Vilket löpband ska jag välja? På Sats Torsplan finns 24 löpband och de flesta träningsredskap man kan önska. För en gammal F&S-kund upplevs detta som rena lyxen även om jag gärna sett att några löpband hade bildskärm, positivt dock att banden gick att ställa in för nerförsbacke.

Idag bytte jag gymkedja- från Friskis & Svettis till Sats. Känslan var densamma som när jag på 70-talet bytte min slitna Volvo PV 544 och pappa skänkte mig en BMV 2002: en känsla av lyx och lycka.

Året var 1973 och jag hade fått min första fasta journalisttjänst på Västernorrlands Allehanda i Kramfors. Föräldrarna såg det som rena deportationen och tyckte sonen i alla fall skulle ha en riktig bil. Under vikariesvängen i Småland hade jag kört en MGB GT men i Norrland blev det en risig PV och MG:n ställd på vinterförvaring.

Jag har varit F&S trogen under många år, har sett kedjan lite som en folkrörelse och aldrig reflekterat över att konkurrenterna kunde vara bättre. Ibland har jag dock varit "otrogen" och tränat på andra gym.

Bytet satt långt inne. På F&S har jag fått många bekanta och personalen känner mig. Jag har också besökt vartenda Friskis i Stockholmsregionen och sprungit till alla. Det som fick mig att säga upp abonnemanget var deras reklam: 25 % rabatt på ett årsabonnemang. Men det gällde naturligtvis bara nya kunder, inte dom trogna. Samtidigt lockade Sats med 2 månaders gratis träning. När dessutom mitt närmaste F&S är det sämsta av alla i kedjan blev det Sats.

Sats tillhör inte dom billigare men med rabatten handlade det om cirka 200 kr mera i månaden. Eftersom jag börjat träna nästan dagligen på gym och att Sats har betydligt fler, större och lyxigare anläggningar blev valet tillsist inte så svårt. 

Stora omklädningsrum är nog så viktigt- mitt närmaste Friskis i Hagastan har inte det och heller ingen bastu. I det omkläddningsrummet kändes det som man alltid stod i vägen.

Keep on running!

Klart för start i Haga parkrun med 145 löpare på startlinjen. Parkrunchefen Deri Thomas med ansvar för parkrun i bland annat Norden ger löparna de sista instruktionerna. I detta mitt 108:e parkrun och 45:e i Hagaparken kom jag bland de sista men åldersomräknat strax över mitten- det finns hopp.

Det känns som att jag är sakta på väg tillbaka. Känslan sitter inte i benen utan mera i huvudet. Nu kan tankar på löprundor på över milen dyka upp, något som inte hänt efter senaste coast to coast.

Kom på mig själv idag att på skämt säga till hustrun:

-Man skulle kanske springa ett tionde coast to coast. . . ?

Infallet möttes med tystnad. Och något tionde blir det inte. Jag är för gammal, fyller 78 om drygt en månad. Artrosen i vänster knä hämmar fortfarande löpningen, jag är väldigt långsam men har dessbättre inte ont. Nattetid känns dock värken, men som sagt: det verkar som jag är sakta på bättringsvägen.

Dagens parkrun i Hagaparken var dock inget kvitto på att det vänt. Att springa 5 km på 35:51 när du för ett år sedan sprang samma bana 8 minuter snabbare är bevis nog. Nej, det hoppingivande var att jag efter loppet kände mig löpsugen och tog en omväg hem och fick ihop totalt tolv kilometer. Veckan kommer därför att sluta på en "rekorddistans" på över 60 km. 

Snart startar favoriten Bore Cup med första deltävling den 6 december i Gävle. Det har inte funnits en tanke på att springa men kanske nu . . . Jag kommer att bli sist i 70-klassen men får väl skylla på artrosen . . .

Keep on running!

En isig bana fick arrangörerna att ställa in premiären på Bulltofta parkrun i Malmö. Även stans andra parkrun (Ribersborg) ställdes in.

Tågbiljett var köpt, hotell bokat och väl framme i Malmö nås jag av beskedet: loppet är inställt. Istället för 5 km på isiga parkvägar fick det bli 5 km på hotellets löpband.

Besviken? Ja, men arrangörerna gjorde rätt. Också loppet i Skatås, Göteborg, ställdes in av samma skäl. 

Det verkar ha gått troll i parkrunpremärerna. När Östersund för några år sedan skulle starta hade jag också köpt tågbilett och bokat hotell. Den gången var det Corona som dödade. Viruset tog också död på loppet i Halmstad som bara pågått några månader.  Men så illa ska det inte gå i Malmö, när isen är borta öppnar man förhoppningsvis igen. Jag får återkomma vid ett senare tillfälle.

Bilden är från 13 mars 2020 och jag sitter på ett nästan tomt tåg till Östersund. Dagen innan har högsta ledningen för parkrun beslutat att stoppa alla sina lopp i hela världen.

Tågresan till Malmö blev också ett litet äventyr. Som vanligt var tåget försenat. Men nu hade jag i alla fall "tur", förseningen blev 1 timma och 2 minuter och just dessa 2 minuter var viktiga eftersom SJ ersätter med 25 procent om förseningen är över 1 timma på en långresa. Men det är något som många resenärer inte känner till. Du måste själv ansöka om förseningsersättning och eventuella merkostnader. Men SJ ropade naturligtvis ut i högtalarna på detta fullsatta tåg:

-Glöm inte att ansöka om förseningsavgift!

Jag skojar. Sådant håller tågoperatörerna tyst om. Annars skötte sig SJ utmärkt- pengarna fanns på mitt konto bara någon timma efter ansökan. Nu återstår att se om SJ också ersätter min "festmåltid" på KFC kort efter ankomsten.

Keep on running!

Det här var mitt 14:e parkrun i Uppsala och det klart långsammaste (34:11). I mars i år var jag 9 minuter snabbare men hade då inga artrosbesvär. Dessbättre har jag inte ont när jag springer och att klassa artros som en löparskada är nog missvisande. 

När jag idag passerade 700 mil blev det mitt 24:e år i följd med minst 500 mil per år. Risken är stor att sviten bryts nästa år.

Under dessa 24 år har jag i snitt sprungit 728 mil per år vilket innebär 14 mil/veckan. Att det blivit dessa relativt höga mängder beror till stor del på mina nio coast to coast. Fyra av åren har legat på drygt 900 mil och under rekordåret 2016 sprang jag 1 019 mil.  

Två parkrun i Västerås och nu ett i Uppsala denna vecka, plötsligt är jag igång igen och det känns aningen bättre. Men ska man skratta eller gråta över denna trippel: 44:33, 36:24 och nu 34:11, dessutom på en helt platt bana? Vänsterbenet är kraftlöst, ingen studs i det och skon skrapar då och då i marken. Det mest hoppingivande är att jag springer utan smärta.

Häromdagen röntgades knät och svaret överraskade inte. Jag har har artros i vänster knäled och artrosen har förvärrats jämfört med 2012 då leden också röntgades. Men ännu är det inte ben mot ben. Uppgiften för mig och fysioterapeupten blir nu att finna bra övningar som stärker musklerna runt knät och förhoppningsvis kunna få mig att hoppa på ett ben. Jag tränar dagligen på gym, tror inte det är kört men sådant här tar tid. 

Nästa lördag åker jag ner på premiären av Bulltofta parkrun.

Keep on running!

Nästa år kommer parkrun till Gävle och banan kommer att gå i vackra Boulognerskogen. Foto: Gävle kommun

Det har gått lite trögt med etableringen av nya parkrun-banor i Sverige. I förra veckan drog dock Djäknebergets parkrun igång i Västerås och om två veckor startar Bulltofta parkrun i Malmö. Självklart åker jag dit!

Idag besökte jag för andra gången Västerås, nu för att putsa förra veckans mediokra tid. Lyckades med detta: sänkte tiden med drygt åtta minuter men ett PB på 36:24 är ändå något jag helst vill glömma. Får återkomma till Västerås när jag är helt skadefri, känns dock som jag är på bättringsvägen.

Med Bulltofta parkrun får Malmö nu två parkrun. Banan är platt och säkert också snabb men tveksamt om den slår populära RIbersborg, som idag lockade över 150 löpare, lika många som på min hemmabana, Hagaparken i Stockholm. 

Nästa år får också Lund ett eget parkrun. Eftersom många storlopp nästa år redan är fulltecknade och dessutom är mycket dyra är nya lopp särskilt välkomna. Och du vet väl att dessa 5-kilometerslopp är gratis? Officiellt är de inga "tävlingar" men du får en tid och en resultatlista. Här kan du se alla typer av löpare- från elitlöpare till föräldrar med barnvagn och hund. Det är enkelheten och avsaknaden av tävlingshets som lockar mig.

Avslutade mitt besök i Västerås med en lunch på Kalle På Spången. Tågförbindelserna med Stockholm är goda.

Keep on running!

Keep on running!

Norrmannen Otto Gullesen signerar en bok till mig om sin idrottsklubbs 90-åriga historia. Vi sprang båda coast to coast i somras, Otto campade 80 nätter, jag bodde hela tiden på hotell. Gissa vem som var mest sliten vid målgången. . . ? Foto: Kjersti-Helene Ehlers

Idag tog jag tåget till Skien, en stad på 55 000 invånare, tio mil sydväst om Oslo. I ett fullpackat föreningshus blev en norsk- och en svensk- coast to coast-löpare hyllade som hjältar.

65-årige Otto Gullesen berättade om vedermödorna och glädjen under sitt 94 dagar långa löp över Amerika (54 km/dag). När jag hörde hans berättelse insåg jag att mina 105 dagar (47 km/dag) varit rena semestertrippen.

Otto startade några veckor före mig och tog en nordligare rutt över Montana och Syd Dakota. Han fick ett helvetesväder: regn, blåst, kyla, snö och mot slutet bastuvärme med 95% luftfuktighet och massor av mygg och hästflugor, dessutom väldigt backigt och en packning som vägde minst 15 kg mer än min. På kuppen gick han ner 9 kg. Jag seglade mest fram i medvind och behaglig värme även om mitt löp kändes som det tuffaste av alla. Mitt stora misstag var att jag hade för långa dagsetapper, jag är ju inte ung som Otto.

Packat med folk i Gjerpenhuset i Skien.

Intressant att komma till Norge och se skillnaderna. Här gick man nästan man ur huse för att lyssna på sin klubbs tränare som varit ute på äventyr. Enkelt, trevligt. Själv placerades jag på främsta raden och fick applåder trots att jag var bifiguren.

-Blir det ett tionde löp? frågade någon ur publiken.

-Det beror på om hustrun säger ja, svarade jag lite kaxigt. 

Det var lätt att få publiken att skratta denna kväll. Trots att Otto och jag haft rätt mycket kontakt insåg jag först nu att vi verkar vara av samma virke. Vi gillar ensamheten och slitet även om jag inte skulle kunna tänka mig att campa.

-Vad är din driftkraft Otto? frågade en annan.

Otto blev lite ställd. Just den frågan är kanske den svåraste, det finns inget enkelt svar. Men båda är vi överens om att det är alla möten med människorna vi träffar längs vägen som betyder så mycket.

-Jag träffade inte en enda otrevlig amerikan, sa Otto.

Jag kan bara instämma. Under nio coast to coast och tusentals möten har inte heller jag stött på otrevliga typer. Eller har jag det? Jo, det skulle väl i så fall vara några poliser . . .

Keep on running!

Dryga 60-talet löpare hade all anledning att hoppa jämfota av glädje- Västerås nya parkrun-bana på Djäkneberget var en höjdare. Hit kommer jag gärna tillbaka.

Inga premiärnerver hos arrangörerna, allt fungerade perfekt och resultaten kom snabbt ut på nätet. Initiativtagaren Nevenka Rojas i spökdräkt dagen till ära.

Bara en gång har jag varit först över mållinjen i ett lopp men aldrig kommit sist. Idag var det nära, alltså att bli siste man. Ändå var jag nöjd.

Idag tog jag tåget från Stockholm till Västerås för att delta i premiären av Djäknebergets parkrun, Sveriges 13:e parkrun. Att jag över huvudtaget kunde springa kändes som en seger trots att jag var bland dom sista i mål. Tiden 44,33 är är min klart sämsta men jag sprang ändå hela tiden och hade inte ont.

Det var en trevarvsbana i naturskön miljö, 90 procent asfalt och resten terräng. Ska man jämföra den med andra parkrunbanor kommer Skatås och Billdal närmast, alltså ingen särskilt snabb bana. Men inga jättebranta backar och dom tre varven kändes ändå lättare än om det hade varit ett varv.

Parkrun brukar innebära fika efteråt. Och vilken mysig samlingsplats vi träffades på- Kalle på Spången invid Svartån där det också serverades mat.

Det här var min tredje parkrunpremiär- jag var med när Växjö och Umeå drog igång för flera år sedan. Trodde att jag skulle vara anonym i Västerås men flera löpare kände igen mig och det blev många "Heja Björn!".

Keep on running!

Dags att ta ner köksklockan och vrida visarna tillbaka 1 timma. Klockan är nog det löparpris jag haft mest nytta av. De flesta andra priser har jag kastat.

Vintertid och köksklockan ska ställas om. När jag står på stegen går tankarna till ett av mina bästa maratonlopp, Göteborgs Marathon 1999.

Det året fick jag klockan i pris efter att ha vunnit M50-klassen på 2.57.40. I joggingdagboken skrev jag: "perfekt lopp, perfekt väder, ej slut, kunde kanske ha sprungit ännu snabbare".

Nu 26 år senare skulle jag kunna skriva "perfekt klocka", den fungerar fortfarande, det är bara dess ägare som inte håller tiden. På baksidan av klockan har jag med en blyertspenna skrivit datum då batterierna bytts. De håller två år och bytena verkar ske just i oktober.

Blyertsanteckningarna på baksidan av klockan.

Under 44 år som löpare har det blivit en del priser. Nästan allt är kastat, men alltså inte klockan. Ska den överleva mig? Kvar ä rbara några ålderklassspriser frånstörre lopp samt någon EM- och VM-medalj. Men störst av alla, både bokstavligt och bildligt, är ändå jättepokalen jag fick från min klubb, Majornas IK, efter mitt första coast to coast 2007. Och det var inte ens ett riktigt pris.

Keep on running!