En runstreak på 10 år är småpotatis i internationella sammanhang. Däremot är jag stolt över att jag under dessa tio år varit skadefri och snittat 15 mil i veckan. Bilden tagen utanför mitt hem på Tomtebogatan i Stockholm.
Idag firar jag min 10-åriga runstreak, alltså löpning minst 1,6 km varje dag. Siktar på tio år till.
Ja, det har varit tio fantastiska löparår. Och de 30 åren dessförinnan har varit minst lika fantastiska. Jag har fått vara frisk och i stort sett skadefri alla åren och kunnat ägna mig åt det jag gillar mest, löpning.
Tio år med löpning varenda dag kan låta mycket. Hade jag känt till begreppet runstreak skulle sviten ha kunnat vara betydligt längre, ja kanske 20-30 år. Men några 55 år som den två år yngre amerikanen John Sutherland kommit upp i hade varit en omöjlighet. Dessutom är han fortsatt igång och har sprungit fler mil än jag under sin livstid.
Det finns statistik på allt. HÄR kan du se en lista på de längsta obrutna löparsviterna i världen. Sverige har inga stolta traditioner på området. Den längsta runstreaken har Ellen Westfelt, drygt ett år längre än min. Hon är lite av pr-general i Sverige för runstreak, en fluga som tycks växa sig allt starkare.
--
Idag (19 december) passerade jag 600 mil räknat sedan årsskiftet. Därmed har jag en 23-årig obruten svit på minst 500 mil per år. Snittet under dessa år ligger på 13 mil i veckan. Toppåret var 2016 då jag sprang 1 019 mil och åren 2018, 2019 och 2021 sprang jag drygt 900 mil.
Keep on running!
Julgranen köptes på ett byggvaruhus utanför stan och transporterades hem springandes. På köpet fick jag en löptur på 14 km och slapp punga ut med 800 kr som granarna kostade inne i stan. Men den bästa affären gjordes för 45 år sedan då jag sålde min bil, den har jag aldrig saknat.
Keep on running!
Erik Östbye, här på Slottsskogsvallen med barnbarnet Klas i samband med Göteborgs Marathon 2005. Erik är en av Sveriges främsta veteranlöpare genom tiderna. Som 56-åring sprang han en mara på 2.27, ingen är i närheten av alla hans åldersrekord. Erik blev 90 år och gick bort 2010. Foto: Stefan Litzén.
"Är dagens äldre löpare rappare än dom på 80-talet?", frågade signaturen Bengt här på bloggen. Nej, veteranlöparna idag är generellt betydligt långsammare med undantag för de yngsta veteranerna.
Förr fanns inga karbonskor, avancerade träningsklockar, internet, knappt heller träningsprogram, löpartidningar eller löpargrupper. Ändå gjorde maratonlöparna på 80-talet och tidigare fantastiska prestationer trots att gruppen inte var särskilt stor. Varför?
Jag har inget bra svar. Själv sprang jag mitt första maraton 1982, några år tidigare hade joggingvågen redan rullat in i Sverige. Då var tider, resultat och hur många mil man sprang i veckan viktigare även bland vanliga motionärer. Kanske var det en del av förklaringen? Knappt någon talade om friskvård även om de flesta av oss hade på känn att löpning nog var bra.
Det är förvånande hur många av de gamla åldersrekorden som forfarande står sig. Några av Kjell-Erik Ståhls rekord har slagits men förklaringen där ligger mycket i de nya karbonskorna. Förstår att Stålet känner viss bitterhet.
Jag har gjort en djupdykning i statistiken och finner att det är egentligen bara i de yngre veteranklasserna (35-40 år) som det satts nya åldersrekord under de senaste fem åren. I övriga åldersgrupper står man och stampar med några lysande undantag. Därför undrar jag om Erik Östbyes alla åldersrekord eller Bibbi Linds (3.36 i K70) någonsin kommer att slås.
Tabellen nedan visar att det ofta skiljer 10-30 minuter till åldersrekorden när man jämför resultaten från 2024 med 2014. Samma om man går ytterligare några år tillbaka- dystert.
Men det finns en svag tendens till att veteraneliten ändå sakta är på väg uppåt. Det gäller dock inte klasseerna M45, M50, M55 och M60 där tiderna står och stampar.
Karin Schön, IF Kville- ljuset i mörkret bland veteraneliten. Foto: Kenneth Gysing
Karin Schön, Maria Dasler, Mustafa Mohammed, Hanna Lindholm är några av dagens veteraner som ändå visar att det går att slå åldersrekorden. Och en comming man är en jämnårig med mig- Bo Persson i Örebro AIK. Han är överlägsen i M75 och nästa år ska han börja springa maraton. Kanske kan ha rent av slå en av dagens äldsta och bästa veteraner, Anders Hansson från Vilsta IK.
Det är inte bara veteraneliten som blivit långsammare. Det gäller i än högre grad den breda massan maratonlöpare. Stockholm Marathon har anordnats sedan 1979 och idag är mediantiderna cirka 30 minuter långsammare än under de fem första åren. Och det gäller både män och kvinnor.
Så här har utvecklingen varit för medianlöparen i Stockholm Marathon (löparen som placerar sig i mitten i resultatlistan):
Män Kvinnor
1979-1985 3.42 4.08
1986-1990 3.42 4.04
1991-1995 3.52 4.14
1996-2000 4.05 4.29
2001-2005 4.08 4.34
2006-2010 4.14 4.38
2011-2015 3.58 4.25
2016-2020 4.06 4.30
2021-2024 4.16 4.34
Keep on running!
I mål efter 4.20 på Vintermarathon i Simlångsdalen. Tiden placerar mig som 1:a på årsbästalistan i M75.(den 1 december petade Bert Versén ner mig från tronen då han sprang på 4.14 i Valencia Marathon)
Trea i Sverige på halvmaran och etta på maraton. Tävlingsåret 2024 slutar betydligt bättre än väntat.
Lördagens Vintermarathon gick långt över förväntan; från tvåa på årsbästalistan i M75 tog jag en klar ledning med mina 4.20. Förhållandena i Simlångsdalen utanför Halmstad var inte de bästa- regn och blåst men annars en lättlöpt bana på en asfalterad gammal banvall.
Jag sprang jämnt med kilometertider runt 6:10, hade samma tid på första som andra halvan. Normalt sneglar jag inte på klockan men tittade nu då den surrade till efter varje kilometer. Den uppgjorda tidsplanen var på på 4.25 för att slå årets ålderrekord i M75, det gick alltså fortare än planerat. Ja, ibland drog jag medvetet ner på tempot för att inte köra slut på mig.
Det kunde ändå ha slutat med förskräckelse. Det visade sig nämligen att jag startat i fel startgrupp, tillsammans med halvmaratonlöparna som startade tio minuter före maratonlöparna. Det gjorde att jag i resultatlistan, men inte i praktiken, fick en en tio minuter bättre tid. Hoppas att felet snabbt korrigeras och att jag inte blir diskad.
Två minuter kvar till start för halvmaratonlöparna. Förvirrad råkade jag ställa mig i den här gruppen vilket gjorde att det blev fel i resultatlistan, tio minuter bättre eftersom maratonloppet startade tio minuter senare.
Tävlingsåret är ändå inte riktigt till ända. Den 7 december drar Bore Cup igång.
Keep on running
Nöjd efter halvmaran i Jämjö som gick på 1.52.50. Är nu trea i M75 på den svenska årsbästalistan. Nästa helg springer jag Vintermarathon i Simlångsdalen. På maraton är jag tvåa och det krävs en putsning med fem minuter för att ligga etta. Foto: Jämjöhalvan
Lilla Jämjö i Blekinge med knappt 3 000 invånare klarar det som nästan ingen annan svensk lopparrangör mäktar med- att skapa maximal trivsel även efter loppet. Då bjuds alla löpare på smörgås och kaffe i skolans matsal.
Ja, löparklubben Team Blekinge kör den amerikanska stilen.Där är det vanligt att löparna i småloppen efteråt samlas till gemensam middag. För visst är det väl så att vi motionärer inte bara springer för tiderna? Vi vill ju snacka och umgås efteråt, det är ju lite av hela grejen.
Man hade brett hundratalssmörgåsar till de hungriga löparna. Och många var dom, det var flera olika lopp samtidigt. Arrangören har rutin- prisutdelningen avlöpte snabbt och vi fick tid att umgås.
Nu är det här inget nytt påfund från Team Blekinge. Senast jag sprang här var för tio år sedan och då reagerade jag också över smörgåsarna. Nu räcker det inte med att bara prisa på sociala medier, arrangören måste också höra direkt från löparna. Därför uttryckte jag min uppskattning direkt till några av medlemmarna.
Då för tio år sedan sprang jag som 66-åring på 1.36.38, en tid som placerade mig som nummer åtta i M65 och som jag då betecknade som "inte lysande". Nu 1.52,50, alltså 16 minuter långsammare. Faktum är att prestationen 2014 åldersomräknat var något bättre. Jag har med andra od inte lämnat det sluttande planet . . .
Loppet då? En fyravarvsbana som går hälften på grus och hälften på asfalt, få backar och nästan trafikfritt. Gruset gör dock att Jämjö inte tillhör de allra snabbaste halvmaratonbanorna men betydligt snabbare än Stockholm Halvmarathon som jag senast sprang. Då blev jag SM-trea på skrala 2.06.
Den här gången disponerade jag krafterna bättre. Kilometertiderna låg på 5.07-5,29, alltså ingen kollaps. Fyra varv gör också att man får lite bättre koll. Men att ge järnet på sista varvet höll inte riktigt. Ska jag tro klockan låg medelpulsen på höga 155. Jag hade inte mer att ge.
När jag efteråt kollar resultatlistan ser jag att en jämnårig sprungit på 1.38. För bra för att vara sant? Ja, personen hade gett nummerlappen till en yngre löpare. Detta upptäckte jag först efter bildgranskning men felet hann tyvärr smyga sig in i Friidrottsförbundets officiella resultatstatistik. Rapport har skickats in och personen kommer att strykas.
Banan i Jämjö sprangs fyra varv.
Keep on running!
I väntan på Mälartåg mot Uppsala. I "Edens lustgård" i Tobo plockade jag lingon och fick på köpet löparskorna fyllda med vatten.
Löpning och bärplockning är en bra kombination. Bäst är lingonplockning. Hustrun skulle nog säga att jag är besatt (av båda).
Varken löparåret eller lingonåret 2024 har varit några rekordår, sämst definitivt på bärfronten med bara drygt 25 kilo där merparten blivit lingondricka. Var finns lingonen? Ja, inga mängder i alla fall i Älvkarleby, Mehedbey, Tierp, Skyttorp, Vallentuna, Tranås eller Växjö för att nämna några platser jag besökt.
-Det här var årets sista tur, lovade jag hustrun efter att ha gjort tre misslyckade turer till Tobo, en gammal bruksort mellan Uppsala och Tierp.
Misslyckade och misslyckade, kanske ändå inte. Utflykterna med pendel, regionaltåg och löpning sista biten ut till bärmarkerna, gillar jag. Och sitta på en stubbe ensam ute i skogen med kaffe i en termos, en plastpåse med smörgåsar, några kokta ägg och en liten chokladbit är livet. Synd bara att dagarna är så korta.
Tobo ja. Orten ligger en bra bit från tågstationen och ger så här på senhösten ett öde och kallt intryck, knappt en människa är ute, inte ens de röda vackra brukslängorna värmer sinnelaget. Det enda som finns i serviceväg är en pizzeria. Tyvärr råkade den vara tillfälligt stängd i förra veckan, synd också att jag råkat glömma kvar mackorna hemma i kylskåpet. Vid besök nummer två i Tobo tändes dock hoppet. Jag beklagade mig för en ortsbo över att jag fått så lite lingon.
-Va! Det har aldrig varit så mycket lingon som i år, utbrast han. Och så tipsade han om ett ”hemligt” ställe på en höjd bara 1,5 km utanför Tobo.
Klockan hade dock blivit mycket och jag hann inte besöka hans Edens lustgård förrän dagen därpå. Men inte fanns det några lingon där, några futtiga deciliter bara. Fast motion fick man ju- att gå på ett kalhygge med stenbumlingar, rotvältor, ris och nerfallna träd är jobbigt, blev trött som efter ett maratonlopp. För en gamling med dålig balans var det här säkert också en bra övning: ingen löparbana precis men en vattengrav nedanför höjden i form av ett brett och djupt dike som måste passeras. Med vatten långt upp på benen trodde jag att det var kört men konstigt nog värmde vattnet i skorna och turen tillbaka till stationen blev ett snabbdistanspass och den nu öppnade pizzerian nobbades.
Bärsäsongen är som sagt över men ännu inte tävlingssäsongen. Den 9 november springer jag en halvmara i Jämjö, Blekinge och veckan därpå Vintermarathon i Simlångsdalen utanför Halmstad. Och så drar Bore Cup igång i december.
Keep on running!
Amerika lockar fortfarande och till våren startar jag mitt nionde ensamlöp över denna väldiga kontinent.
Biljetten är köpt och startdatum bestämt; den 30 april doppar jag fötterna i Stilla Havet utanör staden Lincoln City i Oregon och börjar springa de ca 500 milen öster ut för att drygt 100 dagar senare ta en liten simtur i Atlanten.
Ja, det blir ett nionde coast to coast. Det har varit klart en längre tid men först nu "officiellt". Jag känner att det fortfarande är möjligt så varför tveka? Förmodligen blir det här mitt sista riktig långa ensamlöp, fyller 77 nästa år och "leder" antalet crossings i USA men är långt ifrån den äldste (äldst är 93-årige Ernest Andrus som 2016 klarade det på 1 045 dagar). Nu är dock detta inte ett löp för att slå rekord utan en ren egotripp.
Upplägget den här gången blir i stort det samma som tidigare; jag springer utan följebil, har all packning i min löpvagn, tar in på hotell, har inga vilodagar och räknar med att snitta på 4-5 mil per dag, vilket är något kortare än under 2023. Som vanligt springer jag till Gothenburg i Nebraska men slutdestinationen är inte bestämd.
Det som skaver är flygresan. Jag har helt slutat att flyga i Europa och den ynka klimatkompensationen på biljettpriset dövar inte samvetet, får försöka bidraga med något annat,
Återkommer med hur förberederna går. Vad skullle du vilja veta? Vet att FB och andra plattformar har större genomslag men det är här på bloggen jag kommer att skriva.
Keep on running!
Köpte i förra veckan på Lidl ett par löparskor av märket Crivit för 199 kr. Första intrycket var dåligt; de var på tok för stumma, knappt någon dämpning.
Lidls löparskor brukar vara prisvärda. Men tveksamt om den senaste modellen är det.
Jag har skrivit mycket om Lidls skor, ibland har de varit toppen. Nackdelen har dock alltid varit att livslängden är ungefär en tredjedel jämfört med ett par märkesskor, yttersulan slits ut fort. Men vad gör det när du får 9 par Lidl mot till exempel 1 par Brooks Adrenaline? Brooks är det märke jag sprungit i cirka 40 år men har varit "otrogen" titt som tätt.
Att dessa skor har dålig dämpning gör kanske inte så mycket eftersom jag brukar växla skor varje dag och har flera olika modeller igång. Men för en nybörjare kan skaderisken vara stor.
Den här gången ska jag förska kolla ordentligt hur många mil skorna klarar innan de måste kastas. Ska försöka bokföra varenda mil. Gissar att de är slut efter cirka 200 mil.
Keep on running!