Utanför det stora apoteket i staden Morristown, NJ, satt skyltar om gratis covid-vaccin. Särskilt många har inte nappat på erbjudandet, berättade man för mig.

Jag har länge anat att allt inte stod rätt till. Ju längre öster ut jag kommit desto fler har jag sett bära munskydd. Idag fick jag mina misstankar bekräftade; covidfaran är inte över i Amerika.

Utanför apoteket CVS i en gatukorsning i Morristown (18 000 invånare) såg jag en uppmaning om att vaccinera sig mot covid 19. Så faran är inte över?

-Nej, men det är inte längre en pandemi.  Intresset har inte varit särskilt stort. Det är Pfizers vaccin vi ger och erbjudandet gäller i alla stater.

När jag hörde Pfizer nämnas, sken jag upp. Det är en aktie som gått rätt dåligt på börsen. Kanske ett uppsving på gång? Däremot är amerikanerna galna i att köpa ett diabetesläkemedel från danska Novo Nordisk- fast inte främst mot diabetes utan mot fetma. Läkemedlet har blivit en bristvara, kursen har rusat på börsen. Tack Claes Hemberg för det börstipset!

USA är bland de länder som drabbats värst av covid, ca 1,3 miljoner människor har dött och vaccinationsgraden är låg, dock inte bland de äldre. Jag har besökt små samhällen där i princip ingen varit vaccinerad, frågan verkar ha blivit politiserad. Så sent som i maj förklarade president Joe Biden att pandemin var över. Det var ett uttalande han fick äta upp.

--

Imorgon söndag är jag i New York. Kanske blir det målgång redan då om allt klaffar, annars blir det på måndag, dan då jag flyger hem. Lördagen blev extra lång på grund av en större felspringning. Men humöret steg när man på en brandstation i New Ark gjorde vågen för mig och också tog bilder. Och nog hörde jag också en hel del uppmuntrande tutningar från bilisterna? Dom arga tutningarna, när jag tog upp gaturummet, hörde jag inte ...

Dagens distans: 62 km

Keep on running!

I staden Portland mitt på gångbron över Delawarefloden var gränsen mellan Pennsylvania och New Jersey markerad, Självklart blev det ett glädjehopp här. Men senare blev det inte lika roligt. . .

Delawarefloden är 45 mil lång och rinner genom delstaterna New York, Pennsylvania, New Jersey och Delaware. Sprang cirka en mil längs floden i skuggan av lövskogen, underbart!

Jag är i New Jersey, min näst sista delstat av totalt elva.  Bara två hela löpdagar återstår och sedan får jag äntligen flyga hem.

Ja, jag säger äntligen. Pennsylvania och även backiga New Jersey har nästan knäckt mig. Och visst har jag också hemlängtan. Men det som gör att jag snabbt vill hem är främst att jag utsätter mig för livsfara i trafiken. Dagens löpning var den absolut farligaste av alla.

Varför? Jo, mörkerlöpning kan vara livsfarlig om det inte finns bred vägren och en vit linje som markerar vägen. Idag fanns inte detta. Sista milen blev därför en skräckupplevelse.  Jag överdriver inte, fullt i klass med när jag för flera år sedan var inne i en tornado i South Dakota.

Det börjar skymma, på en Exxonstation en mil från motellet suger jag i mig i en  Dr Pepper för att få kraft och mod.

Idag övervägde jag att försöka få lift sista biten till motellet. Trafiken var intensiv, blev bländad hela tiden och jag fick ständigt kliva av vägen vid möten, extra besvärligt med en löpvagn eftersom det fanns en 10 cm hög cementkant mellan vägen och gräset. När det blev fritt fick jag tokrusa, rena intervallträningen.

Tog jag för stora risker? Kanske, men ändå försökte jag vara så försiktig som möjligt. Jag har lovat hemma att vara extremt försiktig och det löftet har jag hittills hållit men tummade på det idag. Mörkerlöpning ska man över huvud taget inte ägna sig åt. Att det blivit så flera dagar beror på att jag startat för sent och att distanserna har varit för långa. Jag har ingen annan att skylla på än mig själv.

Att springa ett coast to coast är farligt för alla. Uppemot fem kända dödsolyckor i trafiken finns och flera andra påkörningar. Grovt räknat dödas eller skadas cirka en procent i den här gruppen. Själv upplever jag trafiken som ett allt större hot och jag har tidigare övervägt att sluta. Farorna ökar ju närmare östkusten du kommer och det är särskilt någon mil utanför städerna riskerna är som störst. Gång- och cykelbanor är en bristvara i hela Amerika. Däremot har jag känt mig helt säker när jag sprungit på Interstate, vår motsvarighet till motorvägar, eftersom vägrenarna är mycket breda och trafiken oftast inte så tät.

Dagen blev inte bättre av att jag bokat ett uruselt motell med enbart rum för rökare (visste inte det). Kokhett på rummet, gick inte att nå aircondition som satt uppe vid taket (rummet saknade stol).

Slut på ojandet. Rent fysiskt och mentalt mår jag prima!

Dagens distans: 61 km

Keep on running!

De branta backarna i Pennsylvania kräver en fungerande handbroms. Tom Hopely och Eric Peterson (till höger) såg till att fixa bromsen.

Såväl du själv som din utrustning måste vara i bra skick, annars kan löpet ta en ända med förskräckelse. Idag fick jag äntligen handbromsen reparerad.

I billandet Amerika är cykelverkstäder ovanliga. Antingen har butikerna varit stängda eller annars har det inte funnits några i alla de små städer jag passerat. Handbromsen har behövts spännas men jag har saknat rätt verktyg. Idag hade jag turen att "springa på" en verkstad i Blakeslee, Petersons Ski and Cycle, en firma med svenska rötter.

-You are good, sa ägaren Eric Peterson när jobbet var klart.

Gratis alltså. Och så snackade vi lite svenska och tog bilder. Eric har svenska rötter, hans farfar var fyra är när han utvandrade till Amerika. Släkten kom från Uppsala och Värmländska Hagfors. Tom har bott en längre tid i Sverige och kunde tala och framför allt förstå svenska.

Noggrann, ja. Fast idag höll det ändå på att gå åt skogen. Jag hade lagt in fel motell i gps:en och hamnade totalt fel. Motellet försökte hjälpa mig med en Steve men ingen privatperson kunde skjutsa mig till rätt motell. Det slutade med att man ringde en taxi. 

Taxiresan blev en upplevelse i sig. Jag har aldrig stött på en surare och argare chaufför. Knappt ett ord sa han, gav mig inte ett handtag för att få in kärran i bilen och tystnaden tolkade jag som att han tyckcte att jag var en idiot. Efter ett tag fick jag veta att det jag sysslade med var fullständigt vansinnigt och skadligt för knäna. Taxametern stannade på 17 dollar och han fick 20. Då först ske han upp och sa det som alla amerikaner säger:

-Be safe!

Imorgon gör jag något lite speciellt. Vad tror ni det kan vara?

Och så en bilfråga; märke, modell och årtala på denna bedagade skönhet?

Dagens distans till Stroudsburg: 53 km

Keep on running!

HÄR vid Brighton Beach, Brighton 15th St, Brooklyn, NY 11235 springer jag ut i Atlanten och avslutar mitt åttonde coast to coast.

Målgången är planerad till måndagen den 14 augusti. På förmiddagen springer jag de ca 2 km från mitt hotell till  Brighton Beach, tar av mig joggingskorna och löparkepsen på boardwalken, lägger dem i kärran, fortsätter springa med vagnen ner till  den vidsträckta stranden och kastar mig i Atlanten.

Så är det tänkt att mitt åttonde coast to coast avslutas. Med mig är Nils, min äldste son, och mitt äldsta barnbarn, som innan varit och turistat i New York under några dagar. Men än är inte löpet över och jag vågar inte ta ut några segrar i förskott.

Ja, allt kan hända. Fyra hela löpdagar återsrtår och det känns ganska segt just nu. Så har det också varit under tidigare coast to coast. Ju närmare målet jag kommer desto tröttare blir jag. Det är bara en gång jag känt mig så stark att jag kunnat vända och springa tillbaka- naturligtvis fullständigt orealistiskt.

Pressbevakningen har varit nästan obefintlig. Jag har inte kontaktat varken tidningar eller tv. Men igår blev jag upphunnen av en springande reporter, ja faktiskt, utanför Bloomsburg. HÄR kan du få en glimt om vad tidningen Press Enterprice skrev.

Dagens distans till Blakeslee, PA: 45 km

Keep on running!

Vackert men backar som var så branta att det nässtan inte gick att skjuta vagnen framåt. Och nerförsbackarna var nästan lika besvärliga men då kom en fimp till hjälp.

Härmed kårar jag Pennsylvania till den jobbigaste delstaten av alla. Ja, för löparen är den värre än fruktade delstater som Wyoming och Colorado. Men i skönhet brädar den de flesta.

En kastad cigarettfimp är inte värdelös. Idag föstod jag detta och plockade upp en fimp med filter, Nej, nej, jag har inte blivit rökare men fimparna kommer väl till pass i nerförsbackarna. Eftersom min handbroms behöver spännas och springan mellan bromsklots och fälg är för stor kilade jag in en fimp. Vips fungerade bromsen och nerförslöpningen blev lättare. Tyvärr har det varit svårt att få tag i en cykelreparatör, själv saknar jag de rätta verktygen.

Salt, kaloririkt och onyttigt för de flesta men kanske bra för mig.

HÄR en artikel parkrun publicerade nyligen eftere mitt lopp i Mansfield, OH.

Dagens distans till Drums, PA: 53 km

Keep on running!

Bara 50 meter från mitt motellfönster knäckte ovädret den här elstolpen med transformator. Hela hotellområdet slogs ut, såväl el som telekommunikation.

Dramatiskt värre- var ute och sprang i ett hemskt oväder som slog ut delar av Bloomsburg, PA. Förutom att jag själv var nära att blåsa av vägen gick strömmen. Hann dyblöt precis in på hotellet när strömmen gick och all teletrafik upphörde.

Detta förklarar tystnadne på bloggen igår. Jag är dock välbehållen och vid gott mod. Egentligen gynnade ovädret mig; jag kom tidigt i säng i mitt mörklagda rum och jag kom också tidigt iväg idag. Innan ovädret bröt ut lyckades jag förstöra min pannlampa men tro det eller ej- jag inhandlade snabbt en ny och bättre pannlampa som nu blev till ovärderlig hjälp.

Denna text skrivs på McDonalds utanför Bloomsburg och jag är nu på väg mot Drums. Etappen lär bli mycket backig men den tidiga starten gynnar mig.

Keep on running!

1. Allt började så bra. Passerade på morgonen den vackra staden Mifflinburg (3 500 invånare). Stannade kort till på McDonalds för en mjukglass och kaffe.

2. Många vackra hus i Mifflinburg, här en juristfirma.

3. Svenska sågade trävaror från Siljan. Här fanns också virke från norska och tyska sågar. Bilden från Mifflinburg.

4. Det börjar skymma och humöret är fortfarande på topp. Skadad? Nej!

5. Liten skogsväg och kolmörker Det regnar, myggen är på hugget och  jag ser inget förrän pannlampan åker på. Det kommer en bil var tionde minut , bländas varje gång och tvingas då av vägen. Utan gps hade jag varit förlorad. Jag är rädd, främst för att batteriet i gps:en ska ta slut. När jag väl lämnat skogsvägen dyker polisen upp. .  . Puh, det var inte mej dom var ute efter.

6. Räddad! i mörkret dyker äntligen motellskylten upp. Borde ha varit helt slut, med pannlampan på hälsar jag receptionisten Here comes a Swedish Viking!

Dagens distans: 63 km

Veckans distans: 398 km

Keep on running!

Den här skallerormen låg och lurade precis i vägrenen. Var nära att köra över den med framhjulet. Klicka på bilden för förstoring.

Trafiken är den största faran. Vilda och tama djur är den minsta.

Anta att jag möter tusen fordon per dag. Under ett coast to coast skulle det innebära100 000 bilar, långtradare och motorcyklar. Saknas vägren eller om den är smal kan avståndet mellan mig och fordonet bara vara någon meter.

Det gäller att vara uppmärksam hela tiden. Hittills har inga incidenter inträffat. Jag tycker nog att bilisterna tar större hänsyn här än i Sverige. Även om trafiken kan vara nog så intensiv är trafilrytmen lugnare. En sak som man gör här, men inte hemma, är att slå på varningsblinker vid farliga möten. Man väjer också oftare och går ut i andra körbanan vid möten. Det jag kan irritera mig på är ljudet från motorcyklar och bilar som kan föra ett hiskeligt ovväsen.

En del coast to coast-löpare är rädda för hundar och har med sig diverse tillhyggen och även pepparspray. Jag har aldrig blivit attackerad av en hund. Brukar säga att hundarna är mina bästa vänner.

Jag har heller aldrig blivit attackerad av människor. Rånrisken bedömer jag som liten. Några enstaka gånger har jag mött riktigt ruskiga typer men tittar man dem i ögonen, lyssnar på dem och möter dem med respekt händer inget farligt. Gissar att jag själv inte ger intryck av att vara vara någon farlig person. Skylten med texten Coast to Coast tror jag hjälper mig mycket, inte minst med att komma i kontakt med folk.

Vilda djur ser jag tyvärr mest i dött skick. Man har under senare år blivit mycket bättre på att snabbt ta bort påkörda djur. Här i Pennsylvania finns det gott om rådjur och jag ser dem varje dag. För första gången såg jag också en skallerorm. Däremot har jag aldrig sett björn eller puma.

Hotellet i staden State College var ett av de finaste jag bott på.

Jag har de de senaste dagarna haft problem med hotellbokningarna- hotellen har antingen varit fullbokade eller på tok för dyra. Men idag bodde jag förstklassigt; en svit  som kostade cirka 3 500 kronor. Notan betalades till större delen av en fastighetsmäklare och inbiten vandrare jag mötte häromdagen. Idag träffade jag hans familj  och vi åt hämtpizza i den ljumma sommarnatten utanför hotellet. Underbart! Och mitt i allt pratande erbjöd sig frun att imorgon ge mig en oerhört viktig Steve som löser det mesta. Och jag fick också höra att mördarbackarna snart är ett minne blott. Har jag besgerat Appalacherna?

Hjälpsamma familjen Lawrencee i State College. Sonen Dillan drrömmer om att bli fotbollsproffs och hans storebror (ej med på bilden) ska snart börja på universitet i Arizona. Donna skjutsar mig i morgen och Dean har en stående inbjudan att besöka mig i Stockholm. När han tjänstgjorde i Tyskland inom flygvapnet köpte han på hemresan en Volvo i Göteborg.

---

Den uppmärksamme märker kanske att målgången inte är fullt lika nära som bloggen tidigare visat. Totalsträckan har nu förlängts med 15 mil, från 510 till 525 mil. Ändrringen beror på att  det i praktiken alltid blir lite längre än vad google maps anger, jag springer ibland fel och gör en del avstickare. Om 525 mil står sig innebär det att löpet blir lika långt som de under 2016 och 2019.

Dagens distans: 46 km

Keep on running!