De enorma raksträckorna i norra Finland påminner om Wyoming och Montana.

Jag har börjat förstå att jag är en rätt udda figur bland det tvåhjuliga friluftsfolket, det vill säga långfärdscyklister och mc-folket. Jag bor inte i tält, hoppar aldrig över en dusch och struntar inte i att tvätta mina kläder.

Under min färd här i Lappland har jag pratat med många cyklister och en del motorcyklister. Ibland har de stannat mig men oftast är det jag som tagit kontakten. Deras fordon skvallrar nästan alltid om att de campar. Jag brukar då fråga om det inte är väldigt obekvämt och om hur de klarar myggen och hygienen. Svaren brukar vara sammanstämmiga:

-Inga problem med att campa, billigt och bra och det gäller bara att slå ihjäl alla mygg inne i tältet innan sänggående. Visst luktar vi men blir det för jäkligt, ja då lyxar vi till med en dusch och en hotellnatt, brukar det låta.

Det går att vänja sig vid  det mesta men tror inte jag skulle klara campinglivet. Behöver bra återhämtning för att klara alla milen. Packningen är också så slimmad att jag måste tvätta var och varannan dag. Och att kunna se fram emot ett bra hotell ökar motivationen.

Här gällde det att snabbt stänga dörren för att inte få in knotten. Stugan saknade vatten men hade i alla fall el.

Men allt är inte lyx. Just nu har jag en mycket enkel stuga i ödemarken (Ropinsalmi i Finland). Här kryllar det av knott och likt det tvåhjuliga friluftsfolket fick kvällen inledas med att slå ihjäl knotten inne i stugan. Och att gå till toan och duschen några hundra meter bort resulterade i mängder av bett i ansiktet. Fast ändå bättre än att behöva campa.

Som sagt, jag är nu i Finland och här finns lika många bromsar som i Sverige men mer knott.  Det är euro som gäller och allt är dyrt. De senaste dagarna har varit kämpiga, främst på grund av att det inte funnits någonstans att stanna till för lunch men också värmen och insekterna har betydelse.

Dagens distans: 54 km

Keep on running!

Inga björnkompisar ute på vägarna men på vandrarhemmet i Karusuando fann jag min namne.

Stark som en björn? Nja, idag var det nog en av mina tuffaste dagar. Varmt, för lite vätska och så hade bromsarna ökat i antal.

Idag kom bromsarna i stim. Det var knappt någon idé att slå ihjäl dem, det kom ständigt nya och stora var dom Jag slog säkert ihjäl  uppåt 50 stycken. De for som vilda troll fram och tillbaka, var över allt men ville nästan aldrig landa så jag kunde nyttja kraften i min björnram. Bilisterna måste ha haft roligt åt mitt viftande. Bushman åkte fram ständigt och hade viss effekt. Så det blev bara något enstaka bett. Värre var det med vätskan. Insåg snart att jag hade med mig för lite (5 liter) men att snåla för att räcka hela sträckan tror jag inte är någon bra idé. Kroppen behöver ständig påfyllning så det gäller att dricka hela tiden. Tidigare har jag druckit var femte kilometer, nu blev stora klunkar var och varannan km. Jag passerade många sjöar, skulle jag behöva dricka sjövatten?  Erfarenheterna av detta är inte goda (magsjuka) men här uppe i nordligaste Lappland är väl vattnet rent?. Ringde min löparkompis Bernt Hedlund som just nu är ute på ett litet löparäventyr på Gotland.

-Ta hellre rinnande vatten från en bäck, var hans råd.

Sagt och gjort, en 1.5 liter petflaska fylldes med bäckvatten men jag behövde aldrig dricka det. Precis framme i Karusuando togs sista klunken. Dessbättre hade macken inte hunnit stänga så jag kunde bunkra mat och vätska för morgondagen. På stående fot svepte jag 1 liter nyponsoppa. "Ekströms, njutning sedan 1848", står det på paketet.

Karusuando har bara 300 invånare och serviceutbudet är därefter. Samhället gav inget vitalt intryck trots att turistströmmen borde vara rätt stor. Imorgon Finland då jag springer över gränsfloden Muoniälven. Morgondagen blir också lång och tuff men nu har bunkrat upp med vätska.

Dagens distans 55 km

Keep on running!

Sveriges nordligaste frikyrka ligger i Övre Soppero och här har en Messias tagit in.

Jag bor i en frikyrka där det pågår ett bibelläger. Luffaren hälsades välkommen som om han vore Messias.

Man bar fram gåvor i form av mat och dryck till den uthungrade. Det var ingen golgatavandring han gjort men de 53 km från Vittangi till Övre Soppero var pressande i värmen. Myggen hade varit många och bromsarna på hugget. Utan Bushman hade lidande varit än värre. Så man bad för honom och överräckte en bibel.

Skulle luffaren rent av kunna sprida sitt löparevangelium här? Han var inte helt obekant med detta från sina många resor i det stora landet i väster. Där hade han bland annat i en kyrka i Nebraska talat till barnen. Nu låg han dock lågt och nöjde sig med att bara informera en av sina lärjungar.

Det är kanske inte riktigt sant att Messias bor i en kyrka, det är mera typ ett vandrarhem som ligger i anslutning till kyrkan och som drivs av en församling i Övre Soppero. Församlingen står pingsrörelsen nära. Ett förträffligt härbärge! Gratis var det inte men kostade inte många silverpenningar.

Torneälven vid Vittangi.

Lainioälven vid nedra Soppero.

Messias kan inte gå på vattnet, han är snarare en falsk profet. Dagens två stora älvar kunde han inte ta sig över utan måste gå på broarna. Och han vände inte andra kinden till när bromsarna anföll utan slog resolut ihjäl dem.

Imorgon går färden till Karusuando. Där har Svenska kyrkan sin nordligaste utpost. Och sedan återstår tre löpdagar i Finland innan profeten flyger till himmelriket (Stockholm) om det nu inte vore för den där annalkande pilotstrejken . . .

Keep on running!

Köer på 2-3 km bildades på E45 när en malmtransportbil välte på E45 mellan Svappavara och Vittangi. Här en skakig VIDEO från bärgningsarbetet.

En löpare är alltid sårbar men det ska ändå mycket till för att stoppa mig. En vält malmtransportbil på E45,  järnkoncentrat utspridd över hela vägen och kilometerlånga köer räckte inte.

Lugnet råder på de norrbottniska vägarna; trafiken här i inlandet är relativt gles och allt flyter på i stilla takt. Men inte idag. En av Kaunisgruvans ca 30 tunga malmtransportbilar från järnmalmsgruvan i Pajala tio mil bort välte idag precis på den väg där jag befann mig. Ganska dramatiskt. Det är just dom där tunga fordonen som jag ser som de största riskerna.

Enligt ortsbefolkningen händer det inte så mycket olyckor under dessa malmtransporter. Det gäller dock sommartid, vintertid är det annorlunda. Järnkoncentratet körs från anrikningsverket i Pajala, lastas om på järnväg i Svappavara för att sedan skeppas ut från Narvik. De svenska ägarna framställer transporterna som säkra; alkohollås i fordonen och max 80 km/tim. Men det är på en smal europaväg. Under dagens löpning sågs tydliga spår efter en annan liknande olycka.

Jag är nu i Vitangi där ett pensionärspar öppnat sitt hem för mig (hotell saknas numera på orten). Det fanns inga gränser för deras gästfrihet, de bjöd mig på middag och upplät hela övervåningen i sin villa. Väldigt intressant att kunna sitta och prata länge och få "insiderinformation" om det mesta på en mindre ort.

Kaffeost är något norrbottniskt. Man lägger små ostkuber i kaffemuggen, osten är gjord på enbart komjölk. Efter andra koppen med kuberna i smakar det som kaffe med mjölk och när allt är urdruckit äts de mjuka ostbitarna upp. Gott! Och på pizzerian i Svappavara hette pastarätten LKAB.

Mitt problem att hitta någonstans att bo mellan Karusuando och Treriksröset är löst. En stuga är bokad och jag ser ut att klara det här äventyret utan en enda campingnatt!

Dagens distans: 47 km

Veckans distans: 357

Keep on running!

Nu har jag kommit upp mig i smöret (eller rättare sagt i smörblommorna). Äntligen riktigt varmt väder- då trivs jag! Dagens 58 km med långa och branta uppförsbackar gick "lätt".

Inte långt kvar- idag korsade jag Kalixälven och kommungränsen till Kiruna. Det var nästan som att korsa Mississippifloden och få den där känslan av att nu kommer jag att greja det här.

Är i byn Lappesuando, alldeles intill älven där det enda som finns är ett litet hotell med stora och fina rum samt en matservering. Självklart blev det "Spagetti speciale och massa fricadelli", en festmåltid à la Lady Lufsen på julafton.

Undrar hur många kalorier jag bränner? Jag kan äta i princip hur mycket som helst. Ändå blev jag lite förskräckt när jag kollade vikten på gymmet igår, hade tappat fyra kilo och det är mycket när normalvikten är 61 kilo. Så hotellfrukosten i Gällivare blev gigantisk och gräddskålen till pannkakorna tömdes.

Heidi Grossman bjöd på rabarberpaj med vaniljsås och Nils Erik Wahlund (ej på bild) lagade en hamburgare och gav mig en påse med kanelbullar. Heidi kommer vara funktionär när bygden 20 augusti  ordnar det tuffa loppet Terrängstafett 42 195 där man springer, cyklar och ror en båt över sjön. I bakgrunden Moskojärvi bygdegård som en gång varit skola och också affär (Konsum Malmfälten).

Efter att i pricip sprungit en mara i närmast ödebygd dök en handtextad skylt upp vid vägkanten: "Hamburgare, loppis, öppet". Helt överraskande var det dock inte eftersom jag hållit kontakt med Hedi.

Far och dotter, båda maratonlöpare.  Stig Henriksson, 74 år, och Maria Henriksson Karlsson passade på att ta en hamburgare. Stig har sprungit några Stockholm Marathon, bästa tiden 3.21 1994, en tid som Maria nu försöker slå.

Kalixälven är en av de fyra stora outbyggda nationalälvarna i Sverige.

42 km till Killingi står det på skylten. Här ordnades något år Sveriges nordligaste mara på en tuff grusväg. Det var signaturen Erik H som ville att jag skulle göra ett hopp här eftersom han sprungit loppet.

Keep on running!

Vackra Gällivare järnvägsstation i fornnordisk stil från 1890-talet. På skylten står det att det är 1 313km till Stockholm. Bryter en flygstrejk ut på SAS den 29:e juni kan jag få svårt att ta mig hem från Tromsö.

Nej, jag ska inte springa tillbaka. Men bryter pilotstrejken ut får jag problem. Den 4 juli flyger jag med SAS från Tromsö och nu har också alla norska piloter varslat om strejk.

Tåg/buss är ett alternativ men alla är dyra och krångliga. När jag ändå är inne på ämnet problem finns det ytterligare ett: jag riskerar att få campa en natt i Finland. Ogillar detta och har hittills sluppit att sova utomhus. Idag la jag ut en trevare på en Facebooksida i Karusuando. Har jag tur, får jag hjälp från ortsbefolkningen. Det fick jag i Vittangi.

Optimismen verkar ha återvänt till Gällivare efter många år med kraftigt minskad befolkning. Sedan 1968 handlar det om 33 procent. Bakom optimismen ligger främst Hybrit- en industrisatsning av LKAB, SSAB och Vattenfall för tillverkning av fossilfritt stål. När jag var i Porjus berättade en äldre kvinna för mig att man även där nu märker en viss inflyttning.

Finhotellet i Gällivare visade sig bättre än väntat. Får nog rubricera det som snudd på lyxhotell. Imponerades bl a av ett jättelikt gym, det största jag sett på ett hotell. Och räkmackan luffaren beställde in var inte bara stor och god utan också mycket dyr (hade jag läst rätt på prislappen hade det nog blivit en pizza till halva priset ute på stan).

Är det detta som kallas för Gällivarehäng? Coop, Gällivare.

Norrmannen Otto Gullesen, som sprungit från sydspetsen av Norge till Nordkap gick idag i mål. En storatad prestation, ett något längre men betydligt svårare löp än mitt. Grattis Otto!

Dagens distans: 44 km

Keep on running

Akkats kraftverk. Bakom målningen på luckorna står konstnären Bengt Lindström. Här släpps vatten ut men det beror inte på att det är för mycket vatten i magasinet utan på att stationen nedströms har för lite. Snösmältningen är sen i år och magasinen inte så välfyllda.

Lilla Luleälven, Stora Luleälven, Harsprånget, Porjus . . .  Mycket under dagens löpning handlade om vattenkraft.

Jag hinner knappt lämna Jokkmokk förrän det första vattenkraftverket dyker upp, Akkats kraftverk. Sedan kommer mera kända stationer som Stora Harsprånget (Sveriges största vattenkraftverk, nästan som ett kärnkraftverk) och Porjus (tredje störst). Jokkmokk kommun  har inte mindre än elva vattenkraftstationer och Luleälven är Sveriges största elproducent.

Samtliga stationer längs Luleälven ägs av statliga Vattenfall. Rena guldgruvan för statskassan! Fallhöjderna är imponerande, själv känner jag av varje kraftverk i benen eftersom backarna förbi stationerna är både branta och långa. Men idag kände jag mig som en riktig kraftkarl, var stark och gick inte i en enda backe.

Vackert hus i Porjus.

Kan det vara gårdagens 1,4 kg (!) lasagne som gav denna råstyrka? ”Middag för hela familjen”, stod det på den djupfrysta rätten som tillagades på vandrarhemmet. Allt gick ner! Var dessutom i tidspress eftersom jag försovit mig och hade en busstid att passa i Porjus. Eftersom det inte fanns något boende i Porjus var jag tvungen att ta bussen till Gällivare och övernatta där, imorgon blir det buss tillbaka till Porjus och löpning in till Gällivare för andra natten.

Nu bor jag på ett enkelt men hyggligt B&B, imorgon blir det finhotellet i Gällivare. När detta bokades för 1,5 månad sedan var priset strax under tusenlappen, idag kostar samma rum det dubbla. Överlag har hotellpriserna rusat i höjden, mera än de omtalade tomaterna och bensinen.

Dagens distans: 48 km

Keep on running!

Exakt här vid det lilla stenröset vid E45 går den norra polcirkeln. Det tog mig 31 dagar och 171 mil att komma hit. Det fick bli ett glädjeskutt. Nu återstår nio dagar till Treriksröset.

Med passeringen av norra Polcirkeln känns det som jag har kommit väldigt långt norrut. Jag är i Jokkmokk på ett vandrarhem där det kryllar av utländska turister,.

Var och varannan bil jag möter har utländska nummerplåtar. Tyskar tycks vara i majoritet. Ser också många motorcyklister, de kommer sällan ensamma  utan i gräshoppssvärmar. Trafiken är dock gles varför  jag känner mig säker på E45:an. Värre var det ifjol då jag sprang på  samma väg i Dalarna.

Äntligen en dag utan regn, dock helt händelselös. Det enda "dramatiska" var att jag glömde kvar min USB-hubb i väggkontakten på B&B i Kåbdalis. Slarvigt,

Dagens distans: 62 km

Keep on running!