Linköping är det senaste tillskott i den svenska parkrunfamiljen, som nu består av totalt åtta lopp.och fler är på gång. Starten är inte långt från den gamla trähusbebyggelsen i Gamla Linköping. Banan är vacker men förrädisk, inte alls så lättsprungen som man kan tro. Jag noterade årsbästa och åldersrekord i M70 5 km på 23.05.

Vackra omgivningar och vacker bana. Linköpingsborna är att gratulera till sin nya parkrun-bana i naturreservatet Vallaskogen.

Jag tog idag tåget från Stockholm till Linköping för att springa mitt 40:e parkrun. Eftersom starten på alla parkrun i Sverige är 09.30 går det för Stockholmaren att ta sig över dan till sex av de förnärvarande åtta loppen (Göteborg och Malmö kräver övernattning, så även Växjö som väntas öppna i augusti).

Strålande sol och 22 grader, kunde knappt bli bättre. Fast promenaden på ca 3 km från stationen kändes lång. För mig var Vallaskogen en ny bekantskap. Banan bestod av två slingor, en kort och en lång och underlaget var mest mjuka skogsvägar, lite sugande och inte helt platt. Har aldrig varit med om att jag kroknat så mycket mot slutet. Slutet ja, hur långt var det egentligen kvar till mål? Som förstagångslöpare var det en fråga som malde hela tiden i huvudet. Hade arrangörerna kanske glömt att sätta ut kilomterskyltar?

Banan är ändå hyggligt snabb. Nu när jag sprungit alla parkrun i Sverige kan jag kora Uppsala till att ha den plattaste banan följt av Ribersborg i Malmö med Örebro som trea. Backigt, men inte alls dåligt, är det i Huddinge och Skatås (Göteborg). Min favoritbana är nog ändå Kungsängen där dryga halva sträckan består av en platt asfalterad cykelbana.

Vilken är då den vackraste banan? Alla går i natursköna omgivningar men vackrast tycker jag Hagaparken är och det är där jag sprungit flest gånger.

Mitt mål är att vara snabbast i åldersgruppen på alla banorna i Sverige. Det har jag varit men inte längre varför jag ska försöka ta tillbaka åldersrekordet i M70 i Örebro och i Malmö. Tidigare har jag sagt att jag ska försöka springa alla parkrun i Norden men det var nog för mycket sagt. Med åtta lopp i Danmark, fem i Norge och tre i Finland är det en för mastig uppgift men jag ska i alla fall försöka springa ett lopp i varje nordiskt land. Och i år blir det ett parkrun nästan varje vecka fram till årets slut. Bättre snabbhetsträning finns inte!

Information inför starten. Totalt var vi 33 löpare och detta var tredje gången Linköping arrangerade.

Här en artikel om mitt coast to coast från ett kanadensiskt löparmagasin.

Veckans distans: 119 km

Keep on running!         

När Lidingo och Tyresö F&S nu är besökta återstår bara 16 anläggningar att springa till i sommar. Det blir perfekta långpass med joggingvagnen. Jag tränar och duschar och tar sedan allmänna kommunikationer hem. Totalsträckan på över 60 mil blev längre än väntat och de längsta etapperna kommer jag förmodligen inte att klara.

Keep on running!

Den senaste amerikavagnen tvättas och görs fin för att sättas ner i källaren och senare kanske användas på ett nytt USA-äventyr. Vagnen till höger togs upp från källaren och den vagnen har rullat över tusen mil under två coast to coast 2016 och 2018. Den blir nu min bruksvagn.

Vad skönt att vara hemma igen och att återgå till de gamla rutinerna. Nu får jag hitta på något nytt "löparprojekt" på hemmaplan.

Smågalna grejer inom löpningen håller motivationen och antalet mil uppe. Så vad ska jag nu hitta på när coast to coast är över? Ja, det får bli att i sommar försöka springa till alla Friskis & Svettis träningsanläggningar utanför Stockholm men inom Stockholms län. Det där har jag försökt mig på tidigare men stupat på mållinjen.

Besökte idag F&S på Lidingö. Återstår nu 19 anläggningar. . .

Vi medlemmar i Friskis & Svettis Stockholm har i juni fått en Sommarbonus, ett litet klistermärke vi sätter på vårt träningskort och som då berättigar oss att gratis träna på alla F&S anläggningar i Storstockholm, från Nynäshamn i söder till Norrtälje i norr. Totalt handlar det om ca 20 anlägningar jag normalt inte är berättigad att träna på.

Skulle jag springa till alla anläggningar och utgå från min bostad blir uppgiften omöjlig. Till F&S i Hallstavik är det cirka tio mil. Men Södertälje och Nynäshamn, fyra respektive sex mil. bör vara möjliga. Nej, det får nog bli en och annan Steve.

En annan galen utmaning är FB-arrangemanget Spring Tills Du Stupar. Denna "tävling" har jag "vunnit" flera gånger och jag är med även i år.  Det hela går ut på att springa eller gå minst det antal kilometrar som dagens datum anger.

Någon måtta får det dock vara, jag vill inte äventyra min satsning i höst på halvmaraton och maraton. Jag kommer anlita en tränare och gå in seriöst för att försöka få till bra tider på dessa distanser. Återkommer senare om detta.

För att få upp farten planerar jag att de flesta lördagar springa ett parkrun-lopp. I helgen sprang jag i Kungsängen, 5 km på 23.18.

Veckans distans: 80 km

Keep on running!

.   

Dagen efter hemkosten sprang jag Haga parkrun (5 km på 23.41, plats 38 av 100 löpare). . .

...och besökte gymmet och tränade mina artrosknän.

I fredags kom jag hem, i lördags tävlade jag och tränade på mitt gym. Efter ett coast to coast gäller det att omedelbart komma tillbaka till de gamla rutinerna.

Jag vet löpare som mer eller mindre knäckts efter hemkomsten. När uppmärksamheten är över, applådeerna tystnat och mejlen upphört, ja då kan det kännas tungt. Att leva på gamla meriter går inte. Så därför försöker jag nu återvända till det liv jag levde före USA-löpet.

Några 35-40 mil i veckan blir det inte, däremot 10-15 och löpning varje dag. Gymträningen försummades i USA men framöver blir det träning 5-6 dagar i veckan, främst för benmusklerna runt knäleden men även bandlöpning.

Efter ett coast to coast blir du långsam. Eftersom jag har ambitionen att i höst göra bra tider på halvmaran och maran måste träningen läggas om, från mängd till mera kvalitet och snabba pass. Jag kommer därför att som Gene Dykes, världens bäste 71-åring på långdistans och som jag mötte i Philadelpha, skaffa mig en tränare. Loppen jag vill satsa på är Göteborgs Halvmarathon 12 oktober och Malaga Marathon 15 december.

Här en snabbanalys i siffror av  mitt coast to coast:

* 524 mil på 97 dagar vilket motsvarar 54 km/dag (genomsnittet för de tidigare sex löpen låg på 53 km/dag , rekordet 2016 med 55 km/dag).

* 10 löpdagar under 42 km, 63 stycken 45-59 km och 24 dagar över 60 km. Längsta passet 75 km, kortaste 25 km

* Besöksrekord på bloggen: 2 747 unika besökare en enskild dag (24 maj 2019)

* Antal punkteringar: färre än 10 (ovanligt få)

* Antal polisstoppningar: ca 5 (ovanligt få)

* Antal insektsbett: under 10 (extremt få)

* Förbrukade skor: 2,5 par (ovanligt få)

* Tävlingar: 1 (0)

Rodney Jones från Johannesburg i Sydafrika debuterade i Haga parkrun men har sprungit totalt 268 park run. Han berättade att det varje lördag ordnas ett 20 tal parkrun-lopp bara i Johannesburg.

Keep on running!

Jag var helt ensam på stranden, ingen grattulerade mig men jag var lycklig ändå och firade med att dricka 1 liter Gatorade och sedan kasta mig i Atlanten.

Inte ens ett skavsår. Mitt sjunde löp över USA blev förvånande nog ett av de enklaste.

Idag den 22 maj avslutade jag mitt sjunde ensamlöp över Amerika på en folktom strand i Avon By the Sea i New Jersey. Totalt cirka 525 mil på 97 dagar vilket innebär i snitt 54 km/dag, alltså ungefär som tidigare år.

Jag har haft en fruktansvärd tur med allt, frånsett vädret; kallt och regnigt. Annars har allt gått bättre än väntat. Som 71-åring har jag känt mig nästan lika stark som när jag var 59 och gjorde mitt första coast to coast. Detta har naturligtvis varit oerhört stimulerande.

Jag har aldrig tvivlat på att det inte skulle gå vägen. Och jag har aldrig vaknat en morgon och tänkt att jag inte vill springa. Lite naivt har jag varit fullständigt övertygad om att jag kommer att klara dagens etappmål oavsett hur besvärliga de yttre förutsättningarna varit. Rutinen har hjälpt mig mycket, ibland har det känts som om jag varit en maskin. När du inte är skadadad eller har ont, ja då är det härligt för det mesta.

Detta löp har skiljt sig något från de tidigare. Nu har jag varit mera intresserad av min omgivning, pratat med en massa människor. Själva löpningen har nästan varit en bisak, jag vet att jag klarar mina mil.

Och hur roligt har det varit? Man har väl inte gapskrattat alla dagar men jag har aldrig haft riktiga svackor eller känt stark hemlängtan. Men nu längtar jag verkligen hem.

Blir det ett åttonde coast to coast? Troligen inte. Även om krafterna skulle finnas vill jag inte utsätta mig för riskerna i trafiken. Detta löp har varit farligare än de tidigare, särskilt i Pennsylvania med mycket trafik och dåligt med vägrenar.  Det är ett under att inget allvarligt hänt. Och jag skulle inte råda någon att springa ett coast to coast, alldeles för farligt.

Men det är kanske ändå inte slut med långa löp i Amerika. Tanken på att springa och kanske tävla i de fem delstater jag inte varit i lockar. Det blir en logistisk utmaning för min bror Jan.

På torsdag flyger jag hem från JFK. Men innan vill jag tacka för allt stöd jag fått från er läsare. Ni är många och ni har betytt mycket. Jag har cirka 1 800 unika besökare per dag, många från USA.

Keep on running!

Mina Brooks Adrenaline är totalt utslitna efter ca 250 mil. Gummihandtaget på babyjoggern har spruckit efter att jag hållit handen på vagnen under hela färden från Stillahavet till Atlanten.

Själv är jag inte det minsta sliten. Men min utrustning tar stryk efter över 500 mil på vägarna.

Detta skrivs på en restaurang bara 2,5 mil från Atlanten. Målgång alltså om bara några timmar. När jag var nu så nära målet tänkte jag att jag kunde passa på att  komplettera en del sliten utrustning så jag rullade in på en stor sportkedja. Ibland förvånas man över hur ointresserad personalen är av sina kunder. Jag behandlades som luft varför det inte blev något köpt där.

Ni minns kanske att jag bytte bakdäck på kärran i Lincoln, Nebraska? Jag måste ha fått världens bästa däck- inte en enda punktering efter ca 250 mil. Ännu ett nytt coast to coast-rekord!

Snart dags att plocka fran handduken inför det stunande doppet!

Keep on running!

Målgången sker imorgon den 22 maj klockan 18-19, svensk tid 00-01. Råkar du ha ”vägarna förbi” Avon By the Sea, NJ, är du välkommen ner till stranden.

Uppmärksamheten lär bli obefintlig den här gången, ingen press, inga av mina barn och troligen heller inga strandflanörer kommer att vara närvarande. Ledsen för det? Nej, jag känner mig så mentalt stark att jag klarar finalen helt på egen hand. Rent praktiskt gick det inte att få ihop logistiken med barnen som annars varit med vid fem tillfällen.

Sverker, bloggens flitigaste kommentator, har förvarnat om att Atlanten är iskall. Vid de två senaste finalerna har jag inte kastat mig i Stillahavet respektive i Atlanten men den här gången tror jag ändå att det måste bli ett dopp.

När jag idag kom fram till mitt näst sista motell tog jag fram datorn och på google maps knappade in Los Angeles-Avon By the Sea. Jag visade rutten för personalen i motellets restaurang. De blev så imponerade över mina tillryggalagda 525 mil att de bjöd på min lilla festmåltid! Att matgäster bjuder förekommer rätt ofta men inte att  restaurangerna bjuder.

Imorgon onsdag väntar drygt en mara, sedan kvällsdoppet och på torsdag flyger jag hem. Skönt att det hela ändå snart är över, höll jag på att säga. Borta bra men hemma bäst!   

Keep on running!

Gene Dykes från Philadelphia, är jämngammal med mig och är en av världens bästa långdistanslöpare i 70-åsklassen. Han har ett 20-tal amerikanska rekord och ifjol sprang han som 70-åring i Jacksonville en mara på 2.54.23.

Ifjol utklassade han mig på Boston Marathon (där jag blev fyra i M70). Samma sak hände i höstas på Veteran VM i Toronto (jag tvåa i ett lopp med få deltagare). Vad är hemligheten med 71-årige Gene Dykes, som vinner allt han ställer upp i, från  5 km upp till 100 miles eller längre?

Idag träffade jag denne världslöpare när jag passerade Philadelphia. Självklart pumpade jag honom med frågor om hur han tränar.

Vi träffades på Walnut Street Bridge i centrala Philadelphia och gick iväg till ett café i närheten. Jag förstod ganska snart att det här är en man som tränar väldigt fokuserat på att göra bra resultat på tävlingar.

-Jag vet ofta före start nästan exakt vilken tid jag kommer att göra. Jag gör den tid jag är tränad för. Sällan några överraskningar, berättar han.

-Resultaten kom när jag anlitade en tränare. Vi minskade antalet mil, la in två vilodagar i veckan men körde de flesta passen i högt tempo.

Gene började springa på allvar först i 60-årsåldern. Han tävlar flitigt och det är ultraloppen, gärna i terräng, han gillar bäst.

Hans träning har få likheter med min.  Kanske knycker jag några av hans idéer för att få till en bra mara sent i höst.

Årets varmaste dag i Philadelphia, 90 F (32 grader).

New Jersey blev min trettonde och sista delstat på detta coast to coast. Delawarefloden bildar gräns. Tyvärr fanns ingen välkomstskylt på Ben Franklinbron.

Dagens löpning genom Philadelphia  och Camden, NJ, blev besvärlig. Jag hade stora problem att hitta och trafiken var livsfarlig. Just trafiken skrämmer mig mer och mer. Nu bara två löpdagar kvar.

Dagens distans till Sleep Inn i Cinnaminson: 58 km

Keep on running!