Sulan är hårt sliten efter 100 mil men tyget har hållit bra. Klicka för större bild.

Kan ett par reaskor från Lidl för 149 kr vara något? Ja faktiskt, rena klippet!

Normalpriset för dessa löparskor av märket Crivit är 250 kr. Skorna köpte jag mest för att se hur mycket sämre de är än ”riktiga” löparskor. Jag har nu sprungit 100 mil i dem, varenda kilometer är noga bokförd. Samtidigt har jag alternerat med två kända märken (Brooks Adrenaline och Nike Free) men det är i Lidldojorna jag sprungit mest.

Resultatet överraskar. Skorna är riktigt sköna, jag upplevde dem som lika bra, ja kanske aningen bättre än märkesskorna. De är något mjukare än Brooks Adrenaline och man har nästan samma närkontakt med marken som i Nike Free, en sko lite åt barfotahållet. Den enda ändring jag gjort med Lidlskorna är att jag plockat bort iläggssulorna och stoppat i mina formgjutna fotbäddar.

Det finns dock en stor brist med Lidlskorna; slitstyrkan. Sulorna är nästan utslitna efter 100 mil på relativt kalla asfaltvägar. Jag bedömer att de kanske klarar 25 mil till innan de måste kastas. Om det hade varit varmare, ja då hade skorna troligen redan kastats. Brooks Adrenaline, som är den sko jag springer mest i brukar hålla 400 mil, alltså fyra gånger längre. Nike Free är närmast outslitliga.

Ett par Brooks Adrenaline kostar i Sverige ca 1 600 kronor mot 250 för Crivit. Du får alltså sex Lidlskor på ett par Brooks. I den jämförelsen vinner Lidl stort trots kortare hållbarhet. Så köp Crivit nästa gång de dyker upp! Möjligen ska en liten varning utfärdas: är du inte en erfaren löpare som kan springa i princip vilka skor som helst bör du ta det lugnt i början med Lidlskorna.

Dagens distans till Kearny (34 000 invånare) och lunchstopp i Elm Creek: 57 km

Keep on running!

Jag slapp att betala min lunch på Green Apple Café i Cozad, Nebraska. Det gjorde en för mig okänd person. Köttsås, potatismos, nudlar, majs, köttsoppa, sallad, Coke, äpplepaj och kaffe smakade förträffligt.

Det finns inga gratisluncher, brukar det heta. Men i Amerika finns dom!

Nästan varje vecka är det någon restauranggäst som betalar min lunch eller middag. Trevligt naturligtvis men också lite beynnerligt.

Här är det inget konstigt alls om du betalar bordsgrannens lunch. När detta händer mig kan det vara någon som sett min kärra stå parkerad utanför restaurangen eller hört mig nämna något om vad jag håller på med. Har jag pratat med personen kan jag kanske förstå att jag blir bjuden men svårare när jag inte ens haft kontakt med restauranggästen. Jag blir alltid lika förvånad när servitrisen säger att notan är betald. Av vem? Och så pekar hon på ett tomt bord intill.

Blir jag bjuden för att jag ser ut som en fattiglapp?

-Nej. Man gillar vad du håller på med. Och det är inte nödvändigt att prata med dig. Ta hem den seden till Sverige, svarar någon jag frågar.

Och det är precis vad jag gjort men med klent resultat. För inte så länge sedan försökte jag i Stockholm betala ett mindre matinköp för en pensionär som glömt koden till sitt kreditkort. Han nobbade erbjudandet. Gissar att det är ganska typisk svenskt.  

Gothenburg har 3 500 invånare och grundades 1882 av den svenske utvandraren Oskar Bergström. Idag finns bara ett fåtal personer ur andra generationen som kan prata lite svenska.

Milan Anderson tillhör tredje generationen med svenskt påbrå. Observera tröjan. Gothenburg Swedes är skollaget och lite av stans stolthet.

Dagens distans: 45 km

Keep on Running!

Thomas är killen längst fram till vänster på familjeporträttet med 13 syskon. Om du klickar på bilden blir den större.

Han är 71 år, jobbat fram till 69 år på olika köttfabriker i Nebraska och han är barn nummer nio i en syskonskara på 13. Livet har varit tufft för många arbetare i Amerika.

Jag träffar Thoma Bauer på The Silver Spurr i Farnam, ett litet samhälle i Nebraska med 150 invånare. Jag har sprungit 30 km, är hungrig och han bjuder mig att sitta ner vid bordet där han dricker sitt kaffe i en stor plåtmugg. Jag får höra hans levnadshistoria, en fantastisk berättelse om ett hårt, långt och fattigt yrkesliv.

Vi har vissa likheter; vi är jämngamla och hans yngsta dotter är lika gammal som min yngsta. Men sedan är skillnaderna enorma. 50 år på tre olika företag som packar in kött, tre paket cigaretter om dagen och jobbat fram till 69, det borde sätta sina spår. Men han ser ändå inte så sliten ut.

Hur kommer det sig att du jobbade så länge? frågar jag.

-Bara för att min dotter skulle ha råd att gå på college. Det kostar enormt mycket.

Den medelålders servitrisen intill nickar instämmande. Hon har två olika examen men fick ändå inget jobb som matchade utbildningen och hon dras nu med stora studielån.

Thomas börjar berätta om livet på köttfabrikerna. Dessa var enorma industrier med i princip enbart tillfälliga arbetare från Mexico. Han har alltså jobbat tillsammans med folk han inte kunnat göra sig förstådd med. Han har stått hela dagarna på stengolv och packat in kött och knäna är förstörda.

-För två år sedan slutade jag röka. Jag ville inte gå runt och bära på en syrgastub resten av livet som mina jämngamla nu gör. Det var enkelt att sluta, säger han och tar upp ett hårt piller bestående av kanel. Det tar han om rökbegäret sätter in.

Hans föräldrar var lantbrukare på en stor gård utanför Lexington. Den stora syskonskaran förklarar han med att barnen då kunde hjälpa till med sysslorna på gården. Hans jobb var bl a att mjölka en massa kor och samla in delar från majsplantor som kunde användas för att elda med. Gården gick bra ända tills pappan började med att föda upp hästar, då rasade allt och han fick börja med att packa in kött på fabrikerna i trakten.

Elva av syskonen är i livet men han träffar dem sällan. Däremot ringer han varje dag sin dotter. När han får mitt visitkort och förstår att denna lilla berättelse kommer att publiceras och att han kan be dottern logga in på min blogg skiner han upp och tar mig i hand. Han sätter sig i sin bil där han har ett antal hönsburar på flaket (han föder bla upp höns han ställer ut på tävlingar), säger att jag måste komma tillbaka nästa år, vi vinkar och han är borta.

Äntligen Gothenburg och halvvägs!

Idag hade jag nog min hittills bästa löpdag. Vackra vägar, visserligen ganska backigt, men de sista 2-3 milen gick det svagt nerför. Oj vad det gick undan! När jag nådde Gothenburg var jag nästan gråtfärdig av lycka. Här har jag varit under alla mina löp, dessutom ytterligare två gånger, totalt alltså nio besök. Tyvärr var motellfamiljen jag lärt känna i stan sjuk men de hade skickat en liten välkomstkommitté att möta mig. I Gothenburg stannar jag nu två dagar. Och kanske bäst av allt- jag är exakt halvvägs!

Dagens distans: 59 km

Keep on running!

Emiliy och Tyron Lenz samt Tom Rue jobbar som volontärer på den kommunägda biografen i Curtis, Nebraska. Ikväll visades en barnfilm och Tyron skötte projektorn. Tyvärr missade jag att ta namnet på det glada barnet.

Hur kan Curtis i Nebraska med 900 invånare hålla sig med en stor och modern bio som visar film fyra dagar i veckan? Jag beslöt mig för att finna svaret på den frågan.

När jag rullar in i Curtis vid 8-tiden på kvällen ser jag inte en människa på gatorna. En bit ner på huvudgatan lyser en röd skylt och några bilar står parkerade nedanför. En restaurang? Nej, en biograf. I foajén vinkar en kvinna, jag parkerar kärran utanför och stiger in. Det luktar popcorn, jag kikar in i salongen, ser cirka 15 ungdomar i den oväntat stora och moderna lokalen.

I'm impressed, säger jag till kvinnan som vinkat. Hon heter Emilie och jobbar som lärare i en ännu mindre "stad" en mil utanför Curtis. Men ikväll är hon volontär tillsammans med ett gäng andra frivilliga som åtagit sig att oavlönat hålla igång den kommunägda och icke vinsrdrivande biografen.

Att småstäderna kan hålla sig med bifograf, bibliotek med mera bygger alltså mycket på frivilliga krafter. Jag stötte på det också i Kansas där lilla Selden med 200 invånare höll sig med ett bibliotek. Där var det ett antal lärare som tagit på sig den uppgiften. Hur är det, har vi det här volontärsystemet i våra små samhällen?

Dagen bjöd också på dramatik. När jag springer på hwy 83 ser jag plötsligt ett rådjur snurra runt högt upp i luften. Herregud, det blir ju påkört! Var det långtradaren som klippte djuret? Omedelbart tänker jag;det där kunde lika gärna ha varit jag.

En liten VW- bubbla står parkerad på vägrenen, det var tydligen den som körde på rådjuret. Utanför bilen står en gråtande tjej, som talar i telefon med  mamma. Hon verkar i chocktillstånd och har inte en tanke på att undersöka om djuret lever, det är skadorna på bilen som är bekymret. Jag springer bort till rådjuret som slungats flera meter ut från vägen, tarmarna har trängt ut från kroppen, djuret ligger stilla med vidöppna ögon. Jag känner mig illa berörd och klappar den varma kroppen och springer vidare.

Dagens distans 65 km. Imorgon Gothenburg!

Keep on running!

Det här går ju strålande. Snart halvvägs och idag passerade jag gränsen till Nebraska.

Ja, det här löpet går faktiskt bättre än jag räknat med. Inte ens ett skavsår på snart gjorda 250 mil. Jag följer schemat exakt. Och snittdistansen ligger på 54 km per dag, faktiskt aningen högre än under de första löpen (kommer dock att sjunka något eftersom etapperna är något kortare på andra halvan).. Och inte en enda vilodag. Så inte undra på att jag är tillfreds. Men jag är en försiktig general- här tas inga segrar ut i förskott.

Det som gör mig sig extra upprymd är ändå att jag nu är i Nebraska, en av mina älsklingsstater. Att komma in i Nebraska kännns som att ha lämnat Vilda Västern och komma tillbaka till civilisationen. Här ligger städerna tätt, här finns träd och här är grönt även om våren ännu inte kommit. Och om två dagar återser jag mitt Gothenburg, faktiskt för nionde gången!

 Igår iskyla, idag lite varmare, igår kraftig motvind och idag lätt medvind. En "missionär" dök idag upp när jag hade lunchpaus i en vägkorsning. Aningen obehagligt eftersom det tog minst en kvarts kallprat innan jag förstod vad han var ute efter. Men att höra guds ord tar ingen skada av.

Dagens distans: 54 km

Keep on running!

LandMark Inn i Oberlin, Kansas. Denna pampiga lokal var från början en bank.

När jag fotograferar Oberlins finaste hus, ett bankpalats från 1886, hör jag någon ropa:

-Are you walking across USA?

Mannen som ropar presenterar sig som Gary Anderson, svenskättling i tredje generationen. Han är sedan 22 år tillbaka ägare till LandMark Inn, en fin gammal restaurang med hotellrörelse. Han bjuder in mig till middag och servitrisen föreslår att jag ska ta en rundtur i den anrika byggnaden. Här har tiden verkligen stått stilla, allt ser ut som det gjorde när huset byggdes.

Gary Andersons anfäder kom från Jönköping, Värnamo och Rättvik.

Garry berättar att banken gick omkull under den stora depressionen 1893 och bara existerade under åtta år. Sedan fungerade huset som domstol (court house) fram till 30-talet och därefter till diverse verksamheter och nu alltså restaurang. Garry är väldigt intresserad av min löpning och berättar om Ben Clagett, en man som gått två gånger över USA, och som tog in på LandMark Inn och också jobbade där. Omedelbart skickar Garry ett meddelande till gångaren som snabbt svarar att han känner till mig.

Gloria på Midway Cafe Motel i Selden. Här verkar också tiden ha stått stilla. I december ifjol inträffade dock något dramatiskt; en pickup körde in i ett av motellrummen och demolerade det totalt. Hon visar bilder från olyckan, troligen en rattfylla men ej klarlagt.

Symbolen för amerikanska landsbygden, en väderk arn som pumpar upp vatten till djuren (pumpen fungerade dock inte). HÄR en videosnutt.

Översvämningarna i östra Nebraska riskerar att ställa till stora problem för mig. Jag kontaktade ikväll polisen i Nebraska City och fick veta att flera broar över Missourie River är stängda. Rutten måste nu ritas om i Iowa och min bror Jan är inkopplad.

Dagens löpning var kort, 36 km, men mycket besvärlig. Jag hade kraftig motvind och bara några plusgrader. Det kändes som flera minusgrader, jag fick ta på mig allt jag hade och ha handwarmers i vantarna. Ändå frös jag fruktansvärt! Morgondagen utlovas bli rnågot varmare.

Keep on Running!

"Downtown" i Oakley var lätt att missa eftersom centrum varken låg längs Interstate 70, hwy 40 eller hwy 83. Butikerna verkade föra en tynande tillvaro.

Småstäderna jag passerar är inte så små som man först tror. Ta t ex Oakley i Kansas (2 000 invånare) där jag nu varit i två dagar. Stan har bio, bowlinghall, stort fint bibliotek, minst tre motell och mycket annat.

Visst, jag ser det som den svenske USA-turisten inte ser; den amerikanska landbygden och alla småstäderna. Men jag stannar aldrig mer än en dag, kommer på kvällen och springer vidare på morgonen, och missar därför det mesta. Idag hade jag dock lite tid över för sightseeing i Oakley.

Stan ser ut som de flesta amerikanska småstäder; ganska ruffig, ett centrum från sekelskiftet med tynande affärsliv och med igenbommade butiker, ofta tegelbyggnader, flera banker, breda och folktomma gator medan de lite mer livskraftiga restaurangerna och motellen finns ute vid motorvägen (Interstate). Jag ser poliser som åker runt och inte verkar ha något att göra men ser inga cyklister, gångare eller joggare.

Oakley är en stad med väldigt utspridd bebyggelse. Lite charmig men tänk vad mycket vackrare och trivsammare den här typen av städer hade varit om bebyggelsen komprimerats, gatorna varit smalare och det funnits träd.

Jag kikar in genom fönsterrutan på stans biograf/teater. Här visas film varje fredag och lördag och verksamheten sköts av eleverna på Oakley High School. Jag pratar med en fyrbarnsmamma som säger att hon är född i stan, trivs väldigt bra här och jobbar med att tvätta lastbilar på ett truck stop ute vid motorvägen. Hon får naturligtvis ett av mina skrytsamma visitkort. Jag stegar in på motsvarigheten till svenska Trafikverket (Department of Transportation, DOT) för att få lite information om översvämningarna i Nebraska. Men där vet man inget om läget i granndelstaten. Risk finns nämligen att min väg genom Nebraska City och över Missourifloden är avstängd. Det kan skapa stora problem och tvinga mig att rita om rutten i Iowa.

Ett mer närliggande problem är morgondagens väder. Ikväll snöade det och jag fruktar busväder imorgon- 5 grader och kraftig motvind. Blir nog lunch i ett dike igen. Huga!

Dagens distans: 44 km

Keep on running!

Kolla min raspiga VIDEO från blåsiga  backiga och ogästvänliga hwy 83. Här var det nära jag klappade ihop av utmattning.

Igår varmt, soligt, nerförslöpnin och medvind. Idag kallt, molniigt, uppförsbackar och värsta motvinden. Detta var nog en av mina tuffaste dagar under ett coast to coast.

Nej det var inte roligt. Rena helvetet. Jag frös som en hund, stod nästan stilla i motvinden. En dryg sexmilare i detta väder kändes nästan oöverstigligt. Och till råga på allt dök några nyfikna poliser upp. Om dom frågade om jag behövde hjälp? Nä.

Min räddning var att följa samma rutiner som alltid; framåt oavsett hur långsamt det än går, inte slarva, ta på extrakläder omedelbart, dricka och ta en lunchpaus hur vidrigt vädret än är. Jag skakade där jag låg i ett dike och försökte få i mig min lunchmat men lyckades ändå somna och återfick lite av krafterna. I det läget är det skönt att ha en gps som talar om beräknad ankomsttid vid gång. Målet var att försöka klara gångtiden och det gick med knapp marginal.

Morgondagen kan bli ännu värre. Det utlovas bara ett par plusgrader, kanske regn eller snö och hård motvind. Som om det inte vore nog, mitt B&B som skulle ha öppet har stängt. Jag har ingenstans att bo. I det läget beslutade jag att stanna två nätter på lyxiga Sleep Inn i Oakley, springa på hemmaplan och ta en steve på lördag.

Dagens distans: 61 km

Keep on Running!