Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 6203 km. Denna vecka: 87 km. Idag: 6 km

2022-02-07 - Norge bättre på veteransidan

Heja Norge- era veteraner på maraton och halvmaraton är generellt bättre än våra. Men våra snabbaste seniorer är snabbare än era.

Nyligen kom den norska löpartidningen Kondis i brevlådan. Första numret innehöll diger statistik för löparåret 2021. Norrmännen kan det här med resultatsammanställningar, i Sverige är vi dåliga även om det håller på att bli lite bättre.

Inte mindre än 24 sidor med siffror, bilder, artiklar och tabeller med de tio bästa i varje åldersklass på 5 km, 10 km. halvmaraton och maraton och en resumé över ultraåret 2021 innehöll detta fullmatade nummer. När såg du något sådant i en svensk löpartidning? Och som det inte vore nog, på konis.no finns ännu fler resultat,

Nog är det lite konstigt att det fortfarande är min maraton- och halvmaratonstatistik, som är den mest heltäckande i Sverige. Glädjande nog har löpartidningen Spring börjat publicera delar av statistiken, Jag tror att läsvärdet är stort bland veteraneliten. För nog vill vi veta hur vi ligger till?

Norge har under många år varit den bättre löparnationen på långdistans när det gäller veteraner, alltså 35 år eller äldre. Men Sverige har nästan kommit ikapp och våra kvinnliga veteraner på halvmaraton var ifjol klart bättre.

Själv är jag mest intresserad av min egen åldersklass M70. Där utklassar Norge oss. Tre norrmän i 70-klassen sprang maran ifjol under 3.30, ingen svensk. Och tre gjorde halvmaran under 1.35 mot en svensk. Det kan jämföras med mina 4.06 resp 1.48. Målet i år får bli sub 4.00 och 1.45.

Keep on running!

Postad av Björn kl 21:01:44

Läs / skriv kommentar (8)


2022-01-31 - Flest mil vinner inte

Det räcker inte med en massa mil för att bli riktigt bra på långdistans.  

Den som tränar mest blir sällan bäst. Det finns många exempel på det, jag själv till exempel.

Hur ofta läser man inte på Facebook och lyssnar på poddar om löpare som tränar kopiöst mycket? De satsar stenhårt på någon tävling, springer ofantligt många mil, genomlider de tuffaste intervaller man kan tänka, gör si och så många höjdmetrar etc och det verkar bara var döden som kan stoppa dem. Men vad händer? Ja, i regel platt fall. Inte så att resultaten är direkt dåliga men så märkvärdiga är de sällan.

Ofta handlar det om rent skryt. Eller försöker man peppa sig själv? Jag talar främst om gruppen ”motionselit”, inte den direkta eliten som ändå tycks inse sina begränsningar. På FB, jogg och andra forum lägger elitmotionärerna ut sina träningspass och inhöstar beröm. För vem skulle våga skriva något kritiskt, det vore väl elakt? Berömmet triggar och löppassen blir allt tuffare. Inte sällan slutar karusellen med en skada eller ett misslyckande på en tävling.

Jag har många exempel på löpare med hög svansföring i gruppen elitmotionärer. Att namnge dem vore oförskämt och tjänar inget till. Dom som däremot ligger lågt med sin träning verkar lyckas bättre. Och det lustiga är att dom inte alls tränar så mycket som man kunde tro. Nej, snarare springer de förvånansvärt lite. Trots det kan det göra otroliga resultat.

Anders Hansson, Vilsta SK, slår mig lätt på maran och halvmaran trots att han är fyar år äldre och bara tränar en tredjedel av min löpmängdmängd, dock en del cykling och simning. Ifjol sprang han maran på 3.42 och halvmaran på 1.35 mot mina 4.06 respektive 1.48.

Bäst känner jag till gruppen elitmotionärer +60 på långdistans. På tävlingar brukar jag ibland fråga hur de tränar och hur mycket det springer. Jag har rätt bra koll på gruppen tack vare min maratonstatistik. Det som förvånar är inte hur mycket de springer, snarare hur lite. Det är alltså inte antalet mil som avgör. Den saken hade jag nog redan kläm på, det är så mycket annat som spelar in.

Få löpare, unga som gamla, springer fler mil än jag. Ändå toppar jag sällan resultatlistorna. Bittert? Nej, löpning är så mycket mera än bara tävlande. Många mil brukar visserligen ge hyggliga resultat, men alltså sällan toppresultat. Det får jag tugga i mig.

Jag roade mig med att kolla upp min egen maraton- och halvmaratonstatistik för de senaste 15-20 åren med årsbästalistor för de olika åldersgrupperna.Man glömmer fort,inbillade mig att jag tillhört topp tre på maraton under flera år men så var det långt ifrån även om det placeringsmässigt gått lite bättre de senaste tio åren (men samtidigt har antalet medtävlare minskat). På halvmaraton är facit dystrare; där har jag aldrig varit etta ett enskilt år. Det tolkar jag som att jag har mer nytta av alla mina mil på maratondistansen än på halvmarorna.

Återvänder till det jag började med- skrytmånsarna. Jo, jag tillhör också den gruppen men försöker hålla igen även om jag är förbaskat stolt över mina coast to coast och mina 900 mil som 73-åring ifjol.

Keep on running!

Postad av Björn kl 20:46:50

Läs / skriv kommentar (8)


2022-01-25 - Springa med covid ingen bra idé

Skulle du springa om du hade covid 19? Naturligtvis inte. Men det finns dom som gör det; löpningens fanatiker.

Helt öppet gick löparen ut och berättade att hen testats positivt för covid 19. "Nu tvingas jag springa utomhus på coronasäkrat avstånd". Hen fortsatte alltså att springa, trots riskerna för egen och andras hälsa, dessutom i strid mot Folkhälsomyndighetens regler om hemmakarantän. ”Lindriga symtom, känner mig bättre i kroppen under och efter passet, springer långsamt så att pulsen inte stiger", löd försvaret.

Reaktionerna uteblev inte. Men det blev inte dom som du kanske tror. Nej, istället blev det en massa ”krya-hälsningar” och andra vänligheter,  någon beklagade att hen nu tvingades springa utomhus och inte på gymmets löpband Fast det senare var kanske ironi. Men ingen sa rakt ut att det här var olämpligt och att hen skulle sluta. Istället fanns några kommentarer om att ”ta det försiktigt” och liknande.

Visst, det är väl bra att ha en hövlig ton på nätet. Men här var beundrarskaran flat, ja uppmuntrande.

Vad kan ha fått löparen att inte ta paus  under sjukdomsperioden? Nu gissar jag: förutom positivt gensvar på sociala medier tror jag fenomenet runstreak spelat in.  En runstreakare är en person som springer varje dag (minst 1,6 km), man ”tävlar” i vem som har den längsta runstreaken och att bryta en sådan är tungt. Bryter man, ja då får man börja om från Dag 1.

Jag är själv en runstreaker med runt sju år daglig obruten löpning. Skulle jag testas positivt hade jag inte varit ute och sprungit. Men om jag haft ett löpband hemma (vilket jag inte har) hade det kanske blivit 1,6 km på bandet i krypfart eller 13 varv hemma i lägenheten (jo, jag har stegat upp sträckan).

-Säg till om du ska börja jogga runt i lägenheten. Den dan är jag inte hemma, sa hustrun syrligt. . .

Så nog är även jag en fanatiker. Gissar att det finns fllera likasinnade.  Men två regler har jag följt i 40 år:

  • Löpningen får aldrig riskera mitt liv och hälsa
  • Jag springer för att det är roligt (och nyttigt), inte för att få en massa uppmärksamhet.

Vad är då riskerna med att springa med covid? Flera, bl a kan hjärtat ta stryk. HÄR en klargörande artikel i Läkartidningen om konditionsträning och covid.

Keep on running!

Postad av Björn kl 15:41:57

Läs / skriv kommentar (10)


2022-01-22 - Gubbar lubbar utan dubbar

"Det var som sjutton, idag stod vi på benen båda två", tycks jag säga till klubbkompisen Lars Söderberg efter målgång i deltävling Nr 2 i Bore Cup, Västerås.

Dubbskor eller inte? Det är alltid frågan i Bore Cup.

På Stockhomlms gator rådde ishalka. Skulle förhållandena i Västerås vara lika besvärliga? Nej, det såg bättre ut i Västerås där ett 30-tal löpare sprang andra deltävlingen av fyra i Bore Cup (7,5km). Cykelbanan i utkanten av stan verkade hyggligt sandad, dessutom platt. Men skulle jag våga chansa med mina karbonskor som varit rena katastrofen i Gävle månaden innan?

Under uppvärmningen verkade de flesta eniga; idag kör vi odubbat. Det var ändå med viss tvekan jag tog av mig mina giftgröna Brooks preparerade med många dubb (självdubb, Best Grip) och bytte till karbonet. Strax innan på väg till start hade jag nämligen halkat på en isfläck och slagit i axeln. Bytet visade sig lyckosamt, inget slir och det fasta underlaget gav bra studs i dojorna. Efteråt hörde jag att några av fartkanonerna ändå sprang med dubb, fast bara med några enstaka (bl a 2:an Anders Hallberg från Hemlingby LK och fyran Börje Holst, Borlänge LK).

Är lite lättad efter loppet, har gått tungt en längre tid. Hade turen att bli etta i M70 på 33.30 (vassaste konkurrenten i M70, Kjell Björk från Hemlingby LK kom aldrig till start). Tiden skulle innebära ett tempo på 4,28 min/km, lite för "bra" för att stämma. Hamnade i mitten av totalt 28 löpare (sällan har det varit så få i Bore Cup). Segraren Jonatan Alvaeus var tio minuter (!) snabbare. Men så sprang denne yngling på 32 vårar barbent. Dert verkar han alltid göra, oavsett temperatur (idag -4). Kanske skulle jag själv pröva barbentkonceptet . . . ?

Bore Cirkus fortsätter i Uppsala den 12 februari. Ja, jag skriver cirkus för vi är som ett resande teatersällskap. Efter alla dessa turnéår käner jag igen de flesta. Idag sprang vi alla samma distans, anars brukar de yngre ofta ha dubbla distansen. Själv hade jag gärna också sprungit de lite längre sträckorna, chanserna att hävda sig i pensionärsligan hade då ökat!

Keep on running!

Postad av Björn kl 18:43:00

Läs / skriv kommentar (2)


2022-01-15 - Ruttplanering pågår

Det är ett tidsödande men roligt pussel att få ihop en rutt. Hotellens placering styr mycket hur sträckningen blir, dagsetapperna får inte bli för långa, det måste finnas något ställe att stanna till för lunch och vägarna får inte vara för trafikerade. Google Maps är planeringsverktyget och grovskissen förs sedan in i ett excelark.

Det senaste tiden har ägnats åt att planera nästa USA-löp. Det blir lite av ett uppsamlingsheat; jag ska försöka ta samtliga delstater jag ännu inte sprungit i.

Totalt handlar det om tio delstater, de flesta på östkusten. Planen är att kunna ta alla till våren eller sommaren och därmed kunna bocka av 50 stater. Kruxet är dock rådande pandemi. Kommer det att vara möjligt eller är det ens lämpligt att springa i ett land som är ännu mer drabbat än Sverige?

 Osäkerheten gör att planeringen inte känns lika lustfylld som tidigare år. Men skulle löpet inte bli av, gör jag antagligen ett längre löp i Sverige, typ fjolårets Nils Holgersson.

Staterna som är kvar är Maine, New Hampshire, Rhode Island, Connecticut, Delaware, Maryland, North Carloina, South Carolina, North Dakota och Minnesota. Tanken är att flyga till Boston, ta småstaterna i nordost och sedan springa söderut. Från Charlotte i NC äntrar jag ett plan och flyger till Fargo i North Dakota, springer till Minneapolis i Minnesota för att sedan flyga hem. Totalt rör det sig om 175-200 mil, alltså betydligt kortare än Holgerssonlöpet som var på 350 mil. Dagsetapperna kommer att ligga på runt 5 mil och som vanligt babyjogger och hotell, ingen camping.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 15:19:59

Läs / skriv kommentar (7)


2021-12-28 - 2021 ett bra mängdår

Under dagens långpass på 31 km till Upplands Väsby passerade jag 900 mil för 2021. Det blev tredje året med över 900 mil och rekordet är 1 000 mil.

2021 blev ett mellanår- bra mängdmässigt med ett år med dåliga tävlingsresultat. Sedan joggingstarten för 40 år sedan har jag nu sprungit en sträcka motsvarande 5 varv runt jorden (drygt 20 000 mil).

Det som är mest glädjande är att uthålligheten tycks bestå. Jag klarar lika långa dagsetapper som i ungdomen. Sommarens Nils Holgerssonlöp bekräftade det- en 350 mil lång löptur genom hela Sverige utan några vilodagar och där dagssnittet låg på 56 km. Den stora behållningen från det löpet var hjortronplockningen. Löpet kunde däremot inte mäta sig med ett coast to coast som är betydligt mer spännande.

Även om uthålligheten består har farten sjunkit. Rent tävlingsmässigt blev 2021 ett dåligt år; två maror där den "bästa" gick på 4.06 och två halvmaror med bästa tiden på 1.48. Det är första gången jag inte klarar 4 timmar på maran. Ändå tycker jag att jag tränat bra inför loppen.

Nästa år ser jag fram emot att göra ett löp på cirka 200 mil i Amerika. Planen är att springa i de återstående åtta delstater jag ännu inte besökt och därmed klara 48 (Hawaii och Alaska förblir förmodligen vita fläckar).

Det långsiktigt stora målet är Boston Marathon 2023, året då jag fyllt 75 och är yngst i åldersklassen. Planerar att efter den maran fortsätta tvärsöver Amerika och därmed göra mitt åttonde coast to coast.

Inga tävlingar, förutom pågående Bore Cup, är inplanerade för 2022. Sub 4 timmar på maran och sub 1.45 på halvmaran är målet.

Sprang på Norrvikens is. Borde haft med mig isdubbar (nästan alla skrinnare jag mötte hade det).

År 2021 slutade med totalt  9 039 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 17:26:26

Läs / skriv kommentar (14)


2021-12-18 - Slaget vid Lützen

Ung som gammal kämpade tappert i Lützendimman. Här 14-årige Hampus Otterborg på sitt livs tredje maratonlopp.

Dimman låg tät längs Kvillebäcken på Hisingen. Tankarna förde till en historisk händelse för 389 år sedan.

Kville Julmarathon blev för mig lite som slaget vid Lützen 1632. Likt Gustav II Adolf trodde jag på en lätt seger. Den 38-årige kungen kom väl förberedd med sin stora här, det gjorde även 74-åringen i sina karbonskor. För kungen blev det en pyrrusseger men pensionären slapp i alla fall att stupa. Fast nära var det. På löparspråk heter det DNF (did not finish).

För att ta det hela från början: jag hade åkt ner till Göteborg enkom för att putsa  halvmaratontiden i Väranmo för en månad sedan. Planen var att springa på 1.45 och avancera från 5:e till 2:a plats på årsbästalistan i M70. För det krävdes ”bara” att springa 3 minuter snabbare. Eftersom karbonskorna inte kom till sin rätt på grusunderlaget, vilket det var i Värnamo, skulle jag nu flyga fram på den asfalterade cykelbanan längs Kvillebäcken.

1.45 innebär att tempot ska vara 5 minuter per kilometer. Första kilometern gick på 5.05. Konstigt. Kvällen innan på ett halvsunkigt gym i en ombyggd panncentral vid Backaplan var jag segerviss. Var det rapmusiken därinne som fick mig att känna mig som en ung kung?

Andra kilometern gick också strax över fem minuter. Så där fortsatte det med stigande mjölksyra i låren. Vid vändpunkten efter knappt 7 kilometer undslapp det mig:

-Raima (Hartikainen), du kan sätta ett DNF i protokollet!

-Har du ont? frågade tävlingsarrangören Raima, som tålmodigt satt på sin stol och noterade löparnas tider.

-Nä, men . . .

Jag hade inte mer än sagt de idiotiska orden förrän jag ångrade mig. Kanske var det colan vid bordet intill som fick mig på bättre tankar.

-Raima, stryk mitt DNF. Jag hänger på maratonlöparna istället, skrek jag.

Och så blev det. Tempot sänktes, jag gick några korta bitar men bryta skulle jag absolut inte. Visste att jag skulle ångra ett sådant beslut. ”Bryter gör man bara om man är skadad”, brukar jag kaxigt säga. Jag tror att jag bara brutit ett lopp under 40 år. Det var under Ölands Marathon för många år sedan, jag var i kanonform men när chansen till ett PB försvann bröt jag.

Längst upp i högra hörnet skrev Reima DNF. Men sedan ändrades det till en sluttid på 1.52.55.

Nu stånkade jag mig i mål. Tiden? 1.52.55.Besviken men nöjd med att Raima kunde stryka mitt DNF.

Keep on running!

FOTNOT

Får en 14-åring delta i ett maratonlopp? Nej, inte om tävlingen är sanktionerad av Friidrottsförbundet (vilket den inte var). Förbundet har satt gränsen vid 17 år och i StockholmMarathon måste man vara 18.

Postad av Björn kl 16:57:07

Läs / skriv kommentar (5)


2021-12-16 - Det kom ett mejl från Amerika . . .

Min 7-åriga runsstreak placerar mig på plats nummer fem på den svenska runstreaklistan. På världslistan ligger jag på plats nummer 747. Leder gör amerikanen John Sutherland med 52 år. Klicka för att läsa namnen!

"On behalf of the Streak Runners International (SRI), I want to congratulate you on completing 7 years of your current running streak! Great job"!

Mejlet från Mark Wasburne i SRI blev en glad överraskning. Hade alldeles glömt bort min pågående runstreak. Under sju år har jag alltså sprungit minst 1 mile (1,61 km) varje dag vilket är minimikravet för en runstreak.

Är det mycket eller lite? Lite! I internationella sammanhang är det ingenting. På världslistan toppar tre amerikaner, alla män och alla med minst med 50 års kontinuerlig löpning. Den svenska listan toppas av Ellen Westfeldt från Vallentuna. Hon är lite av PR-general för runstreak i Sverige (Pace on Earth). Hennes åttaåriga svit är också blygsam i jämförelse med den kvinnliga ledaren i världen, 85-åriga Louis Bastien från Florida med sina 41 år.

Min relativt korta runstreak skulle nog ha varit mycket längre om jag känt till företeelsen. Till skillnad från många andras var den oplanerad. Men nu ska det mycket till för att bryta sviten.

Övriga namn på den svenska topplistan är okända för mig, de har inte förekommit i några löparsammanhang. Fejk? Nej inte alls, visar det sig när jag kontaktar dem. Så listan kan vi lita på även om det säkert finns svenskar som sprungit fler år i sträck men som inte listat sig.

John Sutherland är 71 år och har hittills sprungit ca 32 000 mil i sitt liv, ca 10 000 mer än jag.

Jag får svårt att avancera på runstreaklistan. Å andra sidan får mina svenska "medtävlare" svårt att komma i kapp mig i antalet sprungna mil. . . 

Keep on running!

Postad av Björn kl 18:54:16

Läs / skriv kommentar (2)