Internet är uppe! Här fortsättning på gårfagens drama.

Ja, hur gör man när katastrofen är nära? Det är inte första gången en avstängd väg ställer till problem. Tänk bara på händelsen i Utah för flera år sedan då snön hindrade fortsatt färd över fjället till Wyoming. Den gången lyckdes jag få en ortsbo att köra mig med sin snöskoter över fjället.

I nödsituationer tänker jag: take it easy, take i easy. Det här fixar du. Det finns alltid folk som kan hjälpa, nio av tio vill hjälpa. Fast det här staketet verkade svårforcerat. Själv kunde jag slinka förbi vid sidan men inte vagnen. Då såg jag räddningen; ett par kommer gående innanför staketet, mannen verkde stark. Han lyfte helt enkelt bort staketet och jag kunde rulla in.

-Men se upp längre fram, där är också avspärrningar, varnade kvinnan.

Nästa staket verkade vara ännu mera svårforcerat. Lite desperat började jag rycka i det och ljudet fick en vakt att rusa fram. När han såg skylten med Coast to Coas sken han upp:

-Oh, sir, I shall help you. But don´t tell anbody what we have done.

Voilà, jag var igenom och slapp en omväg på ett par mil.! Det hela var lite extra turligt eftersom Linda och jag skulle ha en avskedsmiddag bara några hundra meter på en fin restaurang vid ett vattenfall. Jag blev bara lite försenad . . .

En vacker gammal bro från sekelskiftet.

Vägen jag hade sprungit på var den vackraste jag sett; slingrig, ingen trafik, små vattenfall, mäktiga träd, lummig grönska och helt betagande utsikter över Colubia River långt nedanför. Det var tredje gången jag var här. Just det där med att ha varit på en plats tidigare förhöjer upplevelsen. Men jag borde ha sett skyltarna långt innan som varnade för avstängningen.

Ett av många vattenfall längs vägen.

Jag stannade till vid en liten lokal fest, en insamling för kommunens public school. Här var skylten också till hjälp; folk kom fram och pratade och jag fick veta en del om bygden.

Motorvägslöpningen senare på dagen var mindre trevlig, särskil när det blivit mörkt. Nu väntar några dagar med mycket motorväg. Fördelen är att dessa vägar inte är så backiga och att vägrenarna är breda.

Keep on running!

Vägen avspärrad. Staketen verkade omöjliga att forcera. Vad göra för att undvika en omväg på flera mil?

Tekniska problem (nästan obefintlig internetuppkoppling) gör att dagens blogginlägg utgår. För att lugna eventuellt oroliga; jag kom  fram.

Keep on running!

En glad kund hos t-mobil. Äntligen fungerade telefonen igen.

En telefon som plötsligt inte fungerar- det finns värre saker som kan drabba ensamlöparen i främmande land. Men gårdagens telefonproblem var en av de värsta upplevelser jag haft under mina coast to coast.

Så här var det: igår skaffade jag ett amerikanskt telefonabonnemang på fyra månader, att surfa med svensk telefon är ohyggligt dyrt. Trots att jag knappt använde telefonen i början var jag snart uppe i drygt 500 kronor och min operatör stängde då av mig. Tack för det!

Abonnemanget jag köpte hos t-mobil kostade totalt ca 2 000 kronor men då ingick mycket datakraft. I butiken testade man att allt var okej. Jodå, det gick att ringa och att surfa gick också strålande. Men glädjen varade bara en dag, plötsligt hade jag inget internet, bara wifi fungerade. Hade det hela något att göra med avstängningen av det svenska abonnemanget?

Natten blev sömnlös. Ett tag trodde jag att det var helt kört och att jag måste avbryta. Nisse, min äldste son och webmaster kontaktades men han lugnade mig. Det har inget med avstängningen att göra, trodde han. Och han borde veta; en gång räddade han mig när jag satt med en svart och kapad skärm på ett hotell i en liten håla i Wyoming. Från Sverige kunde han fjärrstyra och få igång datorn.

Så idag blev det en omväg till en annan t-mobil butik. Den unga kvinnan med piercad näsa och tunga fann snart felet. Det var en inställning man glömt att göra i den andra butiken. Det var med lätta steg jaglämnade affären och de dryga 60 kilometerna idag gick också lätt, trots alla backar.

Vackert men backigt. Måste snart fixa handbromsen.

Oregon City med mängder av fiskare på floden. Observera vattenfallet i bakgrunden.

Efteråt funderade jag: tänk vad mycket lättare det var under mina första USA-löp, papperskartor och en väldigt enkel telefon fast den la också av, tålde inte fukten i sydstaterna.

Dagens andra glädjeämne var en äldre kvinna som stoppade mig. Det blev selfies, utdelat visitkort och en avslutning med en kort bön. Sånt händer inte i Sverige.

Tredje glädjeämnet skulle väl vara KFC. Telefonreparationen firades där med en brakmiddag. Och att DQ var granne med det fina Choisehotellet här i Troutdale blev en bonus efter den långa löpningen.

Keep on running!

Knappt någon använder visitkort idag. Men jag gör det och idag delade jag ut mina första.

Jag hade stannat till vid en Diary Queen, kedjan som är känd för sina glassar. Som vanligt parkerades kärran utanför entrén och ingen kunde missa skylten "COAST TO COAST". Det dröjde bara några minuter innnan första matgästen kom fram till mitt bord.

-Jag såg skylten . . .

Och så var samtalet igång. Mina gamla visitkort med webadressen till bloggen kom nu till användning. Jag har rätt många läsare i Amerika och kanske blir dom något fler nu. Jämfört med svensken är amerikanen ofta intresserad av vad jag håller på med. Under mitt löp från Smygehuk till Treriksröset talade jag knappt med en enda person, trots att jag även då hade en stor skylt på kärran. Kanske inte så konstigt att jag återkommer år efter år till Amerika.

Dagens distans 58 km.

Keep on running!

Ensam, förväntansfull och lycklig på en öde och storslagen Stillhavsstrand utanför den lilla kuststaden Lincoln City i Oregon. Jag har precis smakat på det salta vattnet, försiktigt doppat skon och sett den ena mäktiga surfvågen efter den andra rulla in mot stranden. Sälv ska jag försöka för nioende gången rulla över en kontinent. Foto: Jeremy Ito

Jag kom att tänka på "Den gamle och Havet" av Ernest Hemingway, en ljudbok jag just nu lyssnar på, när jag med lite stapplande steg knuffade kärran ut på stranden. Ska jag orka det här ännu en gång? Ja, det ska jag!

Nej, några tankar på de 500 milen fanns inte. Skulle man tänka så, ja då skulle man bli tokig. Och så tänker ju heller ingen maratonlöpare på startlinjen, även 42 km är långt. Min första dag blev 47 varav 3-4 mil var ren uppförslöpning. Tungt med andra ord. Krypkörde I backarna och i huvudet surrade mantrat: keep on running. Och så mumlade jag då och då; jag får lita på rutinen.

Annars får nog den första dagen beskrivas som perfekt. Sol hela dagen, kall morgon, 8 grader vid starten och 13 på eftermiddagen. Och på köpet dök en amerikansk löparbekant upp, John Wallace III, som 2004 ensam sprang över Amerika. Han liksom svensken Rune Larsson har varit mina inspiratörer.

John Wallace III förärade mig sin gamla nummerplåt. John har en imponerande runstreak på 35 år.

Linda Feldman är till stor hjälp. Idag fixade hon ett amerikanskt mobilabonnemang (t-mobile) till mig. Kommer nu att lyssna mycket på SR.

Vid stranden fanns också Linda Feldman, min "cousin" från San Fransisco. Hon har varit med vid i stort sett alla starter och vi de få gånger hon inte varit det, har hon bevittnat målgången. Under det här löpet är hon följebilschaufför under de första dagarna, sedan springer jag helt ensam.

När detta skrivs sent på kvällen börjar mina trötta ben kännas lite piggare. Jag äter några pizzabitar värmda i hotellets micro. Jag tror det är första gången jag burit hem en så kallad doggy bag från en restaurang när jag inte orkat äta upp all mat.

I morgon slipper jag de värsta backarna, å andra sidan blir distansen lite längre. Diary Queen och kanske en Burger King får bli räddningen. Och så har jag plenty med Gatorade, idag körde jag torrt lite för tidigt. En Snickers och en iskall Coke på badkarskanten ser jag också fram emot när dagen är över.

Keep on running!