Det var exakt i detta hotellrum på Super8 i Shenandoah olyckan (brottet?) skedde för 18 år sedan. Jag sköljde upp några tröjor, glömde stänga av kranen och hela golvet blev översvämmat.

Jag har hållit tyst om detta brott som skedde för 18 år sedan. Först nu vågar jag berätta om det. Hotellupplevelsen på Super8 i Shenandoah 2017 var en av mina hemskaste.

År 2017 sprang jag mitt första coast to coast. I staden Shenandoah (5 000 invånare) blev jag intervjuad av en reporter från en kristen lokalradiostation. Man ringde från receptionen och meddelade att reportern anlänt. Just då höll jag på att tvätta kläder i handfatet, lämnade rummet men glömde stänga av kranen . . .  

Åter på rummet en halvtimma senare såg jag förödelsen: heltäckningsmattan var dyblöt och det plaskade när man gick på den. Tog fram en massa handdukar och försökte torka upp men det var så stora mängder vatten att handdukarna inte räckte till. Rusade då ut i korridoren och norpade flera från linneförrådet, dessa gömdes senare i en skrubb för att inte avslöja brottslingen. Hårtorken fick gå hela natten och på morgonen var mattan någorlunda torr. Jag vågade inte berätta vad jag ställt till med, idag gissar jag att jag hade vågat. Någon räkning skickades aldrig.

Åter på Iowas äldsta drugstore, Penn Drug Co från 1864. Detta apotek där man också kan äta finns i staden Sidney ( 1 000 invånare). Vid sidan av mig farmaceuten och ägare Angie Ettleman  och Sheyanne Simmons.

Bilden från samma drugstore 2018, jag och  Angie Ettleman.

Dagens löpning från Percival till Shenandoah blev äventyrlig. Fem kilometer efter start visade det sig att det pågick en massa broarbeten och vägen skulle inte vara framkomlig. Jag fortsatte ändå  men till sist blev det stopp. Tack vare vänliga vägarbetare lyckades jag komma fram i gyttjan och nå fast mark. Hittills har inga vägarbeten stoppat mig, peppar, peppar.

En tråkig händelse: min handburna mc-gps verkar ha lagt av. Får förlita mig på telefonen nu. Ska jag köpa en billig bil-gps? Hur kort batteritid har en sådan? Någon som vet?

Keep on running!

Sen start gjorde att jag inte nådde motellet i Iowa förrän det blivit mörkt. I bakgrunden Missourifloden, en biflod till Mississippfloden, och som brukar räknas till den längsta i USA.

Utanför motellet står långtradarna i långa rader och med motorerna igång. Detta truckstop i Percival, IA, är det största jag sett.

Keep on running!

Text later today

Sheriffen i Lincoln har fått ett samtal om att jag har ett barn i vagnen. Eftersom det är 32 grader och tryckande hett måste saken kollas. Trots att det gick att se igenom regnskyddet verkade han inte lita på mig men efterår bjöd han mig på iskallt vatten från sin termos.

Bilden från Iowa 2018. Kling och Klang har ryckt ut och beordrar mig att lyfta på regnskyddet för att försäkra sig om att jag inte hade ett barn i vagnen. Polisen till vänster var mest nitisk, hans kollega skrattar åt detta eftersom han förstod situationen direkt.

Nu har det hänt igen; polisen tror att jag springer med ett barn i vagnen. Själv skrattar jag mest åt saken men förstår att de måste kolla när de fått in en anmälan.

Att en pensionär springer runt med ett barn i en babyjogger med skylten COAST to COAST är inte så troligt. Det räcker med en blick genom det genomskinliga regnskyddet för att förstå. I Sverige har jag aldrig råkat ut för detta, men här alltså två gånger. Tidigare blev jag rätt irriterad över över diverse polisstoppningar, nu har jag börjat förstå att för de mesta är poliserna rättt hyggliga, vill bara veta allt allt är ok.

Skylten på kärran är guld värd. Det fick jag bevis på idag när jag genomsvettig och dödstrött stannade till vid macken i Palmyra. Där fanns inga stolar för matgästerna men snabbt rullades det fram en kontorsstol som placerades under ett luftutsläpp i taket. Folk tog selfies på den underlige figuren, en kvinna (hon kom att spela en ännu större roll några timmar senare) köpte en Coke till mig, en annan gav mig en stor vattenflaska, ytterligare en sheriff var oerhört intresserad av vad jag höll på med. Och några timmar tidigare drog skylten till sig två kvinnor som vandrat över USA.

De vandrade 2012 American Discovery Trail (ADT) på 250 dagar och totalt 4 800 miles, alltså längre än mitt coast to coast på 3 200 miles och drygt 100 dagar. Barry King och Julie Obear ska därför in på min lista över alla personer som gått eller sprungit över USA. Du hittar denna lista högst upp på sidan under "USA Crossers". De bjöd mig på mat på Runza, Nebraskas svar på McDonalds.

Dagens cirka 50 km till Syracuse blev synnerligen tuffa. Värmen, den höga luftfuktigheten och "roling hills" bidrog. Dessuton råkade jag ut för två punkteringar mot slutet.

Klockan börjar närma sig 21 och jag är stressad, inser att jag inte hinner fram till motellet innan det blir kolmörkt men . . 

... det är då Rachel Shirk dyker upp med sin van och erbjuder mig en Steve de sista kilometrarna till hotellet i Syracuse. Denna räddande ängel gjorde att dagen slutade i dur.

Keep on running!

I den stora löparbutiken i Lincoln inhandlade jag två par Brooks löparskor (Adrenaline och Hyperion 2) till förmånliga priser. Kyle Allen hjälpte mig. I den här butiken har jag varit tio gånger (!) varav en specialresa för att köpa en joggingvagn.

Nu har jag kommit till Nebraskas huvudstad Lincoln. Äntligen kunde jag byta ut mina utslitna skor.

Dagens inlägg blir kort, måste sova inför en lång dag till Syracuse. Om två dagar korsar jag gränsen till Iowa.

Stötte på en "likasinnad", Roger Carmichael, som på motorcykel 1962 försökte slå hastighetsrekordet över USA. Hur det gick? Inget vidare, hans sponsrade Kawasaki havererade i början. Rekordet med bil är 2 dagar och 10 timmar. Många hastighetsöverträdelser måste ha skett under den vansinnesfärden, som skedde 2023.

Keep on running!

Vem betaladee min lunch på Hunter´s Restaurant i Waco, Nebraska?

"Det finns inga gratisluncher", brukar vi säga. Kanske inte i Sverige men dom finns i USA.

Det började med att en äldre kvinna viftade med några vattenflaskor vid avfarten till det lilla samhället Waco. Men det var inte slut med hjälpsamheten denna dag.

Flaskorna kom synnerligen väl till pass. Det var fruktansvärt hög luftfuktighet, det droppade svett från löparkepsen och joggingtröjan kunde vridas ur. Kvinnan med flaskorna körde sedan ikapp mig och sträckte ut en tiodollarssedel.

-Den kan du behöva till lunchen. Mycket bra mat på restaurangen här.

Javisst var det bra mat på Hunter´s Restaurant i Waco (300 invånare). Nya ägare sedan jag var här senast men bra mat även tidigare. Hjälpsamheten fortsatte. Då jag skulle betala berättade servitrisen att någon annan redan betalat min lunch. Vem det kunde vara hade jag ingen aning om. Detta händer lite då och då men nu var det första gången under detta coast to coast. I Sverige har det aldrig hänt.

Så visst finns gratisluncher, i alla fall i Amerika.

Dagen blev mycket lång, totalt 55 km till fint hotell i Seward med inomhuspool. Tyvärr var poolen torrlagd, crosstrainern på gymmet trasig, McDonalds och Pizza Hut utanför hotellet nerlagda. Reservproviant blev denna gång räddningen.

Utslitna. Förvånad att mina Brooks Adrenaline bara klarade cirka 100 mil men värmen gör att slitaget blir större. Hittills har jag i princip slitit ut alla mina tre par joggingskor och inköp är på gång.

Keep on running!

Hunter Brophy på McDonalds i Aurora körde ut med egen bil för att lämna tillbaka min kvarglömda löparjacka. Jag erbjöd honom 25 dollar (1,5 timlön för en anställd) för bilresan men han skrattade och sa: vi ska hjälpa varandra.

Med hundra hotellnätter och en massa restaurangbesök är det lätt att glömma kvar diverse prylar. Och det verkar alltid vara på McDonalds detta händer.

Och idag hände det igen. Löparjackan blev kvar på McDonalds i Aurora och fadäsen upptäcktes efter en mil. Inne på en mack frågade jag folk om någon händelsevis hade något ärende till Auriora och kunde hämta jackan. Det hade ingen. Men ett telefonsamtal till McDonalds löste allt!

Bilden är från 2014. Då skrev jag: Bobbie kom ut med plånboken till mig. Jag ville ge henne hittelön men hon tyckte jag behövde pengarna bättre! Hon borde bli årets medarbetare på McDonalds i Hoopeston och få en namnskylt uppsatt på väggen.

Jackan var väl inte livsavgörande, en ny kunde ju köpas, men den var rätt dyr, vill jag minnas. Värre var det när jag 2014 glömde kvar min plånbok på McDonalds i Hoopeston, Illinos. Den gången var jag riktigt skärrad eftersom kreditkortet var borta. Men även den gången räddade en anställd mig.

Gammalt och nytt. Vattentornet fanns inte när jag för två år sedan var i Bradshaw (300 invånare). Krogen Bulldog Roadhouse skulle enligt hemsidan vara stängd men hade Happy Hour och blev räddningen för en törstig pensionär.

Keep on running!

Aurora är en liten vacker småstad med knappt 5 000 invånare. Här har jag varit under alla mina coast to coast och här har jag de ljusaste minnena. Stadskärnan syns inte från Hwy 34 så det är lätt att missa denna pärla.

Aurora, morgonrodnaden. Vilket vackert namn på en stad. Aurora förtjänar verkligen det namnet.

Vilken underbar dag, bara cirka 3 mil från Grand Island till Aurora. När det är så där kort går allt mycket lättare, man blir också mer öppen till sinnet och pratar med en mängd människor. Och det känns som man har oceaner av tid. Gud vad mycket jag hann med att fixa idag: tränade på gym, lagade en massa cykelslangar, stortvätt på laundromaten i Aurora, bokade motell, tog kontakt med diverse personer via mejl etc etc. Ja, det är mycket "administrativet" arbete kring ett löp av den här typen. Faktiskt mer än ett heltidsarbete och familj och barn.

Aurora är favoriten bland alla städer jag stannat till på under ett coast to coast. Att stan blev det beror till stor del på den unga servitrisen Karrah på Pizza Hut. När jag ätit där och skulle gå gav hon mig en liten handskriven papperslapp som jag först skulle få läsa när jag lämnat restaurangen: På lappen stod det:

"God has given you a great talent. I hope you have a good and safe run to Virginia! I hope everything goes well. God bless! Karrah"

Lappen har jag naturligtvis sparat och just dom där orden har betytt mycket. Jag har gjort örsök att träffa Karrrah men misslyckats, hon lär ha flyttat från Aurora. Just handskrivna lappar, små gåvor, ofta av religiös natur sparar jag.

Keep on running!