Roslagstulls sjukhus, tidigare Stockholms epidemisjukhus, var Sveriges största. Många av byggnaderna är bevarade och är från sent 1800-tal och används idag av bl a av KTH och Stockholms universitet. Området på höjden vid Ruddammen är rena idyllen men lite otillgängligt. 1992 stängdes sjukhuset.

Huka er grevar av baroner! Nu rullar jag in på ert fina Östermalm.

Det är dags att "inta" ett nytt stadsdelsområde; Östermalm med stadsdelarna Djurgården, Gärdet, Hjorthagen, Norra Djurgården och Östermalm. Som vanligt springer jag på varenda gata och då menar jag verkligen varenda gata. Det roliga med detta är att jag då får se så mycket nytt, även i områden jag trodde jag kände till.

Ruddammen är ett sådant område. Jag har aldrig satt min fot här trots att det bara ligger två kilometer från min bostad. Och jag tror att de flesta Stockholmare aldrig har varit här. Att t ex springa uppför Ruddammsbacken eller Roslagstullsbacken tar på krafterna. Men det är verkligen mödan värt; ett otroligt vacker område med en massa gamla fina byggnader från en mer än 100-årig sjukhusepok.

Det här var epidemisjukhusets mest specialiserade byggnad; observationspaviljongen.Till varje sjukrum fanns en egen ingång från utsidan. Läkare och sköterskor nådde den sjuke inifrån huset men endast via en särskild sluss, läser jag på en av skyltarna.

Med tanke på rådande pandemi blir jag helt facinerad av området. Här har tusentals patienter med kolera, smittkoppor, tyfus och scharlakansfeber vårdats och mot slutet även aids. Coronaläget i Sverige framstår nästan som en västanfläkt. Jag blir knäsvag när jag läser att barn dog som flugor i diferi och scharlanksfeber, Dödligheten i dessa två sjukdomar motsvarade åren 1875-1879 nio procent av det totala antalet dödsfall i Sverige.

Rena bonnvischan, Drottnings Kristinas väg, bara ett stenkast från Östra station. Här gick maratonloppet under Solskensolympiaden 1912 och 100 år senare sprang jag på samma väg Jubileumsmarathon. Det var tredje gången jag slog Kjell-Erik Ståhl i en löpartävling . . .

Kungens får? På en äng vid Lilla Skuggans väg/Husarviksvägen på Norra Djurgården massvis med får som vaktas av en bordercollie i reflexväst.

Madängsgatan Norra Djurgårdsstaden, glaserat rött tegel.

Utsikterna att jag ska kunna genomföra ett längre Sverigelöp i sommar har plötsligt förbättrats. Enligt DN kommer reserestriktionerna i Sverige att hävas helgen den 13- 14 juni. Men att jag sitter på ett plan till Amerika i början av juli är knappast troligt.

Keep on running!

Åtta löpare från Vallentuna sprang en träningsrunda på 42 km och serveras här vätska, jordnötter och chokladbollar från bakluckan på en bil. Vi tog det riktigt lugnt och majoriteten sprang  i mål på ca 4.45.

Idag skulle egentligen Stockholm Marathon ha gått. Jag var visserligen inte anmäld men sprang distansen ändå. Fast egentligen skulle jag idag ha sprungit 54 km och då i USA.

Ja, den 30 augusti skulle starten ha skett för mitt åttonde coast to coast. I ruttplaneringens excelark hade jag skrivit: "Comfort Suites, Ocean Shores till  Guest House, 100 Brumfield Ave, Montesano, WA 98563, US, 54 km, lunch McDonalds i Aberdeen efter 32 km". Men coronan kom emellan och hela USA- löpet fick ställas in.

Så det fick bli långskubb i glada vänners lag med löpare från Vallentuna, inte fy skam det heller.  Eftersom det tidigt stått klart att löpet skulle ställas in var besvikelsen inte så stor. Den stora frågan är nu vad som kommer istället. Med nuvarande reserestriktioner på 2-timmar (som jag visserligen inte är tvingad att följa) är det också osäkert om jag kan genomföra ett Sverigelöp (hade tänkt i sommar att springa ett par hundra mil i Mellan- och Sydsverige). 

Dagens mara var den andra denna vecka. Jag är bra mängdtränad men inte tävlingstränad så det var tur att jag inte behövde springa fort. Ändå hade jag problem att hänga med i gruppen.

Nu är även Hässelby-Vällingby stadsdelsområde avklarat. Stadsdelen Hässelby villastad tyckte jag var den trevligaste av stadsdelarna i området, Råcksta och Vinsta  de kanske tristaste.

Kälvesta hade en särskilt lockelse- det var ju där ett plan från Linjeflyg den 15 januari 1977 störtade på en parkeringsplats mitt i ett radhusområde. Alla ombord, 22 personer, omkom. Själv skrev jag om händelsen när jag arbetade på Västernorrlands Allehanda i Härnösand. Nu var det dock första gången jag besökte olycksplatsen. Jag pratade med boende i området och alla kände till vad som hänt här, tyvärr fann jag ingen som bott kvar sedan 1977, Nog borde väl denna plats ha ett minnesmärke?

På denna parkeringsplats där min joggingvagn står (Ängullsvägen/Trädgårsmästarvägen) störtade planet. Inga spår efter kraschen syns idag. Trädet till höger om vagnen var nyplanterat när olyckan inträffade.

Nedisning av vingklaffarna var orsaken till olyckan. Mirakulöst omkom ingen av de boende i radhusområdet men samtliga 22 ombord på planet. Då trodde man att olyckan skulle innebära slutet för Bromma flyfält. Foto Kent Östlund.

Kanske en tredjedel av Stockholms gator är "erövrade". I de rödmarkerade områdena har jag sprungit på i stort sett alla gator.

Keep on running!

Drömboende? Ja, kanske för de 50 familjer som snart kan flytta in i dessa "modulbostäder" under skorstenarna till Hässelby värmekraftverk. Bostäderna är tillfälliga och avsedda för nyanlända, dvs personer som fått uppehållstillstånd och blivit anvisad bostad i Stockholm.

Vad hjälper det att löparklockan påstår att min fitnessålder är 39 år när Folkhälsomyndigheten sorterar in mig i riskgruppen? Vi friska 70 plussare hade annars hoppats på lättnader i restriktionerna men några sådana blev det inte.

Alla över 70 dras över en kam.

-Vi ligger ganska rätt. Det finns ingen grund idag att ändra 70-årsgränsen, ansåg generaldirektören Jonas Carlström, själv 66 år.

Jag hörde budskapet i radion när jag idag var ute på långpass i Hässelby. Undrar vad löparklockan skulle ge honom för fitnesålder? Ganska snabbt fick han kritik för just det här med att bunta ihop alla 70-åringar och äldre. Någon förklaring till beräkningarna gavs inte. Hade annars varit intressant att höra med tanke på att antalet pigga pensionärer förmodligen är rekordhögt. Utomhus får vi i alla fall vara och boulespel var ok.

70-åringar ska inte åka i kollektivtrafiken. Jag hyrde därför en EU-bike och cyklade t/r Tomtebogtaan-Hässelby , dryga tre mil totalt. Gud vad jobbigt, hade nästan varit enklare att springa. Jämnåriga kvinnor cyklade om mig med lätthet.

Hässelby-Vällingby stadsdelsområde,som jag just nu håller på att "inta" genom att springa på varenda gata, består av nio stadsdelar: Grimsta, Hässelby Gård, Hässelby Strand, Hässelby Villastad, Kälvesta, Nälsta, Råcksta, Vinsta och Vällingby. Tre av dessa är nu avklarade; Hässelby Strand, Hässelby Villastad och Hässelby Gård.

Keep on running!

Midsommarkransen och området kring Svandammsparken är bland de finaste bostadsområdena inom Hägersten Liljeholmens stadsdelsområde. Drygt en vecka och 25 mils löpning krävdes för att inta hela området. Bilderna från Aprilgatan och Brf Tellusborg till höger vid röda planket.

Pandemin får mig att springa mycket längre distanser än vanligt. Det har sina randiga skäl.

Den 11 mars inträffade det första coronadödsfallet i Sverige, Samma dag klassade WHO virusutbrottet som en pandemi och veckan därpå införde Sverige restriktioner i resandet.  Från att mina normalveckor legat på 10-11 mil steg de brant upp till 15-20 mil. Varför?

Det var inget medvetet val att börja springa längre, mera en spirande oro i kroppen. När vi över 70, alltså vi i ”riskgruppen” skulle skyddas slutade jag med mina nära dagliga besök på gymmet och jag slutade också att åka i kollektivtrafiken. Samtidigt fick jag höra att det var ok att vara ute och promenera, ja uteaktiviteter rent av uppmuntrades av myndigheterna.

Löpningen blev då ett andningshål. När allt stod stilla skulle i alla fall inte jag stå stilla. Och kanske blev löpningen extra betydelsefull när dödstalen började stiga brant. När en fd arbetskamrat på Svenska Dagbladet, nyss fyllda 62 år, dog i covid-19, insåg jag allvaret. Det här kan också drabba mig.

Joggingvagnen får i år rulla på Stockholms gator istället för på landsvägarna i USA. Under mina erövringar av stadsdelar har jag kaffe, mackor, lingondricka och kläder i vagnen. Under löpturerna lyssnar jag mycket på radio. Bilden från Teaterparken i Hägersten.

Avfärden för mitt åttonde USA-löp skulle ske den 29 maj. Jag insåg rätt tidigt att det var kört men flyttade ändå fram resan drygt en månad. Men var det möjligt att över huvud taget ”få” springa riktigt långt i år? Det var då planer på ett Sverigelöp började dyka upp i huvudet, kanske ett löp längre än ett coast to coast. I avvaktan på detta började jag ”inta” diverse stadsdelar, stadsdelsområden och närkommuner genom att springa på varenda gata i områdena. Inte undra på att det blev en massa mil.

Lyckad förtätning. Nya vackra hus i rostig plåt på Främlingsvägen i Hägersten.

Kungsholmen, Södermalm, Bromma, Solna Stad och nu senast Hägersten Liljeholmens stadsdelsområden är intagna. Jag har sprungit på över tusen gator och sett enormt mycket. Det brukar sägas att löpare, cyklister och gångare får se mycket mera av omgivningarna än en bilist. Men jag vågar påstå att jag sett mycket mera av Stockholm än kanske någon joggare gjort. För även om du försöker variera dina löprundor blir det ändå så att du springer i stort sett i samma spår år ut och år in.

Sovjetunionen eller Kina? Nej,hus som byggs längs spåren nära Årstabergs pendelstågsstation.

Lyckad nybebyggelse, Nybodaringen.

"Vi har i alla fall ingen insyn från grannar". Hur kan man få bygga så här? Huset från Sjöviksvägen 92, Liljeholmskajen.

Min ”löpmetod” har förutom att springa på varenda gata och i regel också ta hela gatan gått ut på att stanna upp och se mig omkring, snacka med villaägare och vara frågvis. Kul men också en rätt jobbig form av löpning. Det tar sin tid, det blir mycket fram och tillbaka på samma gator och ”dölöpning” ut till de nya områdena. I telefonen skriver jag upp namnen på gatorna eftersom det är lätt att glömma var man varit.

Bedräglig idyll och en miljöskandal. Dumpning av giftigt avfall och lantrintömning i stor skala har pågått under cirka 100 år såväl på land som i Mälaren  vid Lövsta i Hässelby villastad. Här vid Riddersviks gårdsväg planerar staden för 700 nya bostäder. Det hemska kraftvärmeverket i Hässelby strand ska rivas och ersättas av ett nytt i Lövsta. Då försvinner bland annat Lövstabadet och en småbåtshamn. Vad skulle Herbert Tingsten eller Gunnar Sträng som bodde här ute ha sagt om det?  

Idag syndade jag och tog tunnelbanan ut till Hässelby Strand när jag startade nästa krigarprojekt: att springa på varenda gata inom Hässelby-Vällingby stadsdelsområde med nio stadsdelar (Grimsta, Hässelby gård, Hässelby strand, Hässelby villastad, Kälvesta, Nälsta, Råcksta, Vinsta och Vällingby). Bara att ta mig ut till ändstationen skulle kräva 15 km löpning och lika mycket hem, hade inte blivit många gator då. Området kommer att kräva många löpdagar.

Efter Hässelby-Vällingby fortsätter jag kanske med ytterligare områden. Men att springa på varenda gata i hela Stockholm är kanske att ta vatten över huvudet?

Veckans distans: 182 km

Keep on running!     

Barbent, snöblandat regn och jag fryser som en hund. Ett utstickande tak på Hövdingagatan i Örnsberg gav lite skydd medan jag försökte få i mig värmande kaffe. Här bestämde jag mig för att avbryta löpningen och springa hem.

En halvtimma senare vid Västerbroplan sken solen igen och plötsligt var jag rätt klädd, Motivationen tröt dock för att springa tillbaka och fortsätta att erövra gator..

I Amerika kollar jag numera alltid väderrapporten innan jag sticker ut. Det borde jag också göra i Stockholm. Idag tvingades jag avbryta en löptur just på grund av dåligt väder.

Den pågående erövringen av Hägersten-Liljeholmens stadsdelsområde kommer att ta tid. Området är mycket större än jag räknat med. Här finns inte mindre än sju stadsdelar: Aspudden, Fruängen, Gröndal, Hägersten, Hägerstensåsen, Liljeholmen, Midsommarkransen, Mälarhöjden, Västberga, och Västertorp. Idag hann jag bara svepa över delar av Gröndal (Ekensberg) och Aspudden (Örnsberg).

Ekensberg på en udde i Mälaren är ett riktigt fint bostadsområde som jag känner till ganska väl. Här ligger vackra punkthus i gult tegel, tämligen låga och inget hus är riktigt likt det andra. Husen är från 80-talet och här ute bodde en arbetskamrat som tidigt fick in mig på löparspåret. När vi skulle ha långpass tillsammans brukade jag springa ut till honom och var bra uppvärmd efter min tur över Essingeöarna på dryga halvmilen.

I Ekenensberg har hänt en hel del de senaste åren. Jag fick se en mycket lyckad förtätning längs Bryggvägen och Ekensbergskajen ett stenkast från brusande Essingeleden och tvärbanan.

Vackra hus vid Ekensbergskajen, de flesta med stora balkonger och några med träpaneler på fasaden. Observera Essingeleden högt uppe i luften bakom löparna. Från Gröndals båtklubb och i princip ända ner till Fittja kan man springa längs Mälaren. 

Örnsberg var däremot ett tämligen okänd område för mig. Bebyggelsen är från slutet av 40-talet och Familjebostäder har många hus här. Området ligger lite i skymundan. är lugnt och saknar i stort affärer.

Nednaför berget ligger Vinterviken där Alfred Nobels dynamitfabrik låg. Marken och vattenområdet strax utanför är starkt förorenat men snart är saneringsarbetena avslutade. I den gamla svavelsyrafabriken finns café, konferens- och utställningslokaler.

Vintervikens Trädgård med café är ett nytillskott i området. Verksamheten bedrivs på ideel basis.

             Enkla kedjehus på Bandyvägen i Västertorp. Husen ligger mindre än 100 meter från brusande Södertäljevägen, en av Sveriges mest trafikerade vägar.

Veckans distans 171 km

Keep on running!

Stora Frösunda herrgård (ovan) ligger undanskymt i ett litet skogsområde nära E4:an och Hagaparken. Konstigt nog har jag missat denna 1700-talsgård som också har en runsten på tomten.

Det behövdes bara en vecka för att erövra Solna. Men så är kommunen Sveriges tredje minsta till ytan.

Liksom under tidigare erövringar (Kungsholmen, Södermalm och Bromma stadsdelsområde) förvånas jag över hur lite jag tidigare sett av dessa områden. Men när du försöker springa på varenda gata, ja då upptäcker man ständigt nya saker.

Det är kanske lite orättvist att jämföra områdena men Solna tycker jag nog tillhör de tristaste av de jag hittills betat av. Västra Skogen, Huvudsta och Bagartorp med sina miljonprogram ger rysningar av obehag. Jungfrudansen och Johan Enbergs väg, båda med paradutsikt över Ulvsundasjön i Mälaren, skulle kunna ha blivit fantastiska bostadsområden om man byggt annorlunda och mera småskaligt.

Det finns naturligtvis också fina områden i Solna. Karlberg, Hagaparken och området runt Ulriksdals slott är juvelerna i kronan.

Hur kunde det bli så här fult? Västra Skogen är ingen skönhetsupplevelse men det kunde ha blivit vackert här med en fantastisk utsikt över Stockholm och Mälaren.

Solna ska ha 292 gator och jag lär ha sprungit på de flesta men inte riktigt alla upptäcker jag när jag kollar löparklockan. Eftersom Solna är lilleputten bland kommunerna och dessutom ligger nära där jag bor behövde jag bara springa cirka 15 mil under sex halvdagar och en heldag.

I nya Järvastaden har Solna vuxit ihop med Sundbyberg. Husen till vänster i korsningen Brotorpsvägen/Fridenborgsvägen ligger i Sundbyberg och husen till höger i Solna. Det skiljer nästan två kronor i kommunalskatt till Solnas favör. Borde avspegla sig i huspriserna?

Krigslyckan har hittills varit god varför jag fortsätter med erövringarna av stadsdelsoråden och grannkommuner. Stockholm har 14 stadsdelsområden och närmast på tur står Hägersten-Lijeholmens stadsdelsområde. Det här kommer att ta tid men något "trettioåriga kriget" ska det inte bli.

Oliver Heusinger skickade mig denna selfie han tog av oss  i höstas utanför Kungsängen när jag var på väg hem efter att ha sprungit ett park run. Tråkigt att alla park run-lopp ställts in världen över. I Kungsängen är vi sällan över tio personer varför ett så litet lopp borde kunna köras.

Keep on running!

Efter nio löpta mil (Stockholm-Storvreta) fortsatte resan med Upptåget till Gävle där min bror Jan mötte och kunde ta emot 1 liter whiskey. Själv fortsatte jag med vändande tåg hem till Stockholm och kalasade på 1 liter påskmust. Observera de nya fina tågvagnarna. Foto: Jan Suneson

Från min löparklubb fick jag i 70-årspresenten en whiskeyflaska på en liter. Två år senare kom jag på ett sätt att bli av med flaskan- min bror Jan skulle få den, dessutom var det hans favoritmärke.

På Facebook hade Jan, som är i "riskgruppen", skrivit att han och frun börjat handla mat på nätet, något som utfallit till största belåtenhet  Men när han kontaktade Systembolaget för att fylla på förrådet av starkvaror fick han veta att man i Gävle inte har den servicen.

Det var då idén kläcktes att springa till Gävle, kanske att göra de 18 milen på två dagar och slå mitt gamla mängdrekord från 1997 på 84 km en enskild dag. Samtidigt hade jag gått och funderat på att som Pernilla Otto springa Mälaren runt (345 km) på tre dagar.

I efterhand är jag glad att jag valde Gävlealternativet och dessutom kortade ner till en dag. Jag var visserligen långt ifrån slut men i ärlighetens namn var det inte särskilt roligt. Tre dagar runt Mälaren är tveksamt om jag klarat. Pernillas löp är i mina ögon en bragd.

Uppriktigt sagt har jag aldrig riktigt insett tjusningen i ultralöpning, i alla fall inte att ta ut sig till bristningsgränsen, något jag knappt ens kan göra i ett maratonlopp. Många säger ändå att jag är en ultralöpare vilket jag förnekar. Har bara sprungit två ultratävlingar (6-timmarslopp) och lockas inte av att springa t ex 50 eller 100 miles, 8 resp 16 mil.

Påfyllning av energi på Lidl i Märsta.

Nu fick jag ändå till en inofficiell tid på 50 miles; 12 timmar och 22 minuter brutto och räknar man bor inköpet på Lidl och lunchen på Max i Märsta gjordes dessa åtta mil på ca 11 timmar. Jag gick in för att springa i ett komfortabelt tempo, gick i uppförsbackar, De 1-2 sista milen varvade jag med att gå kortare sträckor och hela tiden knuffade jag en baby jogger. Är lite nyfiken på vad jag skulle kunna göra 50 miles på under en tävling men har inte kollat upp vad folk i min ålder springer på.

Stämmer bra. Min gps visade 42 km men jag bor ca 3 km från slottet i Stockholm.

Jag är glad att jag vid 72-års ålder relativt enkelt kunnat slå mitt personliga mängdrekord från 2007 då jag var 59 år. Nu blev min långtur exakt 90 km. Kniper det vet jag att jag på ett coast to coast någon enstaka dag kan klara riktigt långa distanser. Synd bara att jag inte får nytta av all mängdträning (131 km/vecka i snitt sedan årsskiftet). Knappast troligt att det blir ett åttonde coast to coast i år..

Tillbaka till naturen. På vägen mellan Märsta och Uppsala finns flera naturreservat och det var fullt på parkeringarna.

Keep on running!

Ett orört område, stort som två fotbollsplaner, inte nedskräpat men inringat av stora trafikleder och järnvägar. Att ta sig hit är mycket svårt, I bakgrunden Huvudsta och tidigare Arbetarskydsstyrelsens lokaler.

Ett totalt okänt ”grönområde” mellan Stockholm och Solna. Finns det? Ja, jag har hittat detta ingenmansland som knappt någon stockholmare satt sin fot på men som tusentals bilister ser varje dag från bilfönstret utan att reflektera.

Vi löpare är lyckligt lottade. Världen ligger under våra fötter och vi får se det som de flesta aldrig får se, inte ens cyklister eller gångare. Under mina ”erövringar” av olika stadsdelar har jag upptäckt flera intressanta områden, byggnader med mera bara genom att springa på varenda gata. Finmaskiga nät ger god fångst!

Idag under min erövring av Solna fick jag ett jättenapp. Jag kände mig som en upptäcktsresare när jag fann detta ingenmansland bara drygt en kilometer från min bostad. Området, stort som 2-3 fotbollsplaner, låg inklämt mellan Essingeleden, Pampaslänken, Eugeniavägen, Karlberg och järnvägsspåren i Hagalund.

.

Ett gammalt pilträd på den orörda ängen. Bilden tagen i sydostlig riktning mot Karlberg.

Området i mitten är triangelformat där basen är ca 200 meter och sidorna 300 meter. I vänstra hörnet Pamapas Marina. Flygfoto: Google Maps

Det var inte precis lättåtkomligt. Jag fick nästan med livet som insats korsa några trafikleder innan jag nådde denna oas. Lite karg, inte det minsta nedskräpad, violer blommade i gräset, vackra små träd och en kanske 100-årigt pil med hängen. Här är ju riktigt vackert trots trafikhelvetet runtomkring, tänkte jag. Märkligt att inte ens romerna eller andra hemlösa hittat denna boplats.

Tänk vad mycket mark trafiklederna stjäl. Mitt i allt detta uppstår orörda markplättar. Det skulle vara intressant att studera fauna och flora här. På Pepparholmen, den konstgjorda ön i Öresund, har den svarthuvade måsen och sällsynta växter som strandvedel och blodklöver upptäckts.

Snickarglädje. Olle Olsson-huset i Hagalund.

Innanför moderna och ganska ful bebyggelse längs Solnavägen döljs denna pärla, ett hus byggt 1930. Jag har säkert sprungit förbi här hundratlas gånger men aldrig sett det.

Ett annat fint gammalt hus i närheten av fd Råsunda fotbollssstadion. Bilden tagen från Trappgränd. Staden rymmer många pärlor som de flesta missar, även de närboende.

Keep on running!