Nu kan det få börja regna igen. Idag inköptes en ny och fin regnjacka som jag gärna vill testa.

Jag har anlänt Vänersborg där jag stannar två dagar på lyxiga Quality. Hotellet är granne med en stor gymkedja där hotellgästerna får träna fritt. Det blir ett besök där på lördag.

Idag fredag passade jag på att springa till grannstan Trollhättan och handla några löpartröjor och regnjackan. Har ännu inte sett så mycket av de två städerna men förstaintrycket är gott; vackra.

Trollhättan, Rune Larssons hemstad. Bilden från Karl Johans torg där man varje år har en temaplantering, i år Floras Blomsterhandel som firar 100 år.

Dagens distans: 47 km

Keep on running!

Observera vägskylten med 21 % lutning. Brudfjällsvägen sista milen fram till Håverud är den brantaste väg jag någonsin sprungit under mina 40 år som löpare. Några backar var så branta att det knappt gick att skjuta joggingvagnen uppför.

Ösregn, motvind, fruktansvärda backar, kallt, dyblöt, ingen regnjacka och en distans på 69 km. Hur det gick? Alldeles utmärkt!

De yttre förutsättningarna var inte de bästa under dagens löpning mellan Bengtsfors och Brålanda. Jag får bita ihop, skrev jag igår. Och visst fick jag bita ihop, dagen blev tveklöst den hittills tuffaste. Jag var därför lite förvånad att det ändå fanns krafter kvar när jag vid 21-tiden äntligen nådde hotellet i Brålanda. Gissar att jag kunnat springa någon mil till.

Den bortappade regnjackan gjorde att jag frös. När det återstod två mil bytte jag kläder i en av Västtrafiks busskurer. Halvnaken stod jag där och viftade bort bussar som stannade för att ta upp luffaren. Aldrig trodde jag att jag skulle behöva använda mina tajts, mössa och vantar. Mycket i packningen blev blött och alla kläder fick tvättas på hotellet.

Det känns lite som jag nu nått "civilisationen". Plötsligt började min telefon att fungera, jag har bra täckning och kan surfa och lyssnas på radio. Jag var annars på väg att skaffa ett Telia betalkort för att få optimal täckning. Det känns också som jag är hemma, jag ser Västtrafiks blåa bussar, ser skyltar där det står Uddevalla etc. Och imorgon når jag Vänersborg och därefter Mölndal (Göteborg), rena hemlandstonerna.

Slussningen, akvedukten och de vackra omgivningarna lockar stora skaror turister till Håverud. En kort stund tittade solen fram.

Keep on running!

Dalsland blev mitt 14:e landskap.

Hittills har allt gått på räls. Men idag inträffade en malör- jag råkade tappa min regnjacka, som föll ur vagnen.

Egentligen är ingen större skada skedd men förargligt eftersom vädret nu slagit om och jag kommer att behöva jackan de närmaste dagarna. Får inhandla en ny när jag kommer till Vänersborg på fredag.

Man kunde tro att landskapet skulle vara mera lättsprunget nu när jag lämnat Norrland och norra Svealand. Men landskapen Värmland och Dalsland är väldigt kuperade. Dalsland har många sjöar som förbinds med Dalslands kanal och jag ser kanotister överallt, inte minst i Gustavsfors där jag stannade til för lunch.

Snabbare trehjulingar än min.Mellan Årjäng  och Bengtsfors kan man trampa dressin. Bilden från Gustavsfors.

Morgondagen till Brålanda kan bli besvärlig; motvind, regn hela dagen, ingen regnjacka och 65 km. Får bita ihop. Behållningen blir kanske akvedukten i Håverud.

Dagens distans Årjäng-Bengtsfors 53 km.

Keep on running!

Hjortronsylten framme i Stockholm. Och alla burkarna är hela.

Min hjortronplockning fick ett lyckligt slut. Idag kunde min fru hos postombudet i kvarteret hämta ut ett paket med hjortronsylt.

Det var i lördags jag lämnade in paketet på ica i Mora. Leveransen tog alltså fyra dagar. Långsamt? Jag vet inte. Men frågan är om jag vågar göra om motsvarande sändning, nu med färska blåbär, när jag kommit till Småland. Risk finns kanske att bären jäser. Det är bara att hoppas att det finns blåbär i Stockholmstrakten när jag är hemma i mitten av augusti.

Storgatan i Arvika.

Arvika, där jag nu befinner mig, är en riktigt vacker stad. Och större än jag trodde, totalt 26 000 invånare i hela kommunen. I stadskärnan finns en hel del äldre bebyggelse. Stan är känd för sina många översvämningar men kanske har man lyckats lösa problemet genom att bygga ett översvämningsskydd mellan Kyrkviken och Glafsfjorden.

Dagens löpning 47 km. Imorgon Dalsland!

Keep on running!

Det ösregnar och luffaren intar en sen lunch i en busskur.  Nallade ägg och smörgåsar från vandrarhemmets frukostbord men ärligt köpt nyponsoppa för pantpengar smakade gott. Luffaren har räknat ut att alla burkar och petflaskor han plockar kommer ge honom inkomster under Holgerssonturen på lite över 2 000 kronor.

Kontrasterna är lite av grejen under ett sådant här löp. Livet ute på vägarna kan vara hårt. Men vid framkomsten till hotellet kan lyxlivet börja.

Så var det i alla fall idag. Jag slapp campingstuga och vandrarhem och kunde se fram emot lyxiga Clarion i Arvika med storslagen och gratis kvällsbuffé. Men resan dit var ett slit, igen mycket backigt, ösregn de sista timmarna och till råga på allt en sk vajerväg. Dessa vägar där 100 km/tim råder är farliga för fotfolket, idag dock lite trafik och jag stannade vid möten.

Jag känner mig lite som en maskin. Hittills har jag inte tvivlat på att nå målet, stänger in mig i en bubbla och gnatar på i lugn takt. Det mesta har jag ju faktiskt varit med om och det känns tryggt. Ett knep är att hålla fast vid rutiner, inte slarva, göra bästa möjliga av situationen och inte ta några onödiga risker. Låter tråkigt och präktigt men det är vägvinnande.

Hade inte räknat med denna vajerväg. Fanns inga alternativvägar, dessbättre lite trafik och mestadels vajerlöst närmast mig. Är ändå förvånad att fotgängare och cyklister får vara här.

En klar miss under detta löp är att jag inte bytte teleoperatör. Hallon (3) fungerar utmärkt i Stockholm men har varit mer eller mindre värdelöst norr om Gävle. Jo, ibland kan jag ringa men surfa är hopplöst. Det är först när jag kan koppla upp mig på hotellens wifi jag får internetkontakt. På lunchrestauranger får jag snällt be om wifi, långt ifrån alla har, och man verkar ofta förvånad när jag frågar. Helt klart skulle jag ha Telia.

Under löpningen lyssnar jag mycket på nerladdad musik och jag har lyssnat på i stort sett alla Sommar i P1. Men skulle jag få för mig att lyssna på nyhetssändningar och icke nerladdade program, ja då är det kört.

Hotellet här i Arvika är så bra att jag stannar två nätter och avbokade hotellet i Årjäng, får fixa distansen med en bussteve. Nu väntar några dagar med regn men så länge det är varmt är det inga större problem.

Idag sprang jag 56 km och har nu sprungit totalt 217 mil, ett snitt på 57 km per dag. Är inte skadad, är inte sliten och har inga kännigar.

Keep on running!

Backarna mellan Munkfors-Sunne var kilometerlånga, fullt i klass med vad jag mött i USA. Det var inte planerat att springa här och omvägen över Munkfors förlängde rutten med 15 km tillttotalt 70 km.

Mitt körschema har följts till punkt och pricka. Men idag var jag lite vild och busig och föll för frestelsen att springa en del av Klarälvsbanan.

"Blir det Klarälvsbanan ner till Karlstad?", frågade signaturen Mats här på bloggen. Nej, svarade jag. Men visst blev det Klarälvsbanan! Efter att ha passerat Uddeholm dök skylten upp (kom som en överraskning, borde ha känt till att denna cykelled på en nedlagd banvall startar just i Uddeholm). Dessutom har jag sprungit leden tidigare, då tillsammans med min bror Jan på rolerblades.

Det var ett bra val. Leden längs Klarälven är underbart vacker men man borde röja mer sly så att man bättre  ser den mäktiga och slingrande älven Att som jag nu gjorde springa medströms är perfekt. Det kändes som att jag flög fram de ca tre milen ner till Munkfors. Vågade inte stanna eftersom myggen var aggressiva. Priset jag fick betala var en rejäl omväg. Jan hade nog gillat leden som fått bättre asfalt, han skulle klassa underlaget som "tysk kvalitet".

Just nu bor jag på ett STF-vandrarhem i Sunne. Imorgon bär det av till Arvika och äntligen blir det ett finhotell.  Inga omvägar, jag lovar.

Branta nerförssbackar är lika dåligt som branta uppförsbackar.

Keep on running!

Tiomilaskogen eller Malungs finnmark är ett område som ligger på gränsen mellan Dalarna och Värmland och som beskrivs som Sveriges sydligaste vildmark. I detta område sprang jag cirka 7 mil. HÄR en video.

Matsalen på hotell Monica i Hagfors hade precis stängt när en uthungrad luffare anlände.

-Inga problem, vi bjuder dig på kalops, säger den vänliga personalen.

Det var nog den största ynnest som visats luffaren under detta Nils Holgerssonlöp. För nog var jag hungrig efter dagens 71 km löpning i den mest ödsliga terräng jag sprungitit. Konstigt att den finns här och inte i Västerbotten eller Lappland där jag nyligen varit.

Helt uthungrad var jag dock inte. Idag hade jag med med rikligt med mat och dryck i kärran och lunchen intogs efter exakt 42,195 km på en sten i en liten bäck. Där satt jag och åt min pastasallad och vilade fötterna i det kalla vattnet samtidigt som jag slog ihjäl en och annan broms.

Det var som natt och dag jämfört med igår. Att få i sig tillräckligt med vätska är otroligt viktigt. Jag kollade också pulsen då och då och den var normal. Visst var det backar i Tiomilaskogen men det gick ändå mest nerför. Ett fantastiskt vackert område och knappt en enda bil.

Äntligen Värmland! "I norra Värmland finns inte annat än stora enformiga skogar,genom vilka Klarälven slingrar, smaloch rik på forsar. Här och där syntes en kolmila, ett svedjefall eller ett par låga skorstenlösa stugor där det bor finnar. Men i allmänhet har skogen en sådan utbredning, att man kan tro sig vara långt uppe i Lappland". Ur Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Ja, nog är det ett vilt område jag passerat. Har du hör talas om likstänger? Det är trästänger man förr i tiden bar de döda i Västra Finnmarkens ensligt liggande byar till farbar väg mot Tyngsjö kyrkogård. Längs vägen fanns ett litet "hus" med dessa fridlysta minnesmärken.

Boden med likstänger.

Morgondagen till Sunne kan bli tuffe eftersom det inte finns några matställen längs vägen. Därefter Arvika, Årjäng, Bengtsfors, Brålanda och Vänersborg.

Keep on running!

Västerdalälven vid Äppelbo. "Pojken sprang ifrån dem fram till älvbrinken för att kunna se ner på älven, som flöt i en bred fåra djupt under honom. Helt nära gick en landsväg ner till älven, och de resandes färdades över denna på en färja. Detta var nytt för pojken, och han hade roligt av att se på det, men helt plötsligt kom en förfärlig trötthet över honom". Ur Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Skenande puls och oförklarlig trötthet. Dagen blev den hittills tyngsta under Holgerssonlöpet men Coca-Cola mot slutet gav nya krafter.

Möjligen var det vätskebrist som däckade mig idag. Mina första 39 km till Vansbro utan restaurang längs vägen blev så jobbiga att luffaren tvingades lägga sig i gräset och sova. Då stannade en bil till och en kvinna klev ut och undrade om jag mådde bra.

-Ingen fara, jag mår prima, ljög jag.

Att pulsen rusat upp till 150-170 trots lättjogg har hänt en gång tidigare. Då var det också vätska som fattades. Idag hade jag bara vatten så jag drack för lite. Framme i Vansbro drack jag mängder av cola, maskinen gicki gång och allt blev normalt igen.

Morgondagen till Hagfors i Värmland kan också bli besvärlig- en dryg 6-milare utan restaurang. Men nu är kärran lastad med cola, nyponsoppa, bra lunchmat och choklad. Så jag ska nog nå hotell Monica ändå. Förresten, varför tro ni hotellet heter så?

Keep on running!