Robbie Balenger från Denver, Colorado börjar på lördag springa från LA till NYC. HÄR  kan du följa hans löpning. Han är en duktig löpare men självklart fick han några goda råd på vägen från veteranen.

Chansen att två coast to coastto coast-löpare möts är en på miljonen. Men idag hände det - utanför Albuquerque träffade jag den 35-årige veganen och ultralöparen Robbie Balenger.

En liten husbil tutar, ut springer en viftande skäggig man och en kvinna med en banan och ett matpaket i handen. Galningar eller beundrare?

Beundrare och kollegor i samma branch skulle man kanske kunna säga. Mannen ska om några dagar börja sitt första löp över Amerika, från Huntington Beach, Kalifornien till New York. Han presenterar sig som Robert Balenger, ultralöpare och vegan. Kvinnan heter Jackie Howard, också löpare och hans dietist och en av fyra i suportteamet.

Dietisten Jackie och veganen Robert.

Jag bjuds in i husbilen och slukar glupskt ännu en banan. Robert har läst min blogg och verkar känna till mig ganska väl. ”Impressive” säger han flera gånger och syftar då på att detta är mitt sjunde coast to coast och att jag är 71 år. Men något blåbär är inte heller han; nyligen sprang han ett 50 miles lopp och han har flera års erfarenhet av att springa långt.

-Men förivra dig inte, det är lätt att bli skadad. Håll dig till din plan, spring inte längre än du planerat, även om du känner dig urstark, säger jag lite förnumstigt.

Jag vet att många ultralöpare överskattar sin förmåga. Att någon gång springa 50 eller 100 miles är en sak. En helt annan sak är att springa ultradistanser dag ut och dag in. Men Robert verkar vara en duktig löpare. Hans plan är att snitta på 43  miles per dag, alltså ungefär 10 miles (16 km) km längre än vad jag gör. Håller planen betyder det 75 dagar, relativt snabbt jämfört med andra ”crossers”.

Hans löpning över Amerika blir lite av en propagandaresa för vegankost. Han har varit vegetarian under några år och vegan det senaste året. Själv är jag dock rätt skeptisk till sådan kost i ultrasammanhang. Av Rune Larsson, Sveriges mest erfarne inom gebitet, har jag fått lära mig att fet mat är bra. Mina hamburgare på McDonalds är alltså inte fel.

Vi sitter och pratar länge i husbilen där han inrett en liten brits för att sova och där två cyklar förvaras samt all vegankost. Jag avundas honom inte. En king bed på Comfort Suites, Quality Inn & Suites eller Best Western och en och annan burgare på McDonalds, Burger King, DQ eller Wendys är min melodi.

Albuquerque.

Det fortsätter att vara kallt och blåsigt (medvind). Idag anlände jag till Albuquerque (550 000invånare. Jag trodde stan var huvudstad i New Mexico men det är Santa Fe. Tyvärr hanns inget turistande med, däremot fick jag handbrosen justerad men däck och framförallt slängar gick jag bet på att köpa. Med alla punkteringar börjar det bli lite kritiskt på slangfronten. Dagens flopp var att jag råkat beställa ett rum för rökare. Det luktar pyton och svider lätt i ögonen.

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

Bilden talar sitt tydliga språk: hårda straff hjälper inte mot nedskräpning. Observera skylten i bakgrunden om att inga cyklister och fotgängare får vara på motorvägen. Jag hade dock fått dispens.

Straffen är hårdare i USA för rattfylleri och nedskräpning. Men vad hjälper det? I jämförelse framstår Sverige som ett föredöme.

Så nedskräpade vägrenar som jag ser här i New Mexico har jag nog aldrig sett. Riktigt äckligt! Annars tycker jag nog det blivit lite bättre i många delstater under senare år. Systemet  Adopt a highway där föreningar, kyrkor, familjer m fl åtar sig att hålla en vägsträcka ren är ju utmärkt, något vi själva borde ta efter.

Det är fortsatt kallt och regnigt. Inte alls angenämt. Jag har faktiskt inte haft en enda riktigt varm dag. Arizona och New Mexico som skulle vara så varma delstater har visat sig vara motsatsen. Uppenbarligen startade jag detta löp för tidigt.

Historic Route 66 går här vid sidan av Interstate 40.

Idag premiär med att springa på motorväg (I 40). Vägarbeten, mycket trafik, backigt, blåsigt, regnigt och ingen restaurang gjorde att löpningen blev besvärlig. Jag bor på ett casino och tänkte pröva lyckan ikväll på rouletten men återvände till hotellrummet, mycket trevligare där.

Dagens distans: 43 km

Ett av många nedlagda motell längs Route 66 i Grants, NM.

Det vilar något tragiskt över Route 66. Jag springer på denna mytomspunna väg, modervägen som John Steinbeck kallade den i Vredens Druvor. Själv ser jag Route 66 som dödens väg.

Ja, det är beklämmande att se detta förfall och denna fattigdom. Det ena motellet efter det andra har bommat igen i staden Grants ( 9 000 invånare) där jag nu varit i två dagar. Motellskyltarna finns kvar, husen är på väg att rasa in..

Längs Route 66 ser jag mängder av små tomma spritflaskor ligga i vägrenen. New Mexico är sett till invånarantalet den delstat i USA som har flest rattfyllerister. Jag har sett dessa spritflaskor i många andra delstater men inte så många som just här. Folk kör på fyllan trots att det vimlar av polisbilar. Berusade förarare är ett jätteproblem i Amerika, mångdubbelt större än i Sverige. Den fattiga delen av befolkningen är överrepresenterad, här i New Mexico ursprungsbefolkningen, American Indian samt Hispanic.

På gruvmuseet nämns inte med ett ord riskerna med uranbrytningen.

Jag besöker ett gruvmuseum i Grants. Detta område var Amerikas största uranproducent med mängder av urangruvor undr åren 1950 till 198O, nu allt nerlagt. Jag får se en tolv minuter lång film om uranbrytningen under 50- och 60-talet. Jag ser arbetare som helt oskyddade arbetar med brytning och anrikning av malmen. Inte med ett ord nämns riskerna! Arbetarna dog som flugor. Jag ber chefen för museet ringa upp ”Jack”, en 87-åring som var chef för några av gruvorna och som rycker in som guide.

-Hälften fick lungcancer, berättar han. Vi förstod inte i början att det var farligt. Men jag klarade mig. : :

Jag frågar Jack om man använde svenska Atlas Copcos kompressorer i gruvorna och Sandviks borrutrustning. Sverige är ju världsledande på det här området.

-Ja,  Atlas Copco hade vi men det var mest Ingersoll Rand. Sandvik känner jag inte till.

Mitt intresse för gruvbrytning resulterade i att chefen för museet, en indiankvinna, imorgon ger mig en steve.

Dagens distans: 35 km

Keep on running!

Continental Divide passeras på Ice Caves Road (NM-53).  7 882 feet motsvarar 2 402 meter.

Att passera en delstatsgräns eller  Mississippi River är stort för en coast to coast löpare. Men störst är nog ändå att korsa Continental Divide vilket jag gjorde idag.

Continental Divide är en osynlig linje som går bl a genom Nordamerika. Väster om denna linje rinner floderna ut i Stilla Havet och öster om i Atlanten. När man passerat Continental Divide återstår i teorin, men tyvärr ej i praktiken, bara nerförslöpning.

När jag passerade CD idag var det mest nerför hela tiden. Men mina 70 km till fina Quality Inn & Suites i Grants var ändå tuffa; kallt och ingen restaurang eller affär/mack att stanna till vid. Uppriktigt sagt är jag lite förvånad att jag klarade sträckan utan att knäckas. Jag hade dessutom dåligt med mat med mig men en Snickers och blåbärspaj mot slutet räddade mig. Framme först kl 21 efter elva timmars löpning.

På detta hotell stannar jag två dagar och försöker fixa en steve till tisdagen. En stortvätt hanns med på kvällen.

Dagens distans 70 km och nu 25 procent av totalsträckan avklarad

Keep on running!

HÄR kan du se fler bilder som företaget Insydmyhed Photography tog på mig under lördagens löpning till El Morro, NM. Fotograf: Michael Irwin .

Donald Niiha försöker få lift men ingen vill ta upp honom.

Mitt ute i ödemarken står en äldre man och liftar. Han ska in till indianstan Zuni två mil bort för att handla  mat.

Det hela ser lite absurt ut. Jag bromsar in kärran och får en pratstund med honom. Jag ser att det är en indian, han säger att han tillhör Zunistammen, heter Donald Niiah och är 76 år.

Varför står du här ute i ödemarken? frågar jag.

-På väg att att handla mat. Men idag har jag ingen tur.

Han pekar på ett litet hus invid vägen.

-Jag är född där, har bott där hela mitt liv. Min fru gick bort för två år sedan, barnen har flyttat till Albuquerque så nu bor jag ensam.

Vad har du jobbat med?

-Jag var bonde, har haft får på ängarna här i dalen och odlat grödor bakom bergen där borta.

Han stämmer rätt bra in på Zunifolket. De flesta livnär sig även idag på jordbruk men många är också konsthantverkare. Indianerna har det generellt ekonomiskt knapert; medelinkomsten hos den här stammen är inte ens hälften jämfört med medelamerikanens. Vad han däremot inte stämmer in på är åldern- medelåldern i Zuni är 32 år.

Han ser ganska eländig ut. Flera tänder är borta och han verkar ha svårt att röra sig. Jag tycker synd om honom, sticker till honom några dollarsedlar. När jag lämnat honom och några minuter senare vänder mig om är han borta. Han fick lift till sist!

Även jag ser nog rätt eländig ut. Eller hur ska jag tolka att jag idag blev bjuden på såväl lunch som middag?

Dagens distans: 56 km

Keep on running

Han säljer sprit in the middle of nowhere. I en vägkorsning, fem mil från närmaste stad, kan bilisterna köpa något stärkande av Garry Hicks.

Han är 65 år, ser sliten ut, har knappt några tänder kvar och affärerna går uselt. Garry Hicks övertog en bar (tavern) från sin pappa när han var 29 år. Under många år var Witch Well Tavern en lysande affär. Man serverade sprit även till indianerna i trakten trots att det var förbjudet. Men ifjol kom dråpslaget: en ny lag i Arizona förbjöd den här typen av servering. Däremot tilläts han sälja sprit genom en lucka, men alltså ingen servering.

-Jag fick böta flera hundra dollar. Allt är politik, suckar han.

Innan har jag ryckt i den stängda dörren till baren. Men nu vågar Garry inte släppa in en kotte.

-Kan du öppna så jag kan värma mig lite? Och har du något kaffe? frågar jag.

På båda frågorna blir svaret nej. När jag frågar om jag får fotografera honom muttrar han något om att min kamera kan ta stryk av så fula motiv. Just när jag ska fortsätta stannar en bil till, föraren rycker också i den stängda dörren, Garry förklarar läget och föraren kör vidare utan att något blir köpt.

Idag korsade jag gränsen till New Mexico. Stort. Det blåste så mycket att mössan blåste av och min kamera föll i backen flera gånger när den obligatoriska hoppbilden skulle tas vid delstatsskylten.

Jag har frusit mycket under detta coast to coast. Och idag hamnade jag mitt i en hagelstorm. Det är otäckt men denna gång var det små hagel och de gjorde inte så ont. Men jag tvingades ändå ta skydd och i ett öppet landskap var min löpvagn enda skyddet.

Vad kan detta vara för hundraser?

Man skulle verkligen kunna säga att jag blev utskälld vid min entré i Zuni. I denna stad befolkad av indianer och som ligger i ett indianreservat har många hundar och alla skällde på mig. Bara trevligt, jag pratade med jyckarna som kom fram och nosade och viftade på svansarna. Jag har aldrig blivit attackerad av hundar och det tycks som de känner på sig att jag inte är en fiende.

Zuni med ca 8 000 invånare har en månghundraårig historia. Här skulle jag vilja stanna någon dag men tiden tillåter inte det. Här råder också fotoförbud så någon bild blev det inte. När jag sprangr in i stan såg jag den ena pickupen efter den andra fullastade med ved huggen från de buskliknande träden längs vägen. Många av husen värms upp med ved, röken låg tät men mitt fina och minst sagt originella motell (Halona Inn) värms upp med naturgas. På motellet fick man fylla i vad man önskade till frukost. Det blev kryss i varenda ruta!

Dagens distans: 53 km

Keep on running!

Pastor Joe Blonski i St. Johns Catholic Church lovade mig en steve imorgon. Precis bakom honom på ett övergångsställe blev en nunna  för två år sedan överkörd och dödad.

Om det är mer än åtta mil mellan motellen krävs det kreativa lösningar. Så långa sträckor mäktar jag inte med. En steve kan då vara lösningen.

När jag idag anlände till staden St. Johns (3 500) invånare trodde jag det skulle vara lätt att ordna transporthjälp, dvs en steve, inför morgondagens megaetapp på dryga åta mil till Zuni, New Mexico. Men alla jag frågade sa nej. Och mitt mejl till Chamber of Commerse besvarades aldrig. Det såg riktigt dystert ut ända tills jag mötte en äldre man på huvudgatan. Det visade sig vara pastorn i katoliska kyrkan, Joe Blonski,  och han erbjöd på stående fot att hjäpa mig.

Imorgon kommer han att köra ut mig i bil ca cirka tre mil så att etappen blir möjlig. Inget fusk, jag har redan sprungit motsvarande distans.

St. Johns gav intryck av att vara en spökstad. Motellet till vänster var nerlagt och flera butiker på huvudgatan var också nerlagda eller förde en tynande tillvaro. Mitt hotell, som en gång varit ett fint Days Inn, var väldigt slitet.

Köpare saknas. Något deprimerande att springa i dessa fattiga trakter.

Dagens distans: 49 km

Keep on running!