Bilden ljuger, jag var inte alls nöjd efter insatsen i Kungsbackaloppet.

”Gammal man gör så gott han kan, han springer fan så illa.

Hela kroppen rister han, men tiden, den står inte stilla.”

I helgens Kungsbackaloppet, Sveriges äldsta halvmara med anor från 1898, var jag den äldste deltagaren. Av den anledningen borde en 74-åring kanske inte vara så besviken när klockan stannade på 1.53.12. Men målet var 1.45. Kände mig lite som Hasse Alfredson när han var på rymmen från ålderdomshemmet.

Sakta, sakta blir tiderna sämre. Helt naturligt, naturligtvis. Men det trista är att jag också blivit aningen sämre de senaste åren när man räknar om tiderna och tar hänsyn till åldern. Jag hänger alltså snart inte med i konkurrensen bland mina jämnåriga och får allt svårare att ta mig in på mina tiobästalistor på maraton och halvmaraton. För maran är det nog fortfarande rätt lugnt men halvmaran är problematisk. I höstas gjorde jag 1.48.15 i Värnamo och det räckte till en femteplats på Sverigelistan.

Dystert? Nja, först är väl halvmaran inte riktigt "min distans" och det kommer fler lopp. Dessutom var Kungsbacka en blåsig och knixig historia. Banan var inte alls så "flack och lättsprungen", som arrangören påstod.

Det ändå hoppingivande är att uthålligheten inte verkar ha försämrats i sama grad som snabbheten. Jag kan mala på mil efter mil varför stundande Sverigelöp med dagsetapper på 5-6 mil inte bekymrar. Och fortfarande känns ett åttonde USA-löp 2023 realistiskt. Dessutom gläds jag varje dag över att kroppen håller.

Keep on running!

Den 23 maj startar jag mitt Sverigelöp på drygt 200 mil- från Smygehuk i sydligaste Skåne till Treriksröset i nordligaste Lappland. Går det bra avslutar jag i Tromsö, Norge.

Hela Sverige på 40 dagar. Sverigelöpet på 200 mil blir mitt nästa löparäventyr, långt men betydligt kortare än mina USA-löp eller fjolårets Nilsholgerssonlöp.

Coronaläget i världen tvingar mig att för andra året i följd ställa in ett planerat coast to coast. Det skulle ha blivit mitt åttonde men nu får det ske nästa år då jag är 75. Då tänkte jag starta med Boston Marathon (yngst i åldersklassen) och springa västerut, samma gjorde jag när jag fyllde 70.

Lite förvånad att det inte är längre än cirka 200 mil från Smygehuk till Treriksröset. När jag ifjol följde vildgässen och sprang i alla Sveriges 25 landskap blev sträckan 350 mil. Jag var då dock inte längre norrut än Piteå. Nu kanske jag avslutar i Tromsö och jag är också rätt sugen på att göra en avstickare till Kiruna.

Upplägget blir som tidigare: jag springer ensam 5-6 mil per dag utan suport, jag har all min utrustning i babyjoggern, bor varje natt på hotell/vandrarhem/airbnb och planerar inte för några vilodagar. Det är ett rent egoistiskt löp; jag gör det enbart för mig själv, samlar inte in pengar för välgörande ändamål och söker ingen publicitet. Jag kommer dock att försöka  blogga varje dag och att "undgå" massmedia bli nog svårt.

Smygehuk-Treriksröset är en populär sträcka för motionscyklister. En och annan löpare har också sprungit sträckan, 2018 ultralöparen Daniel Roxvret på imponerande 24 dagar. Han sprang i motsatt riktning (större risk för motvind), hade följebil (pappa i husbil) och var då 32 år. Det löpet var inte helt problemfritt. Det lär inte heller mitt bli.

Keep on running!

Mårten Westberg med den ukrainska flaggan ledde löpardemonstrationen runt den ryska ambassaden på Kungsholmen.

Kritik påverkar alla. Därför tror jag vår lilla löpardemonstration idag hade effekt även om ryssarna inne på ambassaden verkade blunda.

Långdistanslöparen och löparcoachen Mårten Westberg, en idealist som startade Rinkeby Run, uppmanade på Facebook löpare att demonstrera mot kriget i Ukraina. "Vi samlas på Sergels torg, klär oss i gul blå kläder, springer till ryska ambassaden och under 30 minuter springer runt ambassadområdet", skrev han.

Nappade direkt, lät som ett bra initiativ. Räknade med att hundratals löpare skulle ansluta men vi vara bara ett 50-tal som i snöyran lämnade Sergels torg. Väl framme anslöt kanske 25 till men det blev inte den massdemonstration jag hoppades på.

Frågan är hur många som på ambassaden såg oss springa varv efter varv på gångbanorna runt ambassadområdet. Livet därinne verkade ha stannat av, jag såg bara en enda person röra sig därinne, annars var det mest poliser och lite glada hejarrop från allmänheten och tutningar från bilister

Men man ska nog inte underskatta den här typen av aktioner. Droppen urholkar stenen.

Park run i Hagaparken firade sitt 200-hundrade löp och bjöd deltagarna på en egendesignad bakelse. Den frestelsen hjälpte inte- jag sprang på min sämsta tid någonsin, strax under 30 minuter. Tre dagar senare sprang jag utomk tävlan samma bana ca 3 minuter snabbare.

Keep on running!

Här över Lundabron och Umeälven går parkrunbanan. En snabb, platt och vacker bana, som tar en svängom på naturssköna Bölesholmarna.

Grattis Umeå! Ni har skapat en av de bästa parkrunbanorna i Sverige.

Imorgon lördag är det premiär för Broparken parkrun i Umeå, Sveriges nordligaste parkrun. Jag åkte upp från Stockholm för att premiärspringa.

Vilken bra bana man fått till! Den startar mitt i centrum nere vid Umeälven och följer älven motströms upp till Bölesholmarna. Det är mestadels grusväg och premiären kommer att bli toppen- trots vintern är det barmark hela vägen. De medhavda dubbskorna får vila på hotellrummet.

På  hemvägen mötte jag Deri Thomas, parkrungeneral i Sverige, som också var ute på ett testlöp. Han instämde i att banan är toppen. Kanske blir vi ett 70-tal på premiären. Återkommer med en kort rapport imorgon.

Klart till start. Ett 20-tal löpare sprang premiärloppet, en gråmulen dag med någon minusgrad. Snabbast  på de 5 km var Rasmus Nilsson på fina 16.50, själv behövde jag 24.53. Får återkomma med en bättre tid när det blir badbart i Umeälven (jo, man brukar ta ett dopp efteråt, berättade intitiativtagaren Arvid Norin). Detta var mitt 71:a parkrun.

Keep on running!

Glad efter 11 varv (ca 74 km) då bara ett varv återstår. Dagen slutade med totalt 80 km (50 miles). I bakrunden Majornas klubbstuga i Skatås.

Det här var rolig! Backyard verkar vara en tävlingsform som passar mig. I helgen sprang jag min första.

Backyard, vad är det? Du springer en slinga på 6 706 meter, du har en timma på dig, start sker varje hel timma och när bara en löpare återstår är tävlingen över. Det hela kan pågå i evigheter. Britten John Stocker har världsrekordet då han ifjol var ute i 81 timmar och sprang totalt 542 km.

"Bakgårdslångt" i Skatås, arrangerat av min andra klubb Majornas IK, var en lightversion. Vi skulle bara göra max 12 varv och alltså vara ute i 12 timmar vilket innebar 8 mil (50 miles). Mycket, men kanske ingen omöjlighet för mig? Dessutom var det ingen tävling vilket lugnade.

Att springa knappt 7 km på en timma är ju rena lustempot, vanlig gång ligger på runt 5 km/tim. Därför blev jag lite orolig när den 17 man stora gruppen (många kvinnor) satte iväg i ett tempo på 6 min per kilometer, alltså 10 km/tim. Varven gick då på ca 40 minuter och vi kunde vila i depån 20 minuter före nästa start. Jag hängde med två varv i det tempot men förstod snart att det skulle vara mycket smartare att springa långsammare.

Ett nytt varv på gång och vi är fortfarande många kvar. Men till sist skulle det bara bli fyra löpare kvar. Foto: Maria Jacov Börjesson

Järngänget som var ute i tolv timmar och sprang åtta mil. Flera av oss skulle klara längre men själv hade jag bara mäktat med högst något varv till. Mörkret gjorde också att det kändes tyngre. Omgiven av från vänster Robert Aronica, Markus Hyttfors och Johan Gustafsson.

Målet blev nu att istället att sänka tempot så jag fick 10 minuters vila per varv. Den tiden skulle räcka gott för att hinna dricka, äta och byta kläder och skor. I min Lidlkasse i klubbstugan fanns onyttigheter som Coke, wienerbröd, chips, sportdryck och sliskig youghurt. Och så Ritter Sport Romrussin, min favorit. Planen var att bara äta en liten chokladruta per varv. Ultralöpning handlar om diciplin! Mot slutet blev det tandborstning, ett kneep för att känna sig fräschare.

När tempot sänktes gick det helt strålande. Att jag inte längre sprang ihop med andra spelade ingen roll, snarare en fördel. Varv efter varv flöt på och jag hade marginalerna på min sida. Cirka tio minuunter är mycket och jaga blev allt säkrare på att det här skulle gå vägen.

Backyard är en mycket social form av löpning. Man hinner prata med alla och känner sig aldrig frånsprungen, vi samlas ju alltid till återstart varje timma. Och så möter man löparna ständigt längs banan. Alltid lika intressanta att se var på banan man skulle möta tätgruppen. Och det blev nästan alltid på samma ställe, jag sladdade alltså inte.

Banan i Skatås var vacker, fölljde Härrlanda tjärn, hade några småbackar och underlaget var hårt packat grus.I backarna gick jag av rent taktiska skäl. Höll stenhårt på att de backar jag gick i under de inledande varven inte skulle utökas med fler. Det var alltid skönt att veta att snart kom det en gåbacke..

Som blåbär frågade jag ultrarävarna hur man lägger upp ett backyard. Taktiken kan vara lite olika men de bästa brukar göra varven så att de bara har några minuters vila i depån. Mina 10 minuter kändes väldigt betryggande när varven gick så jämnt. På det tolfte och sista varvet tog jag det extra lugnt. Men knappt 1 km före mål klickade jag på mobilen och såg i mörkret att jag bara hade 5 minuter till godo. Tempot höjdes. Jag hann!

Backyard har flera likheter med mina coast to coast; lugnt tempo, många småstopp och att man är ute väldigt länge. Så det kan bli fler. Men att ta ut sig till 100 % är inget som lockar. Tävlingsformen har också fått kritik för att vara en tävling i sömnbrist. Därför tror jag en tävling som Bahlaton runt i Ungern, ett etapplopp på fyra dagar och ca 20 mil, skulle passa mig ännu bättre.

Keep on running!

Klart till start. Speakern, 85-årige Kent Carlén från Björklinge SOK, skall snart släppa iväg 40-talet löpare i Bore Cups säsongsfinal i Björklinge. Cupen är inte som andra löpartävlingar- tävlingen för de sista entusiasterna?

Enkelt, genuint, familjärt. Bore Cup skiljer sig från de flesta löpartävlingar. Det är därför jag återkommer år efter år.

En startavgift på 70 kr, kaffe för en tia, gemesam fika efteråt, enkelhet i allt och där ingen blir sur om varmvattnet i duscharna råkar ta slut. Bore Cup är så lite  flashigt det kan vara, inget jippo men tävlingar med överlag duktiga löpare i alla åldrar. Vi är lite som ett resande teatersällskap, alla känner alla.

När jag kom hem till Stockholm efter resan till Björklinge norr om Uppsala var jag eld och lågor.

-Bore Cup borde ta mig tusan föras in i den svenska förteckningen över immateriella kulturarv, ja in på Unescos lista!

-Har du druckit något mer än rödbetsjuice? undrade hustrun syrligt.

Ja, hon tog ner den endorfinstinne gubben på jorden igen. Men hon gratulerade till den vackra medaljen;  en totalseger i M70 med ett brons och tre guld i deltävlingarna, det var länge sedan. I ärlighetens namn ska dock sägas att min svåraste motståndare, Kjell Björk från Hemlingby LK, i år fått förhinder. Dagens 8 km sprangs på 42.43. Min nya löparklocka angav en medelpuls på 150.

Vallentuna FK knep de två främsta priserna i M70. I Bore Cup har man också en 80-årsklass men där var ingen med i år.

"Mr Bore Cup", Bertil Palmqvist, Bälinge IF. Ingen har sprungit så många deltävlingar som han. Dagens 8 km var kanske lite för kort för denne ultraäv som ifjol på en 6-dagarstävling sprang 408,739 km, svenskt och nordiskt rekord i M75.

Med Spring Tills Du Stupar och nu Bore Cup avslutade uppstår ett litet tomrum. Har inte så mycket inplanerat men halvmaran Kungsbackaloppet i april tänkte jag springa. Och så planerar jag ett långt löp i Sverige igen, typ fjolårets Nils Holgerssonlöp. Återkommer om det. I dessa orostider vill jag hålla mig på hemmaplan.

Keep on running!

Garmin Forerunner 55 blev min senaste löparklocka och fick ersätta Garmin 35 som bara höll i fyra år. Det här är en av Garmins enklare modeller med pulsmätning, dock tillräckligt avancerad för mitt bruk. Klockan fick toppbetyg i Råd&Röns senaste test.

En livslängd på bara fyra år för en träningsklocka är knappt acceptabelt. Garminklockan, som jag fick av mina barn på min 70-årsdag, slocknade i veckan och jag fick köpa en ny.

Det är åtskilliga träningsklockor jag slitit ut. Försökte ta reda på hur många det hunnit bli under mina ca 40 år som löpare men anteckningarna svek. Gissar dock att det handlar om minst tio och då har klockorna slutat att helt fungera.

Livslängden på elektronikprylar är kort och den har knappast blivit längre med åren. Antar att jag under samma period  köpt lika många små digitalkameror som klockor. Klockorna och kamerorna har däremot blivit alltmer avancerade men livslängden är alltså densamma. För kort? Ja, jag hade gärna betalat lite mera för att få några år till. Fukt verkar ha varit fienden nummer ett.

Garmin, som är det dominerande märket, erbjuder en garanttid på 3 år. Polar och Suunto har 2 år och på armbanden bara ett år. Vad jag kan minnas har jag bara i ett fall utnyttjat garantin och fick då en ny klocka (Tom Tom).

Varenda löptur har jag klockat. Under de 30 första åren noterade jag såväl tid som distans i mina joggingdagböcker och i excelark på datorn. Det dröjde dock fram till cirka 2005 innan gps-klockorna blev var mans egendom, innan mätte jag avstånden med sytråd på en karta. De senaste tio åren har jag slutat att skriva upp tiderna på mina löprundor. I takt med att jag blivit allt långsammare har tiden blivit mindre viktig medan avstånden blivit viktigare.

Det första intrycket av min nya Garmin är gott. Den är lite mindre och tunnare än tidigare modeller, bra eftersom den rymms under manschetten. Pulsmätningen verkar väldigt stabil och troligen kommer jag inte behöva använda mitt pulsband (sysslar inte med pulsträning men är ändå intresserad av pulsdata).

Frågan är nu hur länge klockan ska hålla. Överlever den min 80-års dag . . .

Inställt park run i Hagaparken på grund av isig bana. Sprang därför 5 km på löpband och klockade 23.30.

Keep on running!

Mest röda siffror över stupade. Klarar man inte att springa eller gå minst det antal kilometrar som dagens datum i februari anger, ja då har man stupat. Åtta av tio fotsoldater har redan gjort det.

Det här är "löpartävlingen" där de flesta inte tar sig i mål utan stupar längs vägen. Galenskap? Ja, löparutamningen Springs tills du stupar, STDS, har drag av det. Jag är en av galningarna.

Run untill you drop, RUID, är en internationell företeelse och i Sverige har den pågått på Facebook sedan 2015 under namnet Spring tills du stupar. Bakom STDS står Mikael Forsström som också skapat en svensk julivariant som är lite lättare än februariutmaningen eftersom man där får tillgodoräkna sig "överskottskilometrar".

Jag har varit med de flesta åren, så även i år. Eftersom det handlar om löpning varje dag har det passat mig bra. Nu är det ingen tävling men jag har ofta varit den som  legat i topp- i februari ifjol blev det nära 1 000 km. I år har jag medvetet hållit igen. Det hänger ihop med att jag velat satsa på Bore Cup som pågår samtidigt. Att då springa en massa mil varje dag befrämjar inte snabbheten.

Det blir därför ingen "seger" i år. Och i ärlighetens namn måste jag säga att det går tungt. Stupa ska jag i alla fall försöka undvika.

Tidigare år har jag ibland tagit två löpturer men inte i år. Att springa tvåmilare varenda dag mot slutet är ingen taktik jag rekommenderar, bättre då att dela upp på två pass. Fast på dagens runda, som gick längs Brunnsviken- Ulriksdals slott-Stora Skuggan-Lidingöbron-Lidingö C och hem över Stadion och Odenplan, totalt 27 km, var jag urstark. Konstigt hur det kan variera från dag till dag. Synnerligen lyckad runda;fick ihop en säck spillved till kalkelugnen hemma. Tänk vad en baby jogger är användbar!

Målgång idag (28 feb) med ca 61 mil i februari och 18 i förra veckan.

Keep on running!