Fruktansvärt jobbig terräng med med branta (10%) och flera kilometer långa backar. Dessutom regnar det, jag har motvind och det är 13 grader. Reflexvästen fick jag av en vägarbetare.

Inga svindlande höjder men 2 743 feet (836meter) är tillräckligt för att suga musten ur mig. De första två milen tog jag 500 höjdmeter.

De yttre förutsättningarna för löpning är just nu de sämsta tänkbara. Det enda som skulle kunna förvärra situationen vore att det började snöa eller att jag hamnar i en tornado.

Nej, det är inte roligt just nu, mest ett jäkla slit och jag går på ren vilja. Dessbättre är jag inte skadad eller har några skavanker, Jag har tidigare skrivit att det här artar sig till det bästa löpet av de alla men det där får jag kanske ta tillbaka. Jag har vädrets makter mot mig,  Och att terrängen i Pennsylvaniavar var så här tuff hade jag hunnit glömma.

Att dagens dagens relativt korta etapp blev så jobbig berodde också på att det inte fanns någon restaurang längs vägen. Och att sitta ute och äta var inte att tänka på. Först efter 30 km dök en glasskiosk upp. Beställde en jätteglass men glass var inte precis vad jag längtade efter idag. Men lokalbefolkningen, som ser fattig ut, köade för glassen. Skrämmande vad folk  här är överviktiga, jag skulle klassa  två av fyra män som överviktiga/feta respektive tre av fyra kvinnor.

Korsar Stoney Creak River. Det är nu mycket vatten i alla floder.

Dagens distans: 40km

Keep on running!

Rémi Laure lyckades hitta var jag skulle bo.

Idag var det nära att jag tvingades tillbringa natten utomhus i regnet. Jag lyckades inte hitta var jag skulle bo. Men en fransman kom till undsättning och räddade mig.

Ja, det här kunde ha slutat riktigt illa. Jag hade bokat ett rum på ett airbnb i staden Ligonier i Pennsylvania men råkat skriva in fel adress i gps:en. Efter att ha irrat runt säkert en timma stötte jag på Rémi Laure, en ung fransman som bodde på ett närbeläget B&B. Efter diverse telefonsamtal kom jag tack vare Rémi rätt.

Egentligen gillar jag inte airbnb-boende även om de kan vara nog så fina och också ganska billiga. Nej, det är motell som gäller för mig men i Ligonier råkade motellpriserna vara hutlöst dyra. Att inte kunna rulla in kärran på rummet stör mina rutiner. Och jag gillar inte att passa tider, ibland måste man göra det med värdarna. Till ett motell  kan jag komma när jag vill, jag vet exakt var alla saker finns men på ett airbnb blir jag bara förvirrad. Där jag nu bor serveras ingen frukost, det finns ingen tv på rummet, inget skrivbord och jag delar badrum med andra. Visst, lyxproblem.

Även idag en rätt besvärlig löpdag med mycket trafik, farliga vägar, backigt och regn mot slutet. Pennsylvania är klart en av de tuffaste delstaterna och även om det nu inte återstår så många dagar känns målet ganska avlägset.

Mitchell DeBiase stod i en vägkorsning och sålde blommor inför söndagens Mors Dag. Affärerna gick bra.

Dagens distans: 57 km

Keep on running!

En Cone, kaffe och dator, en perfekt kombination.

Det är inte för matens skull McDonald's är min absoluta favorit.  Nej, det är för en massa andra saker, bl a outstanding wifi.

När  jag här på bloggen skriver at jag gillar McDonald's brukar jag få kommentarer om skräpmat. Ja, det kan kanske stämma till viss del men kedjan har mycket annat än hamburgare och pommes frites.  Man har ett antal sallader och dom tar jag ofta. Dessutom är fet och energirik kost nog ganska bra för mig under ett coast to coast. Och mer än ett hamburgermål varannan dag brukar det inte bli.

Vad är det då som är så bra med McDonalds? Jo, detta gillar jag:

* Bra wifi. Det fungerar alltid. Och alla McDonalds har wifi  till skillnad från många andra kedjor, bl a Pizza Hut, Subway, Wendys m fl, där vissa restauranger har wifi, andra inte.

* Rent och fräscht. Toalettern städas ständigt, borden alltid rena och restarangerna i toppskick. Andra kedjor är är mer ojämna.

* Samma utbud.  Man behöver aldrig riskera att vissa maträtter inte serveras. På Subway t ex är det rena lotteriet om man har kaffe, glass eller pizza.

* Personalen trivs. Mycket ungdomar, mycket skratt i köket, man verkar trivas. Och McDonalds anställer personal med funktionsnedsättning. Toppen!

* Snabbheten. Något mer rationellt än en McDonalds-restaurang finns inte. Du hinner knappt få upp plånboken förrän maten ligger  på brickan.

En sådan toppenkedja måste jag vara aktieägare i. Häromdagen köpte jag därför några aktier i McDonald's. Sedan tidigare är jag ägare i Coca Cola, också en av mina favoriter. Sedan hör det väl till saken att man inte ska köpa aktier med hjärtat utan med hjärnan. Här gjorde jag dock ett undantag.

__

Vackra men farliga vägar. I skarpa vänstersvängar med skymd sikt går jag över på höger sida.

Dagens löpning var mycket tuff. Fruktansvärt backigt, mycket trafik och farligt. Nej, denna dag vill jag helst glömma och närmast lättad att jag nådde mitt motell innan det hunnit bli mörkt.

Dagens distans: 56 km

Keep on running!

Jag klarar tre dagar utan att behöva tvätta mina kläder. Fyra dagar är problematiskt. Fem dagar är kris.

Jag är nu inne på femte dagen. Normalt brukar motellen ha en "guest laundry" men mina senaste två har saknat trots att de varit fina hotell. Ibland har jag lyckats få motellen att tvätta för mig i sina egna maskiner men  det har man inte velat göra den här gången. Och utanför motellen har inte funnits någon laundromat.

Så vad göra? För första gången tvingas jag nu tvätta mitt under löpningen när jag stannat till för lunc. En nödlösning men den får duga.

Löpare i civila kläder. I en förstad till Pittsfield (Sharpsburg) passade jag på att tvätta mina löparkläder.

Keep on running!

Har precis sprungit in i Pennsylvania. Fanns ingen välkomstskylt att hoppa framför. I bakkgrunden skymtar Ohiofloden. Detta skrivs från Subway i staden Midland, bara 800  meter från ett kärnkraftverk på andra sidan floden.

Backar, backar, backar. Tar de aldrig slut? Med dålig handbroms blir det jobbigt även nerför.

Minns du den svenska barnboken Nasses taxi med den dumsnälle björnen Nasse som inte förstod varför det gick så lätt nerför men tungt uppför? "Det är ju samma backe", tyckte Nasse. Och jag kan förstå honom.

När man får hålla emot med hela kroppen i de branta nerförsbackarna blir det svårlöpt. Jag har ibland tvingats gå och det är ju inte optimalt. Handbromsen  har jag fått justerad i några cykelaffärer men den har aldrig blivit riktigt bra. Men i staden Beaver i Pennsylvania fick jag den ordentligt åtgärdad.

Kenny i Snitger's Biecycle Store i Beaver, PA ägnade 1,5 timma åt min handbroms. Han bytte ut alla delar och nu fungerar den perfekt så jag kan springa i de brantaste nerförsbackarna. Jag behövde bara betala delarna, arbetskostanden bjöd ägaren Marlin mig på. Vilken service!

Här min rutt i Pennsylvania ( ej exakt).

Dagens distans: 51 km

Keep on running!

Laura Byler, 42, undervisar sina yngsta barn Stephan, 15 och Jonathan, 11 i sitt eget hem. Skolorna Amish har är undermåliga, barnen lär sig inget och alla barn, oavsett ålder går i samma klass, hävdar hon.

Drog- och alkoholproblem bland unga Amish, dåliga skolor och en bokstavstrogenhet fick henne att lämna sekten. Laura Byler och hennes man levde 40 år bland Amishfolket men vågade bryta sig loss.

Utanför Salineville (1 200 invånare) i Ohio stannar en bil till. En medelålderskvinna är nyfiken på vad jag håller på med och när hon får veta det vill hon bjuda mig på lunch. Att hon är fd Amish förstår jag först när jag frågar om inte hennes barn borde vara i skolan nu.

- Jag undervisar dem numera hemma, tidigare gick de i en Amishskola men nu får de mycket bättre  undervisning, säger hon.

Så du har lämnat Amish, var inte det svårt?

-Jo, jättesvårt. Mina föräldrar var Amish, jag och min man har levt som Amish i 40 år men för två år sedan lämnade vi sekten. Vi ville att våra barn (hon har sex barn men bara två hemma) skulle få bättre undervisning och slippa alla problem med droger och sprit som är vanligt bland unga Amish.

Drogproblem, men Amish är ju så religiösa och lever som man levde på 1800-talet?

-Ja, det tror de flesta men så är det inte riktigt.

Hon har ingen utbildning som lärarare, i Ohio krävs inte det vid hemundervisning. Hon får också själv välja skolböcker men en viss koll att barnen lär sig något sker ändå  från statens sida. Några pengar från staten får hon däremot inte.

Jag kollar på skoj om Jonathan kan sin mulitplikationstabell. Matte är inte hans bästa ämne, berättar mamma, och han har vissa svårigheter med 7x8 och 9x7, det verkar som han räknar ut svaren.

Laura  och barnen är klädda i moderna kläder, har mobiltelefoner och ser ut som vilka amerikaner om helst. Stephan berättar att han vill bli pilot, en fullständig omöjlighet för en Amish. Att bryta sig loss har dock varit mycket svårt, sekten försökte länge hålla dem kvar men har nu gett upp. Barnen har mist kompisar men umgås ändå med en del Amish.

När vi skiljs frågar Laura om hon får be för mig. Jag blir rörd och visst får hon det!

Dagens löpning hörde till de tuffare, Backarna har blivit brantare, ibland så branta att det knappt gick att knuffa kärran. Småvägarna var bitvis grusvägar men mycket vackra. Möjligen blir det ännu värre när jag imorgon kommer in i Pennsylvania.

En jacuzzi på hotellrummet. Den fick stå oanvänd, skulle bara känna mig fånig i den. Tur att det också fanns dusch och badkar.

Dagens distans till East Liverpool; 57 km

Keep on running!

Det finns några delstater (de rödmarkerade + Alaska och Hawaii) jag ännu inte sprungit i  under mina olika löpnigar i Amerika. Kanske blir det ett uppsamlingsheat så jag kan bocka av kontinnenten.

Idag hade jag min kortaste dag av av alla, 39 km. Vad skönt, då kunde jag riktigt njuta.

I Amerika gillar man glass. Det gör jag med och idag frossade jag riktigt i glass. Äntligen har värmen också kommit så glass var perfekt. Och vilken glass sedan- hemjord och serverad i frostigt glas.

Isac Miller Inn i Magnolia (1 000 invånare), Ohio. I mitt frostiga glas av storlek medium fanns chokladglass med pekannötter. Bara 2 dollar för glassen. Mannen i rött i bakgrunden borde nog inte ha beställt  in en large portion glass!

Väldigt amerikanskt, en banana split. Bilden från DQ i Corrallton (3 000 invånare), Ohio. Drygt 4 dollar för glassen men jag fick pensionärsrabatt med 10  procent.  Senare på kvällen blev det 30 procents rabatt på Wendys.

Backigt, jobbigt men vackert.

HÄR en artikel från lokaltidningen i Delphos, Ohio.

Dagens distans: 39 km

Keep on running!

Jag får många kommentarer kring min vigselring. Att vara gift uppfattas som positivt i Amerika. Och har du många barn är det toppen.

Att springa över Amerika är en omöjlighet för de flesta männsikor. Så det jag gör är kanske lite av the American Dream?

Ibland undrar jag varför amerikanen i gemen är så vänlig mot mig. Jag har knappt stött på en enda otrevlig person, ja det ska väl då vara en och annan polis. Nej, folk är faktiskt extremt vänliga. Men jag börjar ana varför. I deras ögon måste jag representera the American Dream. Dom gillar vinnare och personer som satsar 100 procent på något, oavsett vad. Vem som helst kan nå toppen, ja till och med bli president, om man bara vill och satsar hårt. En ganska skön inställning som vi inte har så mycket av i Sverige.

Men det är inte bara min löpning som går hem här. Dom sväljer mig som person med hull och hår. Här något jag får positiva kommentarer kring:

• Vigselringen. I Sverige har aldrig någon sagt ett ord om att jag är gift. Att vara gift är varken positivt eller negativt hemma men här uppfattas det som något bra. Och att dessutom ha fem barn med samma kvinna, ja det är super.
• Åldern. Här tituleras jag sir. Man visar mer respekt för äldre och det är fler äldre som jobbar eftere pensionen, inte bara för pengarna utan för att deras erfarenhet anses värdefull. När amerikanen hör att jag är 71 år blir det alltid förvånade miner och glada tillrop.
• Vit europé. Att komma från Europa och inte minst från Sverige, tror jag är en fördel. Är övertygad om att en svart person inte hade fått samma stöd och kanske inte heller en vit amerikan.
• Den välbeställde luffaren. Först tror folk att jag är en luffare som sover ute. När de snart inser att jag springer från motell till motell verkar de bli lättade. De vill verkligen att jag ska ha det bra.

• Mitt USA-intresse. Nu är det inte så att jag babblar vitt och brett om min löpning, ligger faktiskt väldigt lågt. Nej, jag är intresserad av människorna jag möter, vill höra deras historia och att de berättar lite om sin egen stad. När de märker att jag verkligen är intresserad blir det ofta väldigt bra samtal. Och när de förstår att detta är mitt sjunde löp över USA förstår de att jag nog är rätt intresserad av deras land.
• 
• En Amishgård utanför staden Bolivar i Ohio. Observera den gula varningsskylten.

Ohio är långt ifrån platt, de två senaste dagarna har det varit rätt tufft med många, långa och branta backar, värre blir det när jag snart når Pennsylvania och Appalacherna. Löpningen går hyggligt men borta är storformen.

Ohio är också lummigt, vackert, ja lite av ett paradis. Det är så fridfullt, trots mycket trafik och dåliga vägar. Det är vår, träden är utslagna och syrenerna blommar. Amishfolket bidrar till fridfullheten.

Jag möter det ena hästdragna ekipaget efter det andra, går åt sidan eftersom hästarna är rädda för min joggingvagn. Deras små gårdar är så vackra, mycket hästar som går och betar. Idag pratade jag med två 16-åringar från en sådan gård. De var lite nyfikna och frågade var jag startade min löpning. När jag sa Los Angeles frågade den ene pojken om det var i USA. Amish har egna skolor och kunskapen om det egna landet verkar inte så god. Pojkarna rökte pipa, dolde piporna för mig. När jag ser Amish på stan är de alltid prydligt klädda i sina 1800-tals kläder, dessa grabbar såg ovårdadde ut och hade dåliga tänder.

Dagens distans från Wooster till Bolivar: 49 km

Keep on running!