Tänkvvärt klotter på Claremon Coin Laundry i Ashland där jag i dag hade stortvätt. "If you can´t find a nice person, be one", gillade jag.

De flesta upplever att de har för lite tid, så även jag. För mig gäller det att alltid komma fram till hotellet innan det blivit mörkt. Inte alltid lätt men jag har ett knep.

Kartorna i telefonen anger en beräknad ankomsttid. Eftersom jag ställer in på funktionen fotgängare blir det det en för pessimistisk tid, jag springer ju snabbare än normal gångtakt. När telefonen säger 21 kan jag vara framme klockan 19. Jag har alltså "vunnit" två timmar. Det känns väldigt tillfredsställande för en trött löpare. 

Viktig energi för en löpare: Gatorade och Beef brocoli på Kinarestaurang i Ontario, Ohio.

Keep on running!

På fina Sleep Inn i Galion, Ohio, hade jag tänkt att tvätta min klader. Innan hade jag ringt och försäkrat mig om att de verkligen hade en laundry men vid frankomsten visade det sig att den var stängd för reparation.

Jag bor på ganska fina hotell. Men i praktiken är de inte så fina. "Out of order", "the pool closed" etc är vanliga meddelanden jag möter. Och hotellen är ofta rätt slitna men en sak är riktigt bra- städningen.

Jag vågar påstå att motsvarande hotell i Sverige håller högre standard. Just att en massa saker är ur funktion stöter jag sällan på hemma. Uppenbarligen är också jobbet som att arbeta i receptionen ett lågstatusjobb i USA. Ibland förstår jag inte ens vad de säger. Deras språkkunskaper är naturligtvis bättre än mina men särsrskilt bra är de inte. 

De flesta lite finare hotel har ett "Fittness Center" med några träningsredskap.Här råder ingen trängsel ... Väldigt vanligt, jag vågar påstå i regl, är att någon maskin ur funktion. Eftersom jag brukar träna på dessa anläggningar är det irriterande.

Och så har vi det klassiska felet: omöjligt att tappa upp ett badkar eftersom ploppen för avloppet inte fungerar, "alla" duschar ju. Då får jag tillämpa Peter Malmqvistmetoden, en strumpa i avloppet.

Om jag ska fortsätta gnället så gäller det bristen på elkontakter för alla elektronikprylar som måste laddas. Hotellen har inte riktigt hängt med här och att kontakterna ska finnas vid ett skrivbord borde vara självklart.

Sorgligt att se är att dessa ibland lyxhotell ibland kan vara så skamfilade. Smutsfäckar på den fina soffan, taffliga lagningar etc sticker då ut extra . Men som sagt: städningen klagar jag aldrig på. Även de riktigt  billiga hotellen, "loppehotellen",  sköter den saken bra. Och självklart viker man toapappret i en spets!

Dagens löpning mellann Upper Sanduski och Galion, 45 km, gick problemfritt trots att det lutade svagt uppför hela tiden och att luftfuktigheten är fortsatt knäckande. Väl framme vid hotellet säger en hotellgäst:

-I saw you walking today.

-No, I am not a walker, I am a runner, svarar jag smått irriterat.

Få amerikaner verkar förstå att man kan springa. Skillnaden mellan gång och som  i mitt fall långsam löpning är stor.

Keep on running

Vi sprang båda i Brooks Adrenaline. Jag till vänster och Ryan Auchmuty till höger. Hade jag sprungit ensam de 60 km hade jag förmodligen stupat.

Ensam må vara stark men två löpare tillsammans är starkare än en. Det insåg jag idag under en extremt krävande etapp.

Min nyvunne löparvän Ryan Auchmuty gjorde även idag mig sällskap. Plötsligt dök han upp och när dagen var över hade jag spruingit cirka 6 mil och han drygt 4. En bättre medlöpare kunde jag inte ha. Vi pratade hela tiden men ju längre dagen led började konversationen tryta och när ösregnet bröt ut mot slutet var vi helt koncentrerade att ta oss fram till mitt hotell i Upper Sandusky. Den ena föraren  efter den andra stannade och frågade om vi ville ha skjuts.

-No thank you, we are fine, ljög vi.

Det var varken längden eller regnet som vår värsta fiende utan den extremt höga luftfuktigheten. Men eftersom det idag var lätt att fylla på med vätska och få is överlevde jag. Inköpen av två termosar var en lyckad investering. 

Denne grönsaksförsäljare mitt ute i ödebygden blev en räddare i nöden. Han skänkte mig en jättetomat, saftig och söt, så att allt kändes lite lättare igen. I mitten på bilden Ryan.

Jag förstår inte riktigt vad som har hänt här i Ohio,  plötsligt vill en massa människor bli fotograferadde tillsammans med mig. Och tidningarna intervjuar mig. Annars har jag legat väldigt lågt med all form av publicitet.

Keep on running!

Ryan Auchmuty, en ultralöpare i Columbus Grove, frågade om han fick springa med mig en kort bit. Och visst fick han det! Vi hade väldigt trevligt och sprang tillsammans 12 km mot Bluffton, samtalsämnen saknades inte.

En av mina bästa dagar! Löpningen fungerade perfekt, jag fick löpsällskap, fick telefonen lagad och penninggåvorna fortsatte.

För första gången under detta coast to coast ville någon springa tillsammans med mig. Jag varnade Ryan Auchmuty att det skulle gå mycket långsamt och att vi kanske skulle nöja oss med 1 mile. Men det flöt på så bra så det blev 7-8 miles. Mycket givande att lyssna och prata så länge med en amerikan. Insåg att olikheterna mellan USA och Sverige inte är så stora som man lätt kan tro och att vi löpare tänker ungefär likadant.

Väl framme vid slutmålet i Bluffton (4 000 invånare), såg jag att en telebutik hade kvällsöppet. Eftersom tangentbordet på telefonen inte fungerade perfekt och att skärmglaset hade en spricka tog jag chansen att kanske få telefonen reparerad. Innan hade Ryan tipsat om att det kanske räckte med att byta skyddsplasten på glaset för att få tangentbordet att funka. Och så rätt han hade. I butiken gjorde man någon hokus pokus reparation och satte på "Liquid Steele 360", telefonen blev som ny, sprickorna försvann och tangentbordet fungerar perfekt. Allt för 70 dollar, klart billigare än ett komplett skärmbyte.

Budskapet om att en svensk viking var i trakterna spred sig snabbt. Någon/några hade lagt ut på nätet att en 77-åring nu sprang sitt nionde coast to coast. Blev stoppad flera gånger av intresserade och en bilförare erbjöd mig egenodlad sweet corn.

-Tack sa jag, det räcker med en.

Väl framme vid hotellet levererades två stora påsar med majskolvar. De skall kokas och det blir lite svårt för mig att ta hand om denna gåva. Jag kan knappast koka dem i kaffekokaren på hotellrummet. Men rörande var det.

Lokala idrottsframgångar uppmärksammans i de små samhällena. Och här hedrar man också stupade soldater i USA:s krig runt om i världen. Dessa två företeelser förekommer knappt i Sverige.

Keep on running!

Dennis Mengerink framför den nerlagda skolan Middle Point (550 invånare), Ohio där han gick 1-3 klass. Han och hustrun Brenda bjöd hem mig till lunch och besöket avslutades med en penninggåva.

Idag kände jag mig som Alexander Lukas, turgubben. Pennninggåvorna haglade över mig.

Jag måste ha sett för eländig ut för "alla" ville hjälpa mig. Jag hade inte mer än checkat ut från det usla motellet i Van Wert förrän en äldre kvinna sprang ikapp mig på Main Street.

-Do you take donations?

-Well, . . . 

Hon tyckte jag gjorde något fantastiskt och gav mig en massa dollarsedlar. Och sedan frågade hon om hon fick ge mig en hug, en kram alltså. Och det fick hon. Att jag inte sysslade med någon välgörenhet förringade inte det hela, menade hon.

Lite senare var det en sopbilsförare i Middle Point som överräckte en iskall Gatorade. Bättre gåva kunde jag inte få för detta var säkert den varmaste dagen hittills. I samma lilla samhälle bjöd paret Dennis och Brenda Mengerink mig på lunch hemma i villan där det ute på gräsmattan pågick en garage sale, alltså loppis. 

Väl framme till dagens slutmål, Delphos (7 000 invånare), kom jag i samspråk med 73-årige David Berlsman. Också han tyckte jag gjorde något fantastiskt och det blev en ny penninggåva. Men givmildheten var inte slut. Jag kikade in på ett gym och självklart skulle jag inte betala något, tyckte ägaren.

Sammanlagt blev det ca 200 dollar! Lite problematiskt är det med dessa gåvor, att tacka nej kan uppfattas som otacksamt och kan såra, har jag förstått. Under mina första coast to coast tog jag inte emot annat än dricka och mat.

Om jag nu var Alexander Lukas idag så kände jag mig nog mera som gamle farbror Joakim. Löpningen gick tungt. Fast inte tyngre än att jag hängde på en större grupp löpare som varje torsdag springer en 5-km runda i Delphos.

Keep on running 

Jag har hoppat flera gånger vid delstatsskylten till Ohio men skylten ser nu annorlunda ut.

Så här såg skylten ut 2019.

Oregon, Idaho, Utah, Wyoming, Nebraska, Iowa, Illinois, Indiana. Ohio blev idag min nionde delstat och nu återstår "bara" Pennsylvania och New Jersey.

Nej, jag tar inte ut några segrar i förskott. Jag är ganska sliten och det går tungt vissa dagar. Under tidigare löp, med undantag av ett, har jag aldrig haft några funderingar på om jag ska ta mig till Atlanten. Nu dyker ibland den tanken upp.

Dagens löpning Decator, Indiana-Van Wert, Ohio var nog den kortaste av alla, bara 33 km, dessuton nästan helt platt. Men eftersom det inte fanns någon mack eller restaurang att stanna till vid utan jag fick sitta ute och äta en byxvarm frukostmeny från McDonalds (mjölken dock kall i min termos) blev det en normaljobbig dag.

Här i Van Wert har jag checkat in på ett riktigt dåligt och dyrt motell (105 dollar) men övriga var skyhögt dyrare. Jag muttrade i receptionen om att det inte var värt det. En kvart senare knackade det på dörren och den äldre indiska damen i receptionen kom med en stor kopp kaffe och en 10-dollarssedel. Då tinande surgubben upp!

Vad är detta? Jo, det pampiga biblioteket från1901 i kalksten byggt efter en donation från en rik affärsman i Van Wert. 

Keep on running!

Dean verkade ha koll på allt via terminalen. ID-kortet scannades, kreditkortet stoppades i betalterminalen, namnteckningen skrevs på skärmen, mitt telefonnummer bak på telefonen fotades och efter en ganska lång incheckning spottades passerkortet och ett papper ut från terminalen.  

Med nära tusen hotellnätter i USA är det mycket som ska till för att förvåna. Men idag blev jag verkligen förvånad vid incheckningen på hotellet- jag välkomnades av en "mänsklig robot".

Först trodde jag det hela var ett skämt när jag såg mannen på skärmen.

-Kan du inte komma ut till receptionen istället?

-Går inte, jag sitter i en annan stad.

Dean, som jag tror han hette, berättade att systemet med terminalen infördes under pandemin på några motell i kedjan. Detta hotell, Express Inn Decatur, hade bara haft systemet några månader. Men det fungerade bra och förlängde inte incheckningen, försäkrade han.

-Men vad är vitsen, spara personal?

-Större säkerhet, minskar rånrisken.

 Hm, skeptisk som jag är hoppas jag att systemet inte slår igenom hos andra kedjor. Talar hellre ansikte mot ansikte. Kanske blir Dean snart utbytt mot en AI?

Motellet var annars utmärkt, halva priset jämfört med konkurrenten tvärsöver gatan jag först tänkt ta in på. Men även här fick jag tillämpa "Peter Malmqvistmetoden", det vill säga stoppa en strumpa i avloppet för att få badvattnet att stanna kvar.

Besökte ett litet gym i Decatur och passade på att väga mig. Hur många kilo väger jag egentligen?

Inför varje coast to coast väger jag mig före avresan. Vikten vid hemkomsten har alltid varit den samma men jag ser mera utmärglad ut.

Tingshuset i Decator (25 000 invånare). När jag rullade in i stan blev jag stoppad av en ung man från lokaltidningen. Som alla amerikanska landsortsjournalister knäpper de en bild och ställer några pliktskyldiga frågor, rapporteringen blir därefter.

Imorgon händer något speciellt. Vad tror du det kan vara?

Keep on running!

Vad är det som ligger på vägrenen? Jo, min borttappade powerbank. Oerhört nöjd att jag hittade den.

Jag var jättetrött, upptäckte plötsligt att min powerbank ramlat av kärran men visste inte när det kunde ha skett. Vad skulle du göra i det läget- vända om och leta eller fortsätta framåt? Jag vände om och hittade den!

Ärlighet, försiktighet och noggrannhet lönar sig i längden. Det låter präktigt, och det är det också. Försöker så gott det går och idag lönade det sig. När jag upptäckte förlusten av powerbanken bestämde jag direkt att jag springer inte tillbaka mer än 1 km. Det räckte med 500 meter och där låg den. Jag har tidigare råkat ut för liknande och oftast hittat prylarna (solglasögon och hörlurar).  Det är inte värdet som är det viktiga utan tillfredsställelsen av att ha gjort ett försök.

Det är tufft och dåligt betalt att jobba på snabbmatskedjorna. Bilden från KFC Huntington, Indiana där lönen ligger på 12 dollar i timman.

På KFC i Huntington pratar jag länge med en av de anställde, en 20-åring som har två deltidsjobb. Förutom KFC jobbar han som städare på en fabrik och en del arbetsdagar handlar det om 14 timmar totalt.

-Låter tufft, trivs du?

-Nej, jag siktar på att bli min egen, jobba som fastighetsmäklare och syssla med aktiehandel.

-Inga planer på att fortsätta på college?

-Nej, nej, det har jag inte råd med. Det kan kosta 40 000 dollar per år.

-Räcker de dubbla lönerna för att få det att gå runt?

-Nja, jag bor gratis hos mormor, egen lägenhet har jag ännu inte råd med.

Jag frågar om hans jämnåriga är i samma situation och han nickar instämmande. Att vara ung och outbildad är inte lätt i dagens USA. Samma är det säkert i många andra västliga länder men kanske lite bättre i Sverige ändå.

Dagens löpning Wabash-Huntington var kort, knappt en mara. Men korta dagar innebär inte automatiskt att det går lätt. Vid framkomsten var jag helt slut. Morgondagen är också kort, jag bävar . . .

Keep on running!