Christy Casteel är mormon och invigde mig i deras värld. Bland annat avlivade hon myten om att man tillåter månggifte. "Det är olagligt och jag har aldrig hört talas om att någon skulle ha mer än en hustru". Foto: Waldemar Hansson

På restaurangen Angies i Logan "where the locals eat" kom jag i samspråk med Christy Casteel. Hon var lite nyfiken på vad jag höll på med och jag var nyfiken på hur mormonerna i Utah lever sina liv.

Vi fick direkt väldigt bra kontakt och pratade om allt mellan himmel och jord. När jag hade ätit upp min jättebiff med två extra portioner potatismos och druckit tre glas Coke beställde jag kaffe. In kom två koppar och jag sköt över ena till Christy. Tänkte inte på att mormoner inte dricker kaffe (inte heller te,sprit eller använder droger)

-Hur är det med måggifte?

-De är olagligt idag, har aldrig hört talas om det, säger hon. (grundaren Joseph Smith äktade dock flera hustrur).

Christy fingrar på vigselringen.

-Min man gick bort för några år sedan och jag behåller ringen på fingret. Vi kommer att träffas i himmelriket.

-Vad får dig att tro det?

-Jag tror inte, jag vet.

Hon förstår att löpning är viktigt i mitt liv men vad  är viktigast? Familjen, barnen och barnbarnen, svarar jag. Hon nickar instämmande.

-Jag har fyra barn och 21 (!) barnbarn, berättar hon.

Jag sätter nästan kaffet i vrångstrupen. Och hon kan barnbarnens födelsedagar, fast lite osäker på de fyra senaste. Och jag som knappt vet när mina fem barn är födda, än mindre de nio barnbarnen (ett tionde är på gång).

När jag berättar att jag möter så mycket vänlighet bland mormonerna och att Utah är min favoritstat, blir hon extra glad. Vi skiljs sedan utanför restaurangen och hon får mitt visitkort. Jag lovar att hon är på bloggen imorgon.

Dagens löpning mellan Tremonton och Logan blev 47 km och jag plussade på med 1 km på hotellets löpband. Imorgon väntar en besvärlig bergsetapp. Foto: Waldemar Hansson

Keep on running!

Jack med sin hund på väg att hitta någonstans att sova.

Vi rullar båda en trehjulig vagn. Och vi har båda tagit oss till fots från Oregons kust till staden Tremonton i Utah. Ändå är våra världar totalt olika.

Jag mötte Jack, en hemlös man med en hund i sin vagn, på huvudgatan i Tremonton. Jag tryckte hans hand och han blev glad över uppmärksamheten. Jag var på väg till mitt hotell, Jack var också på väg att hitta någonstans att sova för natten.

-Hur lång tid har du behövt för att gå från Oregon?

Jack tog fram en skrynklig karta. Han visste inte så noga men gissade på en månad. Jag sa det inte, men tvivlade på att han skulle ha gjort det på ungefär samma antal dagar som jag. Jag frågade om han har någon ”slutdestination”. Jodå, någonstans på östkusten. Likheter igen.

Vi är båda långdistanslöpare, men Bruce Nelson 71, springer helst backiga ultralopp. Foto: Waldemar Hansson

Det här var mitt fjärde besök i Tremonton. Och vid alla har jag träffat mormonfamiljen Bruce och Joan Nelson från Honeyville, båda ultralöpare. Men denna gång var Joan inte med, hon gick bort i februari i hjärncancer. Bruce var märkbart berörd men verkade ändå tycka det var trevligt att träffa mig på en restaurang i Tremonton. Vi hade många gemensamma  minnen från löpningens värld och jag lovade honom i ett svagt ögonblick att komma tillbaka nästa år och springer Logan Marathon, en snabb nerförsmara.

Tvättdags igen. Jag brukar tvätta ungeffär var tionde dag. Foto: Waldemar Hansson

Keep on running!

Idag Memorial Day för amerikanerna och även helgdag för mig. För att ha något att göra blev det en jogingtur till en underskön vattenreservoar ett stycke in i Idaho, totalt 27 km in på "löpkontot", bra att ha om jag skulle behöva ta en Steve. Nya glasögon och ögondroppar fixade ögonen. Foto: Waldemar Hansson

Keep on running!

Vi denna skylt har jag hoppat flera gånger, kan inte hålla räkningen på alla. Utah ser jag som den vackraste delstaten i hård konkurrens med Oregon. Men ingen stans finns det så hjälpsamma människor, tacka mormonerna för det!

Dags för lunchpaus i det fria vid en av avfarterna på motorvägen Foto båda bilderna; Waldemar Hansson,

Äntligen Utah, en av mina favoritstater. Vackert, bergigt och en extremt hjälpsam befolkning.

En tuff dag i stekande sol på motorvägen.  Jag har kommit till Snowville i Utah, ett samhälle stort som Malta, det vill säga under 200 invånare. Här finns i stort sett inget mer än ett truckstop, två matställen (båda stängda idag och imorgon) och ett motell. Samhällen som det här fungerar ändå som små  oaser, utan dem skulle det mesta vara ren ödemark.

Känner fortfarande av den höga höjden men ögat verkar ha lugnat ner sig, svider inte lika mycket. Idag skaffade jag också ögondroppar, något jag aldrig prövat. Så en del verkar nu gå i rätt riktning. Mest lättad blev jag ändå av att en extremt teknikkunnig person lyckades fixa mitt trådlösa tangentbord. Det är just krånglande tekniska prylar som oroar mig, inte löpningen i sig.

-Do you need any help? frågade mormonen  Michael Moody, som kom direkt ifrån kyrkan. Och jag behövde hjälp- vatten för att skölja mitt svidande öga. Michael var som 17-åring missionär i Kållered utanfför Göteborg.

Keep on running!

I Malta bor jag i en "camper", fullt i klass med ett hotellrum. Här finns ett komplett kök, fyra sängplatser, soffa, matbord, toa med dusch och badkar, tv, etc.

Jag har fortsatt problem med den höga höjden. Nästan lika mycket gång som löpning idag. Minsta fartökning och jag blir trött.

Annars är vyerna fantastiska; det ligger lite snö på fjälltopparna och idag var jag uppe på 1 700 meter. Så länge benen är fräscha är jag inte orolig över den tunga andningen och den något förhöjda pulsen.

Med min ankomst till Malta steg invånarantalet från 167 till 168. Trots litenheten finns ändå en hel del service. I Malta finns en bensinstation, två matställen, ja kanske tre, varav det ena också är en livsmedelsaffär. Att servicen kan upprätthållas på så här små orter beror på ett stort omland. Kundtillströmningen var stor.

När det kommer en främling blir uppmärksamheten stor. Många kom fram och frågade vad jag höll på med. Amerikanen är generellt nyfiken- och intresserad. Kontrasten är enorm mot hur det är hemma.

Ingen dag utan några problem. Den här texten skrivs med stort besvär-mitt trådlösa tangentbord har slutat att fungera. Och så svider det som tusan i ena ögat. Trodde det var svett men kanske något värre. Vederkvickande sömn ger förhoppningsvis resultat. Godnatt!

Keep on running.

2024: Mormonfamiljen Pilling utanför deras stora och lyxiga villa i utkanten av staden Burley i Idaho. Även den här gången tog jag alla i hand och alla mindes mitt besök två år tidigare.

2023: samma familj samlad i deras jättestora kök.

-Hej Björn!

Jag är mitt ute på landsbygden och hör en person på cykel ropa mitt namn. Jag känner igen mannen direkt, han bjuder in mig till sitt hem och jag får träffa hans stora familj.

Ja, det har sina fördelar med att springa samma rutt. Finns det något trevligare än igenkännandets glädje? Jag fick idag ånyo träffa denna gästfria mormonfamilj. Full aktivitet rådde i deras stora och lyxigaa hus med utsikt över Snake River. Giftermål stundade om två dagar för en av döttrarna.

Stannade till vid en underbar mexikansk restaurang i det lilla samhället Declo med 350 invånare. Många jobbar sommartid tillfälligt inom jordbruket men här finns också en större andel fast boende från Mexiko. Jag har ätit här tidigare och maten är toppen.

Dagen blev en av mina kortare, 34 km, och jag kunde därför ta sovmorgon. Etappen blev ändå inte helt lätt; backarna är enorma och jag är nu uppe på höga höjder (1400 meter) och känner av den höga höjden. Ibland är det nästan omöjligt att springa, minsta fartökning känns direkt, inte i benen utan i andningen. I Utah kommer jag om några dagar möta betydligt högre höjder, ja i Kepnekajseklass.

Första skobytet. Karbonplattan tittar fram och Nikeskorna lagade med silvertejp.  Byter nu till Brooks Adrenaline.

Fulare bil har jag inte sett. Men vad är det för märke, modell och tillverkningsår?

Morgiondagen blir spännande. Då ska jag bo i en större husvagn. Det var airbnb som räddade mig igen.

Keep on running!

Detour (omväg) har sällan inneburit någon omväg för mig. Jag brukar ta mig fram överallt, oavsett vad som står på skyltarna. Men de ger mig skrämselhicka och det verkar pågå vägarbeten överallt.

Detour, road is closed, no sholder (ingen vägren), grave (grusväg) . . . Det är för coast to coast-löparen "fula" ord, ord som han inte vill höra.

Minns jag rätt, har vädret eller mänskliga makter nästan aldrig stoppatmig under ett coast to coast. Jag har hamnat i en tornado, varit med om de värsta åsk- och regnväder, vägar som varit stängda vinterid på grund av snö eller laviner, översvämmade vägar och stängsel runt vägarbeten etc. Men alltid har jag på något sätt ändå tagit mig fram. Glömmer aldrig när jag i Utah blev körd på snöskoter över fjället in i Wyoming.

Även under detta coast to coast har det varit en hel del hinder. I dom situationerna gäller det att ta det lugnt. Lättare sagt än gjort . . .

Dagens höjdpunkt skulle bli att träffa den 81-årige "potatiskungen" Cy Slatter i det lilla samhället Hazelton. Jag har träffat honom två gånger på restaurangen där och båda gångerna har han blivit väldigt rörd. Så jag tog omvägen över Hazelton men restaurangen var nerlagd och potatisodlaren såg jag inte skymten av.

Med stängd restaurang fick luffaren hitta sin egen matplats i Hazelton; det blev bakom Family Dollar och maten bestod av en liten hamburgare och en pizza tinad på macken samt en Cola. Helt ok eftersom det var varmt i solen.

Randy Tolman, Jerome, har sprungit ett maraton på 2.54. Men det var för 40 år sedan och 200 pounds lättare, skrattar han och klappar sig på magen. Han var mäkta imponerad över mig och skänkte en penninggåva, som han insisterade att jag skulle ha.

Trasslet med de felbokade hotellen håller på att reda upp sig men kommer att kosta mig ett par tusen kronor. Signaturen Bengt här på bloggen kom med ett lysande förslag: ta en vilodag så kommer du rätt i körschemat, föreslog han. Jag är nu inne på den linjen och därmed slipper jag att boka om en del hotell, visserligen avbokningsbara, som ligger några veckor framåt i tiden. Det skulle i så fall bli min första vilodag under ett coast to coast.

Omöjligt att springa på denna grusvägsom går vid sidan av Interstate.

Dagens löpning Jerome-Hazelton-Burley blev lång och besvärlig: 61 km och jag var inte framme förrän det blivit mörkt. Mot slutet övergick plötsligt en service road i en graval road, alltså grusväg. Usch, mycket gång. Benen känns fräscha men löpningen går tungt, det är andningen som är problemet. Kan det vara den höga höjden?

Dagens något udda fråga: Vilken är den vanligaste färgen på de tunga lastbilarna i Amerika? ange också gärna procentandelen (jag har gedigen statistik).

Keep on running!

Jag har av misstag fått en dags förskjutning i mitt körschema varför flera gjorda hotellbokningar blivit fel. Tyvärr gjorde jag bokningar som inte är avbokningsbara. Detta misstag kommer att kosta mig flera tusen kronor.  Får svälja förtret.

Är nu i Jerome och hade tur att få tag i ett hotellrum.

Keep on running!