och där fråga en stockholmare som bara skakar på huvudet.

Yllefabriken Tidan startade 1911 och hade under sin storhetstid på 30-talet över 200 anställda och här låg också under en tid huvudkontoret för Svenska Yllekoncernen. 1966 las Tidanfabriken ner. Foto: Jssfrk (Wikipedia)

Naturligtvis hade den resa vi nu gör varit lite behagligare om den skett under våren eller sommaren. Men sällskapet piggar upp och vi tycks ge varandra nya krafter och hinner fram till dagens etappmål innnan det mörknat. Stiftsgården blir en positiv överraskning, stor och fin, man har ställt in mat i kylen i den jättelika och folktomma matsalen och hörsammat pensionärernas önskan om att vardera få två alkoholfria öl till maten. Chokladbitarna i skålen uppskattas särskilt av den äldste pensionären och när sällskapet lämnat lokalen ligger inte många bitar kvar i skålen.

Flera av husen och gårdarna vi passerar har vackra namnskyltar vid vägkanten.

Stora Rör, ett 30 meter stort och fyra meter högt gravröse från bronsåldern (perioden 1 800-500 f. Kr.). Man tror att bara en person begravts här men vem är okänt.

Imorgon rullar vi vidare till Rasta i Falköping- hotellet har som granne mina favoriter Lidl och McDonalds. Och kanske får jag också avnjuta några tranor vid Hornborgarsjön.

Keep on running!

Målet eller eventuellt startpunkten för nästa löparäventyr blir Töreboda. Samhället vid Göta kanal spåddes en lysande framtid när Västra stambanan stod klar 1862. Men järnvägen konkurrerade snabbt ut kanalen och Töreboda blev inte den knutpunkt man trott.

Är det inte till Töreboda vår längtan står? Jo, kanske sommartid för en kanalfarare men inte sent i oktober för en löpare.

Ändå lockar Töreboda. Planen är att springa den 20 mil långa Ätradalsleden mellan Falkenberg och Falköping och därefter fortsätta upp till Skövde och Töreboda, totalt cirka 27 mil på sex dagar. Det innebär alltså ett snitt på knappt fem mil per dag.

Det kan bli en behaglig rutt trots årstiden. Att springa på en gammal banvall brukar vara toppen, inga backar och i det här fallet asfalt till största delen. Ultralöparen Bernt Hedlund har jag som sällskap, det var förresten hans idé. Vi springer med varsin baby jogger och tar in på hotell och vandrarhem. Start om cirka två veckor..

HÄR rutten.

------------

Dags för start i Lidingöloppet. Här är folk villiga att betala 300 kr men jag nobbade det "virtuella" loppet och sprang gratis.

Träningslöpte Lidingöloppet 15 km på lördagen, tid 1.24.12 (5:40 min/km), något långsammare än beräknat och tvingades gå i några backar. Jämfört med den riktiga tävlingen hade tiden räckt till seger ifjol i 70-klassen och en andraplats året innan (finns dock ingen 70-klass på 15 km men det går att skapa en sådan resultatlista). 

Keep on running!

Lingonen knäcker inte mig men möjligen min joggingvagn. I år har jag plockat lingon motsvarande min egen vikt + 15 kilo. Hur många kilo lingon tror ni jag då plockat? Bilden från Älvkarleby.

Keep on running!

Sedan februari i år har jag inte sprungit en enda tävling. Varför? Jag är portad . . .

Som 72-åring tillhör jag riskgruppen. Enligt Svensk Friidrotts regler för sanktionerade tävlingar (tävlingar som anordnas av klubbar anslutna till SF) är ”tävlingsverksamhet för klasserna M/K 70 och äldre tillsvidare inte möjlig med hänvisning till att hög ålder bedöms vara den största enskilda riskfaktorn för svåra sjukdomsförlopp i covid-19”.

Åldersdiskriminering? Nej, det kan jag inte hävda. Men det känns så. Jag hade t ex gärna sprungit SM 10 km i Anderstorp den 10 oktober och terräng-SM i Vällingby den 28 oktober. Men jag får alltså inte deltaga.

Startförbudet innebär att min 38-åriga svit med minst ett maratonlopp per år riskerar att brytas. Lite trist. Möjligen springer jag en mara utomlands senare i år (Valencia 6 december) men flyg och utlandsresor är inte att rekommendera för en 70+.

Coronan har inte dödat mig men lite av löparglädjen. Det har du säkert märkt här på bloggen. Jag skriver inte lika ofta och inläggen är kanske inte så intressanta som tidigare. Någon kommenterade med rätta att det rådde ”torka” på bloggen.

Vacker väggmålning på ett annars fult hus i Farsta (Brunskogsbacken). I veckan började jag beta av Farsta stadsdelsområde som består av hela tio stadsdelar (Fagersjö, Farsta, Farsta strand, Farstanäset, Gubbängen, Hökarängen, Larsboda, Sköndal, Svedmyra och Tallkrogen).

Även om jag egentligen inte är så där jätteförtjust i tävlande så är det ändå tävlingarna som ger energin. Ändå har jag i år sprungit mera än normalt för att vara ett icke coast to coast-år. Hittills är jag uppe i drygt 600 mil. Mitt projekt att springa på alla gator i Stockholm stad och löpningen Stockholm-Göteborg t/r har bidragit. Och ska man säga något positivt om coronan så är det att den fått mig att springa längre distanser utomhus (gymmet vågar jag knappt besöka).

Tävlingsförbudet har medfört att all kvalitetsträning avstannat. Det känns rätt meningslöst att försöka toppa formen när det inte finns några tävlingar för mig. Jag är därför avundsjuk på de som ändå får tävla, t ex gubbarna i M65. Och någon maratonstatistik blir det inte heller i år. Den skulle bli helt missvisande med tanke på alla inställda lopp.

Keep on running!