Deprimerande miljö på många gym. Bilden från Sats Ella Gård i Täby.

-Behöver du hjälp?

Jag har precis stigit av bussen och en tonårstjej erbjuder 100-åringen hjälp.

Ja, ibland känner jag mig som en sådan trots nyss fyllda 78. Gången är stabbig, haltar lite lätt och löpningen är inte mycket snabbare än normal gånghastighet. Jag tar hissen i tunnelbanan när alla andra går i trapporna. Och tvingas jag gå i trappor är det ledstången som gäller. Förr sprang jag till gymmen, nu tar jag ofta tunnelbanan. För första gången på 40 år har jag köpt ett månadskort på SL.

Stockholmarna är förvånasvärt snälla; är det fullt på bussen eller tunnelbanan reser man sig upp och ger plats för den skröplige. Nyligen var det till och med ett litet barn som frågade om farbror behövde hjälp. Bilarna stannar långt innan jag nått övergångsstället. Folk håller upp dörrar, är hur snälla som helst och när jag rullar ut joggingvagnen från cykelförrådet hemma frågar bekanta i huset hur det går med löpningen.

Jo, jag överdriver lite. Vissa dagar är jag pigg pensionär; då springer jag i dubbel gånghastighet, dvs 8-10 km/tim. Men rundorna är korta, sällan mer än 5 km, ofast bara 2-3 km. Jag vill ju inte bryta min 11-åriga runstreak. Fast fysioterapeuten gjorde vid senaste besöket antydningar om att jag kanske bara skulle springa varannan dag. Byt ut löpning mot cykel på gymmet, tyckte hon. Trampa fort och ha litet motstånd, det stimulerar produktionen av ledvätska. Så nu har jag blivit "cyklist" i stället för löpare.

Vad är det egentligen som har hänt? Det är artrosen i vänster knä som spökar. Sedan jag kom hem från Amerika i augusti har jag haft problemen. Jag hade likartade problem för drygt tio år sedan  men blev mirakulöst bra på mindre än ett år. Det är det jag har i minnet hela tiden; det finns hopp om att jag ska komma tillbaka. Positivt är också att jag inte har ont, varken då jag springer eller på natten, äter inget smärtstillande.

Jag har en dröm; göra något längre äventyrslöp kanske redan till hösten, kanske Stockholm-Göteborg. Och att  sommaren 2028, som 80-åring, springa mitt tionde coast to coast (den drömmen delar dock inte min hustru). Allt naturligtvis med korta dagsetapper, inga 5-6 mil om dagen. Viljan finns. Jag må vara en stukad löpare men inte knäckt.

Det enda goda med att inte vara ute och springa flera timmar om dagen är att det plötsligt blivit en massa tid över för annat. Ett spirande bokprojekt kan vara på gång (nej det blir ingen bok om mina coast to coast). Det blir också tid för mycket läsning- och ljudböcker. Och så fågelskådning och en massa gymbesök- jag bytte ju kedja, från F&S till Sats, och hittills har jag hunnit med ca 50 gym på drygt en månad. Då kommer SL-kortet väl till pass. Snart har jag betat av alla Sats gym i Stockholmsregionen och kan göra en rankinglista.

Det blir alltså mycket cykling på gymmen framöver. Och jag fortsätter med dom vanliga artrosövningarna: benpress, bensträck och lägger också till inomhuscykling, rodd och stakmaskin men något skrot lyfter jag inte. I sanningens namn ska dock sägas; miljöerna på gymmen är deprimerande. 

Keep on running!  

Mörkt, flera våningar under markytan och långa och krångliga utrymningsvägar-många av Sats gym kan bli rena dödsfälllan vid en brand. Ändå är de godkända av brandmyndigheterna. Bilden från Sats SoFo på Södermalm, en gång ett gammalt bryggeri.

Tänker du på hur brandskyddet är utformat på ditt gym? Nej, knappast. Det borde du göra. . .

Jag har under december besökt 31 gym på Sats, min nya gymkedja efter att ha lämnat Friskis&Svettis. Helhetsintrycket är positivt: stora och fina anläggningar i gott skick med ett enormt utbud just i Stockholms innerstad. Baksidan är att gymmen ofta ligger i hopplösa lokaler med inga fönster, flera våningar under jord, långa gångar och med branta tappor och avsaknad av hiss. Farligt vid en brand med andra ord.

Branta trappor är ingen höjdare. Bilden frrån Sats Stureplan.

Skräckexemplen är Sats gym vid Fridhemsplan och SoFo Södermalm, anläggningar som den med minsta rörelseproblem bör undvika. Först ska du ner för en massa branta trappor, uppemot 50-60 trappsteg på varje anläggning, sedan ta dig fram i ett antal källargångar mer eller mindre upplysta. Här gäller det att ha koll på var nödutgångarna finns. Dessbättre ska ingen behöva springa upp hela vägen från bottenplan till gatuplan, i en nödsituation kan du fly ut i trapphus eller ut på en gård.

Föredömligt: brandsläckare och utrymningsplan. Bilden från Sats Fridhemsplan.

Formellt finns säkert inget att anmärka på brandskyddet. Sats följer reglerna. Men det gör ändå inte källargymmen säkra. Vem håller koll på var nödutgångarna finns? Bäst hade varit om gymmen varit i ett plan och legat i gatunivå. Men det gör knappt något. Det skulle bli alldeles för dyrt. De här lokalerna går inte att använda för bostäder eller kontor, knappt ens för lager.

Reglerna är annars ganska stränga. Det får inte vara längre än 30 meter till en nödutgång (finns det trappor kortas avståndet med trappans längd X 4 och finns det sprinklers kan avståndet vara något längre), brandsläckare ska finnas minst på var 25:e meter och det ska finns belysta utrymningsskyltar och en utrymningsplan som visar var nödutgångarna finns, brandisnpektion ska göra minst en gång om året etc.

 Det som förvånar är att gymgästerna knappt verkar bry sig om att de tränar i en mörk grotta. Uppenbarligen vänjer man sig. I bastun har jag pratat med många och få känner till var nödutgångarna finns.

Vid en explosionsartad brand 2007 på Långholmsgatan på Södermalm skadades sju personer när det började brinna i ett solarium. 

Överdriver jag? Tror inte det. Olyckor och bränder förekommer då och då på gymmen men vad jag känner till ännu ingen dödsolycka på grund av brand. Relativt vanligt är bränder i bastur och det förekommer också att löpband blir överhettade och börjar brinna. Tyvärr förekommer också anlagda bränder. Det är extra viktiga att papperskorgar, inte minst på toaletterna, tömms regelbundet och att personalen är brandskyddsutbildad.

Är det bara Sats som valt olämpliga lokaler? Nej, det förekommer även hos andra kedjor. Hos Friskis gäller det bl a anläggningarna vid Hornstull, Sveavägen och S:t Eriksgatan.

Alla mina gymbesök på Sats kommer i vår att mynna ut i en rankinglista. Ännu har inget gym fått toppbetyg. För det krävs: allt ovan jord, mycket fönster, löpbanden vid fönstren, löpband med bildskärm och att anläggningen har en bastu. Rent utrustningsmässigt klarar alla mina behov.

Keep on running!

Det blev pendlarbåt idag till LIdingö under min jakt på alla Satsgym i Stockholmsregionen. Anläggningen i Gåshaga gilldade jag, gav en känsla av kvartersgym, och efter en råkall dag uppskattades bastun extra mycket.

"Hi Björn,
On behalf of the Streak Runners International (SRI), I want to congratulate you on completing 11 years of your current running streak! Great job!"

Ovanstående mejl mottog jag idag från den amerikanska löparorganisationen SRI/USRSA som försöker hålla rätt på världens alla löpare som ägnar sig åt runstreak, det vill säga att springa minst 1 mile (1,6 km) varje dag. Är elva år mycket? Både ja och nej.

Runstreak är främst ett amerikanskt fenomen. På organisationens lista finns 5 000 namn, de flesta amerikaner men också en del svenskar. Toppar listan med en runstreak på 55 år gör 81-årige Jim Pearson från delstaten Washington. Rekordet kommer snart att ryka- underifrån jagas han av flera "ungdomar" i 70-årsåldern.

Jim Pearson, 81, har ett personbästa på 2.22 på maraton. Foto: Seattle Times  

Själv har jag nummer 673 på listan. Det finns också en Sverigelista med betydligt blygsammare resultat. Toppar gör Ellen Westfelt från Vallentuna med 12 år mot mina 11 och en fjärdeplats. Hade jag i början känt till begreppet skulle runstreaken kunnat vara längre.

Självklart bryter man ogärna en runstreak men sjukdom och skador kan stoppa. Jim Pearson låg för tio år sedan inlagd på sjukhus med dropp och slangar men rymde. Så långt i ren galenskap ska jag inte gå.

Löpningen haltar fortfarande fram, i lördags sprang jag ett parkrun i Judarn på usla 37 minuter och blev näst sist. Och hitills har jag på två veckor hunnit springa till 18 olika Satsgym, cirka 50 återstår innan jag gått i mål.

Keep on running!

Ett gym under marken intill ett  P-garage (bilden ovan) och ett annat med en brant trappa ner till träningslokalen (undre bilden) undviker jag helst. 

Stockholm är nerlusat med gym. Bara i Stockholmsregionen har gymkedjan Sats ett 70-tal, tre gånger så många som konkurrenten Friskis & Svettis. Mitt mål är att under 2026 springa till Sats alla gym i regionen.

Detta löparprojekt inleddes idag med att jag sprang till Sats gym på Kungsholmen, totalt fem stycken. Eftersom jag bor nära Kungsholmen vet jag nu vilka jag troligen aldrig kommer att besöka mera. Anläggningar under marknivå och med branta trappor eller bara indirekt dagsljus kommer jag att nobba. Bort faller därför Sats Fridshemplan, Sats Schelegatan och också i viss mån Sats Sankt Eriksbron. Alla anläggningar håller annars hög klass vad gäller utrustning, storlek och skick.

Finns det då lagkrav på dagsljus? Nej, inte för besökarna men i viss mån för personalen som jobbar där.

-Det hade jag ingen aning om, säger en av de anställda. Tack för tipset!

När dagen var slut var jag rätt utpumpad. Förutom att träna benen i diverse sittande redskap passade jag också på att springa lite på löpbanden. Sats löpband är i regel av märket Precor, helt ok men tyvärr saknar dom bildskärm. Min favorit är annars Technogym, som har ett hårdare band med mera asfaltskänsla, och dom banden finns på några F&S.

Möjligen kommer denna subjektiva undersökning att mynna ut i att jag korar Sats 5-10 "bästa" anläggningar i Stockholm. Gissar redan att Sats Torsplan, mitt närmaste gym, kommer att ligga bra till- stora fönster och en liten löparbana uppe på taket.

Dålig löpform och ett regnigt Gävle gör att jag avstår lördagens Bore Cup. Får återkomma om en månad då cupen drar vidare till Östhammar.

Keep on running! 

Vilket löpband ska jag välja? På Sats Torsplan finns 24 löpband och de flesta träningsredskap man kan önska. För en gammal F&S-kund upplevs detta som rena lyxen även om jag gärna sett att några löpband hade bildskärm, positivt dock att banden gick att ställa in för nerförsbacke.

Idag bytte jag gymkedja- från Friskis & Svettis till Sats. Känslan var densamma som när jag på 70-talet bytte min slitna Volvo PV 544 och pappa skänkte mig en BMV 2002: en känsla av lyx och lycka.

Året var 1973 och jag hade fått min första fasta journalisttjänst på Västernorrlands Allehanda i Kramfors. Föräldrarna såg det som rena deportationen och tyckte sonen i alla fall skulle ha en riktig bil. Under vikariesvängen i Småland hade jag kört en MGB GT men i Norrland blev det en risig PV och MG:n ställd på vinterförvaring.

Jag har varit F&S trogen under många år, har sett kedjan lite som en folkrörelse och aldrig reflekterat över att konkurrenterna kunde vara bättre. Ibland har jag dock varit "otrogen" och tränat på andra gym.

Bytet satt långt inne. På F&S har jag fått många bekanta och personalen känner mig. Jag har också besökt vartenda Friskis i Stockholmsregionen och sprungit till alla. Det som fick mig att säga upp abonnemanget var deras reklam: 25 % rabatt på ett årsabonnemang. Men det gällde naturligtvis bara nya kunder, inte dom trogna. Samtidigt lockade Sats med 2 månaders gratis träning. När dessutom mitt närmaste F&S är det sämsta av alla i kedjan blev det Sats.

Sats tillhör inte dom billigare men med rabatten handlade det om cirka 200 kr mera i månaden. Eftersom jag börjat träna nästan dagligen på gym och att Sats har betydligt fler, större och lyxigare anläggningar blev valet tillsist inte så svårt. 

Stora omklädningsrum är nog så viktigt- mitt närmaste Friskis i Hagastan har inte det och heller ingen bastu. I det omkläddningsrummet kändes det som man alltid stod i vägen.

Keep on running!

Klart för start i Haga parkrun med 145 löpare på startlinjen. Parkrunchefen Deri Thomas med ansvar för parkrun i bland annat Norden ger löparna de sista instruktionerna. I detta mitt 108:e parkrun och 45:e i Hagaparken kom jag bland de sista men åldersomräknat strax över mitten- det finns hopp.

Det känns som att jag är sakta på väg tillbaka. Känslan sitter inte i benen utan mera i huvudet. Nu kan tankar på löprundor på över milen dyka upp, något som inte hänt efter senaste coast to coast.

Kom på mig själv idag att på skämt säga till hustrun:

-Man skulle kanske springa ett tionde coast to coast. . . ?

Infallet möttes med tystnad. Och något tionde blir det inte. Jag är för gammal, fyller 78 om drygt en månad. Artrosen i vänster knä hämmar fortfarande löpningen, jag är väldigt långsam men har dessbättre inte ont. Nattetid känns dock värken, men som sagt: det verkar som jag är sakta på bättringsvägen.

Dagens parkrun i Hagaparken var dock inget kvitto på att det vänt. Att springa 5 km på 35:51 när du för ett år sedan sprang samma bana 8 minuter snabbare är bevis nog. Nej, det hoppingivande var att jag efter loppet kände mig löpsugen och tog en omväg hem och fick ihop totalt tolv kilometer. Veckan kommer därför att sluta på en "rekorddistans" på över 60 km. 

Snart startar favoriten Bore Cup med första deltävling den 6 december i Gävle. Det har inte funnits en tanke på att springa men kanske nu . . . Jag kommer att bli sist i 70-klassen men får väl skylla på artrosen . . .

Keep on running!

En isig bana fick arrangörerna att ställa in premiären på Bulltofta parkrun i Malmö. Även stans andra parkrun (Ribersborg) ställdes in.

Tågbiljett var köpt, hotell bokat och väl framme i Malmö nås jag av beskedet: loppet är inställt. Istället för 5 km på isiga parkvägar fick det bli 5 km på hotellets löpband.

Besviken? Ja, men arrangörerna gjorde rätt. Också loppet i Skatås, Göteborg, ställdes in av samma skäl. 

Det verkar ha gått troll i parkrunpremärerna. När Östersund för några år sedan skulle starta hade jag också köpt tågbilett och bokat hotell. Den gången var det Corona som dödade. Viruset tog också död på loppet i Halmstad som bara pågått några månader.  Men så illa ska det inte gå i Malmö, när isen är borta öppnar man förhoppningsvis igen. Jag får återkomma vid ett senare tillfälle.

Bilden är från 13 mars 2020 och jag sitter på ett nästan tomt tåg till Östersund. Dagen innan har högsta ledningen för parkrun beslutat att stoppa alla sina lopp i hela världen.

Tågresan till Malmö blev också ett litet äventyr. Som vanligt var tåget försenat. Men nu hade jag i alla fall "tur", förseningen blev 1 timma och 2 minuter och just dessa 2 minuter var viktiga eftersom SJ ersätter med 25 procent om förseningen är över 1 timma på en långresa. Men det är något som många resenärer inte känner till. Du måste själv ansöka om förseningsersättning och eventuella merkostnader. Men SJ ropade naturligtvis ut i högtalarna på detta fullsatta tåg:

-Glöm inte att ansöka om förseningsavgift!

Jag skojar. Sådant håller tågoperatörerna tyst om. Annars skötte sig SJ utmärkt- pengarna fanns på mitt konto bara någon timma efter ansökan. Nu återstår att se om SJ också ersätter min "festmåltid" på KFC kort efter ankomsten.

Keep on running!

Det här var mitt 14:e parkrun i Uppsala och det klart långsammaste (34:11). I mars i år var jag 9 minuter snabbare men hade då inga artrosbesvär. Dessbättre har jag inte ont när jag springer och att klassa artros som en löparskada är nog missvisande. 

När jag idag passerade 700 mil blev det mitt 24:e år i följd med minst 500 mil per år. Risken är stor att sviten bryts nästa år.

Under dessa 24 år har jag i snitt sprungit 728 mil per år vilket innebär 14 mil/veckan. Att det blivit dessa relativt höga mängder beror till stor del på mina nio coast to coast. Fyra av åren har legat på drygt 900 mil och under rekordåret 2016 sprang jag 1 019 mil.  

Två parkrun i Västerås och nu ett i Uppsala denna vecka, plötsligt är jag igång igen och det känns aningen bättre. Men ska man skratta eller gråta över denna trippel: 44:33, 36:24 och nu 34:11, dessutom på en helt platt bana? Vänsterbenet är kraftlöst, ingen studs i det och skon skrapar då och då i marken. Det mest hoppingivande är att jag springer utan smärta.

Häromdagen röntgades knät och svaret överraskade inte. Jag har har artros i vänster knäled och artrosen har förvärrats jämfört med 2012 då leden också röntgades. Men ännu är det inte ben mot ben. Uppgiften för mig och fysioterapeupten blir nu att finna bra övningar som stärker musklerna runt knät och förhoppningsvis kunna få mig att hoppa på ett ben. Jag tränar dagligen på gym, tror inte det är kört men sådant här tar tid. 

Nästa lördag åker jag ner på premiären av Bulltofta parkrun.

Keep on running!