Norrmannen Otto Gullesen signerar en bok till mig om sin idrottsklubbs 90-åriga historia. Vi sprang båda coast to coast i somras, Otto campade 80 nätter, jag bodde hela tiden på hotell. Gissa vem som var mest sliten vid målgången. . . ? Foto: Kjersti-Helene Ehlers

Idag tog jag tåget till Skien, en stad på 55 000 invånare, tio mil sydväst om Oslo. I ett fullpackat föreningshus blev en norsk- och en svensk- coast to coast-löpare hyllade som hjältar.

65-årige Otto Gullesen berättade om vedermödorna och glädjen under sitt 94 dagar långa löp över Amerika (54 km/dag). När jag hörde hans berättelse insåg jag att mina 105 dagar (47 km/dag) varit rena semestertrippen.

Otto startade några veckor före mig och tog en nordligare rutt över Montana och Syd Dakota. Han fick ett helvetesväder: regn, blåst, kyla, snö och mot slutet bastuvärme med 95% luftfuktighet och massor av mygg och hästflugor, dessutom väldigt backigt och en packning som vägde minst 15 kg mer än min. På kuppen gick han ner 9 kg. Jag seglade mest fram i medvind och behaglig värme även om mitt löp kändes som det tuffaste av alla. Mitt stora misstag var att jag hade för långa dagsetapper, jag är ju inte ung som Otto.

Packat med folk i Gjerpenhuset i Skien.

Intressant att komma till Norge och se skillnaderna. Här gick man nästan man ur huse för att lyssna på sin klubbs tränare som varit ute på äventyr. Enkelt, trevligt. Själv placerades jag på främsta raden och fick applåder trots att jag var bifiguren.

-Blir det ett tionde löp? frågade någon ur publiken.

-Det beror på om hustrun säger ja, svarade jag lite kaxigt. 

Det var lätt att få publiken att skratta denna kväll. Trots att Otto och jag haft rätt mycket kontakt insåg jag först nu att vi verkar vara av samma virke. Vi gillar ensamheten och slitet även om jag inte skulle kunna tänka mig att campa.

-Vad är din driftkraft Otto? frågade en annan.

Otto blev lite ställd. Just den frågan är kanske den svåraste, det finns inget enkelt svar. Men båda är vi överens om att det är alla möten med människorna vi träffar längs vägen som betyder så mycket.

-Jag träffade inte en enda otrevlig amerikan, sa Otto.

Jag kan bara instämma. Under nio coast to coast och tusentals möten har inte heller jag stött på otrevliga typer. Eller har jag det? Jo, det skulle väl i så fall vara några poliser . . .

Keep on running!

Dryga 60-talet löpare hade all anledning att hoppa jämfota av glädje- Västerås nya parkrun-bana på Djäkneberget var en höjdare. Hit kommer jag gärna tillbaka.

Inga premiärnerver hos arrangörerna, allt fungerade perfekt och resultaten kom snabbt ut på nätet. Initiativtagaren Nevenka Rojas i spökdräkt dagen till ära.

Bara en gång har jag varit först över mållinjen i ett lopp men aldrig kommit sist. Idag var det nära, alltså att bli siste man. Ändå var jag nöjd.

Idag tog jag tåget från Stockholm till Västerås för att delta i premiären av Djäknebergets parkrun, Sveriges 13:e parkrun. Att jag över huvudtaget kunde springa kändes som en seger trots att jag var bland dom sista i mål. Tiden 44,33 är är min klart sämsta men jag sprang ändå hela tiden och hade inte ont.

Det var en trevarvsbana i naturskön miljö, 90 procent asfalt och resten terräng. Ska man jämföra den med andra parkrunbanor kommer Skatås och Billdal närmast, alltså ingen särskilt snabb bana. Men inga jättebranta backar och dom tre varven kändes ändå lättare än om det hade varit ett varv.

Parkrun brukar innebära fika efteråt. Och vilken mysig samlingsplats vi träffades på- Kalle på Spången invid Svartån där det också serverades mat.

Det här var min tredje parkrunpremiär- jag var med när Växjö och Umeå drog igång för flera år sedan. Trodde att jag skulle vara anonym i Västerås men flera löpare kände igen mig och det blev många "Heja Björn!".

Keep on running!

Dags att ta ner köksklockan och vrida visarna tillbaka 1 timma. Klockan är nog det löparpris jag haft mest nytta av. De flesta andra priser har jag kastat.

Vintertid och köksklockan ska ställas om. När jag står på stegen går tankarna till ett av mina bästa maratonlopp, Göteborgs Marathon 1999.

Det året fick jag klockan i pris efter att ha vunnit M50-klassen på 2.57.40. I joggingdagboken skrev jag: "perfekt lopp, perfekt väder, ej slut, kunde kanske ha sprungit ännu snabbare".

Nu 26 år senare skulle jag kunna skriva "perfekt klocka", den fungerar fortfarande, det är bara dess ägare som inte håller tiden. På baksidan av klockan har jag med en blyertspenna skrivit datum då batterierna bytts. De håller två år och bytena verkar ske just i oktober.

Blyertsanteckningarna på baksidan av klockan.

Under 44 år som löpare har det blivit en del priser. Nästan allt är kastat, men alltså inte klockan. Ska den överleva mig? Kvar ä rbara några ålderklassspriser frånstörre lopp samt någon EM- och VM-medalj. Men störst av alla, både bokstavligt och bildligt, är ändå jättepokalen jag fick från min klubb, Majornas IK, efter mitt första coast to coast 2007. Och det var inte ens ett riktigt pris.

Keep on running!    

I senaste numret av Marathonlöparen berättar jag i text och bild om mitt nionde coast to coast, en näradödenupplelse.

Jag har varit medlem många år i Svenska Marathonsällskapet, skrivit mängder av artiklar men sällan om mig själv. Nu gör jag det och det är första gången jag upptar hela ettan.

Av upphosrättsliga skäl lägger jag inte ut min text här men tidningen går att beställa från sällskapet. Kanske funderar du på ett medlemskap? Det har varit förmånlig, inte minst för att tidningen ingått i medlemskapet och att man också fått en prenumeration på Runners World till rabatterat pris. Hur det blir med den saken är ännu inte riktigt klart, besked ska ges i december. https://marathonsallskapet.se/hostlasning-om-lopp-och-lopare/   

Keep on running!

Kanske var detta min sista tävling, Vintermarathon i Simlångsdalen för knappt ett år sedan (4 :20). Men sluta springa gör jag inte i första taget.

Det har nu gått två månader sedan jag kom hem från USA. Jag kom hem i halvskadat skick och trodde att jag snabbt skulle bli bättre när löpmängden drastiskt minskade. Men så har det inte blivit, snarare har jag blivit sämre.

Jo, jag springer fortfarande varje dag. Så min 10-åriga runstreak är inte bruten. Och jag har inte ont. Men det blir inte mycket mer än några kilometar varje dag; 3-5 mil/veckan summerar jag plus besök nästan dagligen på gymmet. Ska jag någonsin komma tillbaka? Ja, jag tror det.

Det är artros i vänster ben som spökar, såväl i knä som nu också i höftled. Vänsterbenet är kraftlöst, kan knappt stödja på det, har svårt att gå i trappor och det är  helt omöjligt att hoppa på ett ben, jag bara sätter ner foten. Löphastigheten är aningen högre än normal gång och ibland går folk om mig. Tidigare skojade jag om att min joggingvagn är min förtäckta rullator, nu är den det.

För tolv år sedan hade jag liknande besvär men jag kom tillbaka och har sedan dess sprungit sex coast to coast och är nu uppe i nio (men något tionde blir det inte). Jag går hos fysioterapeut och röntgen är på gång. Förra gången tog det ett halvår att bli helt återställd och det lär väl ta minst lika lång tid den här gången.

Deppigt? Märkligt nog inte. Trodde annars att över 40 år med löpning skulle betyda mera och sätta ner humöret nu när jag knappt springer alls. Men jag har så mycket annat att sysselsätta mig med och som sagt; jag tror att jag kommer tillbaka. Däremot är det tveksamt om det blir några mer tävlingar (fast parkrun vill jag fortsätta med). Runstreaken har blivit lite av räddningen- den bryter jag inte.

Världens näst snabbaste coast to coast-löpare, fransmannen Sréphane Mathieu, 53 år. I söndags avslutade han sin 43 dagar, 16 timmar och 14 minuter långa  löpning mellan SF och NYC. Det var bara cirka 1,5 dag långsammare än amerikanen Pete Kostelnicks rekord från 2016. Med tanke på att Pete då var 29 år och hade en större stab runt sig, tycker jag fransmannens prestation var större. Han snittade på cirka 11 mil per dag.

Keep on running!

Nej, jag är ingen typisk coast to coast löpare. Men att jag vid 77-års ålder skulle vara betydligt snabbare än dagens löpare blev en positiv överraskning när jag djupdök i min egen statistik.

Coast to coast-löparna blir allt långsammare för varje år. Så även jag. Mitt sista löp tog 105 dagar och var det långsammaste. Mitt första löp 2007 tog 95 dagar och var det snabbaste.

Med amerikanen John Wallace´s och min statistik från i princip sekelskiftet till idag finns en stor mängd hårdata att bearbeta. Siffrorna över totalt drygt 200 öpare (gångarna lång fler) är i sig inte så spännande men det går att få fram uppgifter som jag haft på känn men inte kunnat bekräfta. Som t ex att löparna blivit långsammare under senare år. Fram till 2012 tog det 100 dagar för en "crosser" att springa de ca 500 milen (medianvärde), numera 112,5 dagar, alltså nästan en vecka längre. Förr tog också färre hjälp av följebil, numera var tredje. Med följebil blir mycket enklare men i mitt tycke tråkigare. En annan förändring är att löparna generellt är något år äldre.

Var man bättre förr än idag? Nja, det är inte så säkert. Fler vanliga joggare vågar anta utmaningen men också en del ultralöpare. Lite förvånande är att Pete Kostelnics hastighetsrekord från 2016 på 42 dagar fortfarande står sig och att så få inom ultraeliten vågat utmana det. Skälet är, gissar jag, att ett coast to coast kostar mycket pengar och att få kan vara borta så länge.

Kanske är rekordet nu ändå på väg att ryka. För ett par dagar sedan startade en fransman, 53-årige Jean-Benoït Jaoen i ett rasande tempo för slå rekordet. Mot honom talar dock åldern och att hans team bara består av tre personer. Att inte vara hemtam i USA kan också vara en nackdel. Det verkar som han kopierat Kostelnicks rutt men skulle jag vara i fransmannens kläder skulle jag på vissa sträckor i Wyoming sprungit på Interstate (motorväg) och dragit om rutten lite för att komma in i Utah där fotgängare också är tillåtna. Interstate är mer lättsprunget, backarna är mindre branta och det är trafiksäkrare.

--

Själv kan jag bara drömma om nya äventyrslöp. Jag springer visserligen några mil i veckan men har fortsatta problem med ett kraftlöst vänsterben och tempot inte mycket högre än gång. Jag är på rehab hos fysioterapeut där övningarna går ut på att sträcka ut benet. Tvivlar på att det har något med artros att göra. Jag har goda förhoppningar om att bli bra  men det kan ta tid. Det positiva är att jag inte har ont när jag springer.

Imorgon väntar det bästa jag vet: lingonplockning i Norduppland. Självklart på springande fot.

Keep on running! 

Segraren i M75, Ralph Björnsson, sprang på 2.01.43 i helgens Stockholm Halvmarathon. Min tid från ifjol var fyra minuter långsammare. Jag var inte anmäld till årets lopp och min skada gör att det inte blir något tävlande alls i år.

Skadeskjuten, haltar och artrosbesvären är tillbaka. Hemkomsten blev inte vad jag väntade.

Du som följt den här bloggen vet att jag haft problem med artros i vänster knä. Men jag har varit besvärsfri under många år och har sedan friskförklaringen 2013 sprungit sex coast to coast utan den minsta "känning". Är det över med löpningen nu?

Under mina över 40 år som långdistanslöpare på motionsnivå har jag nästan aldrig varit skadad. Det är ovanligt och den enkla förklaringen kan vara att all träning skett på ungefär samma sätt: mycket mängd men lite snabbhetsträning. 

Jag vet inte varför jag fått tillbaka artrosbevären. Artros beskrivs som en kronisk sjukdom som är åldersrelaterad, experter har förklarat att den inte har något med min löpning att göra. Under årets coast to coast började jag känna av knät när jag kommit halvvägs, framför allt i en sena i knävecket. Men det gjorde inte ont och jag kunde fortsätta att springa obehindrat efter en startsträcka på några kilometrar.

Nu efter hemkomsten för drygt två veckor sedan har jag dock fått problem. Normalt brukar jag springa som tidigare, d v s runt tio mil i veckan, men nu har det bara blivit några mil. Jag är kraftlös i vänster ben, sätter bara ner det i marken, och känner ett lätt tryck i knäleden, ungfefär som om man skulle trycka hårt med handen mot huden. Ingen stickande, eller huggande värk, positivt alltså.

Jag fick rådet att besöka en fysioterapeut och detta gjordes häromdagen. Det blev Friskispraktiken där jag tidigare framgångsrikt behandlats. Jag har fått några enkla övningar som går ut på att sträcka ut benet, fortsätter också med de övningar jag tidigare gjort på gymmet (sittande bensträck, lårcurl och benpress).

Deppigt? Nej, inte särskilt. Jag är hoppfull om att komma tillbaka men tävlande eller långpass i år lär det inte bli, däremot besök varje dag på gymmet och rehab hemma. Den tioåriga runstreaken hoppas jag kunna hålla vid liv.

Keep on running!

Inför starten för drygt 100 dagar sedan vägde jag 61 kilo och efter att ha sprungit cirka 500 mil väger jag exakt lika mycket. Jag har alltså inte tappat ett kilo. Perfekt!

Gå till gymmet, springa och plocka bär. Jag har återvänt till mitt normala liv och det tror jag är det bästa att göra efter ett coast to coast.

När applåderna tystnat och då du nte längre står i rampljuset är det lätt att bli passiv och sorgsen. Det finns många exempel på det. Jag har dessbättre aldrig drabbats av detta. Mitt "knep" har varit att leva det liv som du levde innan. Fungerade det då är chansen stor att det även kommer att fungera efter hemkomsten.

Fast det kan vara lättare sagt än gjort. Löpningen går tungt och 1 ynka kilometer känns nästan som 10. Jag är inte skadad och har inte ont men har svårt att stödja mig på vänster ben (höger helt ok). Att t ex hoppa på ett ben, kliva upp på en pall med vänsterbenet först eller gå normalt i en trappa går inte. Dessa svårigheter har jag haft länge men har förvärrats med åren. Under detta coast to coast hindrade de mig inte så mycket även om jag i praktiken sprang på 1,5 ben. Jag hade ju vagnen att stödja mig mot och efter en kort stund kändes löpningen rätt normal.

Någon som  vet om det går att träna bort, t ex på ett gym? Ibland känns det som om problemet mer sitter i huvudet än i benet. Kanske har det något att göra med mina tidigare artrosproblem. Hur som helst, vagnen har länge varit min förtäckta rollator och lär så förbli.

Keep on running!