Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 2132 km. Denna vecka: 107 km. Idag: 19 km

2022-03-27 - Min första backyard

Glad efter 11 varv (ca 74 km) då bara ett varv återstår. Dagen slutade med totalt 80 km (50 miles). I bakrunden Majornas klubbstuga i Skatås.

Det här var rolig! Backyard verkar vara en tävlingsform som passar mig. I helgen sprang jag min första.

Backyard, vad är det? Du springer en slinga på 6 706 meter, du har en timma på dig, start sker varje hel timma och när bara en löpare återstår är tävlingen över. Det hela kan pågå i evigheter. Britten John Stocker har världsrekordet då han ifjol var ute i 81 timmar och sprang totalt 542 km.

"Bakgårdslångt" i Skatås, arrangerat av min andra klubb Majornas IK, var en lightversion. Vi skulle bara göra max 12 varv och alltså vara ute i 12 timmar vilket innebar 8 mil (50 miles). Mycket, men kanske ingen omöjlighet för mig? Dessutom var det ingen tävling vilket lugnade.

Att springa knappt 7 km på en timma är ju rena lustempot, vanlig gång ligger på runt 5 km/tim. Därför blev jag lite orolig när den 17 man stora gruppen (många kvinnor) satte iväg i ett tempo på 6 min per kilometer, alltså 10 km/tim. Varven gick då på ca 40 minuter och vi kunde vila i depån 20 minuter före nästa start. Jag hängde med två varv i det tempot men förstod snart att det skulle vara mycket smartare att springa långsammare.

Ett nytt varv på gång och vi är fortfarande många kvar. Men till sist skulle det bara bli fyra löpare kvar. Foto: Maria Jacov Börjesson

Järngänget som var ute i tolv timmar och sprang åtta mil. Flera av oss skulle klara längre men själv hade jag bara mäktat med högst något varv till. Mörkret gjorde också att det kändes tyngre. Omgiven av från vänster Robert Aronica, Markus Hyttfors och Johan Gustafsson.

Målet blev nu att istället att sänka tempot så jag fick 10 minuters vila per varv. Den tiden skulle räcka gott för att hinna dricka, äta och byta kläder och skor. I min Lidlkasse i klubbstugan fanns onyttigheter som Coke, wienerbröd, chips, sportdryck och sliskig youghurt. Och så Ritter Sport Romrussin, min favorit. Planen var att bara äta en liten chokladruta per varv. Ultralöpning handlar om diciplin! Mot slutet blev det tandborstning, ett kneep för att känna sig fräschare.

När tempot sänktes gick det helt strålande. Att jag inte längre sprang ihop med andra spelade ingen roll, snarare en fördel. Varv efter varv flöt på och jag hade marginalerna på min sida. Cirka tio minuunter är mycket och jaga blev allt säkrare på att det här skulle gå vägen.

Backyard är en mycket social form av löpning. Man hinner prata med alla och känner sig aldrig frånsprungen, vi samlas ju alltid till återstart varje timma. Och så möter man löparna ständigt längs banan. Alltid lika intressanta att se var på banan man skulle möta tätgruppen. Och det blev nästan alltid på samma ställe, jag sladdade alltså inte.

Banan i Skatås var vacker, fölljde Härrlanda tjärn, hade några småbackar och underlaget var hårt packat grus.I backarna gick jag av rent taktiska skäl. Höll stenhårt på att de backar jag gick i under de inledande varven inte skulle utökas med fler. Det var alltid skönt att veta att snart kom det en gåbacke..

Som blåbär frågade jag ultrarävarna hur man lägger upp ett backyard. Taktiken kan vara lite olika men de bästa brukar göra varven så att de bara har några minuters vila i depån. Mina 10 minuter kändes väldigt betryggande när varven gick så jämnt. På det tolfte och sista varvet tog jag det extra lugnt. Men knappt 1 km före mål klickade jag på mobilen och såg i mörkret att jag bara hade 5 minuter till godo. Tempot höjdes. Jag hann!

Backyard har flera likheter med mina coast to coast; lugnt tempo, många småstopp och att man är ute väldigt länge. Så det kan bli fler. Men att ta ut sig till 100 % är inget som lockar. Tävlingsformen har också fått kritik för att vara en tävling i sömnbrist. Därför tror jag en tävling som Bahlaton runt i Ungern, ett etapplopp på fyra dagar och ca 20 mil, skulle passa mig ännu bättre.

Keep on running!

Postad av Björn kl 09:43:21

Läs / skriv kommentar (7)


2022-03-12 - Bore Cup inte som andra tävlingar


Klart till start. Speakern, 85-årige Kent Carlén från Björklinge SOK, skall snart släppa iväg 40-talet löpare i Bore Cups säsongsfinal i Björklinge. Cupen är inte som andra löpartävlingar- tävlingen för de sista entusiasterna?

Enkelt, genuint, familjärt. Bore Cup skiljer sig från de flesta löpartävlingar. Det är därför jag återkommer år efter år.

En startavgift på 70 kr, kaffe för en tia, gemesam fika efteråt, enkelhet i allt och där ingen blir sur om varmvattnet i duscharna råkar ta slut. Bore Cup är så lite  flashigt det kan vara, inget jippo men tävlingar med överlag duktiga löpare i alla åldrar. Vi är lite som ett resande teatersällskap, alla känner alla.

När jag kom hem till Stockholm efter resan till Björklinge norr om Uppsala var jag eld och lågor.

-Bore Cup borde ta mig tusan föras in i den svenska förteckningen över immateriella kulturarv, ja in på Unescos lista!

-Har du druckit något mer än rödbetsjuice? undrade hustrun syrligt.

Ja, hon tog ner den endorfinstinne gubben på jorden igen. Men hon gratulerade till den vackra medaljen;  en totalseger i M70 med ett brons och tre guld i deltävlingarna, det var länge sedan. I ärlighetens namn ska dock sägas att min svåraste motståndare, Kjell Björk från Hemlingby LK, i år fått förhinder. Dagens 8 km sprangs på 42.43. Min nya löparklocka angav en medelpuls på 150.

Vallentuna FK knep de två främsta priserna i M70. I Bore Cup har man också en 80-årsklass men där var ingen med i år.

"Mr Bore Cup", Bertil Palmqvist, Bälinge IF. Ingen har sprungit så många deltävlingar som han. Dagens 8 km var kanske lite för kort för denne ultraäv som ifjol på en 6-dagarstävling sprang 408,739 km, svenskt och nordiskt rekord i M75.

Med Spring Tills Du Stupar och nu Bore Cup avslutade uppstår ett litet tomrum. Har inte så mycket inplanerat men halvmaran Kungsbackaloppet i april tänkte jag springa. Och så planerar jag ett långt löp i Sverige igen, typ fjolårets Nils Holgerssonlöp. Återkommer om det. I dessa orostider vill jag hålla mig på hemmaplan.

Keep on running!

Postad av Björn kl 22:06:03

Läs / skriv kommentar (5)


2022-03-02 - Alla dessa löparklockor

Garmin Forerunner 55 blev min senaste löparklocka och fick ersätta Garmin 35 som bara höll i fyra år. Det här är en av Garmins enklare modeller med pulsmätning, dock tillräckligt avancerad för mitt bruk. Klockan fick toppbetyg i Råd&Röns senaste test.

En livslängd på bara fyra år för en träningsklocka är knappt acceptabelt. Garminklockan, som jag fick av mina barn på min 70-årsdag, slocknade i veckan och jag fick köpa en ny.

Det är åtskilliga träningsklockor jag slitit ut. Försökte ta reda på hur många det hunnit bli under mina ca 40 år som löpare men anteckningarna svek. Gissar dock att det handlar om minst tio och då har klockorna slutat att helt fungera.

Livslängden på elektronikprylar är kort och den har knappast blivit längre med åren. Antar att jag under samma period  köpt lika många små digitalkameror som klockor. Klockorna och kamerorna har däremot blivit alltmer avancerade men livslängden är alltså densamma. För kort? Ja, jag hade gärna betalat lite mera för att få några år till. Fukt verkar ha varit fienden nummer ett.

Garmin, som är det dominerande märket, erbjuder en garanttid på 3 år. Polar och Suunto har 2 år och på armbanden bara ett år. Vad jag kan minnas har jag bara i ett fall utnyttjat garantin och fick då en ny klocka (Tom Tom).

Varenda löptur har jag klockat. Under de 30 första åren noterade jag såväl tid som distans i mina joggingdagböcker och i excelark på datorn. Det dröjde dock fram till cirka 2005 innan gps-klockorna blev var mans egendom, innan mätte jag avstånden med sytråd på en karta. De senaste tio åren har jag slutat att skriva upp tiderna på mina löprundor. I takt med att jag blivit allt långsammare har tiden blivit mindre viktig medan avstånden blivit viktigare.

Det första intrycket av min nya Garmin är gott. Den är lite mindre och tunnare än tidigare modeller, bra eftersom den rymms under manschetten. Pulsmätningen verkar väldigt stabil och troligen kommer jag inte behöva använda mitt pulsband (sysslar inte med pulsträning men är ändå intresserad av pulsdata).

Frågan är nu hur länge klockan ska hålla. Överlever den min 80-års dag . . .

Inställt park run i Hagaparken på grund av isig bana. Sprang därför 5 km på löpband och klockade 23.30.

Keep on running!

Postad av Björn kl 19:29:38

Läs / skriv kommentar (4)


2022-02-25 - Blodröda siffror

Mest röda siffror över stupade. Klarar man inte att springa eller gå minst det antal kilometrar som dagens datum i februari anger, ja då har man stupat. Åtta av tio fotsoldater har redan gjort det.

Det här är "löpartävlingen" där de flesta inte tar sig i mål utan stupar längs vägen. Galenskap? Ja, löparutamningen Springs tills du stupar, STDS, har drag av det. Jag är en av galningarna.

Run untill you drop, RUID, är en internationell företeelse och i Sverige har den pågått på Facebook sedan 2015 under namnet Spring tills du stupar. Bakom STDS står Mikael Forsström som också skapat en svensk julivariant som är lite lättare än februariutmaningen eftersom man där får tillgodoräkna sig "överskottskilometrar".

Jag har varit med de flesta åren, så även i år. Eftersom det handlar om löpning varje dag har det passat mig bra. Nu är det ingen tävling men jag har ofta varit den som  legat i topp- i februari ifjol blev det nära 1 000 km. I år har jag medvetet hållit igen. Det hänger ihop med att jag velat satsa på Bore Cup som pågår samtidigt. Att då springa en massa mil varje dag befrämjar inte snabbheten.

Det blir därför ingen "seger" i år. Och i ärlighetens namn måste jag säga att det går tungt. Stupa ska jag i alla fall försöka undvika.

Tidigare år har jag ibland tagit två löpturer men inte i år. Att springa tvåmilare varenda dag mot slutet är ingen taktik jag rekommenderar, bättre då att dela upp på två pass. Fast på dagens runda, som gick längs Brunnsviken- Ulriksdals slott-Stora Skuggan-Lidingöbron-Lidingö C och hem över Stadion och Odenplan, totalt 27 km, var jag urstark. Konstigt hur det kan variera från dag till dag. Synnerligen lyckad runda;fick ihop en säck spillved till kalkelugnen hemma. Tänk vad en baby jogger är användbar!

Målgång idag (28 feb) med ca 61 mil i februari och 18 i förra veckan.

Keep on running!

Postad av Björn kl 11:10:37

Läs / skriv kommentar (3)


2022-02-12 - Vinterväglag i Bore Cup

Nej, benen är inte mina. En vurpa i en kurva på första varvet kostade förmodligen segern för Uppsalalöparen Jonatan Alvaeus, som också slog upp axeln. Men han verkade lika nöjd för det och kommer att stå som totalsegrare när Bore Cup avslutas i Björklinge om en månad.

 "Bitvis isigt men sandat (lite dåligt) på vissa ställen". Arrangörens varning före loppet var befogad, tog den på största allvar och slapp att ramla.

Bore Cup brukar innebära vinterväglag.Men idag när deltävling 3 sprangs i ett blåsigt Uppsala med några plusgrader såg gång- och cykelbanorn närmast vårlika ut. Så valet mellan dubbat eller odubbat var lätt. Uppsala Löparklubb bjöd på en ny, lättsprungen och rolig bana i Gränby. Men så var det det där med alla 90-graderskurvor. Där lurade isen och eftersom jag föll i Västerås (före loppet!) tog jag det extra försiktigt.

Samma med resan från Stockholm till Uppsala. En brand i ett ställverk några dagar tidigare hade skapat problem för tågtrafiken. För att inte missa tävlingen blev det hotell i Uppsala dan före. Hotellet var värt sitt pris, däremot inte tilläggsbiljetten på pendeln för sträckan Arlanda- Uppsala. 90 kr är rena rövarpriset! Strax före Uppsala dök en armé av biljettkontrollanter upp och plötsligt uppfattade jag min biljett som prisvärd!

Kanske har jag grejat totalsegern i Bore Cup i M70 men är lite osäker på hur man räknar poängen. Blev knapp seger idag, 5 km gick på 23:57. Svåraste motståndaren, Kjell Björk från Hemlingby LK, kom tyvärr inte till start och är nu ute ur leken.

Har nu ett brons och två guld i Bore Cup. Bilden efter målgång vid IFU Arena.

Egentligen är distanserna i Bore Cup för korta för mig. Passade därför på att anmäla mig till halvmaran Kungsbackaloppet i april.

Keep on running!

Postad av Björn kl 19:29:25

Läs / skriv kommentar (5)


2022-02-07 - Norge bättre på veteransidan

Heja Norge- era veteraner på maraton och halvmaraton är generellt bättre än våra. Men våra snabbaste seniorer är snabbare än era.

Nyligen kom den norska löpartidningen Kondis i brevlådan. Första numret innehöll diger statistik för löparåret 2021. Norrmännen kan det här med resultatsammanställningar, i Sverige är vi dåliga även om det håller på att bli lite bättre.

Inte mindre än 24 sidor med siffror, bilder, artiklar och tabeller med de tio bästa i varje åldersklass på 5 km, 10 km. halvmaraton och maraton och en resumé över ultraåret 2021 innehöll detta fullmatade nummer. När såg du något sådant i en svensk löpartidning? Och som det inte vore nog, på konis.no finns ännu fler resultat,

Nog är det lite konstigt att det fortfarande är min maraton- och halvmaratonstatistik, som är den mest heltäckande i Sverige. Glädjande nog har löpartidningen Spring börjat publicera delar av statistiken, Jag tror att läsvärdet är stort bland veteraneliten. För nog vill vi veta hur vi ligger till?

Norge har under många år varit den bättre löparnationen på långdistans när det gäller veteraner, alltså 35 år eller äldre. Men Sverige har nästan kommit ikapp och våra kvinnliga veteraner på halvmaraton var ifjol klart bättre.

Själv är jag mest intresserad av min egen åldersklass M70. Där utklassar Norge oss. Tre norrmän i 70-klassen sprang maran ifjol under 3.30, ingen svensk. Och tre gjorde halvmaran under 1.35 mot en svensk. Det kan jämföras med mina 4.06 resp 1.48. Målet i år får bli sub 4.00 och 1.45.

Keep on running!

Postad av Björn kl 21:01:44

Läs / skriv kommentar (8)


2022-01-31 - Flest mil vinner inte

Det räcker inte med en massa mil för att bli riktigt bra på långdistans.  

Den som tränar mest blir sällan bäst. Det finns många exempel på det, jag själv till exempel.

Hur ofta läser man inte på Facebook och lyssnar på poddar om löpare som tränar kopiöst mycket? De satsar stenhårt på någon tävling, springer ofantligt många mil, genomlider de tuffaste intervaller man kan tänka, gör si och så många höjdmetrar etc och det verkar bara var döden som kan stoppa dem. Men vad händer? Ja, i regel platt fall. Inte så att resultaten är direkt dåliga men så märkvärdiga är de sällan.

Ofta handlar det om rent skryt. Eller försöker man peppa sig själv? Jag talar främst om gruppen ”motionselit”, inte den direkta eliten som ändå tycks inse sina begränsningar. På FB, jogg och andra forum lägger elitmotionärerna ut sina träningspass och inhöstar beröm. För vem skulle våga skriva något kritiskt, det vore väl elakt? Berömmet triggar och löppassen blir allt tuffare. Inte sällan slutar karusellen med en skada eller ett misslyckande på en tävling.

Jag har många exempel på löpare med hög svansföring i gruppen elitmotionärer. Att namnge dem vore oförskämt och tjänar inget till. Dom som däremot ligger lågt med sin träning verkar lyckas bättre. Och det lustiga är att dom inte alls tränar så mycket som man kunde tro. Nej, snarare springer de förvånansvärt lite. Trots det kan det göra otroliga resultat.

Anders Hansson, Vilsta SK, slår mig lätt på maran och halvmaran trots att han är fyar år äldre och bara tränar en tredjedel av min löpmängdmängd, dock en del cykling och simning. Ifjol sprang han maran på 3.42 och halvmaran på 1.35 mot mina 4.06 respektive 1.48.

Bäst känner jag till gruppen elitmotionärer +60 på långdistans. På tävlingar brukar jag ibland fråga hur de tränar och hur mycket det springer. Jag har rätt bra koll på gruppen tack vare min maratonstatistik. Det som förvånar är inte hur mycket de springer, snarare hur lite. Det är alltså inte antalet mil som avgör. Den saken hade jag nog redan kläm på, det är så mycket annat som spelar in.

Få löpare, unga som gamla, springer fler mil än jag. Ändå toppar jag sällan resultatlistorna. Bittert? Nej, löpning är så mycket mera än bara tävlande. Många mil brukar visserligen ge hyggliga resultat, men alltså sällan toppresultat. Det får jag tugga i mig.

Jag roade mig med att kolla upp min egen maraton- och halvmaratonstatistik för de senaste 15-20 åren med årsbästalistor för de olika åldersgrupperna.Man glömmer fort,inbillade mig att jag tillhört topp tre på maraton under flera år men så var det långt ifrån även om det placeringsmässigt gått lite bättre de senaste tio åren (men samtidigt har antalet medtävlare minskat). På halvmaraton är facit dystrare; där har jag aldrig varit etta ett enskilt år. Det tolkar jag som att jag har mer nytta av alla mina mil på maratondistansen än på halvmarorna.

Återvänder till det jag började med- skrytmånsarna. Jo, jag tillhör också den gruppen men försöker hålla igen även om jag är förbaskat stolt över mina coast to coast och mina 900 mil som 73-åring ifjol.

Keep on running!

Postad av Björn kl 20:46:50

Läs / skriv kommentar (8)


2022-01-25 - Springa med covid ingen bra idé

Skulle du springa om du hade covid 19? Naturligtvis inte. Men det finns dom som gör det; löpningens fanatiker.

Helt öppet gick löparen ut och berättade att hen testats positivt för covid 19. "Nu tvingas jag springa utomhus på coronasäkrat avstånd". Hen fortsatte alltså att springa, trots riskerna för egen och andras hälsa, dessutom i strid mot Folkhälsomyndighetens regler om hemmakarantän. ”Lindriga symtom, känner mig bättre i kroppen under och efter passet, springer långsamt så att pulsen inte stiger", löd försvaret.

Reaktionerna uteblev inte. Men det blev inte dom som du kanske tror. Nej, istället blev det en massa ”krya-hälsningar” och andra vänligheter,  någon beklagade att hen nu tvingades springa utomhus och inte på gymmets löpband Fast det senare var kanske ironi. Men ingen sa rakt ut att det här var olämpligt och att hen skulle sluta. Istället fanns några kommentarer om att ”ta det försiktigt” och liknande.

Visst, det är väl bra att ha en hövlig ton på nätet. Men här var beundrarskaran flat, ja uppmuntrande.

Vad kan ha fått löparen att inte ta paus  under sjukdomsperioden? Nu gissar jag: förutom positivt gensvar på sociala medier tror jag fenomenet runstreak spelat in.  En runstreakare är en person som springer varje dag (minst 1,6 km), man ”tävlar” i vem som har den längsta runstreaken och att bryta en sådan är tungt. Bryter man, ja då får man börja om från Dag 1.

Jag är själv en runstreaker med runt sju år daglig obruten löpning. Skulle jag testas positivt hade jag inte varit ute och sprungit. Men om jag haft ett löpband hemma (vilket jag inte har) hade det kanske blivit 1,6 km på bandet i krypfart eller 13 varv hemma i lägenheten (jo, jag har stegat upp sträckan).

-Säg till om du ska börja jogga runt i lägenheten. Den dan är jag inte hemma, sa hustrun syrligt. . .

Så nog är även jag en fanatiker. Gissar att det finns fllera likasinnade.  Men två regler har jag följt i 40 år:

  • Löpningen får aldrig riskera mitt liv och hälsa
  • Jag springer för att det är roligt (och nyttigt), inte för att få en massa uppmärksamhet.

Vad är då riskerna med att springa med covid? Flera, bl a kan hjärtat ta stryk. HÄR en klargörande artikel i Läkartidningen om konditionsträning och covid.

Keep on running!

Postad av Björn kl 15:41:57

Läs / skriv kommentar (10)