Löparna har börjat samlas för att under tre timmar springa en 1,85 km lång slinga på Nytorpsgärde i Johanneshov. Isande vindar och ganska tufft men jag hörde ingen klaga. Till vänster Pernilla Otto som tillsammans med sambo för tredje året arrangerade denna gratislöpning som hade lite prägel av knytkalas.

Hur långt hinner du springa på tre timmar? Jag kom 33 km idag.

Det var kanske lite av ett formbesked inför Malga Marathon om två veckor jag fick idag under tretimmarslöpningen på Nytorpsgärde. Hade visserligen hoppats kunna springa ytterligare ett varv men vädret var emot oss.

-Kylan och vinden gjorde säkert att varje varv gick tio sekunder långsammare. menade en av de rutinerade ultralöparna.

Jag är ändå väldigt nöjd. Bland de cirka femton löparna kom jag bland de främsta. Men någon tävling var det ju inte. Flera gick mot slutet och andra klev av innan Pernilla Otto blåst av i sitt horn. Jag fick hjälp av hennes sambo med farthållningen och medhavd lingondricka bidrog säkert också till att det kändes lätt idag. För två år sedan kom jag nässtan exakt lika långt som idag men då var väderförhållanden bättre och jag var en yngling på 69 år.

Gammal man gör så gott han kan. Foto: Pernilla Otto

Antal sprungna km i november 438 (oktober 441)

Keep on running!

I praktiken stopp för alla äldre löpare att kvala in på tid till Berlin Marathon 2020. Ifjol var det bara 61 manliga löpare 60 år eller äldre som klarade kvaltiden 3.25 men hela 1 941 deltog. Hur var det möjligt? Jo de lottades in eller deltog i det stora geschäftet med paketresor och annat. 

Jag hade velat springa Berlin Marathon nästa år men hade otur I lotteriet och missade en startplats. Att direktkvalificera sig till loppet är svårt för de flesta men närmast omöjligt för kvinnor och äldre veteraner, oavsett hur duktiga de är.

Det är tuffa tidskrav arrangörerna staller på löparna i Berlin Marathon. Ja, jag vill hävda att man I praktiken ägnar sig åt ålders- och könsdiskriminering. Eller vad sägs om följande krav för att vara garanterad en startplats:

• Löpare 18-44 år gamla ska under de senaste två åren ha sprungit en godkänd mara under 2.45 (kvinnor under 3 timmar)
• Löpare 45-59 år ska ha sprungit under 2.55 (kvinnor under 3.20)
• Löpare 60 år eller äldre ska ha sprungit under 3.25 (kvinnor under 4.10)

Vad innebär då detta I praktiken? Ja, att större delen av den svenska och utländska veteraneliten utestängs (du klassas som veteran när du fyllt 35 år).  I Sverige är det t ex bara en man I M55 (Sören Forsberg) och en kvinna I K55 (Karin Schön) som I år skulle klara tidskravet på 2.55 respektive 3.20. Och för löpare 60 år eller äldre handlar det om ett tiotal män och kvinnor. Mycket grovt räknat skulle bara något hundratal svenskar. oavsett ålder, klara tidskraven för att få en plats utanför lotteriet (det finns fyra andra alternativ men alla är dyra).

Inte ens 75-årige Anders Hansson, som I år gjort 3.28, kvalificerar sig trots att han är I världsklass. Själv är jag 71 år och det är få 71-årigar I världen som gör under 3.25. På EM I Polen för tre år sedan gjorde jag 3.26 men sedan har tiderna försämrats. Att jag skulle göra 3.25 i Malaga om två veckor är orealistiskt.

När jag räknar om kvaltiderna med åldershandikapp förstärks intrycket av att särskilt kvinnor och äldre är diskriminerade. Allra tuffast är det för kvinnor 45-59 år och “lättast” för män 18-44 år. Det är naturligtvis upp till arrangörerna att bestämma reglerna men nog  borde man lätta på kvaltiderna, ha fler åldersgrupper och inte släppa igenom så manga I lotteriet eller sälja ut platserna till researrangörer. Det skulle kanske höja statusen ännu mera för ett av världens bästa maratonlopp?

Keep on running!

I DN:s annonsbilaga från den 22 november tipsar Stockholms MIljöförvaltning om hur du på ett miljövänligt sätt kan transportera dig t ex till jobbet. Inte med ett ord nämns alternativet löpning.

Gå, cykla eller åk kollektivt. Det är tre av sju tips från Miljöförvaltningen på hur Stockholmarna kan resa klimatsmart. Löpning är däremot inget man föreslår.

Ja, jag ler lite när jag läser denna annonsbilaga, som följde med DN i fredags. Jag som transportlöpt nära nog dagligen under 25 års tid till/från jobbet på Svenska Dagbladet förstår inte att man "missade" löpning som transportalternativ. Och samma sak är det när tidningens reportrar testar hur lång tid det tar att åka med olika färdmedel till DN i Marieberg. Ingen springer.

Löpning är annars utmärkt alternativ, kanske det bästa av alla och dessutom gratis. Men folk kan väl inte springa till eller hem från jobbet? Jo, är inte sträckan mer än 5-10 km och du har en dusch på arbetett eller ett gym i närheten är det möjligt för de flesta. Och skulle resvägen vara längre kan man springa en del av sträckan och åka resten kollektivt.

Jag är förvånad att det inte blivit någon riktig boom för transportlöpning. Visst ser jag på mornarna löpare med ryggsäck springa in mot stan men dom borde vara många fler, ja varför inte lika många som cyklisterna! Springa är det mest hälsosamma, billiga, säkra och ibland också det snabbaste transportsättet.

Jag springer till jobbet 2009 och korsar Norra Bantorget. Ofta fyra gånger om dagen passerade jag här (till jobbet, hem på lunch, tillbaka till jobbet och hem med smutskläderna efter arbetets slut).

När SvD år 2000 flyttade från Marieberg till Mäster Samuelsgatan i City blev det riktigt fart på min transportlöpning- jag sprang i stort sett varenda dag under tio års tid till och från jobbet. Dessutom sprang jag ofta hem på lunchen eller tog en lunchrunda på 10-20 km (jag hade ju bara ca 3 km från hemmet till arbetet så det gällde att få ihop tillräckligt antal mil). På så sätt behövde jag egentligen inte alls springa på helgerna och kunde istället umgås med familjen. På jobbet var jag den mest nyduschade av alla och kanske också en av de piggaste på mornarna. Under lunchrundorna tänkte jag ut artiklarna.

Visst, jag var gynnad. Arbetsgivaren hade gett mig en extra lunchtimma utan löneavdrag och jag utnyttjade tiden för löpning. Det handlade om frihet under ansvar, det gick inte alltid att utnyttja löneförmånen om det var mycket att göra. Den minskade arbetstiden tror jag inte resulterade i sämre produktivitet. Det var snararee en win-win-situation.

Här miljöförvaltningens "7 sätt att resa klimatsmart i Stockholm":

1. Cykla

2. Kör lastcykel (Alternativet babyjogger nämns däremot inte trots att en trehjulig barnvagn är billigare, bättre och miljövänligare än en eldriven lastcykel samt att du kan transportera nästan lika mycket i barnvagnen som i lastcykeln,)

3. Gå

4. Åk med SL

5. Ta bussen, inte bilen, till träningen

6. Gå med i en bilpool

7. Ta tåget på semestern

Nu när alla talar om hur viktigt det är att röra sig och hur lite vi motionerar tycker jag du ska göra slag i saken: spring till jobbet! Och överväg om du inte kan sälja bilen. Det senare gjorde jag när jag flyttade till Stockholm 1980.

Keep on running!

Årets sista lingonplocklöp gick till Tierp. Jo, det fanns fortfarande en del lingon i markerna. Av bären gör jag lingondricka och skafferiet är nu välfyllt. Det var en riktigt ruggig dag men kaffe i termos, mackor och ett ständigt småjoggande höll mig varm.

Keep on running!

2007 Florence, OR till Virginia Beach, VA. 510 mil på 95 dagar (54 km/dag)

2010 Westport, WA till Tybee Issland, GA. 532 mil på 101 dagar (53 km/dag)

2012 Seaside, OR till Ocean Grove, NJ. 511 mil på 98 dagar (52 km/dag).

2014 Los Angeles, CA till New York, 486 mil på 100 dagar (49 km/dag).

2016 San Francisco, CA till Boston. 525 mil på 96 dagar (55 km/dag).

2018 Boston till New Port, OR. 542 mil på 100 dagar (54 km/dag).

2019 New Port Beach (LA, CA) till Avon By The Sea, NJ. 525 mil på 97 dagar (54 km/dag).

Jo du läste rätt. Nästa år springer jag för åttonde gången över USA.

När min fru Sophia nu sagt ja till min önskan om att ännu en gång korsa den amerikanska kontinenten till fots var saken klar. Det blir ett åttonde löp!

Efter det sjunde, som avslutades i maj i år, trodde jag att det skulle bli mitt sista. Det var trafiken som avskräckte, inte att jag var mätt på USA eller att krafterna inte skulle räcka. Visst, trafiken är ett stort problem för en oskyddad löpare men kanske överdrev jag ändå.

Ett tag var jag inne på att nästa långa löp skulle bli runt Östersjön (ungefär lika långt som ett coast to coast, dvs 500 mil). Ett annat alternativ var att springa längs någon av Europas stora floder, exempelvis Donau. Men alternativen framstod inte alls som lika lockande, däremot besvärligare. I USA känner jag mig mera hemma och det är framför allt mötena med vanliga amerikaner som lockar.

Startdatum är inte bestämt men den här gången blir det en ovanligt sen start; i slutet av maj eller i  början av juni. Två av mina söner blir pappor då och jag får invänta födslarna. Det var ett oeftergivligt krav från min fru. En så sen start gör att det troligen blir väldigt varmt men det behöver inte vara någon nackdel, jag är värmetålig och älskar värmen.

Inte heller startplats eller målgång är bestämd. Men det lutar åt en nordlig rutt med start i norra Oregon eller Washington. Förhoppningsvis ska jag kunna plocka några nya stater, kanske North Dakota. Och som vanligt ska jag nog försöka springa till Gothenburg i Nebraska. 

Upplägget blir det samma som under de tidigare löpen: jag springer med vagn där jag har hela min packning, avverkar cirka 5 mil om dagen, bor på hotell och bloggar dagligen.

Nästa år fyller jag 72 år och blir en av de äldsta coast to coast löparna i världen. Men åldern spelar (ännu) inte så stor roll. Farten och orken är inte riktigt som i ungdomens dar (jag var 59 år när jag gjorde mitt första kontinentlöp) men försämringen kan till stor del kompenseras med större erfarenhet.

Keep on running!

En av flera backar på den "flacka och snabba maratonbanan". Banan var ganska tuff för maratonlöparna, som sprang fyra varv. Bilden från första varvet på Björnnäsvägen och till höger i blått farthållaren i 3.40-gruppen, Christer Svensson, Växjö. Maria Jacobsson, Mora, i rosa tröja var ensam bland löparna på bilden att gå under 3.40 (3.39.57).

Vad kul, Stockholm har fått ett nytt maratonlopp! "Höstrusket" på Norra Djurgården är en av de vackraste maratonbanorna i Sverige men inte den mest lättlöpta- för många småbackar för att locka mig.

Höstrusket 10 km gick ifjol och lockade då ca 1 100 deltagare. I år kompletterade Maratongruppen, som står bakom bl a Stockholm Marathon, Stockholm Halvmarathon och Tjemilen, med Höstrusket 42 195 km. Maratonloppet den 2 november drog cirka 300 löpare och milloppet 1 400.

Själv var jag lite sugen på att springa maran så jag provlöpte ett varv dagen före. Och tur var väl det- efteråt var jag inte särskilt lockad av att dagen därpå springa fyra varv.  Banan är helt enkelt för backig. Nu talar vi inte om några mördarbackar och en massa höjdmetrar men banan är egentligen inte platt någonstans, det är svagt upp och ner mest hela tiden. Så kändes det i alla fall.

Att banan skulle vara "snabb och flack" är snudd på falsk marknadsföring. Men frågan är hur många som egentligen bryr sig om det. Vi som jagar tider ja, men övriga? Fast Björnnäsvägen på tredje och fjärde varvet måste ha varit kämpig för alla. Generellt blev resultaten ganska mediokra, temperaturen med ett par plusgrader bidrog säkert också. Ändå platsade en handfull resultat i min maratonstatistik. Claes Bengtsson från Spårvägens FK vann på 2.29.33 (M35) och Helena Hallgren, Simlångsdalens IF på 3.02.07 (tävlar i K45).

Bo Stivert i Spårvägens FK ingår i tävlingsledningen och är en superfunktionär. Han har varit funktionär på Maratongruppens samtliga tävlingar från 1979, cirka 250 stycken. Springer du inte själv? frågade jag. Jag är sprinter, skrattade han.

Själv valde jag att springa ett parkrun denna gråmulna novemberdag. I intilliggande Hagaparken sprang jag 5 km på 23.12. 

Måndag 4 november, Älvkarleby. Det här blev årets sista lingonplockning. Jag fick ihop 3 kg stora, mörkröda och saftiga bär under min två mil långa löptur som startaade i Skutskär. Av bären gör jag lingondricka- världens bästa måltids- och sportdryck. Älvkarleby och restaurang Kungsådran på Laxön tillhör mina favoriter.

Keep on running!

Bilden är från 2015 då jag vann M65 i Malaga maraton på 3.24.37. Målet i år är att göra under 3.40.

Veteran SM i Växjö blev en besvikelse varför jag gör ett försök att putsa tiden den 15 december i Malaga. Receptet blir att träna lite annorlunda- och mindre.

Nej, mina 3.47.08 på Växjömaran är jag inte nöjd med trots att det räckte till silver. Det som förvånade i Växjö var att krafterna tröt så snabbt och att jag tvingades gå några korta bitar mot slutet. Jag har nästan aldrig gått i maratonlopp, undantaget vid vätskestationerna. Det är kanske ändå inget fel på uthålligheten, förmodligen var jag tröttkörd redan före start. Jag hade slaviskt följt ett 18 veckor långt träningsprogram som snarare verkade bryta ner mig än bygga upp mig. Jag märkte i alla fall ingen formförbättring.

Den här gången ska jag komma mer utvilad. Nu känns det nästan som en befrielse att slippa följa ett träningsprogram. Det som jag tyckte var pressande med programmet var inte mängden (bara några enstaka veckor på 14-15 mil) utan tempot. I stort sett vartenda pass hade ett ett bestämt tempo, klarade jag inte det eller tvingades ta i för kung och fosterland, ja då blev det för tufft. Sett i efterhand var måltiden 3.30 alldeles för optimistisk. Det är få 70-åringar som gör den tiden och i stort sett ingen i Sverige. Nu senaste på Frankfurt Marathon var det bara en gubbe som var under 3.30, samma i Chicago och ifjol  också bara en i New York.

Det var först ifjol jag tyckte mina maratontider började försämras onormalt mycket. Det året sprang jag två lopp; Boston på 3.53 och Toronto på 3.43. Tidigare hade jag under många år legat på 3.25-3.30. Ska nerförslöpan bli lika brant framöver?

Rent statistiskt blir de flesta från 45 år och uppåt ca 5% långsammare för varje åldersklass (åldersklasserna är 5 år) vilket på maraton innebär ca 2 minuter per år. Några som forskat på detta är bl a Sven Gärderud (pappa till Anders Gärderud), Carl-Erik Särndal och Ivar Söderlind. Deras rapport från 2010 läser du HÄR. För manliga maratonlöpare från 65 år och äldre skulle försämringen vara nära 10 % per åldersklass men det tror författarna själva inte riktigt på.

Jag blev nyfiken och kollade upp mina maratontider från starten vid 35 år och fram till idag, 36 år senare. Så här har mina bästatider i 5-årsintervallerna  utvecklats.

M35 2.53

M40 2.51

M45 2.53

M50 2.57

M55 2.55

M60 3.10

M65 3.24

M70 3.43

Kanske ingen anledning att deppa ihop? Verkar snarare som jag varit "onormal" under många år men att jag blivit "normal"  från 60 år!

Det börjar sjunga på sista versen för lingonen. Jag har i år gjort många lingonturer på springande fot. Bilden tagen i veckan mellan Mehedeby och Tierp i Uppland. Utan gps hade jag inte vågat mig ut i dessa ödsliga marker.

Keep on running!

I mål på 3.47.08 och tvåa i M70. Träningsprogrammet bar nästan hela vägen och nu när de 18 veckorna är över känns det som en lättnad. HÄR resultaten från Växjö Marathon.

Idag blev det silver på veteran SM i maraton. Tiden i Växjö blev dock en liten besvikelse.

Som jag tränat inför detta lopp! Under 18 veckor har jag följt ett ganska tufft träningsprogram, som skrivits enkom för mig av ordföranden i mina förra klubb, Lennart Bengtsson i Majornas IK. Jag har följt programmet till punkt och pricka och det bar nästan hela vägen.

Det var 3.30 som var målet. Men efter någon månad in i programmet märkte jag att den tiden var orealistisk, det pekade istället på ca 3.40. Inte många svenskar i M70 har klarat 3.30 och i de stora internationella loppen är det heller knappt någon som springer så fort. Men idag i Växjö var det faktiskt en som gjorde det- Anders Hansson från Vilsta Sk sprang på 3.28.11. Och han tävlar i M75! Europarekord i M75 har tysken Klemens Wittig och det är på 3.17.37 satt 2012 i München.

När jag nu sitter på tåget hem är känslorna lite blandade. Att komma tvåa i klassen och fem minuter efter den gamle storlöparen Magnus Bergh från Heleneholm som gjort 2.17 i ungdomens dar är naturligtvis glädjande även om jag slagit Magnus på några veteran SM. Nu var kanske ändå placeringen det viktigaste men tiden en besvikelse.

Banan i Växjö går åtta varv runt Växjösjön och är snabb (men tråkig). Efter varv sex ledde jag och trodde då att jag skulle greja det. Vi låg länge sida vid sida, Magnus stannade aldrig i vätskekontrollerna och drog då alltid ifrån men jag kom ikapp. Taktiken var då att ligga bakom honom men det var nog fel taktik. Magnus vann tillsist med ca fem minuter.

Jag trodde nog att jag skulle vara mera uthållig. Något ska väl alla coast to coast betyda? Men icke, det är ”farten” som dödar. Skäms nästa att skriva att jag hade några korta gångpauser mot slutet. Insåg ganska tidigt att det skulle bli medalj men visste aldrig om det var två eller bara en gubbe före mig.

Vad händer nu? Ja, troligen springer jag mara nummer två i november eller december i Sydeuropa. Målet är att putsa tiden. Lennart är ändå nöjd med insatsen och råder mig att fortsätta med intervaller utomhus. Det rådet ska jag ta fasta på.

Det har varit tufft att följa ett 18 veckor långt träningsprogram. Man blir väldigt låst, när det går bra är det dock inga problem. Men mot slutet när jag inte klarade de stipulerade tiderna kändes det som en väldig press. Det är ändå äventyrslöpning, små upptäckresor på springande fot och bärplockning som är min grej.

Keep on running!

PS

Maratonstatistiken uppdaterad- många ändringar efter Växjö