Jag startar löpturen vid GÅ (min bostad på Tomtebogatan) och fortsätter sedan till Västerlånggatan-Hornsgatan-Skatteskrapan-Södra Station-Folkungagatan-Götgatan-Ringvägen och avslutar dagen på Tomtebogatan. En sida i Monopol är då avklarad och ca 25 km gjorda. 

I det riktiga Monopol är det tärning och spelpjäs som är i rörelse. I mitt Löparmonopol är det löparskor och joggingvagn.

Efter att ha sprungit på Stockholms alla gator är det dags för ett nytt lekfullt gatuäventyr. Den här gången tänkte jag slaviskt följa spelplanen i det klassiska sällskapsspelet Monopol.

Idén att "springa Monopol" är inte min. Jag fick den idag efter att ha pratat med en för mig obekant löpare. Vi råkade träffas på Stortorget i Gamla Stan.

-Är det du som var med i tidningen Spring och som sprungit på alla gator i Stockholm? undrade han.

-Jo . . .

Då berättade han att han ifjol tillsammans med några vänner "sprungit Monopol". Jag vill minnas att han sa att det blev 24 km.

Lustig idé tänkte jag först men lite senare under löprundan blev jag närmast besatt av tanken. Idén är ju helt lysande! Det här måste jag bara göra! Men nog måste det bli längre än 24 km?

Väl hemkommen började jag rekognosera på Google Maps. Tanken är att springa hela gatorna och i samma ordning som på spelplanen. Rutan "Gå" får bli bostaden hemma och "Inkomstskatt betala 4 000 kr" får bli Skrapan på Götgatan. Jag springer med gps och tar närmaste vägen mellan gatorna.

Jag vet inte hur lång tid det tar att springa ett spelplansvarv. Men det lär nog ta en vecka. Nu får jag fundera på vad Elverket och Vattenledningsverket ska få för verkliga adresser, Och fängelset, ska det vara det på Långholmen? Centrum måste bli Sergels Torg. Tänkte blogga varje dag och berätta lite om gatorna.

Keep on running!

Slitet trehjuligt ekipage med 73-årig förare som "vinnare" i löparutmaningen Spring tills du stupar, STDS. Under februari sprang jag totalt 965 km vilket gör ett snitt på 34 km/dag.

Egentligen är det fel att säga att jag vann Spring tills du stupar. Det var ju ingen tävling. Men det var i alla fall jag som sprang längst av alla.

Denna löparutmaning gick ut på att under februari springa eller gå minst det antal km som dagens datum angav. Klarade man inte det, ja då hade man stupat. Av de ca 180 tokstollar som ställde upp klarade knappt en tredjedel minimidistanserna som totalt uppgick till 406 km. Mina 965 km var alltså mer än det dubbla. "Tvåan" Hannes Svensson nådde 907 km och "Trean", Benny Eriksson  849, de flesta avverkade på löparband.

Alla som klarade utmaningen korades som "segrare". I mina ögon var dock den verkliga segraren inte en 73-åring utan en 72-åring, Sören Remar från Ulricehamn med sina 723 km. Det placerade honom på plats nummer fyra men eftersom han gått de flesta kilometrar måste det ha tagit honom en oherrans tid. Själv skulle jag inte mäkta med att gå så mycket (är själv lusig gångare och måste nästan springa efter hustrun när vi promenerar).

Roligt? Tja, sådär och ibland var jag rätt less på all pliktlöpning. Jag sa det inte till någon men målet var att springa längst av alla. "Ultramaskinen" Benny fick jag ständigt hålla koll på och en annan farlig konkurrent släpade efter med sina dagliga registreringar varför jag inte visste var jag hade honom. Nu var det som sagt ingen tävling men han hade kunnat klassas som "stupad".

Det fina med kråksången var dock att februari blev en fantastisk mängdmånad, fyra veckor där alla låg på över 21 mil. En sådan svit gör jag bara på ett coast to coast eller under STDS. 

Jag var också med i den internationella upplagan av STDS där jag blev tvåa. Överlägsen segrare blev en amerikansk löparkompis, John Price, som för närvarande går över USA.

Känner mig inte tröttkörd, är snarare i bra form- men lusig. Tur att inga tävlingar väntar på ett bra tag. Klarar jag att springa en mara under 4 timmar? Högst osäkert.

Vad jag däremot tror är att jag skulle gå i land med ännu ett coast to coast, mitt åttonde i så fall. Detta var ju planerat 2020 men pandemin satte stopp. Skulle USA mot förmodan öppna gränserna före juli månads utgång och om jag fått vaccinet, ja då sticker jag direkt.

Senaste USA-löpet geomfördes 2019 då jag var 71 år. Nu vid 73 är jag säkert en något sämre löpare rent fysiskt, däremot kanske mentalt starkare. Tidigare när jag och Jan ritade rutterna drog vi sällan upp längre dagsdistanser än 60 km varför snittdistanserna på samtliga coast to coast legat på dryga 50 km. Nu känns det som om 60 km vore möjligt.

Vad skulle fördelen vara med att öka längden? Jo, den största är att det blir lättare att få ihop logistikpusslet. Motellen ligger ju inte på fem mils lucka. Kan man spela med etapper på 5-7 mil, ja då går pusslet ihop och jag kan slippa många stevar.

Att nu under STDS på hemmaplan snitta på dryga tre mil om dagen har haft stora likheter med att göra fem sex mil i USA. Här hemma har man ju en hel del annat att göra än att bara springa . . .

Keep on running!

HÄR kan du lyssna på Björn Lindbergs intervju med mig.

Äntligen, Danderyd är klart! Tog tio dagar och blev totalt 34 mil.

Nu är det dags för en ny kommun. Tyvärr ligger de flesta alltför långt bort. När utmaningen Spring tills du stupar är slut i februari återgår jag nog till mer "normal" löpning.

Hedrad av att Danderyd låtit uppkalla en gata efter mig.

Gatuprojekten uppmärksammades också i Spring #1 2021.

Veckans distans: 223 km.

Keep on running!

Cedergrenska tornet från 1896 och under Villa Hexa från 1902 i hörnet av Bergstigen/Kaptensbacken. Rikt och fint folk byggde/bygger på höjden men pengar är inte liktydigt med att det blir vackert..

På parkeringen på fastlandet trängs suvar och Tesslor. Uppe på ön står olåsta sparkstöttingar på rad. Jag besöker för första gången Tranholmen i Danderyds kommun.

En relativt ny pontonbro leder ut till ön och backen upp till krönet är mycket brant. Där står sparstöttingarna på rad, inte ett motorfordon syns eller hörs. Frid vilar över ön, jag ser några promenera med sina hundar, någon drar sitt barn i en pulka på de fint skottade stigarna, det ryker ur några skorstenar. Till skillnad från fastlandet är bebyggelsen enkel, mycket sommarstugor, en del vinterbonade. Inne på en liten lekplats häller jag upp mitt kaffe och äter mina mackor. 

Stocksunds vattentorn från 1910 är 30 meter högt och ligger på en 45 meter hög kulle på Bergstigen. Driften las ner i början på 60-talet och tornet rymmer idag några lägenheter, svårmöblerade kan man gissa.

Spark är transportmedlet på Tranholmen.

Det är kallt, säkert 8-10 minusgrader och jag ser inte många joggare ute. Mina usla handvärmare från Clas Ohlson, "Hot Spot" sexxpack för 39.90, har bytts ut mot lite bättre grejer. I "boxhandskarna" ligger nu kokbara värmepåsar liknande bröstimplantat, de ger skön hetta under 45 minuter och jag slipper bli svart om fingrarna från Classes engångsjox som knappat utstrålar någon värme.

Lite undanskymd på Sturegatan ligger Kubas ambassad. Huset är byggt 19002-19003 och har tjänat som kommunhus för Stocksunds köping. Ambassaden med sina trasiga persienner ger intryck av att vara öde men uppfarten är skottad och jag såg fotavtryck i snön.

Snart är Danderyd avklarat. Helhetsintrycket är mycket positivt; vacker och varierad bebyggelse, många skrytbyggen, flera dock vackra- Björn Ulvaeus hus på en liten ö längs promenadsstråket Strandvägen såg ju trevligt ut. Enebyberg, som också ingår i Danderyd, andas dock mera svenskt folkhem med sina enkla villor.

Jag gläds åt den utmärkta snöröjningen i kommunen. Överraskande med Danderyd var att det är så många öppna ytor, stora obebyggda fält, gröna kilar, stigar kors och tvärs och naturligtvis en vacker golfbana där nu skidåkarna, mest pensionärer, flockas. Parkbänkar lyser dock i sin frånvaro, på Lidingö var det papperskorgar som saknades. Danderyd har tidigare varit en kommun jag snabbt passerat på väg norr ut, nu inser jag att Danderyd förtjänar en extra lov.

Inte bara pampiga hus i Danderyd. Bilden från Mörbylund.

Kommunen har totalt 731 vägar som mäter 275 507 meter. Uppgiften har jag fått från kommunen. Jag avser inte att kolla om den stämmer . . .

Har nu passerat 100 mil sedan årsskiftet. Även denna vecka galet mycket, totalt 223 km.

Keep on running!

Bragevägen, Djursholm. Satte mig i en snödriva i solen, hällde upp varm choklad, åt två mackor, krossade de hårdkokta äggen mot ståltermosen och njöt i solen. Vi löpare är de första som blir solbrända. Vid hemkomsten kunde jag ana några svaga fräknar. Dagens löpta distans 39 km.

Keep on running!

Sopsaltad gång- och cykelbana i Danderyd. Kommunes snörjning sköts föredömligt, mycket bättre än i Stockholm. Även alla smågator inne i villaområdena är renskottade, jag vet för jag har snart sprungit på de flesta.

Herregud, vilken vecka! Totalt har jag sprungit 22 mil. Vadan detta?

Normalt springer jag inte så här mycket. Förklaringen till denna rivstart i snöiga och kalla februari stavas STDS alltså Spring tills du stupar. Tänkte att det var lika bra att dra på från början i denna löparutmaning på Facebook. Bland de cirka 170 deltagarna är jag med något undantag ensam om att springa klart längre än de stipulerade minimidistanserna, det vill säga det antal km som dagens datum anger. Första veckan har jag alltså snittat på cirka 3 mil om dagen. Jämfört med USA-löpen motsvarar det en halv dagsdistans.

Vintervägen, Stocksund.

För närvarande håller jag på att "inta" alla gator i Danderyd och kanske blir jag klar andra veckan i februari. Idag söndag blev det dock ett långpass på sopsaltade cykelbanor, från Kungsholmen till Hässelby, totalt 34 km. Sopsaltat är det hela vägen från Stadshuset och nästan ända fram till Lövsta återvinningscentral.

Keep on running!

Ett nytt gatuprojekt har startati; spring på alla gator och vägar i Danderyd.

Var det solen som gav mig energin? Eller var det kanske mackorna, kaffet, de hårdkokta äggen och de tre punchpralinerna? Herregud, idag var jag dunderladdad, kändes som jag kunde springa hur långt som helst. Och långt blev det, 46 km.

Vilken underbar vinterdag; sol hela dagen, knappt någon vind och de 8-9 minusgraderna kändes nästan behagliga. Men jag var väl påpälsad, hade ”boxarhandskarna” på och utanpå sommartajtsen Lidls vadderade sportbyxor där telefonen höll sig pigg i värmen med kraft från powerbanken i fleecetröjan.  Siktet var inställt på Danderyd och på dagsprogrammet stod alla gator i Enebyberg.

Ja, jag har dragit igång ett nytt gaturprojekt. Trodde annars att det skulle vara slut med de här galenskapaerna. Projekten har blivit allt svårare i takt med att jag kommer längre ut från Stockholm. Och eftersom det är coronatider försöker jag undvika kollektivåkande och då blir det mycket transportlöpning.

 Det som ändå triggade mig var att det var just 1 februari och det datumet innebär att löparutmaningen Spring tills du stupar, STDS, drar igång. Det hela går ut på att springa minst det antal kilometrar som dagens datum anger men klarar du inte det, ja då har du stupat. Jag hade alltså bara behövt springa 1 km men valde en chockstart. Med i detta FB-arrangemang är i år ca 170 löpare, varav flera ultrarävar. Jag har varit med de flesta åren och varit den som oftast sprungit längst, någon tävling är det dock inte.

Enebyberg är ett rätt okänt område för mig. Trots att det ligger i Danderyd är det inget rikemansområde, uteslutande ordinära villor och rätt charmlöst. Men som alla områden finns det fina partier, här i form av skog, ängar men framför allt Rösjön. Jag sprang ner till sjön, satte mig i solen på en bänk och hällde upp kaffet. Mycket folk var i rörelse, inga löpare men däremot gott om skidåkare. I området finns preparerade spår och inne på Enebybergs IP fanns också ett spår.

Är det något barn i vagnen? verkar den ensamme skidåkaren på Enebybergs IP undra.

Under de här heldagsutflykterna är gps:erna guld värda. Jag har med mig tre stycken, en handhållen med alla gatorna, en uppe på kärran som mäter avstånden och så löparklockan, som vid hemkomsten avslöjar om jag missat några gator. Det gör jag alltid så att säga att jag sprungit på varenda gata stämmer inte riktigt. Men jag är noggrann, fuskar inte. Just det där med att försöka göra något komplett, gillar jag. Telefonen med Spotify och radio är också   trivselhöjare.  Är visserligen eremiten men radiolyssnandet håller mig välinformerad. TV-nyheterna på kvällen känns ofta lite som reprisen och inte så djuplodande.

Keep on running!

Stockholm är en fantastisk stad för löpare, även vintertid. Allt fler stora cykelstråk sopsaltas och det gynnar inte bara cykelpendlarna utan även långdistanslöparna. Nu när det är dåligt snöröjt på innerstadssgatorna sker långpassen ibland på dessa stråk. Totalt sopsaltas 20 mil cykelväg i Stockholm varav 15 mil utgörs av gångväg.  Bilden från Bergslagsvägen mellan Ängbyplan och Islandstorget.

Blåmarkerade vägar är sopsaltade. Klicka på bilden för detaljer.

Keep on running!