En fin skalp- passerade idag Des Moines River utanför Keosaqua i Iowa. Floden är en biflod till Mississippi och är en av de längsta i USA. Missouri River har jag redan korsat. Om två dagar korsar jag MIssissippi, den största och längsta av alla.

Det känns alltid stort att korsa en stor flod i USA. Idag var det dags för Des Moines och om två dagar väntar Mississippi.

Forsatt fruktansvärt hög luftfuktighet och jag uppskattar att jag idag drack uppemot åtta liter. Tack vare extra kyltermos och kylväska från kyrkan igår kunde drycken hållas kall- underbart! Mitt ute i ödemarken (Troy) där det fanns en siloanläggning stannade jag till och kunde köpa några burkar Pepsi och iste smaksatt med persika. Det var den godaste dryck jag någonsin druckit.

På tal om dryck, på Dollar General i Bloomfield ville jag köpa en burk öl men blev vägrad. Den unge expediten krävde leg och när han såg mitt svenska körkort blev han förvirrad. När var jag egentligen född? Han kontaktade sin närmaste chef och fick beskedet att jag måste ha amerikanskt leg för att köpa ölen. Första gången jag blivit vägrad, åldersgränsen för alkoholhaltiga drycker går annars vid 21 år.

Kunde inte släppa det det där så vid framkomsten till Keosaqua gjorde jag ett nytt försök på Dollar General. Nu var det inga som helst problem att köpa en burk öl.

-Jag ska kontakta butiken i Bloomfield. Så där får det inte gå till, sa kassörskan.

Bor på anrika Hotell Manning i Keosaqua, Iowa.

 Egentligen ska jag inte vara i Keosaqua men eftersom annat tänkbart boende var fulllbokat hade jag inget annat val. Detta ställer dock till det inför morgondagens etapp som riskerar att bli orimligt lång. Just nu har jag ingen lösning och det är stressande. Får fundera på saken under sömnen. Godnatt!

Keep on running!

6 juli 2025. Jag och pastor Matt Pringle utanför Ararat baptistchurch, Centerville, Iowa. Matt kände igen mig direkt och var påfallande glad över mitt besök.

10 juli 2023, pastor Matt Pringle, mannen som förklarade att han inte läste dagstidningar eller var ute på internet, han litade inte riktigt på media, berättade han.

För två år sedan fick jag ett infall, svängde av vägen och besökte en liten landsortskyrka utanför Centerville i Iowa. Idag passerade jag samma plats. Skulle passtorn vara kvar och skulle församlingen känna igen mig?

Ja, många kände igen mig och blev glada föver återbesöket. Efter nattvarden kom den ena efter den andra fram och tryckte min hand. Jag fick fylla i en liten lapp om vem jag är min adress och vilket samfund jag tillhör. Jag fick också några presenter, bl a en termos som kommer väl till pass.

Jag är inte speciellt religiös men det är intressant att besöka olika kyrkor i USA, gudstjänsterna är så annorlunda. Pastor Pringle uppträdde nästan som som en popstjärna framme på scenen, gick fram och tillbaka, höjde och sänkte rösten, tog av och på sig den välstrukna kavajen, rätade till den sjärnbeströdda slipsen, ibland nästa grät han, och ibland skrek han och citerade det ena bibelcitatet efter det andra. I handen höll han en tom kaffekopp som symboliskt kundee fyllas med olika innehåll.Hängde inte riktigt med i svängarna. Men lite var det som Hasse Alfredssons pastor Jansson och livet är som en påse- tomt och innehållslöst om man intee fyller det med något.

Förra gången var det gemensam måltid efter gudstjänsten. Nu var det tyvärr inte det utan nattvard. De äldste männen i församlingen gick runt och delade ut brödeet, sedan vinet i en plastbägare stor som en fingerborg (smakade som saft).

Efteråt fick jag en pratastund med pastorn och när han for hem vinkade han glatt från bilfönstret.

-Vi ses väl om två år igen? frågade han.

--

Jag har tagit mig till Bloomfield efter stort besvär trots den relativt korta distansen, drygt 40 km. Luftfuktigheten är enormt hög, ständigt backar och ingen vägren. Tröjan blir plaskblöt och jag får ständigt byta. Jag är l amish-land och får stanna upp ddå hästkärrorna passerar. Gör jag inte det blir hästarna skrämda.

Hotellbokningarna har krånglat och jsg har fått tänka nytt. Några sträckor blir därför för korta, andra på tok för långa och tyvärrr finns det inga matställen längs rutten. Att äta utomhus är ingen höjdare. Nog klagat.

Keep on running!

Vacker väggmålning i staden Corydon (1 600 invånare). Klicka på bilden och notera namnet på mannen som springer vid sidan av hästen!

I Sverige skulle vi aldrig hjälteförklara en känd brottsling, än mindre sätta upp en minnestavla. Men i USA tänker man lite annorlunda.

Hur många små städer har jag inte kommit till där den lokala banken rånats och detta uppmärksammans på något sätt? Det kan t ex vara en skylt på husväggen som berättar vad som hände för över 100 år sedan.

Idag kom jag till Corydon och på en stor och vacker väggmålning finns en liten bild på den ökände Jesse James som på häst  flyr undan ett bankrån i staden. Rånet skedde 1871 mot Ocobock Brothers’ Bank och bytet blev 10 000 dollar, oerhört mycket pengar på den tiden. Spännade naturligtvis men skulle t ex Stockholm uppmärksamma Clark Olofssons inblandning i Norrmalmstorgsdramat ellerBoxholms kommun Jackie Arklövs polismord i Malexander. Tror knappast det.

Problemet med telefonen är löst, den laddar igen.

Keep on running!

Kort rapport. Stark idag, 57 km till Centerville, Iowa. Fruktansvärt regn mot slutet, laddkontakten i telefonen blöt, inget fungerande wifi på hotellet. Det tekniska tycks förfölja mig.

Min norska löparkompis Otto Gullesen, som startade före mig, gick i mål idag. https://www.facebook.com/otto.gullesen

Keep on running!

Rodeo lockar jättepublik. Folkmängden i staden Leon i Iowa nära fördubblades under de fyra dagar rodeon pågår under 4tg July-helgen.

Rodeo i stan. Jag hängde på, betalade 10 dollar och fick för första gången bevittna en rodeo.

Som svensk kände jag mig rätt utomstående, förstod inte så mycket och såg inte det spännande och intressanta i det hela. Men publiken (nykter) var entusiastisk och skrek i vild glädje. Konstaterade att mycket barn fanns med i publiken och även många barnryttare uppträdde.

Jag har tidigare försökt locka min äldsta dotter, som är veterinär, att följa med på en rodeoföreställning. Hon har vägrat och anser att dete är djurplågeri. Det kan säkert stämma men under mitt korta besök i Leon verkade det rätt harmlöst. Några kalvar släpptes ut och det gällde att på så kort tid fånga in dem med ett lasso. Jag hade sett fram emot tjurridning och avkastade ryttare men under den timma jag var där förekom inte detta moment.

Fortsatt varmt, hög luftfuktighet och backigt. Löpningen går tungt och även idag råkade jag ut för vattenbrist. Då kommer kyrkorna väl till pass- längs husväggarna på kyrkorna brukar det finnas en vattenkran. Just vid den kyrka jag idag stannade till vid har jag stannat många gånger, senast pågick en gudstjänst och pastorn själv lämnade några vattenflaskor.

Här har jag bott kanske åtta gånger och den här gången bodde jag gartis.

Givmildheten fortsätter. Utanför Kellerton stannade en bil till, en kvinna vevade ner bilrutan och sträckte ut en 20-follarssedel. Ser jag så eländig ut? Och på motellet jag bor behövde jag inte betala. Ägarinnan Laura Beemer, som kanske sett mig åtta gånger tidigare, frågade försynt om hon fick ge mig en kram. Och visst fick hon det!

Keep on running!

Plenty of water. Mitchell Merrill kom till undsättning och han hade hur mycket vatten som helst att erbjuda.

Fem mils löpning i drygt 30-gradig värme, brist på vatten, en massa backar och till råga på allt en telefon som inte laddade. Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast.

Det är skrämmande hur minsta lilla problem kan innebära slutet för mig. Som coast to coast-löpare utan följebil är jag oerhört sårbar. Det gäller att hålla huvudet kallt, inte så lätt när det är både varmt och hög luftfuktighet.

Det fanns ingenstans att stanna till längs dagens ödsliga sträcka, inte en restaurang eller bensinstation och dessutom omöjligt att hitta skugga för utelunchen. Vattnet började också sina. Krisartat med andra ord. Då tog jag det rätta beslutet: knackade på i ett hus och fick både vatten och is. 

Men efter någon mil var situationen likartad igen. Då kom räddningen; jag hörde en liten lastbil bromsa in. Ut hoppade Mitchell Merill som levererade vatten i plastdunkar till hushållen ute på landsbygden. Påfyllning igen i mina flaskor.

Kris nummer tre inträffade på hotellet. Jag upptäckte att telefonen inte laddade. Utan en fungerande telefon skulle löpet definitivt vara över. Kunde det vara fel på laddsladden kanske? Så var det i Wyomning och ny sladd blev räddningen den gången. Så jag stegade nu över till macken utanför hotellet och köpte en ny sladd. Och plötsligt laddade telefonen igen. Oerhört lättad!

Kris nummer fyra var att motellet imorgon var fullbokat, det är ju 4th July. Men eftersom jag bott på detta motell massvis med gånger tyckte ägarinnan att jag var en gäst som borde prioriteras. Och vips hade jag ett rum!

Keep on running!

Jag tillsammans med en grupp pensionärer på Lied  Recreation Center i Clarinda, Iowa. Måltiden kostade bara 5 dollar (blev bjuden). Vad trevligt pensionärerna verkade ha det när de äter tillsammans. De som inte kan ta sig hit kan få "food on wheels".

Amerikanska pensionärer verkar ha roligare än svenska pensionärer. Hemma sitter man ensam i sin bostad, här går man ut och äter tillsammans. Idag anslöt jag mig till en sådan grupp.

I Clarinda besökte jag under mina "halva arbetsdag" ett gym som också hade en stor simhall och ett Senior Center. Något mera välordnat har jag knappast sett. Ett dagkort kostade 5 dollar, billigt! 

Att det kommit en en coast to coast-löpare spred sig snabbt på anläggningen. Många kom fram och pratade och jag blev inbjuden till måltiden. Unge Travis Hunter, som jobbar på apotekskedjan Hy-Vee och som tidigare arbetat på drugstoren i Sydney, betraktade mig närmast som en hjälte. Jag kunde visa tidigare bilder på anställda i drugstoren, något som intresserade honom enormt.

Övervägde att också jag skulle donera och få en mässingsskylt uppsatt.

En sak jag noterade på anläggningen var hur välskött den var, Allt var i perfekt skick. Det är något som annars inte gäller på gymmen eller de finaste motellen. Bakom anläggningen står privata donationer och en tavla visade alla bidragsgivare, även dom som "bara" gett 100 dollar. Ett tag övervägde jag att också donera 100 dollar för att få en mässingsskylt uppsatt, Men det verkade lite fjäskigt så jag avstod. Noterade också att man hade en livräddare i simhallen (tydligen lag på detta i Iowa). Har man det i svenska simhallar?

Jag gjorde ett tappert försök att laga min gps men tyvärr lyckades man inte i telefonbutiken. Vad värre är att glaset på telefonen har fått några små sprickor vilket gör att tangentbordet inte fungerar perfekt. En fråga: är det lönt att byta skärm på en knappt ett år gammal iphone SE eller är det ny telefon som gäller?

Keep on running!

Termosen rymmer knappt 1 liter och jag fyller den helt med is från hotellet eller en snabbmatsrestaurang. Häller sedan på då och då färdigblandad ljummen Gatorade, räcker en halv dag innan mera is behöver införskaffas.

Nu har jag kall dryck under större delen av en löpdag. Att det var så enkelt att bara skaffa en liten bra termos har jag först nu förstått.

Tidigare har jag också haft olika termosar men betydligt större och då har hela dagens vätskebehov från start till mål försökts hållas kall. Visst det har funkat men termosen har tagit väldigt stor plats och det utrymmet har jag egentligen inte. Den här lilla termosen håller kylan fantastiskt bra och får plats i nätkorrgen, dessutom är den lätt att dricka ur. Under det första löpet hade jag en stor tioliters dunk från Clas Ohlson med kran, tungt och hemskt att dricka varmt vatten.

Vätska är annars aldrig något problem att få tag på, nu har mackarna också börjat ligga tätare. Dessutom är det vanligt att omtänksamma bilister ger mig vatten.

Problemet med min trasiga mc-gps är däremot inte löst. Det är möjligt att jag klarar mig med kartorna i mobilen men helt tryggt känns det inte. 

Det fortsätter att vara fruktansvärt varmt, det är inte temperaturen i sig som är värst utan kombinationen med högluftfuktighet. Iowa, där jag nu springer, är delstaten med USA:s sämsta vägar. Vägrenarna på de större landsvägarna består av grus, dessutom är det räfflor i asfalten strax innanför den vita linjen. Vid varje möte tvingas jag ut i gruset och vägräfflorna riskerar att skada hjulen. Det blir inte bättre av att Iowa har sina "roling hills", alltså upp och ner hela tiden.

Jag har kommit till staden Clarinda (5 000 invånare). Här stannar jag två dagar av rent logistiska skäl, skönt också att slippa alla dessa ständiga uppbrott. När jag tänker tillbaka på var jag har varit de senaste dagarna har jag svårt att minnas- samma problem som artister och vår egen kung har. Igår besökte jag ett gym i Shenandoah och imorgon blir det ett geymbesök i Clarinda. Benen måste ju tränas. Ha, ha!

Keep on running!