Nej, jag är ingen typisk coast to coast löpare. Men att jag vid 77-års ålder skulle vara betydligt snabbare än dagens löpare blev en positiv överraskning när jag djupdök i min egen statistik.

Coast to coast-löparna blir allt långsammare för varje år. Så även jag. Mitt sista löp tog 105 dagar och var det långsammaste. Mitt första löp 2007 tog 95 dagar och var det snabbaste.

Med amerikanen John Wallace´s och min statistik från i princip sekelskiftet till idag finns en stor mängd hårdata att bearbeta. Siffrorna över totalt drygt 200 öpare (gångarna lång fler) är i sig inte så spännande men det går att få fram uppgifter som jag haft på känn men inte kunnat bekräfta. Som t ex att löparna blivit långsammare under senare år. Fram till 2012 tog det 100 dagar för en "crosser" att springa de ca 500 milen (medianvärde), numera 112,5 dagar, alltså nästan en vecka längre. Förr tog också färre hjälp av följebil, numera var tredje. Med följebil blir mycket enklare men i mitt tycke tråkigare. En annan förändring är att löparna generellt är något år äldre.

Var man bättre förr än idag? Nja, det är inte så säkert. Fler vanliga joggare vågar anta utmaningen men också en del ultralöpare. Lite förvånande är att Pete Kostelnics hastighetsrekord från 2016 på 42 dagar fortfarande står sig och att så få inom ultraeliten vågat utmana det. Skälet är, gissar jag, att ett coast to coast kostar mycket pengar och att få kan vara borta så länge.

Kanske är rekordet nu ändå på väg att ryka. För ett par dagar sedan startade en fransman, 53-årige Jean-Benoït Jaoen i ett rasande tempo för slå rekordet. Mot honom talar dock åldern och att hans team bara består av tre personer. Att inte vara hemtam i USA kan också vara en nackdel. Det verkar som han kopierat Kostelnicks rutt men skulle jag vara i fransmannens kläder skulle jag på vissa sträckor i Wyoming sprungit på Interstate (motorväg) och dragit om rutten lite för att komma in i Utah där fotgängare också är tillåtna. Interstate är mer lättsprunget, backarna är mindre branta och det är trafiksäkrare.

--

Själv kan jag bara drömma om nya äventyrslöp. Jag springer visserligen några mil i veckan men har fortsatta problem med ett kraftlöst vänsterben och tempot inte mycket högre än gång. Jag är på rehab hos fysioterapeut där övningarna går ut på att sträcka ut benet. Tvivlar på att det har något med artros att göra. Jag har goda förhoppningar om att bli bra  men det kan ta tid. Det positiva är att jag inte har ont när jag springer.

Imorgon väntar det bästa jag vet: lingonplockning i Norduppland. Självklart på springande fot.

Keep on running! 

Segraren i M75, Ralph Björnsson, sprang på 2.01.43 i helgens Stockholm Halvmarathon. Min tid från ifjol var fyra minuter långsammare. Jag var inte anmäld till årets lopp och min skada gör att det inte blir något tävlande alls i år.

Skadeskjuten, haltar och artrosbesvären är tillbaka. Hemkomsten blev inte vad jag väntade.

Du som följt den här bloggen vet att jag haft problem med artros i vänster knä. Men jag har varit besvärsfri under många år och har sedan friskförklaringen 2013 sprungit sex coast to coast utan den minsta "känning". Är det över med löpningen nu?

Under mina över 40 år som långdistanslöpare på motionsnivå har jag nästan aldrig varit skadad. Det är ovanligt och den enkla förklaringen kan vara att all träning skett på ungefär samma sätt: mycket mängd men lite snabbhetsträning. 

Jag vet inte varför jag fått tillbaka artrosbevären. Artros beskrivs som en kronisk sjukdom som är åldersrelaterad, experter har förklarat att den inte har något med min löpning att göra. Under årets coast to coast började jag känna av knät när jag kommit halvvägs, framför allt i en sena i knävecket. Men det gjorde inte ont och jag kunde fortsätta att springa obehindrat efter en startsträcka på några kilometrar.

Nu efter hemkomsten för drygt två veckor sedan har jag dock fått problem. Normalt brukar jag springa som tidigare, d v s runt tio mil i veckan, men nu har det bara blivit några mil. Jag är kraftlös i vänster ben, sätter bara ner det i marken, och känner ett lätt tryck i knäleden, ungfefär som om man skulle trycka hårt med handen mot huden. Ingen stickande, eller huggande värk, positivt alltså.

Jag fick rådet att besöka en fysioterapeut och detta gjordes häromdagen. Det blev Friskispraktiken där jag tidigare framgångsrikt behandlats. Jag har fått några enkla övningar som går ut på att sträcka ut benet, fortsätter också med de övningar jag tidigare gjort på gymmet (sittande bensträck, lårcurl och benpress).

Deppigt? Nej, inte särskilt. Jag är hoppfull om att komma tillbaka men tävlande eller långpass i år lär det inte bli, däremot besök varje dag på gymmet och rehab hemma. Den tioåriga runstreaken hoppas jag kunna hålla vid liv.

Keep on running!

Inför starten för drygt 100 dagar sedan vägde jag 61 kilo och efter att ha sprungit cirka 500 mil väger jag exakt lika mycket. Jag har alltså inte tappat ett kilo. Perfekt!

Gå till gymmet, springa och plocka bär. Jag har återvänt till mitt normala liv och det tror jag är det bästa att göra efter ett coast to coast.

När applåderna tystnat och då du nte längre står i rampljuset är det lätt att bli passiv och sorgsen. Det finns många exempel på det. Jag har dessbättre aldrig drabbats av detta. Mitt "knep" har varit att leva det liv som du levde innan. Fungerade det då är chansen stor att det även kommer att fungera efter hemkomsten.

Fast det kan vara lättare sagt än gjort. Löpningen går tungt och 1 ynka kilometer känns nästan som 10. Jag är inte skadad och har inte ont men har svårt att stödja mig på vänster ben (höger helt ok). Att t ex hoppa på ett ben, kliva upp på en pall med vänsterbenet först eller gå normalt i en trappa går inte. Dessa svårigheter har jag haft länge men har förvärrats med åren. Under detta coast to coast hindrade de mig inte så mycket även om jag i praktiken sprang på 1,5 ben. Jag hade ju vagnen att stödja mig mot och efter en kort stund kändes löpningen rätt normal.

Någon som  vet om det går att träna bort, t ex på ett gym? Ibland känns det som om problemet mer sitter i huvudet än i benet. Kanske har det något att göra med mina tidigare artrosproblem. Hur som helst, vagnen har länge varit min förtäckta rollator och lär så förbli.

Keep on running!

Med två fötter i Atlanten och ett kort dopp är mitt nionde coast to coast avslutat. Är detta ett "världsrekord"? Eftersom det inte är någon tävling är det kanske inget riktigt rekord men ingen i världen har sprungit så många gånger över Amerika.

Foto: Erik Ahlner

Lättad. Ja, jag känner mig lättad att löpet är över för det var det tuffaste av alla. Men mest lättad är jag över att jag lever!

Budskapet i denna text är: Spring aldrig ett coast to coast i Amerika, det är livsfarligt. Det är trafiken som är den största faran. Flera löpare har dödats och jag kunde ha varit en i statistiken.

I Wyoming var jag ytterst nära att bli träffad av en bil som kom körande på vägrenen i rak riktning mot mig. I sista sekund fick jag kasta mig i diket. Jag upplevde att det handlade om milimetrar. Inget hände men när jag tänker tillbaka är jag fortfarande skakad. Så nära döden har jag aldrig varit.

Efteråt talade jag med föraren. Han såg mig inte och berättade att han böjt sig ner för att nå sin mobiltelefon. Han var ångerfull. Jag rapporterade händelsen till polisen men eftersom inget egentligen hade hänt las fallet ner.

Jag har under flera andra löp råkat ut för liknade händelser men alla gånger klarat mig. Eftersom gång- och cykelbanor i stort saknas är fotfolket alltid i riskzonen. Vägrenar saknas också ofta, hastigheterna är höga och trafiken tät.

Bilar, bilar men ingen vägren.

Sista dagen var också hemsk: tre filer med enorm trafik och ingen vägren fram till hotellet gjorde att det var nästan omöjligt att ta sig fram. Samma sak med att ta sig till stranden där målgången skedde, fick bli kölrd av bil sista biten. 

De enda vägar jag känt mig riktigt säker på är motorvägarna (Interstate). Här är trafiken relativt gles, vägrenarna mycket breda och långtradarna går ut i andra filen vid möten. I Oregon, Idaho, Utah har jag sprungit väldigt mycket på Interstate.

Så mitt råd är att om du vill springa den här typen av äventyrslöpningar, välj då Europa. Att springa längs hela Donau, där det är gott om cykelvägar, lockar. Men inte USA. Detta är defintivt mitt sista coast to coast, det blir inget tionde.

Nu låter det som allt varit kasst. Tvärtom. Det mesta har gått bra, jag har haft roligt, pratat med hundratals amerikaner, alla lika trevliga. Kan inte erinra mig att jag nu eller tidigare träffat en enda otrevlig person. Alla är givmilda, nyfiket intresserade och uppmuntrande. Så är det inte i Sverige. Och vädret har varit mycket bra. Ingen tornado denna gång.

Detta var mitt klart tuffaste coast to coast. Men jag har sprungit alla dagar trots en långdragen inflammation i en sena i knävecket. Dessbättre har jag inte haft ont och sista veckan känt mig återställd och stark. Det stora misstaget var att distanserna var onödigt långa (så skrev jag också efter löpet 2023).

Målgången då? Den blev också dramatisk: blixtar och ösregn, en helt öde sandstrand men ett varmt Atlanten. Min son Erik var med och det värmde extra.

Jag kan nu summera: 105 dagar, 497 mil (ett av de kortaste) och 47 km/dag. 

Keeep on running!

Har precis haft lunchstopp i Lebanon, NJ, efter 25 km och har nästan lika långt kvar till motellet. Men hamburgarna här gav mig ny kraft att fortsätta. Värmen och luftfuktigheten kom tillbaka idag och jag drack enorma mängder Coke och Gatorade.

I morgon onsdag tar jag en simtur i Atlanten. Mitt nionde coast to coast har gått överraskande bra och jag går i mål en dag tidigare än beräknat.

Jag är helt "skuldfri" räknat i distans men har egentligen aldrig haft någon skuld. Diverse planeringsmissar och en busstur häromdagen har kunnat tas igen genom att Jan gjort fiffiga omdragningar av rutten och ibland har jag sprungit på hotellens löpband för att plussa på kontot.

Lite överraskande är också att detta coast to coast blir ett av de kortaste, strax under 500 mil. Jan har snabbt räknat ut att om jag, som nästan alla coast to coast löpare haft förmånen av en följebilschaufför, så hade löpsträckan blivit ännu kortare än den jag nu sprungit, minst 15 mil.

Det ska bli skönt att allt snart är över. Ser särskilt fram emot att ett av mina barn kommer och möter. Flyger hem på torsdag men innan planet lyfter tar jag en löprunda, inte minst för att min 10-åriga runstreak ska leva vidare.

Keep on running!

Elfte och sista delstaten för mig blev New Jersey. Hoppet gjordes mitt på bron där Delawerefloden och Lehigh River möts samt städerna Easton och Philipsburg. Bron från 1938 i fasadbelysning var otroligt vacker.

Bara 2-3 dagar kvar och krafterna börjar komma tillbaka. Skönt att lämna Pennsylvania, delstaten som jag uppfattar som en av de besvärligaste på grund av alla backar.

Under de sista dagarna bär det mest utför vilket underlättar mycket. Något som underlättade mycket just idag var löpningen med Sean Quinn, 57 år och nybliven pensionär från Easton. Han guidade mig genom stan (26 000 invånare) som har en framträdande plats i den amerikanska historien och med byggnader från 1700-talet. Någon mer entusiastisk person har jag sällan mött.

-Att springa med dig var en av de största ögonblicken i mitt liv, förklarade han.

Sean och jag på andra sidan bron, alltså i New Jersey.

Keep on running!

Pensionär som inte matar duvorna men funderar över livet i största allmänhet i Amerika.

Under mina första USA-löp irriterades jag över en massa företeelser i USA. Det gör jag inte i lika hög grad idag. Man vänjer sig men det finns risker med det.

Jag märker att ju mer jag varit i USA desto bättre förstår jag hur amerikanen tänker eller varför gör si eller så. Omgivningen gör att man anpassar sig. Det är dock mycket jag inte gillar- alla skjutvapen, miljöförstöringen, den nu pågående nermonteringen av demokratin, misstron mot forskning och ett samnhälle helt byggt för bilen, för att nämna några områden.

I Sverige och i Europa är vi med rätta kritiska. De områden i Pennsylvania jag nu springer i är fattiga, gruvorna har lagts ner och skyltar med Trump syns utanför många hus. Gemene man hoppas att de goda tiderna ska komma tillbaka och presidenten ses som Mesias. Matas du dessutom med ensidig information är det inte så konstigt. Då gäller det att hämta information från många håll, inte minst från oberoende medier och bilda sig en egen uppfattning. Skulle jag bli en Trumpsuporter om jag bodde här en längre tid? Tror inte det.

Det här är dock ingen politisk blogg utan en löparblogg. Men även på det området har USA gått tillbaka. Under de första löpen såg jag en del joggare, nu ser jag inga. Vad är det som hänt? Jag vet inte.

--

Tourens längsta backe, över 3 km. Nerförsbackarna är lika besvärliga som uppförsbackarna. Men med en fixad handbroms gick det ändå att springa ner för denna.

Dagens löpning gick strålande, 42 km och 5 km extra på hotellets löpband. Tror nu att det kan gå vägen, bara 3-4 dagar och 130 km kvar till målgång. Men det är för tidigt att ta ut några segrar.

Keep on running!

Dagens etapp på 47 km var backig, men vacker. Alla träd och slingrande vägar gör Pennsylvania till en av de vackraste delstaterna i hela USA och påminner mycket om West Virginia.

En händelselös dag. Bra var väl det för allt förlöpte enligt plan. Inga nya kriser, snarare tvärtom.

Jag har hemlängtan. Brukar inte känna det men nu kan det gott vara över. Dagarna blir allt likare varandra, det som förgyllar är de små pratstunderna med vanliga amerikaner längs vägarna. Upphör inte att förvånas över deras intresse och beundran över vad jag gör. Kanske är det deras dåliga samvete över brist på egen motion som spiller över på mig?

En av de vanligaste frågorna jag får är hur många skor jag förbrukar. Och på plats nummer två, snart nummer 1, är en försynt fråga om min ålder. Och självklart blir alla förvånade när jag säger 77. Ha, ha! 

Nu återstår bara fem dagar till målgång. Har varit inne på att förlänga med någon dag men det kommer troligen inte att ske.

Båda bilderna foto: Waldemar Hansson

Keep on running!