Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 7547 km. Denna vecka: 47 km. Idag: 21 km

2019-04-22 - Dag 66: Detta handlar löpet om

Vad handlar egentligen den här bloggen om? Nytillkomna läsare får här en liten sammanfatting och svar på några vanliga frågor.

Vad gör du?

Jag springer över Amerika, från Los Angeles till New York, en sträcka på ca 500 mil. Detta är mitt sjunde coast to coast och ingen är i närheten av att ha sprungit så många gånger.

Varför?

För att det är roligt och för att det är ett fantastiskt sätt att se det USA som de flesta turister missar, det vill säga de små städerna och landbygden.

Hur går det till?

Jag springer 5-6 mil per dag med en trehjulig barnvagn där jag har all min packning. Har inga vilodagar, bor på motell och bloggar varje dag. Jag har ingen följebil.

Är du sponsrad?

Nej. Jag betalar allt själv. Slutnotan kan hamna på 150 000 kr eller mera. Jag springer inte för något välgörande ändamål och samlar in pengar, något som de flesta andra kontinentlöpare gör.

Hur går det?

Väldigt bra. Har hittills inte haft några problem, inte ens ett skavsår. Det enda som besvärat mig är att det varit så kallt.

När är målgången?

Preliminärt 21 eller 22 maj kastar jag mig i Atlanten vid Coney Island, Brooklyn, New York City.

Du är 71, blir detta ditt sista löp över USA?

Efter varje löp har jag sagt att detta är det sista. Men jag har kommit tillbaka och gör det kanske igen.

Vad är det som lockar med just USA?

Människorna, väldigt hjälpsamma och uppmuntrande. Och så den storslagna naturen där varje delstat har sin charm.

Postad av Björn kl 06:30:30

Läs / skriv kommentar (2)


2019-04-21 - Dag 65: Jag har korsat Mississippi!

Jag är i Illinois efter att ha korsat Mississippi River vid Fort Madision i Iowa. Ett riktigt glädjehopp- känns nu som om löpet är i hamn.

Mitt sjunde löp över Amerika kan bli det bästa av dem alla. Jag är i kanonform, har egentligen inte haft några problem. Och idag korsade jag Mississippi. Stort!

Ja, allt går på räls. Och jag har verkligen roligt. Skulle inget oförutsett hända blir detta ett löp som höjer sig över de andra. Jag lever mycket på rutinen, allt går då så mycket enklare. Och den här gången är jag nog mer social än vanligt. Snackar med en massa människor varje dag. Och jag har spenderbyxorna på. Jag snålar inte med något, allt blir då också enklare och roligare.

Att korsa Mississippi är nog det största som kan hända en coast to coast löpare. Ja, det är en större händelse än målgången, anser jag. HÄR kan du se min video från överfarten.vid Fort Madison. Fotgängare är förbjudna på den gamla tull- och järnvägsbron..

Matt Lafrenz lastar kärran på sin stora pickup. Han skjutsade mig över Mississippi även ifjol. I år råkade jag glömma mina vantar i bilen men han kom tillbaka med dem några timmar senare. Blir det ett åttonde löp, ja då ställer han upp igen, lovade han.

Idag var det  inte mindre än fyra personer som kände igen mig från mina tidigare löp. Det resulterade bland annat i en gratismiddag på cateringfirman Witch's Rib BBQ utanför La Harpe. När ägaren berättade att han jobbat för Atlas Copco i Amerika blev jag sentimental; Atlas Copco  var de första aktier jag köpte redan som 17-åring.

Dagens distans blev rekordlång: 75 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:41:47

Läs / skriv kommentar (8)


2019-04-20 - Dag 64: Från luffare till elegant herre

Julie Roth på Julies Hair Repair i Farmington, Iowa klippte luffaren. Jag såg förskräcklig ut, hade inte klippt mig på 2,5 månader.

Att bli hembjuden till amerikaner är det bästa jag vet. Så när jag fick det erbjudandet idag tackade jag ja direkt.

Vilken underbar och slapp dag! Men den började inte så bra. Jag råkade på mitt B&B i Bentonsport slarva bort min minneskortläsare till datorn. Letade som en galning, vände upp och ner på rummet och hade bestämt mig för att inte ge upp. Kortläsaren skulle fram till vilket pris som helst. Efter 45 minuters sökande kallade jag på värdparet och nu var vi tre som letade. Men icke, kortläsaren var borta trots att jag visste att den måste finnas på rummet. Till sist fann jag den på toaletten i papperskorgen bland bananskal och Snickers-papper!

-You are a very determined person, tyckte värdparet.

Jo, det stämmer nog. Den egenskapen har säkert en bokstavsbeteckning. Men vilken enorm tillfredsställelse att ha lyckats. Ja även om jag inte hade hittat prylen hade jag varit nöjd, jag hade ju gjort mitt bästa. Sådant stärker självförtroendet.

Varför denna långa utläggning om en struntsak? Tja, det är just detta om att aldrig ge upp som mycket av ett coast to coast handlar om.

Och så inbjudan jag fick idag. Efter att ha stannat till vid det lilla trevliga caféet efter bron över Des Moines River i Farmington (har lunchat där ett antal gånger) kom två kvinnor fram och erbjöd mig lunch hemma hos sig. Jo, jag tackar! Och så nämnde jag något om att jag behöve klippa mig. .  . Vips, satt jag i en frisörstol.  Och det var Heidi Schutt som bjöd på allt. Det verkar inte finnas några gränser för gästfriheten.

Våren är på väg och maskrosorna blommar.

Så nära paradiset du kan komma. Jag springer längs Des Moines River strax utanför Bonaparte.

Vackert hus, Bonaparte.

Dagens distans:52 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 04:06:51

Läs / skriv kommentar (3)


2019-04-19 - Dag 63: Snart Mississippi

Korsar mäktiga Des Moines River vid Keosaqua. Det var kraftiga strömmar i denna 84 mil långa flod, som är en biflod till Mississippi. Skulle man falla i här är man förlorad.

Att korsa stora floder känns lika stort som att passera en delstatsgräns. Idag kunde jag bocka av Des Moines River och på lördag väntar den mäktigaste av dem alla- Mississippi.

I förra veckan lyckades jag turligt ta mig över översvämningsdrabbade Missourifloden med hjälp av poliseskort. Passagen över Mississippifloden lär bli enklare, inga översvämningar där. Men fotgängare är inte tillåtna på tullbron vid Fort Madison varför jag igen begärt poliseskort. Jag har dock inte fått något svar från polisen men ikväll fick jag kontakt med den privatperson som ifjol körde mig över bron. Han ställer upp även denna gång!

Amishfolket spelar softball ( en variant av baseball) längs väg J40 norr om Cantril. Män, kvinnor, pojkar och flickor deltog och det  var mer lek än  tävling. Idrott är annars omstritt inom denna religiösa grupp.

Hästarna väntar på att spelet ska ta slut.

Jag har kommit till Bentonsport och bor på ett gammalt fint, dock något bedagat, B&B längs Des Moines River. Jag är ensam gäst och bor i en anexbyggnad, som en gång varit matvaruaffär. Jag har varit flera gånger i de här trakterna och blev igenkänd av folk i Keosaqua. Den här resan är ju rena nostalgitrippen!

Dagens distans: 55 km

Keep o  running!

Postad av Björn kl 06:50:08

Läs / skriv kommentar (2)


2019-04-18 - Dag 62: Det finns fler kärror än min på vägen

Iowas grusade vägrenar är perfekt underlag för häst och vagn men inte för min babyjogger. När jag  möter Amishfolket ute på vägarna stannar jag alltid eftersom hästarna är rädda för min kärra.

Inte riktigt alla åker bil i Amerika. Det finns en minoritet som valt bort bilen- Amishfolket färdas med häst och vagn. Motorfordon och elektricitet är syndigt.

Idag mötte jag för första gången under detta coast to coast Amishfolket, en kristen grupp som lever ungefär som man gjorde på 1700- och 1800-talet. Runt staden Bloomfield, dit jag nu kommit, bor sedan 70-talet en liten grupp.  Delstaten Iowa är annars ingen stor Amishstat, bara cirka 7 000 av totalt 350 000 i USA och Kanada. De stora Amishdelstaterna är Ohio och Pennsylvania, som jag senare kommer till.

Det här var en lugn och behaglig dag, bara ungefär en mara att springa. Och det utlovade ovädret  uteblev. Jag hade tid att besöka det stora kommunala gymmet i Bloomfield och också springa lite för skoj skull på en inomhusbana under taket. 16 varv blir en mile, berättade killen i receptionen (varvet alltså 100 meter).

Småkillar i Bloomfield spelar baseball.

Kvällen ägnades åt att deklarera för ett antal familjemedlemmar samt diverse administration, bl a att kontakta polisen i Fort Madison och fråga om jag kan få escort över tullbron över Mississippifloden. Just allt planerande och adminstration tar väldigt mycket tid och blir också lätt försummat. Så oändligt mycket enklare, men tråkigare, de med följebil har det. De behöver ju bara springa!

Dagens distans:46 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:09:14

Läs / skriv kommentar (7)


2019-04-17 - Dag 61: Postkontor för 74 invånare!

Postkontoren i Promise City (ovan) och Plano, Iowa. Samhällena har 113 resp 74 Invånare.

I Sverige försvann postkontoren för cirka 20 år sedan. Här finns de kvar, oavsett hur små orterna är.

Jag har alltid förvånats över att minsta by har ett eget postkontor. Kontoren brukar finnas i byns minst förfallna hus. Här sitter en tjänsteman från statliga USPS sex dagar i veckan, minst två timmar per dag. Det kan inte vara mycket att göra.

Jag brukar ibland titta in på  dessa postkontor och fråga lite om omgivningarna. Så när jag idag passerade Promise City (vilket namn på en närmast död ort) gick jag in på kontoret och köpte två frimärken. Kvinnan innanför disken försäkrade att det visst fanns mycket att göra. Men i grannbyn  Plano med bara 74 invånare fanns egentligen inga arbetsuppgifter. Befolkningen ville dessutom inte ha kontoret, berättade hon.

Amerikanska postverket går liksom vårt eget Postnord med gigantiska förluster. USPS gjorde ifjol en förlust på fyra miljarder dollar och Postnord en miljard kronor. I Amerika tyngs affärerna av stora pensionsavsättningar.

Så varför lägger man inte ner alla dessa  små postkontor? Det kan jag inte svara på. Men kontor försvinner och under mitt nästa löp (?!)  kanske Promise City och Plano är borta.

I Leon deltog jag i en morgongudstjänst där det bjöds på frukost.

Tornadovarning har utfärdats för morgondagen. Men senare togs den bort- skönt! Risk dock för busväder. Idag blev jag intervjuad av lokaltidningen i Corydon. Det var inte jag som tipsade den här gången utan restaurangen jag åt på. Hann även med att besöka ett stort och fint museum  i Corydon. Löpningen går fortsatt mycket bra.

Dagens distans 54 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:31:49

Läs / skriv kommentar (12)


2019-04-16 - Dag 60: Vilda västern i Iowa!

Kellerton, Iowa. Här går det hett till om kvällarna.

Ute på landsbygden i Iowa råder rena Vilda västern. Här tvingas krogägarna sätta upp anslag om att gästerna inte ska slåss och att de inte ska ta in sina vapen på krogen.

Idag passerade jag Kellerton (300 invånare). Här har jag varit flera gånger och jag tycker mig se hur samhället sakta men säkert förvandlats till en ghost town. Här finns i stort sett ingenting. Alla butiker på huvudgatan har klappat igen. Det enda som är kvar är postkontoret, brandstationen och City Hall samt Toms Bar. Och så finns det ett senior center något kvarter bort. Stendött med andra ord.

Fast ändå inte. På Toms Bar, som jag besökt då man höll öppet dagtid, går det hett till på kvällarna. Här sups och slåss det, som på den gamla goda tiden. Det får jag bekräftat från city clerk. Och anslaget på dörren talar sitt tydliga språk.

Det är lite vemodigt att se förfallet. Befolkningen har minskat något, många hyr sina hus och det är då lättare att sticka från ”stan”, kvar blir de äldre. Men även ”riktiga” städer som Leon (1 800 invånare), där jag nu är, kämpar för sin överlevnad. Jag noterade ifjol t ex att Dairy Queen, som funnits här många år, tvingats slå igen. Det är en smärre katastrof, nu finns det knappt någon restaurang kvar

Riktig katastrof däremot är översvämningarna längs Misourifloden och Iowa är särskilt hårt drabbat. Ju fler jag pratar med desto mer inser jag katastrofens omfattning. Delstatens ekonomi kan komma att raseras under flera år och det är osäkert om man får federalt katastrofstöd. Missourifloden brukar svämma över men vad som hände i år var unikt: isen låg kvar ända in i mars och när snön i norr smälte kunde floden inte sluka vattenmassorna, man hann inte få upp skyddsvallar, allt flöt ut på fälten, vattnet tränge in i silor som exploderade och när isen gick upp krossade enorma isblock sju broar. Det är lite av ett under att jag faktiskt lyckats ta mig över floden helskinnad och torrskodd. Den sista informationen jag fick från polisen i Nebraska City om att bron där nu var öppnad var helt felaktig! Tur att jag inte följde det rådet!

Idag kortbyxor för ovanlighetens skull. Härligt! Idag kände jag mig också lös och ledig, hann med ett besök på gymmet i Leon. Där betraktades jag som ”hjälte”, fick ett årskort, så jag får väl komma tillbakas nästa år . .  .  Fantastiskt hur snabbt informationen sprids i en så här liten stad. ”Alla” visste vem jag var, att jag varit här fem gånger tidigare och att detta var mitt sjunde coast to coast. Är det Facebook som är källan?

På HyVee i Leon månar man om kunderna. Gene Fry hjälper kunderna med matkassarna. När jag berättar att vi i Sverige inte har den här servicen blir han förvånad. Gene älskar sitt jobb, har arbetat 23 år på HyVee och tidigare 36 år på Super Value.

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:33:01

Läs / skriv kommentar (5)


2019-04-15 - Dag 59: Iowas rolling hills knäckande för löparen

Upp och ner hela tiden. Och dessutom ganska dåliga vägar gör att Iowa är en av de tuffaste staterna. I bakgrunden vattentornet i Mt Ayr.

Backarna är inte jättebranta och jag springer upp för alla. Men dom är många och långa. Iowas rolling hills tar lätt knäcken på en löpare.

Iowa, där jag nu springer, är en vacker delstat. Men den tillhör inte mina favoriter. Det böljande lanskapet, rolling hills, gör att det blir tungsprunget. Jag gissar att jag idag hade 30-40 backar att besegra. Så min relativt korta distans blev ändå väldigt jobbig. Det känns som om det är mer backar än slätmark.

Iowas vägar är också en mardröm för en löpare med kärra. Vägrenarna består av grus och den smala asfaltremsa som finns upptas av räfflor. Så mötena med bilar och lastbilar blir besvärliga. Enligt lag ska jag vid möten gå ut i vägrenen och då skakar både löpare och kärra sönder. Men dessbättre brukar de flesta bilar byta fil så det går ändå ganska smidigt.

 Ingen restaurang längs hela sträckan bidrog till min trötthet. Jag hade dessutom glömt lunchmat och en Snickers och en halv liter chokladmjölk förslog inte långt. Men en power nap i gräset blev min räddning. Herregud, jag är ju rena luffaren! Väl framme i Mt Ayr fullständigt frossade jag i mat på en mexikansk restaurang.

En smärre katastrof kunde unvikas idag. När jag bokade ett antal motell upptäcktes att en dag hoppats över. Detta har hänt tidigare och då har jag ibland fått springa megadistanser för att komma ikapp. Nu förlänger jag bara rutten med en dag.

Kan detta vara en mulåsna?

Dagens distans: 47 km

Veckans distans: 400 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:10:56

Läs / skriv kommentar (6)