Pensionär som inte matar duvorna men funderar över livet i största allmänhet i Amerika.

Under mina första USA-löp irriterades jag över en massa företeelser i USA. Det gör jag inte i lika hög grad idag. Man vänjer sig men det finns risker med det.

Jag märker att ju mer jag varit i USA desto bättre förstår jag hur amerikanen tänker eller varför gör si eller så. Omgivningen gör att man anpassar sig. Det är dock mycket jag inte gillar- alla skjutvapen, miljöförstöringen, den nu pågående nermonteringen av demokratin, misstron mot forskning och ett samnhälle helt byggt för bilen, för att nämna några områden.

I Sverige och i Europa är vi med rätta kritiska. De områden i Pennsylvania jag nu springer i är fattiga, gruvorna har lagts ner och skyltar med Trump syns utanför många hus. Gemene man hoppas att de goda tiderna ska komma tillbaka och presidenten ses som Mesias. Matas du dessutom med ensidig information är det inte så konstigt. Då gäller det att hämta information från många håll, inte minst från oberoende medier och bilda sig en egen uppfattning. Skulle jag bli en Trumpsuporter om jag bodde här en längre tid? Tror inte det.

Det här är dock ingen politisk blogg utan en löparblogg. Men även på det området har USA gått tillbaka. Under de första löpen såg jag en del joggare, nu ser jag inga. Vad är det som hänt? Jag vet inte.

--

Tourens längsta backe, över 3 km. Nerförsbackarna är lika besvärliga som uppförsbackarna. Men med en fixad handbroms gick det ändå att springa ner för denna.

Dagens löpning gick strålande, 42 km och 5 km extra på hotellets löpband. Tror nu att det kan gå vägen, bara 3-4 dagar och 130 km kvar till målgång. Men det är för tidigt att ta ut några segrar.

Keep on running!

Dagens etapp på 47 km var backig, men vacker. Alla träd och slingrande vägar gör Pennsylvania till en av de vackraste delstaterna i hela USA och påminner mycket om West Virginia.

En händelselös dag. Bra var väl det för allt förlöpte enligt plan. Inga nya kriser, snarare tvärtom.

Jag har hemlängtan. Brukar inte känna det men nu kan det gott vara över. Dagarna blir allt likare varandra, det som förgyllar är de små pratstunderna med vanliga amerikaner längs vägarna. Upphör inte att förvånas över deras intresse och beundran över vad jag gör. Kanske är det deras dåliga samvete över brist på egen motion som spiller över på mig?

En av de vanligaste frågorna jag får är hur många skor jag förbrukar. Och på plats nummer två, snart nummer 1, är en försynt fråga om min ålder. Och självklart blir alla förvånade när jag säger 77. Ha, ha! 

Nu återstår bara fem dagar till målgång. Har varit inne på att förlänga med någon dag men det kommer troligen inte att ske.

Båda bilderna foto: Waldemar Hansson

Keep on running!

Det blev en bussteve idag, skulle annars inte hinna fram till målgången om sex dagar. Glad i hågen trodde jag allt nu ordnat upp sig men en ny "komplikation" skulle snart inträffa . . .

Panik! Jan har upptäckt att jag råkat hoppa över en dagsetapp. Hur ska jag ta igen denna i ett redan tajt tidsschema?

Det brukar finnas lösningar på det mesta. Så även på detta problem, tror jag. Det blev därför en bussteve, det vill säga en bussresa och löpning sista biten. Nu är jag i fas med schemat igen. Puh!

Dessa Stevar har jag alltid tagit igen genom att springa motsvarande sträcka på annan plats, ibland på hotellets löpband. Löpskuld och överskott bokförs i ett exelark, jag vill ju springa den planerade totala distansen av ett coast to coast.

Den sista ”glömda” etappen kan dock bli svår attt helt ta igen. Kanske blir det någon eller några futtiga mil som återstår. Att nu lägga till några extra dagar blir alltför besvärligt och kostsamt. Hoppas att ni också kära läsare och följare förstår mig.

Då jag satt där på bussen och var så nöjd visste jag inte att en ny olycka snart skulle drabba mig. Kort efter att jag stigit av upptäckte jag att en bärkasse där jag hade lite lösa prylar saknades, den var kvar på bussen.  Men med lite uppfinningsrikedom och vänliga medmänniskor fick jag efter någon timma tillbaka sakerna. Puh igen!

Vad lär man sig då av detta? Jo, att det mesta löser sig. Just det är min viktigaste erfarenhet av alla dessa coast to coast. Dagen slutade alltså i dur!

Keep on running!

Kjell-Erik Ståhl blev 79 år. Jag ser honom som Sveriges bästa maratonlöpare genom tiderna trots att andra sprungit snabbare men då i karbonskor.

Jag nås av nyheten i radion att Kjell Erik Ståhl gått bort. Bromsar in kärran, blir ledsen och förvånas över att han dog så "ung", bara två år äldre än jag. För mig är han ändå odödlig, ingen svensk löpare skulle idag slå honom om han fått springa i dagens supersnabba karbonskor. Själv talade han om skodopning och jag instämmer.

Två gånger har jag slagit denne gigant men då var hans karriär överför för länge sedan. Ena gången var 2012 på Stockholms Jubileumsmaran och andra gången i ett pensionärslopp i Stora Skuggan i Stockholm. Har försökt prata med honom några gånger men han var aldrig någon som pratade med kreti och pleti, lite kärv och bestämd. 

Idag en bra dag; Pennsylvania visade upp en ovanlig sida- mest nerförslöpning. Oj, vad lätt kilometrarna rullade på.

Bor på anrika men lätt bedagade Fallon Hotell i Lock Haven, PA.  Hotellet uppfördes 1854 av den spanska drottningen Maria Christina av Spanien sedan hon för fem miljoner dollar sålt Florida till AmerikaHär har storheter som Mark Twain bott.

Keep on running!

Telefon på motell i Clearfield, PA. Idag upptäckte min bor Jan en jättemiss i körschemat. Risk fanns att målgången skulle försenas och att jag missade planet hem den 14 augusti. Nu har vi löst problemet men det tog åtskilliga timmar och nu känner jag mig lättad. Dagens betraktelse utgår därför igen.

Keep on running!

Träffade en björnkompis längs vägen. Måste prata med hononom men framför allt planera kommande etapper. Arbetet är tidskrävande och görs tillsammans med min bror Jan. Han är en fena på detta, har räddat mig tidigare och gör det även nu med ett snillrikt förslag. Dagens text utgår därför och förhoppningsvis får jag för första gången sova mina åtta timmar.

Keep on running!

Övre bilden: Jamie Popson på Chamber of Commerce i Brookville ringde många samtal för att hitta någon som kunde reparera handbromsen på min joggingvagn. Till sist fick hon napp.

Mitten: Två personer, som tidigare arbetet i den nu nedlagda cykelaffären i stan, kom till undsättning och sträckte handbromsvajern. Nu fungerar bromsen igen och jag kan springa i nerförsbackarna .

Nedre bilden: Barabara stannade till och skänkte mig dricka, choklad och pengar. På exakt samma ställe mötte jag henne 2023. Hon ville ge mig mera pengar och sa att hon skulle iväg till banken. Jag lyckades då stoppa henne.

-Alla är vänliga i den här stan, säger Jamie Popson när jag knackar på hos Chamber of Commerce i Brookville (4 000 invånare).Tänk vad rätt hon hade!

Jag hinner inte mer än parkera förrän en kvinna med en massa solrosor i bilen stannar till.

-Do you want a Sun Flower. Put one on your stroller, säger hon skrattande.

Väl inne på Chamber of Commerce ringer Jamie mängder av samtal för att få fatt på en reparatör. Hon kollar också i grannstäderna, en har jag precis passerat och där fanns en villig men jag kan inte springa tillbaka. Men som sagt, hon löste mitt problem.

Brookville får mig att tänka på Brooks, ett skomärke jag sprungit i under drygt 40 år. Skulle vara intressant att veta hur många  som sprungit fler mil än jag i detta märke. Det finns säkert några som slår mina dryga 21 000 mil motsvarande fem varv runt jorden (har dock under alla dessa år också sprungit i andra märken).

Givmildheten fortsätter under hela dagen. När jag sitter på trappan till en liten kyrka mitt ute på landet stannar en bil till. En kvinna räcker över några flaskor sportdryck. Senare igen:

-Do you want a ride? frågar en bonde i en pickup.

Den frestelsen föll jag dock inte för. Jag är fräsch i benen och fortsätter färden mot dagens slutmål, Du Boise. Nästan framme vid det lyxiga Choise Suites bjuder ett ungt par mig på en pizza. Den frestelsen föll jag däremot för!

En solros på vagnen muntrade upp mig.

Ja vad ska man säga? En lyckad dag som fick opimismen att återvända.

Keep on running!

En vanlig syn på landsbygden: övergivna och förfallna hus. Just det här huset var ju riktigt vackert men kommer troligtvis aldrig att rustas upp.

Det är gott om förfallna och övergivna hus på landsbygden och i de små städerna här i Pennsylvania. Det ger ett fattigt och trist intryck och husen riskerar att stå kvar tills de faller ihop.

Enligt myndighetsuppgifter ska det finnas 1,4 miljoner övergivna hus i USA. Det skulle motsvara 1,3 procent av alla bostäder. Kraven på att riva eller rusta upp skiljer mellan oilka stater och countyn men generellt är de väldigt generösa. Ofta går det bra att inte göra något, bara flytta och lämna huset för gott. Det gäller även industrifastigheter och då ser det riktigt bedrövligt ut. Fastighetsägaren riskerar dock att fortsätta betala fastighetsskatt.

I Sverige är kraven mycket hårdare. Det är inte tillåtet att låta en byggnad stå och förfalla. Byggnadsnämnden i kommunen kan kräva att man rustar upp eller river. Om detta medför att vi skulle ha relativt färre övergivna hus i Sverige jämfört med USA är dock inte så säkert. Statistiken är osäker och det nämns siffror på 200 000-300 000 övergivna hus. Intrycket jag får när jag springer hemma är dock att det inte står så många ruckel längs de svenska vägarna och defintivt inte i småstäderna.

Den här bilen var i otroligt gott skick, nästan bättre än nyskick. Men vad är det för märke, modell och årtal?

Löpningen går fortsatt tungt och jag har nu elva dagar kvar innan jag kan kasta mig i Atlanten. Men jag är ännu inte säker på att jag ska nå målet. Backarna är branta och många och kärran har aldrig känts tyngre, fortfarande är det dock mera löpning än gång. Nerförsbackarna är värst, är de branta klarar jag inte att springa nerför. Måste också fixa handbromsen så jag kan hålla emot bättre. Om jag ska fortsätta att klaga så är det ont om städer där jag kan stanna till och äta. Pennsylvania med Appalacherna, möjligen Wyoming, är den tuffaste staten av alla.  

Keep on running!