Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 3208 km. Denna vecka: 17 km. Idag: 17 km

2020-01-11 - Hur lägger man upp en spurt?

Kjell Björk från Hemlingby LK (mitten) vann som vanligt åldersklassen. Klubbkompisen Lars Söderberg blev trea och jag tvåa,  när andra deltävlingen i Bore Cup, 7,5 km, avgjordes i Uppsala.

Jag har aldrig kunnat spurtslå någon. När jag närmar mig målet gör jag allt fel. Så även idag.

Nej, spurtuppgörelser är inte min starka sida. Dessbättre hamnar jag sällan i sådana. Men idag skedde det. På andra varvet när det återstod 1,5 kilometer hann jag i kapp min svåraste konkurrent Kjell Björk. Han verkade trött och i omklädningsrummet hade han berättat att han var förkyld. Eftersom Kjell under senare år brukat slå mig hade jag nu en jättechans.

Men vad hände? Jo, jag blev smått nervös, skulle jag behöva springa förbi honom och trötta ut mig? Nej, behagligast att lägga mig bakom honom och se om han tröttnar ännu mera. Nu efteråt inser jag att det var där misstaget begicks. Jag skulle naturligtvis ha sprungit om när jag kom i kapp och försökt öka lite. Istället blev det en tafatt spurt 500 meter från mål, alldeles försent.

Kjell är mycket bättre på att ta ut sig och efter några sekunder var han förbi igen. Då begicks det andra misstaget. Upp i huvudet flög tanken; äh, det är inte så viktigt, låt han vinna igen. Och det gjorde han- marginalen blev 8 sekunder.

Besviken? Nej, det är jag sällan. Det är bara att inse; jag är ingen tävlingsmänniska. Men sluta tävla vill jag inte. Det är så roligt efteråt, oavsett hur det har gått. Och den sociala samhörigheten är guld värd. I Bore Cup känner alla alla och jag har varit med sedan 2004, 16 år alltså. I Bore finns dessutom en 80-klass och där deltog inte mindre än tre män. Vann gjorde 83-årige Bengt Blomquist från Täby LLK, bara en kvart efter oss ynglingar i M70. Fantastiskt. Det ger hopp.

Här resultaten. .

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 21:16:49

Läs / skriv kommentar (14)


2020-01-04 - Vikten av vikten

Håller matchvikten. Dagens löptur i härlig medvind gick till F&S Orminge. Bilden från toppen av Skurubron. När jag jobbade brukade jag ofta under lunchrasten ta en vända hitut och fick ett bra träningspass på över två mil.

I dagens DN läser jag om viktproblem och ätstörningar hos kvinnliga längdskidåkare i svenska och norska landslaget. Är det här något som också drabbar löpare på motions- och motionselitnivå?

Den som ägnar sig åt uthållighetsidrotter som t ex skidor och långdistanslöpning kan öka prestationen om man går ner i vikt. Men som med det mesta; det finns en gräns och när den passerats presterar och mår man sämre, i värsta fall kan det vara livsfarligt. 

-Elitidrott är ingen friskvård, säger till DN skidlandslagets förre detta läkare Per "Pliggen" Andersson. Den svåra frågan är när man ska stänga av en åkare från att tävla.

Frida Karlsson, som tog guld, silver och brons på VM ifjol har tävlingsförbud. Hon ska komma "i balans näringsmässigt". Norska stjärnan  Ingvild Flugstad vann ifjol Tour de Ski, stängdes av en kortare tid, men får tävla igen.Tjejerna lägger på sig muskler och tar bort fett.och slutar menstruera, sägs i artikeln.

Håller också vanliga motionärer och elitmotionärer inom långdistanslöpning på och exprimenterar med vikten? Det är i dessa grupper jag umgås men där har jag aldrig hört talas om detta. Att löpare i min egen ålder inte gör det är rätt självklart. Men hårdsatsande 35-45-åriga män och kvinnor? De kan ju prestera inte långt ifrån vad eliten gör.  Nä, inte heller där har jag hört eller sett något. Problemen är nog nästan uteslutande kopplade till ren elitnivå- och ungdomsidrott.

DN-artikeln, skriven av Lars Grimlund, berättar om idrottsledare inom skidsporten som känner till problemen men agerar alldeles försent.

-Varför ska elitidrottarna behöva gå över gränsen? När mätaren visar att bränslet håller på att ta slut så måste man stanna och tanka men det gör man inte, säger Torbjörn Nordvall, tidigare presschef för längdskidlaget. Han är kritisk till att man inte satsar på psykologer och beteendeveterare inom landslagsgrupperna utan enbart på hårda grejer som t ex vallare.

Själv har jag aldrig haft en tanke på att exprimentera med min vikt även om jag inser att ett par kilo mindre kanske skulle kunna göra några minuter på ett maraton. Det finns tabeller på sådant där, här en från den amerikanska upplagan av Runners World 2017:

Lose Weight, Gain Speed

This table, based on changes in maximal aerobic capacity, provides a rough estimate of how much your race times will improve if you lose weight, as long as you have it to lose. If your BMI drops below 18.5, you're at risk of becoming weaker and slower.

WEIGHT LOST

5K

10K

HALF-MARATHON

MARATHON

900g

12.4 secs

25 secs

52 secs

1:45

2.3kg

31 secs

1:02

2:11

4:22

4.5kg

1:02

2:04

4:22

8:44

9kg

2:04

4:08

8:44

17:28

Källa: RW

Min vikt (61-62 kg) har varit oförändrad under de senaste 20 åren. Med en längd på 167 cm har jag ett BMI på cirka 22 vilket klassas som normalvikt. Skulle man tro diverse räknesnurror på nätet skulle jag kunna minska med 10 kg (!) och först då hamna på gränsen till undervikt. Maran skulle kunna springas nära 20 minuter snabbare. Nej, det tror jag inte på. Jag hade blivit ett vandrande lik.

Även år med ett coast to coast har vikten varit stabil. Jag har inte tappat ett kilo under USA-löpen, vikten har varit den samma vid start som vid målgång. Har aldrig räknat kalorier men energiintaget har uppenbarligen varit det rätta. Och då handlar det ändå om 35-40 milaveckor under 100 dagar. Nog är kroppen en fantastisk maskin!

Keep on running!

Postad av Björn kl 16:40:33

Läs / skriv kommentar (19)


2020-01-01 - Hinner jag ikapp Rune?

Bilden hämtat från Rune Larssons webplats loparlarsson.se .

"Under 2019 sprang jag 224 mil och paddlade 73 mil i kajaken. Sedan jag började föra dagbok den 1 januari 1973 har det blivit 24 891 mil", skriver Rune Larsson på Facebook. En oslagbar prestation?

Ja, jag tror att Runes 24 891 löpta mil är svårslaget. Hur många svenskar kan tänkas ha sprungit mera? Få, kanske ingen, jag har dålig koll på det där. Men kanske ultralöparen Bertil Järlåker sprungit ännu längre? Det jag faschineras av är att Rune lagt under sig alla dessa mil, inte för samlandets skull eller för att imponera, utan just för glädjen av att springa. Runes pocketbok som kom ut 2016 har det passande namnet "Löparglädje".

I boken skriver han: "Min filosofi är att löpningen ska vara så enkel och livsbejakande som möjligt. Jag har alltid prioriterat löparglädjen framför vetenskapliga metoder". Precis så, känner jag det också.

Samtidigt som jag läser om alla hans mil blir jag naturligtvis nyfiken på hur jag själv ligger till. Diagrammet jag la ut på bloggen häromdagen kan summeras till 18 792 mil sedan starten 1982. Det betyder alltså att Rune "leder" med 6 099 mil.  Det motsvarar 1,5 varv runt jorden. Jag har visserligen under senare år tagit in på Rune men snart blir det nog Rune som drygar ut försprånget. Går mitt åttonde USA-löp i år vägen och Rune fortsätter ligga runt 200 mil per år, ja då kommer jag visserligen att ta in på honom med ca 700 mil. Men så där kan jag ju inte hålla på, åldern kommer att ta ut sin rätt.

Så jag lyfter på hatten och säger: Grattis, Rune! Du inspirerar och är oslagbar.

Keep on running!

Postad av Björn kl 22:30:05

Läs / skriv kommentar (10)