Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 5942 km. Denna vecka: 107 km. Idag: 13 km

2020-01-26 - Klarat skamgränserna

Hornsbergsstrand 26 januari 2020 och nedan sammma plats elva år tidigare..Då var jag 61 år och hade satt upp ett antal "skamgränser", bl a att jag inte fick springa mindre än tio mil i veckan. Hur gick det?

Du som läser den här bloggen vet att jag springer rätt mycket- prioriterar mängd före kvalitet. Minst tio mil i veckan brukar det bli. Men hur länge kommer jag att mäkta med det?

 För elva år sedan skrev jag om fyra mål som löpare jag absolut måste klara. Jag talade då om "skamgränser". Tyckte nästan jag borde skämmas om jag inte klarade följande:

1. Springa minst tio mil i veckan.

Klarat målet? Ja, men det börjar ta emot, enskilda veckor kan jag ligga under tio mil. Fjolåret blev annars ett bra mängdår med 906 mil (17,4 mil/v). Att det blev så mycket beror främst på att det var ett år då jag sprang över Amerika.Det senaste 18 åren har jag sprung minst 500 mil/år och samma blir det nog i år men blir det en 20:e gång?

2. Springa minst fem dagar i veckan.

Klarat målet? Ja med råge. De senaste fem åren har jag till och med sprungit varenda dag. Jag är med andra ord en run streaker. Däremot springer jag sällan mer än en gång om dagen mot två till tre gånger per dag när jag jobbade,

3. Springa minst en mara om året.

Klarat målet? Ja. Varje år sedan starten 1982 har det blivit minst ett maraton om året. Ändå har det inte blivit så många maronlöpp; totalt 75 stycken.

4. Springa maran på minst 3.15.

Klarat målet? Nej. Och det hade jag knappast heller räknat med. Alla blir rent statistiskt 1-2 minuter långsammare på en mara varje ytterligare år vilket gör att mina 3.15 idag skulle motsvara ca 3.35. Tyvärr är jag inte där idag (3.47 bästa tid ifjol). 2016-2018 låg jag under 3.30 och just 3.30 är numera lite av ett drömmål. För elva år sedan var drömmen sub 3 timmar.

Sammanfattningsvis har det ändå gått ganska bra under den senaste tioårsperioden- jag har klarat 3 av 4 skamgränser. Att sätta upp nya långsiktiga mål blir allt svårare. Men kanske vågar jag ändå drista mig till fyra nya årsmål fram till och med året jag fyller 75 (2023):

1. Springa varje dag (minst 3 km)

2. Springa minst en mara om året

3. Springa minst 500 mil per år

4. Springa under 4 timmar på maran

Jag gissar att punkt fyra och tre blir svårast att klara. Den som lever får se!

Keep on running!

Postad av Björn kl 20:44:55

Läs / skriv kommentar (12)


2020-01-20 - Besöker mina räddare i nöden

Grizzlybjörnen kännetecknas av att den har en puckel mellan skulderbladen. Jag har inte sett några vilda björnar varken i Amerika eller Sverige, bara i fångenskap.

Efter Texas är Montana den mest vidsträckta delstaten av alla i Amerika. I Montana blev ett björnpar min räddning för tio år sedan. På nästa coast to coast ska jag besöka parets släktingar.

Under mitt andra USA-löp 2010 överraskades jag av kraftigt snöfall på Interstate 90 mellan Bozeman och Livingston i Montana. Hade inte räknat med att det skulle snöa i maj och eftersom det var synnerligen backigt och inga städer eller annan bebyggelse fanns i närheten var jag rätt illa ute. Polisen stoppade mig och undrade om jag behövde hjälp. Jag avböjde och siktade in mig på att lunchen fick bli på stående fot under en motorvägsbro.

Överraskades av snöfall den 6 maj 2010.

Det var då jag såg skylten om ett björnhägn. Det fanns ett "zoo" mitt ute i ödemarken,  jag knackade på men räknade inte med att någon skulle öppna eftersom anläggningen var stängd. Paret Ami och Bill Testa släppte in mig och jag kunde äta mina mackor inne i värmen hos grizzlybjörnan Brutus, 8 år och Sheena, 24 år.

I juni kommer jag att besöka björnhägnet igen- tyvärr finns inte Brutus och Sheena kvar men flera av deras släktingar. Min rutt genom Montana blir närmast identisk med den jag sprang för tio år sedan. Totalt blir det 80 mils motorvägslöpning, lite mera än förra gången eftersom jag nu tänker springa lite i North Dakota, en ny delstat för mig.

Motorvägslöpning låter kanske tråkigt men så är det inte. Motorvägarna utanför de storta städerna är inte särskilt hårt trafikerade, de har breda vägrenar och här känner jag mig säker. I Montana får man springa på Interstate eftersom det knappast finns andra alternativ. Jag är dock tämligen ensam i skaran av kontinentlöpare om att gilla motorvägarna. Just i Montana blir det dock mycket löpning på Frontage Road, asfalterade servicevägar som löper parallellt med motorvägarna .

Jag är långtifrån klar med min rutt. Toligen blir det målgång i Delawere, också en ny delstat för mig.

Keep on running!

Postad av Björn kl 12:47:11

Läs / skriv kommentar (8)


2020-01-11 - Hur lägger man upp en spurt?

Kjell Björk från Hemlingby LK (mitten) vann som vanligt åldersklassen. Klubbkompisen Lars Söderberg blev trea och jag tvåa,  när andra deltävlingen i Bore Cup, 7,5 km, avgjordes i Uppsala.

Jag har aldrig kunnat spurtslå någon. När jag närmar mig målet gör jag allt fel. Så även idag.

Nej, spurtuppgörelser är inte min starka sida. Dessbättre hamnar jag sällan i sådana. Men idag skedde det. På andra varvet när det återstod 1,5 kilometer hann jag i kapp min svåraste konkurrent Kjell Björk. Han verkade trött och i omklädningsrummet hade han berättat att han var förkyld. Eftersom Kjell under senare år brukat slå mig hade jag nu en jättechans.

Men vad hände? Jo, jag blev smått nervös, skulle jag behöva springa förbi honom och trötta ut mig? Nej, behagligast att lägga mig bakom honom och se om han tröttnar ännu mera. Nu efteråt inser jag att det var där misstaget begicks. Jag skulle naturligtvis ha sprungit om när jag kom i kapp och försökt öka lite. Istället blev det en tafatt spurt 500 meter från mål, alldeles försent.

Kjell är mycket bättre på att ta ut sig och efter några sekunder var han förbi igen. Då begicks det andra misstaget. Upp i huvudet flög tanken; äh, det är inte så viktigt, låt han vinna igen. Och det gjorde han- marginalen blev 8 sekunder.

Besviken? Nej, det är jag sällan. Det är bara att inse; jag är ingen tävlingsmänniska. Men sluta tävla vill jag inte. Det är så roligt efteråt, oavsett hur det har gått. Och den sociala samhörigheten är guld värd. I Bore Cup känner alla alla och jag har varit med sedan 2004, 16 år alltså. I Bore finns dessutom en 80-klass och där deltog inte mindre än tre män. Vann gjorde 83-årige Bengt Blomquist från Täby LLK, bara en kvart efter oss ynglingar i M70. Fantastiskt. Det ger hopp.

Här resultaten. .

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 21:16:49

Läs / skriv kommentar (14)


2020-01-04 - Vikten av vikten

Håller matchvikten. Dagens löptur i härlig medvind gick till F&S Orminge. Bilden från toppen av Skurubron. När jag jobbade brukade jag ofta under lunchrasten ta en vända hitut och fick ett bra träningspass på över två mil.

I dagens DN läser jag om viktproblem och ätstörningar hos kvinnliga längdskidåkare i svenska och norska landslaget. Är det här något som också drabbar löpare på motions- och motionselitnivå?

Den som ägnar sig åt uthållighetsidrotter som t ex skidor och långdistanslöpning kan öka prestationen om man går ner i vikt. Men som med det mesta; det finns en gräns och när den passerats presterar och mår man sämre, i värsta fall kan det vara livsfarligt. 

-Elitidrott är ingen friskvård, säger till DN skidlandslagets förre detta läkare Per "Pliggen" Andersson. Den svåra frågan är när man ska stänga av en åkare från att tävla.

Frida Karlsson, som tog guld, silver och brons på VM ifjol har tävlingsförbud. Hon ska komma "i balans näringsmässigt". Norska stjärnan  Ingvild Flugstad vann ifjol Tour de Ski, stängdes av en kortare tid, men får tävla igen.Tjejerna lägger på sig muskler och tar bort fett.och slutar menstruera, sägs i artikeln.

Håller också vanliga motionärer och elitmotionärer inom långdistanslöpning på och exprimenterar med vikten? Det är i dessa grupper jag umgås men där har jag aldrig hört talas om detta. Att löpare i min egen ålder inte gör det är rätt självklart. Men hårdsatsande 35-45-åriga män och kvinnor? De kan ju prestera inte långt ifrån vad eliten gör.  Nä, inte heller där har jag hört eller sett något. Problemen är nog nästan uteslutande kopplade till ren elitnivå- och ungdomsidrott.

DN-artikeln, skriven av Lars Grimlund, berättar om idrottsledare inom skidsporten som känner till problemen men agerar alldeles försent.

-Varför ska elitidrottarna behöva gå över gränsen? När mätaren visar att bränslet håller på att ta slut så måste man stanna och tanka men det gör man inte, säger Torbjörn Nordvall, tidigare presschef för längdskidlaget. Han är kritisk till att man inte satsar på psykologer och beteendeveterare inom landslagsgrupperna utan enbart på hårda grejer som t ex vallare.

Själv har jag aldrig haft en tanke på att exprimentera med min vikt även om jag inser att ett par kilo mindre kanske skulle kunna göra några minuter på ett maraton. Det finns tabeller på sådant där, här en från den amerikanska upplagan av Runners World 2017:

Lose Weight, Gain Speed

This table, based on changes in maximal aerobic capacity, provides a rough estimate of how much your race times will improve if you lose weight, as long as you have it to lose. If your BMI drops below 18.5, you're at risk of becoming weaker and slower.

WEIGHT LOST

5K

10K

HALF-MARATHON

MARATHON

900g

12.4 secs

25 secs

52 secs

1:45

2.3kg

31 secs

1:02

2:11

4:22

4.5kg

1:02

2:04

4:22

8:44

9kg

2:04

4:08

8:44

17:28

Källa: RW

Min vikt (61-62 kg) har varit oförändrad under de senaste 20 åren. Med en längd på 167 cm har jag ett BMI på cirka 22 vilket klassas som normalvikt. Skulle man tro diverse räknesnurror på nätet skulle jag kunna minska med 10 kg (!) och först då hamna på gränsen till undervikt. Maran skulle kunna springas nära 20 minuter snabbare. Nej, det tror jag inte på. Jag hade blivit ett vandrande lik.

Även år med ett coast to coast har vikten varit stabil. Jag har inte tappat ett kilo under USA-löpen, vikten har varit den samma vid start som vid målgång. Har aldrig räknat kalorier men energiintaget har uppenbarligen varit det rätta. Och då handlar det ändå om 35-40 milaveckor under 100 dagar. Nog är kroppen en fantastisk maskin!

Keep on running!

Postad av Björn kl 16:40:33

Läs / skriv kommentar (19)


2020-01-01 - Hinner jag ikapp Rune?

Bilden hämtat från Rune Larssons webplats loparlarsson.se .

"Under 2019 sprang jag 224 mil och paddlade 73 mil i kajaken. Sedan jag började föra dagbok den 1 januari 1973 har det blivit 24 891 mil", skriver Rune Larsson på Facebook. En oslagbar prestation?

Ja, jag tror att Runes 24 891 löpta mil är svårslaget. Hur många svenskar kan tänkas ha sprungit mera? Få, kanske ingen, jag har dålig koll på det där. Men kanske ultralöparen Bertil Järlåker sprungit ännu längre? Det jag faschineras av är att Rune lagt under sig alla dessa mil, inte för samlandets skull eller för att imponera, utan just för glädjen av att springa. Runes pocketbok som kom ut 2016 har det passande namnet "Löparglädje".

I boken skriver han: "Min filosofi är att löpningen ska vara så enkel och livsbejakande som möjligt. Jag har alltid prioriterat löparglädjen framför vetenskapliga metoder". Precis så, känner jag det också.

Samtidigt som jag läser om alla hans mil blir jag naturligtvis nyfiken på hur jag själv ligger till. Diagrammet jag la ut på bloggen häromdagen kan summeras till 18 792 mil sedan starten 1982. Det betyder alltså att Rune "leder" med 6 099 mil.  Det motsvarar 1,5 varv runt jorden. Jag har visserligen under senare år tagit in på Rune men snart blir det nog Rune som drygar ut försprånget. Går mitt åttonde USA-löp i år vägen och Rune fortsätter ligga runt 200 mil per år, ja då kommer jag visserligen att ta in på honom med ca 700 mil. Men så där kan jag ju inte hålla på, åldern kommer att ta ut sin rätt.

Så jag lyfter på hatten och säger: Grattis, Rune! Du inspirerar och är oslagbar.

Keep on running!

Postad av Björn kl 22:30:05

Läs / skriv kommentar (10)


2019-12-28 - Runstreak och fanatism

Man brukar säga att långdistanslöpare är fanatiska- inget får stoppa deras löpning. Först nu börjar jag inse att även jag tillhör denna grupp.

I julhelgen blev jag och några av våra gäster matförgiftade av varmrökt lax vi serverade hemma. Jag mådde illa men mycket värre än så var det inte. Det värsta var att en femårig runstreak riskerade att brytas. Sedan den 16 december 2014 har jag sprungit varje dag, minst 3 km per dag som jag satt som minimum.

Vad göra? Att jag inte kunde delta i Årets Sista Långpass den 28 december, ett Facebookarrangemang där en massa ultralöpare springer 60 km, var självklart. Men 3 km, skulle jag inte klara det? Jo, jag släpade mig idag till gymmet och sprang denna sträcka på löpband. Runstreaken är alltså inte bruten!

Idiotiskt? Tja.det var i alla fall inget farligt, jag riskerade knappast hälsan. Fanatstiskt? Ja, absolut! Vi långdistanslöpare kan vara rätt knäppa ibland. Jag har dock min överman i Amerika; en löparkompis med en mycket längre runstreak än min. Han "rymde" från sjukhuset där han lagts in för operation bara för att rädda sin runstreak. Varken han eller jag ångrar våra beslut . . .

Keep on running! 

Postad av Björn kl 17:51:40

Läs / skriv kommentar (10)


2019-12-26 - 900 mil under 2019

Under de senaste 18 åren har jag sprungit minst 500 mil per år (genomsnitt 13,7 mil/vecka). 2019 slutar på ca 900 mil, ungefär som året innan. Toppåret var 2016 då jag sprang 1 019 mil. Klicka för större bild!

Mängdmässigt blev 2019 ett mycket bra löparår. Men på tävlingarna gick det betydligt sämre.

Egentligen klaffade allt under 2019. Jag har mycket att glädjas åt under det året:

* Sprang över USA för sjunde gången

* Nära rekorddistans i antalet mil- lite drygt 900

* Plockade rekordmycket blåbär och lingon på springande fot

* Blev näst snabbaste svensk i M70 på maraton och nummer fyra på halvmaraton

* Ännu ett skadefritt år

* sprang 22 parkrun och är nu uppe i totalt 61 lopp

Fast det är det där med tävlandet som gnager. Jag sprang två maror och "misslyckades" på bägge. Siktade på 3.30-3.40 men slutade på som bäst 3.47. Det räckte ändå till att bli Sverigetvåa i åldersklassen men standarden är just nu något lägre i denna klass än i övriga. Jag tror inte det är träningen som fallerar, snarare motivationen.

Nåja, jag får försöka komma igen 2020 och håller därför fast vid målet 3-30-3.40. Siktar nu på Düsseldorf Marathon 26 april, en snabb bana som jag tidigare sprungit. Innan springer jag kanske EM i halvmaraton som går på Maderia. Men det stora målet är naturligtvis coast to coast Nr 8.

Keep on running! 

PS

Året 2019 slutade på 905,9 mil                                     

Postad av Björn kl 19:00:28

Läs / skriv kommentar (9)


2019-12-15 - Tungt i Malaga

Soligt, varmt och mogna apelsiner på träden- Malaga visade sig från sin bästa sida. Maratonbanan tillhör en av de bättre jag sprungit; flack och vacker.

Förr var målet att gå under 3 timmar på en mara. Tills inte så länge sedan var målet 3.30. Nu ligger jag kusligt nära 4-timmarsgränsen.

Malaga Marathon blev en överraskande tung historia. Jag siktade på runt 3.40 men hade i bakhuvudet att en bra dag kanske 3.30 vore möjligt. Men jag sprang in på 3.52.24, tvåa i min åldersgrupp M70 där 18 löpare ingick varav tre svenskar.

Vad hände? Ja, jag har inget att skylla på. Banan är snabb, vädret var perfekt (12 grader vid starten på morgonen och 19 vid målgång) och jag var hyfsat tränad. Men redan efter halva sträckan gjorde jag mitt första lilla gångstopp. Och så där fortsatte det ända till målet. Gissar att jag gjorde ett 10-tal gångpauser där varje var uppemot en halv minut.

Uppenbarligen var jag inte tränad för dessa måltider. Nu blev Malaga min näst sämsta mara någonsin, cirka fem minuter sämre än på Veteran SM i Växjö (blev tvåa där), ett lopp som också var ett misslyckande. Eller lever jag kvar i en drömvärld där jag tror att stortider är möjliga? Märkligt ändå att resultatförsämringen kommit så snabbt. För två år sedan var jag under 3.30.

När jag nu efteråt läser av min klocka inser jag att det gick lite för fort mellan 10-20 km där tempot låg strax under 5-minuter per km. Normalt tittar jag inte på klockan under loppen men det gjorde jag nu men reagerade inte- otaktiskt! Jag tror signaturen Erik H gör en alldeles korrekt analys när han i kommentarsfältet skriver:

-Bra startfart. Formen är inte dålig, men uthålligheten är inget vidare? Det är precis tvärtemot vad man kan tro om dig. Varför?

-Med uthålligheten menar jag fartuthålligheten. Du orkar ju springa över USA om du håller rätt tempo som är lägre än maratontempo, så uthållig är du!

En annan sak jag reagerar på är att pulsen var relativt hög under den första milen (140-150 slag per minut) men sjönk till ca 120 under andra milen när det gick som fortast. Borde det inte vara tvärtom?

Nåväl, jag får trösta mig med att jag inte har ont någonstans. Därför bävar jag inte inför nästa coast to coast den 30 maj 2020.

Keep on running!

Postad av Björn kl 17:00:42

Läs / skriv kommentar (19)