"Kungen" framför sitt slott Vista Hous utmed Historic Columbia River Highway. Bilden tagen av turistmyndigheten, som blev begeistrad när en långlöpare från Sverige dök upp bland hundratals turister.

Utsikten över Clumbia River från min takvåning.

När jag ifjol sprang från söder till norr genom hela Sverige höjde ingen på ögonbrynen. Här i Amerika är det tvärtom; tummen upp, glada tutningar och pratstunder med entusiastiska amerikaner. Ja idag fick jag vara kung för en dag.

Vid turistmagneten Vista Hous kryllade det av besökare. Inget konstigt om personalen där skulle vara lite blasé- den har sett allt i turistväg. Men mig dök dom på, fick skriva i gästboken, blev fotograferad och bilden ovan läggs ut på deras Facebooksida. Flera av besökarna hejdade mig också- skylten fram på kärran med texten Coast to Coast väcker nyfikenhet.

Större delen av dagen sprang jag på den mycket natursköna Columbia River Highway,som byggdes 1913-1922. Vägen slingrar sig nedanför enorma bergsbranter med vattenfall efter vattenfall. Det här är en av de vackraste vägar jag sett i Amerika, dock väldigt jobbig att springa. I fortsättningen blir det motorvägslöpning under några dagar.

Dagens distans till Cascade Locks: 51 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:45:21

"The King" in front of his castle Vista Hous along the Historic Columbia River Highway. The picture taken by the tourist authority, which was excited when a long-distance runner from Sweden appeared among hundreds of tourists.

The view of the Clumbia River from my penthouse.

When I ran from south to north across Sweden last year, no one raised an eyebrow. Here in America it is the opposite; thumbs up, happy honks and chats with enthusiastic Americans. Yes, today I got to be king for a day.

At the tourist magnet Vista Hous, it was teeming with visitors. No wonder if the staff there would be a bit blasé - they have seen everything in the tourist way. But they showed up for me, I got to write in the guest book, was photographed and the picture above is posted on their Facebook page. Several of the visitors also stopped me - the sign on the front of the cart with the text Coast to Coast arouses curiosity.

Most of the day I ran on the very scenic Columbia River Highway, which was built in 1913-1922. The road winds below huge mountain slopes with waterfall after waterfall. This is one of the most beautiful roads I have seen in America, but very hard to run. Now it will be Interstate for a few days.

Today's distance to Cascade Locks: 51 km

Keep on running!

Abdullah är anställd inom United States Postal Service (USPS) med en "walking route". Det innebär att han bara går, inte kör bil, och bara delar ut post till hushåll som inte har brevlåda ute vid vägen.

Brevbärare i Amerika kan gå otroliga distanser i sitt jobb. Idag mötte jag min överman, Abbdullah, som går 56 km om dagen. Skulle en svensk brevbärare klarade det?

Utanför Portland blev jag stoppad av denne superman till brevbärare. Uniformen hade han hemma och nu var han bara ute och rastade sin hund. Lite stolt berättade jag springer i snitt cirka 5 mil (30 miles) om dan.

-Jag går 35 miles, sa han anspråkslöst utan att förringa min insats. Jag har en walking route.

Jag höll på att falla baklänges, inte bara av att jag var fruktansvärt trött. Har aldrig hört talas om denna typ av brevbärare. Abdullah var i högsta grad seriös och försökte inte lura en blåögd svensk.

-Och det finns brevbärare äldre än du som går betydligt längre än jag. Jag gillar jobbet och har haft det i 1,5 år. Det kan bli långa dagar och jag kan komma upp i 60 timmar i veckan.

Det finns tre kategorier av brevbärare i Amerika och dom med walking routes har det tuffaste jobbet, lönen däremot är den samma som hos de övriga. Walking routes finns enbart i stadsbebyggelse, fick jag veta. Det handlar om hus som inte har brevlådan vid tomtgränsen, ofta stora och pampiga hus.

Det här vore väl ett ämne för löpartidningar att skriva om? Skulle dessa stålmän/stå,kvinnor ställa upp i utmaningar typ "Spring tills du stupar" skulle de vara svårslagna.

Dagen blev som sagt tung, gick en hel del och benen kändes som bly. Kanske måste jag korta distanserna något men det kan bli knepigt eftersom körschemat liggerk tämligen fast. Men efter en vecka eller två anpassar sig förhoppningsvis kroppen.

Utslagna låg ibland helt öppet i gatukorsningarna och ingen verkade ta någon notis.

Portland ger ett sorgligt intryck. Redan då jag sprang här 2012 såg jag många uteliggare och drogpåverkade personer. Och det verkar ha blivit än värre. Skulle besöka en McDonalds i centrum men avstod; utanför vimlade det av narkomaner. Lika illa är det i andra stora städer, inte minst i San Francisco och värre har det blivit efter pandemin.

Nikes vackra löparbana i Beaverton.

Men utanför Portland finns det riktigt fina områden. Var även denna gång inne på området där Nike har sitt huvudkontor och sprang på företagets otroligt vackra löparbana. I området såg jag den ena elitlöparen efter den andra. Kanske var det anställda som var ute och lunchjoggade?

Dagens distans: 47 km

Keep on running!

Paret Dian och Len Pungel, 76 respektive 77 år, lyckades till sist laga min bakhjul.

Det skulle bli en snabb service av min joggingvagn, trodde jag. Men efter två timmar började jag tvivla om det gamla paret verkligen var några riktiga cykelreparatörer. Kanske ingick jag i tv-programmet ”Dolda kameran”?

När jag idag kom till det lilla samhället Banks i Oregon upttäckte jag att där fanns en cykelbutik. Några ekrar på kärran började sitta lite löst så service skulle aldrig skada. Det visade sig att i butiken jobbade ett äldre par, han 77 med svenskt påbrå och hon 76 och aktiv balettinstruktör. Jodå, dom skulle kunna hjälpa mig.

Paret gick verkligen in för uppgiften. De jobbade intensivt och jag slog mig ner i en stol och räknade med att det här går snabbt. Teamarbete skulle man kunna säga, ibland var hon och skruvade på ekrarna, ibland han, dom skojade friskt sinsemellan men arbetet verkade inte gå framåt. Tiden gick och jag blev allt mer nervös. Skulle jag hinna fram till hotellet innan det blev mörkt?

-Jag kan behöva en timma till för att det här ska bli riktigt bra, sa mannen.

Det var då jag började undra om dom skojade med mig. Men plötsligt var allt klart. Och visst var makarna riktiga reparatörer. Och bra blev jobbet också, fast ganska dyrt, 75 dollar.

Det märkliga är att i stort sett samma sak hände 2012 då jag med skramlande ekrar passerade Banks. I den närbelägna staden Hillsboro, dit jag nu kommit, fick jag då också hjulen lagade. Men det kostade mig inget.

-Den butiken las ner något år efter ditt besök, upplyste makarna.

Vem vet, kanske bidrog jag till den nedläggningen och nu istället säkrade överlevnaden av cykelaffären i Banks?

Dagens distans: 53 km

Keep on running!

Regn, dimma och en nästan öde strand i Seaside, Oregon.

Samma strand och lika dåligt väder vid vid mitt tredje coast to coast 2012.

Stillhavet-Atlanten, en sträcka på 525 mil under 102 dagar. Tänkte jag på det när jag idag startade mitt åttonde Amerikalöp?

Naturligtvis inte. Skulle tankarna gå så är det lätt att bli tokig. Nej, här gäller det att ha kort tidshorisont, ja inte mycket längre än till nästa matstopp. Och också att försöka tänka positivt, glömma regnet och alla backar och i stället glädjas åt medvinden.

Oändliga backar men äntligen nådde jag toppen. Fast sedan kom nya backar . . .

Ja första etappen blev tuff- regn hela dagen och en långbacke på drygt fem mil. Men som sagt; jag hade medvinden, frös inte, var stark, gick inget, kände mig lycklig och allt slutade bra. Redan efter en mil skrek jag ut:

-Det här går stålande! Take it easy och keep on running.

Dessbättre hörde ingen dårens rop. Tur var väl det för det passerade en och annan polisbil och jag verkar inte ha riktig tumme med polisen.

Under de första två dagarna får jag assistans av min amerikanska ”cousin” Linda Feldman. Hon har varit med vid alla starter, en fantastisk insats. När löpdagen är slut kör hon mig till hotellet (just nu i Hillsboro) och hon kommer senare att hjälpa till under några svåra ökenetapper i Idaho. Hon har köpt kilovis med energibars, jordnötter och andra livsnödvändigheter. Intressant att kunna fråga om allt mellan himmel och jord och få inblickar i ameriaknskt vardagsliv och politik. Hon bor i San Fransisco och ikväll berättade hon inlevelsefullt om jordbävningen 17 oktober 1989 och som krävde ett 60-tal liv. Den dagen jobbade hon på sitt kontor på 13:e våningen i downtown och lyckades ta sig ut när hissar, belysning, fönsterrutor och allt slogs ut. Fortfarande lever skräcken kvar om en ny katastrof, berättade hon.

Själv är jag mest rädd för trafiken. Den var tät idag och som så ofta är vägrenarna smala. Tog det därför extra försiktigt och stannade vid varje möte med breda fordon, husbilarna upplever jag som största faran.

Stannade till för en kaffe längs vägen. Beställde en "small" men här är small nästan liktydigt med en stor kopp.

Nog är det konstigt att när man är ute och springer på de amerikanska landsvägarna upplevs sällan avstånden som övermäktiga. Helt annorlunda är det när du sitter i en bil och vet att du ska springa samma sträcka som bilen kört. När Linda hämtade mig på flygplatsen i Portland och körde mig till Seaside var det precis den känslan jag fick. Då var det nerför och avstånden kändes oändliga. Hur ska det här gå? Men det gick. Imorgon nya backar men också lite sol. Och jag kan glädjas över att jag nu har en mobiltelefon som till lågt pris fungerar i hela Amerika. Jag bytte ut mitt svenska simkort till ett amerikanskt, att använda telefonen här hade annars blivit väldigt dyrt.

Dagens distans 53 km

Keep on running! 

Den här vagnen ska rulla 523 mil i Amerika under 102 dagar. Trots att den är över tio år gammal är den i princip i nyskick. Kärran har stora 20" hjul, rullar fantastiskt lätt, väger knappt 10 kilo och packningen ungefär lika mycket.

Synnerligen väl förberedd. Torsdag den 4 maj flyger jag till Portland i Oregon. Dan efter börjar jag springa från den lilla kuststaden Seaside. Målet är New York.

Ja, förberedelserna inför mitt åttonde Amerikalöp har gått bra. Allt är på plats och själv känner jag mig i slag. Men det finns ett men- för första gången har jag funderat på om det här kommer att gå vägen. Jag är ju ändå 75- den näst äldste coast to coast löparen genom tiderna.

Jag får förlita mig på rutinen. Och hade jag inte fjolårets Smygehuk-Treriksröset i benen, ja då hade jag nog inte vågat. Uthålligheten verkar bestå men jag har blivit långsammare. Får med andra ord räkna med att det tar 1-2 timmar längre att förflytta sig samma distans som under de första löpen.

Annars är det mesta sig likt. Jag räknar med att hålla samma dagsdistanser som i tidigare, det vill säga lite drygt 5 mil/dag och inte ta några vilodagar. Den här gången har jag dock lyxen att inte behöva vara framme ett bestämt datum, jag kan ta lite längre tid på mig om det behövs.

Som vanligt bor jag på hotell/motell. Högst 1-3 campingnätter är inplanerade, helst hade jag slupit- utrustningen tar plats, det är obekvämt och allemansrätt saknas i USA. Boendet blir rekorddyrt eftersom det är svårt att även i mindre städer få ett hyggligt rum för under 100 dollar. Detta gör att det här löpet kanske springer upp i 150 000 kronor.

Den svenska kronan är som bekant svag men jag har delvis säkrat detta genom att under en längre tid ha ett dollarkonto i svensk bank, ett konto som jag nu sakta kommer att tömma.

Hängslen och livrem i det mesta. Och självklart en olycksfallsförsäkring, sjukhusvård kostar skjortan i Amerika. Trafiken ser jag som den största risken.

-Kommer du bära vapen och kniv? frågade min frisör nyligen.

Självklart inte. Människor ser jag inte som något större hot och en luffare är knappt värd att råna. Och att ha med sig kniv, pepparspray etc skulle bara förvärra situationen. Annars vet jag att att det är poppis bland coast to coast löpare att ha med sig både det ena och det andra, just hundar och ormar verkar många rädda för. Men hundarna är mina vänner och ormar har jag nästan bara sett i dött skick.

Som vanligt kommer jag att försöka blogga varje dag men på Facebook kommer jag knappt förekomma, däremot kanske för första gången på Instagram. Funkar allt är första blogginlägget att vänta på fredag runt lunchtid svensk tid.

Till intresserade längs vägen brukar jag dela ut visitkort. Från tidigare löp har jag kvar kort varför jag nu bara behövde byta ut några siffror för att de skulle bli som nya.

Keep on running!

Det blev ett glädjehopp efter målgången.

-Super Björn! Sehr gut! Schweden, Schweden!

Publiken i Leipzig skrek som galningar mot slutet och man kunde tro att det var en elitlöpare som var på väg mot en stortid.

Men så var det inte. Söndagens mara i Leipzig blev tidsmässigt min sämsta någonsin. Ändå var jag ganska nöjd med mina 4.27.03 även om jag hoppats på att gå under 4 timmar. Placering ca 350 bland männen och cirka 100 efter mig. ”Seger” dessutom i M75. Men det var en lättköpt seger- jag var ensam i åldersklassen och dessutom äldst i hela loppet.

Att jag är nöjd, lättad är kanske en bättre beskrivning, beror bara på en sak; jag gick inte en meter i loppet. Det bådar gottt inför USA. Uthålligheten har inte försämrats så mycket. Däremot har tiderna rasat, för tio år sedan var jag en timma snabbare på maran. Förstår inte riktigt varför jag tappat så mycket i fart. Åldersomräknat har mina senaste parkrunlopp (5 km) varit bättre. Jag som trodde maran var min grej . . .

De här skorna blev en glad överraskning. Passformen var perfekt och trots att jag bara sprungit någon kilometer i skorna kändes de som redan insprugna.

Sprang idag med mina nya Nike Zoom Vaporfly Next % 2, dammodell. Det var den bästa tävlingssko jag någonsin sprungit i. Väldämpad, superlätt och oj vilken studs! Mycket bättre än mina Brooks karbonsko Hyperion Elite 1 och 2. Dessa Brooksskor har fått dåliga omdömen och jag är beredd att hålla med. Och jag som varit Brooks trogen i över 40 år. Det fina i kråksången är också att Nikeskorna inte gav någon träningsvärk.

Jag brukar inte ta sikte på farthållare men gjorde det idag. Började med 4-timmar men kände att det gick lite för snabbt. Ganska kort efter hängde jag på 4.15, flaggorna bars av en man och en kvinna. Hängde med upp till 28 km men fick släppa eftersom de sprang snabbare än uppsatt tempo. Efteråt fick jag höra att de två farthållarna tvingades bryta och att ena flaggan togs över av en annan löpare i loppet. Hur är det med farthållare egentligen? Ska de hålla ett jämnt tempo i hela loppet eller ska de springa fortare i början och först mot slutet slå av på takten då alla normalt springer långsammare?

Keep on running!  

Snart dags för start i Broparken parkrun i Umeå. Arvid Norin (th i brun jacka) instruerar och kunde konstatera rekorddeltagande i år. Nu har jag även här åldersrekordet i M75 (25.44).

Billdal, Linköping, Göteborg, Växjö och nu Umeå. Jag jagar åldersrekorden i parkrun och noterade idag årets femte.

Gnistrande vinterväder, barmark, några plusgrader, lätta vindar och bara enstaka flanörer längs en frusen Umeälv. Förhållandena var i det närmast perfekta i Umeå. Banan är vacker- och snabb. De flesta parkrunbanor i Sverige (totalt 11) är natursköna men Umeå måste rankas högt. Här sprang jag ifjol på premiären och satte också rekord, då i 70-klassen. Nu ska genast säga att dessa rekord är föga märkvärdiga, få 75-åringar springer parkrun.

Kanske är formen ändå lite på uppåtgående? Nöjd men det kändes som att det här var inget maxlopp, knappt en minut sämre än ifjol. Nu är det en vecka kvar till Leipzig Marathon. Mycket osäker men allt runt 4 timmar skulle sitta fint.

Keep on running!