Nio dagar och cirka 500 gator. Nu kan jag också bocka av Lidingö. Besvärligare än väntat efterson ön är så backig och vägnätet oregelbundet, lätt att förirra sig trots att jag springer med gps.

Keep on running!

"Fyrtornet" är 22 våningar och de största lägenheterna är fyra 4:or högst upp på 175 kvadrat till priset av 22 miljoner kronor. Inflyttning pågår och allt är slutsålt i detta anskrämeliga hus på Agas klassaiska industriområde.

Det är defintivt Lidingös högsta hus. Och också det fulaste, enligt mitt tycke. Ja, Fyrtornet Dalenum har goda möjligheter att i år utses till Sveriges fulaste byggnad.

Jag höll på att sätta lingondrickan i halsen under dagens löptur på Lidingö. Plötsligt dök det upp ett monster framför mig. Ja, ett skrytbygge av sällan skådat slag. Hur fick JM tillstånd att uppföra detta hus? Handlar det om mindervärdesplex hos de styrande i Lidingö stad? I fulhet lyckas det till och med överträffa Norra tornen (36 våningar) i Hagastan.

Men tycker folk att huset är så fult? Jag gjorde en liten galluppundersökning på plats, stannade tio personer i blåsten och frågade om de tyckte huset var vackert eller fult. Svaren blev så skiftande de kunde bli, ingen var dock stormförtjust.

-Man vänjer sig, tyckte ett äldre par. Först var vi väldigt negativa men nu går det an. Däremot gillar vi inte de lägre husen intill i mörkt tegel. Helt fel i den här gamla industrimiljön.

Det finns en "tävling" om Sveriges fulaste hus. Vinnare 2020 blev Arkitekturskolans byggnad på Östermalm i Stockholm. Med på listan fanns också Norra Tornen. Gissar jag inte helt fel kommer vinnaren 2021 bli Fyrtornet.

Jämfört med Fyrornet är Arkitekturskolan en skönhet.

Ja, som du förstår fortsätter mitt gatuprojekt på Lidingö. Ett par dagar till återstår innan ön är "besegrad" och jag har sprungit på "alla" gator (drygt 500). Dagens löptur blev lång, totalt 46 km. Ibland var jag ute på rena isgator i skogen men har man vagn är det omöjligt att ramla. Förvånades över att folk vågade sig ut utan dubbar på skorna.

Jag kommer inte vara ensam om att ha sprungit på alla vägar på Lidingö. I veckan gick Lidingöbon Hans Westerback i mål, ca 550 vägar och 22 mil väg exkl all transportlöpning och dubbellöpning. Han har fördel av att bo på ön- när jag ska till och från Lidingö måste jag varje gång springa 12 km "i onödan". Här kan du se hans karta ritad av citystride.com och streetferret.com.

Keep on running!

Överst Lidingös enda "vattenfall" (?) finns på Mölnavägen.

Mitten: En löpare på löparstigen i Brevik, Lidingö

Underst: Idag tog jag Brevik och delar av Mölna men mycket av Lidingö återstår.  Löprundan utgick frånTomtebogatan i Stockholm och mätte 39 km.

Sakta, sakta betar jag av väg efter väg på Lidingö. Denna vackra ö är ur löpsynpunkt krävande- kuperat, utspridd bebyggelse och idag moddigt värre.

Hela Lidingö tycktes denna söndag vara på fötter. Det kryllade av vuxna och barn i pulkabacken längs Trädgårdsvägen, överallt promenerande par men glest med joggare, förståeligt eftersom det var moddigt.

Lidingös vägnät är bara en tiondel av Stockholms, drygt 500 gator/vägar, men ön kräver sin man. Jag anade att det skulle bli rätt besvärligt men det som främst överraskat är alla backar.Nu i kylan har också telefonen och gps:en krånglat men idag funkade det bra när prylarna fick ligga varmt i byxfickan och dessutom försedda med en powerbank.

Egentligen är det här rena vansinnet, fast ändå rätt kul. Lidingö blir nog sista kommunen i mitt gatuprojekt, som kommer att landa på flera hundra mil. Man får ju inte bli alltför fanatisk . . .  Helt klart genomförs projektet vid helt fel tid på året. Mina fikapauser blir inte så angenäma, att sätta sig ner på en bänk, stilla njuta av mackorna och hälla upp det medhavda kaffet blir det inte tal om. Nä, en snabb ståfika och sedan vidare.

När nu mer än halva ön är avklarad inser jag att jag känt till Lidingö väldigt dåligt. Det där med  förbudsskyltar överallt stämmer inte, skyltarna har lyst med sin frånvaro de senaste gångerna. Lite sorgligt har det varit att se alla pampiga konferensanläggningar stå helt öde. Något som förvånat mig är att det finns så många ambassader på ön.

Angolas ambassad? Officiellt ligger den på Skeppsbron i Stockholm, inte på Roskullsvägen på Lidingö.

Veckans distans: 152 km.

Keep on running!

1. Jimmi 1 362 mil (26 mil/veckan)

2. Benny Eriksson 1 077 mil (20,6 mil/veckan)

3. Björn Suneson 789 mil (15,1 mil/veckan)

Där har du ”värstingslistan” för 2020. Listan visar vilka svenskar som möjligen kan ha sprungit längst under fjolåret. Vet inte om jag ska vara smickrad över att finnas med på den. För samtidigt vilar något tragiskt över det hela.

Att säkert veta vem som sprungit flest mil under ett år är i stort sett omöjligt. Var det kanske någon hårdsatsande elitlöpare, en ultralöpare eller en ”tokstolle” som inte figurerar på sociala medier. Ultralöparna Johnny Hällneby och Daniel Westergren gjorde i alla fall ett försök att ta reda på saken. Och på den listan hamnade jag, en pensionär.

Jimmy är en 28-åring från Skåne som har tvångstankar, vill byta kön och springer för att dämpa sin ångest. Det blir löprundor två gånger om dagen, ofta med sin hund. Bryter man ner träningsdosen handlar det om 3,7 mil om dagen. Det är naturligtvis mycket eftersom det inte handlar om någon elitsatsanade person. Så här skrev Jimmy nyligen på FB:

” Ångest och viktnoja som fan. Nu är jag riktigt tjock enligt mina ögon. Kan inte förstå hur jag ökar i vikt då jag tycker att jag har koll på intag vs förbrukning men uppenbarligen inte, fetto. Jävla skit att ha den här problematiken och inte bara kunna äta utan att känna sig hemsk och vidrig efter varje måltid. Är knappast att jag äter onyttigt heller. Köttfärslimpa på mager nötfärs, potatis och sås utan grädde är knappast onyttigt men ändå så vill jag bara in på toaletten och få upp det igen”.

Sorgligt alltihopa. Benny då? Det är en 48-åring från Sigtuna som satsar på ultraloppen. Det enda onormala med honom är väl att merparten av de tusen mil är sprungna på löpband. I mina öron låter det lite trist men han växlar mellan gymmen, träningen är relativt skonsam och han har full koll på vad han gör. Målet i år är sub 1.20 på halvmaran, sub 2.48 på maran och 220 km på 24h.

Trean på listan, ja det är jag, en annan kuf. Naturligtvis onormalt för en 72-åring att snitta på 15 mil i veckan. Att det ändå blev så mycket trots att jag inte kunde räkna in något coast to coast berodde delvis på några ”äventyrslöp” som Stockholm-Goteborg t/r och Töreboda-Falkenberg och så ”gatuprojekten”. Många mil, att nästan aldrig vara skadad eller sjuk och att få se så mycket under löpturerna, ja det har naturligtvis glatt mig. Därför fortsätter jag.

Många mil ger automatiskt rätt hyggliga tider på långdistans. Även om jag legat bland topp tre i mina åldersklasser under många år är tävlingsresultaten föga märkvärdiga. Det räcker inte bara med mängd, det krävs också kvalitet. Vi tre på listan är ett talande bevis för det. Och förmodligen springer både jag och Benny på tok för mycket om syftet bara är att nå toppresultat. Däremot borde nog våra elitlöpare springa betydligt mera. Mikael Ekvall t ex  tränar "bara" 15 mil/veckan.

Keep on running!

Dessa två bilder får symbolisera löparåret 2020: lingon och gator.

789 mil eller i snitt 15,1 mil per vecka. Inga tävlingar. Sprang på varenda gata i Stockholm. Plockade enorma mängder lingon.

Så kan löparåret 2020 sammanfattas. Ett skitår? Både ja och nej. Johan Carlson tillät i alla fall oss åldringar i den så kallade riskgruppen att ”spela boule och krocket, promenera, träffa barn och barnbarn utomhus”. Generaldirektörens ord tolkade jag som: keep on running!

Ja, hade inte pandemin slagit till hade det kanske inte blivit lika mycket löpande, i alla fall inte i Sverige. För 15 mil i veckan springer jag normalt inte på hemmaplan. Fast utan pandemi hade jag genomfört mitt åttonde coast to coast och troligen kommit upp i drygt 900 mil. Allt var planerat men löpet fick ställas in, så även alla tävlingar. En ynka deltävling i Bore Cup (som jag förlorade) var allt. En nära 40-årig maratonsvit bröts, bittert.

Målen för 2021 är ett Super coast to coast. Skulle USA öppna gränserna i maj eller juni, kanske inte så troligt, ja då sticker jag. Planen är att under detta mitt troligen sista coast to coast ta de återstående delstaterna och därmed kunna säga att jag sprungit i alla 50. Det innebär att jag måste ta ”omöjliga” Alaska och Hawai samt en handfull delstater på östkusten. I längd skulle det kunna bli 1,5 coast to coast.

Det finns dock några hakar. Jag har (ännu) inte fått min hustrus välsignelse. Och så måste gränserna öppnas. Av praktiska skäl måste start ske senast i början av sommaren. Rent löpmässigt känner jag att det är fullt möjligt. Om några dagar fyller jag 73 år, kanske kan jag göra det vid 74 men som 75-åring är det nog kört.

2020 blev mitt 19:e år i följd med minst 500 mil. Totalt har jag sedan 1981 sprungit 19 582 mil. Rekordåret var 2016 med 1 019 mil. Mest i Sverige? Nej, Rune Larsson har passerat 25 000 mil. Och mina i år 789 mil öveträffas av den 48-årige ultralöparen Benny Eriksson i Sigtuna som i år sprang 1 077 mil varav väldigt många mil på löpband

.

I veckan blev jag intervjuad av Daniel Westergren i löparpodden Ultraaktuellt. HÄR kan du höra vad jag tyckte om mitt gatuprojekt och hur jag värderade det i jämförelse med löpet Stockholm.Göteborg t/r. Spela fram till 6 minuter.

Keep on running!

Ett nytt gatuprojekt har inletts: jag ska springa på alla vägar och gator inom Lidingö stad. Totalt finns det drygt 500 gator och ett oräkneligt antal förbudsskyltar. Fast "Privat Väg" betyder inte löpförbud utan bara körförbud.

Solna, Stockholm, Sundbyberg och nu Lidingö, Sakta lägger jag Storstockholm under mina fötter.

Ja, nu är det Lidingö som står på tur, en kommun eller rättare sagt stad med  48 000 invånare, ca 500 vägar/gator och en oherrans massa cykel och gångbanor. I söndags började jag nagga lite på denna gröna och vackra ö. Jag tog en bit av den norra delen, från Södergran till Elfvik. Inte så många gator (på Lidingö heter det mesta "vägar"), däremot gott om förbudsskyltar och konferensanlägningar (stängda), rena landet.

Elfviksbadet vid Fågelöudde. Inga badande men en del familjer som fikade. I skogarna kunde jag plocka några enstaka lingon!

Det var gott om folk ute vid Elfvik och på Gårdsbistron köpte jag en varmkorv med bröd, värmde mig vid brasan hos julgransförsäljaren och drack det medhavda kaffet. Man skulle kanske ta bussen hem? Kollade tidtabellen i mobilen, rusade som en galning och såg bussen försvinna. Vilken tur- nu fick jag springa hem också. Dagen blev därför lång, totalt 47 km.Veckan slutade på totalt 159 km, den längsta efter löparäventyret Töreboda-Falkenberg för två månader sedan,

Misstänker att Lidingö kan bli en rätt besvärlig historia. Antalet gator och vägar är visserligen bara en tiondel av Stockholms men det är just alla grusvägar som leder ut i ingenstans som är problemet.

Dag 2 på Lidingö blev lång, 49 km. Enligt kommunen är vägnätet på ön totalt 24 mil så flera löpdagar återstår innan Lindögö kan bockas av. Bilden från Bosön.

Gatuprojektet har inget naturligt slut. Vad ska det bli efter Lidingö? Kanske inget alls. Att ta alla 26  kommuner i Storstockholm, det vill säga i Stockholms län, vore ju kul. Men tyvärr är det en omöjlighet. Så länge lever jag inte.

Keep on running!

Nu har jag också lagt Sundbyberg under mina fötter. Jag har sprungit på varenda gata i kommunen, totalt cirka 150 om jag räknat rätt. Bilden från Duvbo där det finns flera vackra trävillor från förra sekelskiftet.

Idag ett litet jubileum; firar en 6-årig runstreak. Det innebär löpning varenda dag under sammanlagt 2 192 dagar.

Denna märkessdag inföll samtidigt med att Sundbyberg kan bockas av i "gatuprojektet". Jag har alltså sprungit på "varenda" gata  i denna kommun och tillsammans med tidigare avklarade Solna och hela Stockholm handlar det om över 5 000 gator. Det kan röra sig om 300-350 mil. Det är kortare än ett coast to coast men jobbigare. Roligt? Ja. men framför allt intressant eftersom jag fått se så mycket nytt.

Villabebyggelsen i Duvbo var inte helt obekant men blev ändå en positiv överraskning. Fantastiskt vad många fina gamla villor det finns här. Området är väldigt kuperat, gatorna smala och inget hus är likt det andra. Duvbo började bebyggas i slutet av 1800-talet och här finns 300 äldre trävillor. Varje år firas Duvbodagen då kommunen delar ut pris till en fastighetsägare som på ett förtjänstfullt och varsamt sätt renoverat sitt hus.

Gammalt eller nytt? Både och gissar jag. I vindflöjeln står årtalet 1999. Detta vackra hus ligger på Eriksvägen.

Intilliggande stadsdelen Rissne är av yngre datum och började byggas för 40 år sedan. Rissne är också fint även om husen kanske inte utmärker sig. Stora öppna fält ger området en speciell karaktär Lite oroande därför att kommunens ambition är att göra Rissne mer "stadslikt".

Hallonbergen- det låter väl vackert? Denna stadsdel, också i Sundbyberg, klassas dock av polisen som  "riskområde" tillsammans med Rissne. Bebyggelsen i Hallonbergen förskräcker, kanske ett av de fulaste och mest påvra jag sett under detta gatuprojekt.

Typisk bebyggelse i Hallonbergen.

Med en 6-årig runstreak och ett snitt på exakt 15 mil/vecka  ligger jag femma i Sverige på runstreaklistan där ledaren har drygt 7 år. Jag tror dock att det finns svenskar som sprungit betydligt längre (alltså i antal dagar) eftersom de svenska resultaten är väldigt blygsamma internationellt sett. Det skulle vara roligt om du kunde tipsa mig på någon svensk som har en riktigt lång runstreak kanske på 10-20 år.

Keep on running! 

Sundbyberg med 52 000 invånare har fantastiskt fina kommunikationer; bland annat tvärbana, tunnerlbana och pendeltåg.

Från jätte till lilleputt. Efter Stockholm har det nu blivit dags att springa på alla gator i Sundbyberg, Sveriges till ytan minsta kommun.

Ja, Sundbyberg borde bli en munsbit för mig, kanske 3-4 dagars löpning. Men premiärlöpet i dag blev en besvärlig historia; duggregn, blåsigt och bara några plusgrader. Det är för löparen en av de värsta vädertyper som finns. Jag frös om fingrarna och hade svårt att hälla upp kaffet ur termosen och var nära att kalla på hjälp för att dra upp blixtlåset i regnjackan.

Sundbyberg ligger cirka en halvmil hemifrån och en kommun jag sprungit mycket i. Alltså inga problem att hitta och heller inga större överraskningar. På en höjd i Lilla Alby längs Otterstavägen springer jag på två vackra gamla trävillor. Tyvärr strejkar kameran i telefonen så jag kan inte visa någon bild. På tal om trä, längs Hamngatan ligger flera stora flerfamiljshus helt byggda i trä. Dessa vackra åttavångshus med cederspån som träpanel väckte stor internationell uppmärksamhet när de stod klara för några år sedan. Man kan undra hur tåligt träet är, fasaderna börjar tyvärr redan se lätt sjangserade ut.

Nära naturen. Fornbyvägen med Ursviks motionsområde alldeles bakom husknuten.

Forskningsvägen, Stora Ursvik.

I nordvästra hörrnet av Sundbybergs kommun, i jämnhöjd med Rinkeby,  ligger det nybyggda bostadsområdet Stora Ursvik. Området är ännu inte riktigt färdigbyggt och var för mig rätt okänt. Men jag blev positivt överraskad- riktigt trevligt område, ganska kuperat med  varierad bebyggelse där man också sparat en del natur. Problemet här är dock att kommunikationerna är dåliga och bilinnehav är nästan ett måste.

Keep on running!