Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 5942 km. Denna vecka: 107 km. Idag: 13 km

2020-07-26 - Dag 17: Mötte min överman

92-årige Tore Nordlund hade cyklat in till Köping från sitt hem i Valskog för att handla (en sträcka på nära två mil t/r). Han har bil men uppskattar motionen. Var har du hjälmen? frågade jag. Då skrattade han och satte på sig en gul toppluva.

Vid södra infarten till Köping vinkar en äldre cyklist. Jag stannar till och uppfattar honom som ungefär jämngammal med mig. Efter en lång stund, helt i förbigående, nämner han att han är 20 år äldre än jag, alltså 92.

Jag blir varm inombords. Mannen, född i Älvsbyn, presenterar sig som Tore Nordlund, är smärt och ser riktigt spänstig ut. Och nog är det ett spänstfenomen jag stött på! Han är inte löpare men promenerar mycket, cyklar, gjort En svensk klassiker i yngre dar, är flitig lingonplockare, är ute med den egna båten och har på äldre dar byggt om sin villa efter flytten från Torshälla. Det blev en ekonomiskt bra affär, anförtror han mig. Och pensionen med ATP är inte att klaga på.

-Önskar jag skulle bli en sån som du, säger jag lite tafatt.

-Det har med generna att göra, svarar han.

Det visar sig snart att denne änkling också är synnerligen välmöblerad å huvudets vägnar. Han har arbetat i bygg- och vägbranschen, mest på kontor och första jobbet, ett staligt, var i Marma 1948, alltså samma år som jag föddes.

-Jag ser att du har snickarbyxorna på dig . . .

-Ja, dom köpte jag på Jula, dom är toppen.

-Men är inte det mesta skräp på Jula. . . ?

Det förnekar han bestämt. Lika bestämd är han att Coop, där han precis handlat djupfrysta kycklinfiléer, är dyra.

-Dom tog över Netto här i Köping. Det var en billig och bra butik.

Vilseledande reklam?

Och så berättar han om sitt skrivande. Det har blivit många insändare under åren i lokaltidningen VLT. En handlade bl a om den planerade ombyggnaden av stationen i Köping. Tore hade invändningar mot att man tänkte sig hissar, höga ramper, övergångar m m och kom med, som han tyckte, mycket smartare lösningar. Men något gehör verkar han inte ha fått.

Samma sak med en bok om skatter, som han skrev 2018 och tryckte upp i 300 exemplar. Boken skickade han ut till fackfolk och andra intressenter. Han hade idéer om ett nytt skattesystem där det egentligen bara skulle finnas moms. Han hade också tankar om hur man skulle kunna stävja bidragsfusk.

-Några skickade tillbaka böckerna, annars total tystnad. Vill du kanske ha ett exemplar? Om inte, boken lär visst finnas på biblioteket i Köping, säger han.

Vi skiljs, jag dyker in på dyra Coop, pantar några burkar och köper en lokalt (?) tillverkad och svindyr glass och fortsätter min löpning mot lunchstoppet i Kolbäck 15 km längre bort. Löpningen från Arboga har gått lätt i medvinden och dagen till Västerås kommer att sluta på totalt 55 km.

Jag är i form, skulle i princip kunna hålla mycket längre men nu återstår bara två löpdagar innan jag är åter i Stockholm. Bor på mycket fina Comfort i Västerås och imorgon måndag Best Western i Enköping.

Kastade idag mina utslitna och billiga löparskor köpta på Lidl. De har varit bra, kanske något stumma och med en treddjedels normal livslängd. De var väl använda redan från start och jag har under detta löp liksom under USA-löpen alternerat varje dag med två olika par skor.

Denna veckas distans: 391 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 22:06:22

Läs / skriv kommentar (14)


2020-07-24 - Dag 15: Han kämpar mot granbarkborrar

Börje Almgrens skog är hårt drabbad av granbarkborrar och därför måste många träd tas ner. Ett tufft jobb men det tycker inte denne spänstige 80-åring.

Utanför Askersund kör jag vilse mitt ute i skogen. Räddningen är dock inte långt borta. Inne bland några granar får jag syn på en skogsarbetare.

Vi blir nog lika förvånade båda två. Jag förklarar mitt prekära läge och får hjälp med att välja de rätta vägarna för att ta mig till Örebro. Mannen därute heter Börje Almgren och fyller 80 år nästa vecka. Han ser betydligt yngre ut och när jag ser honom arbeta blir jag ännu mer tvivlande.

-Är det inte ett för tungt jobb för dig?

-Inte, säger han och lyfter en av de fällda träden som är svårt angripet av granbarkborrar.

Han berättar att det är första gången hans skog har angripits av denna hos skogsägare fruktade skadeinsekt. Men skadan är inte så stor, hans markområde är inte mycket större än några sommarstugetomter. Och allt han tar ner kan han använda som ved i den fd sommarstugan som han gjort vinterbonad.

Vi blir stående länge därute i skogen och jag hinner få några myggbett. Lars berättar att han vuxit upp i en syskonskara på elva (!) barn, är född i Uppsala och har jobbat som svarvare.

-Hur har du lärt dig hur man sköter en skog.

-Googlat, skrattar han.

Själv lär han mig också lite, t ex begreppet bonitet och att man måste ha "körkort" för att använda en motorsåg, dock inte om man är ensam i skogen. Jag berättar att jag också velat äga en bit skogsmark men att det stannat vid en dröm. Istället köpte jag aktier i SCA, norra Europas största privata skogsägare och slipper då tampas med granbarkborrarna och skogsbränder. Då skrattar han gott.

Ja, man stöter på många intressanta personer under en sådan här löpning. Svensken är nog inte så tillknäppt ändå även om amerikanen kan upplevas som mer öppen.

Idag nådde jag Örebro efter sex mils löpnining från Askersund, mestadels på småvägar. Jag hade turen att träffa två kvinnor som var ute och promenerade utanför Askersund och de tipsade om att jag kunde springa på en nedlagd banvall. Toppen! Toppen var också den gratisbuffé som väntade mig på fina Clarion i Örebro.

Imorgon blir det en relativt kort löpning till Statt i Arboga och sedan väntar Comfort i Västerås. Ja, min enda lyx är hotellen. Just blandningen enkelhet, små umbäranden, ensamheten, mötena med människor längs vägen, bloggandet och hotellen är lockelsen.

Keep on running!

Postad av Björn kl 22:58:20

Läs / skriv kommentar (11)


2020-07-24 - Dag 14: Värsta vandrarhemmen vid vackra Vättern

Vandrarhemmet i Karlsborg må vara charmigt. Men det kostar nästan lika mycket som ett fint hotell trots att du bor synnerligen spartanskt och kan tvingas städa, ha med dig egna lakan, betala för frukosten etc etc. Har vandrarhemmen i Sverige spelat ut sin roll?

Trots att vägen mellan Karlsborg och Askersund följer Vättern ser du inte mycket av Sveriges näst största sjö. Det skulle behöva slyröjas på flera håll.

För gillade jag vandrarhem. Kanske var det priset och charmen jag föll för. Men idag tycker jag vandrarhemmen spelat ut sin roll. Dyrt, dåligt och otidsenligt boende.

Under den här löpturen får jag se vad de svenska hotellen går för. Jämfört med USA håller de finare hotellen i de stora kedjorna minst samma klass som motsvarande i Amerika. Rummen är visserligen ofta något mindre men ändå väldigt fina. Frukostarna är dock outstanding i Sverige, här finns allt (utom champagne). Nu under coronan är finhotellen dessutom väldigt billiga, i regel under tusenlappen.

Jag köpte t ex ett hotellpaket på Nordic Choise (Comfort, Clarion och Quality Inn) med 10 nätter för 8 000 kronor, alltså 800 kr natten (två personer) och med bästa avbokningsvillkor. På Clarion har det ingått kvällssupé, toppen för en hungrig långdistanslöpare! Uppenbarligen är kedjorna smått desperata i coronatider.

Det som också sticker ut är mellanklasshotellen men framför allt vandrarhemmen. De har inte kunnat sänka sina priser och är just nu inte konkurrenskraftiga.

Vandrarhemmen är en historia för sig. Under den här löpturen har det blivit två vandrarhem; Ödeshög och Karlsborg. Dyra och dåliga, är min hårda dom. Det kostar nästan lika mycket där som att på de fina kedjehotellen. Och det du får för pengarna är inte mycket.

Inga lakan, krav på att städa själv, delat badrum i korridoren, ingen tv på rummet, uselt internet, inga hissar, branta trappor, skyltar som talar om vad du inte får göra etc etc. Och köper du till städning och annat, ja då rusar priset upp. STF har gjort sig av med flera vandrarhem och jag tror den här boendeformen spelat ut sin roll. Vill folk verkligen bo så här primitivt, laga mat i gemensamhetskök, ha med sig lakan, checka in mellan typ  16-18 etc? Pensionärer verkar vara målgruppen idag. Och det var länge sedan det kom några vandrare till vandrarhemmen, knappt ens cyklister, däremot knuttar.

Best Western i Askersund har i princip allt en hotellgäst kan önska.  Priset, ca 800 kr är inget att klaga på.

Askersunsd vid norra Vättern är en charmig sommarstad.

Löpningen går fortsatt mycket bra och jag känner mig helt utvilad och har inga krämpor. Dagens etapp från Karlsborg till Askersund mätte 54 km. Hittills under mina 14 dagar på löpturen Stockholm-Göteborg t/r har jag sprungit 730 km, ett snitt på 56 km/dag.

Verner von Heidenstams födelsebostad i Olshammar fungerar som restaurang. Här har jag stannat till tidigare för lunch när jag för några år sedan sprang Vättern runt. Restaurangen håller mycket hög klass och är prisvärd.

Imorgon fredag Örebro och därefter Arboga. Jag har justerat rutten något och planerar att gå norr om Mälaren via Västerås.

Keep on running!

Postad av Björn kl 00:38:12

Läs / skriv kommentar (5)


2020-07-21 - Dag 12: Funderar på att kasta in handduken

 

Det går över förväntan bra. Med medvind i ryggen och massor av tillryggalagda mil varje dag känner jag mig ostoppbar. Men det är jag inte. Det kan faktiskt snart vara slut.

Nej, jag tänker inte på löpandet i största allmänhet eller att jag skulle avbryta mitt nu pågående äventyr Stockholm-Göteborg t/r. Får jag ha hälsan fortsätter jag nog att springa så länge det går. 

Tankarna gäller istället om jag ska fortsätta med tävlandet. Under 39 år har jag t ex sprungit minst ett maratonlopp varje år (totalt ett 80-tal), massor av halvmaror och andra lopp. Relativt sett har det gått bättre ju äldre jag blivit efetrsom konkurrenterna lagt av eller minskat sin träning medan jag snarare ökat min.

Med coronan har allt ställts på sin spets. Plötsligt anordnas knappt några lopp och de få som ändå körs (max 50 deltagare), ja dom får jag inte vara med i. Jag är för gammal. Som 72-åring, alltså tillhörande riskgruppen, portas jag. Så här skriver Svensk Friidrott, som sanktionerar löpartävlingar i Sverige, på sin hemsida:

Tävlingsverksamhet för klasserna M/K 70 och äldre är tillsvidare inte möjlig med hänvisning till att hög ålder bedöms vara den största enskilda riskfaktorn för svåra sjukdomsförlopp i covid-19.

Min maratonsvit ser alltså ut att komma brytas i år. Trist, naturligtvis. Men vad värre är att jag tror att många äldre löpare, bl a jag, också funderar på att kasta in handduken, alltså sluta tävla. Man känner sig lite som pestsmittad. Annars är kanske just äldre veteranlöpare bland de friskaste av alla i pensionärskollektivet. Oerhört tråkigt för veteranfriidrotten i Sverige om reglerna skulle gälla länge (de infördes 14 juni).

Ok, jag får rätta in mig i ledet. Annars hade jag varit sugen på att springa Mariestads Marathon den 22 augusti. 69-åringarna får vara med där men alltså inte jag. Och något Veteran SM i maraton blev det heller inte år. Hoppas att Solvikingarna i all hast kan stuva om så att Göteborgs Marathon i oktober blir VSM. Men kanske blir inte heller den tävlingen av och även där är jag ju för gammal.

Under många år har jag sammanställt veteranstatistik uppdelad på åldersklasser i maraton och halvmaraton. Eftersom det knappt anordnats några lopp i år utgår denna statistik. Skulle bli alldeles för missvisande.

Slutgnällt. Till det positiva hör att mitt pågående löp Stockholm-Göteborg t/r går bra. Idag sprang jag 69 km (Vara-Skövde) i ösregn. Därmed har jag också tagit hem "segern" i "tävlingen" Spring tills du stupar, STDS, . Jag har nu klarat av den dubbla minimidistansen och ultrarävarna i STDS lär få svårt att hinna ikapp gubben i riskgruppen som i juli snittat på 5 mil per dag . . . 

Imorgon Karlsborg och därefter Askersund.

Keep on running!

Postad av Björn kl 23:43:27

Läs / skriv kommentar (25)


2020-07-19 - Dag 10:Hemfärden har börjat

Det här är väldigt typiska hus för Göteborg; landshövdingehus längs Ånäsvägen i Olskroken. För 16 år sedan kom jag springande också på denna gata men då i andra riktningen. Det var mitt första långa ensamlöp och  det framstår än idag som det "bästa".

Först sprang jag från Stockholm till Göteborg. Nu är det dags att springa hem igen men nu tar jag en annan väg och slår av lite på takten.

Jag valde apostlahästarna, min fru tog tåget till och från Göteborg. Här svischar X2000 förbi Aspen station. Jag hade förvarnat om att stå på perrongen och vinka.

Jag var lite rädd för att det skulle kännas motigt att springa tillbaka. Men jag tycker ändå att det gick hyggligt bra till första stoppet, Alingsås efter 53 km. Annars var jag lite frestad att ta tåget. Men min fru sa nej och då var saken avgjord (hon vet bättre vad jag egentligen vill än jag själv).

Göteborg, Alingsås, Vara, Skövde, Karlsborg, Askersund, Örebro, Arboga, Eskilstuna, Mariefred/Strängnäs, Stockholm. Där har du i grova drag rutten hem. Nu blir det tio dagar istället för nio.

Jag trodde nog att jag skulle vara en helt anononym person. Men jag har blivit stoppad av flera personer som känt igen mig. Idag var det t ex en av Sveriges bästa maratonlöpare i klass M65, Tony Elias från Lerum Friidrott. Han hade varit ute och tränat 20 km terränglöpning,kände igen mig och nu fick vi en trevlig pratstund. Och när jag var på väg in i Alingsås stoppade redaktören för löparforumet jogg.se mig och gjorde en snabbintervju.

Idag dök nya USA-känslor upp. Det var fruktansvärt kvalmigt och det är en inte helt ovanlig vädersituation i Amerika, däremot rätt sällsynt härhemma.

Utanför hotellet statyn "Med handväskan som vapen". Kvinnan attackerar en nazist i Växjö med sin handväska. Växjö vågade inte sätta upp statyn men Alingsås vågade. Underlaget är en bild tagen 1985 av pressfotografen Hans Runesson och konstnären heter Susanna Arwin.

Ligger på anrika Grand Hotel i Alingsås och kan se statyn från mitt fönster. Hotellet är stort och det är lite förvånade att lilla Alingsås kan ha ett så fint hotell. Gissar att skälet är närheten till Göteborg och goda kommunikationer.

Keep on running

Postad av Björn kl 22:48:29

Läs / skriv kommentar (9)


2020-07-17 - Dag 9: Göteborg!

Ett folktomt Liseberg mötte mig i Göteborg.

Det gick lättare än väntat att springa från Stockholm till Göteborg. Är dock inte så säker på att det går lika enkelt att springa tillbaka

Idag fredag nådde jag etappmålet Göteborg efter 562 km löpning under nio dagar vilket ger ett snitt på 62 km per dag. Det är ett nytt PB på sträckan. För 16 år sedan som 56-åring behövde jag ytterligare någon dag. Har jag blivit en bättre löpare på ålderns höst? Nej, men mer erfaren.

Rutten tillbaka är inte planerad. För att få lite omväxling tar jag nog en annan väg och slår kanske också av på takten. Springa tillbaka ja- ibland har tanken lockat att under ett coast to coast vända när jag nått Atlanten för att sedan springa tillbaka till Stilla Havet, alltså ungefär som Tom Hanks i Forrest Gump.

Dagens etapp Borås-Göteborg blev den längsta, 70 km, men ändå inte den jobbigaste. Det är märkligt, ofta blir istället de lätta etapperna svåra. Kroppen verkar ställa in sig på vad som väntar.

Elsemarie Osbranth mindes mig från tiden på Majornas gymnasium. Vi gick i samma klass och tog studenten 1968, sista året som den "riktiga" studenten togs i Sverige.

Utanför Ica i Hindås kom jag i samspråk med några pensionärer. När jag nämner mitt namn säger plötsligt kvinnan i gruppen:

-Vi måste ha gått i samma klass på Majornas gymnasium.

Jag känner inte igen henne först, men när jag får veta namnet och sedan hör henne prata övertygas jag om att vi måste ha varit klasskamrater i sista ring. Vi gick på allmänna linjen social gren och tog studenten 1968.

-Du satt väl längst bak i klassrummet, intill väggen?

Jo, det stämde ju. Och så börjar vi droppa namn på klasskamrater och lärare. Vi kunde ha stått där hur länge som helst och pratat men jag hade lång väg kvar att springa.

På måndag börjar jag springa tillbaka mot Stockholm. I helgen ska jag och min fru vara med på en namngivningsceremoni för ett barnbarn. Frugan kommer ner med tåg. Ska bli intressant att se om SJ håller tidtabellen lika bra som jag.

Postad av Björn kl 01:16:12

Läs / skriv kommentar (10)


2020-07-15 - Dag 8: Åttaåring lär 72-åring swisha

Åttaårige Olle Andersson vinkar farväl till den konstige fabrorn som inte visste hur man använder swish.

Fikasugen och plötsligt står han där; en liten kille mitt i skogen längs ödsliga Sjuhäradsleden. På bordet finns kaffe, bullar, chokaldbollar, frukt och annat gott. Och så en skylt med texten swich och ett telefonnummer.

Aj då, han tar inte kontanter. I plånboken ligger bara femhundralappar så det var kört redan från början. Men kanske kan jag försöka mig på att swisha även om jag aldrig gjort det tidigare

-Vet du hur man gör?

-Jag, tror det. Jag såg några tanter göra det alldeles nyss, svarar han blygt.

Bra karl reder sig själv, tänker jag. Ringer numret på lappen och en kvinna svarar. Det är pojkens mamma, jag som trodde att jag skulle komma till en bank eller något liknande. Förstår dock av henne att jag tydligen måste ha en app för att kunna swisha.

Efter lite vimsande upptäcker jag att jag har en app på telefonen. Och swish har jag tydligen tecknat mig för hos min bank. Trycker därför på appen, slår samma nummer igen och knappar in att jag vill handla för 50 kr. Det funkar!

-Du ska först välja vad du vill köpa och sedan betala, säger pojken.

-Du får behålla det som blir över, svarar jag farbroderligt. Vad heter du förresten?

-Olle Andersson. Jag har ett mellannamn också . . .

Han berättar att han är åtta år (jag gisade först på sex) och han säger att han är intresserad av bilar och natur. Det är premiär för honom i cafébranschen och före mig har han haft tre kunder. Han är hur gullig som helst och jag känner mig som 100 år.

-Tack Olle för att du lärt mig swisha, säger jag och swishar vidare mot Borås.

Efteråt kommer jag att tänka på en gammal kollega på tidningen som var en ännu större teknisk idiot. Han brukade alltid göra sina kontantuttag över disk. Men så hade han skaffat sig ett bankomatkort och skulle nu göra sitt första uttag. Ute på gatan drog han ut en låda i bankväggen, la sitt kort i lådan och sköt in den igen. Och så väntade han och väntade.  Inga kontanter. Dagen därpå gick han in på kontoret och frågade skamset om dom sett till hans kort. Jodå, det hade påträffats i bankens servicebox, den låda där butiker kan lämna in sina dagskassor.

Mikael Claesson, en kraftkarl även om det inte syns på ytan. Han är fenomenal på armhävningar och hans pappa, en sjökapten, var fena på fingerkrok.

Ja, man träffar en hel del intressanta människor längs vägen. Att prata med kreti och pleti känns inte det minsta konstigt för en luffare. Utanför Ulricehamn, också längs Sjuhäradsleden, som är en gammal järnvägsbank, kommer jag i samspråk med Mikael Claesson. När jag "av en händelse" råkar nämna något om min löpning kontrar han med:

-Jag gör varje morgon 500 armhävningar. Det har jag nu gjort i fem år. Behöver vara stark på mitt jobb som takläggare.

Och jag som trodde att det var jag som var den starke. 500 är enormt, i min ungdom gjorde jag 50 och var mallig för det.

-Jag har gjort 1 000, säger han anspråkslöst.

Dagens etapp, som gick mellan Ulricehamn och Borås var den hittills kortaste och mätte 48 km. Lättlöpt var det också på den asfalterade banvallen. Imorgon väntar Göteborg.

Keep on running!

Postad av Björn kl 23:46:22

Läs / skriv kommentar (7)


2020-07-15 - Dag 7: Sverige nästan som USA

Två glada pizzabagare i Bottnaryd; Odicho och Yacoub.

-Välkommen chefen!

De två pizzabagarna i Småländska Bottnaryd blir  överlyckliga när jag stiger in på deras restaurang. En Stockholmare med en så underlig ”cykel” betraktas som något väldigt exklusivt och udda.

Klockan är runt 2, det duggregnar och jag parkerar kärran utanför deras restaurang. Bottnaryd ligger 2,5 mil väster om Jönköping, har cirka 700 invånare och naturligtvis också en pizzeria. Eftersom det knappt finns några andra matställen på sträckan Jönköping-Ulricehamn (6 mil) ligger Bottnaryd perfekt.

Sällan har jag blivit såväl mottagen. Jag brukar annars säga att Sverige inte är lika spännade som USA, lite tristare och gråare. Men på den här touren får jag USA-vibbar hela tiden. Många är intresserade av vad jag gör och uttrycker sin beundran. Hotellen ser ungefär likadana ut som i Amerika, trafiken är ungefär den samma, det kryllar av tunga lastbilar och jag upplever att Sverige är ett ganska billigt turistland.

De två pizzabagarna i Bottnaryd heter Yacoub och Odicho och är fån Syrien respektive Irak. De äger sin restaurang och känner i praktiken varenda invånare i samhället. Yacoub springer då och då ut på gatan  när någon passerar förbi, vinkar och skrattar och försker få ortsborna att titta på den märkliga gästen.

-Vi har våra familjer i Jönköping men slog till för sju år sedan när restaurangen blev till salu, priserna här är mycket billigare än i Jönköping.

De pratar hela tiden med varandra och språket är assyriska. När jag ätit upp pizzan bjuder de på kaffe, undrar om det smakade bra, hjälper till med laddningen av min telefon och frågar om de kan få fotografera mig. När jag lämnar restaurangen sticker de till mig en burk kläsk och Yacoub har brett några mackor med skinka till mig som som färdkost.

-Kom tillbaka snart, skrattar de när jag rullar iväg.

Herregud vilket mottagande! Har jag varit med om något liknande i USA? Ja, kanske.

Amerikanska veteranbilar är Johan Lundqvists stora intresse.Den vita bilen till vänster är Pontiac Canam från 1977 och den blåa i bakrunden också en Pontiac. Men vad heter den vinröda pärlan till höger? Märke och årsmodell?

Efter några mil får jag nya USA-vibbar. I byn Gulleryd utanför Ulricehamn står tre gamla amerikanska bilar parkerade nedanför ett hus och en man håller på att reparera den ena. Bilarna är i synnerligen gott skick, jag stannar till för att fotografera och får en pratstund med ägaren. Full öppenhet, ingen misstänksamhet och en viss nyfikenhet på mig, precis som i Amerika. Nä, vi är kanske inte så tillknäppa i Sverige ändå.

I Ulricehamn upprepas det hela. Här har jag bokat ett airbnb-boende och ägaren visar också entusiasm. Och vakten inne på ICA Kvantum log mot mig när jag pantatde dagens rekordfångst. Konstigt.

Dagens distans 61 km. I morgon Borås.

Keep on running! 

Postad av Björn kl 00:00:15

Läs / skriv kommentar (5)