Bilen har blivit Lasse Eichingers andra hem när han åker runt i landet och "samlar" elljusspår genom att springa på så många som möjligt. Snart är han uppe i 400.

Två "samlare" möttes idag utanför Ica i byn Bullmark i Västerbotten. Han samlar elljusspår och jag landskap.

Ja, samlarmanin kan ta märkliga uttryck. Lasse Eichinger och jag har haft lite kontakt över FB så det var ingen överraskning att han stod där med bagageluckan öppen. Lasse hade strax innan plockat ett elljusspår i närheten och nu bjöd han på kaffe och en vilstol till trött löpare. Han blev faktiskt också lite av en räddade ängel eftersom min powerbank var slut på ström och han kunde nu ladda upp upp min telefon och gps.

Även löparen laddades upp med medhavda mackor och cola, tyvärr fanns ingen restaurang i Bullmark. Denna soliga och mycket varma dag hade jag lyckats glömma solkrämen på hotellet. Priset på solkräm inne på Ica var hutlöst men Lasse lyckades också trolla fram hemgjord solkräm ur bagageluckan.

Jag klarar värmen mycket bra, har egentligen inga problem men långsammare går det ju. Jag drar vätska ungefär som bilarna förr i tiden, alltså ca 1 liter/mil. Så idag gick det åt 6-7 liter occh lite eftersläckning efter löpet.

Robertsfors centralort ger ett ynka intryck men befolkningsmässigt hamnar ändå kommunen med sina 6 700 invånare strax över mitten bland kommunerna i Västerbotten.

I morgon blir det Burträsk, därefter Skellefteå och en blixtvisit i Piteå.

Dagens distans 57 km

Keep on running!

Jag fick vänta mycket länge på att få korn på några löpare längs Umeälven. Hade detta varit Stockholm skulle det krylla av joggare. Inne i själva centrum såg jag inte en enda.

Jag trodde Umeå var en löparstad. Men här ser jag knappt några joggare. Istället verkar det vara café- och restauranglivet som lockar.

Efter två dagars vistelse i Umeå kan jag konstatera: här är det synnerligen glest med joggare. Märkligt eftersom löpmiljöerna är fantastiska. Att t ex springa längs Umeälven, platt och fint, är en höjdare. Och mitt i älven ligger Ön, en oas för joggare som söker lite mera lantlig miljö. Det kryllar av cykelbanor, stan har universitet där en stor grupp löpare borde finnas.

Jag har hållit mig såväl i de centrala delarna av Umeå som i ytterområdena. Men som sagt, väldigt få joggare ute. Och jag har också varit ute i princip alla tider på dagen. Visst har jag sett löpare i Umeå men får ändå intrycket att här är det nästan som i USA, folket springer inte (cyklar gör man däremot i Umeå).

Stan har två löparklubbar och anordnar i oktober varje år Umemaran. Och troligen i september får Umeå ett eget parkrun (en grupp entusiaster har de senaste månaderna kört inofficiella lopp). Så det är bara att hoppas att mina iakttagelser är felaktiga, alternativt att en förändring sker.

Keep on running Umeå!

Fotnot: För 39 år sedan sprang jag min andra mara i livet och den sprangs i Umeå (plats 26, tid 3.08.02)

Här vid Röbäck utanför Umeå gick Kustlandsvägen, den äldsta landsvägen mellan Stockholm och Torneå. Här gick  (går?) också sträckningen för Umemaran, ett lopp jag deltagit i några gånger.

Det går inte så fort när jag springer. Men om jag levt på 1600-talet hade jag innehaft  hastighetsrekordet på sträckan Stockholm-Umeå.

Då tog det 2-3 veckor med häst och vagn att färdas mellan Stockholm och Umeå. För mig har det tagit tolv dagar att springa de dryga 70 milen vilket gör ett snitt på nära 6 mil/dag. Det är egentligen onödigt mycket men det har bara råkat bli så.

Umeå gör skäl för namnet björkarnas stad, överallt i stadskärnan växer björkar. Umeå ligger i Västerbotten, mitt sjunde landskap.

Keep on running!

Fortfarande bara kart och det lär dröja några veckor innan hjortronen är mogna. Dessa frukter fann jag på en myr intill Örnsköldsviks flygplats.

Under Nilsholgerssonlöpet hoppas jag kunna plocka hjortron. Problemet är inte att hitta hjortron utan att få hem dem i ätbart skick.

I mitten av juli kanske det är dags att börja plocka och då är jag i Härjedalen och Dalarna. Bären (egentligen är hjortron en frukt) håller sig bara någon dag och måste därför fryas eller kokas till sylt för att inte förstöras. Men jag har varken frys eller kokmöjligheter så det kan bli knepigt. Kanske kan man få till ett kok på något vandrarhem, på riktiga hotell lär det knappast gå.

Detta ska vara Sveriges största tunnelgrotta. Den är 34 meter lång och 7 meter hög. I grottan låg en gästbok och i den hade någon besviken besökare  skrivit: "Var det för det här vi gick hit?"

Normalt gör jag inga avstickare under mina långlöp. Sevärdheter mer än några meter från vägen struntar jag i. Men idag bröt jag omedvetet mot den regeln. När det dök upp en fornminnesskylt med texten Räckbergsgrottan svängde jag av. Grottor är ju intressanta och spännande och räknade med att fornminnet skulle ligga i närheten.

Jag sprang och jag sprang, ingen grotta syntes och vägen blev allt eländigare, övergick till knappt gångbar stig och jag tvingades parkera kärran och gå sista kilometern. När grottan tillsist dök upp blev jag mest arg och besviken, kollade gps:en och den visade att jag hade gått fem kilometer från där skylten stod. En mil alltså tur och retur! Hade det funnits en avståndsangivelse hade jag struntat i besöket.

Det hela påminde lite om berättelsen i Slas roman Vem älskar Yngve Frej. Där var det också en skylt med texten fornminne som lurade dumma turister!

Ännu ett spektakulärt hus i Örnsköldsvik. Privatbostaden ägs av en lokal företagsledare.

Imorgon bär det av mot Umeå där jag kommer stanna tre dagar. Löpningen går fortsatt bra och dagens distans blev 60 km.

Keep on running!

Modernt, djärvt, snyggt- Örnsköldsvik utstrålar självförtroende , växtkraft och framtidstro. Jag tog in på hotellet mitt i bild.

 Örnsköldsvik har genomgått ett förvanlingsnummer utan like. Stan har totalt förändrats och jag kände inte igen mitt gamla Övik.

Jag har nu anlänt till Örnsköldsvik där jag jobbade på VA:s lokalredaktion under en kort period på 70-talet. Om jag inte redan var snurrig efter en tuff löpning i hög värme och en massa backar fram till Sidensjö blev jag nu desto snurrigare- stan gick inte att känna igen. Det gjorde däremot Kramfors som jag precis lämnat. Övik sjuder av liv, Kramfors står stilla, ja tynar bort.

I Övik stannar jag två dagar för att sedan fortsätta upp mot Umeå. Jag springer de fulla distanserna men utnyttjar lokalbuss och lokaltåg för att få ihop logistiken. Imorgon fortsätter jag till Husum och tar X-tåget tillbaka till hotellet. Kan det kanske vara Bottniabanan som fått fart på Övik?

Dagens distans 64 km

Keep on running!

Två ståtliga broar över Ångermanälven. Överst Höga Kustenbron som stod klar 1997 och underst Sandöbron från 1943.

Ångermanland med Ångermanälven är bland det vackraste Sverige kan visa upp. Det är ett av mina favoritlandskap och också ett av Selma Lagerlöfs.

Det måste ha varit Ångermanälven hon syftade på när hon i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige skrev:

"Där pojken hade farit uppe i höjden, tyckte han att han på en gång kunde se ner i tre olika slags världar. Längst nere i daldjupet, där älven gick fram, var en värld. Där flottades timmer, där styrde ångbåtar från brygga till brygga, där rasslade sågverken, där lastades stora frakt-fartyg, där fångades lax, där roddes, där seglades, där flögo en massa svalor, som hade sina bon i älvbrinken".

Borta är flottningen, ångbåtarna och alla sågverken (med undantag för SCA:s stora sågverk i Bollstabruk). Men kvar är älven, lika vacker som alltid, och nu också med de mäktiga broarna.

Ångermanland är mitt sjätte landskap under denna Holgerssonlöpning i Sveriges 25 landskap (jo jag har en idé om hur jag också ska få med Gotland). Att jag blivit så förtjust i Ångermanland hänger imycket ihop med mina sju år år på numera nedlagda Västernorrlands Allehanda, först i Kramfors, sedan i Örnsköldsvik och sluttligen på huvudredaktionen i Härnösand.

Men det är inte bara naturen jag förälskat mig i. Det är också människorrna, attityden- här gör man sig inte märkvärdig. Som Göteborgare blev jag accepterad medan stöddiga Stockholmare togs ner på jorden.

Det har tagit mig ca 55 mil att komma till Kramfors.Trots att det var på 70-talet jag jobbade här känns det nästan som om jag kommit hem, ungefär som när jag besöker Göteborg. Minns när jag för många år sedan gjorde ett av mina första långa löp som slutade just i Kramfors. När jag på Domus skulle hämta ut tågbiljetten hem Stockholm sa jag malligt att jag sprungit hela vägen hit. Killen bakom disken imponerades inte utan svarade:

-Jaha du.

Imorgon bär det av till Örnsköldsvik.

Dagens distans 55 km, veckans distans 407 km

Keep on rrunning!

Inte bara "bilburen ungdom" utan även pensionärer och vanliga barnfamiljer sågs glida fram på Härnösand gator.

Jag är i Härnösand, stan där jag jobbade på lokaltidningen för ca 40 år sedan. Raggarbilarna är kvar men nu har buset fått sällskap med pensionärer och barnfamiljer som också rattar de gamla amerikanarna

I Stockholm läger man inte märke till raggarna men i småstäder typ Härnösand sticker de ut. Det ser rätt patetiskt ut när en vanlig Svensson i 50-årsåldern kommer körande i dessa gamla bilar., ibland med frun i framsätet. För att inte tala om när det är en pensionär bakom ratten. Har man inget roligare för sig?

Under de cirka tio minuter jag står i korsningen Nybrogatan/Skeppsbron passerar en raggarbil i minuten. Allt är städat, ingen fylla och ingen hög musik. En del bilar är riktigt fina, andra rishögar. Det hela har karaktären av helgutflykt med familjen.

En annan sak som slår mig är att lilla Härnösand med 25 000 invånare kan bära två gigantiska livsmedelsaffärer; Ica Maxi och Stora Coop. Jag var inne på Coop och slogs av den enorma butiksytan, fullt i klass med Wallmart i USA. Visst, dessa kedjor finns också i Stockholm, men överlag är matbutikerna i Stockholm små och trånga.

Vägen mellan Åsäng och Stigsjö var dålig och mycket backig.

Dagens etapp, Sundsvall-Härnösand, var den hittills tuffaste, 65 km, backigt och bitvis på mycket dåliga vägar. E4:an hade kortat sträckan med en mil men europavägen är livsfarlig med sina vajrar och körfält utan vägren. Just dessa vajervägar fösvårar för mig under färden upp till Piteå.

"En liten stund därefter hunno de fram till den stora  älven Ljungan, som flöt fram i en bred dalgång. Genast var allt så förändrat, att de kunde tro sig vara komna till ett annat land. Den mörka barrskogen hade stannat på branterna ovanför dalen, och sluttningarna voro klädda med Ijusstammiga björkar och aspar". (Ur Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige)

Idag blev jag av med en laddsladd till telefonen. Det kunde ha ställt till stora problem eftersom det var helg och butikerna i Härnösand skulle vara stängda när jag kommit fram. Strömmen var på väg att ta slut och desperat ringde jag hotellet.

-Kan ni fixa en laddkabel till mig?

-Jajemen, ta det lugnt, vi ordnar det.

Och visst ordnadet det sig. Vid framkomsten fick jag min sladd. Imorgon Kramfors, därefter Örnsköldsvik, också städer jag arbetat i.

Keep on running!

Notera den breda cykel- och gångbanan på höger sida av bron. Självklart sprang jag över bron, som mäter 2 109 meter inklusive anslutningar och 1 420 meter mellan landfästena.

Tack Trafikverket och Sundsvalls kommun för att ni såg till att Sundsvallsbron också är öppen för cyklister och gångare. Det är varken Ölandsbron eller Öresundsbron, något av en skandal.

Det har hänt mycket i Sundsvall de senaste åren. 2014 stod Sundsvallsbron klar, Sveriges tredje längsta vägbro. Bron spänner över Sundsvallsfjärden och är en del av E4:an. Genomfartstrafiken inne i stan har avlastats, industrimark har tagits i bruk och kajerna längst in i fjärden har kunnat bebyggas. Såväl bron som den nya bebyggelsen är riktigt läckra skapelser, tycker jag.

Stenstaden Sundsvall växer längs vattnet och flera av de nya husen är byggda i trä. Den anskrämeliga hotellbåten tillhörande Good Morning Hotels har tidigare legat i Göteborg.

I och med dagens löptur över Sundsvallsbron har jag nu sprungit på de fyra längsta vägbroarna i Sverige. Öresundssbron är längst följt av Ölandsbron, Sundsvallsbron och Höga Kustenbron. Öresundsbron har aldrig varit tillåten for fotfolket men öpnnades i samband med invigningen och löpartävlingen Broloppet 2000. Ölandsbron sprang jag över på 70-talet men sedan 1995 råder cykel- och gångförbud. Egentligen en skandal eftersom Öland är ett cykeleldorado men trafikriskerna är stora. Däremot är det konstigt att det är tillåtet att cykla och promenera över Höga Kustenbron som saknar vägren och där hastigheten är 110 km/tim.

Dagens löpning blev relativt kort, 40 km. Imorgon blir det en tuff etapp till Härnösand.

Keep on running!