Det blev ett glädjehopp efter målgången.

-Super Björn! Sehr gut! Schweden, Schweden!

Publiken i Leipzig skrek som galningar mot slutet och man kunde tro att det var en elitlöpare som var på väg mot en stortid.

Men så var det inte. Söndagens mara i Leipzig blev tidsmässigt min sämsta någonsin. Ändå var jag ganska nöjd med mina 4.27.03 även om jag hoppats på att gå under 4 timmar. Placering ca 350 bland männen och cirka 100 efter mig. ”Seger” dessutom i M75. Men det var en lättköpt seger- jag var ensam i åldersklassen och dessutom äldst i hela loppet.

Att jag är nöjd, lättad är kanske en bättre beskrivning, beror bara på en sak; jag gick inte en meter i loppet. Det bådar gottt inför USA. Uthålligheten har inte försämrats så mycket. Däremot har tiderna rasat, för tio år sedan var jag en timma snabbare på maran. Förstår inte riktigt varför jag tappat så mycket i fart. Åldersomräknat har mina senaste parkrunlopp (5 km) varit bättre. Jag som trodde maran var min grej . . .

De här skorna blev en glad överraskning. Passformen var perfekt och trots att jag bara sprungit någon kilometer i skorna kändes de som redan insprugna.

Sprang idag med mina nya Nike Zoom Vaporfly Next % 2, dammodell. Det var den bästa tävlingssko jag någonsin sprungit i. Väldämpad, superlätt och oj vilken studs! Mycket bättre än mina Brooks karbonsko Hyperion Elite 1 och 2. Dessa Brooksskor har fått dåliga omdömen och jag är beredd att hålla med. Och jag som varit Brooks trogen i över 40 år. Det fina i kråksången är också att Nikeskorna inte gav någon träningsvärk.

Jag brukar inte ta sikte på farthållare men gjorde det idag. Började med 4-timmar men kände att det gick lite för snabbt. Ganska kort efter hängde jag på 4.15, flaggorna bars av en man och en kvinna. Hängde med upp till 28 km men fick släppa eftersom de sprang snabbare än uppsatt tempo. Efteråt fick jag höra att de två farthållarna tvingades bryta och att ena flaggan togs över av en annan löpare i loppet. Hur är det med farthållare egentligen? Ska de hålla ett jämnt tempo i hela loppet eller ska de springa fortare i början och först mot slutet slå av på takten då alla normalt springer långsammare?

Keep on running!  

Snart dags för start i Broparken parkrun i Umeå. Arvid Norin (th i brun jacka) instruerar och kunde konstatera rekorddeltagande i år. Nu har jag även här åldersrekordet i M75 (25.44).

Billdal, Linköping, Göteborg, Växjö och nu Umeå. Jag jagar åldersrekorden i parkrun och noterade idag årets femte.

Gnistrande vinterväder, barmark, några plusgrader, lätta vindar och bara enstaka flanörer längs en frusen Umeälv. Förhållandena var i det närmast perfekta i Umeå. Banan är vacker- och snabb. De flesta parkrunbanor i Sverige (totalt 11) är natursköna men Umeå måste rankas högt. Här sprang jag ifjol på premiären och satte också rekord, då i 70-klassen. Nu ska genast säga att dessa rekord är föga märkvärdiga, få 75-åringar springer parkrun.

Kanske är formen ändå lite på uppåtgående? Nöjd men det kändes som att det här var inget maxlopp, knappt en minut sämre än ifjol. Nu är det en vecka kvar till Leipzig Marathon. Mycket osäker men allt runt 4 timmar skulle sitta fint.

Keep on running!

Här alla mina sju coast to coast och andra långa löpningar i USA, totalt cirka 4 000 mil. Går allt vägen blir det ytterligare en linje på kartan i år. Klicka på bilden för större text!

Nu på onsdag den 12 april kan du komma och lyssna när jag på Marathonsällskapets årsstämma håller fördrag om mina amerikalöpningar. Ska årets coast to coast, det åttonde, bli mitt sista?

Även icke medlemmar är välkomna. Föredraget startar efter att årsmötet är avklarat, troligen strax före kl 19. Lokal är Lilla Rådmannen, Rådmansgatan 67 i Stockholm. Mycket kommer att kretsa kring ålderns påverkan på en långdistanslöpare.

Planerad rutt 2023 med start den 5 maj.

Keep on running!

Klart för start i Växjö parkrun. Kolla hunden till höger i bildens nederkant! Det är en strävhårig vorsteh, "en typisk jakthund som kräver bådes fysisk och psykisk balans för att må bra". Det krävde vi nog alla men det var jycken som idag spelade huvudrollen.

Sprit och löpning hör inte ihop. Men att ta en whiskey före start och löpa linan ut kan vara ett vinnande koncept. Det fick jag bevisat under dagens parkrunlopp i Växjö.

Lugn, lugn- det starkaste jag drack före start denna soliga morgon var två glas juice. Annars gick det livligt till, det pågick ett bandy VM i stan och det kryllade av tävlingssugna ungdomar i hotellets frukostmatsal.

Den mest rastlöse av alla mötte jag dock på startlinjen. Där var det ett skällande utan like. Det var, som jag senare fick veta, Whiskey, en fyrfota löpare av rasen vorsteh som ville dra iväg med husse på direkten.

Jodå, jycken sprang fort, blev tvåa. Hade inte husse hållit i och bromsat med kopplet skulle tiden blivit ännu bättre.

-Vi skaffade Whiskey för att ha någon att springa med, berättade Andre Olivier som noterade 21.20, bara en noslängd efter segraren.  Det går fortare med Whiskey än utan.

Vacker och platt bana runt Växjösjön där vi sprang bl a på den här träbryggan. Här har jag också sprungit maraton men då fem varv, ingen höjdare.

Själv har jag bara sprungit två parkrun i Växjö och när jag stånkade i mål på 26.19, ca 3 minuter långsammare än för fyra år sedan, önskade också jag att jag haft draghjälp. Fast en hund- det måste väl ändå vara fusk, ja nästan dopning? Nä, i parkrun är det mesta tillåtet. Därför gillar jag så mycket den här "tävlingsformen", ingen stress, det är inga tävlingar även om du får ett resultat och resultatlista. Dessutom är allt gratis.

Även jag noterade årsbästa, skam vore väl annars eftersom 5km-banan runt Växjösjön är snabb, inte en backe till skillnad från de tre senaste jag sprungit i Billdal, Linköping och Göteborg. Åldersrekord blev det också här fast det var ju lätt- ingen 75 åring eller äldre har sprungit här. Åldersomräknat blev jag tvåa bland 20-talet deltagare- där slog jag i alla fall Whiskeys husse!

Keep on running!

Löparskor med karbonplatta ska hjälpa mig till nya åldersrekord. Här Brooks Hyperion Elite 2 och 3 under två testlopp på parkrunbanan i Hagaparken. De gick på 29.53 respektive 27.57 och med en puls på 148 resp 135..

Jag har inget att yvas över på tävlingsfronten de senaste två åren. Men snart måste det väl vända? Börjar med att plocka lågt hängande frukter- åldersrekorden i diverse parkrun-lopp.

Som nybliven 75-åring och yngst i åldersklassen gäller det att passa på.Nu på lördag springer jag ett parkrun i Skatås, Göteborg. Tidigare i år har jag satt ålderekord i Billdal (Göteborg) och i Linköping. Senare springer jag i Växjö, Uppsala och i Umeå och ambitionen är den samma; ha bästa tiden i M75. Blir kanske inte så svårt eftersom det är få 75-åringar som springer. Men parkrunrekord i Malmö och Örebro kan jag glömma, där finns det riktigt snabba gubbar.

Innan jag åker över till USA den 4 maj vill jag springa ett maratonlopp. Därför har jag anmält mig till Leipzig Marathon den 23 april. Träningen i år har gått knackigt, har för lite mängdträning (112 mil hittills i år vilket gör ett veckosnitt på knappt 10 mil). Med våren, solen och värmen har löpglädjen kommit tillbaka och jag är nu inne i en period med både ökad mängd och kvalitet.

Bra dag för Majornas IK på lördagens parkrun i Skatås. Lennart Bengtsson, ordförande i klubben blev 4:a åldersomräknat och jag 3:a bland 54 deltagare. Lennart gjorde 23.47 i M60 och jag 27,21 i M75 på den backiga banan.

Keep on running!

Blir du medlem i Marathonsällskapet kan du komma och lyssna på ett föredrag jag håller på deras årsstämma den 12 april. Bilden från 2016 då jag talade inför ett gäng ultralöpare.

Ju äldre, desto sämre löpare? Så kan det vara men för äventyrslöparen är en hög ålder ibland en fördel.

Den 5 maj startar jag mitt åttonde löp över Amerika, mera om förberedelserna i kommande inlägg. Som 75-åring kommer jag att vara den näst äldste coast to coast-löparen genom tiderna. Äldst är amerikanen Stan Cotrell som 2021 sprang Los Angeles- Washington DC på 100 dagar. Går det som planerat räknar jag också med ungefär100 dagar men då med en lite annan sträckning och utan sponsorer och följebil.

Stan Cotrell har sprungit tre gånger över USA, här sista (?) gången som 78-åring. Han har cokså innehaft hastighetsrekordet (48 dagar) satt 1980. Han är en av dem som sprungit flest mil i världen, drygt dubbla min mängd.

Jag har försökt kartlägga alla som sprungit och gått över Amerika. Min lista, som omfattar åren 2012-2022, upptar 212 personer. John Wallaces lista (1909-2012) har 280 namn. Grovt räknat har alltså 500 personer genomfört ett coast to coast.

Intressant är att studera deras ålder. Snittåldern ligger på 39 år och trenden är att coat to coast-löparna blivit lite äldre under senare år. En förklaring kan vara att antalet krigsveteraner från främst krigen i Irak och Afghanistan ökat (ofta gångare och personer med posttraumatiskt stressyndrom). Skulle vara intressant att veta om den här gruppen blivit av med sina psykiska problem. Kanske ett nytt forskningsområde?

Med mina 75 år stickar jag alltså ut i mängden. Är då hög ålder nödvändigtvis en nackdel? Nej, är det korta svaret men jag ska inte gå händelserna i förväg. Är du intresserad av de här frågorna föreslår jag att du kommer och lyssnar på ett föredrag jag ska hålla på Marathonsällskapets årsstämma den 12 april i Stockholm (lokal Lilla Rådmannen, Rådmansgatan 67). Mötet startar kl 18 och runt 19 är det dags för mig. Du behöver inte vara medlem för att komma.  Rubriken är:

Spelar åldern någon större roll i långa loppet? 

En 75-årings tankar inför sitt 8:e coast to coast

Keep on running!

Alla mina löparskor är märkta med inköpsdatum och i alla finns egenanpassade fotbäddar. Skor håller normalt flera hundra mil, långt mer än fabrikanterna rekommenderar. Samma gäller fotbäddar, mina första från 80-talet är fortfarande i bruk.

Hur länge håller ett par löparskor? Ja, ska man tro Nike borde jag köpa uppåt tio par om året!

Vi som springer mycket vet att skoföretagen brukar överdriva. Nike tar nog ändå priset. På företagets svenska hemsida läser jag:

”Tränar du inför maraton och springer mer än 64 km/vecka bör du byta ut skorna efter 2-3 månader”.

Översatt i total distans motsvarar det ca 50-75 mil. Eftersom jagunder mina 40 år som löpare sprungit i snitt 516 mil/år skulle jag behöva köpa ett par nya löparskor var och varannan månad. Kostnaden för detta skulle i dagens penningvärde motsvara ungefär en halv miljon kronor. Orealistiskt!

Hur många par blir det då? Ja, det handlar om 1-2 par om året. Jag skiftar i stort sett skor varje dag och brukar hålla igång med 2-3 par. Det som får mig att kasta skorna är i regel att sulan är utsliten, inte att dämpningen försvunnit. Skaderisken, vilken också brukar överdrivs, bedömer jag som liten. Skor håller alltså mycket längre än man tror. Trots min "överanvädning" har skadorna uteblivit.

Under större delen av mitt löparliv har jag hållit mig till Brooks- startade på 80-talet med den då revolutionerade modellen Vantage med en kil i hälen som skulle minska pronationen, fortsatte sedan med Chariot och Beast och därefter med alla Adrenaline-modellerna. Enklast att hålla fast vid samma märke.

Under senare är har jag blivit mer "otrogen" och insett att även billiga skor kan vara riktigt bra, t ex Lidls för några hundralappar. De första för 149 kronor var bland de skönaste jag sprungit i. Fast de höll bara drygt 100 mil och den korta livslängden är kännetecknande för Lidls skor (Crivit).  Sulorna blir fort utslitna, håller kanske bara en fjärddel mot vanliga löparskor men ändå blir det en bra affär.

Det har gjorts få oberoende långttidstester av löparskor. En tysk studie från 2010 där fem vana löpare fick springa 100 mil i skor från Adidas, Asics och Nike visade att dämpningen bara försämrades med knappt 10 procent och att största försämringen inträffade efter de fem första milen. 100 mil är ändå lite och jag skulle gärna se en test på ca 500 mil. Min erfarenhet indikerar att skor faktiskt kan hålla så länge.

----

På tävlingsfronten går det fortsatt dåligt- förlorade nyligen även tredje deltävlingen i Bore Cup där distansen var 10 km. Möjligheten att vinna i min åldersklass är nu borta, en tävling är kvar.

Tränade i helgen med klubbkompisar från Majornas IK. I förgrunden ordföranden Lennart Bengtsson. Vi sprang 19 km i långsamt tempo på gamla Säröbanan men mitt 6.15-tempo kändes nästan som om det vore en tävling.

Göteborgshumor? Bilden från herrbastun på Slottsskogsvallen.

Keep on running!

Jan Parianak (413), Staffan Wikström (427) och Mats LIljegren (421) kämpade 22 varv på den oplogade slingan runt Byttorpssjön. Alla tre tog sig i mål men andra bröt och flera kom aldrig till start, däribland jag. Foto: Borås Löparklubb

Borås har jag mest angenäma minnen ifrån. Det var stan där jag beställde förlovningsringarna, presterade bra på några löpartävlingar men också stan där jag för första och enda gången krockade med bilen.

Nu verkar Borås ha blivit lite av min otursstad, i alla fall i löparsammanhang. I november var jag anmäld till Vintermarathon men tvingades ställa in i all hast på grund av en operation. Idag skulle jag ha sprungit Februarimaran, också i Borås, och även nu ställde jag in i sista minuten. DNS, kallas det- did not start.

Fast den här gången hade jag kanske ändå tur. För dan innan loppet hade det vräkt ner snö, så mycket att busstrafiken i Borås tvingats ställa in. Att kommunen då inte skickar ut snöröjare för att ordna en framkomlig väg för oss maratonlöpare är förståeligt. Tågbiljett och hotellrum var bokade men för säkerhetsskull ringde jag tävlingsledningen i Borås Löparklubb.

-Det har kommit ca 2 decimeter snö, jag var ute och kollade banan i morse och man har inte plogat, berättade Lasse Jutemar och skickade några snöbilder från banan.

Efter att ha sett bilderna var det ett lätt beslut- att springa de 22 varven runt Byttorpssjön framstod som rena galenskapen. En mara är nog jobbig och varför då slita ut sig?

Ser nu att det blev en hel del DNS och även DNF (did not finish) i loppet.  Tolv kvinnor och 33 män tog sig i alla fall i mål av totalt ett 60-tal anmälda. Nära sju timmar var en äldre löpare ute, en prestation i sig, inte minst med tanke på underlaget, att det snöade lätt under loppet och att deltagarna själva fick hålla med mat och dryck. Inte ens ett omklädningsrum och dusch väntade när loppet var över. Jo, jag visste om förutsättningarna och startavgiften var symbolisk men jag är lättad över att jag inte åkte till Borås. Resultaten: https://my.raceresult.com/231691/

Hade dock gärna velat ha en mara i benen innan jag åker till Amerika. Det finns inga lopp att välja på i Sverige så det blir något på kontinenten, eventuellt Leipzig Marathon den 23 april. Skönt att få lite tid att komma i form, just nu är motivationen inte på topp.

Keep on running!