Ung som gammal kämpade tappert i Lützendimman. Här 14-årige Hampus Otterborg på sitt livs tredje maratonlopp.
Dimman låg tät längs Kvillebäcken på Hisingen. Tankarna förde till en historisk händelse för 389 år sedan.
Kville Julmarathon blev för mig lite som slaget vid Lützen 1632. Likt Gustav II Adolf trodde jag på en lätt seger. Den 38-årige kungen kom väl förberedd med sin stora här, det gjorde även 74-åringen i sina karbonskor. För kungen blev det en pyrrusseger men pensionären slapp i alla fall att stupa. Fast nära var det. På löparspråk heter det DNF (did not finish).
För att ta det hela från början: jag hade åkt ner till Göteborg enkom för att putsa halvmaratontiden i Väranmo för en månad sedan. Planen var att springa på 1.45 och avancera från 5:e till 2:a plats på årsbästalistan i M70. För det krävdes ”bara” att springa 3 minuter snabbare. Eftersom karbonskorna inte kom till sin rätt på grusunderlaget, vilket det var i Värnamo, skulle jag nu flyga fram på den asfalterade cykelbanan längs Kvillebäcken.
1.45 innebär att tempot ska vara 5 minuter per kilometer. Första kilometern gick på 5.05. Konstigt. Kvällen innan på ett halvsunkigt gym i en ombyggd panncentral vid Backaplan var jag segerviss. Var det rapmusiken därinne som fick mig att känna mig som en ung kung?
Andra kilometern gick också strax över fem minuter. Så där fortsatte det med stigande mjölksyra i låren. Vid vändpunkten efter knappt 7 kilometer undslapp det mig:
-Raima (Hartikainen), du kan sätta ett DNF i protokollet!
-Har du ont? frågade tävlingsarrangören Raima, som tålmodigt satt på sin stol och noterade löparnas tider.
-Nä, men . . .
Jag hade inte mer än sagt de idiotiska orden förrän jag ångrade mig. Kanske var det colan vid bordet intill som fick mig på bättre tankar.
-Raima, stryk mitt DNF. Jag hänger på maratonlöparna istället, skrek jag.
Och så blev det. Tempot sänktes, jag gick några korta bitar men bryta skulle jag absolut inte. Visste att jag skulle ångra ett sådant beslut. ”Bryter gör man bara om man är skadad”, brukar jag kaxigt säga. Jag tror att jag bara brutit ett lopp under 40 år. Det var under Ölands Marathon för många år sedan, jag var i kanonform men när chansen till ett PB försvann bröt jag.
Längst upp i högra hörnet skrev Reima DNF. Men sedan ändrades det till en sluttid på 1.52.55.
Nu stånkade jag mig i mål. Tiden? 1.52.55.Besviken men nöjd med att Raima kunde stryka mitt DNF.
Keep on running!
FOTNOT
Får en 14-åring delta i ett maratonlopp? Nej, inte om tävlingen är sanktionerad av Friidrottsförbundet (vilket den inte var). Förbundet har satt gränsen vid 17 år och i StockholmMarathon måste man vara 18.
Min 7-åriga runsstreak placerar mig på plats nummer fem på den svenska runstreaklistan. På världslistan ligger jag på plats nummer 747. Leder gör amerikanen John Sutherland med 52 år. Klicka för att läsa namnen!
"On behalf of the Streak Runners International (SRI), I want to congratulate you on completing 7 years of your current running streak! Great job"!
Mejlet från Mark Wasburne i SRI blev en glad överraskning. Hade alldeles glömt bort min pågående runstreak. Under sju år har jag alltså sprungit minst 1 mile (1,61 km) varje dag vilket är minimikravet för en runstreak.
Är det mycket eller lite? Lite! I internationella sammanhang är det ingenting. På världslistan toppar tre amerikaner, alla män och alla med minst med 50 års kontinuerlig löpning. Den svenska listan toppas av Ellen Westfeldt från Vallentuna. Hon är lite av PR-general för runstreak i Sverige (Pace on Earth). Hennes åttaåriga svit är också blygsam i jämförelse med den kvinnliga ledaren i världen, 85-åriga Louis Bastien från Florida med sina 41 år.
Min relativt korta runstreak skulle nog ha varit mycket längre om jag känt till företeelsen. Till skillnad från många andras var den oplanerad. Men nu ska det mycket till för att bryta sviten.
Övriga namn på den svenska topplistan är okända för mig, de har inte förekommit i några löparsammanhang. Fejk? Nej inte alls, visar det sig när jag kontaktar dem. Så listan kan vi lita på även om det säkert finns svenskar som sprungit fler år i sträck men som inte listat sig.
John Sutherland är 71 år och har hittills sprungit ca 32 000 mil i sitt liv, ca 10 000 mer än jag.
Jag får svårt att avancera på runstreaklistan. Å andra sidan får mina svenska "medtävlare" svårt att komma i kapp mig i antalet sprungna mil. . .
Keep on running!
LIka glad före som efter start. Jag fick dock storstryk av Kjell Björk (mitten), Hemlingby LK och klubbkompisen Lars Söderberg med ca 2,5 resp 1,5 minuter.
-Fina skor du har, sa Kjell Björk när vi stod samlade på startlinjen i säsongspremären på Bore Cup i Gävle. Om han visste hur rätt han hade!
Ja, mina Brooks karbonskor med helt slät sula var finfina för honom, inte för mig. Gud vad halt det var i snöslasket! I en liten nerförsbacke redan 50 meter efter start var jag nära att stå på ända. Måste ha fått hjärnsläpp när jag inte tog med dubbskorna.
Nu kan dock inte allt skyllas på skorna. Trodde att jag var i betydligt bättre form, senaste veckan hade allt känts bra. Nu hade jag mjölksyrakänning redan efter första kilometern. De knappt fyra återstående blev mest en plåga. Mina 27.41 är ett svagt result, de senaste parkrun har gått 2-3 minuter snabbare.
Ingen är för gammal för Bore Cup.
Bore Cup, som består av fyra deltävlingar på fyra platser (Gävle, Västerås, Uppsala, Björklinge), brukar alltid locka mångat tlli första tävlingen. Så dock inte i år, bara ca 40 löpare. Det är oroväckande lite- snittet per deltävling har legat på det dubbla under Bores 40-åriga historia. Det är är bara att hoppas på att årets nykomling Västerås blir en vitamininjektion. Manfallet i Gävle kan kanske förklaras med två år med corona men också strul med hemsidan. Arrangören ska dock ha beröm för att resultaten kom så snabbt ut på hemsidan,
Nu får det bli revansch i Västerås om en månad!
En vecka senare var julbocken nerbrunnen. Bedrövligt!
Keep on running!
Datumet är den 22 augusti 1982 och jag springer Höga Kusten Marathon, min första mara som gick på 3.44.58. Loppet är efter Stockholm Marathon Sveriges äldsta och var länge det tuffaste.
Det har hunnit bli 77 maratonlopp sedan starten 1982. Högst förvånande att det blivit så många- det kunde nämligen ha stoppat redan efter första maran.
Knappt ett halvår efter maratondebuten föddes Nils, vår första son. Han har nu scannat tusentals av mammas och pappas gamla diabilder och vaskat fram guldkorn jag inte visste fanns.
På premiärmaran sprang jag i vit bomullströja, röda split shorts och ett par pistagefärgade Kahru. Banan var fruktansvärt backig och på medaljens baksida stod det "Sverige vackraste och hårdaste". Medaljen har jag sparat men annars har de flesta kastats.
Ser att loppet firar 40-årsjubileum nästa sommar. Tänk om man skulle ställa upp? Men att 40 år senare slå debuttiden är omöjligt trots att banan nu är mer lättsprungen. Ändå intressant att se vad "åldersförsämringen" skulle bli 40 år senare. Gissar på 15 sekunder per år.
Keep on running!
I mål i Helsingör på 4.06.25 efter vädermässigt vidriga förhållanden.
Förr gällde det att gå under tre timmar på maran. Nu är det fyra som gäller och om några år är det fem timmar.
Tävlingssäsongen för långdistans är över i Sverige så därför tog jag tåg och färja till Helsingör för att där springa en flack mara. Målet var att förbättra tiden från VSM i Göteborg och om möjligt försöka gå under fyra timmar. Jag lyckades delvis-4.06 var en förbättring med ca 7 minuter.
Tiden gör att jag nu klättrar från femte till tredje plats på årsbästalistan i M70. Efter loppet kändes det som ett misslyckande och tankarna dök upp på att i december åka till värmen i Malaga och springa en av världens bästa maratonbanor. Men jag ger mig, vill heller inte riskera något i rådande coronaläge.
Vädret var minst sagt vidrigt i Helsingör. Duggregn och bara någon plusgrad gör att det kan bli mycket kallt. Det är den vädertyp jag mest fruktar under USA-löpen. Första tanken var att skippa löparjackan och bara springa i långärmat. Hade jag gjort det, skulle jag ha blivit nerkyld.För en gång skull hade jag också ett par mycket bra löparvantar som stod emot regnet, annars tycker jag de flesta löparvantar är skräp.
Under loppet märkte jag att det droppade från mössan. Regn? Ja, men också svett och insåg att det gällde att dricka lika mycket under detta lopp som under en sommarmara. Förplägnaden var dock inte den bästa, kall Sprite i vätskedepåerna var ingen höjdare. Men dessbättre hade man Coke i de två sista depåerna. Kroppen svarade nästa direkt och krafterna kom tillbaka sista halvmilen.
Loppet hette Holger Danske Strandvejs maraton, gick längs Öresund, vacker och nästan helt platt bana, passerade några småstäder och vände i Gillelje. Allt mycket enkelt arrangerat, lite väl enkelt kan tyckas och osäkerhet rådde var vändpunkten egentligen var. Naturligtvis hade det varit mycket bättre om loppet körts under sommaren men danskarna är tuffa och arrangerar långlopp året runt. Nu blev tiderna ganska skrala överlag och jag hamnade strax under mitten av totalt 74 löpare, däribland en del svenskar.
Tävlingsåret är dock inte över för min del. Den 11 december drar Bore Cup igång med första deltävlingen i Hemlingby i Gävle.
Keep on running!
Listorna hittar du under fliken Maratonstatistik överst på sidan.
Idag presenterar jag den första maraton- och halvmaratonstatistiken för 2021. Kanske finns du med på mina årsbästalistor?
Siffrorna är ännu så länge preliminära och det finns säkert en del fel i tabellerna och missade resultat. Ser du något galet, mejla mig gärna.
Som vanligt är resultaten uppdelade i åldersklasser; M35, M40, M45 etc. På grund av cornan har det i år varit färre tävlingar än vanligt. Tyvärr blev det t ex inget Göteborgsvarvet vilket förrycker halvmaratonsiffrorna.
Själv finns jag med på såväl maraton- som halvmaratonlistan med blygsamma placeringar. Kanske kan jag röra mig lite uppåt på maratonlistan om/när jag springer en mara nu på söndag i Helsingör, Danmark.
Keep on running!
Nästa nummer av löparmagasinet Spring når snart prenumeranterna. Hela tio sidor föräras jag där. Vad tror du jag svarar på frågan om vilka personer som betytt mycket för min löpning?
Keep on running!
Marathonsällskapet och Apladalens LK stod bakom årets upplaga av Vintermarathon till Jan Linds minne. Det blev bara en halvmara för mig- satsar på en mara senare i månaden.
På dagens Vintermarathon i Värnamo kom jag fjärde sist i halvmaratonloppet. Ändå är jag rätt nöjd.
Målet var relativt högt satt; att springa på 1.45. Det skulle placera mig som som nummer två på årsbästalistan i M70. Nu blev det 1.48. Med tanke på att min varvtid på VSM-maran rätt nyligen var 1.57 var det kanske ingen katastrof.
Värre var väl placeringen i loppet. Vi var bara 19 manliga löpare på halvmaran och plats nummer 16 är inget man jublar över. Med mina 73 år var jag äldst, näst äldst var löparkompisen Hans Eriksson tävlandes för Eksjö Södra, någon månad yngre. Men vi kände oss ändå rätt nöjda när vi denna gråmulna och lite kylslagna dag med regnet hängande i luften lämnade Apladalen i Värnamo. Vi var ju som sagt gamlingarna.
På väg mot tåget nynnade jag Tore Skogmans slagdänga:
Sexton och fem på hundra meter
Två och tjusex i stav
Jag blir nog aldrig någon stjärna jag
Fast jag tränat som en slav
Nitton och tre på korta häcken
En och tjufem i höjd
Jag blir nog aldrig någon stjärna, jag
Nej, i botten är jag förtöjd
Herregud, man är en fossil. Tänk, det var 51 år sedan jag jobbade i Värnamo. På Värnamotidningen (nu nerlagd) var jag under några sommarmånader 1970 volontär, tjänade 950 kronor i månaden. Milersättningen för mina reportageresor i bygden på en Lambretta inbringade nästan lika "mycket" som själva lönen. När jag nu gick genom stan för att ta tåget hem till Stockholm spanade jag efter huset där redaktionen låg. Rivet naturligtvis . . .
Först på Krösatåget hem insåg jag att varken min eller Hans insats (han slog mig med 1 minut) inte alls var så dålig. Jag kom 4:a, Hans 3:a och en 58-åring vid namn Anders Hansson, Solvikingarna 2:a och "vann" gjorde loppets 3:a, 50-årige Jonas Almarsson från SK Gral. Ja, så skulle resultatlistan kunnat se ut om den åldersomräknats. Vi gamlingar har alltså presterat bra till vår ålder och då bleknar lite segertiden på 1.18 för en 35-åring.
Inför loppet hade jag tränat bra- många långa och tuffa intervaller på löpbandet på gymmet. Och mängdträningen kan jag heller inte klaga på. Dessutom sprang jag i karbonskor.
-Vi är inte snabbare än så här. Bara naturligt, det har med åldern att göra, sa Hans tröstande.
Och ska jag fortsätta att trixa med resultaten till vår fördel kan sägas att på en motsvarande asfaltbana hade vi förmodligen gjort några minuter bättre. Nu var det grus, visserligen hårt packat, men på sådant underlag kommer karabonskor inte till sin fulla rätt..
Keep on running!