Det är här på småvägarna milen samlas in. Bilden är från Göteborgslöpet och är tagen mellan Jönköping och Ulricehamn.

Trots att det inte blev något coast to coast i år har jag  jag sprungit mer än vanligt. Idag passerade jag 500 mil.

Just 500 mil har jag satt som en "skamgräns" för ett helt löparår. Jag har nu klarat den gränsen de senaste 19 åren med en topp 2016 på 1 019 mil. 500 mil hittills i år motsvarar ca 16 mil i veckan.

Att det blivit så mycket har sina randiga. I juli pågick "tävlingen" Spring tills du stupar", STDS. Där var ambitionen att "vinna", dvs springa längst av alla. Det lyckades; jag snittade under månaden på 47,7 km/dag mot 38,8 km/dag för "ultramskinen" Benny Eriksson i Sigtuna.

Den främsta anledningen till den höga mängden får ändå tillskrivas coronasituationen och långlöpet Stockholm-Göteborg t/r. Just det där med coronan har mentalt påverkat mig.Det är på något sätt som att jag skulle visa för mig själv att jag minsann ska kunna hålla mig frisk. Anders Tegnells upmmaning att 70+ inte ska sitta hemma och uggla utan ut och promenera (springa nämnde han väl aldrig?) har jag tagit på största allvar.

Sedan min löpdebut 25 oktober 1981 har jag nu sprungit totalt 19 292 mil vilket nästan motsvarar fem varv runt jorden. Det roliga är att det nästan motsvarar 500 mil per år. Det är annars under de senaste 20 åren jag ökat mängden. Några tusen mil blir det defintivt inte i år men kanske 700-800 om jag får vara frisk.

Har nu återupptagit jätteprojektet med att försöka springa på alla gator inom Stockholms stad. Knappt hälften är gjort och nu har jag tagit mig an Skärholmens stadsdelsområde, som består av stadsdelarna Bredäng, Sätra, Skärholmen och Vårberg.

Pärlan i Bredäng, Jakobsbergs gård med anor från 1750-talet. Idag används byggnaderna för diverse föreningsaktiviteter, café med mera.

Allt rätt tänkt i teorin men Bredäng blev inget lyckat bostadsområde. Hyreshusen dominerar och här är det Svenska Bostäder och Stena Fastigheter som äger det mesta.

Kan bocka av Bredäng, det första storskaliga förortsområdet som byggdes på 60-talets idéer om en idealstad med korta gångavstånd till ett affärscenrum, tunnelbana, skolor, trafikseparering och stora lamellhus med 50 meters lucka från varandra, alla liggande i nord-sydlig riktning. Allt säkert bra i teorin men Bredäng ger ett ganska trist intryck, trots att husen är välhållna och området är grönt. Bredäng liksom Vårberg klassas av polisen som "utsatta områden".

Veckans distans: 182 km  

Keep on running!

Tillbaka på Tomtebogatan i Stockholm efter att ha sprungit Stockholm-Göteborg t/r. Det tog mig 19 dagar att springa totalt 1 126 km vilket gör ett snitt på 59 km per dag.

Hur roligt var det att springa Stockholm-Göteborg t/r. Roligt. Fast i jämförelse med ett coast to coast får löpet bara en 6:a på en tiogradig skala där ett ctc får en 10:a och ett långlöp på kontinenten en 8:a. Å andra sidan noterade jag flera positiva bieffekter . . .

Sverige är Sverige, inte alls samma spänning som att springa utomlands. Jag skulle inte ens vilja kalla det nu genomförda Göteborgslöpet för ett ”löparäventyr”, allt gick på räls. Snarare var det ett ”turistlöp”.

Likheterna mellan USA och Sverige var annars större än jag hade räknat med. Först hotellen; de höll t o m något högre klass än motsvarande i Amerika. Dessutom ganska billiga. Och vi svenskar är inte så tillknäppta som jag trodde men vi är mer trögstartade. I Amerika får jag spontant vågen, folk är nyfikna, entusiastiska och jag behöver inte ta initiativet för att starta en konversation. Här hemma krävs en fråga, lite vänlighet men när väl samtalet är igång är svensken, i alla fall mot en löpande luffare, hur öppen som helst.

Svensken, i synnerhet Stockholmaren, upplever jag ibland som rätt bufflig. Man står i vägen, flyttar ogärna på sig och hävdar sin ”rätt”.  I Amerika är det en annan attityd; tempot är lite lugnare och man går åt sidan i affärer och på gatan för att allt ska flyta på. Men nu märker jag en förändring till det positiva i Sverige och det tror jag vi kan tacka corona-läget för. Måtte det bli bestående, alltså att vi är mindre själviska.

Många undrar säkert vad det roliga består i att springa så här extremt långt, jag som är 72 år har ändå snittat på nästan 6 mil om dagen under nästan tre veckor. Ja, det är en fråga jag ibland själv ställer mig. Och den är svår att besvara.

Frihetskänslan naturligtvis. Men under senare år har jag ofta sagt att det är människorna jag möter, särskilt i Amerika, som är lockelsen. Och det stämmer. Det är alltså inte själva löpningen i sig som är kvintessensen. Nej, den kan vara nog så jobbig ibland. Samma med tekniska problem, felspringningar och dåligt väder.

Sakta men säkert har jag förstått vad som drar. Det är tanken på att komma till det där fina hotellet, få vila, äta sig riktigt mätt, ja nästan frossa. Och att på kvällen sitta och blogga. Lunchpauserna är ofta också höjdare, Jag ser fram emot stoppen, äter allt, ja även den tioende pizzan, hamburgaren eller pastarätten på raken smakar gott. Just under detta löp blev det väldigt mycket pizza, det finns ju minst en pizzeria i varje samhälle (i USA blir kosthållet något mer varierat).

Att springa från en punkt till en annan under många dagar ger också en tillfredsställese. Man känner att man faktiskt förflyttar sig, upplevelsen blir särskilt påtaglig under ett coast to coast men även under ett löp typ Stockholm-Göteborg. Inte alls samma känsla som  långpassen hemmavid.

Under senare år har ytterligare en positiv faktor kommit in- åldern. Att vara 70+ och kunna springa riktigt långt och länge, ja det stärker självförtroendet och ökar glädjen. Jag tvivlar t ex aldrig på att jag inte ska nå dagens etappmål hur långt bort det än ligger eller hur besvärliga de yttre förutsättningarna än är. Jag "vet" att jag kommer fram. Ofta är det de svåra dagarna som är de lätta och de lätta dagarna som är de svåra. T ex löpningen mellan Vara och Skövde, 69 km i regn, gick relativt lätt. Lockelsen där var ett lyxhotell i Skövde med gratis kvällsbuffé. Och ett lunchstopp på MvDonalds i Skara spädde på USA-feelingen.

Just det där med att kunna springa 6-7 mil relativt obehindrat betyder mer än de flesta kan ana. Plötsligt öppnar sig nya möjligheter inför nästa coast to coast, förhoppningsvis våren 2021. Tidigare har jag ofta haft som maxdistans dryga 6 mil (snittet på alla coast to coast har legat på 54 km/dag). Men att kunna springa någon enstaka dag 7-8 mil ger oanade möjligheter.. Plötsligt kan jag nå motell som varit onåbara, slippa krångliga stevar etc.

Några andra positiva erfarenheter efter Göteborgslöpet:

* Jag har börjat lyssna väldigt mycket på radio (P1)- hört t ex nästan alla nyhetssändningar (blir lite tajtigt i sommartorkan), hört alla Sommar och även lyssnat på radioföljetänger. SR håller hög klass, Avnjutit också flera poddar, ofta om löpning.

En räv i ett dike utanför Enköping och som kalasar på en fångad åkersork. Det som jag var lika intresserad av var dock det lilla röda till höger om räven, en tom colaburk . . .

* Jag har helt slutat att använda kontanter, alla betalningar har skett med kreditkort. Kommer fortsätta med det.

^ Upptäckt skogens gröna guld, eller rättar sagt vägdikenas gömda skatter. Jag har roat mig med att plocka tomburkar och petflaskor och pantat dem i närmsta matbutik. Jag blev självförsörjande på sportdryck och Snickers. Totalt fick jag ihop ca 350 kronor, Mest en kul grej och trevliga små stopp. Starköl, Red Bull och alkholstark cider är populärast blanad bilisterna (bara hoppas att det är avfall från medpassagerarna).

Dagen efter hemkomsten stack jag iväg på årets första bärplocking. I närheten av Enyberg fick jag ihop 6 kg blåbär.

Nu väntar blåbärsplockning, hoppas kunna göra många löpturer med babyjoggern i Stockholmstrakten. Och kanske drar jag snart till Kramfors för att plocka hjortron. I höst är det lingonen som väntar. Och så går jag och lurar på någon mara eller ett ultrallopp. Måste få nytta av alla milen i benen. Kanske ska luffaren också kunna bli snabb? Det största problemet just nu att 70+ är portade från de få sankttionerade lopp som arrangeras i Sverige.

Keep on running! 

92-årige Tore Nordlund hade cyklat in till Köping från sitt hem i Valskog för att handla (en sträcka på nära två mil t/r). Han har bil men uppskattar motionen. Var har du hjälmen? frågade jag. Då skrattade han och satte på sig en gul toppluva.

Vid södra infarten till Köping vinkar en äldre cyklist. Jag stannar till och uppfattar honom som ungefär jämngammal med mig. Efter en lång stund, helt i förbigående, nämner han att han är 20 år äldre än jag, alltså 92.

Jag blir varm inombords. Mannen, född i Älvsbyn, presenterar sig som Tore Nordlund, är smärt och ser riktigt spänstig ut. Och nog är det ett spänstfenomen jag stött på! Han är inte löpare men promenerar mycket, cyklar, gjort En svensk klassiker i yngre dar, är flitig lingonplockare, är ute med den egna båten och har på äldre dar byggt om sin villa efter flytten från Torshälla. Det blev en ekonomiskt bra affär, anförtror han mig. Och pensionen med ATP är inte att klaga på.

-Önskar jag skulle bli en sån som du, säger jag lite tafatt.

-Det har med generna att göra, svarar han.

Det visar sig snart att denne änkling också är synnerligen välmöblerad å huvudets vägnar. Han har arbetat i bygg- och vägbranschen, mest på kontor och första jobbet, ett staligt, var i Marma 1948, alltså samma år som jag föddes.

-Jag ser att du har snickarbyxorna på dig . . .

-Ja, dom köpte jag på Jula, dom är toppen.

-Men är inte det mesta skräp på Jula. . . ?

Det förnekar han bestämt. Lika bestämd är han att Coop, där han precis handlat djupfrysta kycklinfiléer, är dyra.

-Dom tog över Netto här i Köping. Det var en billig och bra butik.

Vilseledande reklam?

Och så berättar han om sitt skrivande. Det har blivit många insändare under åren i lokaltidningen VLT. En handlade bl a om den planerade ombyggnaden av stationen i Köping. Tore hade invändningar mot att man tänkte sig hissar, höga ramper, övergångar m m och kom med, som han tyckte, mycket smartare lösningar. Men något gehör verkar han inte ha fått.

Samma sak med en bok om skatter, som han skrev 2018 och tryckte upp i 300 exemplar. Boken skickade han ut till fackfolk och andra intressenter. Han hade idéer om ett nytt skattesystem där det egentligen bara skulle finnas moms. Han hade också tankar om hur man skulle kunna stävja bidragsfusk.

-Några skickade tillbaka böckerna, annars total tystnad. Vill du kanske ha ett exemplar? Om inte, boken lär visst finnas på biblioteket i Köping, säger han.

Vi skiljs, jag dyker in på dyra Coop, pantar några burkar och köper en lokalt (?) tillverkad och svindyr glass och fortsätter min löpning mot lunchstoppet i Kolbäck 15 km längre bort. Löpningen från Arboga har gått lätt i medvinden och dagen till Västerås kommer att sluta på totalt 55 km.

Jag är i form, skulle i princip kunna hålla mycket längre men nu återstår bara två löpdagar innan jag är åter i Stockholm. Bor på mycket fina Comfort i Västerås och imorgon måndag Best Western i Enköping.

Kastade idag mina utslitna och billiga löparskor köpta på Lidl. De har varit bra, kanske något stumma och med en treddjedels normal livslängd. De var väl använda redan från start och jag har under detta löp liksom under USA-löpen alternerat varje dag med två olika par skor.

Denna veckas distans: 391 km

Keep on running!

Börje Almgrens skog är hårt drabbad av granbarkborrar och därför måste många träd tas ner. Ett tufft jobb men det tycker inte denne spänstige 80-åring.

Utanför Askersund kör jag vilse mitt ute i skogen. Räddningen är dock inte långt borta. Inne bland några granar får jag syn på en skogsarbetare.

Vi blir nog lika förvånade båda två. Jag förklarar mitt prekära läge och får hjälp med att välja de rätta vägarna för att ta mig till Örebro. Mannen därute heter Börje Almgren och fyller 80 år nästa vecka. Han ser betydligt yngre ut och när jag ser honom arbeta blir jag ännu mer tvivlande.

-Är det inte ett för tungt jobb för dig?

-Inte, säger han och lyfter en av de fällda träden som är svårt angripet av granbarkborrar.

Han berättar att det är första gången hans skog har angripits av denna hos skogsägare fruktade skadeinsekt. Men skadan är inte så stor, hans markområde är inte mycket större än några sommarstugetomter. Och allt han tar ner kan han använda som ved i den fd sommarstugan som han gjort vinterbonad.

Vi blir stående länge därute i skogen och jag hinner få några myggbett. Lars berättar att han vuxit upp i en syskonskara på elva (!) barn, är född i Uppsala och har jobbat som svarvare.

-Hur har du lärt dig hur man sköter en skog.

-Googlat, skrattar han.

Själv lär han mig också lite, t ex begreppet bonitet och att man måste ha "körkort" för att använda en motorsåg, dock inte om man är ensam i skogen. Jag berättar att jag också velat äga en bit skogsmark men att det stannat vid en dröm. Istället köpte jag aktier i SCA, norra Europas största privata skogsägare och slipper då tampas med granbarkborrarna och skogsbränder. Då skrattar han gott.

Ja, man stöter på många intressanta personer under en sådan här löpning. Svensken är nog inte så tillknäppt ändå även om amerikanen kan upplevas som mer öppen.

Idag nådde jag Örebro efter sex mils löpnining från Askersund, mestadels på småvägar. Jag hade turen att träffa två kvinnor som var ute och promenerade utanför Askersund och de tipsade om att jag kunde springa på en nedlagd banvall. Toppen! Toppen var också den gratisbuffé som väntade mig på fina Clarion i Örebro.

Imorgon blir det en relativt kort löpning till Statt i Arboga och sedan väntar Comfort i Västerås. Ja, min enda lyx är hotellen. Just blandningen enkelhet, små umbäranden, ensamheten, mötena med människor längs vägen, bloggandet och hotellen är lockelsen.

Keep on running!

Vandrarhemmet i Karlsborg må vara charmigt. Men det kostar nästan lika mycket som ett fint hotell trots att du bor synnerligen spartanskt och kan tvingas städa, ha med dig egna lakan, betala för frukosten etc etc. Har vandrarhemmen i Sverige spelat ut sin roll?

Trots att vägen mellan Karlsborg och Askersund följer Vättern ser du inte mycket av Sveriges näst största sjö. Det skulle behöva slyröjas på flera håll.

För gillade jag vandrarhem. Kanske var det priset och charmen jag föll för. Men idag tycker jag vandrarhemmen spelat ut sin roll. Dyrt, dåligt och otidsenligt boende.

Under den här löpturen får jag se vad de svenska hotellen går för. Jämfört med USA håller de finare hotellen i de stora kedjorna minst samma klass som motsvarande i Amerika. Rummen är visserligen ofta något mindre men ändå väldigt fina. Frukostarna är dock outstanding i Sverige, här finns allt (utom champagne). Nu under coronan är finhotellen dessutom väldigt billiga, i regel under tusenlappen.

Jag köpte t ex ett hotellpaket på Nordic Choise (Comfort, Clarion och Quality Inn) med 10 nätter för 8 000 kronor, alltså 800 kr natten (två personer) och med bästa avbokningsvillkor. På Clarion har det ingått kvällssupé, toppen för en hungrig långdistanslöpare! Uppenbarligen är kedjorna smått desperata i coronatider.

Det som också sticker ut är mellanklasshotellen men framför allt vandrarhemmen. De har inte kunnat sänka sina priser och är just nu inte konkurrenskraftiga.

Vandrarhemmen är en historia för sig. Under den här löpturen har det blivit två vandrarhem; Ödeshög och Karlsborg. Dyra och dåliga, är min hårda dom. Det kostar nästan lika mycket där som att på de fina kedjehotellen. Och det du får för pengarna är inte mycket.

Inga lakan, krav på att städa själv, delat badrum i korridoren, ingen tv på rummet, uselt internet, inga hissar, branta trappor, skyltar som talar om vad du inte får göra etc etc. Och köper du till städning och annat, ja då rusar priset upp. STF har gjort sig av med flera vandrarhem och jag tror den här boendeformen spelat ut sin roll. Vill folk verkligen bo så här primitivt, laga mat i gemensamhetskök, ha med sig lakan, checka in mellan typ  16-18 etc? Pensionärer verkar vara målgruppen idag. Och det var länge sedan det kom några vandrare till vandrarhemmen, knappt ens cyklister, däremot knuttar.

Best Western i Askersund har i princip allt en hotellgäst kan önska.  Priset, ca 800 kr är inget att klaga på.

Askersunsd vid norra Vättern är en charmig sommarstad.

Löpningen går fortsatt mycket bra och jag känner mig helt utvilad och har inga krämpor. Dagens etapp från Karlsborg till Askersund mätte 54 km. Hittills under mina 14 dagar på löpturen Stockholm-Göteborg t/r har jag sprungit 730 km, ett snitt på 56 km/dag.

Verner von Heidenstams födelsebostad i Olshammar fungerar som restaurang. Här har jag stannat till tidigare för lunch när jag för några år sedan sprang Vättern runt. Restaurangen håller mycket hög klass och är prisvärd.

Imorgon fredag Örebro och därefter Arboga. Jag har justerat rutten något och planerar att gå norr om Mälaren via Västerås.

Keep on running!

Det går över förväntan bra. Med medvind i ryggen och massor av tillryggalagda mil varje dag känner jag mig ostoppbar. Men det är jag inte. Det kan faktiskt snart vara slut.

Nej, jag tänker inte på löpandet i största allmänhet eller att jag skulle avbryta mitt nu pågående äventyr Stockholm-Göteborg t/r. Får jag ha hälsan fortsätter jag nog att springa så länge det går. 

Tankarna gäller istället om jag ska fortsätta med tävlandet. Under 39 år har jag t ex sprungit minst ett maratonlopp varje år (totalt ett 80-tal), massor av halvmaror och andra lopp. Relativt sett har det gått bättre ju äldre jag blivit efetrsom konkurrenterna lagt av eller minskat sin träning medan jag snarare ökat min.

Med coronan har allt ställts på sin spets. Plötsligt anordnas knappt några lopp och de få som ändå körs (max 50 deltagare), ja dom får jag inte vara med i. Jag är för gammal. Som 72-åring, alltså tillhörande riskgruppen, portas jag. Så här skriver Svensk Friidrott, som sanktionerar löpartävlingar i Sverige, på sin hemsida:

Tävlingsverksamhet för klasserna M/K 70 och äldre är tillsvidare inte möjlig med hänvisning till att hög ålder bedöms vara den största enskilda riskfaktorn för svåra sjukdomsförlopp i covid-19.

Min maratonsvit ser alltså ut att komma brytas i år. Trist, naturligtvis. Men vad värre är att jag tror att många äldre löpare, bl a jag, också funderar på att kasta in handduken, alltså sluta tävla. Man känner sig lite som pestsmittad. Annars är kanske just äldre veteranlöpare bland de friskaste av alla i pensionärskollektivet. Oerhört tråkigt för veteranfriidrotten i Sverige om reglerna skulle gälla länge (de infördes 14 juni).

Ok, jag får rätta in mig i ledet. Annars hade jag varit sugen på att springa Mariestads Marathon den 22 augusti. 69-åringarna får vara med där men alltså inte jag. Och något Veteran SM i maraton blev det heller inte år. Hoppas att Solvikingarna i all hast kan stuva om så att Göteborgs Marathon i oktober blir VSM. Men kanske blir inte heller den tävlingen av och även där är jag ju för gammal.

Under många år har jag sammanställt veteranstatistik uppdelad på åldersklasser i maraton och halvmaraton. Eftersom det knappt anordnats några lopp i år utgår denna statistik. Skulle bli alldeles för missvisande.

Slutgnällt. Till det positiva hör att mitt pågående löp Stockholm-Göteborg t/r går bra. Idag sprang jag 69 km (Vara-Skövde) i ösregn. Därmed har jag också tagit hem "segern" i "tävlingen" Spring tills du stupar, STDS, . Jag har nu klarat av den dubbla minimidistansen och ultrarävarna i STDS lär få svårt att hinna ikapp gubben i riskgruppen som i juli snittat på 5 mil per dag . . . 

Imorgon Karlsborg och därefter Askersund.

Keep on running!

Det här är väldigt typiska hus för Göteborg; landshövdingehus längs Ånäsvägen i Olskroken. För 16 år sedan kom jag springande också på denna gata men då i andra riktningen. Det var mitt första långa ensamlöp och  det framstår än idag som det "bästa".

Först sprang jag från Stockholm till Göteborg. Nu är det dags att springa hem igen men nu tar jag en annan väg och slår av lite på takten.

Jag valde apostlahästarna, min fru tog tåget till och från Göteborg. Här svischar X2000 förbi Aspen station. Jag hade förvarnat om att stå på perrongen och vinka.

Jag var lite rädd för att det skulle kännas motigt att springa tillbaka. Men jag tycker ändå att det gick hyggligt bra till första stoppet, Alingsås efter 53 km. Annars var jag lite frestad att ta tåget. Men min fru sa nej och då var saken avgjord (hon vet bättre vad jag egentligen vill än jag själv).

Göteborg, Alingsås, Vara, Skövde, Karlsborg, Askersund, Örebro, Arboga, Eskilstuna, Mariefred/Strängnäs, Stockholm. Där har du i grova drag rutten hem. Nu blir det tio dagar istället för nio.

Jag trodde nog att jag skulle vara en helt anononym person. Men jag har blivit stoppad av flera personer som känt igen mig. Idag var det t ex en av Sveriges bästa maratonlöpare i klass M65, Tony Elias från Lerum Friidrott. Han hade varit ute och tränat 20 km terränglöpning,kände igen mig och nu fick vi en trevlig pratstund. Och när jag var på väg in i Alingsås stoppade redaktören för löparforumet jogg.se mig och gjorde en snabbintervju.

Idag dök nya USA-känslor upp. Det var fruktansvärt kvalmigt och det är en inte helt ovanlig vädersituation i Amerika, däremot rätt sällsynt härhemma.

Utanför hotellet statyn "Med handväskan som vapen". Kvinnan attackerar en nazist i Växjö med sin handväska. Växjö vågade inte sätta upp statyn men Alingsås vågade. Underlaget är en bild tagen 1985 av pressfotografen Hans Runesson och konstnären heter Susanna Arwin.

Ligger på anrika Grand Hotel i Alingsås och kan se statyn från mitt fönster. Hotellet är stort och det är lite förvånade att lilla Alingsås kan ha ett så fint hotell. Gissar att skälet är närheten till Göteborg och goda kommunikationer.

Keep on running

Ett folktomt Liseberg mötte mig i Göteborg.

Det gick lättare än väntat att springa från Stockholm till Göteborg. Är dock inte så säker på att det går lika enkelt att springa tillbaka

Idag fredag nådde jag etappmålet Göteborg efter 562 km löpning under nio dagar vilket ger ett snitt på 62 km per dag. Det är ett nytt PB på sträckan. För 16 år sedan som 56-åring behövde jag ytterligare någon dag. Har jag blivit en bättre löpare på ålderns höst? Nej, men mer erfaren.

Rutten tillbaka är inte planerad. För att få lite omväxling tar jag nog en annan väg och slår kanske också av på takten. Springa tillbaka ja- ibland har tanken lockat att under ett coast to coast vända när jag nått Atlanten för att sedan springa tillbaka till Stilla Havet, alltså ungefär som Tom Hanks i Forrest Gump.

Dagens etapp Borås-Göteborg blev den längsta, 70 km, men ändå inte den jobbigaste. Det är märkligt, ofta blir istället de lätta etapperna svåra. Kroppen verkar ställa in sig på vad som väntar.

Elsemarie Osbranth mindes mig från tiden på Majornas gymnasium. Vi gick i samma klass och tog studenten 1968, sista året som den "riktiga" studenten togs i Sverige.

Utanför Ica i Hindås kom jag i samspråk med några pensionärer. När jag nämner mitt namn säger plötsligt kvinnan i gruppen:

-Vi måste ha gått i samma klass på Majornas gymnasium.

Jag känner inte igen henne först, men när jag får veta namnet och sedan hör henne prata övertygas jag om att vi måste ha varit klasskamrater i sista ring. Vi gick på allmänna linjen social gren och tog studenten 1968.

-Du satt väl längst bak i klassrummet, intill väggen?

Jo, det stämde ju. Och så börjar vi droppa namn på klasskamrater och lärare. Vi kunde ha stått där hur länge som helst och pratat men jag hade lång väg kvar att springa.

På måndag börjar jag springa tillbaka mot Stockholm. I helgen ska jag och min fru vara med på en namngivningsceremoni för ett barnbarn. Frugan kommer ner med tåg. Ska bli intressant att se om SJ håller tidtabellen lika bra som jag.