Den svartprickiga ponnyn har gjort sitt jobb för idag, brevväskorna från Californien med flera hundra brev lastas av och ryttaren i bakgrunden fortsätter färden mot Missouri. Den totala sträckan på 316 mil tar bara 10 dagar, ungefär sex gånger snabbare än jag hade behövt.

Du har väl hört talas om mytomspunna Pony Express? Denna blixtsnabba brevbärarservice med ponnyhästar startade 1860 men gick i konkurs efter 18 månader. Idag fick den nytt liv.

När jag idag kom till  Gothenburg i Nebraska hade jag turen att få se den återuppståndna Pony Express. Ett stort gäng entusiaster gör varje år sedan 18 år tillbaka på ett högst realistiskt sätt samma ritt som 400 hästar och 80 ryttare gjorde för 165 år sedan.

-Jag har inte en chans mot er, skrattade jag när jag intervjuade ryttarna strax utanför Gothenburg.

-Nä, men vilken 77-åring springer 5 mil om dagen under 100 dagar? smickrade dom.

Att skicka ett brev med riktiga Pony Express kostade i början 5 dollar, mycket pengar på den tiden. Portot på ritten i år var också 5 dollar, väldigt billigt. När det begav sig red varje ryttare cirka tolv mil och bytte hästar flera gånger innan han blev avlöst. Så långa distanser har man inte idag och inte heller några stationer utan använder följebilar. Nog så tufft ändå eftersom ritten också sker nattetid utan lampa. Jag ryser vid blotta tanken! 

Pony Express var ett djärvt och kostsamt äventyr. Telegrafen var den direkta orsaken till att bolaget gick i konkurs. Samma sak drabbar nu dagens postverk som konkurreras ut av den nya tekniken.

Vid ankomsten till Gothenburg gjordes det obligatoriska hoppet framför skylten. Det här är mitt nionde beök i staden under ett coast to coast och det tionde om man räknar in besöket då jag sprang en halvmara i Nebraska och yngsta dottern 5 km.

Robert från Pennsylvania är hemlös och cyklar planlöst genom stora delar av Amerika. Han bjöd på iskallt vatten och sportdryck och jag kontrade med en penninggåva. Idag var det 32 grader och i morgon ska det bli 37. Puh!

Keep on running!

Tre punkteringar under två dagar, lite väl mycket. Här var det en spik som trängt igenom däcket. Jag har massor av reservslangar men inga reservdäck. Sätter alltid i ny slang på plats och lagar på hotellet.

Vilken lyckad dag! Allt föll på plats: soligt men inte för varmt (+24), svagt nerför hela tiden, realtivt kort distans, träffade bekanta längs vägen, tvättade på laundromat, åt på KFC, bra Quality Inn i North Platte och avslutade med en Snickers på badkarskanten.

Ja, idag kände jag mig nöjd med det mesta. Det är ju så här ett coast to coast ska vara men sällan är. Enda förtretet var punkteringarna, en igår och två idag. Sista punkan orkade jag inte laga så jag fick pumpa mig fram, kunde springa 500 meter innan det var dags att börja pumpa igen.

Kelly Watermeier kände igen mig direkt. Hon har bara bott några år i Sutherland och berättade att det som nykomling är svårt att komma in i ett så litet samhälle med bara tusen invånare. Vi enades om att ingen av oss vill bo i Sutherlandr.

Kelly och jag 2023.

Det har sina fördelar med att springa samma rutt; jag känner igen mig och andra känner igen mig. Vid starten från Sutherland kom jag i samspråk med en kvinna som fotograferade mig 2023. Hon visade mig bilden i sin telefon och vi skrattade gott tillsammans.

Ett litet museum i Hershey (600 invånare), tyvärr stängt.

Nebraska med alla sina små städer längs hwy 30 är är paradiset för löparen. Eftersom Interstate löper en bit bort finns det ingen trafik. Flera av de små städerna och samhällena har viss service, ibland ett motell och också förvånansvärt nog ett litet lokalt museum.

Fyndigt namn på ett gym i North PLatte. Hann tyvärr inte att besöka det.

Imorgon bär det av till Gothenburg, staden jag alltid återvänt till under mina coast to coast.

Keep on running!

Tågvisslan sitter på taket nära förarhytten och orsakar hörselskador hos lokföraren och medhjälparen (train conductor). Båda sköter manuellt visslan och tutar i varje järnvägsövergång. Ljudnivån är extremt hög, 110 decibel. 

Godstågen i Amerika för ett väldigt oväsen. Folk är vana och jag hör egentligen ingen klaga. Men boende längs linjerna och tågpersonalen far illa.

Jag pratade häromdagen med en kvinna vars man jobbar som train conductor.

-Han är hörselskadad. Och det är dom flesta mer eller mindre, säger hon.

Har dom inte hörselskydd?

-Jo, men många vill inte använda dem.

För mig låter det som rena 1800-talet då arbetarskydd inte exissterade. Men det är ett bra jobb, menar kvinnan.

Varför tutar då tågen så mycket? Det beror på att dom flesta järnvägsövergångar inte har några bommar (men man tutar även där bommar finns). Så har det varit sen starten och de privata järnvägsbolagen vill inte invstera i bommar eller planskilda korsningar.  Skillnaden mot Sverige är enorm även om om det också hos oss finns tusentals farliga järnvägskorsningar. Antalet olyckor i förhållande till befolkningen är också mycket högre i USA.

Många av tågen här i Nebraska är koltåg. Där jag springer längs hwy 30 är det Union Pacific som opererar. Imorgon springer jag till North Platte, som har världens största rangerbangård 

22-årige Seth från Brul i Nebraska planerar att om några år gå tvärsöver Amerika. Han hade en del frågor och hade svårt att ta in att detta är mitt nionde coast to coast.

Gårdagens tekniska problem är lösta. Mäkta stolt att jag lyckades få tangentbordet med bluetooth att fungera igen (webmaster Nisse gav mig instruktioner, många knapptryckningar var det).

Passerade idag en ny tidszon och nu är det Central Time som gäller. Skillnaden mot Sverige är 7 timmar.

Keep on running!

Wifi fungerar knappt, tangentbordet har lagt och timmen är sen. Dagens text uteblir därför. Har dock tagit mig som planerat till Ogallala, totalt 52 km. Mycket stark idag i 32 gradig värme.

Keep on running!

En silo till vänster och ett vattentorn till höger. Man ser dem på väldigt långt håll, blir lättare att springa med dessa riktmärken. Dessutom kan det innebära att här finns ett samhälle med restaurang och kanske en Dollar General. Bilden från Dixie, NE, där det just fanns en mack och en restaurang.

Platta Nebraska utmärker sig av alla sina vattentorn och silor. Dessa vita skapelser ser man kanske på över 5 kilometers avstånd och då går hjärnan igång: finns det mat här?

Ja, det känns som om att jag är ständigt törstig och hungrig. Hur mycket energi jag behöver vet jag inte, gissar att det kan röra sig om 1,5 gånger mer än normalt, alltså runt 4 000 kilokalorier per dag. Jag har aldrig brytt mig om att räkna, tror att det är dumt, bäst att äta så att man blir mätt.

Jag vet hur det känns att gå på tom tank när det gäller mat och vätska. Idag drabbades jag av matbrist och då försvann krafterna direkt, tempot sänktes och jag kände mig tom på något egendomligt sätt. På den relativt korta sträckan mellan Siddney och Chappell, drygt 4 mil, finns det ett matställe som jag besökt flera gånger. Eftersom det var söndag kollade jag öppettiderna- jodå, det skulle enligt hemsidan var öppet. Men det var stängt! Hade dåligt med extraproviant och det är hemskt att gå på tom mage så långt. På restaurangen i Chappell beställde jag därför extra av allt och notan blev därefter: 41 dollar exklusive dricks.

Keep on running!

Bilden är från det lilla samhället Potter i Nebraska och tagen 2016. Jag fick då söka skydd i en tegelbyggnad och idag var det nära att samma sak skulle hända igen.

Om jag kommit en dag tidigare till Potter, ja då hade jag råkat ut för en tornado. Nu slapp jag undan med blixtar, regn och vindar i stormstyrka.

Potter med 300 invånare ligger i ett tornaddostråk. Här brukar varje år 5-10 tornador dra förbi, oftast utan att vålla några skador. 2016 råkade jag vara i Potter då fyra tornador härjade. Och igår var det dags igen, men jag kom allltså dagen efter.

Nästan som nyårsfyrverkerier, det blixtrade under flera timmar. Blixtarna var långt borta så det var ingen fara.

Ändå blev denna långa löpdag på 64 km till staden Sidney (7 00 invånare) lite av en skräckupplevelse. Två tredjedelar gick i solsken, 29 grader, behaglig medvind och fåglar som kvittrade. Sedan bröt helvetet löst- blixtar överallt på den blygrå himlen, regn och stormbyar. Mot slutet sprang jag i mörker och brevid tutade godstågen olycksbådande. 

Trött stapplade jag in klockan 22.30 på ett ruffigt Rodeway Inn. Inräknat två matstopp på vardera dryga timman hade jag varit ute i 14 timmar, på tok för länge. Ändå kände jag mig fräsch men det måste ha gått väldigt långsamt.

Jag ser alltid fram emot ett varmt bad. Badkar fanns men ingen badkarsplopp (så är det på nära hälften av motellen, uppenbarligen duschar folk) och det var  dåligt med varmvatten. Avslutningen alltså i moll.

Keep on running!

Det uppstår enorma avfallsmängder efter en frukost på hotellet. Plast, plast, plast och papper, inget återvinns. Egna våfflor tycker många om att göra men de är helt smaklösa.

En amerikansk hotellfrukost är ingen smaksensation men inte direkt dålig. Frukostar på motsvarande kedjor i Sverige är klart bättre. Och avfallsmängderna ska vi inte tala om.

Hur kul är det att äta med plastbestick? I frukostrummen står ofta tv:n på men ingen tittar. Personal går ständigt runt och trycker ner avfallet i sopkärlen så att det inte ska svämma övere. Kaffet är svagt och sällan riktigt varmt. Ingen verkar vilja sitta någon längre tid i frukostrummen. Förståeligt.

Även på vissa restauranger serverar man med plastbestick, bl a på Pizza Hut. Ska man ha i metall får man säga till och då blir det oftast en gaffel, ingen kniv. Gnällig? Ja, men jag står ut. De allra finaste hotellen håller kanske högre standard men dom besöker jag inte.

Äntligen Nebraska- the good life.

Så fort jag kommit in i Nebraska dyker lövträden upp. Dessförinnan har det mest varit barrträd, om än några träd alls. 

Den här lastbilen är till salu. Men vad är det för märke och årsmodell?

Dagens löpning till Kimball (2 500 invånare) gick tungt, trots bara drygt fyra mil. Temperaturen, 29 grader, hög luftfuktighet och brist på vätska försvårade. Morgondagen till Sidney, 62 km, kan bli besvärlig men två matställen finns längs vägen.

Nebraska har varit unikt i så motto att jag aldrig blivit stoppad av polisen. Men denne deputy var genuint intresserad av vad jag håller på med, dessutom hjälpte han mig med att fixa min mobil som slutat att fungera.

-Stäng av den och starta om, var hans råd.

Det funkade! Samma råd brukade vi få från Svenska Dagbladets suportavdelning när datorerna strulade. 

Keep on running!

Sista dagen på motorväg. Kanske har jag sprungit över 100 mil på Interstate 86 och 80. Skönt att slippa och när jag imorgon springer in i Nebraska är motorvägarna förbjudna för mig och i alla andra stater österut. Idag hade jag ena halvan av I80 för mig själv eftersom det pågick vägarbeten.

Bland coast to coast-löparna är jag ensam om att springa på motorvägarna. De flesta amerikaner och till och med en del poliser vet inte ens om att det är tillåtet.

Det här var nog den hittills bästa dagen av alla. Jag sprang i stort sett hela vägen, totalt 53 km, mellan Cheyenne och Pine Bluffs. Gick nästan inget och kände mig förvånansvärt stark, ungefär som i fornstora dagar. Bidrog gjorde medvinden och att det lutade svagt nerför. Dessutom hann jag med två (!) resstaurangbesök med rejäla portioner med kyckling och spagetti samt kyckling-curry och ris efter 12 respektive 24 km. Antagligen bidrog det stora mat- och vätskeintaget till att krafterna bibehölls. 

Livet på en pinne- ett varmt bad och en Snickers.

Framkomsten till Pine Bluffs förgylldes av ett mycket fint hotell, Cobblestone. Det gamla ruffiga hotellet som låg här tidigare är borta. Lite förvånande att man har ett närmast lyxhotell i en så här liten "stad" med drygt tusen invånare. På Dollar General köptes en Snickers och därefter dags för dagens höjdpunkt: ett varmt bad och en Snickers på badkarskanten.

Keep on running!