Gatorade is the best sports drink. You buy it as a powder in Walmart. The can will make 6 gallons (23 liters). Compared to buying it bottled and ready-to-drink the price is four times cheaper.

At last warm weather seems to be on its way. When I run into Phoenix a temperature of 70F (21C) is forecasted. Shorts on!

But most of this run has been a matter of cold weather. When it is only a few degrees above freezing it is not very nice. Unfortunately I have also had some technical problems, trouble with hotel bookings. The fact that the landscape is boring and the straight endless does not make things better.

This day has been especially uneventful. Therefore I finish with a couple of pictures.

Shell gasstation, Wittman, AZ.

Hwy 60 outside Wickenburg, AZ. A six pack of beer for the dead..

Hwy 60, Morristown, AZ. A case for the vice squad?

Today’s distance: 54 km (33,5 miles)

Keep on running!

Kanalen är över 50 mil och förser en stor del av Arizona med vatten till jordbruket och storstäderna Phoenix och Tuscon.

Arizona med huvudstaden Phoenix är en av de varmaste områdena i USA. Utan en stor bevattningskanal skulle det här området vara mer eller mindre dött.

Jag kände inte till den här kanalen, som går under beteckningen Central Arizona Project (CAP). Beslutet om att bygga kanalen togs av president Lyndon B Johnson 1968. När jag igår sprang över kanalen hade jag inte en aning om vilken betydelse den har. Vattnet tas från Coloradofloden, pumpas och leds genom ett kanalsystem, dammar och tunnlar genom bergen. Uppemot en tredjedel av delstatens vattenförsörjnig täcks och utan kanalen skulle Phoenix inte vara en av USA:s största städer.

På tisdag springer jag in i centrala Phoenix. Gillar egentligen inte storstäder (bökiga att ta sig igenom, dyra och farliga) men Phoenix är ändå något jag ser fram emot. Just nu har jag kommit till en liten gullig stad, Wickenburg (6 000) invånare med vildavästernprägel. Sugen på en stor hamurgare, glass och kaffe bromsade jag in kärran vid Mc Donalds och blev mottagen som en västernhjälte. Fick dela ut många visitkort till matgästerna. Noterade att personalen till stor del bestod av pensionärer. En av kvinnorna som gjorde ren borden måste ha varit 75- 80 år.

-Hur gammal är du? frågar jag.

-Betydligt äldre än du.

Vad tjänar du?

-12,5 dollar i timman (minimilön) och jobbar tio timmar i veckan. Jag klagar inte, är nöjd. Pengarna behöver jag och dessutom får jag träffa en massa människor.

Wifi och hot breakfast, det är grejer det! Eftersom tvättmaskinerna för motellgästerna inte fungerade tog personalen på Quality Inn i Wickenburg hand om min tvätt.

Alexander Zernickel från Herzogenaurach (tyska staden där Puma och Adidas har sitt huvudkontor) cyklar från San Diego till Florida. Han är 69 år och cyklar ungefär dubbla distanserna jämörfört med mina.

Dagens distans: 30 km

Veckans distans: 370 km

Keep on running!

Just nu verkar det vara problem med att kommentera texterna, inget händer. Jag har hört att några haft dessa problem och idag kunde jag själv inte besvara era kommentarer.

Här mina kommentarer på senaste inlägget:

#Sverker:Ja, detta är nogg den tuffaste rutten. Kylan  bidrar också.
#Klas-Peter: Att dagssnittet blivit så högt beror på att jag tvingades ha långa etapper i början när städerna låg glest. Idag bara ca 30 km. Men om någon vecka blir det väldigt tufft. Jag följer körschemat men kan tvingas ändra framöver. Har någon 80 km och det är för mycket.

Ett av tre nedlagda motell i staden Aguila med ca 800 invånare.

Många av de små samhällena jag passerar här i Arizona ger ett fattigt, ja nästan spöklikt intryck. Mycket är igenbommat och den verksamhet som är igång går på sparlåga.

Bouse, Salome och nu senast Aguila är samhällen  där turisten aldrig stannar till. Här finns egentligen inget att se. Men jag som löpare är så beroende av den lilla service samhällena ändå kan erbjuda. Finns det en restaurang, finns det en livsmedelsaffär och finns det ett motell?

Bättre på insidan än utsidan, restaurang i Aguila.

Även människorna verkar slitna och fattiga. Husen är inte mycket för världen, det enda som för en svensk kan imponera är bilstandarden, riktiga muskedunder till bilar. Också i småstäderna kan jag se hemlösa och på nedlagda RV-campingar finns trasfolket. Men på andra campingplatser för husbilar ser jag nästan ett lyxliv: medelklass och rika söker värmen i söder.

Dale Walker på väg mot Alaska. Han jobbade en gång för hemlösa men är nu själv hemlös.

På vägarna dyker ibland en del vinddrivna existenser upp. Själv får jag nog just nu räkna in mig i den kategorin också. Häromdagen träffade jag t ex Dale Walker, en hemlös 54-åring som under de senaste 2-3 åren mer eller mindre planlöst cyklat omkring över hela USA och nu är på väg mot Alaska. Allt han äger finns i några väskor på cykeln. Han är smutsig och har tappat flera framtänder. Dale verkar för övrigt helt normal, han varken röker, dricker eller knarkar och säger att han trivs med livet och att han försöker hjälpa likasinnade han möter längs vägen.

-Det handlar om att visa alla människor respekt. Jag försöker göra det och jag möts också av respekt, även från polisen.

Jag fattar tycke för Dale och sticker till honom några dollarsedlar. När vi skiljs säger han:

-Peace.

Här bor jag på en retreat för kyrkliga ledare. Jag mottogs som om jag var Mesias. Jag anlände sent, bjöds på soppa och för 75 dollar fick jag ett utmärkt rum med eget badrum. På anläggningen undviker man internet men för mig gjordes ett undantag.

Dagens distans: 59 km

Keep on running!

Nog märks det att detta coast to coast är helt annorlunda jämfört med de tidigare. För första gången ser jag kaktusar längs min väg.

Det är attans kallt just nu i Arizona. I Flaggstaff norr om mig kom det en meter snö. Där jag befinner mig är det bara några plusgrader, det regnar av och till och är blåsigt, som tur är det mest medvind. Att under dessa väderförhållanden se palmer och kaktusar är lite absurbt. Även om löpningen går förvånansvärt bra känns det inte särskilt angenämt.

Jacka, mössa och vantar av och på hela tiden. Så länge jag är i rörelse fryser jag inte. Men några mysiga fikastopp längs vägen är det inte tal om. Ändå tar jag varje dag en power nap i det fria.  Men då har jag byltat på mig rejält. Just dessa korta sovpauser tror jag ger mig kraften.

Morgondagen blir lång men kan också bli spännande. Linda ordnade in mig på en retreat, vad det innebär vet jag inte. Tveksamt om det finns wifi där så det kanske blir tyst på bloggen.

Dagens distans till Salome: 52 km

Keep on running!

Det fanns ingen välkomstskylt vid gränsen till Arizona. Men jag står precis vid gränsen till Kalifornien och Arizona. Här finns en gammal järnvägsbro över Colorado River som utgör gränsen.

Nu är jag äntligen inne i Arizona. Under ganska besvärliga förhållanden och på hårt trafikerade vägar har jag tagit mig till ett motell i samhället Bouse med några hundra invånare.

Här finns inget internet, därav den försenade rapporten. Förhoppningsvis kan jag få iväg detta livstecken från biblioteket. På små orter brukar man inte stänga av internet, bra för då kan allmänheten ändå ha någon kontakt med yttervärlden. Jag fick internetkoden av en matgäst på Ocotillo Lodge, byns mat- och samlingsplats.

Det verkar vara Trumpland jag kommit till. Vid infarten till Bouse möttes jag diverse skyltar som hyllar presidenten. Men på Ocotillo Lodge undvek jag att prata politik. Sällan har en hamburgare smakat bättre än just där. Den andra träffpunkten är mataffären med det träffande namnet Roadrunner Market.

Det känns lite som om jag beger mig ut i det okända. Jag ligger efter med motellbokningarna men Linda har i övermorgon lyckats ordna in mig på någon retreat. Nu gäller det bara att idag fredag få tak över huvudet i Salome cirka fem mil bort.Det är kallt, regnet hänger i lufte och det finns inget ställe att stanna för lunch. Här gäller det att bita ihop.

Dagens distans 58 km

Keep on running!

All trafik på den här vägen mellan Kalifornien och Arizona kontrolleras. Det är förbjudet att t ex föra in frukt i Kalifornien men hur var det med mitt äpple som kom från mitt motell i Arizona?

Ovetande blev jag idag en äppelsmugglare. Jag talade inte om att jag hade ett äpple i väskan på kärran. Sedan fick jag dåligt samvete och bekände för för tulltjänstemannen. Men hade jag begått ett brott när äpplet fördes in i Kalifornien?

Linda gav mig idag en ny steve och körde mig tillbaka till platsen där jag igår slutade löpningen. Eftersom vi bor i Arizona behövde vi korsa gränsen. Och vid gränsen kontrolleras alla bilar så att det inte förs in frukt och grönsaker m m som kan innehålla skadliga insekter. Linda försäkrade att vi inte hade någon frukt i bilen och vi fick köra vidare.

Det var först då jag insåg att jag hade både en banan och ett äpple i kärran. När jag några timmar senare passerade gränsen springandes bekände jag för tjänstemannen.

-Jo, jag hade ett äpple. Blir det böter nu?

-Nej, det är ok med enstaka frukter, skrattade hon.

Kaliforrnien är den enda delstaten som har den här typen av kontroller. Den har funnits sedan 20-talet och kontrollstationer finns på de större infartsvägarna. Jordbruket anses så viktigt att man gör allt för att stoppa införsel av skadeinsekter m m. Och enligt myndigheten fungerar kontrollerna bra. Det lilla jag hann se viftades dock bilarna förbi utan att egentligen kontrolleras.

Imorgon kommer jag att för första gången på riktigt springa in i Arizona, hittills har jag bara åkt bil över gränsen. Den obligatoriska hoppbilden måste kanske utgå eftersom det inte verkar finnas någon välkomstskylt på bron över Coloradofloden in till staden Parker.

Idag sprang jag hela dagen med mina billiga löparskor från Lidl. Jag har sprungit med dem flera gånger och de är riktigt sköna. Allt annat vore olidligt, skulle Lidl uttryckt saken.

Absolut inget finns att se längs den här vägen. Inte konstigt att en järnvägsövergång i öknen då kan vara något man ser fram emot.

Dagens distans 63 km

Keep on running!

Hwy 62 mellan Twentynine Palms i Kalifornien och Parker i Arizona är 16 mil och är en mental utmaning. Men snart ska denna mastodontsträcka vara avklarad.

Jag ser många kors längs vägen. Gissar att bilförarna måste ha somnat av uttråkning. Hwy 62 är nog den mes enformiga väg jag någonsin sprungi på.

Hur klarar man sådant? Ja, musik är ett sätt. Man går in i en bubbla och bara pinnar på. Ett annat är att ha stenkoll  på gps:en. Att se kilometrarna rulla på ger en viss tillfredsställe. I huvudet pågår ett ständigt räknande om hur långt det är kvar till motellet, hur långt det är till nästa backkrön, hur långt jag behöver springa innan jag "får" ta lunch etc etc. Inga särskilt djupa tankar. Men snart är dagen över och jag är glad att jag klarade etappen.

Jag befinner mig nu i gränsstaden Parker i Arizona. Men det återstår drygt en löpdag innan jag ka göra mitt första hopp vid en delstatsgräns.

Tur att jag inte måste springa till Hannover. : :

53 km dagens disans.

Keep o  running!