Troligen var det ett plötsligt blodtrycksfall kort efter avslutat lopp som fick mig att tuppa av. Ambulans tillkallades och här tar man just blodtrycket på mig. Jag slapp att åka med ambulansen men löparklubben ordnade transport tillbaka till mitt hotell och tog väl hand om mig.

Distansrekord och en delad tredjeplats i helgens backyard ultra i Hultsfred. Men det var ett lopp med ambulans och näradödenupplevelse.

Allt gick så bra och tiden bara rann iväg. Den 6,7 km långa grusbanan längs sjön Hulingen var vacker och lättlöpt. I ett backyard ska varven klaras under timman, gemensam start varje heltimma och klarar man inte tidsgränsen är man ute. Alltså ett rent uthållningslopp och lite tjuv- och rackarspel.

På grusvägarna låg fågelspillning från gässen. Allt efter varven förflöt blev visitkorten allt plattare av våra löparskor. När skymningen kom smygande slog vitsipporna ihop sig, små svarta sniglar dök upp och när gatlyktorna tändes dök bruna bamsiga diton upp. Inte ens hundägarna hade vett att vara ute då. Som du hör, man gör inga djupsinnigare reflektioner under ett ultra. . .

Mina fötter trummade på oavbrutet. De första 8-10 timmarna kände jag ingen trötthet vilket förvånade. Några löpare gick kortare bitar men själv tog jag knappt ett gångsteg under denna min andra backyard ultra. Förbannade varje gång att varven egentligen gick lite för snabbt- hade vid varje varvning drygt tio minuter för vila och påfyllning av energi. Det är en konst att springa riktigt långsamt.

Klart för start! Många kvinnor och påfallande många lite äldre löpare i startfältet. HÄR resultatlistan.

Gunilla Franzén, 77, och som sprungit många ultralopp, kämpade sig runt 3 varv. Hon gillade den gemytliga och lite familjära stämningen runt loppet.

Vi var 44 startande, rekord för arrangerade Hultsfreds LK. Ultralöpning är på kraftig frammarsch i Sverige och diciplinen lockar inte minst kvinnor.  Banrekordet i Hultsfred är just 15 varv och vid ett tillfälle slank det ur mig:

-Jag ska springa 15 varv.

Och kanske, kanske hade jag mäktat med det om inte ... I Göteborg, någon månad innan, hade jag gjort 12 varv, nu var siktet att springa lite längre.

Efter varv 13, ett varv jag sprang med lånad pannlampa, hade jag bara 6-7 minuter för vila i depån.Föga anade jag då att katastrofen snart skulle inträffa. Vid varv 14 var vi fyra kvar och jag kom in som trea och hade bara 3-4 minuter för vila. Tänkte bryta men gick ut till starten för ett 15:e varv. Blev dock upplyst om att den ende återstående mannen i loppet, han som legat efter mig hela tiden, var kapabel för flera varv till.

Sagt och gjort, jag bröt. Ett klokt beslut eftersom jag knappast skulle klara varvet under timman. Katastrofen skulle inträffa 10 minuter senare.

I depån i klubbhuset kändes allt ändå ganska bra. Det här var ju nytt distansrekord för mig. Som 74-åring får jag vara nöjd med att ha sprungit nästan tio mil. Det här var också första gången jag vågade testa gränserna. Men efter att ha suttit stilla på en stol i tio minuter började jag plötsligt må illa. Arrangörerna hämtade en papperskorg jag kunde kräkas i. Jag kräktes dock inte men var nära att svimma.

-Du var inte nära, du var helt borta, likblek, munnen var vidöppen, vi var jätteoroliga och tillkallade ambulans, berättar Karin, en av funktonärerna. Hon pysslade om mig, körde mig tillbaka till hotellet och lämnade mig inte förrän jag var inne på rummet.

Så här efteråt är jag tacksam för att arrangörerna tog saken på så stort allvar. Själv skämdes jag nästan för att ambulans behövt tillkallas och skämtade bort det när jag piggnat till. Har senare förstått att det inte är helt ovanligt med blodtrycksfall inom ultralöpning men att det sällan är farligt.

Kurt Gustavsson hade ett finger med i allt och sprang också några varv.

Dagen efteråt, på tåget hem mot Stockholm, ringer telefonen.

-Björn, hur mår du?

Det är arrangören Kurt Gustafsson, som undrar. Han har själv råkat ut för samma sak men då under löpning, inte efter avslutat lopp. Efter ett sådant samtal kan man inte annat än må bra!

När jag någon dag senare kollar resultatlistan från DUV, en organisation som med tysk precision för statistik över ultralopp världen över, ser jag att jag faktiskt "vann" loppet. Ja, åldersomräknat naturligtvis. MIna faktiskt sprungna 93,833 km blir då 133,396 km, längst av alla. 

Keep on running!

Norrmannen Otto Gullesen ska springa genom hela Norge upp till Nordkap. Han startar 8 maj och du kan följa hans färd  HÄR.  Och också HÄR (tracker)

Vi sporrar varandra- jag springer från söder till norr i Sverige och han springer från söder till norr i Norge. Sträckorna är ungefär lika långa men hans löp blir mycket tuffare.

Norrmannen Otto Gullesen, 61-årig oljeplattformarbetare med gedigen löparbakgrund, startar den 8 maj sitt livs löparäventyr. På 42 dagar ska han med samma typ av babyjogger som min springa den 260 mil långa sträckan mellan Lindesnes och Nordkap. Jag startar den 23 maj i Smygehuk och hoppas efter 40 dagar och 210 mil nå Treriksröset, eventuellt fortsätter jag ytterligare cirka 20 mil och avslutar i Tromsö.

Likheterna är alltså stora. Otto planerar cirka 6 mil per dag mot mina 5. Men det som gör hans löp tuffare är att han tänker campa varenda dag, jag bor hela tiden på hotell/vandrarhem. Han måste nu kånka med sig en massa utrustning, jag slipper detta.

Han har valt den kortaste vägen till Nordkap men skulle rutten ha gått genom Sverige hade den blivit ca 25 mil kortare.

Otto var nyligen ute och provsprang med full campingutrustning; vagnen väger 10 kilo och packningen 20 (min totalvikt blir knappt 20 kg). Tungt, dessutom är hans sträcka mer kuperad och innehåller också en 8 km lång otäck tunnel utan vägren. Men det som gör hans löp så mycket jobbigare är alla campingnätter som sliter på en redan sliten kropp. Svårt också med hygienen och strömförsörjningen.

Det finns ändå fördelar med hans upplägg. Den största är säkert frihetskänslan- vad underbart att kunna slå nattläger där man vill. Så gjorde t ex Rune Larsson under sitt USA-löp även om han bodde mestadels på hotell. Jag är så beroende av placeringen av hotellen vilket gör min logistik komplicerad, särskilt i Norrland. Varenda dag är inrutad för mig vilket ger en trygghet Fördelen med hans campande är att det blir ett relativt billigt löp. Jag ligger visserligen på flera enkla ställen men hotellnätterna kostar runt 800 kr i snitt. Den tiden är förbi då vandrarhem är billiga.

Det ska bli spännande att följa Otto. Jag hade hoppats att vi skulle kunna träffas någonstans längs vägen, vägarna korsas troligen ändå men det blir svårt att få till ett möte.

_____

Nu är all min lingondricka uppdrucken efter fjolårets rekordsködr på över 50 kilo. Första lingonplocket skedde den 31 augusti i Mehedeby. Trots att jag druckit minst ett glas varje dag räckte drycken hela åtta månader,

Keep on running!

Bilden ljuger, jag var inte alls nöjd efter insatsen i Kungsbackaloppet.

”Gammal man gör så gott han kan, han springer fan så illa.

Hela kroppen rister han, men tiden, den står inte stilla.”

I helgens Kungsbackaloppet, Sveriges äldsta halvmara med anor från 1898, var jag den äldste deltagaren. Av den anledningen borde en 74-åring kanske inte vara så besviken när klockan stannade på 1.53.12. Men målet var 1.45. Kände mig lite som Hasse Alfredson när han var på rymmen från ålderdomshemmet.

Sakta, sakta blir tiderna sämre. Helt naturligt, naturligtvis. Men det trista är att jag också blivit aningen sämre de senaste åren när man räknar om tiderna och tar hänsyn till åldern. Jag hänger alltså snart inte med i konkurrensen bland mina jämnåriga och får allt svårare att ta mig in på mina tiobästalistor på maraton och halvmaraton. För maran är det nog fortfarande rätt lugnt men halvmaran är problematisk. I höstas gjorde jag 1.48.15 i Värnamo och det räckte till en femteplats på Sverigelistan.

Dystert? Nja, först är väl halvmaran inte riktigt "min distans" och det kommer fler lopp. Dessutom var Kungsbacka en blåsig och knixig historia. Banan var inte alls så "flack och lättsprungen", som arrangören påstod.

Det ändå hoppingivande är att uthålligheten inte verkar ha försämrats i sama grad som snabbheten. Jag kan mala på mil efter mil varför stundande Sverigelöp med dagsetapper på 5-6 mil inte bekymrar. Och fortfarande känns ett åttonde USA-löp 2023 realistiskt. Dessutom gläds jag varje dag över att kroppen håller.

Keep on running!

Den 23 maj startar jag mitt Sverigelöp på drygt 200 mil- från Smygehuk i sydligaste Skåne till Treriksröset i nordligaste Lappland. Går det bra avslutar jag i Tromsö, Norge.

Hela Sverige på 40 dagar. Sverigelöpet på 200 mil blir mitt nästa löparäventyr, långt men betydligt kortare än mina USA-löp eller fjolårets Nilsholgerssonlöp.

Coronaläget i världen tvingar mig att för andra året i följd ställa in ett planerat coast to coast. Det skulle ha blivit mitt åttonde men nu får det ske nästa år då jag är 75. Då tänkte jag starta med Boston Marathon (yngst i åldersklassen) och springa västerut, samma gjorde jag när jag fyllde 70.

Lite förvånad att det inte är längre än cirka 200 mil från Smygehuk till Treriksröset. När jag ifjol följde vildgässen och sprang i alla Sveriges 25 landskap blev sträckan 350 mil. Jag var då dock inte längre norrut än Piteå. Nu kanske jag avslutar i Tromsö och jag är också rätt sugen på att göra en avstickare till Kiruna.

Upplägget blir som tidigare: jag springer ensam 5-6 mil per dag utan suport, jag har all min utrustning i babyjoggern, bor varje natt på hotell/vandrarhem/airbnb och planerar inte för några vilodagar. Det är ett rent egoistiskt löp; jag gör det enbart för mig själv, samlar inte in pengar för välgörande ändamål och söker ingen publicitet. Jag kommer dock att försöka  blogga varje dag och att "undgå" massmedia bli nog svårt.

Smygehuk-Treriksröset är en populär sträcka för motionscyklister. En och annan löpare har också sprungit sträckan, 2018 ultralöparen Daniel Roxvret på imponerande 24 dagar. Han sprang i motsatt riktning (större risk för motvind), hade följebil (pappa i husbil) och var då 32 år. Det löpet var inte helt problemfritt. Det lär inte heller mitt bli.

Keep on running!

Mårten Westberg med den ukrainska flaggan ledde löpardemonstrationen runt den ryska ambassaden på Kungsholmen.

Kritik påverkar alla. Därför tror jag vår lilla löpardemonstration idag hade effekt även om ryssarna inne på ambassaden verkade blunda.

Långdistanslöparen och löparcoachen Mårten Westberg, en idealist som startade Rinkeby Run, uppmanade på Facebook löpare att demonstrera mot kriget i Ukraina. "Vi samlas på Sergels torg, klär oss i gul blå kläder, springer till ryska ambassaden och under 30 minuter springer runt ambassadområdet", skrev han.

Nappade direkt, lät som ett bra initiativ. Räknade med att hundratals löpare skulle ansluta men vi vara bara ett 50-tal som i snöyran lämnade Sergels torg. Väl framme anslöt kanske 25 till men det blev inte den massdemonstration jag hoppades på.

Frågan är hur många som på ambassaden såg oss springa varv efter varv på gångbanorna runt ambassadområdet. Livet därinne verkade ha stannat av, jag såg bara en enda person röra sig därinne, annars var det mest poliser och lite glada hejarrop från allmänheten och tutningar från bilister

Men man ska nog inte underskatta den här typen av aktioner. Droppen urholkar stenen.

Park run i Hagaparken firade sitt 200-hundrade löp och bjöd deltagarna på en egendesignad bakelse. Den frestelsen hjälpte inte- jag sprang på min sämsta tid någonsin, strax under 30 minuter. Tre dagar senare sprang jag utomk tävlan samma bana ca 3 minuter snabbare.

Keep on running!

Här över Lundabron och Umeälven går parkrunbanan. En snabb, platt och vacker bana, som tar en svängom på naturssköna Bölesholmarna.

Grattis Umeå! Ni har skapat en av de bästa parkrunbanorna i Sverige.

Imorgon lördag är det premiär för Broparken parkrun i Umeå, Sveriges nordligaste parkrun. Jag åkte upp från Stockholm för att premiärspringa.

Vilken bra bana man fått till! Den startar mitt i centrum nere vid Umeälven och följer älven motströms upp till Bölesholmarna. Det är mestadels grusväg och premiären kommer att bli toppen- trots vintern är det barmark hela vägen. De medhavda dubbskorna får vila på hotellrummet.

På  hemvägen mötte jag Deri Thomas, parkrungeneral i Sverige, som också var ute på ett testlöp. Han instämde i att banan är toppen. Kanske blir vi ett 70-tal på premiären. Återkommer med en kort rapport imorgon.

Klart till start. Ett 20-tal löpare sprang premiärloppet, en gråmulen dag med någon minusgrad. Snabbast  på de 5 km var Rasmus Nilsson på fina 16.50, själv behövde jag 24.53. Får återkomma med en bättre tid när det blir badbart i Umeälven (jo, man brukar ta ett dopp efteråt, berättade intitiativtagaren Arvid Norin). Detta var mitt 71:a parkrun.

Keep on running!

Glad efter 11 varv (ca 74 km) då bara ett varv återstår. Dagen slutade med totalt 80 km (50 miles). I bakrunden Majornas klubbstuga i Skatås.

Det här var rolig! Backyard verkar vara en tävlingsform som passar mig. I helgen sprang jag min första.

Backyard, vad är det? Du springer en slinga på 6 706 meter, du har en timma på dig, start sker varje hel timma och när bara en löpare återstår är tävlingen över. Det hela kan pågå i evigheter. Britten John Stocker har världsrekordet då han ifjol var ute i 81 timmar och sprang totalt 542 km.

"Bakgårdslångt" i Skatås, arrangerat av min andra klubb Majornas IK, var en lightversion. Vi skulle bara göra max 12 varv och alltså vara ute i 12 timmar vilket innebar 8 mil (50 miles). Mycket, men kanske ingen omöjlighet för mig? Dessutom var det ingen tävling vilket lugnade.

Att springa knappt 7 km på en timma är ju rena lustempot, vanlig gång ligger på runt 5 km/tim. Därför blev jag lite orolig när den 17 man stora gruppen (många kvinnor) satte iväg i ett tempo på 6 min per kilometer, alltså 10 km/tim. Varven gick då på ca 40 minuter och vi kunde vila i depån 20 minuter före nästa start. Jag hängde med två varv i det tempot men förstod snart att det skulle vara mycket smartare att springa långsammare.

Ett nytt varv på gång och vi är fortfarande många kvar. Men till sist skulle det bara bli fyra löpare kvar. Foto: Maria Jacov Börjesson

Järngänget som var ute i tolv timmar och sprang åtta mil. Flera av oss skulle klara längre men själv hade jag bara mäktat med högst något varv till. Mörkret gjorde också att det kändes tyngre. Omgiven av från vänster Robert Aronica, Markus Hyttfors och Johan Gustafsson.

Målet blev nu att istället att sänka tempot så jag fick 10 minuters vila per varv. Den tiden skulle räcka gott för att hinna dricka, äta och byta kläder och skor. I min Lidlkasse i klubbstugan fanns onyttigheter som Coke, wienerbröd, chips, sportdryck och sliskig youghurt. Och så Ritter Sport Romrussin, min favorit. Planen var att bara äta en liten chokladruta per varv. Ultralöpning handlar om diciplin! Mot slutet blev det tandborstning, ett kneep för att känna sig fräschare.

När tempot sänktes gick det helt strålande. Att jag inte längre sprang ihop med andra spelade ingen roll, snarare en fördel. Varv efter varv flöt på och jag hade marginalerna på min sida. Cirka tio minuunter är mycket och jaga blev allt säkrare på att det här skulle gå vägen.

Backyard är en mycket social form av löpning. Man hinner prata med alla och känner sig aldrig frånsprungen, vi samlas ju alltid till återstart varje timma. Och så möter man löparna ständigt längs banan. Alltid lika intressanta att se var på banan man skulle möta tätgruppen. Och det blev nästan alltid på samma ställe, jag sladdade alltså inte.

Banan i Skatås var vacker, fölljde Härrlanda tjärn, hade några småbackar och underlaget var hårt packat grus.I backarna gick jag av rent taktiska skäl. Höll stenhårt på att de backar jag gick i under de inledande varven inte skulle utökas med fler. Det var alltid skönt att veta att snart kom det en gåbacke..

Som blåbär frågade jag ultrarävarna hur man lägger upp ett backyard. Taktiken kan vara lite olika men de bästa brukar göra varven så att de bara har några minuters vila i depån. Mina 10 minuter kändes väldigt betryggande när varven gick så jämnt. På det tolfte och sista varvet tog jag det extra lugnt. Men knappt 1 km före mål klickade jag på mobilen och såg i mörkret att jag bara hade 5 minuter till godo. Tempot höjdes. Jag hann!

Backyard har flera likheter med mina coast to coast; lugnt tempo, många småstopp och att man är ute väldigt länge. Så det kan bli fler. Men att ta ut sig till 100 % är inget som lockar. Tävlingsformen har också fått kritik för att vara en tävling i sömnbrist. Därför tror jag en tävling som Bahlaton runt i Ungern, ett etapplopp på fyra dagar och ca 20 mil, skulle passa mig ännu bättre.

Keep on running!

Klart till start. Speakern, 85-årige Kent Carlén från Björklinge SOK, skall snart släppa iväg 40-talet löpare i Bore Cups säsongsfinal i Björklinge. Cupen är inte som andra löpartävlingar- tävlingen för de sista entusiasterna?

Enkelt, genuint, familjärt. Bore Cup skiljer sig från de flesta löpartävlingar. Det är därför jag återkommer år efter år.

En startavgift på 70 kr, kaffe för en tia, gemesam fika efteråt, enkelhet i allt och där ingen blir sur om varmvattnet i duscharna råkar ta slut. Bore Cup är så lite  flashigt det kan vara, inget jippo men tävlingar med överlag duktiga löpare i alla åldrar. Vi är lite som ett resande teatersällskap, alla känner alla.

När jag kom hem till Stockholm efter resan till Björklinge norr om Uppsala var jag eld och lågor.

-Bore Cup borde ta mig tusan föras in i den svenska förteckningen över immateriella kulturarv, ja in på Unescos lista!

-Har du druckit något mer än rödbetsjuice? undrade hustrun syrligt.

Ja, hon tog ner den endorfinstinne gubben på jorden igen. Men hon gratulerade till den vackra medaljen;  en totalseger i M70 med ett brons och tre guld i deltävlingarna, det var länge sedan. I ärlighetens namn ska dock sägas att min svåraste motståndare, Kjell Björk från Hemlingby LK, i år fått förhinder. Dagens 8 km sprangs på 42.43. Min nya löparklocka angav en medelpuls på 150.

Vallentuna FK knep de två främsta priserna i M70. I Bore Cup har man också en 80-årsklass men där var ingen med i år.

"Mr Bore Cup", Bertil Palmqvist, Bälinge IF. Ingen har sprungit så många deltävlingar som han. Dagens 8 km var kanske lite för kort för denne ultraäv som ifjol på en 6-dagarstävling sprang 408,739 km, svenskt och nordiskt rekord i M75.

Med Spring Tills Du Stupar och nu Bore Cup avslutade uppstår ett litet tomrum. Har inte så mycket inplanerat men halvmaran Kungsbackaloppet i april tänkte jag springa. Och så planerar jag ett långt löp i Sverige igen, typ fjolårets Nils Holgerssonlöp. Återkommer om det. I dessa orostider vill jag hålla mig på hemmaplan.

Keep on running!