Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 8561 km. Denna vecka: 57 km. Idag: 8 km

2019-02-12 - Packat och klart

Joggingvagnen väger cirka 10 kilo och mitt bagage ungefär lika mycket. Elektroniken (dator, sladdar, batterier, kamera, laddare, gps med mera) svarar för en tredjedel av bagagevikten. Den teknikkunnige skulle kanske kunna klara sig med bara en mobiltelefon med laddare.

Invägningen är klar. Jag är en lättviktare, reser med lätt packning och själv väger jag heller inte så mycket. I boxningstermer skulle vi tala om lätt weltervikt och för packningen lätt mikrovikt.

Imorgon onsdag åker jag iväg till Los Angeles och på torsdag börjar jag springa från Huntington Beach efter att ha doppat tårna i Stilla Havet. Det blir en sexmilare första dan och i stort sett kommer det fortsätta så under de återstående 94 dagarna till New York. Hoppas att du hänger med på den här resan och kommenterar friskt i kommentarsfältet. Just läsarreaktioner betyder mer än du anar. Jag kommer att bjuda på  en följetong i 95 avsnitt, ska förska blogga alla dagar.

Vågen i Hemlingbystugan i Gävle efter genomfört Bore Cup visade på knappt 61 kilo. Den vikten tror jag att jag hållit under hela löparkarriären.

 Formen känns skaplig. Fast när jag i helgen sprang deltävling 3 i Gävle (5 km) gick det tungt. Jag blev visserligen tvåa i M70 men fick (som vanligt) storstryk av Hemlingbys suveräne Kjell Björk. Sista deltävlingen, som går om cirka en månad i Sala kan jag inte vara med i men har ändå säkrat ett silver i klassen.

Hemlingbys Kjell Björk till höger vann M70-klassen på en tungsprungen och isig bana.  Trea blev Hans Sundgren, Dalaregementets IF.

Hur ska då det här sjunde ensamlöpet över Amerika sluta? Ja, några garantier att det ska gå vägen kan jag naturligtvis inte ge. Allt kan hända och det är just det som gör det hela till ett äventyr. Hoppas att jag inte ska behöva utnyttja mitt svindyra förlängda rseskydd i hemförsäkringen med gratis sjukhusvård i USA, hemtransport etc.

Keep on running! 

Postad av Björn kl 16:46:11

Läs / skriv kommentar (31)


2019-02-04 - Jag ska inte stupa

Just nu pågår ”tävlingen” Spring tills du stupar. Det är lite av ett chicken race där man under februari ska springa eller gå minst det antal kilometrar som dagens datum anger.

Jag är med och ambitionen är att inte stupa. Tidigare år har det gått bra, även i den utländska varianten där man mäter i miles istället för km. Det utses ingen enskild segrare, alla som klarar minimidistansen 1 km upp till 28 km är en vinnare. Ifjol klarade 16 av 65 anmälda detta och jag fick i februari ihop totalt 615 km.

Med tanke på stundande USA-löp blir det i år förhoppningsvis längre. Men stuprisken finns ändå- hur ska jag få ihop mina 13 km på avresedagen den 13 februari? Jag hinner troligen inte springa på morgonen men kan nog gneta ihop några gångkilometrar på diverse flygterminaler. För inte ska jag väl behöva gå inne i planet? Nej, lösningen blir nog en joggingtur på kvällen utanför hotellet i Huntington Beach. Tidsskillnaden räddar mig!

Sopade cykelbanor är inte bara bra för cyklisterna, vi löpare älskar dem. Jag har i veckan sprungit från stan upp till Hässelby och Blackeberg ett par gånger och jag mötte flera löpare.

Förra veckan ökade jag träningsdoserna och fick ihop en 15-milavecka med lugna distanspass på dryga två mil per dag. En hel del av dessa mil sprangs på band. Tidigare sprang jag ofta två träningspass per dag men att som nu bara springa ett är faktiskt jobbigare. Allt känns dock bra och jag tycker att jag är så bra förberedd man kan vara.

Första veckans motellbokningar är gjorda. Dessbättre lyckades jag krångla mig ur ett dyrt Casinohotell i öknen som skulle kosta cirka 3 000 kronor natten och hitta ett billigt airbnb-krypin för runt 500 kr. Ändå tror jag att detta coast to coast blir det dyraste av dem alla, delvis på grund av den svaga svenska kronan.

Jag kommer nu att dra ner på träningen för att vara utvilad inför starten den 14 februari. Du har kanske märkt att jag kortat antalet dagar från planerade 96 till 95? Genom att undvika Morongo Casino i Cabazon vann jag inte bara en masa pengar utan också en hel dag!

Keep on running!

Postad av Björn kl 13:34:49

Läs / skriv kommentar (18)


2019-01-27 - Så tränar jag inför ett 500-milalöp

En stor skylt fram på kärran är bra att ha- inte minst för polisen som då kanske förstår vad jag gör. Ändå räknar jag med att bli stoppad ett 20-tal gånger av poliser som aldrig sett en coast to coast-löpare.

Drygt två veckor kvar till start. Hur tränar man egentligen inför ett löp på 500 mil?

Ja, uppriktigt sagt har jag inte tränat på något speciellt sätt, kört på ungefär som vanligt. Jag har faktiskt slöat till något, veckodoserna har minskat. Jag får lita på den mängdträning jag ändå har- ifjol blev det cirka 900 mil. Men nu närmast inför start ökar jag mängden något för att sista veckan ta det lugnt.

Formen är hygglig även om jag nu inte är speciellt snabb och det behöver jag heller inte vara. Sista deltävlingen i Bore Cup springer jag den 9 februari i Hemlingby, Gävle. Då ska jag ha gjort tre deltävlingar av sammanlagt fyra och förhoppningsvis blir jag tvåa i åldersklassen. Jag är helt frisk, skadefri och har heller inga ”känningar” av något slag.  

Det mesta är förberett och jag känner mig förväntansfull. Rent fysiologiskt lär jag inte vara en bättre löpare än tidigare gånger, åldern tar ändå sakta sakta ut sin rätt. Jag är nu 71 år och får lita på rutinen. Eftersom distanserna är minst lika långa som tidigare, ett dagssnitt på dryga fem mil, får jag om det kniper ta till mitt hemliga vapen; jag måste starta tidigare på mornarna för att hinna fram till motellen innan det blivit mörkt. Jag är dålig på tidiga starter, haft som skamgräns klockan 09 men får nog ändra den till 08.

Häromdagen beställde jag en ny omgång skrytsamma visitkort. Det enda som ändrats på dem är åldern och att detta är mitt sjunde coast to coast. ”Titeln” inofficial world champion behöll jag däremot. . .  Och så gjorde jag en ny skylt att ha fram på kärran. En ny icke urblekt reflexväst behövde jag också men vad låg i paketet från Kina (!)- en grön fodrad jägarväst  för en Leif GW Persson typ.

Den här gången blir min 100 dagarsfrånvaro något uthärdligare för familjen. Sista barnet är utfluget varför min fru också kan resa iväg.

Keep on running!

Postad av Björn kl 12:53:24

Läs / skriv kommentar (7)


2019-01-22 - New York på 95 dagar

Min rutt går genom fjorton delstater och mäter 512 mil. Planen är att springa i snitt 54 kilometer om dagen under 95 dagar. Som alla andra gånger springer jag till Gothenburg i Nebraska, därav den branta svängen rakt norrut.

På morgonen den 14 februari står jag med fötterna i Stilla Havet utanför stranden i Huntington Beach. Stranden är folktom frånsett någon surfare och hundägare. Framför mig ligger en löptur på 95 dagar och dryga 500 mil.

Äntligen är jag klar med min rutt. Det har varit ett månadslångt arbete med att planera var jag ska springa men nu är varje dagsetapp exakt bestämd. Jag vågar nästan påstå att en stor del av detta mitt sjunde coast to coast redan är avklarat. Nu återstår bara att springa .

Målgång på stranden i Coney Island, New York. . .

Slutmålet är New York och stranden vid Coney Island. Går det som planerat kastar jag mig i Atlanten den 19 maj. Även tidigare har jag haft målgång i New York men 2014 var det vid en annan strand.

Den här gången gör jag inte samma misstag som ifjol då jag sprang från öst till väst (Boston-Oregon) och råkade ut för hemsk motvind. Nej, nu är det väst till öst som gäller. Alla vet att chansen till medvind då är större, samtidigt känns det som man ”springer hem”.

Den planerade sträckan är 512 mil vilket gör ett dagssnitt på 54 km per dag. Som vanligt finns inga vilodagar inplanerade. Att vila en enstaka dag tror jag gör mer skada en nytta, själv blir jag bara stel. Första halvan blir nu helt ny men andra delen blir nära en blåkopia från 2014.

För första gången kommer jag att springa i Arizona, New Mexiko och lite i Texas. Det är besvärliga områden, glesbefolkat och en hel del öken. Ändå räknar jag med att få tak över huvudet alla nätter frånsett en dag.

Route 66 blir min följeslagare i New Mexiko. Bilden är från mitt löp 2014 i Kalifornien.

Totalt blir det fjorton delstater (rekord!) jag passerar. För ovanlighetens skull kommer jag den här gången knappast alls att springa på motorväg. Rutten hade blivit kortare och enklare om jag fått springa på Interstate i Kalifornien och Arizona. Först i New Mexiko blir det tillåtet men där kommer jag att hålla mig mycket på klassiska Route 66 som går längs I40. Intestate 40 går nästan kust till kust, från Kalifornien till Nord Karolina, och är 411 mil, alltså nästan exakt 100 mil kortare än min rutt.

Återkommer snart om förberedelserna. Hur bra tränad är jag engentligen . . .?

Här rutten mer i detalj, dock ej exakt.

Keep on running!

Postad av Björn kl 13:40:56

Läs / skriv kommentar (29)


2019-01-12 - Hejarop fick mig på fall

Glada gubbar i 70-års klassen. Flankeras av trean Hans Sundgren och ettan Kjell Björk. Hans sprang i sina nya löparskor från Lidl.

Det är 1 km kvar till mål och jag är på väg att hinna ikapp värste konkurrenten. Då ropar någon:

-Heja Björn!

Där rök segern . . .

Cirkus Bore är igång igen. Idag gick andra deltävlingen, 7,5 km i ett vintrigt Björklinge. Den eviga fråga och det stora samtalsämnet före start; ska man springa med eller utan dubb? Utan dubb blev mitt val och det var nog rätt val. Underlaget var snö och knastrig, ruff is. En som också sprang odubbat idag var Hans Sundgren från Dalaregementets IF i Falun.

-Jag läste på din blogg om Lidlskorna för 149 kr. I Falun var dom slut men jag åkte till Borlänge och fick tag i ett par 45:or. Skor med nytt gummi under tror jag blir perfekt, berättade han före start.

Och visst blev det perfekt. Hans stod på benen den här gången (på terräng-SM för två år sedan i Huddinge halkade han i lervällingen och gjorde sig illa). Men idag var han i storform och sprang in på en tredjeplats i M70. Den senaste månandens dagliga träning i mörker med reflexväst på stora landsvägen i Falun har gjort underverk för denne 73-åring, som varit med i Bore Cup så länge jag kan minnas.

Själv blev jag (som vanligt) tvåa i M70 och etta naturligtvis Kjell Björk från Hemlingby LK i Gävle.  Men idag var jag nära att böja den sega fjällbjörken. Fast det var ju det där med det fatala hejaropet. Under större delen av loppet hade jag inte sett skymten av hans rödvita löparlinne och blåa toppluva. Men vad jag inte visste var att jag tog in på honom under andra halvan. Och plötsligt när det var ca 1 km kvar var han bara drygt 100 meter framför. Nog såg han lite slak ut?

-Heja Björn ropar någon och Björken hör- får nya krafter och jag har inte en chans att komma ikapp.

I mål skiljer det 14 sekunder. Vi är glada, skrattar och Kjell berättar:

-Jag visste inte att du låg så nära men när jag hörde ditt namn förstod jag allvaret . . .

Jag drar mig till minnes en liknande händelse för ca 15 år sedan på Stockholm Marathon. Då hette min svåraste konkurrent Lars Jakobsson (idag Degerheim). Vid Odenplan, några kilometrar före mål ropade speakern:

-Och här passerar nu Björn Suneson.

Vi hade inte koll på varandra, Lars låg strax framför, och när han hörde speakern fick han nya krafter och vann i åldersgruppen. Vad lär man sig av detta? Ja, inte att publiken ska hålla tyst. Nej snarare att man alltid ska ge järnet i slutskedet, oavsett om man ser eller inte ser konkurrenten.

"Heja Anna-Lena!" Inger Nordlund (röd jacka, Nr 361) har just sprungit i mål och hejar fram klubbkompisen Anna-Lena Hällgren (svart jacka) från Bälinge IF: Bilden får illusterra glädjen i Bore Cup, tävlingen för ung som gammal. Fler bilder från Bore Cup hittar du HÄR.

Keep on running!  

Postad av Björn kl 20:10:01

Läs / skriv kommentar (7)


2019-01-05 - Hur bra är Lidls löparskor?

Två burkar tomatsås, en burk sportdryck och ett par löparskor. Det blir en olidligt spännande test dessa skor nu ska utsättas för.

Ett par löparskor från Lidl för 149 kronor, kan det vara något? Kanske, jag ska i alla fall testa mina nyinköpta lågprisdojor på nästa coast to coast.

Normalpriset i Sverige för ett par ”riktiga” löparskor brukar ligga på 1 500-2 000 kronor. Då undrar man ju; är dessa skor 15 gånger ”sämre”?

Jag vet absolut inget om de här Lidlskorna av märket Crivit. Reklambladet från Lidl gav ingen information, inte heller Crivits hemsida eller skylten i butiken. Dessutom såg mina skor inte riktigt ut som dom i broschyren. De två lapparna på skorna upplyste bara om att innersulan kunde tvättas och att skorna hade 3M reflex. Något tillverkningsland fanns heller inte angivet. Det oroade något. Barnarbete?

Jag provade skorna intill kyldisken med lax. Tyvärr var skorna hopbundna så jag kunde inte ta någon provtur i butiken.

Det här reafyndet blir säkert snart slutsålt, tänkte jag. Det gäller att slå till direkt och jag valde att ta en löptur ut till Farsta. I butiken i Farsta Centrum fanns inga skor så jag fortsatte till Fagersjö. Där fanns mängder och jag provade ett par 42:or intill kyldisken med rökt lax. Det gick bara att prova en fot åt gången eftersom skorna var hopbundna. En provtur mellan hyllorna var därför inte att tänka på. Skorna passade dock utmärkt så jag vandrade vidare till kassan.

Hade jag köpt grisen i säcken? Dan efter tog jag med skorna till gymmet och testade på löpbandet och körde 5 km i tävlingsfart. De satt som gjutna, kändes lätta och sköna. Hemma tog jag fram vågen, de vägde bara 300 gram-, nära 200 gram lättare än mina vanliga träningsskor (Brooks Adrenaline).

Tanken är nu att långtidstesta Crivitskorna under mitt sjunde coast to coast. Märker jag att de är lite skumma, ja då kastar jag dem direkt eftersom jag inte vill ta några risker. Numera har jag alltid med mig tre par skor under USA-löpen och växlar skor mitt under dagen. Genom att springa i olika skotyper tror jag att skaderisken minskar. Håller Lidlskorna måttet, ja då kommer de att få nöta de amerikanska landsvägarna under cirka 150 mil. Förmodligen kommer jag att byta ut iläggssulorna och stoppa i mina formgjutna fotbäddar.

Även om skorna skulle klara testet är det inget som säger att de är bra för alla. Jag har sprungit så många år och mina seniga ben har vant sig vid det mesta. Hemma har jag en uppsättning på 4-6 par löparskor och jag springer aldrig i samma par två dagar i följd.

Av Lidls övriga löparprodukter (strumpor, tröjor m m) har jag bara goda erfarenheter. Regnjackan jag hade med mig på senaste coast to coast var dock en katastrof, den läckte som ett såll. Skorna gissar jag kommer att klara testet, de fick i alla fall mycket goda vitsord i en seriös labbtest där de jämfördes med dyra, fina märkesskor. ”Allt annat är olidligt”, skulle Lidl ha uttryckt saken.

Keep on running!

Postad av Björn kl 11:53:12

Läs / skriv kommentar (24)


2018-12-31 - Målet 2019 att bli Sverigeetta på maraton

Silver på veteran VM i maraton och mitt sjätte coast to coast blev höjdpunkterna under löparåret 2018.

Det som gläder mig mest när jag sammanfattar löparåret 2018 är att jag fått vara frisk, kunnat springa mycket och att jag placerat mig bra på veterantävlingarna. Mindre roligt är att tiderna på främst maraton försämrats ganska kraftigt.

Om några dagar fyller jag 71 år. Jag tänker allt mer på åldern och gläds då åt att en gammal man kan springa så många mil. 2018 slutar på totalt 914 (607) mil vilket gör 176 km per vecka i snitt. Bara två år har jag sprungit längre, toppåret var 2016 med 1 019 mil.

Egentligen rätt meningslöst milnötande, kanske någon tycker. Med sådana mängder, ja faktiskt mer än vad maratoneliten springer borde jag vara i världsklass men så är det långtifrån. Jag är mer en utflyktslöpare, jag använder benen som folk använder en bil.

2018 var året då jag sprang för sjätte gången över Amerika och det var året då jag gjorde otaliga löpturer ut till blåbärs- och lingonmarkerna. Och det är just dom där utflykterna som är det bästa med löpningen, inte tävlingarna. Ägnar man sig åt den typen av löpningar, ja då blir man inte så snabb, bara uthållig.

Tävlingarna är dock fortfarande viktiga och så länge jag kan placera mig bra fortsätter jag (kanske även när det går mindre bra, vem vet hur man resonerar om några år). Det har blivit ovanligt många parkrun i år. Dessa träningstävlingar lockar; här  känner jag inte så stor presss. På de flesta banor i Sverige har jag åldersrekordet. Men i lördags blev jag av med det i Malmö. Målet är att ta tillbaka det rekordet. Samma gäller Örebro. Och under 2019 kommer parkrun till ytterligare några städer i Sverige, där ska jag också försöka att ha ålderrekordet i M70. I Danmark, Norge och Finland hoppas jag också kunna göra bra ifrån mig under 2019.

Halvmaran i San Sebastian gick bra, 1.38 var jag nöjd med.

På pappret blev 2018 det absolut bästa tävlingsåret under de 37 år jag varit löpare. Silvermedaljen på Veteran VM i Toronto smäller naturligtvis högt. Jag hade tur, konkurrensen i år var inte mördande och mina 3.43 var hela 17 minuter långsammare än tiden från 2017 på EM i Polen. På halvmaran i San Sebastian gjorde jag 1.38 och försämringen blev ”bara” 3 minuter jämfört med året innan.

Andra mål för 2019? Att genomföra ett sjunde coast to coast (jag startar redan den 13 februari). Och så naturligtvis att förbättra maratontiden. Att bli nummer ett på maraton i M70 i Sverige är ambitionen. Jag anar hur jag ska träna för att nå det målet- mer snabbhetsträning. Men kanske lockar lingonplockning mera. En springande bärplockare blir visserligen inte så snabb men kanske lyckligare än en hårdsatsande intervallöpare.

Gott Nytt År och keep on running!

Postad av Björn kl 23:55:27

Läs / skriv kommentar (12)


2018-12-29 - Vi går på skumtomtar och buljong

Slussen klockan 08.25. Kenneth LE ger de sista instruktionerna till löparna som ska ut på Årets Sista Långpass, ett socialt löp på ca 60 km.som nu är inne på sitt elfte år.

Vi långlöpare går på cola, chips, skumtomtar och buljong. Får vi denna basmat kan vi nästan springa hur långt som helst. Så var det idag på Årets Sista Långpass.

Det var paret Peter och Ulla Lembke, två vanliga motionärer med dragning åt ultralöpning, som 2007 drog igång Årets Sista/Första Långpass. Avsikten var att få så många som möjligt att tänja sina gränser. Succé direkt. Alla typer av löpare hängde på- från ultrarävar till rena blåbär. Gratis, välarrangerat, olika fartgrupper och en i stort sett bilfri bana på 64 km bidrog naturligtvis. Och så skumtomtarna och buljongen med mera som Ulla serverade från bakluckan på parets lilla bil.

Arrangemanget, som senare flyttades över till Facebook, växte för varje år. Jag har varit med åtta av elva gånger (sprang idag knappt halva sträckan). Toppåren var 2013 med ca 150 löpare och 2016 med uppemot 250. Idag var vi kanske 80 stycken, lite förvånande att inte fler kom. 2016 var också året då Peter och Ulla hoppade av. De hade noterat att farten skruvats upp för varje år, fartgrupperna höll inte ihop längre och träningsrundan började urarta till ren tävling. När arrangemanget las ner utbröt sorg i Ultrasverige. Vad skulle vi nu ägna oss åt kring nyår?

Skumtomtar, cola, godis och buljong, rena paradiset för en långlöpare.

Men Årets Sista Långpass dog inte, fick snart en nystart med andra löparentusiaster. En snabbare fartgrupp (5.45-tempo) infördes och lugnet återställdes. Och det vinnade konceptet med skumtomtar och annat godis från bakluckan behölls. I år var det Östermalms lottakår som skötte sysslan med bravur.

6.15-gruppen samlad framför krubban i Sätraängskyrkan. Känns linslusen längs fram till vänster igen? Foto: Maria Thomsen

Det brukar kallas för sociala löp. Och nog var vi sociala, oj vad det snackades. Alla känner apan men apan känner ingen, brukar det heta. Jag fick frågor från massvis med obekanta personer som nu inte längre är så obekanta. Sprang mycket ihop med ultraräven Maria Thomsen. Hon inspirerar! Hon kan obehindrat (nåja) springa 10 mil per dag i sträck under en vecka. Det var vad hon gjorde under en tävling i somras. Själv mäktar jag med 5--6 mil  och har aldrig sprungit längre än drygt åtta mil.

-Det sitter i huvudet, menade Maria.

Så är det kanske. Jag ska tänka på det under stundande coast to coast. Kniper det ska jag nog kunna klämma till med en tiomilare.

Keep on running!

Postad av Björn kl 18:18:15

Läs / skriv kommentar (1)