Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 6674 km. Denna vecka: 103 km. Idag: 22 km

2019-04-11 - Dag 55: Jag är på tv-nyheterna

HÄR kan du se tv-reportaget. Bilden visar bron över Platte River, en flod som jag tidigare i veckan korsat. Det blåste hemsk motvind och detta var en av mina tuffaste dagar. Om länken inte skulle fungera finns samma intervju på Youtube.

Tv filmade mig idag. Abc Kanal 8 hade ett stort reportage om mitt sjunde löp.

Jag hade stannat till för lunch på McDonalds i Waverly (3 200 invånare). Då dök tv-reportern Bayley Bischof upp med  mikrofon och kamera. Trots sin ungdom och bara två år i yrket var det ett riktigt proffs som intervjuade mig. Inget flams och trams, väldigt seriöst.

Budskapet om att det aldrig är försent att börja springa, att åldern inte har så stor betydelse i långdistanslöpning och att staden Gothenburg i Nebraska betyder något för mig, kom fram bra i inslaget som sändes klockan 18.

Dagen blev långoch besvärlig, jag var ute i nästan elva timmar. Det blåste 10-12 sekundmeter och det gick knappt att springa. Jag tvingades till flera stopp och tur var väl det för annars skulle jag nog aldrig ha nått Super8 i Gretna.

De sista två timmarna tänkte jag bara på en sak: mat. Jag visste att det fanns en McDonalds intill motellet och nu skulle det beställas kedjans mest kaloririka mål, en Quarter Pounder Large och två Cones (vaniljglass) toppat med en påse små Snickers köpta på Dollar General i Ashley.

I natt satte det också in att regna och det har talats om kanske hagel och snö i morgon. Fast senaste prognosen ingav visst hopp. Så kanske lyckas jag ta mig in i Iowa men det blir i tajts, vantar och dubbla tröjor.

En del läsare har problem med att kommentera texterna, även jag har råkat ut för att texten försvinner. Men byter man webläsare har det funkat för mig.

Dagens distans: 57 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:41:18

Läs / skriv kommentar (16)


2019-04-10 - Dag 54: Förnyade utrustningen

Det här var mitt nionde besök i löparbutiken Lincoln Running Company. En så trogen besökare ska inte behöva betala för sina löparskor, tyckte Noah Rasmussen och bjöd på två par.

Idag var dagen då sliten utrustning skulle bytas ut. I Nebraskas huvudstad Lincoln (260 000 invånare) inhandlades nya däck och slangar samt nya löparskor.

Det var lite sorgligt att idag behöva kasta mina billiga men utmärkta löparskor från Lidl. Skorna kostade 149 kronor och jag hann springa totalt 118 mil i dem innan sulorna var helt utslitna. Två par nya Brooks (Adrenaline och Launch) blir ersättare. Jag brukar få kraftiga rabatter i löparbutiken i Lincoln men att bli bjuden på hela kalaset har jag aldrig varit med om.

Nu känns det också lite säkrare när jag köpt nya däck och slangar till kärran. Enligt persoalen i den stora cykelaffären var däcken inte så slitna som jag trott. Men jag tar det säkra före det osäkra, löpet får inte stupa på sådana detaljer.

För första gången under detta coast to coast fick jag sällskap under löpningen. Min medlöperska heter Shannon Zimardo.

Det roligaste av allt denna soliga tisdag var dock att jag kunde springa tillsammans med en annan löpare, Shannon Zimardo. Hon är från Pennsylvania men jobbar nu tillfälligt i Lincoln och ska i maj springa sitt första maratonlopp. Vi sprang 11 km och samtalsämnen saknades inte.

Ett kraftigt väderomslag är på gång, det talas om risk för snö! Och imorgon kommer det att blåsa kraftig motvind. Översvämningarna i Nebraska och Iowa har gjort att flera broar över Missourifloden varit avstängda, nu är dock alla öppna. Men innan jag fick det beskedet drog Jan och jag om rutten. Att nu ändra igen är jobbigt så det blir en ny passage över floden vid staden Bellevue, en omväg på några mil.

Här min rutt genom Iowa:

Dagens distans: 49 km

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 07:55:46

Läs / skriv kommentar (8)


2019-04-09 - Dag 53: Village eller city?

Rebecca Sandman är Village Clerk/Treasure i Utica, Nebraska med 850 invånare. Hon är ensam på det lilla kommunkontoret men har till sin hjälp två personer som sköter alla sysslor utomhus.

Den minsta lilla ort brukar kalla sig för "city". Men vad är egentligen skillnaden mellan village och city?

Min bror Ragnar som översätter mina texter har problem med vad han ska kalla alla små samhällen jag passerar. Är de städer eller byar? Det är rena djungeln och det finns inga enhetliga regler i USA, som så mycket annat varierar det mellan delstaterna.

När jag idag stannade till för lunch i Utica passade jag på att ta reda på vad som gäller för Nebraska. Jag knackade på dörren till det lilla kommunkontoret och träffade Rebecca Sandman, Uticas enda tjäntseman och med titeln Clerk/Treasurer. Det var som att förflyttas tillbaka till 70-talet; arkivskåp, elskrivmaskin, massa papper och tveksamt om det fanns en dator därinne. Recca berättade att hon går i pension om några veckor och att det var mycket som skulle hinna bli klart innan dess.

-Gränsens för att få vara stad går i Nebraska vid 800 invånare och eftersom vi är något fler skulle Utica kunna klassas som stad men vi har sagt att vi vill vara village. Då är det fler bestämmelser att följa och så ville vi ha det, förklarar hon.

Det "stora" projektet i Utica är att förbättra trottoaren på huvudgatan så att vattnet rinner undan från husen. En ritning på väggen visade hur det kommer att se ut. I hörnet på ritningen står namnet Olson. En svenskättling?

Utanför dundrar kol- och containertågen förbi, ett i kvarten och alla tutar fasasansfullt. Hon berättar om diverse kamper Utica haft med det mäktiga tågbolaget, som tjänar kopiöst med pengar. Man ville t ex få en järnvägsövergång förbättrad så att inte bilarna skadades när de korsade spåren. Men det ville inte tågbolaget, man stängde istället övergången!

Jag möter många lastbilar med utskjutande laster, sk oversize trucks. Ofta åtföljs de av en bil med blinkande ljus och varningsflagg, ibland också en bil bakom.

Trafiken kan ibland tyckas skrämmande, särskilt med alla lastbilar och ibland med rena monsterlaster. Jag läste att sex procent av alla lastbilar är "oversize", antingen för breda eller för tunga och därför måste  åtföljas med varningsbilar.  Att så mycket tungt gods går på väg beror bland annat på att järnvägsnätet är väldigt glest. Trots mycket tung trafik på vägarna är jag inte särskilt rädd. Trafikrytmen är lugn och lastbilarna går ut vid möte (lag på det i Nebraska).

Dagens distans: 57 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 03:54:21

Läs / skriv kommentar (16)


2019-04-08 - Dag 52: Jag är fri som fågeln

Dubbla taggtrådsstängsel. Från detta kvinnofängelse lär ingen ha rymt. Fängelsets hemsida berättar att man är "best in the business", en mönsteranläggning för såväl intagna som personal.

Om inte detta är friheten, vad är då frihet? Så tänker jag när jag idag springer förbi kvinnofängelset i York, Nebraska.

Längs dessa i solen blänkande taggtrådsstängsel har jag sprungit flera gånger. Jag har pratat med vakter och sett kvinnor på rastgårdarna. Men idag var inga ute och jag slapp arga tillsägelser om att jag var för nära stängslet. Jag fick ett infall att jag skulle ringa och höra om jag fick komma in och intervjua några av de 275 intagna kvinnorna. Men dessbättre ringde jag inte.

Ja, jag känner mig verkligen fri som fågeln. Jag får göra det jag vill-springa. Jag behöver inte bekymra mig om något, ingen styr mig, jag kan göra precis vad jag vill. Jag behöver inte oroa mig för ekonomin, kan bo och äta bra, slipper sponsorer som ställer en massa krav. Och vad skönt att jag inte springer för något välgörande ändamål. Det gör dom flesta andra och det innebär också  en massa krav. Och jag slipper att ha följebil, det är heller inte alltid så lätt även om det kan ha sina fördelar.

Och bäst av allt: Detta löp är fullständigt prestigelöst. Jag har inget att bevisa och skulle kunna avbryta direkt och åka hem. Men det har jag verkligen inga planer på att göra!

Dagens distans:48km

Veckans distans: 383km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:20:46

Läs / skriv kommentar (14)


2019-04-07 - Dag 51: Alla dessa "locals"

Varning för locals. I den här livsmedelsaffären i Elm Creek, Nebraska  (950 invånare) verkar personalen inte veta så mycket om sin närmaste omgivning. Att det fanns en restaurang nästan vägg i vägg med butiken visste man t ex inte. Personen på bilden har inget med texten att göra.

Locals brukar jag lite nedsättande kalla ortsbor som har noll koll på sin närmaste omgivning, än mindre på världen utanför. Dom finns i Sverige men här verkar dom vara ovanligt många.

Jag kan t ex fråga en ortsbo på en mindre ort om det finns en restaurang eller ett motell i närheten. Inte sällan blir svaret nej eller annars nämner man en stad flera mil bort. Men i själva verket fanns restaurangen eller motellet runt hörnet. Men det visste alltså inte personen som ändå var mån om att hjälpa mig.

Jag kan ta ett färskt exempel från veckan. Jag hade hört att mataffären i Elm Creek skulle servera lagad mat, en nyhet trots att jag varit i Elm Creek massor av gånger. Jodå, det stämde men tyvärr kom jag försent. Då frågade jag naturligtvis den butiksanställde om han visste varj jag då kude äta. Macken kände vi båda till men den ville jag helst slippa.

-Nä, det finns inget annat ställe, svarade han.

När jag var på väg till macken såg jag att det låg en restaurang, stor och dessutom öppen, nästan vägg i vägg med butiken. Då gick jag tillbaka och frågade varför han inte nämnde den.

-Visste inte det . . .

Locals!

När jag sedan sitter och äter kommer butiksägaren in. Han är arg, inte på mig utan på sin anställde, och vill veta vilka svar jag fått. Uppläxning väntar, förmodar jag.

Stortvätt i Aurora Wash House. Här har jag varit flera gånger. Jag brukar tvätta var 3-4:e dag och då i regel på motellen.

Idag kände jag mig lat och ledig; knappt en mara att springa. Jo, man tappar perspektiven. Lite hänger det nog samman med att jag just nu är i väldigt bra form och att jag också tror mig ha koll på läget. Dessutom har det blivit varmare och då trivs jag. Hade jag velat skulle jag kanske kunna gå upp till 6-7 mil om dagen. Men det vore rena vansinnet, alltför riskabelt.

Dagens glada överraskning väntade i Aurora. Motellet bjöd på rummet. En stamgäst som kommit tillbaka sju gånger ville man premiera.

-See you next year, skojade jag.

 

Korsar Platte River. Stort. Men inte så stort som att korsa Mississippifloden. När den dagen inträffar infinner sig alltid känslan av att löpet är i hamn.

Imogon blir det  det "obligatoriska" besöket på kvinnofängelset i York. Nä, jag släpps inte in men jag kan glutta genom staketet och kanske snacka lite med vakterna.

Dagens distans: 41 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:23:21

Läs / skriv kommentar (7)


2019-04-06 - Dag 50: Här fiinns inga löpare eller . : :?

Bradley Vonderohe, 17, jobbar extra på snabbmatskedjan Arby's i Grand Island. Är du löpare? frågade jag och fick ett häpnadsväckande svar.

Han är 17 år och har redan sprungit tre maraton. Bradley Vonderohe är undantaget i Löparamerika.

Jag har precis avslutat dagens löpning och besöker Arby's intill mitt hotell i Grand Island, Nebraska. Klockan är strax efter 21, jag är trött och hungrig efter att ha sprungit sista timman i mörker och på jobbiga grusvägar ute på en öde landsbygd.

- I have ran 42 miles today. Are you also a runner? frågar jag när han kommer med min sallad och en stor glass.

- Yes!

Och så berättar han sin korta men smått fantastiska löparhistoria. Trots att han bara är 17 år har det blivit fler kortare och längre lopp, bl a tre maraton, det första som 15-åring. Ifjol sprang han maran på runt 3.10, han skulle alltså lätt slå mig. Hans träniningsrundor 1-2 gånger i veckan ligger på smått otroliga 32 miles (48 km). Så långa träningsrundor har aldrig jag.

-Jag bor en bit utanför Grand Island och brukar springa några varv runt stan, berättar han. Jag vet inte så mycket om träning, tycker bara det är roligt att springa och ska anmäla mig till maran igen i Grand Island.

Jag vill inte döda denna löparglädje genom att säga att han tränar alldeles fel (för långt och för få träningstillfällen) men föreslår att han borde skaffa sig en tränare. Kanske kan skolan hjälpa?

Bradley är alltså en en väldigt ovanlig person, först för att han över huvud taget springer, det gör "ingen" i USA och också  ovanlig för sina megadistanser. Att ingen springer är naturligtvis en grov överdrift men jag ser inga joggare, varken ute på landsbygden eller i städerna. Jämfört med Sverige är skillnaden som natt och dag. USA var en gång en löparnation, det var här joggingvågen startade på 70-talet. Men sedan har det bara gått utför, visserligen är antalet deltagare i loppen nu fler men löparna är sämre.

Ja, resultatstandarden är klart sämre jämfört med Europa. En svensk elitmotionär skulle lätt nå en pallplats i sin åldersklass i de flesta långlopp i USA, särskilt i de lite mindre loppen. Lite förvånad att inte fler svenskar åker över och tävlar, man väljer bara marorna i New York, Chicago och Boston. Själv har jag sprungit två halvmaror här och då vunnit åldersklassen. Det gör jag t ex inte i Tyskland eller Spanien.

Subway i Gibbon hade stängt. Så det blev lunch på Finneys lite längre bort. När ägarna läste min blogg om mina gratisluncher bjöd de mig på lunchen!

Powernap i Shelton.

Dagens löpning från Kearny till Grand Island blev något äventyrlig. Att springa i mörker på små grusvägar är ganska läskigt. Skulle gps:en lägga av, ja då är man illa ute. Dessutom sjunger däck och slängar på sista versen. Äntligen lite värme och för ovanlighetens skull kortbyxor och kortärmat. Tyvärr hade Subway i Gibbon stängt på grund av tidigare översvämningar. Det var här jag under mitt första löp mötte en ung man som gick i motsatt riktning, från NYC till LA. Sedan dess har jag varje gång stannat till här och skickat ett meddelande till honom men alltså inte denna gång.

Dagens distans: 68 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:42:30

Läs / skriv kommentar (5)


2019-04-05 - Dag 49: Hundra mil i Lidlskorna

Sulan är hårt sliten efter 100 mil men tyget har hållit bra. Klicka för större bild.

Kan ett par reaskor från Lidl för 149 kr vara något? Ja faktiskt, rena klippet!

Normalpriset för dessa löparskor av märket Crivit är 250 kr. Skorna köpte jag mest för att se hur mycket sämre de är än ”riktiga” löparskor. Jag har nu sprungit 100 mil i dem, varenda kilometer är noga bokförd. Samtidigt har jag alternerat med två kända märken (Brooks Adrenaline och Nike Free) men det är i Lidldojorna jag sprungit mest.

Resultatet överraskar. Skorna är riktigt sköna, jag upplevde dem som lika bra, ja kanske aningen bättre än märkesskorna. De är något mjukare än Brooks Adrenaline och man har nästan samma närkontakt med marken som i Nike Free, en sko lite åt barfotahållet. Den enda ändring jag gjort med Lidlskorna är att jag plockat bort iläggssulorna och stoppat i mina formgjutna fotbäddar.

Det finns dock en stor brist med Lidlskorna; slitstyrkan. Sulorna är nästan utslitna efter 100 mil på relativt kalla asfaltvägar. Jag bedömer att de kanske klarar 25 mil till innan de måste kastas. Om det hade varit varmare, ja då hade skorna troligen redan kastats. Brooks Adrenaline, som är den sko jag springer mest i brukar hålla 400 mil, alltså fyra gånger längre. Nike Free är närmast outslitliga.

Ett par Brooks Adrenaline kostar i Sverige ca 1 600 kronor mot 250 för Crivit. Du får alltså sex Lidlskor på ett par Brooks. I den jämförelsen vinner Lidl stort trots kortare hållbarhet. Så köp Crivit nästa gång de dyker upp! Möjligen ska en liten varning utfärdas: är du inte en erfaren löpare som kan springa i princip vilka skor som helst bör du ta det lugnt i början med Lidlskorna.

Dagens distans till Kearny (34 000 invånare) och lunchstopp i Elm Creek: 57 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:58:49

Läs / skriv kommentar (12)


2019-04-04 - Dag 48: Gratisluncher

Jag slapp att betala min lunch på Green Apple Café i Cozad, Nebraska. Det gjorde en för mig okänd person. Köttsås, potatismos, nudlar, majs, köttsoppa, sallad, Coke, äpplepaj och kaffe smakade förträffligt.

Det finns inga gratisluncher, brukar det heta. Men i Amerika finns dom!

Nästan varje vecka är det någon restauranggäst som betalar min lunch eller middag. Trevligt naturligtvis men också lite beynnerligt.

Här är det inget konstigt alls om du betalar bordsgrannens lunch. När detta händer mig kan det vara någon som sett min kärra stå parkerad utanför restaurangen eller hört mig nämna något om vad jag håller på med. Har jag pratat med personen kan jag kanske förstå att jag blir bjuden men svårare när jag inte ens haft kontakt med restauranggästen. Jag blir alltid lika förvånad när servitrisen säger att notan är betald. Av vem? Och så pekar hon på ett tomt bord intill.

Blir jag bjuden för att jag ser ut som en fattiglapp?

-Nej. Man gillar vad du håller på med. Och det är inte nödvändigt att prata med dig. Ta hem den seden till Sverige, svarar någon jag frågar.

Och det är precis vad jag gjort men med klent resultat. För inte så länge sedan försökte jag i Stockholm betala ett mindre matinköp för en pensionär som glömt koden till sitt kreditkort. Han nobbade erbjudandet. Gissar att det är ganska typisk svenskt.  

Gothenburg har 3 500 invånare och grundades 1882 av den svenske utvandraren Oskar Bergström. Idag finns bara ett fåtal personer ur andra generationen som kan prata lite svenska.

Milan Anderson tillhör tredje generationen med svenskt påbrå. Observera tröjan. Gothenburg Swedes är skollaget och lite av stans stolthet.

Dagens distans: 45 km

Keep on Running!

 

Postad av Björn kl 07:06:13

Läs / skriv kommentar (6)