Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 3255 km. Denna vecka: 46 km. Idag: 11 km

2024-05-01 - Dag 3: Äntligen kortbyxor!

Årsdebut med kortbyxor.

Jag har lätt för att frysa och först idag vågade jag sätta på mig kortbyxor. Plötsligt kändes allt mycket lättare.

Ja, det har varit ganska kallt de två första dagarna men Dag 3 kom äntligen värmen. Jag har inte frusit under själva löpningen men däremot  vid varje stopp och bättre blev det inte när jag lyckades slarva bort vantarna.

En olycka kommer sällan ensam och idag tappade jag bort kameran utanför pizzerian i Kolbäck. Får kontakta ägaren och höra om någon kan skicka hem den till Stockholm. Det här har väl också med åldern att göra, verkar bli slarvigare för varje år.

Bor på andra våningen i stationshuset i Köping. Billigt och bra hotellboende. Att golvet skakar lite när tågen passerar lär nog inte störa nattsömnen- jag har varit med om värre i USA.

För att fortsätta på olyckstemat; ytterst nära att jag idag inte kom in på hotellet i Köping. Man hade skickat en länk där all info fanns men naturligtvis hade jag inte sett detta. Först sura miner men när ägaren förstod att han hade att göra med en gaggig långdistanslöpare löste sig allt- han var också löpare och snart  fann vi varandra.

Hotellproblemen är dock inte över. Var jag ska bo 1 maj är lite oklart eftersom det tänkta hotellet efter Eskilstuna inte öppnat för säsongen. Men som med det mesta- det brukar lösa sig.

En misslyckad dag? Nej, men jag grämer mig över kameran. I den fanns alla bilder från fjolårets coast to coast.

Dagens distans till Köping: 60 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 00:11:40

Läs / skriv kommentar (3)


2024-04-29 - Dag 2: Blott Sverige svenska runstenar har

Vacker runsten i Görlinge, två mil nordost om Enköping. Texten lyder: Gisl och Ingemund, goda unga män lät göra minnesmärket efter Halvdan, sin fader och efter Ödis, sin moder. Gud hjälpe nu väl hennes själ.

Det är flera likheter med ett äventyrslöp i Sverige och i Amerika. Men en sak skiljer stort- i Amerika finns inga runstenar att beskåda längs vägarna.

Jag är ju med i löparklubben i Vallentuna, en kommunn där det finns gott om runstenar. Klubben hade tidigare en halvmara som hette Runrundan. Inte konstigt att jag därför är faschinerad av runor, men runskrift kan jag inte läsa.

Runsten söder om Märsta utan förklarande skylt.

Sigtuna ska vara den kommun som har flest runstenar (ca 170 stycken). En av dessa sprang jag förbi första dagen och den står undanskymd  och utan skylt strax söder om Märsta. För flera år sedan uppmärksammade jag kommunen på att skylt saknades och jag fick ett vänligt svar om att man skulle fundera på saken. Men fortfarande ingen skylt...

Annars har det varit väldigt glest med runstenar längs min färd. I Amerika, där det alltså inte finns runstenar (fast man har tydligen hittat en i Minnesota som skulle kunna belägga att vikingarna var före Columbus) finns det däremot gott om andra minnesmärken. Det kan handla om tågrån, indianöverfall och annat spännande. Jag läser varenda skylt.

Dagens tur gick till Västerås och var annars händelsefattig. Stark motvind och stundtals regn gjorde färden mindre angenämn. I morgon Köping.

Dagens distans 63 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 23:27:16

Läs / skriv kommentar (1)


2024-04-28 - Dag 1: Det sitter mer i huvudet än i benen

En kort paus bland tussilago längs väg 255. Maratondistansen är passerad och cirka två mil åtestår till Uppsala.

Halva distansen kan vara lika jobbig som hela. Mycket sitter i huvudet.

Vid förra försöket att springa Mälaren runt förvånads jag över att det gick att springa nästan 13 mil första dagen. Då borde väl mina 68 km idag till Uppsala vara en lätt match? Nej, det var det inte.

Det är som om kroppen signalerar att nu får det vara nog när det återstår någon mil till målet. Så var det förra gången och så var det även nu. Ultralöpare, vilket jag inte räknar mig till, brukar tala om "gåbackar"- man går alltså i uppförsbackar. Det gjorde jag även denna gång men också titt som tätt på planmark.

Nåväl, jag kom fram till dagens etappmål, Uppsala, där jag checkat in på ett bra hotell och förhoppningsvis kan återhämta mig till morgondagens etapp till Västerås. Jag springer alltså den här gången motsols och efter Västerås blir det Köping.

Underbar morgon, springer in i Hagaparken efter 2 km löpning.

Dagens distans: 68 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 22:25:29

Läs / skriv kommentar (5)


2024-04-27 - Nytt försök Mälaren runt

Bilden från sommaren 2013 då jag sprang Mälaren runt. Då var det 30 mil på sex dagar och enkelt boende, nu blir det 36 mil på sex dagar och sköna hotellnätter.

"Det här äventyret får jag göra om", skrev jag på bloggen för elva år sedan efter att ha sprungit Mälaren runt. På söndag bär det av igen.

Mitt nyligen misslyckade försök att klara hela Mälaren på tre dagar, alltså 11-12 mil om dagen, gav mersmak. Jag bröt visserligen efter första dagen men sprang ändå nära 13 mil. Nu ska jag ta det betydligt lugnare.

Har jag tur kan det bli ett FKT (Fastest Known Time) i klassen self suported. Startar nu på söndag och har förhoppningsvis målgång på fredag. Häng med på turen, jag tänker blogga varenda dag!

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 22:37:44

Läs / skriv kommentar (4)


2024-04-20 - Vi var dom äldsta

Äldsta deltagarna i Sveriges äldsta långlopp, Kungsbackloppet från 1898. Från vänster Torsten Olsson, 72 år, Solvikingarna, Tony Elias, 69 år, Lerum Fridrott och så jag, 76 år från Vallentuna FK.

Numera är jag ofta den äldste deltagaren i loppen. En tidsfråga innan jag också är den långsammaste.

Min löparkompis från Göteborg, 72-årige Torsten, hade just dom funderingarna inför starten idag i halvmaran Kungsbackaloppet.

-Lungn, inte blir du sist. Och inte heller jag, sa jag tvärsäkert.

Och visst fick jag rätt. Torsten sprang som en klocka, de två varven gick på samma tid. Även jag sprang som en klocka, mitt urverk gick lite snabbare, men långsamt ändå. Hade hoppats på under 2 timmar- kom nu in på netto 2 timmar och 1 sekund. Lite snöpligt. Gladast var Tony- höga 1.40, en bra tid för en 69-åring.

Tony kan en sak som jag aldrig kunnat; att hålla igen i början för att kunna springa andra halvan fortare än den första. När det återstod 2 km la han dessutom in en spurt. Jag lyckas aldrig ta ut mig fullständigt. Hur gör man? Frågade honom efteråt och fick en del tips. Nu gäller det bara att använda mig av dom i nästa tävling.

Keep on running!

Postad av Björn kl 20:12:21

Läs / skriv kommentar (6)


2024-04-13 - Parkrun plockade i smyg bort åldersrekorden

I lördags sprangs det 300:e parkrunloppet i Hagaparken och man bjöd på specialgjorda kakor. Ingen av de nära 300 löparna kände då till den strid som i tysthet pågår inom parkrunledningen.

Parkrun har nyligen raderat hundrtatusentals rekord i sin databas. Själv har jag ovetande blivit av med alla åldersrekord hemma och utomlands. I Sverige har man smugit med beslutet och i England har man lagt ut dimridåer.

”It´s a run, not a race”, brukar det heta om dessa gratis 5-km lopp, som varje lördag anordnas i 23 länder världen över och med totalt 9 miljoner registrerade parkrun-löpare. Det handlar alltså om en gigantisk löparrörelse- i Sverige ordnas lopp på elva platser (Malmö, Växjö, två i Göteborg, ett i Linköping, Örebro, Uppsala,Umeå och tre i Stockholm). Jag är ett stort fan av parkrun, har snart sprungit 100 lopp och har eller har haft åldersrekorden på de flesta orterna i Sverige När det idag anordnades det 300:e loppet i Hagaparken, var jag på plats.

Det som lockar mig med parkrun är att de inte är några ”riktiga” tävlingar,  men nästan- bra för den nervöse. Du får en tid, en resultatlista mejlad hem, banorna är kontrollmätta och alla sorters löpare är med-från familjer med barnvagn till elitlöpare. Och resultaten åldersomräknas, trevligt för oss äldre löpare som inser att vi kanske inte är så långsamma ändå. Och så sammanställer man en lista på hemsidan med åldersrekord uppdelad på 5-årsklasser. Det senare har för mig varit en stimulans och fått mig att åka runt och jaga åldersrekord i Norden och även i Amerika. Men nu är det slut med detta.

Ledningen för Parkrun med VD Russ Jeffery har nämligen bestämt att allt vad rekord och tävling ska bort. Därför togs nyligen listorna för män som sprungit under 17 minuter och kvinnor under 20 minuter bort. Och listorna för åldersrekord på de olika banorna försvann också från hemsidan. Det går nu t ex inte längre att se vad de snabbaste männen eller kvinnorna i t ex 30-, 35-, 40-, 45-, 50-, 60-, 65-, 70-, 75-årsklasserna sprungit på för tider på de olika banorna världen över. Varför?

Russ Jeffery har svårt att förklara detta. I sitt långa vd-brev, som bara verkar ha spridits i England, ger han egentligen inga konkreta svar. ”Jag tror verkligen att vi har en skyldighet att fortsätta att ta bort de hinder som sitter i vägen. Rekord var ett sådant exempel liksom rädslan att komma sist, att vara långsammast, att inte vara lika bra som alla andra . . . ”, skriver han och talar om att parkrun ska vara mer ”inkluderande”. Ja, jag kan förstå att alla ska få vara med och känna glädje över att ha promenerat eller sprungit 5 km. Och så är det redan idag. Men att rekordlistorna skulle skrämma bort folk, tror jag inte på. Då skulle man ha slutat med all tidtagning i parkrun men det har man inte gjort och inte heller med åldersomräkningen. Att listorna skrämmer är nonsens, snarare stimulerar de, tror jag. Och hur du än gör kommer alltid någon sist. Men jag anar var skon klämmer . . .

Det handlar om sex och pengar, fast det vågar inte Mr Jeffery skriva. I England har det varit protester mot att minst tre kvinnliga åldersrekord innehas av transpersoner. Du måste också kunna bevisa att du är registrerad i ”rätt” kön, har några ansett. Det har även förekommit hotelser om att dra in bidrag till parkrun. I det läget var det enklare att vika ner sig och tala om att vara ”så inkluderande som möjligt” och plocka bort rekorden. Synd att man gjorde så, tycker jag. Vad tycker du?

Keep on running!

PS

Elitlöparen Hanna Lindholm vann jubileumsloppet i Hagaparken på tiden 17.09. Om detta var den snabbaste damtiden någonsin går inte längre att utläsa. Hoppas bara att hon inte skrämde bort andra löpare att nästa gång ställa upp  . . .

Postad av Björn kl 21:24:17

Läs / skriv kommentar (18)


2024-04-10 - Strapatsrik färd till Eskilstuna

Det hade blivit ljust när jag äntligen nådde Eskilstuna, sju timmar försenad.

Jag klarade inte att springa runt Mälaren på tre dagar. Redan efter dag 1 bröt jag och tog tåget hem. Ett misslyckande? Både ja och nej.

Det här blev långt tuffare än jag anat. Min ensamtur med babyjogger runt hela Mälaren mätte cirka 35 mil och det skulle innebära 11-12 mil per dag. Det längsta jag sprungit är runt 9 mil och det på ett backyard häromåret. Men nu hade jag ju ”obegränsat” med tid och räknade med att bara behöva sova några timmar om dygnet. Nog borde det gå?

Planen var att göra två stopp för övernatting på hotell; ett i Eskilstuna och ett i Enköping. Jag sneglade på Pernilla Ottos rutt och kopierade den i stora stycken. Pernilla sprang 2020, då med följebil, och behövde 66,5 timmar, alltså knappt tre dygn. Eftersom hon officiellt var först på sträckan blev det ett så kallat FKT, Fastest Known Time. Förstår i efterhand att det var en stor bedrift. Jag var också ute efter ett FKT, det skulle räcka om jag bara tog mig runt, oavsett tid. Det fanns nämligen ingen notering för folk som sprungit utan suport. Nu var visserligen förhoppningarna inte särskilt stora, jag är ingen ultralöpare. Mina idealdistanser ligger på cirka fem mil per dag, alltså som under ett coast to coast.

Första vattenhindret. Men det skulle bli långt värra fram på småtimmarna.

Allt började bra (lugn, det slutade inte med totalkatastrof). Jag skulle få behagliga temperaturer; upp till 15-16 grader, sol och lite vind. Startade klockan 07.00 måndagen den 8 april från Sankt Eriksplan, höll ett medvetet lågt tempo (cirka 7-8minuter/km). Kände mig hoppfull och lycklig och såg fram emot lunchen i Södertälje efter 42 km.  Kände mig också säker på navigeringen eftersom jag lagt in en massa hållpunkter i min handhållna gps. Men efter Rönninge började problemen . . . Jag var ute i okända trakter och fick lita helt på gps:en. Kom in på en liten skogsbilväg med en nerfälld bom men sen var det stopp- först en översvämmad väg där jag fick ta av mig skorna och sedan en låst grind över järnvägen. Detta skulle dock visa sig vara en västanfläkt mot vad jag skulle få uppleva många timmar senare mitt i natten.

De verkliga problemen började i Åkers Styckebruk. Där hade jag gjort två tredjedelar av dagsdistansen, cirka åtta mil, det hade hunnit bli mörkt och jag hade brist på vätska. Pizzerian i samhället skulle bli min räddning men den hade precis stängt. Läget var smått desperat. I fjärran såg jag några kulörta lampor- livsmedelsbutiken höll öppet! Hoppet och krafterna återvände.

-Är du inte rädd för vildsvinen i skogarna? frågade ägaren som tog sig tid att sätta på kaffepannan.

-Nä, dom blir nog rädda när dom ser mig, svarade jag kaxigt.

Kusligt i mörkret på okända vägar och nerfallna träd.

Färden fortsatte, nu in i totalt okänt land. Ljuset och ljuden från det gamla bruket, som är igång dygnet runt, var det sista jag såg och hörde från civilisationen. Utanför fabriksstängslet tände jag pannlampan och var nu helt hänvisad till min gps. Grusvägen övergick till skogsbilväg och blev allt smalare och geggigare. Ibland växte små tallar mitt i vägen, annars fick mittremsan användas för att inte sjunka ner i dyn. Ibland skymtades ljuset från ett hus mellan träden- skönt att inte vara helt heltutlämnad. Men snart övergick vägen till stig, nerfallna träd hindrade mig men gps:en sa att jag var på rätt väg. Modet återvände när stigen övergick till fast skogsbilväg och jag kunde börja springa igen. Men sen inträffade katastrofen- vägen var helt översvämmad! Vassruggar och bara kolsvart vatten så långt ögat nådde. Hur lång var sträcka och hur djupt var vattnet? Femtio meter fram skymtade jag några sjöfåglar simmande mitt på vägen, de flög upp med ett skrik. Otäckt!

Nu fanns det två alternativ: att ta sig tillbaka den långa vägen till Åkers Styckebruk och ta en taxi till Strängnäs eller att fortsätta vandringen framåt. Jag valde det senare alternativet. Att ta av sig skorna var meningslöst men jag kavlade upp byxorna och plockade ur allt jag hade i nätkassen bak på vagnen. Snart nådde vattnet upp över knäna. Hur djupt var det längre fram, skulle jag behöva simma? Sakta, meter för meter, rörde jag mig framåt. Vattnet var nu upp och nådde nästan sitsen och hotade att dränka packningen. Jag skulle ha vänt tillbaka. Men så återvände hoppet- vägen började stiga och snart var jag uppe på fast mark igen. Det här kommer att resultera i skoskav, tänkte jag, men så blev det inte. Däremot tycktes geggan och skogsbilvägarna aldrig ta slut.

Vad jag då inte förstod var att jag gjort ett vansinnigt vägval. När jag var i närheten av Riksväg 55 och hade asfalt i sikte följde jag slaviskt gps:en och kom in på nya skogsbilvägar. I mörkret hörde jag långtradare men trodde att det var från E20, en väg med vajrar och livsfarlig för gångtrafikanter. Det hade blivit ljust då jag nådde samhället Ärla, cyklister var på väg till jobbet i Eskilstuna och Coop skulle öppna om några timmar. Där i Ärla gjorde jag äntligen ett riktigt vägval, struntade i elektroniken, litade på vägskyltar och kom ni på en asfalterad gammal järnvägsbank som ledde in till Eskilstuna. Vid åttatiden nådde jag mitt airbnb-boende, sju timmar senare än planerat. Med andra ord, det var kört.

Äventyret var dock inte över. Jag kunde mycket väl ha blivit gripen av polisen i Eskilstuna för inbrottsförsök. Jag var nämligen övertygad om att jag kommit fram till rätt villa. Problemet var bara att dörrkoden inte fungerade, jag tassade runt på villatomten och kände på olika dörrar. Efter idoga försök öppnades dörren av en skräckslagen kvinna. Det visade sig att jag var på fel adress, den gula villan låg några hus bort. Kvinnan trodde på mina förklaringar men förstod att hon mött en idiot.

Vad har jag lärt mig av allt detta? Jo:

  1. Gör grundligare kartstudier och lita inte blint på en gps
  2. Allt tar mycket längre tid än väntat, alla småstopp slukar timmar
  3. Att springa i mörker med pannlampa känns tryggt, vilsamt för tankarna
  4. Så här långa distanser klarar jag inte. Gissar att mitt max på flerdagarslöpningar ligger på 6-8 mil.
  5. Att ta itu med problemen direkt (fast det visste jag nog innan). Jag var t ex förutseende med att hålla all elektronik uppladdad.

Var det här ett misslyckande? Nja, den största behållningen var kanske att jag nu vet vad kroppen pallar. Och jag är inte skadad, bara lite stel. Och det roligaste av allt: jag slog mitt distansrekord med råge. Turen till Eskilstuna blev 128 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 14:58:59

Läs / skriv kommentar (14)


2024-04-06 - Mälaren runt "non stop"

Jag tänkte i stort följa Pernilla Ottos rutt från 2020, https://connect.garmin.com/modern/activity/4811866508 , totalt drygt 35 mil. Det blir korta stopp för övernattning på hotell i Eskilstuna och Enköping. Vägen följer slaviskt hela Mälaren, alltså ända upp till Flottsund i Uppsala och på rätt sida av slussarna i Stockholm och Södertälje.

År 2013 sprang jag som 65-åring Mälaren runt på sex dagar. Nu som 76-åring ska jag försöka göra det på halva tiden och i bästa fall notera ett FKT (Fastest Known Time).

Jag skriver försöka, för chansen att lyckas är inte särskilt stor. Jag är ingen ultralöpare och etapper på 11-12 mil är nytt. På mina coast to coast har det handlat om som längst drygt 8 mil och på ett backyard ultra häromåret blev det 9 mil. Så det troliga är att jag bryter och tar tåget hem från Strängnäs eller Västerås.

Varför då göra det? Tycker ändå det vore intressant att se vad kroppen, eller rättar sakt knoppen, klarar Och ett misslyckande tror jag inte kommeratt kännas så hårt. Jämfört med förra gången då jag "genade" över Stäket blir nu sträckan fem mil längre.

Startar på måndag och målgång är planerad till onsdag kväll. Jag kommer tyvärr inte hinna att blogga under löpet men hoppas kunna göra det senare och då som "ultralöpare".

Keep on running! 

Postad av Björn kl 16:17:43

Läs / skriv kommentar (10)