Vacker trähusbebyggelse i Söderhamn. Huset i mittenraden  till höger ser ut som ett stenhus men är byggt helt i trä. Nedre bilden rådhuset.

Kort rapport på grund av tidsbrist. Allt väl,  frånsett en blåsa på foten. Jag som "aldrig" får skavsår . . .

Totalt blev det 62 km (från Ljusne till Iggesund. Jag övernattar dock på  hotell i Hudiksvall och tar bussen tillbaka till Iggesund för att där påbörja morgondaens löpning mot Sundsvall.

Keep on running!

"När de sågo människor, som skyndade att konma undan regnet förmanade de dem och sade: »Vad har ni så bråttom för? Ser ni inte, att det regnar surlimpor och spettkakor, surlimpor och spettkakor?" (Ur Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige).

Om jag inte upplevt ett sådant skyfall tidigare, hade jag aldrig lämnat hotellet. Rena USA-vädret.

Tre dagar med stekande sol och idag värsta åsk-och regnovädret. Riktigt dramatiskt när himlen öppnade sig och stora vattenmassor forsade utmed vägarna, billarm som gick igång och åskknallar kusligt nära.

I Amerika brukar bilisterna stanna och fråga om jag behöver hjälp. En ensam löpare med barnvagn på en öde landsväg ser ynklig ut. Men i Sverige stannar man inte, lika bra det den här gången för jag var inte rädd och vädertypen kändes bekant.

Suftletten och överdarget på kärran höll packningen torr och det kändes nästan ombonat under regnjackans kapuschong. Jag lyssnade på radio och njöt. Fast sladdar och hörlurar i öronen ska man kanske inte ha under under åskoväder?

"Victoriasjön" kallar ortsborna sjön som bildats i ett stenbrott mellan Björke och Trödje norr om Gävle. Här sägs bygdens son prins Daniel och kronprinsessan och några vänner badat en gång. Historien är nästan sann men prinsen och prinsessan badade inte.

Imorgon Hälsingland!

Dagens distans: 59 km

Keep on running!

Blommande lingonris mellan Tierp och Mehedeby.

Det ser ut att bli ett bra lingonår i år. Blommningen är enorm. Och det artar sig också till att bli ett bra blåbärsår.

Under dagens löpning från Tierp till Gävle var jag ute på kalhyggena och inspekterade ”mina” bärmarker. Det ser mycket lovande ut, kan jag rapportera. Ifjol plockade jag stora mängder bär, främst lingon, och av lingonen gör jag lingondricka, den bästa måltids- och sportdrycken jag vet.

Dagens lunch intogs  på Kungsådran i Älvkarleby, en restaurang  från militärepoken och som ligger på Laxön mitt i Dalälven. Här har jag varit många gånger och det är en av de vackraste platser jag känner till. Gästerna serveras ”lingondricka” till maten men den drycken är rena skämtet, smakar sliskig jordgubbssaft, ungefärlika lika usel som Ikeas lingondricka. Man kanske skulle bli dryckesleverantör till Kungsådran?

"Nu flög örnen med pojken över hela Uppland och stannade inte förrän han kom till det stora vattenfallet vid Älvkarleby. Han slog ner på en sten, som låg mitt i älven strax nedanför det brusande fallet, och släppte på nytt lös fången". (Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige)

Det kunde även idag ha blvit ett helvete med flugorna. Men nu låg inte den amerikanska dundersprayen på hotellrummet varför det räckte med några duschar på kroppen och på vagnens sufflett för att hålla flugorna borta. Däremot bet inte preparatet på bromsarna men dom var lätta att slå ihjäl.

En näve smultron plockade på vägbank utanför Älvkarleby.

Smultronen har också börjat komma, kan jag rapportera. Finns det något godare och mer somrigt än just smultron?

Det rullar på bra och idag kände jag mig så stark att det efter ankomsten till Gävle blev några extra kilometrar på det fina hotellets löpband. Egentligen rena galenskapen. I Gävle träffade jag min bror Jan, ariktekten bakom flera rutter under mina USA-löp. Under middagen kom han med ett lysande förslag:

-Stanna två nätter på det här hotellet och avboka hotellet i Söderhamn. Du kan göra busstevar och få ihop logistiken.

Sagt och gjort. Rutten roddas nu om lite men det innebär inte att jag hoppas över någon sträcka.

Uppland klart och nu Gästrikland.

Dagens distans (exklusive bandlöpningen) 58 km.

Keep on running!

Det fick räcka med halva pizzan, andra verkade mer hungriga. Hur många flugor ser du?

Vilken är flugornas favoritmat? Jo pizza och svetten från en löpare!

Myggplågan längs Dalälven känner alla till. Men fluginvasionen längs vägarna i Uppland är nog obekant för de flesta. Aldrig har jag sett så mycket flugor som idag.

Det började med en pizza på macken Din X i Björklinge. Inte en enda människa satt inne och åt, coronasäkert med andra ord. Dumt nog valde jag borden utomhus  trots att de inte såg så aptitliga ut med utplacerade vattenfyllda glasburkar där fimpar låg och flöt.

Pizzan hade inte mer än burits ut förrän första flugan var på den. Viftade vilt med kniv och gaffel men tvingades ge upp. Snart satt ett tiotal flugor på den, visserligen vackra djur med bakkroppar som lyste metallgrönt.

-Håll till godo, pizzan är er, skulle djurvännen Tummetott ha sagt.

Jag hade inte mer än rullat ut från Björklinge förrän flugorna var tillbaka, nu i betydligt större skaror. Det var inte vännerna från Din X utan mer vanliga flugor, gråa trista. De bildade små moln framför mig, satte sig på händer och armar, ja de var överallt och joggingbyxorna var favoritlandningsplats. Egentligen gjorde det inget men lite irriterande skulle nog även Tummetott tycka. Så färden fortsatte med björkris i näven och ett vilt viftande under löpningen. Skulle bilister ringa polisen och stoppa galningen?

Så plötsligt var de borta. Märkligt. Nå,  den amerikanska insektssprayen jag nämnde igår, varför använde jag inte den? Jo, den hade jag naturligtvis glömt kvar på hotellrummet.

Bertil Palmqvist med sin ålderdomliga men helt fungerande gps på armen. I år ska han försöka slå åldersrekordet för 75-åringar i 6-dagarslöpning.

Ja, det här var en dag jag fick känna mig omsvärmad. Betydligt trevligare än flugorna var ett annat oväntat besök. Mellan Uppsala och Björklinge, på motsatt sida av vägen,kom en löpare springande. Jag kände igen honom direkt; ultralöparen Bertil Palmqvist från Bälinge. Han slog följe med mig och berättade att jag snart kanske skulle få se något högintressant.

-Det är en tamgås som rymt från en gård härintill och nu blivit vildgås och håller till i ån därborta.

Vi spanade bägge från bron men tyvärr var gåsen borta. Nästa gång jag springer förbi här (jo, jag har gjort det några gånger tidigare) ska jag hålla ögonen öppna.

En tågsteve på gång.

Dagens distans till Tierp: 61 km. Imorgon blir det Gävle och upptåget tillbaka till Tierp.

Keep on running!

"Pojken hade sett ut över staden. Den var tämligen stor och låg präktig mittpå en vid, odlad slätt. Den ägde många hus, som sågo ansenliga och förnäma ut, och på en ås låg ett fast uppmurat slott med två grova torn. Det är kanske kungen och hans män som bor här, hade han sagt". (Ur Nils Holgerssons underbara resa över Sverige, sid 197).

I Amerika blev det ett glädjehopp vid varje ny delstatsgräns. Nu blir det hopp vid landskapsgränserna (länsgränserna).

I Hagaparken möter jag några kanadasgäss och brister ut:

-Gomorgon mina vänner, jag är är på väg till Lappland. Vill ni göra mig sällskap?

-Vi stannar här. Lycka till! nu Tummetott på din långa färd genom Sverige.

Ja, så där gick det (nästan) till när Nils Holgerssonlöpet startade idag. Eftersom jag till skillnad från Nils (Tummetott) inte förstår djurens språk fick jag använda min fantasi. Och nog pratade dom där gässen med mig. . .?

Tidig start och en solig, varm morgon. Resan skulle bli lång och senare övergå till en stekhet dag där jag drack uppemot sex liter och ibland körde torrt. I Amerika brukar jag säga att vätska sällan är några problem, man behöver inte ha med sig så mycket och det finns alltid McDonalds, mackar och bilister som stannar till och erbjuder kallt vatten. Men Uppland är inte Amerika.

Doften från nyponblommorna var underbar, samma med den gula Ryssgubben med sin kryddaktiga lukt. Och vad mycket humlor som surrade överallt. Surrade gjorde också bromsarna. Finns det några mer korkade insekter än just bromsar? Man ser dom på långt håll och före attacken brukar de slå sig ner på joggingvagnens kapell och blir då ett lätt byte. Slog ihjäl några stycken idag, effektivt eftersom dom inte brukar vara så många. Mer irriterande med flugorna. Men myggen brukar man kunna springa ifrån.

-Glöm inte insektssprejen, påminde hustrun strax före start. Nejdå, den amerikanska sprejen är med, säkert med ett innnehåll som länge varit förbjudet i Sverige.

Dofter ja. Det luktade också gott från fälten med nyslaget hö. Tänk, allt det där missar bilisten och kanske också cyklisten. Men vi löpare får insupa allt.

Vad som däremot inte insöps idag i tillräcklig mängd var vätska. Ville inte knacka på i stugorna men en ryttartävling strax utanför Knivsta blev räddningen. Kusarna behövde vatten och även jag fick påfyllning och klarade mig med knapp nöd till Uppsala.

Min dag blev onödigt lång, 75 km, under en av årets varmaste dagar. Lätt medvind gjorde det ännu hetare. Gick visserligen några kortare sträckor men pojken var stark idag. Så här långa dagsdistanser ska jag inte ha- planen var annars att göra en sk bussteve på drygt en mil, dvs ta lokalbuss sista biten till hotellet och imorgon åka tillbaka med bussen där jag slutade.

-Sprungit 75 km idag, skröt jag vid ankomsten till det fina hotellet i Uppsala. Allt arbete upphörde i receptionen, personalen bara gapade. Men hörde jag inte en uppmuntrande kommentar från en av gästerna när jag åkte upp i hissen?

Roddar nu om lite i rutten. Imorgon blir det nog Tierp och inte Tobo samt Upptåget tillbaka och natt nummer två på  fina hotellet där ett stort lagat kvällsmål ingår. Idag var apiten dålig men förhoppningsvis bättre imorgon med kortare distans.

Keep on running!

Tummetott hade träskor men jag väljer joggingskor till min 300-350 mil långa Sverigetur. Ett par Lidlskor, ett par Brooks Adrenaline och ett par lätta Brooks maratonskor ska nu slitas ut. Att ha tre helt olika typer av joggingskor och byta skor minst en gång om dagen, tror jag är ett vinnande koncept.

Keep on running!

Faror lurar överallt. För Tummetott var det Smirre räv. För mig var det helt andra hemskheter som kunde ha stoppat mitt stundande Holgerssonlöp.

Jag brukar skoja om att joggingvagnen är min förtäckta rollator, med den kan jag aldrig snubbla eller slå mig fördärvad. I veckan var det dock allvar, hela löparäventyret var nära att gå om intet.

En olycka kommer sällan ensam, brukar det heta. Min svärdotter var på väg till jobbet och susade fram på sonens nya fina elcykel. Några kvarter bort där jag bor ringer hon chockad:

-Framhjulet har hoppat av, jag ligger på trottoaren, ambulans är på väg, kan någon komma och hämta cykeln?

Dramat slutade relativt lyckligt; bruten handled, skadad armbåge, några stygn i hakan och en veckas sjukskrivning. Men när cykeln skulle transporteras hem till sonen dan därpå var det dags för nästa olycka. Själva transporten gick nog bra- jag sprang med vraket där framhjulet blivit vint och bromsade mot framgaffeln vilket gjorde att löpturen på knappa milen blev tung. Det var först efter leveransen då jag skulle springa hem utan stöd från varken cykel eller joggingvagn helvetet bröt loss.

På en trottoar i Hägersten föll jag handlöst i backen, slog i ena axeln, skrapade upp underarmen, fick en smäll mot låret men bromsade fallet med handen. Inget blod men kraftig smärta och rejält omskakad. Turligt nog hade jag hållit en tygkasse i handen och räddade därmed hand och handled. Är nu helt ok.

Vad som däremot oroat mig under en längre tid är covid-19. Nej, jag varken är eller har varit sjuk, däremot har väntan på den andra sprutan varit svår när allt skjutits fram.  Kommer aldrig det där sms:et från Magnus Thyberg? Starten av Holgerssonlöpet den 19 juni var baserad på att jag i god fått dos 2. Fram till idag fanns det risk för att jag hunnit springa iväg utan att vara fullvaccinerad, alternativt att jag tvingats boka tid i annan region eller i värsta fall avbryta löpet och åka hem. Men så kom evangeliet via Thybergs sms: ”Välkommen att boka dos 2 av covid-19-vaccin”.

Hade tur att bara några timmar senare i Haninge få spruta nummer två i den ”friska” axeln.

-Hm, vad har hänt här, frågade ”stickerskan” och pekade på det stora plåstret på underarmen.

-Jo, jag är gammal långdistanslöpare och råkade . . .  

Slutet gott, allting gott. Det är som i Amerika- allt ordnar sig!

Keep on running!

Den 19 juni startar jag min 350 mil långa resa genom hela Sverige. Jag tar inte lift med en tamgås utan med en babyjogger som ska ledsaga mig under två månader då jag varje dag springer 5-6 mil. Illustration: Lars Klinting (han som skrev och illustrerade barnböckerna om Castor).

Gåsen är otålig och har börjat flaxa med vingarna. Tummetott är också resklar. Snart får du hänga med på en långkörare som kanske blir lite av en geografilektion, förhoppningsvis mer spännande än de du genomled i skolan.

Ja, jag är laddad och väl förberedd. Formen känns också god men allt kan naturligtvis hända. "Tajmat och klart, in i minsta detalj" skulle Sickan ha sagt. I stort sett varenda hotell, vandrarhem och campingstuga är bokade, allt avbokningsbart dessbättre. Jag  vet var jag får pinas och svälta, var jag får kämpa i backarna, var sträckorna med bara miltals med skog finns men jag vet också var lyxhotellen ligger och har glömt campingstugorna där jag får slåss mot myggen.

"Gå upp och pröva dina vingar", nynnar jag i kapp med Lasse Dahlquist. Snart lyfter gåsen.

Rutten i mycket grova drag. Start och mål i Stockholm, vänder söderut i Piteå och norrut i Osby. Östersund passerar jag inte utan det blir över Hammarstrand och det blir inte många km på vajervägarna längs norrlandskusten. Risk att jag missar Gotland (går inte att ta sig fram och tillbaka samma dag).

Keep on flying!