Grubbens trappor består av 100 steg. Dagens program bestod av jogg & rörlighet, löpskolning, trappträning, korta intervaller och Borsovhopp.

Jag som trodde jag var någorlunda vig. . . Idag fick jag veta sanningen: jag kan inte hoppa jämfota uppför en trappa, jag kan inte hoppa på ett ben och jag kan inte balansera på ett ben och samtidigt ta tag i det andra.

Jag kände mig som en 100-åring när jag idag tränade tillsammans med ett gäng medelålders motionärer under ledning av Mattias Sunnerborn, en av Sveriges bästa friidrottsveteraner. Det var ”08Fri Masters” som hade gratis utomhusträning vid Grubbens trappor på Kungsholmen. Vi var ett gäng på tio personer som hoppade och sprang uppför dessa 100 trappor, vi hade rörlighetsövningar nere vid dammen och vi sprang intervaller i backarna i parken.

Att jag är så osmidig kom som en total överraskning. När andra klarade två trappor i jämfotahopp klarade jag inte ens en trappa. Och vänster ben klarade inte enbenshopp på plan mark. Jag blev alltid klart sist i ruscherna uppför trapporna, var rädd för att snubbla. Det var bara på intervallöpningen jag kunde hänga med någorlunda.

Knäckt? Nej det här måste jag göra om nästa fredag. Efteråt kändes det jätteskönt; äntligen hade jag tagit i och inte bara lufsat en massa mil. Jag rekommenderar den här träningen som sker varje fredag 12-12-30. HÄR kan du läsa mera om upplägget. I maj startar man träning på Stadion och där ska jag också försöka vara med.

Keep on running!

Klart! Nu har jag sprungit på praktiskt taget varenda gata inom Bromma stadsdelsområde. Efter 13 hel- eller halvdagar, 40 mil på ca 500 gator var "fienden" nerkämpad. I bakgrunden Ulvsunda kvarn intill Bromma flygfält.

Keep on running!

Vid Kyrksjön i Norra Ängby, Bromma har jag aldrig varit. Kanske inte så konstigt eftersom denna oas ligger lite undanskymd.

Nu återstår bara Södra Ängby. Sedan har jag sprungit cirka 40 mil på 500 gator inom Bromma stadsdelsområde.

Oj, oj, Bromma var mycket större- och vackrare- än jag trodde. Idag var jag inne på Dag 12 i denna "erövring" av ett helt stadsdelsområde. Bromma har 535 gator, 24 stadsdelar och här bor drygt 60 000 människor, alltså ungefär som på Östermalm och Norrmalm men betydligt mer utspritt.

Imorgon torsdag tar jag sista biten, Södra Ängby. Det är nästan omöjligt att ta alla gator men jag gissar att jag sprungit på cirka 500 och då ofta hela gatans längd och ibland flera gånger på samma gata. Jag har haft en gps med mig, skrivit upp alla gator jag varit på (omöjligt att komma ihåg annars) och också gjort grovresearch hemma vid datorn.

Eftersom jag startat och avslutat från bostaden har det blivit mycket "dölöpning" ut och hem från Bromma. Skulle man mäta alla gator på google maps tror jag inte det skulle bli 40 mil. 

Jag trodde jag kände till Bromma hyfsat väl. Pyttsan!

Hugleiksvägen mellan Beckomberga och Blackeberg. Vem  mer än en galen joggare springer på sådana här undanskymda smågator? De flesta av villorna i Norra Ängby är från 30-talet, ganska enkla och små. Villorna med en övervåning på ca 60 kvm och en lika stor inredd källare brukar gå för 6-7 miljoner kronor.

Längs Bällstavägen inte så långt från Beckomberga och Bromma kyrka ligger fem runda hus.

Nya vackra tvåvåningsvillor och radhus i tegel på Martebogtan i närheten av Beckomberga.

Blackeberg var en positiv överraskning, vackert område men mindre än jag räknat med. Det som gör området så charmigt är den blandade bebyggelsen, att terrängen är kuperad, ett slingrigt gatunät och att man sparat mycket av naturen. Påminner lite om Högsbotorp i Göteborg.

Ljunglöfska slottet i Blackeberg. Detta var sommarnöje för snusfabrikör Knut Ljunglöf. I bakgrunden Mälaren.

Dagens utflykt i Bromma mätte totalt 40 km. Syndade med att ta tunnelbanan hem.

Keep on running!

Pernilla Otto i mål efter 37 mil och bara några timmars orolig sömn under tre nätter. Foto: Fredrik Forsström.

Spännade läsning om en ultralöpares vedermödor- och glädjeämnen.

Nej, det räcker inte bara med vilja. Men med järnvilja kommer man långt. Pernilla Otto kom 37 mil på 3 dagar, Scott Jurek kom tio gånger längre men på 46 dagar. Och båda slog rekord.

Går det att jämföra en av världens bästa ultralöpare med en glad svensk motionär inom samma gebit? Ja, det tycker jag. Likheterna mellan Scott Jurek och Pernilla Otto finns där även om Pernilla aldrig skulle drömma om att bli jämförd med denne ikon inom ultralöpning.

Samtidigt som Pernilla sprang Mälaren runt och ville slå sitt personliga mängdrekord på 100 miles läste jag boken om Scott Jureks försök att slå hastighetsrekordet på Appalacherleden.  Boken gavs ut ifjol och är väldigt spännande. Man får veta det mesta om vad som driver en ultralöpare till att nära ta kål på sig själv, något som  för de flesta (även mig) är obegripligt.

Jag följde Pernillas rekordförsök på Facebook där hon och coachen/följebilschauffören Fredrik Forsström la ut videosnuttar och rapporterade hur det gick. I mina ögon har Pernilla utfört en bragd. Hon gav sig sjutton på att springa minst 200 miles (32 mil). Hon klarade det på 61 timmar och 37 minuter. När hon vid midnatt i söndags knäppte av klockan på Gullmarsplan hade den stannat på 66 timmar och 31 minuter. Hennes tur runt Mälaren inklusive några felspringningar blev ca 37 mil. Hennes distansrekord på 20 mil och 30 timmar var slaget.

En golgatavandring? Nej, men inte problemfritt. Pernilla har rapporterat om magproblem, lite sömn, svettningar under natten, en felspringning men annars varit vid gott mod. Mycket vad hon beskriver känns igen från Scott Jureks resa som dock var i en annan division, Han hade t ex inga asfaltvägar utan fick ta sig fram i eländig terräng, upp och ner i det ena bergsmassivet efter det andra. Denne magre löpare, tillika vegan tappade hela åtta kilo. Måste vara mer än 10 procent av kroppsvikten, låter farligt.

Jag tror Pernilla fått en och annan långlöpare att fundera; skulle inte jag kunna göra något liknande? Själv har jag blivit sugen på att springa Mälaren runt (jag gjorde det 2013 på sex dagar och utan suport). Skulle jag också kunna göra det på tre dagar? Tveksamt, har aldrig sprungit längre än drygt åtta mil på en dag. Men så är det det där med viljan . . . 

HÄR kan du läsa hennes racerapport.

Keep on running!    

Pernilla Otto började i fredags sin 345 km långa ensamlöpning runt Mälaren. Här är hon på väg mot Årstafältet och när dagen är över ska hon ha nått Eskilstuna tolv mil bort.

Under mina coast to coast brukar det bli 35-40 mil per vecka. För en ultralöpare är det småpotatis- 50-åriga Pernilla Otto gör samma distans på tre dagar.

Folk brukar kategorisera mig som en ultralöpare. Men det är jag inte, däremot maratonlöpare, ja kanske en äventyrslöpare. Jag har aldrig sprungit längre än drygt åtta mil och skulle defintivt inte klara vad Pernilla Otto nu gör.

Hon ägnar sig åt ultralöpning som defintionsmässigt är distanser längre än ett maraton, det vill säga längre än 42 km. Ultralöpare brukar säga att de vill testa sina "mentala barriärer". Och hörde jag inte det det uttrycket nämnas imorse när Pernilla klockan 07.00 satte av från Gullmarsplan mot Eskilstuna?

Jag hängd på någon km.

-Så här långsamt går det. Men mot slutet av dagen kommer jag tycka att det är ett snabbt tempo, skrattade hon.

Pernilla tillhör inte dom mest garvade ultralöparna. Det längsta hon sprungit är 20 mil på 30 timmar. Så hennes 345 km Mälaren runt som avslutas på söndag kväll blir det klart längsta. Skulle hon lyckas, ja då är det en makalös prestation. Vädret är dessutom inte det bästa; blåsigt och ganska kallt.

Skälet till att hon valde just att springa runt Mälaren är att distansen är cirka 200 miles, samma som hon egentligen skulle ha sprungit under ett ultralopp nu till helgen men loppet ställdes in. Pernilla har en följebil (Fredrik Forsström), planerar att sova hos bekanta några timmar och väntas tillbaka till Gullmarsplan sent på söndag kväll. HÄR kan du följa henne.

Keep on running!

PS

2013 sprang jag Mälaren runt men behövde sex dagar på mig

 Säcken med 40 liter planteringsjord vägde 7 kg, samma vikt som en 4-åring.

Julgranar, stegar, matkassar, lingon, ved . . . Det mesta kan transporteras i en baby jogger.

Idag fick jag ett perfekt transportuppdrag; trädgårdgruppen i min bostadsrättsförening behövde planetringsjord till gården och AB Björntransport ryckte.ut. På starka ramar och hårt pumpade däck rullades en stor säck jord hem från Plantagen i Ålkistan. Det trehjuliga ekipaget formligen flög hem i den starka medvinden.

Keep on running!

Protesterna mot att bebygga "Fågelskogen" i Nockebyhov har bantat projektet något men de närboende har inte gett upp trots att detaljplanen nyligen fastställts.

Så här är det tänkt att de 17 tämligen exklusiva bostadsrättshusen längs Tyska Bottens Väg ska se ut.

Bromma växer, men inte utan protester. Det naggas i kanterna på det ena lilla skogsområdet efter det andra..

Brommaprojektet gick idag in på sin åttonde dag och nu var det Nockeby och Nockebyhov som "intogs", vackra och exklusiva områden där ingen höjer på ögonbrynen när en Lamborghini eller Tesla kommer susande. Jag sprang gata upp och gata ner i detta backiga och vackra område med utsikt över Mälaren. Jag såg flera små skogsdungar med tallar och kunde konstatera att det byggs en hel del i området.

Vem vill inte bo här? Det som byggs är företrädesvis exklusiva bostadsrätter, man bygger i den lilla skalan, i regel i tegel eller puts. Som utomstående tycker jag det ser fint ut och upprörs inte, annorlunda för dom som bor här.

I skogen på Ferievägen, inte långt från Ängbybadet byggs 49 bostadsrätter.

Nybyggt seniorboende för 55+, bostadsrätter naturligtvis. De vackra husen ligger vid Nockebybanans ändhållplats och granne med Sankta Birgitta kyrka. Även här fick ett litet skogsparti stryka på foten.

Alla bor inte lika flott. Bilden från Ängbybadets camping där man kan bo året runt.

Mobila basketkorgar är en vanlig syn på villagatorna i Bromma. Bilden från Kvarnstugevägen.

Min tur blev lång, totalt 38 km. När jag närmade mig Brommaplan föll jag för frstelsen: i strid mot SL och Folkhälsomyndigheten tog jag tunnelbanan hem. Jag kände mig som en syndare bland en handfull passagerare. Dessbättre fick jag inte höra från föraren:

-Du pensionär med rollator i mittenvagnen ombeds stiga av!

Keep on running!

Ålstensgatan 40 i Ålsten där statsminister Per Albin Hansson flyttade in som första boende. Huset är på 127 kvm med inredd källare. Längs gatan ligger tio funkisradhus med sammanlagt 80 lägenheter, alla byggda i början på 30-talet och numera K-märkta. Just Per Albin-huset är bland de finaste och observera den vackra rundningen som gör huset extra unikt. Märkligt nog är det tio olika bostadsrättsföreningar.

Det enda positiva man kan säga om pandemin är att den satt fart på mitt löpande. Sällan har jag sprungit så mycket på hemmaplan och sällan har jag sett så mycket.

Ja, de senaste fyra veckorna har varit helt galna. Även om vi pensionärer har mycket tid för löpning har det känts som om att det nu fiunnits oceaner av tid. Man kan ju inte sitta hemma och uggla, gymmen bör jag inte besöka, handla bör jag heller inte göra så det är löpning nästan för hela slanten.

Bättre och bättre dag för dag, höll jag på att säga. Det där med att "inta" olka stadsdelar passar perfekt. Jag får se så enormt mycket och jag gissar att det nog inte är så många Stockholmare som varit på varenda gata inom t ex Bromma stadsdelsområde där jag just nu springer.  Jag har kanske betat av drygt en tredjedel av detta stora område under fem dagar och sprungit på 200-300 gator. Håller inte räkningen på antalet gator, däremot antalet kilometrar. Det blir mycket dubbelsspring och ibland missar jag några gator.

Tidigare har jag tagit Kungsholmen och Södermalm. Om det blir något nytt område efter Bromma, låter jag vara osagt. Det får vara någon måtta på galenskaperna. De senaste fyra veckorna har jag sprungit 155, 141,196 respektive 172 km.

Kristofferskolan är rena idyllen och ligger på kullen i Åkeslund invid Brommaplan. Här har jag aldrig varit. Skolan bygger på Waldorfpedagogiken och här kan man gå från 1:a till 12:e klass.

Dagens expedition i Ålsten, Höglandet, Olovslund och Abrahamsberg mätte 34 km t/r hemifrån.

Keep on running!