Nu har jag åldersrekordet också i Billdalsparken parkrun, ett litet mysigt lopp i naturskön miljö två mil söder om Göteborg.

Nyss fyllda 75 och yngst i åldersklassen. Här ska springas parkrun så det ryker!

Att byta ålderklass är lite av en nytändning för oss veteranlöpare. Nu tävlar jag inte längre i M70 utan i M75.Och att då vara yngst i klassen innebär stora fördelar; varje år betyder åldersomräknat plus minus 2-3 minuter på ett maraton och på ett park run 5 km 20-30 sekunder.

Planen i år är att springa ett antal park run-lopp runt om i Sverige och försöka sätta ålderrekord i M75. Ett nytt kan nu bockas av i Billdalsparken- det var synnerligen lätt eftersom ingen 75-79-åring sprungit banan tidigare. Sedan tidigare har jag några ålderrekord i M65 och M70 men också blivit av med några.

Jag har sprungit alla parkrun-banor i Sverige, totalt elva stycken. Före avresan till Amerika i maj blir det återbesök i Växjö, Göteborg, Linköping, Uppsala och Umeå. Några rekord är lätta att slå, i alla fall på pappret, och på några orter har ingen över 75 år sprungit. Malmö kan jag glömma, där är ålderrekordet i M75 fantastiska 22.15 (Nils H Persson).

Keep on running!

Rune Larsson intervjuas i TV4 efter 50 år som löpare. Sex varv runt jorden har det hunnit bli.

Få svenskar har under sitt liv sprungit så många mil som Rune Larsson. Hans sex varv runt jorden är snudd på "svenskt rekord".

I veckan fick denne 66-årige ultralöpare uppmärksamhet i tv och tidningar. På sin FB-sida hade Rune lagt ut att han firade 50 år som löpare och nu sprungit totalt 25 541 mil vilket motsvarade drygt sex jordvarv. Alla träningsböckerna fanns kvar, buntade med en gummisnodd och lagda prydligt i en pappkartong.

Det blir lättare att förstå hur mycket han egentligen sprungit under dessa 50 år om alla milen bryts ner till år och veckor. Årssnittet blir då drygt 500 mil och veckomängden ungefär tio mil.

-Fast idag blev det kort, 7-8 kilometer, berättade Rune när han var i direktsändning i TV4.

Vilka "medtävlare" har då Rune på hemmaplan, alltså löpare som fortfarande är i livet och som sprungit nästan lika långt eller kanske rent av längre?  Ingen verkar ha riktig koll. Att det finns en och annan elitlöpare på 70-, 80- och 90-talet är troligt. Jag har försökt att spåra de riktigtiga långskubbarna och fann en nästan helt okänd löpare, som faktiskt överträffar Rune med två två jordvarv.

Men först de mer kända:

Göte Ivarsson, här på sin 80-årsdag. Foto: Håkan Larsson GP

85-årige Göte Ivarsson i Karlsborg ligger precis steget efter med sina cirka 25 000 mil. När han fyllde 80 och GP intervjuade sprang han fortfarande. Göte utklassar dock Rune i antalet maratonlopp; totalt 396. Han är däremot ingen ”loppsamlare”. Sådana går annars tretton på dussinet.

-Jag har alltid sprungit för att vinna. Och jag är envis, förklarade han för den förstummade reportern.

Göte sprang sin första tävling vid tio år ålder- och vann! Året var 1947, vilket är ett år före min födelse. Göte och jag verkar ha vissa likheter, förutom att vi båda springer mycket-  han har nästan aldrig varit skadad. Det borgar för många mil.

Bo Johansson. Foto: Mariestads-Tidningen

En annan långskubbare, ungefär jämngammal med mig, är Bo Johansson, Mariestad. Efter 49 år med löpning är denne 74-åring nu uppe i cirka 20 000 mil. "Jag är inte klar än", berättade han häromåret för Mariestads-Tidningen.

Bertil Järlåker på på omslaget i tidningen Marathonlöparen 1988. 

Legendaren bland långskubbarna är Bertil Järlåker, idag 85 år. ”Han var ultra och sprang sträckor som ingen annan svensk tidigare vågat sig på”, skrev Rune på sin blogg för sex år sedan. Hur långt har då Bertil sprungit i sitt liv? Lite oklart men i Läkartidningen år 1996 berättade han att det blivit 24 000 mil. Då var han 59 år, still going strong, så det har troligen blivit ytterligare många mil. Den sista ultratävlingen sprang han 2009, ett 12-timmarslopp i Skövde. Som 71-åring klarade han 86,432 km! Eller vad sägs om att han ett enskilt år (1985) sprungit 1 457 mil?! Mer längre ner i texten om andra som också sprungit kopiösa sträckor enstaka år.

Bilden är tio år gammal, stötte på Anders Szalkai som tränade intervaller på Bosön. Han och jag har sprungit lika många varv runt jorden, 5 stycken men Anders "leder" med cirka tusen mil.

Anders Szalkai, 52, skulle möjligen vid fyllda 75-80 år kunna utropa:

-Nu är jag den svensk som sprungit längst av alla!

Anders är nu uppe i totalt cirka 22 000 mil, en ansenlig mängd vid så unga år. Och eftersom det handlar om en före detta elitlöpare är det tuffa mil i bagaget.

Min totala trängsmängd uppgick vid årsskiftet till 21 147 mil, 5 jordvarv. Jag tar in på Rune men ska jag hinna ikapp? Det skiljer cirka 4 400 mil mellan oss, alltså drygt ett jordvarv. Nej, avståndet är för stort och Rune är 9 år yngre.

Återstår då att avslöja den svensk som i sitt liv sprungit flest mil: Tage Winter, snart 76 år. Tage, som bor i Stockholm, är för de flesta i Löparsverige helt okänd men var en duktig veteranlöpare på 80- och 90-talet. Han kunde vid årsskiftet summera i sina träningsdagböcker en löpmängd på totalt 32 257 mil. Det motsvarar 8 varv runt jorden! Förmodligen oslagbart.

Att hitta bilder på Tage Winter var inte lätt men dessa ungdomsbilder  skickade han mig.

Tage berättar för mig att han började skriva dagbok som nioåring, hans pappa var löpare och bokförde träningen. Han blev finsk skolmästare i löpning, skidor, spjut, diskus och boxning. Varje dag springer han 18 km och ifjol blev det för denne 75-åring 657 mil (samma mängd som min).

Sedan finns det löpare som enskilda år springer kopiösa mängder. Här finns Sigtunabon Benny Eriksson, 50 år och Jimmy Lindberg, 30 år. Benny sprang ifjol nästan exakt 1 000 mil (många på löpband) och det var hans tredje tusenmilaår på raken. Skåningen Jimmy, som nästan alltid springer med sin hund, satte 2021 ett inofficiellt rekord med 1 675 mil.

2016 och 2021 blev bra mängdår men inte tävlingsår.

Keep on running!

Spurtar i mål i Bore Cup i Hemlingby, Gävle, efter 7,5 km i nysnö och modd. Foto: Maths Nilsson

Strax över 6-minuterstempo. Är jag så långsam och är det nu dags att ställa tävlingsskorna på hyllan? Svar: ja och nej.

Tävlingsåret 2023 har startat dåligt för mig. Hade hoppats på ”revansch” efter förra månadens fiasko i Björklinge men även andra deltävlingen i Bore Cup blev ett misslyckande. Nysnön och modden gjorde det tungsprunget och jag var slut redan efter första kilometern. Och jag som trodde att jag var i skaplig form . . .

Det är konstigt ändå; hur dåligt det än gått är jag aldrig särskilt besviken efteråt. Så gott som alla lopp under drygt 40 år som löpare har varit roliga, ja i alla fall när loppen väl är över. Har inte hållit räkning men det måste röra sig om flera hundra tävlingar. Det är väl bara någon enstaka som har bitter eftersmak och då handlar det om något brutet lopp, t ex en mara på Öland då jag var i mitt livs form men bröt när sluttiden inte skulle bli den förväntade.

Så länge det är roligt fortsätter jag alltså med tävlandet. Jag är ju ändå bara motionär och behöver inte bevisa något. Det är atmosfären runt tävlingarna, inte minst i Bore Cup, som är så trevlig.  Fast nog har mina tider jämfört med mina jämnåriga konkurrenter försämrats lite väl snabbt under senare år?. Någon bra förklaring har jag inte eftersom mängd och kvalitet varit densamma. Intervallpassen på gymmet har snarare ökat.

Det viktiga skovalet- karbonskor utan mönstring eller dubbat? Dessbättre valde jag rätt; dubbat.

Det är ännu inte kört i Bore Cup. Men för att vinna M70 (klassen har hittills bara haft tre deltagare) måste jag med mina två andraplaceringar vinna de två återstående tävlingarna. Jag säger som Gunde Svan:  Ingenting är omöjligt.

Keep on running!

På Kanariöarna i 30 graders hetta slog 80-årige Åke Jonson det svenska åldersrekordet i maraton med en tid strax under 4 timmar och 30 minuter. Totalt blev det åtta svenska rekord under året men inget bragdguld eller andra fina idrottsutmärkelser. Varför? 

Kan ett 80-årig idrottare tilldelas Svenska Dagbladets bragdguld? Ja, i teorin men inte i praktiken. Störst guldchans har kvinnor i 20-årsåldern. Gamla gubbar och gummor göre sig icke besvär!

Varför är det bara unga idrottsutövare som får de finaste utmärkelserna? Det har jag länge undrat eftersom det också finns veteraner (veteran är du i idrottssammanhang när du är 35 år eller äldre) som gör enastående prestationer. Men dessa personer uppmärksammas nästan aldrig, än mindre får de några utmärkelser.

Titta bara på sportsidorna i tidningarna eller hur radio och tv rapporterar sporthändelser. Allt ljus på stjärnor och elit, alltså på de unga. Idrottsrörelsen skulle unisont kunna stämma in i Hasse & Tages  sång i 88-öres revyn:

”Vid 33 är man passé,

Vid 35 så kan man hälsa hem.

Vid 40 jämnt är man ett skämt

Och högre upp så åker man väl på en propp”.

Jag roade mig med att kolla åldern hos alla bragdguldvinnare åren 2000-2022, 7 män, 13 kvinnor och tre lagguld. Medianåldern låg på 26 år och för kvinnorna 24. Yngst var Carolina Klyft med sina 20 år. Hon är för övrigt en av de 14 ledamöterna i Guldmedaljnämnden där man är ”passe” och måste avgå när man fyllt 67.

Det är som äldre idrottare inte existerar i denna jurys sinnevärld. Juryn färgas naturligtvis av omvärlden, t ex av medierna. Helt blind är man dock inte och det var väl lite av en sensation när okände Jonas Jacobsson, 43 år, fick bragdguldet 2008 i en så udda gren som sportskytte (parasport). Måste ha varit ett lyft för det som tidigare kallades handikappidrott.

Men åter till 80-åringarna . . . De kan väl ändå inte komma ifråga? Jo visst, statuterna för bragdguldet lägger inga hinder i vägen. ”Med bragd förstås i detta sammanhang ett avgörande av hög rang, vunnet genom ett exceptionellt uppbåd av tekniskt och taktiskt kunnande, segervilja och energi i förening med idrottslig ambition. Bragdens värde skall anses förhöjt i ett fall där avgörandet skett i ett svårt och vanskligt läge. En serie bragder innebär ytterligare kvalificering för utmärkelsen”, heter det. Alltså inget om ålder.

En som i år skulle kunna ha platsat är den för allmänheten helt okände 80-årige skånske  friidrottaren Åke Jonson med en makalös medaljskörd. Så här summer han året på Facebook:

Jag har fått vara med om ett fantastiskt friidrottsår 2022. Det blev 50 stycken mästerskapsguld. Mina nio EM guld från 60 m häck till ½ maraton värderar jag högt, kanske till och med högre än mina 6 VM medaljer. Att få vinna Lidingöloppet med nytt banrekord och få avsluta året med ett nytt svenskt rekord i maraton är minnen för resten av livet. Jag satte 16 stycken skånska rekord och 8 svenska rekord och det hade jag inte vågat drömma om”.

Borde då Åke ha fått bragdguldet istället för Nils van der Poel? Nej. Det skulle nog väcka protester och kanske skada veteranfriidrotten. Mot Åke talar att det är få tävlande i de äldsta klasserna och att de enskilda resultaten inte sticker ut tillräckligt. Men hans flit, envishet, kämpaglöden var enorm, ja en bragd!

Hur uppmärksammar man då superbra äldre idrottsutövare? Idrottsgalan, som hålls nu i januari, har ett antal olika klasser, typ årets nykomling, årets prestation etc. Årets Veteran finns ännu inte men om den fanns, är Åke en värdig kandidat.

Keep on running!

Två streck på mätaren hade betytt "positivt" och ett streck "negativt". Var jag frisk eller inte? undrade min förvirrade hjärna.

2022 blev mitt sämsta tävlingsår någonsin. Mycket känns dystert just nu men nästa år har förutsättningar att bli ett av de bättre.

Dåliga tävlingsresultat, inställda tävlingar, operationer och nu till råga på allt sjuk. Trodde ett tag att det var covid men ett hemtest visade att så tydligen inte var fallet. Illamåendet och kraftlösheten måste bero på något annat.

Att göra det där testet var en utmaning. Bruksanvisningen var så svårförståelig att jag var nära att ge upp och kalla på hjälp. Texten var lång, verkade skriven mera för medicinskt utbildade och bilderna så otydliga att jag bara mådde ännu sämre. Och ingen förklaring gavs till vad ett ”positivt” resultat är- betydde det att jag var frisk eller sjuk? Positivt för vem?

Nåväl, jag är på bättringsvägen, vintersolståndet är precis passerat och vi går alla mot ljusare tider. Har precis genomgått ännu en operation för att ta bort en tumör, denna gång på bröstet. Ofarligt men ändå lite obehagligt.

-Du får inte bli svettig så att såret blir infekterat. Löpning de närmaste veckorna är inte lämpligt, däremot promenader, sa läkaren

Aj då, där såg jag min åttaåriga runstreak spolieras. Och hur skulle det gå med diverse tävlingar framöver? Pågående Bore Cup är nu i fara men runstreaken bryter jag inte. Att springa minimidistansen 1,6 km är fullt möjligt utan att bli svettig. Det bevisade jag idag. Men den planerade EM maran för veteraner på Madeira i januari ställs in. Förresten, där var löparna så bra att jag ändå skulle vara chanslös. Jag gör inte 3.30. . .

Löparåret 2022 blev trots de mediokra tävlingsresultaten ändå ett hyggligt år. Cirka 650 mil eller över 12 mil/veckan är jag nöjd med. Det som ”räddade” året var 215-milaäventyret Smygehuk-Treriksröset. Jätteroligt och jag insåg att uthålligheten fortfarande är god. Hade jag inte haft det löpet i benen, ja då hade stundande coast to coast känts rätt skakigt.

Keep on running!  

Kung Bore, Bertil Palmqvist, har tagit av sig mössan och spurtar i snöyran in mot målet i Björklinge. Ingen annan har så många starter i cupen som denne 76-årige ultralöpare tävlandes för Bälinge IF.

Enkelheten, vinterväglaget, gemytet, varmkorven, kaffet och alla de bekanta ansiktena. Min favorit Bore Cup är igång igen men det är en 40-åring som inte är helt kurant.

Till lördagens säsongspremiär i Björklinge norr om Uppsala kom bara 40 löpare. Det är just det sjunkande deltagarantalet som är cupens akilleshäl. Minskningarna har kommit smygande under senare år och fortsätter det så här, ja då är sotdöden ett faktum.

Jag har varit med i över 20 år, inte mycket jämfört med Kung Bore själv, Bertil Palmqvist i Bälinge IF. Han har varit med i stort sett hela tiden och har över 130 starter i cupen, som pågått sedan 1982, alltså i 40 år. Storhetstiden var för 10-15 år sedan och deltagarrekordet är från 2012 då min egen klubb, Vallentuna FK var medarrangör Den gången var det 166 fullföljande. Synd att Vallentuna hoppade av! Och synd att Bore Cups hemsida börjat fallera.

Utan eldsjälar- ingen cup. Tänk alla dessa frivilliga krafter som serverar oss snoriga löpare varmkorv och står och hutrrar längs banan. Enkelheten i arrangemangen lockar mig, samma med Parkrun-loppen. Jag har dåliga tävlingsnerver så Bore och Parkrun är perfekt.

Lars Söderberg från Vallentuna FK (mitten) vann M70 med dryga halvminuten. Till höger Bertil Palmqvist.

Men visst var jag nervös i årsdebuten i Björklinge. Och lugnare blev jag inte när det vid nummerlappsutdelningen stod klart att vi i M70 plötsligt inte skulle springa 8 km utan bara 4, alltså endast ett varv. Detta trots att det i inbjudan stod att det var 8 km som gällde även för oss. Jag gjorde en dålig insats (21.02 på 4 km) idag och blev tvåa av tre i M70. Den förkortade distansen missgynnade mig och efteråt var jag småsur på denna ”arrangörsmiss”. Får försöka komma igen i de tre återstående tävlingarna där distanserna är 7,5, 10 resp 7,5 km. Bara nu inte de ändras igen . . .

Keep on running!

Möte i Philadelphia 2019 med världens snabbaste maratonlöpare i M70, Gene Dykes. Nästa år går vi båda upp i M75 och hoppas på framgångar trots att jag måste sänka ambitionerna.

Löpning minst fem dagar i veckan och aldrig under tio mil, minst en mara om året och aldrig långsammare än 3.15. Det var mina ”skamgränser” när jag var 61 år. Klarar jag dem 14 år senare som 75-åring?

Svaret är nja. Tidsmålet är naturligtvis omöjligt. 3.15 gör ingen 75-årig såvitt man inte heter Gene Dykes. Jag klarar inte 4 timmar och har inte ens sprungit någon mara i år, alltså under skamgränsen i två fall.

Glädjande däremot är att de övriga gränserna fortfarande klaras. Sedan åtta år tillbaka är jag ju en så kallad runstreaker, det vill säga en person som springer varje dag (minimikravet är 1 miles, 1,6 km). Det räknar jag med att kunna göra många år framöver om jag inte blir svårt sjuk. Fast målet om minst tio mil i veckan hänger på en skör tråd, det har varit flera veckor i år då jag sprungit mindre än tio mil även om snittet i år kommer att hamna på runt 13.5 mil. Det är dom långa löpningarna som räddar mig- i år Smygehuk-Treriksröset som motsvarade ungefär ett halvt coast to coast.

Med stigande ålder måste skamgränserna justeras. De nya fram till och med 80 år får därför bli:

• Löpning varje dag
• Minst en mara eller halvmara under 4.30 resp 2 timmar
• Minst 500 mil löpning per år (alltså strax under 10 mil/veckan)

Är då målen så viktiga? Både ja och nej. Tävlingar och tider har med åren blivit allt mindre viktiga. Däremot vore det tråkigt om jag inte längre klarar att springa långt och framför allt varje dag. Den 21-åriga sviten med minst 500 mil/år bryter jag ogärna.

2022 blir mitt klart sämsta tävlingsår (nummer 13 i Sverige på halvmaran med 1.53). Men nästa år, då jäklar! Den 4 januari fyller jag 75 och blir yngst i åldersklassen. Innan jag åker till USA i maj och gör mitt åttonde coast to coast tänkte jag försöka putsa flera svenska park run-rekord i M75. Egentligen ”borde” jag också springa Boston Marathon men väljer Veteran EM i januari på Madeira (ännu inte anmäld).

Det roliga är att uthålligheten fortfarande tycks bestå. Det är äventyrslöpen som nu håller igång mig när tiderna blir allt sämre. Självklart sneglar jag på mina konkurrenter och den stora inspiratören är amerikanen Gene Dykes, jämngammal med mig. Jag har tävlat mot Gene i Boston och Toronto och träffat honom i hemstaden Philadelphia under ett av mina coast to coast.

Bilden från Veteran VM i Toronto 2018 där Geene Dykes utklassade alla med 2.55 och jag blev tvåa på 3.43. Till vänster trean Richard St John från Toronto.

Gene är helt överlägsen, trots att jag springer fler mil och också fått vara skadefri under alla åren. Vad sägs om 2.54 på maran som 70-åring (jag gjorde då som bäst 3.43)? I år gjorde han som 74-åring 3.12 i Boston och 3.20 i London. Det lite märkliga är att han gör dessa fenomenala tider och samtidigt springer en massa ultralopp.

Gene är storfavorit i Boston 2023. Jag är inte ens favorit i Bore Cup som drar igång den 10 december i Björklinge. Men anmäld är jag . . .

-----

Lingondricka från Älvkarleby överlämnas till Hans Strängby efter en gemensam löptur i helgen runt Djurgården. Hans vann gissningstävlingen ifjol här på bloggen om hur många kilo lingon jag plockat under 2021 och fick nu ett smakprov på årgång 2022.

Keep on running!  

Fortfarande rätt mycket lingon längs Upplandsleden. Finns det något bättre än en heldag i skogen med medhavda mackor, kokta ägg och kaffe?

Efter läkaravrådan ställde jag in dagens Vintermarathon i Borås. Orsak: operation av en ”löparskada”.

Så här ligger det till. Under det senaste halvåret har jag haft en knappnålsstor fläck på näsroten. Ibland har det blött lite och såret har aldrig velat läka ordentligt. Till sist gick jag till vårdcentralen och fick det väntade beskedet; hudcancer.

Efter remiss till specialist blev det i veckan operation på Serafen där man tog bort fläcken. En ren rutinoperation, helt smärtfri. Läkaren var säker på sin sak:

-Det är solen som orsakat cancern, sa hon.

-Jag är anmäld till ett maratonlopp om några dagar. Kan jag springa det . . .?

-Jag avråder från det, svarade hon.

Beskedet kändes som en lättnad. Jag hade visserligen tränat rätt bra inför loppet men inte varit särskilt sugen. Det skulle bli lite av ett pliktlopp- jag har sprungit minst ett maraton om året under 40 år (undantaget pandemin) och sprang jag inte i Borås skulle sviten definitivt brytas. När jag idag hör hur vädret blev (några minusgrader, blåsigt och lätt nederbörd), ja då är jag glad att jag avbokade Borås.

Tumören kan ha samband med extrem solexponering, inte minst under mina USA-löp, alltså indirekt en ”löparskada”. Läkaren nickade uppmuntrande när jag berättade att det numera är solkräm och keps som alltid gäller.

Tvingade operationen mig att bryta en åttaåriga runstreak? Nej, när jag kom ut från Serafen joggade jag sakta hem de två kilometrarna. Jag fick ju enligt läkaren inte bli svettig på näsan och det blev jag inte!

Någon dag senare blev det lingonplockning i Älvkarleby. När jag nu summerar lingonåret 2022 blev det totalt 64 kilo lingon- tre kilo mera än min egen vikt!

--

Denna vecka blev årets sämsta: ynka 31 km. Med ett stort iögonfallande plåster på näsan vill man helst inte springa. På måndag tas plåstret bort och löpningen återgår till det normala.

Keep on running!