Isin ger alla kunder ett vänligt ord i entrén till Walmart i Rocksprings, WY.

-Welcome till Walmart säger kvinnan i entrén till det stora varuhuset i Rocksprings. Och när jag går säger hon:

-Have a good day, Sir.

Tomma fraser? Nej, jag blir glad. Och för Isin från Turkiet betyder det levebrödet. Hon berättar att hon kom till USA för 1,5 år sedan och då kom snabbt in på arbetsmarknaden. Eftersom hon ännu inte riktigt behärskar engelskan får det bli entréjobbet i början men senare arbete inne i varuhuset och då med en lön på drygt 20 dollar i timman.

Vad tjänar du? frågar jag. 

-Jag får 15 dollar i timman och arbetar åtta timmar om dagen, fyra dagar i veckan. Jag har familj och vi klarar oss.

Jag besökte varuhuset för att köpa Gatorade pulver, mycket billigare än att köpa den färdiga sportdrycken. Och så slinker det naturligtvis med en Snickers. Denna ädla produkt finns i flera varianter och olika storlekar. Eftersom det inte fanns jämförpriser blev det mycket räknande bland hyllorna.

Walmart kritiseras ofta för sina relativt låga löner. Men skulle du jobba på t ex McDonalds här i Rocksprings skulle du tjäna några dollar mindre än Issin. Walmart kritiseras också för att deras etableringar slår ut de lokala butikerna.

Som utlänning imponeras jag dock av deras enorma utbud av sällanköps- och dagligvaror. Prisnivån verkar också relativt låg även om det mesta numera är dyrare än i Sverige. Jag gillar också att Walmart och även McDonalds låter funktionshindrade och äldre arbeta. Vid förra löpet, också i Wyoming, träffade jag en 86-årig Walmartanställd. Bra tycker jag också att företaget röt till mot Trump genom att vägra att hålla oförändrade priser när tullarna gör varorna dyrare. Själv äger jag några Walmartaktier och de har varit en bra placering.

Enkla jobb med låga löner behöver inte vara negativt, ett första steg in på arbetsmarknaden. Vi borde ha mera av den varan i Sverige, tycker jag.

En bekymmerslöst betande vildhäst bland sagebrushen utanför Evanston

Wyoming är känt för sina vildhästar. I lokaltidningen läser jag att över 3 000 vildhästar i sommar skall börja flyttas till andra områden där det inte är så mycket hästar. Debattens vågor går höga eftersom hästarna tydligen inte gör någon skada annat än att skrämma turister. En ortsbo berättar att vem som helst kan gratis fånga sin egen häst men ingen gör det.

Idag blev det "halv arbetsdag" med shopping, lokal löpning och gym och en andra natt i Rocksprings. Imorgon får jag min Steve.

Keep on running!

Två rariteter: en amerikansk joggare (Jake Jones) och en svensk coast to coast löpare. Bilden från Garden City, Utah. Foto Waldemar Hansson

Står du på en gata i en svensk stad behöver du inte vänta länge förrän du ska se en joggare. I Amerika kan du stå ett dygn utan att se en enda löpare.

Nej, Amerika är ingen löparnation. Den breda allmänheten motionerar knappast alls. Jag ser i alla fall inga joggare i de små samhällena eller i städerna. Hittills under detta coast to coast har jag sett ungefär tio joggare. Och så har det varit under alla mina coast to coast. Det är egentligen bara i universitetsstäderna eller i de större städerna du ser löparna.

Skillnaden mellan Sverige och Amerika är alltså enorm. Till Amerikas fördel ska dock sägas att man springer en hel del i skolorna och då är det cross country (terränglöpning) som gäller. Cirka 42% av de vuxna i USA är feta, och 68% är överviktiga. Men siffrorna för Sverige är numera inte så mycket bättre. Ibland besöker jag gym och här är det regel att man promenerar på löpbanden, den tendensen finns numera också i Sverige.

Det har nu varit några dagar med onödigt långa dagsetapper, idag 57 km. Sista milen mådde jag illa och fick mestadels gå. Jag är nu genuint trött på att springa på Interstate (motorväg). Lastbilarna verkar bli fler för varje år och dånet från dem överröstar allt. Först om drygt en vecka slipper jag Interstate och från och med Nebraska är all motorvägslöpning förbjuden.

Mäktiga berg i Green River, WY.

Keep on running!

Gery Landerum kommer på torsdag att ge mig en Steve på den 11 mil långa sträckan mellan Rock Springs och Wamsutter. Utkörningen kommer att kompenseras med lokal löpning- jag springer alltid den fulla distansen.

Ett svårt logistikproblem löstes idag på ett mycket oväntat sätt. I samtal med en vägarbetare nämnde jag i förbigående att jag behövde skjuts om några dagar, alltså en Steve.

-Den fixar jag.

Plötsligt känns allt mycket lättare. Sträckan Rock Springs-Wamsutter är en rysare, elva mil ren ödemark. Jag har fått Stevar här men det har varit besvärligt att hitta folk som kan köra mig. För två år sedan la jag ut en förfrågan på en lokal Facebookgrupp och fick napp, samma gjorde jag nu men tack vare Gery löstes problemet direkt.

Märkliga, grönskiftande berg längs I80 mellan Lyman och Little America. När jag tittade en längre tid kunde jag uttyda olika ansikten.

Dagen sträcka blev också lång, 57 km, men tack vare medvinden och att backarna var få gick det lite lättare. Men sista milen blev det väldigt mycket gång. Det är som att jag ger upp när jag närmar mig målet.

Little America är ett stort och ganska lyxigt motell och ett truckstop mitt ute i ödemarken längs motorvägen I80. Här har jag checkat in flera gånger och mitt rum är gigantiskt. Motellkomplext är uppbyggt som en liten stad, riktigt tjusigt.

Häromdagen skrev jag om mormonkvinnan som hade minst 18 barn. Nu vet jag mera. Hon tillhör en utbrytargrupp, Fundamentalist Latter Day Saint Church, som tillämpar månggifte, alltså något olagligt. Det var troligen förklaringen till att hon var så fåordig. Barnen utöver de 18 kan vara henens makes med hustru nummer 2.

Keep on running! 

Dagens 55 km mellan Evanston och Fort Bridger bestod av en tre långa backar., Three Sisters. Hur lång tror du denna backe är upp till krönet?

Långt, backigt, varmt och vattenbrist. Att jag inte stupade är ett under. 

Wyoming är en rysare. Det är den delstat  jag fruktar mest- oerhört ödsligt, trist landskap, generellt höjder på över 2 000 meter och så alla dessa backar. Det är så att man längtar till nästa delstat, Nebraska. Där börjar civilisationen, brukar jag säga.

Idag råkade jag ut för vattenbrist. Orutinerat! Efter att ha kört torrt ett timma räddade en lastbilschauifför mig med några flaskor.  Hur gör man egentligen när man har för lite vatten, är det någon idé att snåla och sprida ut intaget eller dricka upp allt i början? På ett truckstopp efter 42 km drack jag minst 2 liter Cola och då hackade motorn igång igen. Det är ändå inte fruktansvärt varmt, bara cirka 25 grader. Morgondagens etapp till Little America är lika lång men då ska jag ha mera Gatorade.

Inget lyxhotell i Fort Bridger men 63 dollar är billigt. Det gamla paret som driver Wagon Wheel Motel kände igen mig från minst tre tidigare besök. Eftersom kortläsaren inte accepterade mitt kreditkort bjöd dom stamgästen. Det var på detta motell min dator kapades och slocknade men Nils, min son, lyckades hemifrån fjärrstyra och återställa allt. Den gången var det nära att jag bröt.

Keep on running!

Den obligatoriska hoppbilden framför delstatsskylten. Nu väntar 65 mils löpning genom Wyoming, nästan i ren ödemark. Wyoming är den tuffaste delstaten av alla. Foto: Waldemar Hansson

Oregon, Idaho, Utah. Tre delstater är avklarade och nu är det Wyoming som gäller under nära två veckor.

Igår svag, idag stark som en Björn. Mina 60 km i Wyoming flöt på bra, knappt någon gång alls. Men så hade jag ett härligt mål att se fram emot: KFC i Evanston. Där beställde jag den mest kaloririka menyn och toppade med dubbla portioner potatismoms och majs. Allt sköljdes ner med drygt 1 liter Dr Pepper. 

I lördags var det Stockholm Marathon och min äldste son Nils var nöjd med sina 4.21 och en 13:e Sthlm M. Nästa år slår han pappa, som ifjol var 1 minut snabbare men på en mer lättsprungen bana (Simlångsdalen)

Keep on running!

Tre systrar i ålderdomlig klädsel tillsammans med sin mamma (tvåa från vänster) vid stranden till Bare Lake med sitt turkosblåa vatten. Flickorna gav ett osjälvständigt och blygt intryck medan 18-barnsmamman var fåordig, lite barsk. Foto: Nils Fredén

Först möter jag en 42-årig läkare på cykel utanför Garden City. Hans fru har fött åtta barn men nu tycker båda att det får räcka. Kort därefter kommer jag i samspråk med en 62-årig kvinna som fött minst 18 barn. Men den exakta siffran vill hon inte ange.

Att mormoner (Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga) kan ha många barn är välbekant. I snitt handlar det om cirka ett barn mer än för totalbefolkningen. Men i vissa familjer har man väldigt många barn. Det är religionen som uppmuntrar. 18 barn är inte rekord men ändå en mycket hög siffra.

Varför kvinnan är lite hemlighetsfull om antalet barn, vet jag inte men anar ändå. Hon tillhör en utbrytargrupp där man tillämpar polygami, alltså ett lagbrott. Rörelsen heter Fundamentalist Latter Day Saint Church. "Bonusbarnen" kan ha fötts av hennes makes andra hustru,

Blir det inte svårt att få ihop ekonomin med så många barn? frågar jag.

-Nej, vi lever billigt på landet och vi tar hand om varandra, svarar hon.

Vad tycker du är viktigast i livet?

-Familjen.

På den punkten verkar vi vara överens. Och det gäller nog för de flesta.

Nej, det blev ingetr bad idag heller. Foto: Waldemar Hansson

---

Löpningen har gått tungt de senaste dagarna. MInsta lilla fartökning och jag känner av mjölksyra i benen. Därför har det blivit alldeles för mycket gång och sena ankomster till hotellen. Känner inte igen det här från tidigare löp varför jag hoppas att det snart släpper.

Keep on running!

Ser du pricken där nere? Det är jag som kämpar mig uppför Logan Canyon. Klicka på bilden för större storlek! Drönarbilden togs av Waldemar Hansson.

Sveriges högsta berg är Kebnekaise, 2 096 meter (6 880 feet). Just nu befinner jag mig på en något högre höjd. För att nå dit krävdes att jag sprang en sträcka motsvarande ett maraton där varenda steg gick uppför. 

Det kan låta fruktansvärt jobbigt och det var det väl också trots att det blev mer gång än löpning. Märker att jag inte har samma krafter som för några år sedan. Men slitet var värt mödan. Canyonen från Logan upp till topparna runt Garden City är bland de vackraste USA kan visa upp.

När jag slet som värst kom jag att tänka på den svenska barnboken Nasses taxi. Den handlar också om en Björn. Nasse hade startat taxirörelse och körde kunder i sin skottkärra. Första kunden kördes i en uppförsbacke och Nasse blev trött. Andra kunden kördes i en nerförsbacke och det gick lätt. Nasse blev förvirrad och utbrast: uppförsbacke och nerförsbacke, det är väl samma backe?

Eftersom jag tidigare sprungit i denna canyon har jag lärt mig skillnaden mellan uppförsbacke och nerförsbacke. Första gången sprang jag nerför och då formligen flög jag fram. Idag var det i andra riktningen och det kändes som jag stod stilla- mjölksyra i benen trots att det inte var jättebrant.

Har du tänkt på att det är svårt att med ögat avgöra om det är plant, uppför eller nerför? Det var först när jag tittatde bakåt och såg en lång del av sträckan som jag förstod att det bar uppför hela tiden.

Om två dagar springer jag in i Wyoming. Spännande, den vildaste staten av dem alla.

Keep on running!

Christy Casteel är mormon och invigde mig i deras värld. Bland annat avlivade hon myten om att man tillåter månggifte. "Det är olagligt och jag har aldrig hört talas om att någon skulle ha mer än en hustru". Foto: Waldemar Hansson

På restaurangen Angies i Logan "where the locals eat" kom jag i samspråk med Christy Casteel. Hon var lite nyfiken på vad jag höll på med och jag var nyfiken på hur mormonerna i Utah lever sina liv.

Vi fick direkt väldigt bra kontakt och pratade om allt mellan himmel och jord. När jag hade ätit upp min jättebiff med två extra portioner potatismos och druckit tre glas Coke beställde jag kaffe. In kom två koppar och jag sköt över ena till Christy. Tänkte inte på att mormoner inte dricker kaffe (inte heller te,sprit eller använder droger)

-Hur är det med måggifte?

-De är olagligt idag, har aldrig hört talas om det, säger hon. (grundaren Joseph Smith äktade dock flera hustrur).

Christy fingrar på vigselringen.

-Min man gick bort för några år sedan och jag behåller ringen på fingret. Vi kommer att träffas i himmelriket.

-Vad får dig att tro det?

-Jag tror inte, jag vet.

Hon förstår att löpning är viktigt i mitt liv men vad  är viktigast? Familjen, barnen och barnbarnen, svarar jag. Hon nickar instämmande.

-Jag har fyra barn och 21 (!) barnbarn, berättar hon.

Jag sätter nästan kaffet i vrångstrupen. Och hon kan barnbarnens födelsedagar, fast lite osäker på de fyra senaste. Och jag som knappt vet när mina fem barn är födda, än mindre de nio barnbarnen (ett tionde är på gång).

När jag berättar att jag möter så mycket vänlighet bland mormonerna och att Utah är min favoritstat, blir hon extra glad. Vi skiljs sedan utanför restaurangen och hon får mitt visitkort. Jag lovar att hon är på bloggen imorgon.

Dagens löpning mellan Tremonton och Logan blev 47 km och jag plussade på med 1 km på hotellets löpband. Imorgon väntar en besvärlig bergsetapp. Foto: Waldemar Hansson

Keep on running!