Iskall Cola på ett truck stop blev räddningen. Free refill dessutom, att köpa dryck på flaska blir dyrt.

Ska du springa drygt en mara räcker det inte med 3,5 liter vätska. Och finns det ingen stans att fylla på kan det bli kris, särskilt som temperaturen idag gick upp till 27 grader på eftermiddagen.

Jag borde kunna det här men slarvade. Och så fick jag också problem, kände mig ovanligt trött idag. Att försöka snåla på vätskan hjälper ju inte heller, kroppen behöver ständigt fyllas på och behöver sin bestämda mängd. Avstånden mellan samhällena kan vara 4-5 mil, i Wyoming det dubbla. Och att stanna någon på motorvägen är i stort sett omöjligt. Idag pågick dock vägarbeten, knackade på rutan till en bil där en man satt och halvsov.

-I´m short of water, försökte jag.

Hans svar blev: jag har en flaska och den behöver jag själv.. .

Av Linda fick jag massor av energigel. När det var som värst tog jag två och effekten kom direkt, jag fick delvis tillbaka krafterna. Räddningen kom dock på ett för mig okänt truck stop 6 km före Boardman ,som var dagens "slutstation". "Free refill", ja det är grejer för en törstig löpare. Slutsträckan gick därför lätt, tack också för ny asfalt och kraftig medvind.

Jag har en gång under alla dessa löp varit i farozonen då urinen haft samma färg som Coke. Även om det inte hände något den gången gäller det att ha lite koll. Samtidigt vill man ju inte ha för mycket med sig, vatten är tungt. Jag går mest på Gatorade men gud vad gott rent vatten smakar efter ett tag.

Dagens bilfråga är mycket svår: Vad tror ni det är för märke, modell och tillverkningsår?

En gammal bekant stod och väntade på mig utanför Sinclair i Boardman.

Samma dino 2023.

Keep on running!

Tio dollar fick jag betala för att campa på en RW park i Arlington. Tågen tutade hela natten och i gryningen började fåglarna kvittra, nattsömnen blev inte den bästa.

Första campingnatten är ett faktum. Jag överlevde men det var inget vidare och campingen ska undvikas i fortsättningen.

Hotellet i Arlington var fullbokat och några andra alternativ fanns inte i denna lilla stad med 600 invånare. Hur kan ett hotell vara fullbokat här, dessutom utanför turistsäsong? Förklaringen är att mycket väg- och anläggningsarbete pågår i trakten och arbetarna bor inte i trakten. Det lite märkliga var att receptionisten på hotellet kände igen mig från mitt förra besök 2023.

Jag försökte kontaka några kyrkor för att få inkvartering men fick ingen kontakt. Stoppade också en polisman för att fråga om det fanns några andra alternativ än camping.

-Are you from Sweden, frågade han?

-How can you know that? sa jag häpet.

-Your accent . . .

Motorvägslöpningen fortsätter, trist löpning eftersom det inte finns några ställen att stanna till på mellan de olika städerna. Denna text skrivs inne i en presentaffär som upplåtit ett bord till luffaren. Skönt att ha en telefon med internetkontakt så att jag med internetdelning kan blogga från min bärbara dator.

Det såg länge ut som att hotellen i Boardman, som är nästa stopp, också skulle vara fullbokade. Dessbättre lyckades jag få ett hotellrum. Puh!

Keep on running!

Här på motellet i Rufus bor jag i natt. Men var ska jag bo imorgon? Allt är fullbokat. 

-A nice little town, säger kvinnan på motellet i Rufus. Själv förstår jag inget. Rufus med 268 invånare har inte mycket att bjuda på.

Nej, ingen vettig människa vill väl stanna till här? Ändå är det tredje gången jag besöker Rufus. En bensinstation, två (!) motell, en liten livsmedelsaffär, en RV park, en baptistkyra och en restaurang. Det är i princip allt. Som du förstår är det motellens placering som avgör var jag ska stanna.

I morgon har det seglat upp en liten kris. Enda motellet, drygt fyra mi,l bort är fullbokat och till nästa är det ytterligare fyra mil. Ska det bli camping? Eller kan jag ordna en Steve? Jag har några idéer.

Rufus by night.

Många av de små samhällena längs Interstae 84 saknar det mesta av charm. Ändå gillar jag dem på något sätt. Fattigt, men livet verkar fungera, det mest nödvändiga finns ju.

Granne till Rufus är Biggs, egentligen en vägkorsning med ett truck stop och McDonalds. Här sjuder det av liv, fullt med lastbilar med motorerna igång. Utanför McDonalds sitter en hemlös med sin pitbull terrier. Var det inte samma person jag såg för två år sedan?

Jag försöker vara lite nyttig och beställer en salladsmeny.

-Sorry sir, vi serverar inte det, chaufförerena vill ha riktig mat.

Även jag beställde en hamburgare Lite förvånande är att priset är det samma som i Sverige.

Keep on running!

Jag möter den ena Volvolastbilen efter den andra på Interstate 84 som här i Oregon löper längs mäktiga Columbia River.  Det är klart att man som svensk blir glad.

Volvo Lastvagnar växer i Amerika. Men hur stora är Volvo egentligen? Det tog jag reda på idag efter att ha sprungit cirka sex mil på motorväg. Min mätmetod är högst originell men ändå ganska träffsäker.

För att fördriva tiden tiden på motorvägen började jag räkna alla lastbilar som passerade mig. Jag noterade liksom tidigare gånger att Volvo och deras amerikanska märke Mac var ganska stora, tyskägda Freightliner dominerade och många av de gamla lastbilarna med förkromade avgasrör över förarhytten nu var borta.

Jag delade in Volvo och Mac i en grupp och i den andra gruppen ingick alla övriga tunga lastbilar. Jag räknade upp till 100 och när det var gjort fortsatte jag med en ny räkning upp till 100, totalt 6X100.

Resultatet? Ja, Volvo är en stor spelare. I de sex olika räkningarna kom man som lägst upp i 23 procent och som högst 33 procent. Snittet blev 26 procent.

Så är Volvos marknadsandel i Amerika 26 procent? Nej, enligt Volvo är andelen runt 15 procent och målet 25 procent. Den här gången slog alltså mina mätningar helt fel, tidigare har de varit mer träffsäkra. Kanske är Oregon inte representativt för hela USA.

Klick på bilden så ser du att det på nedersta avsatsen löper en liten väg. Vackert men valet blir ändå motorvägen.

Keep on running!

Sex mils löpning på motorväg låter tråkigt, och det var det också. Alternativet hade varit sidovägar, delvis cykelbanor men mycket backiga. Jag har sprungit där tidigare och gör inte om det.

Internet är uppe! Här fortsättning på gårfagens drama.

Ja, hur gör man när katastrofen är nära? Det är inte första gången en avstängd väg ställer till problem. Tänk bara på händelsen i Utah för flera år sedan då snön hindrade fortsatt färd över fjället till Wyoming. Den gången lyckdes jag få en ortsbo att köra mig med sin snöskoter över fjället.

I nödsituationer tänker jag: take it easy, take i easy. Det här fixar du. Det finns alltid folk som kan hjälpa, nio av tio vill hjälpa. Fast det här staketet verkade svårforcerat. Själv kunde jag slinka förbi vid sidan men inte vagnen. Då såg jag räddningen; ett par kommer gående innanför staketet, mannen verkde stark. Han lyfte helt enkelt bort staketet och jag kunde rulla in.

-Men se upp längre fram, där är också avspärrningar, varnade kvinnan.

Nästa staket verkade vara ännu mera svårforcerat. Lite desperat började jag rycka i det och ljudet fick en vakt att rusa fram. När han såg skylten med Coast to Coas sken han upp:

-Oh, sir, I shall help you. But don´t tell anbody what we have done.

Voilà, jag var igenom och slapp en omväg på ett par mil.! Det hela var lite extra turligt eftersom Linda och jag skulle ha en avskedsmiddag bara några hundra meter på en fin restaurang vid ett vattenfall. Jag blev bara lite försenad . . .

En vacker gammal bro från sekelskiftet.

Vägen jag hade sprungit på var den vackraste jag sett; slingrig, ingen trafik, små vattenfall, mäktiga träd, lummig grönska och helt betagande utsikter över Colubia River långt nedanför. Det var tredje gången jag var här. Just det där med att ha varit på en plats tidigare förhöjer upplevelsen. Men jag borde ha sett skyltarna långt innan som varnade för avstängningen.

Ett av många vattenfall längs vägen.

Jag stannade till vid en liten lokal fest, en insamling för kommunens public school. Här var skylten också till hjälp; folk kom fram och pratade och jag fick veta en del om bygden.

Motorvägslöpningen senare på dagen var mindre trevlig, särskil när det blivit mörkt. Nu väntar några dagar med mycket motorväg. Fördelen är att dessa vägar inte är så backiga och att vägrenarna är breda.

Keep on running!

Vägen avspärrad. Staketen verkade omöjliga att forcera. Vad göra för att undvika en omväg på flera mil?

Tekniska problem (nästan obefintlig internetuppkoppling) gör att dagens blogginlägg utgår. För att lugna eventuellt oroliga; jag kom  fram.

Keep on running!

En glad kund hos t-mobil. Äntligen fungerade telefonen igen.

En telefon som plötsligt inte fungerar- det finns värre saker som kan drabba ensamlöparen i främmande land. Men gårdagens telefonproblem var en av de värsta upplevelser jag haft under mina coast to coast.

Så här var det: igår skaffade jag ett amerikanskt telefonabonnemang på fyra månader, att surfa med svensk telefon är ohyggligt dyrt. Trots att jag knappt använde telefonen i början var jag snart uppe i drygt 500 kronor och min operatör stängde då av mig. Tack för det!

Abonnemanget jag köpte hos t-mobil kostade totalt ca 2 000 kronor men då ingick mycket datakraft. I butiken testade man att allt var okej. Jodå, det gick att ringa och att surfa gick också strålande. Men glädjen varade bara en dag, plötsligt hade jag inget internet, bara wifi fungerade. Hade det hela något att göra med avstängningen av det svenska abonnemanget?

Natten blev sömnlös. Ett tag trodde jag att det var helt kört och att jag måste avbryta. Nisse, min äldste son och webmaster kontaktades men han lugnade mig. Det har inget med avstängningen att göra, trodde han. Och han borde veta; en gång räddade han mig när jag satt med en svart och kapad skärm på ett hotell i en liten håla i Wyoming. Från Sverige kunde han fjärrstyra och få igång datorn.

Så idag blev det en omväg till en annan t-mobil butik. Den unga kvinnan med piercad näsa och tunga fann snart felet. Det var en inställning man glömt att göra i den andra butiken. Det var med lätta steg jaglämnade affären och de dryga 60 kilometerna idag gick också lätt, trots alla backar.

Vackert men backigt. Måste snart fixa handbromsen.

Oregon City med mängder av fiskare på floden. Observera vattenfallet i bakgrunden.

Efteråt funderade jag: tänk vad mycket lättare det var under mina första USA-löp, papperskartor och en väldigt enkel telefon fast den la också av, tålde inte fukten i sydstaterna.

Dagens andra glädjeämne var en äldre kvinna som stoppade mig. Det blev selfies, utdelat visitkort och en avslutning med en kort bön. Sånt händer inte i Sverige.

Tredje glädjeämnet skulle väl vara KFC. Telefonreparationen firades där med en brakmiddag. Och att DQ var granne med det fina Choisehotellet här i Troutdale blev en bonus efter den långa löpningen.

Keep on running!

Knappt någon använder visitkort idag. Men jag gör det och idag delade jag ut mina första.

Jag hade stannat till vid en Diary Queen, kedjan som är känd för sina glassar. Som vanligt parkerades kärran utanför entrén och ingen kunde missa skylten "COAST TO COAST". Det dröjde bara några minuter innnan första matgästen kom fram till mitt bord.

-Jag såg skylten . . .

Och så var samtalet igång. Mina gamla visitkort med webadressen till bloggen kom nu till användning. Jag har rätt många läsare i Amerika och kanske blir dom något fler nu. Jämfört med svensken är amerikanen ofta intresserad av vad jag håller på med. Under mitt löp från Smygehuk till Treriksröset talade jag knappt med en enda person, trots att jag även då hade en stor skylt på kärran. Kanske inte så konstigt att jag återkommer år efter år till Amerika.

Dagens distans 58 km.

Keep on running!