Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 1711 km. Denna vecka: 63 km. Idag: 42 km

2020-03-01 - Många stupade i februari

Totalt deltog 174 personer i "Spring tills du stupar". Av dessa stupade 142 men vi 32 ovanför den bruna linjen, stupstocken, klarade oss. Sammanlagt har deltagarna under februari sprungit 3 668 mil, nästan ett varv runt jorden. Klicka på bilden för att läsa namnen och distanserna!

Februari blev en bra mängdmånad. Totalt sprang jag 611 km vilket motsvarar en halvmara per dag.

Det hade inte blivit så mycket om inte utmaningen Spring tills du stupar samtidigt pågått. Vi som anmält oss till detta Face Book-arrangemang skulle under februari springa eller gå minst det antal kilometrar som dagens datum angav, alltså minst 1 km den 1 februari och minst 29 km den 29 februari. Klarade vi inte det, ja då hade vi stupat.

Ganska tufft, även för mig som pensionär. Hur folk med jobb, småbarn och hämtning på förskola klarat det hela är en gåta. I vår Facebook-grupp finns berättelser om rena "stordåd"; folk som gått upp i ottan för att samla kilometrar, andra som vankat av och an mellan skrivborden på jobbet, några som varit mer eller mindre fastnitade på ett löpband eller smått desperata personer som tagit sena kvällspromenader för att få ihop dagens "fix".

Rena stolleprovet? Ja, egentligen. Men alla har berättat på FB om hur lyckliga de känt sig när de undgått stupstocken. Och de som stupat har också skrivit om hur lyckliga de känt sig. Inte ett hårt ord har sagts, det har varit tummar upp hela tiden.

Gruppen har varit minst sagt blandad. Här har funnits rena blåbär, de flesta har naturligtvis stupat, men några har hängt med till the bitter end. För andra har räddningen säkert varit att man också kunnat räkna in gång (en deltagare har gått minst två mil per dag). Och i gruppen har funnits ultrarävar som inte bangar för att springa 3-4 mil per dag.

Jag klev av tåget i Stenstorp för att springa tillbaka till Skövde.

Jag får också räknas in bland galenpannorna. Sista dagen tog jag tåget till Skövde för att hälsa på Stefan Wendt, som nu till våren ska cykla över Amerika. Det natuliga hade varit att stiga av i Skövde men jag fortsatte någon station till och sprang tillbaka- "fixet" var säkrat. Dagens 29 km hade plötsligt blivit 40 km.

Byggvaruhusen ligger bra till för oss löpare bosatta i innerstan- långt bort från centrum så det ger många kilometrar. Med en joggingvagn behövs ingen bil.

Egentligen har "Spring tills du stupar" varit ett perfekt arrangemang. Det har gett mig många mil, en bra förberedelse inför stundande coast to coast. Tidigare år har jag ibland varit den som sprungit längst av alla men i år har jag inte gått in för att jaga maximalt antal kilometrar. Det får räcka med mina 61 mil. Märker att uthålligheten inte försämrats nämnvärt. Lyfter på löparkepsen för Benny Eriksson, som i februari sprang 92 mil och klämde till med en 6-milare sista dagen.

Sex mil ja, det är längre än snittdistanserna under ett coast to coast. I juli drar ett nytt "Spring tills du stupar" igång. Någon som vill utmana mig då? 

Keep on running!

Postad av Björn kl 18:09:59

Läs / skriv kommentar (17)


2020-02-22 - Världens näst nordligaste parkrun

Start och mål är i Badhusparken i Östersund. Denna parkrunbana som går ut på Frösön verkar vara både vacker och snabb- den måste jag springa! En ännu nordligare bana finns i Trondheim.

Östersundsborna är att gratulera. Den 14 mars öppnas Sveriges tionde parkrun och självklart är jag med på premiären.

Det har varit lite trögt med nya parkrunlopp i Sverige, senaste tillskotten har varit Linköping och Växjö. Det krävs eldsjälar för att starta ett lopp. Det är ett stort åtagande- varje lördag året runt, i ur och skur ska du kunna mobilisera ett litet gäng frivilliga som sköter allt. Eldsjälen i Östersund är en 20-årig engelska, Zoe Broad.

Tågbiljett och hotell i Östersund är bokat. Jag har sprungit samtliga parkrunbanor i Sverige, en i Danmark, två i England och en i USA. Totalt har det blivit 62 lopp. Skäms dock  lite över att jag bara ställt upp som funktionär vid ett tillfälle. Ett mål har varit att försöka ha åldersrekorden på samtliga banor i Sverige; det har varit si och så med den saken, några av rekorden har rykt. En annan som också sprungit alla parkrun i Sverige är Anna Klöfver. Jag träffade henne idag utanför Lidl i Stocksund och hon kände igen mig direkt. Hon kommer säkert också springa i Östersund fast kanske inte på premiären, den dagen fyller hon nämligen år.

----

Som du kanske vet är jag med i Spring Tills Du stupar, ett arrangemang på FB där det hela går ut på att under varje dag i februari springa eller gå minst det antal kilometrar som dagens datum anger. Från början var vi ca 175 löpare och nu är ett 40-tal kvar. Cirka 130 har alltså stupat men nu tror jag inte det blir så många fler som ger upp även om det kan bli tufft att sista dagen springa 29 km.

Det är ingen tävling men klar ledare är Sigtunabon Benny Eriksson. Han har redan fått ihop ca 70 mil i februari mot mina 40. Under 2019 sprang han totalt 914 mil.Gissar att ingen i Sverige sprang längre det året eller känner du kanske till någon?

Nedanför Haga slott vid Brunnsviken hade promenadstigen svämmat över. Genom att gå på hälarna klarade jag mig någorlunda torrskodd.

Keep on running!

Postad av Björn kl 18:32:36

Läs / skriv kommentar (7)


2020-02-15 - En proffsig intervju

Jojje Borssén presenterar sig som "entreprenör och hobbyatlet med livslust". Han var tidigare marknadschef på Runners World, är ett proffs ut i fingerspetsarna, och HÄR kan du lyssna på hans podcast-intervju med mig.

Många intervjupoddar har det blivit om mina USA-löp. Alla har ett gemensamt; ljudkvaliteten har varit dålig- antingen ekar det i rummet eller annars görs de på dålig telefonlina. Men när Jojje Borsén intervjuade mig stämde allt.

Intervjun gjordes i en riktig studio på Södermalm. Det märks direkt. Jojje är bra påläst, rapp i frågorna och en god lyssnare. Kort sagt, ett proffs. Snarare är det jag som är lite torr och tråkig. Intervjun är inte pinfärsk och har av olika anledningar inte kunnat publiceras förrän nu.

Keep on running!   

Postad av Björn kl 19:28:59

Läs / skriv kommentar (9)


2020-02-08 - Kört för mig i Bore Cup

Allt som vanligt i M70 i Bore Cup; Lars Söderberg, Vallentuna FK 3:a, Kjell Björk, Hemlingby LK, 1:a och jag 2:a. Våra tider på den 4,7 km långa banan: 22,45, 20,50 resp 21,52.

73-årige Kjell Björk är en av Bore Cups bästa löpare genom tiderna. Tävlingssviten är lång och få har presterat bättre när man tar hänsyn till åldern. Synd bara att jag har haft honom som konkurrent hela tiden.. .

Idag när tredje deltävlingen i Bore Cup kördes vann Kjell överlägset M70-klassen. Senaste gången flåsade jag honom i nacken, nu försvann hans röda toppluva redan när vi hunnit in i villakvarteren efter några hundra meter.

För egen del är det kört i Bore Cup. En utebliven tävling, två andraplaceringar och nästa tävling som jag inte kan vara med på- då blir det ingen medalj i sammandraget. Lite snopet.

Nästa år blir standarden riktigt hög i M70. Då seglar Alex Bonn, Spårvägen, upp i klassen och även Bengt Isgård, IF Linnéa. Samtiidgt ska jag tampas med Kjell varförför medaljchansen är liten.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 18:32:40

Läs / skriv kommentar (15)


2020-02-02 - Spring tills du stupar

Ruggväder på parkrun 5 km i Uppsala 1 febrauari. Först på plats men sedan dök ett 50-tal löpare upp. Blev nummer 15 i mål på skrala 24.02.

Jag är med igen i utmaningen "Spring tills du stupar". Men stupa ska jag inte- är för bekväm för det!

Nä, att ta ut sig fullständigt har aldrig lockat mig. Att "testa sina gränser" är inte min grej. USA-löpen må vara ganska tuffa men där handlar det aldrig om att ta ut sig till bristningsgränsen. Jag har heller aldrig lockats av att tävla i extrema ultralopp, ett vanligt maratonlopp duger gott.

Ändå är jag alltså med i "Springs tills du stupar", ett FB-arrangemang som motionären Mikael Forsström nu arrangerat i 4-5 år. Jag har varit med de flesta gånger, har aldrig varit nära stupstocken utan varit den som ofta sprungit längst av alla. Utmaningen, det är ingen tävling, går ut på att springa minst det antal kilometrar som dagens datum anger. Klarar man inte det, ja då har man stupat. Idag den 2 februari ska vi alltså springa/gå minst 2 km, imorgon 3 km och den 29 februari alltså 29 km. Tufft mot slutet alltså.

Något år har jag räknat distansen i miles (det gör man i USA) och då blir det 60 procent längre. Det tänker jag inte göra i år. Ifjol fick jag ihop 615 km vilket gör ett snitt på drygt en halvmara per dag men i år planerar jag att ta det betydligt lugnare och kommer inte vara den som sprungit längst när slutsignalen går vid midnatt den 29:e. I år har inte mindre 137 löpare antagit utmaningen och normalt brukar ungefär en fjärdel klara sig från stupstocken.

Det har också funnits en motsvarande utmaning i juni men den har varit lite mjäkigare. Då har man kunnat tillgodoräkna sig "överskottskilometrar" dagar man inte klarat dagens datum. Men så är det alltså inte i februari.

Just juniutmaningen ser jag fram emot. Den råkar nämligen sammanfalla med mitt coast to coast då jag under juni kommer att springa ca 150 mil. Den som springer längre bjuder jag på en glass i Vasaparken! Vem vill utmana mig?

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 17:01:15

Läs / skriv kommentar (1)


2020-01-26 - Klarat skamgränserna

Hornsbergsstrand 26 januari 2020 och nedan sammma plats elva år tidigare..Då var jag 61 år och hade satt upp ett antal "skamgränser", bl a att jag inte fick springa mindre än tio mil i veckan. Hur gick det?

Du som läser den här bloggen vet att jag springer rätt mycket- prioriterar mängd före kvalitet. Minst tio mil i veckan brukar det bli. Men hur länge kommer jag att mäkta med det?

 För elva år sedan skrev jag om fyra mål som löpare jag absolut måste klara. Jag talade då om "skamgränser". Tyckte nästan jag borde skämmas om jag inte klarade följande:

1. Springa minst tio mil i veckan.

Klarat målet? Ja, men det börjar ta emot, enskilda veckor kan jag ligga under tio mil. Fjolåret blev annars ett bra mängdår med 906 mil (17,4 mil/v). Att det blev så mycket beror främst på att det var ett år då jag sprang över Amerika.Det senaste 18 åren har jag sprung minst 500 mil/år och samma blir det nog i år men blir det en 20:e gång?

2. Springa minst fem dagar i veckan.

Klarat målet? Ja med råge. De senaste fem åren har jag till och med sprungit varenda dag. Jag är med andra ord en run streaker. Däremot springer jag sällan mer än en gång om dagen mot två till tre gånger per dag när jag jobbade,

3. Springa minst en mara om året.

Klarat målet? Ja. Varje år sedan starten 1982 har det blivit minst ett maraton om året. Ändå har det inte blivit så många maronlöpp; totalt 75 stycken.

4. Springa maran på minst 3.15.

Klarat målet? Nej. Och det hade jag knappast heller räknat med. Alla blir rent statistiskt 1-2 minuter långsammare på en mara varje ytterligare år vilket gör att mina 3.15 idag skulle motsvara ca 3.35. Tyvärr är jag inte där idag (3.47 bästa tid ifjol). 2016-2018 låg jag under 3.30 och just 3.30 är numera lite av ett drömmål. För elva år sedan var drömmen sub 3 timmar.

Sammanfattningsvis har det ändå gått ganska bra under den senaste tioårsperioden- jag har klarat 3 av 4 skamgränser. Att sätta upp nya långsiktiga mål blir allt svårare. Men kanske vågar jag ändå drista mig till fyra nya årsmål fram till och med året jag fyller 75 (2023):

1. Springa varje dag (minst 3 km)

2. Springa minst en mara om året

3. Springa minst 500 mil per år

4. Springa under 4 timmar på maran

Jag gissar att punkt fyra och tre blir svårast att klara. Den som lever får se!

Keep on running!

Postad av Björn kl 20:44:55

Läs / skriv kommentar (12)


2020-01-20 - Besöker mina räddare i nöden

Grizzlybjörnen kännetecknas av att den har en puckel mellan skulderbladen. Jag har inte sett några vilda björnar varken i Amerika eller Sverige, bara i fångenskap.

Efter Texas är Montana den mest vidsträckta delstaten av alla i Amerika. I Montana blev ett björnpar min räddning för tio år sedan. På nästa coast to coast ska jag besöka parets släktingar.

Under mitt andra USA-löp 2010 överraskades jag av kraftigt snöfall på Interstate 90 mellan Bozeman och Livingston i Montana. Hade inte räknat med att det skulle snöa i maj och eftersom det var synnerligen backigt och inga städer eller annan bebyggelse fanns i närheten var jag rätt illa ute. Polisen stoppade mig och undrade om jag behövde hjälp. Jag avböjde och siktade in mig på att lunchen fick bli på stående fot under en motorvägsbro.

Överraskades av snöfall den 6 maj 2010.

Det var då jag såg skylten om ett björnhägn. Det fanns ett "zoo" mitt ute i ödemarken,  jag knackade på men räknade inte med att någon skulle öppna eftersom anläggningen var stängd. Paret Ami och Bill Testa släppte in mig och jag kunde äta mina mackor inne i värmen hos grizzlybjörnan Brutus, 8 år och Sheena, 24 år.

I juni kommer jag att besöka björnhägnet igen- tyvärr finns inte Brutus och Sheena kvar men flera av deras släktingar. Min rutt genom Montana blir närmast identisk med den jag sprang för tio år sedan. Totalt blir det 80 mils motorvägslöpning, lite mera än förra gången eftersom jag nu tänker springa lite i North Dakota, en ny delstat för mig.

Motorvägslöpning låter kanske tråkigt men så är det inte. Motorvägarna utanför de storta städerna är inte särskilt hårt trafikerade, de har breda vägrenar och här känner jag mig säker. I Montana får man springa på Interstate eftersom det knappast finns andra alternativ. Jag är dock tämligen ensam i skaran av kontinentlöpare om att gilla motorvägarna. Just i Montana blir det dock mycket löpning på Frontage Road, asfalterade servicevägar som löper parallellt med motorvägarna .

Jag är långtifrån klar med min rutt. Toligen blir det målgång i Delawere, också en ny delstat för mig.

Keep on running!

Postad av Björn kl 12:47:11

Läs / skriv kommentar (8)


2020-01-11 - Hur lägger man upp en spurt?

Kjell Björk från Hemlingby LK (mitten) vann som vanligt åldersklassen. Klubbkompisen Lars Söderberg blev trea och jag tvåa,  när andra deltävlingen i Bore Cup, 7,5 km, avgjordes i Uppsala.

Jag har aldrig kunnat spurtslå någon. När jag närmar mig målet gör jag allt fel. Så även idag.

Nej, spurtuppgörelser är inte min starka sida. Dessbättre hamnar jag sällan i sådana. Men idag skedde det. På andra varvet när det återstod 1,5 kilometer hann jag i kapp min svåraste konkurrent Kjell Björk. Han verkade trött och i omklädningsrummet hade han berättat att han var förkyld. Eftersom Kjell under senare år brukat slå mig hade jag nu en jättechans.

Men vad hände? Jo, jag blev smått nervös, skulle jag behöva springa förbi honom och trötta ut mig? Nej, behagligast att lägga mig bakom honom och se om han tröttnar ännu mera. Nu efteråt inser jag att det var där misstaget begicks. Jag skulle naturligtvis ha sprungit om när jag kom i kapp och försökt öka lite. Istället blev det en tafatt spurt 500 meter från mål, alldeles försent.

Kjell är mycket bättre på att ta ut sig och efter några sekunder var han förbi igen. Då begicks det andra misstaget. Upp i huvudet flög tanken; äh, det är inte så viktigt, låt han vinna igen. Och det gjorde han- marginalen blev 8 sekunder.

Besviken? Nej, det är jag sällan. Det är bara att inse; jag är ingen tävlingsmänniska. Men sluta tävla vill jag inte. Det är så roligt efteråt, oavsett hur det har gått. Och den sociala samhörigheten är guld värd. I Bore Cup känner alla alla och jag har varit med sedan 2004, 16 år alltså. I Bore finns dessutom en 80-klass och där deltog inte mindre än tre män. Vann gjorde 83-årige Bengt Blomquist från Täby LLK, bara en kvart efter oss ynglingar i M70. Fantastiskt. Det ger hopp.

Här resultaten. .

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 21:16:49

Läs / skriv kommentar (14)