Cirka tusen indianer (tribal) bor i reservatet. Till skillnad från andra indianreservat är Morongo stängt för allmänheten- inte ens en svensk fredlig coast to coast-löpare släpps in. I bakgrunden vaktkuren där jag blev stoppad.

Idag ”stred” jag mot indianerna. Men den fajten förlorades. Jag försökte ta mig in i ett stängt indianreservat och motades bort.

Igår skrev jag om vilken nytta jag har av min gps. Men idag ställde den bara till besvär. Jag hade inte en aning om att vägen den visade ledde in över indianreservatet Morongo, ett av de få stängda reservaten i USA. Vaktkvinnan var vänlig men bestämd och jag motades milt bort när jag försökte få henne att på gps:en visa eventuella alternativa vägar. Men en lapp fick jag där hon skrivit ner hur jag kunde gå runt reservatet.

Lättare sagt än gjort. Jag sprang naturligtvis vilse och nu blev polisen min räddare. Problemet är att det i det här området egentligen inte finns några tillåtna vägar för fotgängare längs Interstate 10. Min reserach hemma vid datorn hade alltså sina brister. I praktiken var det omögligt att ta sig från punkt A till punkt B utan att bryta mot lagen. Lätt desperat stoppade jag en stor polisbil och frågade:

-Can you give me a ride?

Och det kunde officer Kraig Nagle vid Higway Patrol i Banning tänka sig. Så han körde mig några kilometrar till en tillåten väg längs interstate. Han berättade att polisen ibland ger specialtillstånd för cyklister men eftersom det idag var så mycket trafik på motorvägen tyckte han det det här var en bättre lösning. Jag brukar ju vara kritisk mot den hårdföra polisen i USA men det finns uppenabrligen undantag.

Polisman Kraig Nagle har lastat ur kärran och kört mig till en väg där jag får springa.

Allt frid och fröjd? När kärran lastades ur polisbilen visade det sig att jag fått två (!) punkteringar. Däcken hade inte kommit mot polisens spikmatta utan det var små taggar från buskar som fastnat. Punkteringarna fixades snabbt men efter någon timma uppstod nya problem. Inte heller denna gång fanns några tillåtna vägar att springa på. Men när nöden är som störst, är hjälpen som närmast. Nu var det en privatperson med det svenskklingande namnet Roland som gav mig en kortare ride. Jag tar annars aldrig emot erbjudande om skjuts men idag var det nödsituationer.

Punktering och slangbyte efter Cabazon.

Även glada miner idag. Observera att det är lite snö på bergstopparna i bakgrunden.

Till det mer angenäma hör den kraftiga medvinden och idag var det soligt hela dagen. Men när denna text skrivs och klockan närmar sig midnatt smattar regnet mot rutan. Morgondagens löpning till Twentynine Palms kan bli besvärlig. Till dagens glädjeämnen får också räknas värdparet på det Airbnb-boende jag har mitt ute i öknen i Whitewater. De bjöd på mat, fixade en strulande dator och upplät hela sitt hus för mig.

Dagens distans (borträknat skjuts): 51 km

Keep on running!

I dagsljus och på håll såg bergen inte så farliga ut. Men . . .

. . . i mörkret blev backarna ett monster som var nära att förgöra mig. Hade jag inte haft gps:en hade jag varit förlorad på alla dessa småvägar.

Milslånga backar, regn och mörker. Idag var det närmast ett under att jag lyckades ta mig till mitt motell.

En till stora delar ganska händelsefattig dag blev tämligen dramatisk. Att bergen skulle vara så besvärliga hade jag inte kunnat föreställa mig Det var svagt uppför hela tiden men mot slutet blev det värre. Totalt 500 meters stigning låter kanske inte så farligt. Men just att man inte såg något och detta eviga regnande var nära att knäcka mig. Det var mer gång än löpning mot slutet och jag klockade en 5-kilometare på 1 timma och 10 minuter.

Jag var framme vid motellet i Calimesa först klockan 21. Totalt hade jag då varit ute i 13 timmar. Jag fick mig dock ett gott skratt när motellägaren, som var väl insatt i mina förhavanden, upplyste om att jag inte fick röka på rummet. Men han tröstade mig med att han kunde upplåta ett särskilt uytrymme där jag kunde röka.

Dagens distans; 68 km

Keep on running!

Ett glädjehopp på en blåsig strand i Newport Beach söder om Los Angeles (Foto Linda Feldman). Starten skedde den 14 februari klockan 09.10 lokal tid. Det regnade lätt och vågorna var måttligt höga. Stränderna här är bland de bästa för surfning i hela Kalifornien.

Äventyret har börjat bra. Jag gjorde en rivstart i härlig medvind. Och överallt möts jag av vänliga och uppmuntrande ord.

Det enda negativa skulle väl vara det ihållande regnandet. Det har satt fart på de uttorkade flodfårorna som förvandlats till vilda fjällbäckar. Just vid själva starten slapp jag i alla fall regnet. Men att påstå att jag möttes av jublande åskådarmassor på stranden i Newport Beach vore nog att ljuga. Där var bara min amerikanska ”cousin” Linda Feldman insvept i en sjal över ansiktet och en ensam man som vågat sig ut denna blåsiga och regniga dag. Inte en surfare så långt ögat kunde nå.

Jag har sagt det förr; amerikanen i gemen är väldigt vänlig mot turisten. Det gäller numera också de tidigare så tuffa tjänstemännen i inresekontrollen på flygplatserna. Under senare år har jag småprat med dem, delat ut visitkort och fått lyckönskningar. Så även denna gång men tyvärr var nu visitkorten nerpackade i väskan.

Apelsiner i en villaträdgård i staden Orange, Kalifornien.

Trädet lever men nog ser det märkligt ut. Också Orange.

Ingen kan undgå att det är Alla hjärtans dag, Valentine´s Day. Det är stort i Amerika. En blomsterflicka vid infarten till staden Corona ler, skrattar och viftar med ett fång röda nejlikor, runt halsen har hon ett blinkade rött band.

-How´s business? frågar jag där jag kommer springande i mörkret.

-Pretty well, ska bara dra in några bucks till. Hon får inga av mig, däremot ett blött visitkort.

På  Shellmacken innan gör man vågen när jag vacklar in för att köpa en burk cola.

-Welcome Sweden (dom kände igen flaggan på skylten!).

Och på The Goodfellas Cafe intill Best Western i Corona är det klackarna i taket.  En pensionärsorketser spelar live till matgästernas förtjusning. Borden är dukade med Valentineprylar.När allt är över lägger dom på en platta med Frank Sinatra; My Funny Valentine. Jag beställer in en jätteportion pasta och servitrisen får springa benen av sig för att fylla på mitt glas. När hon kommer med femte glaset Cola dristar jag att säga:

-Vad betyder Valentine för dig?

-Ingenting, svarar hon lite överraskande.

Rivstart, ja. Dagen blev lång och även distansen, totalt 62 kilometer. Jag var ute sammanlagt drygt tio timmar. Och Lidlskorna för 149 fick bekänna färg. Riktigt sköna under de tre mil jag sprang med dem. Morgondagen ser ut att bli ännu längre, tyvärr, men det är motellens placering som till stor del styr distanserna. Det som överraskat mig är att det blir mörkt så tidigt. Så här tidigt på året har jag ju aldrig startat, får därför bli tidiga uppstigningar i fortsättningen.

Keep on running!

Joggingvagnen väger cirka 10 kilo och mitt bagage ungefär lika mycket. Elektroniken (dator, sladdar, batterier, kamera, laddare, gps med mera) svarar för en tredjedel av bagagevikten. Den teknikkunnige skulle kanske kunna klara sig med bara en mobiltelefon med laddare.

Invägningen är klar. Jag är en lättviktare, reser med lätt packning och själv väger jag heller inte så mycket. I boxningstermer skulle vi tala om lätt weltervikt och för packningen lätt mikrovikt.

Imorgon onsdag åker jag iväg till Los Angeles och på torsdag börjar jag springa från Huntington Beach efter att ha doppat tårna i Stilla Havet. Det blir en sexmilare första dan och i stort sett kommer det fortsätta så under de återstående 94 dagarna till New York. Hoppas att du hänger med på den här resan och kommenterar friskt i kommentarsfältet. Just läsarreaktioner betyder mer än du anar. Jag kommer att bjuda på  en följetong i 95 avsnitt, ska förska blogga alla dagar.

Vågen i Hemlingbystugan i Gävle efter genomfört Bore Cup visade på knappt 61 kilo. Den vikten tror jag att jag hållit under hela löparkarriären.

 Formen känns skaplig. Fast när jag i helgen sprang deltävling 3 i Gävle (5 km) gick det tungt. Jag blev visserligen tvåa i M70 men fick (som vanligt) storstryk av Hemlingbys suveräne Kjell Björk. Sista deltävlingen, som går om cirka en månad i Sala kan jag inte vara med i men har ändå säkrat ett silver i klassen.

Hemlingbys Kjell Björk till höger vann M70-klassen på en tungsprungen och isig bana.  Trea blev Hans Sundgren, Dalaregementets IF.

Hur ska då det här sjunde ensamlöpet över Amerika sluta? Ja, några garantier att det ska gå vägen kan jag naturligtvis inte ge. Allt kan hända och det är just det som gör det hela till ett äventyr. Hoppas att jag inte ska behöva utnyttja mitt svindyra förlängda rseskydd i hemförsäkringen med gratis sjukhusvård i USA, hemtransport etc.

Keep on running! 

Just nu pågår ”tävlingen” Spring tills du stupar. Det är lite av ett chicken race där man under februari ska springa eller gå minst det antal kilometrar som dagens datum anger.

Jag är med och ambitionen är att inte stupa. Tidigare år har det gått bra, även i den utländska varianten där man mäter i miles istället för km. Det utses ingen enskild segrare, alla som klarar minimidistansen 1 km upp till 28 km är en vinnare. Ifjol klarade 16 av 65 anmälda detta och jag fick i februari ihop totalt 615 km.

Med tanke på stundande USA-löp blir det i år förhoppningsvis längre. Men stuprisken finns ändå- hur ska jag få ihop mina 13 km på avresedagen den 13 februari? Jag hinner troligen inte springa på morgonen men kan nog gneta ihop några gångkilometrar på diverse flygterminaler. För inte ska jag väl behöva gå inne i planet? Nej, lösningen blir nog en joggingtur på kvällen utanför hotellet i Huntington Beach. Tidsskillnaden räddar mig!

Sopade cykelbanor är inte bara bra för cyklisterna, vi löpare älskar dem. Jag har i veckan sprungit från stan upp till Hässelby och Blackeberg ett par gånger och jag mötte flera löpare.

Förra veckan ökade jag träningsdoserna och fick ihop en 15-milavecka med lugna distanspass på dryga två mil per dag. En hel del av dessa mil sprangs på band. Tidigare sprang jag ofta två träningspass per dag men att som nu bara springa ett är faktiskt jobbigare. Allt känns dock bra och jag tycker att jag är så bra förberedd man kan vara.

Första veckans motellbokningar är gjorda. Dessbättre lyckades jag krångla mig ur ett dyrt Casinohotell i öknen som skulle kosta cirka 3 000 kronor natten och hitta ett billigt airbnb-krypin för runt 500 kr. Ändå tror jag att detta coast to coast blir det dyraste av dem alla, delvis på grund av den svaga svenska kronan.

Jag kommer nu att dra ner på träningen för att vara utvilad inför starten den 14 februari. Du har kanske märkt att jag kortat antalet dagar från planerade 96 till 95? Genom att undvika Morongo Casino i Cabazon vann jag inte bara en masa pengar utan också en hel dag!

Keep on running!

En stor skylt fram på kärran är bra att ha- inte minst för polisen som då kanske förstår vad jag gör. Ändå räknar jag med att bli stoppad ett 20-tal gånger av poliser som aldrig sett en coast to coast-löpare.

Drygt två veckor kvar till start. Hur tränar man egentligen inför ett löp på 500 mil?

Ja, uppriktigt sagt har jag inte tränat på något speciellt sätt, kört på ungefär som vanligt. Jag har faktiskt slöat till något, veckodoserna har minskat. Jag får lita på den mängdträning jag ändå har- ifjol blev det cirka 900 mil. Men nu närmast inför start ökar jag mängden något för att sista veckan ta det lugnt.

Formen är hygglig även om jag nu inte är speciellt snabb och det behöver jag heller inte vara. Sista deltävlingen i Bore Cup springer jag den 9 februari i Hemlingby, Gävle. Då ska jag ha gjort tre deltävlingar av sammanlagt fyra och förhoppningsvis blir jag tvåa i åldersklassen. Jag är helt frisk, skadefri och har heller inga ”känningar” av något slag.  

Det mesta är förberett och jag känner mig förväntansfull. Rent fysiologiskt lär jag inte vara en bättre löpare än tidigare gånger, åldern tar ändå sakta sakta ut sin rätt. Jag är nu 71 år och får lita på rutinen. Eftersom distanserna är minst lika långa som tidigare, ett dagssnitt på dryga fem mil, får jag om det kniper ta till mitt hemliga vapen; jag måste starta tidigare på mornarna för att hinna fram till motellen innan det blivit mörkt. Jag är dålig på tidiga starter, haft som skamgräns klockan 09 men får nog ändra den till 08.

Häromdagen beställde jag en ny omgång skrytsamma visitkort. Det enda som ändrats på dem är åldern och att detta är mitt sjunde coast to coast. ”Titeln” inofficial world champion behöll jag däremot. . .  Och så gjorde jag en ny skylt att ha fram på kärran. En ny icke urblekt reflexväst behövde jag också men vad låg i paketet från Kina (!)- en grön fodrad jägarväst  för en Leif GW Persson typ.

Den här gången blir min 100 dagarsfrånvaro något uthärdligare för familjen. Sista barnet är utfluget varför min fru också kan resa iväg.

Keep on running!

Min rutt går genom fjorton delstater och mäter 512 mil. Planen är att springa i snitt 54 kilometer om dagen under 95 dagar. Som alla andra gånger springer jag till Gothenburg i Nebraska, därav den branta svängen rakt norrut.

På morgonen den 14 februari står jag med fötterna i Stilla Havet utanför stranden i Huntington Beach. Stranden är folktom frånsett någon surfare och hundägare. Framför mig ligger en löptur på 95 dagar och dryga 500 mil.

Äntligen är jag klar med min rutt. Det har varit ett månadslångt arbete med att planera var jag ska springa men nu är varje dagsetapp exakt bestämd. Jag vågar nästan påstå att en stor del av detta mitt sjunde coast to coast redan är avklarat. Nu återstår bara att springa .

Målgång på stranden i Coney Island, New York. . .

Slutmålet är New York och stranden vid Coney Island. Går det som planerat kastar jag mig i Atlanten den 19 maj. Även tidigare har jag haft målgång i New York men 2014 var det vid en annan strand.

Den här gången gör jag inte samma misstag som ifjol då jag sprang från öst till väst (Boston-Oregon) och råkade ut för hemsk motvind. Nej, nu är det väst till öst som gäller. Alla vet att chansen till medvind då är större, samtidigt känns det som man ”springer hem”.

Den planerade sträckan är 512 mil vilket gör ett dagssnitt på 54 km per dag. Som vanligt finns inga vilodagar inplanerade. Att vila en enstaka dag tror jag gör mer skada en nytta, själv blir jag bara stel. Första halvan blir nu helt ny men andra delen blir nära en blåkopia från 2014.

För första gången kommer jag att springa i Arizona, New Mexiko och lite i Texas. Det är besvärliga områden, glesbefolkat och en hel del öken. Ändå räknar jag med att få tak över huvudet alla nätter frånsett en dag.

Route 66 blir min följeslagare i New Mexiko. Bilden är från mitt löp 2014 i Kalifornien.

Totalt blir det fjorton delstater (rekord!) jag passerar. För ovanlighetens skull kommer jag den här gången knappast alls att springa på motorväg. Rutten hade blivit kortare och enklare om jag fått springa på Interstate i Kalifornien och Arizona. Först i New Mexiko blir det tillåtet men där kommer jag att hålla mig mycket på klassiska Route 66 som går längs I40. Intestate 40 går nästan kust till kust, från Kalifornien till Nord Karolina, och är 411 mil, alltså nästan exakt 100 mil kortare än min rutt.

Återkommer snart om förberedelserna. Hur bra tränad är jag engentligen . . .?

Här rutten mer i detalj, dock ej exakt.

Keep on running!

Glada gubbar i 70-års klassen. Flankeras av trean Hans Sundgren och ettan Kjell Björk. Hans sprang i sina nya löparskor från Lidl.

Det är 1 km kvar till mål och jag är på väg att hinna ikapp värste konkurrenten. Då ropar någon:

-Heja Björn!

Där rök segern . . .

Cirkus Bore är igång igen. Idag gick andra deltävlingen, 7,5 km i ett vintrigt Björklinge. Den eviga fråga och det stora samtalsämnet före start; ska man springa med eller utan dubb? Utan dubb blev mitt val och det var nog rätt val. Underlaget var snö och knastrig, ruff is. En som också sprang odubbat idag var Hans Sundgren från Dalaregementets IF i Falun.

-Jag läste på din blogg om Lidlskorna för 149 kr. I Falun var dom slut men jag åkte till Borlänge och fick tag i ett par 45:or. Skor med nytt gummi under tror jag blir perfekt, berättade han före start.

Och visst blev det perfekt. Hans stod på benen den här gången (på terräng-SM för två år sedan i Huddinge halkade han i lervällingen och gjorde sig illa). Men idag var han i storform och sprang in på en tredjeplats i M70. Den senaste månandens dagliga träning i mörker med reflexväst på stora landsvägen i Falun har gjort underverk för denne 73-åring, som varit med i Bore Cup så länge jag kan minnas.

Själv blev jag (som vanligt) tvåa i M70 och etta naturligtvis Kjell Björk från Hemlingby LK i Gävle.  Men idag var jag nära att böja den sega fjällbjörken. Fast det var ju det där med det fatala hejaropet. Under större delen av loppet hade jag inte sett skymten av hans rödvita löparlinne och blåa toppluva. Men vad jag inte visste var att jag tog in på honom under andra halvan. Och plötsligt när det var ca 1 km kvar var han bara drygt 100 meter framför. Nog såg han lite slak ut?

-Heja Björn ropar någon och Björken hör- får nya krafter och jag har inte en chans att komma ikapp.

I mål skiljer det 14 sekunder. Vi är glada, skrattar och Kjell berättar:

-Jag visste inte att du låg så nära men när jag hörde ditt namn förstod jag allvaret . . .

Jag drar mig till minnes en liknande händelse för ca 15 år sedan på Stockholm Marathon. Då hette min svåraste konkurrent Lars Jakobsson (idag Degerheim). Vid Odenplan, några kilometrar före mål ropade speakern:

-Och här passerar nu Björn Suneson.

Vi hade inte koll på varandra, Lars låg strax framför, och när han hörde speakern fick han nya krafter och vann i åldersgruppen. Vad lär man sig av detta? Ja, inte att publiken ska hålla tyst. Nej snarare att man alltid ska ge järnet i slutskedet, oavsett om man ser eller inte ser konkurrenten.

"Heja Anna-Lena!" Inger Nordlund (röd jacka, Nr 361) har just sprungit i mål och hejar fram klubbkompisen Anna-Lena Hällgren (svart jacka) från Bälinge IF: Bilden får illusterra glädjen i Bore Cup, tävlingen för ung som gammal. Fler bilder från Bore Cup hittar du HÄR.

Keep on running!