Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 8561 km. Denna vecka: 57 km. Idag: 8 km

2019-04-15 - Dag 59: Iowas rolling hills knäckande för löparen

Upp och ner hela tiden. Och dessutom ganska dåliga vägar gör att Iowa är en av de tuffaste staterna. I bakgrunden vattentornet i Mt Ayr.

Backarna är inte jättebranta och jag springer upp för alla. Men dom är många och långa. Iowas rolling hills tar lätt knäcken på en löpare.

Iowa, där jag nu springer, är en vacker delstat. Men den tillhör inte mina favoriter. Det böljande lanskapet, rolling hills, gör att det blir tungsprunget. Jag gissar att jag idag hade 30-40 backar att besegra. Så min relativt korta distans blev ändå väldigt jobbig. Det känns som om det är mer backar än slätmark.

Iowas vägar är också en mardröm för en löpare med kärra. Vägrenarna består av grus och den smala asfaltremsa som finns upptas av räfflor. Så mötena med bilar och lastbilar blir besvärliga. Enligt lag ska jag vid möten gå ut i vägrenen och då skakar både löpare och kärra sönder. Men dessbättre brukar de flesta bilar byta fil så det går ändå ganska smidigt.

 Ingen restaurang längs hela sträckan bidrog till min trötthet. Jag hade dessutom glömt lunchmat och en Snickers och en halv liter chokladmjölk förslog inte långt. Men en power nap i gräset blev min räddning. Herregud, jag är ju rena luffaren! Väl framme i Mt Ayr fullständigt frossade jag i mat på en mexikansk restaurang.

En smärre katastrof kunde unvikas idag. När jag bokade ett antal motell upptäcktes att en dag hoppats över. Detta har hänt tidigare och då har jag ibland fått springa megadistanser för att komma ikapp. Nu förlänger jag bara rutten med en dag.

Kan detta vara en mulåsna?

Dagens distans: 47 km

Veckans distans: 400 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:10:56

Läs / skriv kommentar (6)


2019-04-14 - Dag 58: Kom tillbaka Nancy, vi behöver dig!

I detta hus i New Market, Iowa (400 invånare) låg Nancys hårsalong. Nu har såväl Nancy som hennes efterträdare slutat och samhället står utan frisör. Huset ska rivas.

Jag ser förskräcklig ut i håret, har inte klippt mig under mina 60 dagar i USA. Så idag  försökte jag få tag på min gamla frissa Nancy i New Market, Iowa.

Det var här jag klippte mig under mitt första coast to coast 2007. Det besöket blev en av mina mest minnesrika upplevelser.

Bilden från 2007 då Nancy klippte mig för 9 dollar.

På bloggen skrev jag:

"Här inne rådde full aktivitet, torkhuvarna surrade hemtrevligt, telefonen ringde i ett och två äldre damer gjordes torsdagsfina. Att det här var ortens "sambandscentral" förstod jag rätt snart, hit kom man kanske inte bara för klippning  utan också för den sociala samvaron och  för att få höra senaste nytt. En nästan flintskallig herre med några strån i nacken berättade för Nancy att han skulle flytta från 1st Street till Main Street, kanske som att flytta från Årsta i Stockholm till Birkastan. Nancy lyckades hitta en lucka i det pressade schemat och klippte svettig svensk för bara 9 dollar".

Nu blev det alltså ingen klippning i New Market. Men besöket i detta lilla samhälle ett stenkast från Iowa hwy 2 blev ändå givande. Jag pratade med grannen till salongen och hon mindes mig mycket väl och erbjöd sig att ringa Nancy och hälsa från mig.

Ja, jag tycks vara välkänd i dessa trakter, som jag besökt så många gånger. På McDonalds i Clarinda kom folk fram och hälsade, samma på Café Junction i Bedford. Och folk ville bli fotograferade tillsammans med mig. Och vid två tillfällen stannade bilister och ville skänka luffaren pengar.

Löpningen går förvånsvärt bra. Det går inte fort men jag är just nu lite av en evighetsmaskin. Jag kan höra mig själv säga: bara en mara kvar att springa innan dagen är över. Det är fortsatt kallt, bara några plusgrader. Tur då att det är medvind.

Jag bor ensam på detta stora och mycket fina B&B i Bedford. Känns nästan lite kusligt när det inte ens finns personal här. Man hade egentligen inte öppnat för säsongen men gjorde ett undantag för mig. Bilden från Bedford Inns hemsida.

Dagens distans: 65 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:17:14

Läs / skriv kommentar (12)


2019-04-13 - Dag 57: Play it again Bill!

88-årige Bill Gilbert, spelar piano 3-4 gånger i veckan för lunchgästerna på Classic Café i Malvern, Iowa.

Skylten wifi och pionospel får mig att stanna till utanför en restaurang i den lilla staden Malvern (1 100 invånare). Innanför fönstret sitter en äldre herre och spelar gamla slagdängor för lunchgästerna.

Jag stiger in och sätter mig i ett av båsen och beställer in samma mat man äter vid grannbordet. Det är sådan härlig stämning därinne. Pianospelet bidrar och när det tystnar för ett ögonblick går jag fram och pratar med den äldre mannen. Han heter Bill Gilbert, är 88 år, och har varit musiklärare för låg och mellanstadiet i hela sitt vuxna liv. Vid 83 gick han i pension men fortsatte med att några dagar i veckan spela piano för lunchgästerna på Classic Café.

- Det får mig att känna mig ung, skrattar han.

Pianospelet verkar mycket uppskattat. Stamgästerna applåderar inte men det gör ett medelålders par som liksom jag är tillfälliga besökare. Bill spelar efter noter och på pianot ligger en tjock bunt. Han berättar att han växte upp på en gård i Kansas. Det var depression och även lantbrukarna hade det svårt. I Malvern har han bott cirka 50 år och är lite av stadens kändis. Bill är religiös, är lutheran, och varje söndag besöker han och hans hustru den Lutherska församlingen i Omaha. Självklart kör Bill bilen, en resa på drygt 40 miles, lite längre än vad jag brukar springa.

Tungsprunget och besvärligt på den gamla banvallen.

Förbi Malvern passerar Wabash Trace Nature Trail, en gammal järnvägslinje från 1878. Banvallen används idag som cykel- och promenadväg. Jag sprang dryga två mil på den, till Imogene och där blev det stopp för middag. Just gamla banvaller har jag sprugit på tidigare. Den här var dock i dåligt skick, massor av grenar och nerfallna träd. Det blev mycket  tunglöpt, rena tortyren  för kärran och dess förare.

Veckan har bjudit på ganska tuff löpning. Och i morgon blir det ännu en lång dag, dryga sex mil till Bedford. Just nu är jag i staden Shenandoah (5 100 invånare) och här tror jag att jag varit under alla mina coast to coast. Först nu är jag i fas med min ursprunliga rutt. Översvämningarna i Nebraska tvingade mig att ändra rutten.

Fick en tjejkompis när jag kom till Imogene. Hunden pussade mig och ville springa med men jag lät mig inte luras denna gång utan slank in på ett café.

Dagens distan 60km

Keep on  running!

Postad av Björn kl 08:18:32

Läs / skriv kommentar (3)


2019-04-12 - Dag 56: Vi blev vänner direkt!

Den här vallhunden (ras?) älskade mig omedlebart. Han sprang med mig nära en timma och det kändes som om vi känt varandra hela livet. Jag filmade honom och filmen kan du se HÄR.

Något stötte till mitt högra ben- plötsligt hade jag fått sällskap av en vallhund. Vi blev kompisar direkt. Hunden verkade vilja springa med mig hela vägen till New York.

Ja, trevligare löpsällskap än en tillgiven hund kan en coast to coast-löpare knappast ha. Jag hade inte mer än kommit några kilometrar förrän jycken kom utspringande från en liten gård. Han skällde inte som alla andra hundar, viftade på svansen, ville bli klappad och jag fick massvis med pussar. Sedan ville han springa och jösses vad han ville springa. Han låg hela tiden någon meter framför mig, kollade då och då att jag var där, sprang ibland ut på majsfälten och nosade, ibland in på någon gårdstomt men kom alltid tillbaka. Lite farligt var det, han höll sig inte strikt till vägrenen och kuNde lätt bli påkörd.

Under tidigare löp har jag också haft hundsällskap. Men då har hundarna vänt tillbaka efter någon kilometer. Det gjorde inte denna hund. Till sist började det bli ett problem. Hur skulle jag bli av med hunden. Efter att ha haft sällskap i exakt åtta kilometer kom vi fram till Springfield och jag gick in på Runza, en hamburgerkedja, och bad lm hjälp. En frivillig lovade ringa sheriffen men hur det hela slutade vet jag inte. Det här var kanske den största upplevelsen jag haft under detta coast to coast. Och plötsligt uppstod funderingar på om vi inte skulle skaffa hund igen.

Poliseskort.

Dagen var synnerligen händelserik.När jag i Bellevue, NE, skulle springa över den gamla tullbron över Missourifloden blev jag stoppad av vakterna i kuren. Inga fotgängare tilläts på bron, däremot fick man cykla. Då f.rsökte jag få lift men ingen ville ta upp mig. Smått desperat ringde jag då polisen och man skickade ut jovialiske konstapel Carl Grupp som jag pratat med en halvtimma innan. Jag sprang före och han körde efter med blinkande ljus. Jäklar vad fort jag sprang, nästan samma hastighet som en cyklist. Carl hjälpte mig sedan att ta bilden vid välkomstskylten till Iowa. Kanske dags att ompröva min kritiska inställning till polisen i USA?

Dagen blev mycket lång och det hade hunnit bli mörkt innan jag nådde motellet i Glenwood, Iowa. Den 16-årige killen på Pizza Hut blev så imponerad att han bjöd mig på middagen trots att jag tyckte han behövde pengarna bättre än jag.

Dagens distans: 64 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:58:39

Läs / skriv kommentar (10)


2019-04-11 - Dag 55: Jag är på tv-nyheterna

HÄR kan du se tv-reportaget. Bilden visar bron över Platte River, en flod som jag tidigare i veckan korsat. Det blåste hemsk motvind och detta var en av mina tuffaste dagar. Om länken inte skulle fungera finns samma intervju på Youtube.

Tv filmade mig idag. Abc Kanal 8 hade ett stort reportage om mitt sjunde löp.

Jag hade stannat till för lunch på McDonalds i Waverly (3 200 invånare). Då dök tv-reportern Bayley Bischof upp med  mikrofon och kamera. Trots sin ungdom och bara två år i yrket var det ett riktigt proffs som intervjuade mig. Inget flams och trams, väldigt seriöst.

Budskapet om att det aldrig är försent att börja springa, att åldern inte har så stor betydelse i långdistanslöpning och att staden Gothenburg i Nebraska betyder något för mig, kom fram bra i inslaget som sändes klockan 18.

Dagen blev långoch besvärlig, jag var ute i nästan elva timmar. Det blåste 10-12 sekundmeter och det gick knappt att springa. Jag tvingades till flera stopp och tur var väl det för annars skulle jag nog aldrig ha nått Super8 i Gretna.

De sista två timmarna tänkte jag bara på en sak: mat. Jag visste att det fanns en McDonalds intill motellet och nu skulle det beställas kedjans mest kaloririka mål, en Quarter Pounder Large och två Cones (vaniljglass) toppat med en påse små Snickers köpta på Dollar General i Ashley.

I natt satte det också in att regna och det har talats om kanske hagel och snö i morgon. Fast senaste prognosen ingav visst hopp. Så kanske lyckas jag ta mig in i Iowa men det blir i tajts, vantar och dubbla tröjor.

En del läsare har problem med att kommentera texterna, även jag har råkat ut för att texten försvinner. Men byter man webläsare har det funkat för mig.

Dagens distans: 57 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:41:18

Läs / skriv kommentar (16)


2019-04-10 - Dag 54: Förnyade utrustningen

Det här var mitt nionde besök i löparbutiken Lincoln Running Company. En så trogen besökare ska inte behöva betala för sina löparskor, tyckte Noah Rasmussen och bjöd på två par.

Idag var dagen då sliten utrustning skulle bytas ut. I Nebraskas huvudstad Lincoln (260 000 invånare) inhandlades nya däck och slangar samt nya löparskor.

Det var lite sorgligt att idag behöva kasta mina billiga men utmärkta löparskor från Lidl. Skorna kostade 149 kronor och jag hann springa totalt 118 mil i dem innan sulorna var helt utslitna. Två par nya Brooks (Adrenaline och Launch) blir ersättare. Jag brukar få kraftiga rabatter i löparbutiken i Lincoln men att bli bjuden på hela kalaset har jag aldrig varit med om.

Nu känns det också lite säkrare när jag köpt nya däck och slangar till kärran. Enligt persoalen i den stora cykelaffären var däcken inte så slitna som jag trott. Men jag tar det säkra före det osäkra, löpet får inte stupa på sådana detaljer.

För första gången under detta coast to coast fick jag sällskap under löpningen. Min medlöperska heter Shannon Zimardo.

Det roligaste av allt denna soliga tisdag var dock att jag kunde springa tillsammans med en annan löpare, Shannon Zimardo. Hon är från Pennsylvania men jobbar nu tillfälligt i Lincoln och ska i maj springa sitt första maratonlopp. Vi sprang 11 km och samtalsämnen saknades inte.

Ett kraftigt väderomslag är på gång, det talas om risk för snö! Och imorgon kommer det att blåsa kraftig motvind. Översvämningarna i Nebraska och Iowa har gjort att flera broar över Missourifloden varit avstängda, nu är dock alla öppna. Men innan jag fick det beskedet drog Jan och jag om rutten. Att nu ändra igen är jobbigt så det blir en ny passage över floden vid staden Bellevue, en omväg på några mil.

Här min rutt genom Iowa:

Dagens distans: 49 km

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 07:55:46

Läs / skriv kommentar (8)


2019-04-09 - Dag 53: Village eller city?

Rebecca Sandman är Village Clerk/Treasure i Utica, Nebraska med 850 invånare. Hon är ensam på det lilla kommunkontoret men har till sin hjälp två personer som sköter alla sysslor utomhus.

Den minsta lilla ort brukar kalla sig för "city". Men vad är egentligen skillnaden mellan village och city?

Min bror Ragnar som översätter mina texter har problem med vad han ska kalla alla små samhällen jag passerar. Är de städer eller byar? Det är rena djungeln och det finns inga enhetliga regler i USA, som så mycket annat varierar det mellan delstaterna.

När jag idag stannade till för lunch i Utica passade jag på att ta reda på vad som gäller för Nebraska. Jag knackade på dörren till det lilla kommunkontoret och träffade Rebecca Sandman, Uticas enda tjäntseman och med titeln Clerk/Treasurer. Det var som att förflyttas tillbaka till 70-talet; arkivskåp, elskrivmaskin, massa papper och tveksamt om det fanns en dator därinne. Recca berättade att hon går i pension om några veckor och att det var mycket som skulle hinna bli klart innan dess.

-Gränsens för att få vara stad går i Nebraska vid 800 invånare och eftersom vi är något fler skulle Utica kunna klassas som stad men vi har sagt att vi vill vara village. Då är det fler bestämmelser att följa och så ville vi ha det, förklarar hon.

Det "stora" projektet i Utica är att förbättra trottoaren på huvudgatan så att vattnet rinner undan från husen. En ritning på väggen visade hur det kommer att se ut. I hörnet på ritningen står namnet Olson. En svenskättling?

Utanför dundrar kol- och containertågen förbi, ett i kvarten och alla tutar fasasansfullt. Hon berättar om diverse kamper Utica haft med det mäktiga tågbolaget, som tjänar kopiöst med pengar. Man ville t ex få en järnvägsövergång förbättrad så att inte bilarna skadades när de korsade spåren. Men det ville inte tågbolaget, man stängde istället övergången!

Jag möter många lastbilar med utskjutande laster, sk oversize trucks. Ofta åtföljs de av en bil med blinkande ljus och varningsflagg, ibland också en bil bakom.

Trafiken kan ibland tyckas skrämmande, särskilt med alla lastbilar och ibland med rena monsterlaster. Jag läste att sex procent av alla lastbilar är "oversize", antingen för breda eller för tunga och därför måste  åtföljas med varningsbilar.  Att så mycket tungt gods går på väg beror bland annat på att järnvägsnätet är väldigt glest. Trots mycket tung trafik på vägarna är jag inte särskilt rädd. Trafikrytmen är lugn och lastbilarna går ut vid möte (lag på det i Nebraska).

Dagens distans: 57 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 03:54:21

Läs / skriv kommentar (16)


2019-04-08 - Dag 52: Jag är fri som fågeln

Dubbla taggtrådsstängsel. Från detta kvinnofängelse lär ingen ha rymt. Fängelsets hemsida berättar att man är "best in the business", en mönsteranläggning för såväl intagna som personal.

Om inte detta är friheten, vad är då frihet? Så tänker jag när jag idag springer förbi kvinnofängelset i York, Nebraska.

Längs dessa i solen blänkande taggtrådsstängsel har jag sprungit flera gånger. Jag har pratat med vakter och sett kvinnor på rastgårdarna. Men idag var inga ute och jag slapp arga tillsägelser om att jag var för nära stängslet. Jag fick ett infall att jag skulle ringa och höra om jag fick komma in och intervjua några av de 275 intagna kvinnorna. Men dessbättre ringde jag inte.

Ja, jag känner mig verkligen fri som fågeln. Jag får göra det jag vill-springa. Jag behöver inte bekymra mig om något, ingen styr mig, jag kan göra precis vad jag vill. Jag behöver inte oroa mig för ekonomin, kan bo och äta bra, slipper sponsorer som ställer en massa krav. Och vad skönt att jag inte springer för något välgörande ändamål. Det gör dom flesta andra och det innebär också  en massa krav. Och jag slipper att ha följebil, det är heller inte alltid så lätt även om det kan ha sina fördelar.

Och bäst av allt: Detta löp är fullständigt prestigelöst. Jag har inget att bevisa och skulle kunna avbryta direkt och åka hem. Men det har jag verkligen inga planer på att göra!

Dagens distans:48km

Veckans distans: 383km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:20:46

Läs / skriv kommentar (14)