Träffade en björnkompis längs vägen. Måste prata med hononom men framför allt planera kommande etapper. Arbetet är tidskrävande och görs tillsammans med min bror Jan. Han är en fena på detta, har räddat mig tidigare och gör det även nu med ett snillrikt förslag. Dagens text utgår därför och förhoppningsvis får jag för första gången sova mina åtta timmar.

Keep on running!

Övre bilden: Jamie Popson på Chamber of Commerce i Brookville ringde många samtal för att hitta någon som kunde reparera handbromsen på min joggingvagn. Till sist fick hon napp.

Mitten: Två personer, som tidigare arbetet i den nu nedlagda cykelaffären i stan, kom till undsättning och sträckte handbromsvajern. Nu fungerar bromsen igen och jag kan springa i nerförsbackarna .

Nedre bilden: Barabara stannade till och skänkte mig dricka, choklad och pengar. På exakt samma ställe mötte jag henne 2023. Hon ville ge mig mera pengar och sa att hon skulle iväg till banken. Jag lyckades då stoppa henne.

-Alla är vänliga i den här stan, säger Jamie Popson när jag knackar på hos Chamber of Commerce i Brookville (4 000 invånare).Tänk vad rätt hon hade!

Jag hinner inte mer än parkera förrän en kvinna med en massa solrosor i bilen stannar till.

-Do you want a Sun Flower. Put one on your stroller, säger hon skrattande.

Väl inne på Chamber of Commerce ringer Jamie mängder av samtal för att få fatt på en reparatör. Hon kollar också i grannstäderna, en har jag precis passerat och där fanns en villig men jag kan inte springa tillbaka. Men som sagt, hon löste mitt problem.

Brookville får mig att tänka på Brooks, ett skomärke jag sprungit i under drygt 40 år. Skulle vara intressant att veta hur många  som sprungit fler mil än jag i detta märke. Det finns säkert några som slår mina dryga 21 000 mil motsvarande fem varv runt jorden (har dock under alla dessa år också sprungit i andra märken).

Givmildheten fortsätter under hela dagen. När jag sitter på trappan till en liten kyrka mitt ute på landet stannar en bil till. En kvinna räcker över några flaskor sportdryck. Senare igen:

-Do you want a ride? frågar en bonde i en pickup.

Den frestelsen föll jag dock inte för. Jag är fräsch i benen och fortsätter färden mot dagens slutmål, Du Boise. Nästan framme vid det lyxiga Choise Suites bjuder ett ungt par mig på en pizza. Den frestelsen föll jag däremot för!

En solros på vagnen muntrade upp mig.

Ja vad ska man säga? En lyckad dag som fick opimismen att återvända.

Keep on running!

En vanlig syn på landsbygden: övergivna och förfallna hus. Just det här huset var ju riktigt vackert men kommer troligtvis aldrig att rustas upp.

Det är gott om förfallna och övergivna hus på landsbygden och i de små städerna här i Pennsylvania. Det ger ett fattigt och trist intryck och husen riskerar att stå kvar tills de faller ihop.

Enligt myndighetsuppgifter ska det finnas 1,4 miljoner övergivna hus i USA. Det skulle motsvara 1,3 procent av alla bostäder. Kraven på att riva eller rusta upp skiljer mellan oilka stater och countyn men generellt är de väldigt generösa. Ofta går det bra att inte göra något, bara flytta och lämna huset för gott. Det gäller även industrifastigheter och då ser det riktigt bedrövligt ut. Fastighetsägaren riskerar dock att fortsätta betala fastighetsskatt.

I Sverige är kraven mycket hårdare. Det är inte tillåtet att låta en byggnad stå och förfalla. Byggnadsnämnden i kommunen kan kräva att man rustar upp eller river. Om detta medför att vi skulle ha relativt färre övergivna hus i Sverige jämfört med USA är dock inte så säkert. Statistiken är osäker och det nämns siffror på 200 000-300 000 övergivna hus. Intrycket jag får när jag springer hemma är dock att det inte står så många ruckel längs de svenska vägarna och defintivt inte i småstäderna.

Den här bilen var i otroligt gott skick, nästan bättre än nyskick. Men vad är det för märke, modell och årtal?

Löpningen går fortsatt tungt och jag har nu elva dagar kvar innan jag kan kasta mig i Atlanten. Men jag är ännu inte säker på att jag ska nå målet. Backarna är branta och många och kärran har aldrig känts tyngre, fortfarande är det dock mera löpning än gång. Nerförsbackarna är värst, är de branta klarar jag inte att springa nerför. Måste också fixa handbromsen så jag kan hålla emot bättre. Om jag ska fortsätta att klaga så är det ont om städer där jag kan stanna till och äta. Pennsylvania med Appalacherna, möjligen Wyoming, är den tuffaste staten av alla.  

Keep on running!

Uppspelt och barnslig tog jag idag på mig Burger Kings kungakrona. Kom då att tänka på att den svenske kungen och jag har vissa likheter-det där med att minnas platser vi varit på.

-Kära Örebroare . . .

Minns du kungens klassiska felsägning när han i själva verket var i Arboga? Liknande tabbar gör jag dagligen.

Frågar någon i vilken stad jag var i igår minns jag kanske det men inte var jag var för ett par dagar sedan. Allt flyter samman. Samma med mycket annat kring mina Amerikalöp. Så  kungen och jag som är på ständig resa är kanske ursäktliga. När därför Peter Malmqvist som noggrann börsanalytiker gör sammanställningar och tillbakablickar över tidigare löp blir det en aha-upplevelse.

Innan jag startar dagens löp har jag skrivit upp på en lapp vart jag ska, var lunchen ska ätas, sträckans längd etc. Risk är annars att jag minns fel och i värsta fall också springer fel. Ibland får jag hala upp lappen när någon frågar om diverse saker. Igår undrade någon vilka städer i Ohio jag varit i. Jag blev helt ställd och kom först inte på en enda.

Gårdagens rapport gick i moll, idag känns det lite bättre, mycket tack vare att jag mött så fantastiskt vänliga människor. En äldre Amish-man kom fram till mig när jag behövde en Steve för att ta mig sista biten till hotellet. Han hade hästkärra, fru och två barn så jag räknade inte med att han kunde ge mig skjuts. Men han tipsade om några personer jag kunde ringa. Tyvärr blev det inte napp. Då erbjöd han mig pengar, denna gång tackade jag nej och var nära att gråta.

Räddaren i nöden, pastor Sam Stebbins. Han startade en egen kyrka med en liten församling, Sinner´s Sanctuari Church i Harrisville. Om två år, som 58-åring, går han i pension och lämnar ett välavlönat fabriksjobb.

Pastor Sam Stebbins kom till undsättning och gav mig den efterfrågade Steven. Jag ville betala men han tackade nej. Han sa att imorgon skulle församlingen be för mig. Jag lovade att ringa honom när jag står med fötterna i Atlanten.

Morgonen började annars oroväckande. En avstängd bro riskerade tvinga mig till en stor omväg. Det är i sådana lägen jag har nytta av rutinen. Jag kan inte minnas att vägarbeten någon gång stoppat mig så jag fortsatte.

Oj, oj, hur ska det här gå?  

Puh, jag kom över bron. Fast local traffic var jag ju inte.

Keep on running!

2025: Ett hopp vid delstatsskylten till Pennsylvania. Trots att det bara var två år sedan jag hoppade här mindes jag vägen först när jag såg skylten.

2023: Samma plats men då lite spänstigare i hoppet. Då var det dag 89, alltså lite snabbare.

Äntligen Pennsylvania, också ett Pennsylvania jag fruktar för alla backar. Fast någon mer vacker och lummig stat får man leta efter.

Jag har det just nu rätt kämpigt- löpningen går tungt men dessbättre är jag inte skadad även om vänsterbenet inte riktigt hänger med. Att jag blir tröttare ju längre resan lider har jag knappt upplevt förut. Bara en gång tidigare, 2010 till Tybee Island i Georgia, trodde jag det var kört. Då sjöng dessutom utrustningen på sista versen, det gör den inte nu.

Jag känner mig också lite mer stressad, skulle egentligen vilja förlänga med några dagar men det går tyvärr inte- flera parter är inblandade och biljett hem är köpt. Jag har för första gången hemlängtan och vill träffa min hustru innan hon åker iväg på en kortare semesterresa.

Misstänker att jag lider lite av sömnbrist. Jag kommer försent i säng men somnar nästan på sekunden. Gårdagen med det pipande brandlarmet  på motellrummet var rena terrorn. I desperation ryckte jag loss det från taket och slängde larmet i soptumman utanför. Men det fortsatte att pipa, trodde det var från tunnan men ljudet kom från taket. På morgonen var en polis i receptionen och ett tag fruktade jag att det var mig man var ute efter. Det var en ny upplevelse.

Jag gör nu troligen några dagars uppehåll i bloggandet för att få mer sömn och hinna med allt som måste göras. Ibland känns det som om löpningen bara är en bisak. 

Backar, backar, backar . . .  Denna dock i Ohio, inte Pennsylvania.

Keep on running!

Fyrhjulig motorgräsklippare på liten tomt. Villaägaren Donald berättade att det är ovanligt att grannar går ihop och delar på en gräsklippare eller hjälps åt att klippa grannens tomt. 

En välklippt gräsmatta och en amerikansk flagga på husknuten. Det är viktiga saker för en villaägare i Amerika.

Gräsmattan kommer i första hand, blommor, rabatter, fruktträd, grönsaksodlingar eller annat som vi är vana vid i Sverige verkar inte så viktigt. Högst några buskar på tomten och några träd som ger skugga räcker. Och gräsmattan klipps naturligtvis inte för hand. Ofta klipper villaägarna gräset även långt utanför den egna tomtgränsen, det får tomten att se större ut.

Villorna är i regel vita på landsbygden. Det ser ut som om de har träpanel men det är plast.

-Bra och underhållsfritt, säger Donald.

Risk att husen inte andas och blir mögelskadade?

-Nej, vi har aircondition. Underbart.

Det är vanligt att man smyckar tomten med gamla jordbruksredskap eller ställer ut en rostig bil från 30-40-talet. 

--

Dagens löpning, en 5-milare till Austintown, OH, blev mycket besvärlig på grund av ett häftigt regnoväder större delen av dagen. Det märks att jag närmar mig Pennsylvania- långa och branta backar. Jag känner mig tröttkörd och tyvärr blir morgondagen också lika lång. Nattsömnen riskerar att bli störd, jag har ett brandlarm som med ojämna mellanrum piper. Imorgon korsar jag gränsen till Pennsylvania.

Keep on running!

Varmt och fruktansvärd luftfuktighet- tar alla chanser till avkylning. Dricker minst tio liter om dagen och mår prima.

Kort text i dag på grund av fortsatt planering. När flera personer är inblandade blir det extra besvärligt. Dagens hjälte är dock min bror Jan  som upptäckte ett fatalt fel i löpschemat, ett fel som kunde lett till att jag missat flyget hem.

Målgång är planerad till den 14 augusti i närheten av Newark flygplats i New Jersey. Blir mitt långsaammaste coast to coast, 107 dagar. Men än kan jag inte ropa hej, Pennsylvania med alla sina backar återstår att besegra.

Keep on running!

Ingen text idag. Måste planera med motellbokningar, flyg hem etc.

Keep on running!