Sedan februari i år har jag inte sprungit en enda tävling. Varför? Jag är portad . . .

Som 72-åring tillhör jag riskgruppen. Enligt Svensk Friidrotts regler för sanktionerade tävlingar (tävlingar som anordnas av klubbar anslutna till SF) är ”tävlingsverksamhet för klasserna M/K 70 och äldre tillsvidare inte möjlig med hänvisning till att hög ålder bedöms vara den största enskilda riskfaktorn för svåra sjukdomsförlopp i covid-19”.

Åldersdiskriminering? Nej, det kan jag inte hävda. Men det känns så. Jag hade t ex gärna sprungit SM 10 km i Anderstorp den 10 oktober och terräng-SM i Vällingby den 28 oktober. Men jag får alltså inte deltaga.

Startförbudet innebär att min 38-åriga svit med minst ett maratonlopp per år riskerar att brytas. Lite trist. Möjligen springer jag en mara utomlands senare i år (Valencia 6 december) men flyg och utlandsresor är inte att rekommendera för en 70+.

Coronan har inte dödat mig men lite av löparglädjen. Det har du säkert märkt här på bloggen. Jag skriver inte lika ofta och inläggen är kanske inte så intressanta som tidigare. Någon kommenterade med rätta att det rådde ”torka” på bloggen.

Vacker väggmålning på ett annars fult hus i Farsta (Brunskogsbacken). I veckan började jag beta av Farsta stadsdelsområde som består av hela tio stadsdelar (Fagersjö, Farsta, Farsta strand, Farstanäset, Gubbängen, Hökarängen, Larsboda, Sköndal, Svedmyra och Tallkrogen).

Även om jag egentligen inte är så där jätteförtjust i tävlande så är det ändå tävlingarna som ger energin. Ändå har jag i år sprungit mera än normalt för att vara ett icke coast to coast-år. Hittills är jag uppe i drygt 600 mil. Mitt projekt att springa på alla gator i Stockholm stad och löpningen Stockholm-Göteborg t/r har bidragit. Och ska man säga något positivt om coronan så är det att den fått mig att springa längre distanser utomhus (gymmet vågar jag knappt besöka).

Tävlingsförbudet har medfört att all kvalitetsträning avstannat. Det känns rätt meningslöst att försöka toppa formen när det inte finns några tävlingar för mig. Jag är därför avundsjuk på de som ändå får tävla, t ex gubbarna i M65. Och någon maratonstatistik blir det inte heller i år. Den skulle bli helt missvisande med tanke på alla inställda lopp.

Keep on running!

Sverker ställde upp i ur och skur som funktionär, inte bara när Fredrikshof arrangerade lopp utan även för andra klubbar. Bilden, där Sverker syns till vänster, är från Premiärmilen för några år sedan.

Bloggens flitigaste följare, signaturen Sverker, har tystnat. Löparen och livsfilosofen Sverker Unnes är död.

Ingen har gjort fler inlägg på min blogg än Sverker. Så fort jag skrev något hade han alltid en synpunkt. Aldrig några hårda ord, alltid en massa synpunkter, ofta udda historiska fakta vid sidan av själva ämnet men alltid intressanta upplysningar.

Plötsligt blev det tyst. Läsare undrade vad som hade hänt. Hade jag kanske stängt av Sverker? Den 9 augusti skrev han sitt sista inlägg. Tre veckor senare, den 30 augusti, avled han. Sverker, som bodde i Solna, var född 1943 och blev 77 år.

Jag kände inte Sverker, hade bara träffat honom på några tävlingar, men ändå känns det som om en nära vän gått bort. Sverker var en flitig motionslöpare, tävlade för Fredrikshofs FIF, var veteranombudsman, funktionär på många tävlingar och under senare år tävlade han enbart på lopp upp till 10 km. Sista loppet (Stadion Marahon, 10 km) sprang han den 18 januari i år.

Hans initierade kommentarer under mina USA-löp fick mig en gång att fråga om han varit många gånger i USA.

-Aldrig satt min fot där, skrev han.

Och när läsare lite försynt tyckte han skrev för mycket på bloggen svarade han:

-Jag leker journalist.

Sverker, vi är många som saknar dig.

Keep on running!

Detta är Jonas, ett av mina barnbarn, Detta är också . . .

. . . Jonas, en bärrensare från Clas Ohlson. Båda är omåttligt populära.

Blåbärssäsongen är över och nu är det lingonen som gäller. Lingon kräva dessa Jonas, skulle kanske Albert Engström ha skaldat. Jonas är en prima bärrensare från Clas Ohlson. Problemet är bara att Jonas inte går att få tag på.

Skogarna dignar av lingon. Bären lär räcka till alla men det gör inte bärrensarna. När min rensare av modell Jonas i helgen gick sönder försökte jag köpa en ny på Clas Ohlson- slutsåld i butikerna och inga i webblagret!  Jo, det fanns visst några kvar i Kiruna, Malmö och Trelleborg. Kanske kunde man skicka mig ett exemplar?

-Nej, det går inte,svarade man mig på chatten och önskade mig en "fin dag".

Vad göra? Min gamla rensare hade jag sågat sönder för att den skulle kunna passera soprumsluckan. Och på nätet var alla Jonas slutsålda utan på Hemgården. Snabbt beställde jag en därifrån men fick kort efter beskedet att den var slut även där.Fort ner i soprummet för att fiska upp den itusågade Jonas och med lite silvertejp här och där blev den som ny!

Som du förstår är jag igång med mitt årliga lingonplockande. Det sköter jag som vanligt på springande fot. I helgen svepte jag över skogarna i Mehedeby, Marma och Skutskär i norra Uppland. Vilken frihetskänsla! Och vad mycket lingon det finns. Jag fick under två dagar ihop 20 kilo (nytt PB) och hade Jonas inte gått sönder hade det blivit några kilo till. Upptäckte försent att plasten spruckit på ett ställe och att bären läckte ut när Jonas skakades.

Marma Mehede IF värmer upp på Rudsjövallen i Mehedeby inför mötet med SK Iron (matchen slutade 7-1). Inte långt ifrån planen plockade jag lingon. Fotbollen i Mehedeby har legat nere många år men nu är man åter i division 8 norra, den lägsta serien.

Under dessa bärexpeditioner är Upptåget perfekt. Men en 24-timmarsbiljett kan jag hoppa av och på lite här och där. Istället för att bo dyrt och dåligt på vandrarhemmet i Älvkarleby (turisthotellet har bommat igen) rullade skogsluffaren in på fint hotell i Gävle, dessutom nästan till samma pris.

Vad gör jag då med alla lingonen? Självklart lingondricka- världens bästa måltids- och sportdryck. Nya expeditioner till Uppland och Gästrikland väntar. Målet är att i år bli självförsörjande på denna dryckjom som kräva en Jonas!

---

Äpplen behöver jag inte ens plocka. Snälla villaägare sätter ut påsar med prima fallfrukt som blir äppelmos. Bilden från Långbrodalsvägen i Herrängen.

Nu är även Älvsjö stadsdelsområde avklarat. Området består av stadsdelarna Herrängen, Långbro, Långsjö, Älvsjö, Solbega, Örby Slott och Liseberg. Från 1 juli gick Älvsjö upp i Hägersten och nu heter stadsdelsområdet Hägersten-Älvsjö stadsdelsområde.

Keep on running!

Keep on running!

Fyra år gamla bostadsrättsvillor på 135 kvm på Gällerstagränd i Hagsätra, en stadsdel som polisen klassar som ett utsatt område. För två år sedan kunde man köpa husen här för cirka 5 miljoner kronor och ha en månadsavgift på runt 5 000 kronor, alltså ett kap. Det är avståndet från stan och området som drar ner priset.    

Puh! Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsområde är gigantiskt med sina tolv stadsdelar och cirka 600 gator. Men när nu också detta jättelika område är lagt under mina fötter ser jag ljuset i tunneln.

Ja, projektet att springa på varenda gata i Stockholms stad/kommun blev mycket större än vad jag först tänkte. Det var i våras idén om att ”inta” olika stadsdelar dök upp och först ut var Kungsholmen. Ganska snart gick det upp för mig att det här kunde bli hur stort som helst. Men också ganska tidigt insåg jag att projektet kanske inte var så dumt ändå.

Jag har fått se det som de flesta aldrig får se hur länge de än bott i stan. För det är ju så att man traskar på samma gator, tar samma rundor och känner inte ens sitt eget närområde. Jag förvånas över hur enormt mycket Stockholm rymmer, hur välordnat det mesta ändå är och vilken vacker stad Stockholm är- även utanför tullarna. Men jag har också sett baksidorna; de ”utsatta områdena” som av polisen definieras som ett geografiskt avgränsat område som karakteriseras av en låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället.

Just inom Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsområde ryms inte mindre än tre utsatta områden: Östberga, Rågsved och Hagsätra. Man märker nästan direkt att det är något speciellt med områdena. De ger ett relativt fattigt intryck- i t ex Rågsved har tre av fyra invånare utländsk bakgrund. Jag ser dock inget förfall, än mindre slum till skillnad från hur det kan vara i många europeiska städer, för att inte tala om i USA.

En vanlig syn i Hagsätra.

Nej, Sverige är i alla fall på ytan en välfärdsstat där husen även i förorterna är välhållna, kommunikationerna fungerarar och där det finns parker, skolor, fritidshem och idrottsplatser snart sagt överallt. Det grävs och repareras och i Hagsätra är de vita skåpbilarna från Ikano Bostad en vanlig syn på gatorna. Varje förort har sin charm och sina små pärlor, t ex Gällerstagränd i Hagsätra. Ändå är jag glad att bo mitt i smeten i Stockholms innerstad. Fast nog är det konstigt att jag skulle få två toppmoderna villor på just Gällerstagränd för vår lika stora bostadsrätt i innerstan!

De rödmarkerade områdena är nu avklarade.

Hur håller jag rätt på alla gator så att jag inte missar några?

Ja det är inte helt lätt och jag brukar missa ett par varje gång. Blir det för många gör jag återbesök. Utan en handhållen gps skulle det inte gå. Jag tar stadsdel för stadsdel, har innan kollat upp stadsdelens gränser och i gps:en lagt in stödjepunkter som norr, söder, väster, öster och mitten. Hemma tankar jag ner datan och får upp en karta som visar var jag varit.

Tar det inte en hiskelig tid?

Absolut. Nu när jag dessutom är ute och springer i förorter långt hemifrån måste jag ta pendeltåg, i alla fall i ena riktningen. Ofta kan jag vara ute en hel dag och det brukar bli 25-40 km. Jag har med mig kaffe, dryck och lunchmat i kärran, Brukar bli en parkbänk eller en sittgrupp invid några hus. Riktigt mysigt! Numera lyssnar jag väldigt mycket på radio (mest P1).

Springer du hela eller halva gator?

För det mesta tar jag hela gatan. Men är det en återvändsgata kan det bli halvvägs och sedan tillbaka. Logistiken är besvärlig, lätt att bli snurrig och ofta springer man flera gånger på samma gata. Det skulle gå att lägga in en exakt rutt i gps:en men det skulle ta för lång tid.

Keep on running! 

En fejkad förstasida på  Runners World. Lustigkurren och upphovsmannen heter Rasmus Oderud, mera känd som "Skyltmannen".

I veckan meddelade löparlegendaren Rune Larsson att han sprungit totalt 25 000 mil sedan 1 januari 1973. Svenskt rekord? Nej, faktiskt inte.

Sträckan är ofattbar. Och den blir inte så mycket mer begriplig när den översätts till drygt sex varv runt jorden. Men om alla dessa löparår bryts ner till mil per år eller mil per vecka kan nog de flesta löpare få en uppfattning om Runes prestation. Ja, då handlar det om drygt 500 mil/år eller cirka 10 mil i veckan. Det är kanske inte så mycket, säger någon kaxigt. Jo, enormt att snitta på 500 mil under 47 år.

Runes anspråkslösa och korta inlägg publicerades på Facebook. Där är Rune en populär figur och han fick snabbt närmare tusen likes och mängder av kommentarer. Först trodde jag att det här måste vara "svenskt rekord". Men det finns större "galningar" än Rune. På löparforumet jogg.se läser jag en tråd om vilka svenskar som kan ha sprungit mer än 10 000 mil.

En av värstingarna, Bo Engwall, även kallad Löpar´n, nämner Tage Winter. Tage är för de flesta yngre löpare en helt okänd person men jag har träffat Tage några gånger och vet att det här är en riktig hårding. Han är jämngammal med mig och toppade förr ofta den åldersklassindelade maratonstatistiken. Hans livsmål är att komma upp i 40 000 mil och 2017 var han uppe i 38 294 mil enligt en annan tråd på jogg.se. Så även Rune har sin överman, i alla fall om man räknar antalet löpmil.

Själv ligger jag i en annan division; har till dags dato kommit upp i 19 348 mil sedan starten 25 oktober 1981. Får jag vara frisk kan jag kanske nästa år fira 20 000 mil. Rune kommer jag aldrig i kapp men under senare år har försprånget minskat.

Tvärtemot de flesta har jag sprungit mer på äldre dar. 2002 var första året då jag sprang mer än 500 mil på ett år. Sedan dess har det blivit minst 500 mil per år, alltså en svit på 18 år med en topp 2016 på 1 019 mil.

Keep on running!

Här i Östersund skulle ett nytt park run starta den 14 mars i år men dan före meddelade ledningen i England att loppet ställts in på grund av coronan. Själv hade jag köpt biljett och bokat hotell varför jag reste och sprang banan ensam. Nog kunde smålopp av den här typen öppna igen? 

Alla park run-lopp i världen ligger nere sedan mars i år. Men kunde inte smålopp som Huddinge och Kungsängen få öppna? Nej, det är England som bestämmer.

Snittdeltagandet i Huddinge och Kungsängen ligger på 20 respektive 19 deltagare per gång, alltså klart under regeringens beslut från den 29 mars om förbud mot fler än 50 personer. Parkrun, som ordnas på elva platser i Sverige, skulle därför även under pandemin ha kunnat köras tämligen normalt, men kanske inte i Hagaparken och i Örebro där snittet legat på cirka 70.

Park run styrs i praktiken från England och man vill inte ha några specialregler för olika länder. Det kan vara på både gott och ont, kanske mest på ont i dessa tider eftersom det kan vara en fördel att vara flexibel.

Det var engelsmannen Deri Thomas, numera svensk medborgare och med titeln European Territory Manager, som drog igång park run i Sverige. För mig bekräftar han att det är England som bestämmer.

-Yes – the decision to re-open will be made jointly by HQ together with myself. So you’re right in saying that we can’t just decide separate rules for Sweden. The beauty of parkrun is that it’s a global organisation, with all the good things that brings, but it does mean that individual countries are a little bit less flexible to decide their own rules.

Att t ex i förväg kunna anmäla sig på nätet för att förhindra att fler än 50 kommer, tror han inte på. Krångligt och tar bort lite av tjusningen med park run. Samma med att dela ut kölappar på plats. Många som kommit och inte får starta skulle bli besvikna, tror han.

Ok, det är bara att tugga i sig. Men ändå får jag känslan av att man inte har något större intresse av att snabbt återöppna. Annars brukar det mesta gå att lösa, bara man vill. Och tyvärr tror jag inte att regeringens vilja att lätta på 50-gränsen får någon större betydelse för just park run i Sverige. Nej, risken är istället att dessa små gratislopp blir de sista att öppna så länge loppen utomlands kan locka hundratals deeltagare. Och när man väl sätter igång igen kan det bli svårt att få tillbaka deltagarna. De virtuella ”(not)parkrun” har i Sverige inte blivit någon hit vilket är lite illavarslande.

--------

Vackra villor längs Lindevägen i Johanneshov. Husen närmast är byggda runt 1907. Det finns inte många villor som ligger närmare tullarna än dessa. Området har kallats Palmeska förstaden. Samma hustyp på en av granngatorna var på tre våningar (sutteräng) 160 kvm och 80 kvm biyta, berättade en stolt ägare.

Jag fortsätter med jätteprojektet att springa på samtliga gator inom Stockholms kommun. Just nu är det stadsdelsområdet Enskede-Årsta-Vantör som ska ”intas”. Det är ett jättelikt område med tolv stadsdelar där jag nu är klar med Gamla Enskede, Johanneshov och Årsta. Jättekul jag är i kanonform, i alla fall uthållighetsmässigt..

Jag fick ju en uppgift från Stockholms stad om att det finns 5 270 namngivna gator/torg i kommunen. Frågan är nu hur långa dessa gator är i snitt? Vet jag det kan jag räkna ut hur långt jag behöver springa totalt exklusive sträckan till och från min bostad. Att räkna ut detta är också ett jätteprojekt men jag har en statistiskt säker metod, tror jag. Återkommer om detta.

Enkla villor längs Murkelvägen i Gamla Enskede.

Spöklikt torg- Skälderviksplan i Årsta nära Årstaberg station. På 50- och 60-talet myllrade det med affärer här,

Keep on running!

Sätra har väldigt blandad bebyggelse, är lummigt, ligger bara 1,5 mil från City och här kan du köpa ett radhus för under 5 miljoner kronor.

Mitt ”löparprojekt” att försöka springa på samtliga gator i Stockholms kommun/stad blev större än jag anat. Det skulle kunna jämföras med ett coast to coast, om ens det räcker.

Sakta, sakta tar jag bit för bit av Stockholm. Jag har ingen brådska. När det hela är avslutat skulle jag kanske våga utbrista:

-Ingen har satt sin fot på så många gator i kommunen.

Hur många gator finns det egentligen? Jag har ingen aning men det handlar om tusentals. Har sökt på nätet men bara hittat listor för innerstan och närförorter. Stockholm är gigantiskt och frågan är om jag hinner bli klar i år.

Idag kontaktade jag därför staden för att förhoppningsvis få ett svar på min fråga. Om du skulle gissa, hur många namngivna gator/vägar tror du det finns i kommunen?

Senast besökte jag Bredäng, idag var det dags för Sätra. Denna stadsdel till skillnad från Bredäng blev en positiv upplevelse. Sätra är ju riktigt fint! Här finns alla typer av bebyggelse- villor, kedjehus, radhus, låga flerfamiljshus men inte så mycket höga hus. Området är liksom Bredäng byggt på 60-talet, grönt, lummigt, kuperat och nära till naturen. Centrum är trist men det ska rivas.

Jag trodde jag kände till Sätra. Men icke, det blir ofta att man springer på samma genomfartsgator varenda gång. En sak som slog mig efteråt är vad mycket en husspekulant får för pengarna här. I Sätra, som ligger ca 1,5 mil söder om Stockholm, får du ett radhus från 60-talet för under 5 miljoner kronor. Tror du att du får det i Danderyd, som ligger 1 mil norr om Stockholm?

Nu är även hela Skärholmens stadsdelsområde avklart. Området består av Bredäng, Sätra, Skärholmen och Vårberg. Idag (14 augusti) intogs de två sistnämnda stadsdelarna, jbbigt i värmen, dessutom ett löp på 47 km.

Keep on running!

Hjortronsäsongen är över och det var ont om hjortron på myrarna mellan Kramfors och Sollefteå. Stövlar var helt fel skobeklädnad, mycket skönare att plumsa runt barfota, sjunka ner i den mjuka mossan och känna det iskalla vattnet mellan tårna.

Jag åkte till Kramfors för att plocka hjortron och för att springa. Det första gick inget vidare men löpningen på hotellet blev en glad överraskning.

Ifjol fick jag massor av hjortron men i år blev skörden mager. Jag kom några veckor försent och fick bara ihop cirka ett kilo. Mycket dyra hjortron med andra ord.

Men att traska runt på dessa myrar är mycket rogivande. Bara någon mil utanför Kramfors råder rena vildmarken. Man kan vara ut en hel dag utan att se en enda levande varelse. Riktigt spännande att skumpa ut med hyrbilen på alla dessa skogsbilvägar. Det ä lite som att söka efter en nål i en höstack. Utan gps:en skulle jag inte våga. Jag har några säkra myrar men den här gången hade jag också gjort kartstudier och lagt in potentiella hjortronmyrar.

Glest med hjortron.

Högsta önskan är dock inte hjortronen. Nej, tänk om man kunde få så en björn. Det ska vara björnmarker här. I Västernorrland tror man att det finns totalt 350 björnar.och stammen växer.

Intresset för dessa trakter beror på att jag under 70-talet arbetade några år på Västernorrlands Allehand i Kramfors, Övik och Härnösand. Lite vemodigt att återvända till Kramfors som sakta håller på att dö. Samma med Sollefteå.Den stan såg riktigt bedrövlig ut med Appelbergs och Nya Norrland-huset som spökhus.

Sollefteås stolthet, anrika hotell Appelbergs har blivit ett spökslott. Kommunen var ifjol på väg att ta över men affären blev inte av. Turerna kring hotellet och dess ägare som drivit flyktingboende i trakten har varit många.

Det var därför glädjande att se att allt inte tynar bort i Kramfors. Stadshotellet t ex har länge varit stängt men öppnade för några år sedan och nu satsar man stort. I dagarna öppnade hotellet ett nytt fint gym med dyra, avancerade löpband. Ja, banden är så dyra att  F&S i Stockholm inte har råd med mer än ett på några enstaka gym (Technogym Unity Skillrun 7 000 för en bra bit över 100 000 kronor). Men i lilla Kramfors hade man två sådana band. Och på Statt tog jag naturligtvis in. Nu är kvalitetsträningen i full gång och siktet är inställt på en mara och en halvmara i höst.

Keep on running!