Regn, dimma och en nästan öde strand i Seaside, Oregon.

Samma strand och lika dåligt väder vid vid mitt tredje coast to coast 2012.

Stillhavet-Atlanten, en sträcka på 525 mil under 102 dagar. Tänkte jag på det när jag idag startade mitt åttonde Amerikalöp?

Naturligtvis inte. Skulle tankarna gå så är det lätt att bli tokig. Nej, här gäller det att ha kort tidshorisont, ja inte mycket längre än till nästa matstopp. Och också att försöka tänka positivt, glömma regnet och alla backar och i stället glädjas åt medvinden.

Oändliga backar men äntligen nådde jag toppen. Fast sedan kom nya backar . . .

Ja första etappen blev tuff- regn hela dagen och en långbacke på drygt fem mil. Men som sagt; jag hade medvinden, frös inte, var stark, gick inget, kände mig lycklig och allt slutade bra. Redan efter en mil skrek jag ut:

-Det här går stålande! Take it easy och keep on running.

Dessbättre hörde ingen dårens rop. Tur var väl det för det passerade en och annan polisbil och jag verkar inte ha riktig tumme med polisen.

Under de första två dagarna får jag assistans av min amerikanska ”cousin” Linda Feldman. Hon har varit med vid alla starter, en fantastisk insats. När löpdagen är slut kör hon mig till hotellet (just nu i Hillsboro) och hon kommer senare att hjälpa till under några svåra ökenetapper i Idaho. Hon har köpt kilovis med energibars, jordnötter och andra livsnödvändigheter. Intressant att kunna fråga om allt mellan himmel och jord och få inblickar i ameriaknskt vardagsliv och politik. Hon bor i San Fransisco och ikväll berättade hon inlevelsefullt om jordbävningen 17 oktober 1989 och som krävde ett 60-tal liv. Den dagen jobbade hon på sitt kontor på 13:e våningen i downtown och lyckades ta sig ut när hissar, belysning, fönsterrutor och allt slogs ut. Fortfarande lever skräcken kvar om en ny katastrof, berättade hon.

Själv är jag mest rädd för trafiken. Den var tät idag och som så ofta är vägrenarna smala. Tog det därför extra försiktigt och stannade vid varje möte med breda fordon, husbilarna upplever jag som största faran.

Stannade till för en kaffe längs vägen. Beställde en "small" men här är small nästan liktydigt med en stor kopp.

Nog är det konstigt att när man är ute och springer på de amerikanska landsvägarna upplevs sällan avstånden som övermäktiga. Helt annorlunda är det när du sitter i en bil och vet att du ska springa samma sträcka som bilen kört. När Linda hämtade mig på flygplatsen i Portland och körde mig till Seaside var det precis den känslan jag fick. Då var det nerför och avstånden kändes oändliga. Hur ska det här gå? Men det gick. Imorgon nya backar men också lite sol. Och jag kan glädjas över att jag nu har en mobiltelefon som till lågt pris fungerar i hela Amerika. Jag bytte ut mitt svenska simkort till ett amerikanskt, att använda telefonen här hade annars blivit väldigt dyrt.

Dagens distans 53 km

Keep on running! 

Den här vagnen ska rulla 523 mil i Amerika under 102 dagar. Trots att den är över tio år gammal är den i princip i nyskick. Kärran har stora 20" hjul, rullar fantastiskt lätt, väger knappt 10 kilo och packningen ungefär lika mycket.

Synnerligen väl förberedd. Torsdag den 4 maj flyger jag till Portland i Oregon. Dan efter börjar jag springa från den lilla kuststaden Seaside. Målet är New York.

Ja, förberedelserna inför mitt åttonde Amerikalöp har gått bra. Allt är på plats och själv känner jag mig i slag. Men det finns ett men- för första gången har jag funderat på om det här kommer att gå vägen. Jag är ju ändå 75- den näst äldste coast to coast löparen genom tiderna.

Jag får förlita mig på rutinen. Och hade jag inte fjolårets Smygehuk-Treriksröset i benen, ja då hade jag nog inte vågat. Uthålligheten verkar bestå men jag har blivit långsammare. Får med andra ord räkna med att det tar 1-2 timmar längre att förflytta sig samma distans som under de första löpen.

Annars är det mesta sig likt. Jag räknar med att hålla samma dagsdistanser som i tidigare, det vill säga lite drygt 5 mil/dag och inte ta några vilodagar. Den här gången har jag dock lyxen att inte behöva vara framme ett bestämt datum, jag kan ta lite längre tid på mig om det behövs.

Som vanligt bor jag på hotell/motell. Högst 1-3 campingnätter är inplanerade, helst hade jag slupit- utrustningen tar plats, det är obekvämt och allemansrätt saknas i USA. Boendet blir rekorddyrt eftersom det är svårt att även i mindre städer få ett hyggligt rum för under 100 dollar. Detta gör att det här löpet kanske springer upp i 150 000 kronor.

Den svenska kronan är som bekant svag men jag har delvis säkrat detta genom att under en längre tid ha ett dollarkonto i svensk bank, ett konto som jag nu sakta kommer att tömma.

Hängslen och livrem i det mesta. Och självklart en olycksfallsförsäkring, sjukhusvård kostar skjortan i Amerika. Trafiken ser jag som den största risken.

-Kommer du bära vapen och kniv? frågade min frisör nyligen.

Självklart inte. Människor ser jag inte som något större hot och en luffare är knappt värd att råna. Och att ha med sig kniv, pepparspray etc skulle bara förvärra situationen. Annars vet jag att att det är poppis bland coast to coast löpare att ha med sig både det ena och det andra, just hundar och ormar verkar många rädda för. Men hundarna är mina vänner och ormar har jag nästan bara sett i dött skick.

Som vanligt kommer jag att försöka blogga varje dag men på Facebook kommer jag knappt förekomma, däremot kanske för första gången på Instagram. Funkar allt är första blogginlägget att vänta på fredag runt lunchtid svensk tid.

Till intresserade längs vägen brukar jag dela ut visitkort. Från tidigare löp har jag kvar kort varför jag nu bara behövde byta ut några siffror för att de skulle bli som nya.

Keep on running!

Det blev ett glädjehopp efter målgången.

-Super Björn! Sehr gut! Schweden, Schweden!

Publiken i Leipzig skrek som galningar mot slutet och man kunde tro att det var en elitlöpare som var på väg mot en stortid.

Men så var det inte. Söndagens mara i Leipzig blev tidsmässigt min sämsta någonsin. Ändå var jag ganska nöjd med mina 4.27.03 även om jag hoppats på att gå under 4 timmar. Placering ca 350 bland männen och cirka 100 efter mig. ”Seger” dessutom i M75. Men det var en lättköpt seger- jag var ensam i åldersklassen och dessutom äldst i hela loppet.

Att jag är nöjd, lättad är kanske en bättre beskrivning, beror bara på en sak; jag gick inte en meter i loppet. Det bådar gottt inför USA. Uthålligheten har inte försämrats så mycket. Däremot har tiderna rasat, för tio år sedan var jag en timma snabbare på maran. Förstår inte riktigt varför jag tappat så mycket i fart. Åldersomräknat har mina senaste parkrunlopp (5 km) varit bättre. Jag som trodde maran var min grej . . .

De här skorna blev en glad överraskning. Passformen var perfekt och trots att jag bara sprungit någon kilometer i skorna kändes de som redan insprugna.

Sprang idag med mina nya Nike Zoom Vaporfly Next % 2, dammodell. Det var den bästa tävlingssko jag någonsin sprungit i. Väldämpad, superlätt och oj vilken studs! Mycket bättre än mina Brooks karbonsko Hyperion Elite 1 och 2. Dessa Brooksskor har fått dåliga omdömen och jag är beredd att hålla med. Och jag som varit Brooks trogen i över 40 år. Det fina i kråksången är också att Nikeskorna inte gav någon träningsvärk.

Jag brukar inte ta sikte på farthållare men gjorde det idag. Började med 4-timmar men kände att det gick lite för snabbt. Ganska kort efter hängde jag på 4.15, flaggorna bars av en man och en kvinna. Hängde med upp till 28 km men fick släppa eftersom de sprang snabbare än uppsatt tempo. Efteråt fick jag höra att de två farthållarna tvingades bryta och att ena flaggan togs över av en annan löpare i loppet. Hur är det med farthållare egentligen? Ska de hålla ett jämnt tempo i hela loppet eller ska de springa fortare i början och först mot slutet slå av på takten då alla normalt springer långsammare?

Keep on running!  

Snart dags för start i Broparken parkrun i Umeå. Arvid Norin (th i brun jacka) instruerar och kunde konstatera rekorddeltagande i år. Nu har jag även här åldersrekordet i M75 (25.44).

Billdal, Linköping, Göteborg, Växjö och nu Umeå. Jag jagar åldersrekorden i parkrun och noterade idag årets femte.

Gnistrande vinterväder, barmark, några plusgrader, lätta vindar och bara enstaka flanörer längs en frusen Umeälv. Förhållandena var i det närmast perfekta i Umeå. Banan är vacker- och snabb. De flesta parkrunbanor i Sverige (totalt 11) är natursköna men Umeå måste rankas högt. Här sprang jag ifjol på premiären och satte också rekord, då i 70-klassen. Nu ska genast säga att dessa rekord är föga märkvärdiga, få 75-åringar springer parkrun.

Kanske är formen ändå lite på uppåtgående? Nöjd men det kändes som att det här var inget maxlopp, knappt en minut sämre än ifjol. Nu är det en vecka kvar till Leipzig Marathon. Mycket osäker men allt runt 4 timmar skulle sitta fint.

Keep on running!

Här alla mina sju coast to coast och andra långa löpningar i USA, totalt cirka 4 000 mil. Går allt vägen blir det ytterligare en linje på kartan i år. Klicka på bilden för större text!

Nu på onsdag den 12 april kan du komma och lyssna när jag på Marathonsällskapets årsstämma håller fördrag om mina amerikalöpningar. Ska årets coast to coast, det åttonde, bli mitt sista?

Även icke medlemmar är välkomna. Föredraget startar efter att årsmötet är avklarat, troligen strax före kl 19. Lokal är Lilla Rådmannen, Rådmansgatan 67 i Stockholm. Mycket kommer att kretsa kring ålderns påverkan på en långdistanslöpare.

Planerad rutt 2023 med start den 5 maj.

Keep on running!

Klart för start i Växjö parkrun. Kolla hunden till höger i bildens nederkant! Det är en strävhårig vorsteh, "en typisk jakthund som kräver bådes fysisk och psykisk balans för att må bra". Det krävde vi nog alla men det var jycken som idag spelade huvudrollen.

Sprit och löpning hör inte ihop. Men att ta en whiskey före start och löpa linan ut kan vara ett vinnande koncept. Det fick jag bevisat under dagens parkrunlopp i Växjö.

Lugn, lugn- det starkaste jag drack före start denna soliga morgon var två glas juice. Annars gick det livligt till, det pågick ett bandy VM i stan och det kryllade av tävlingssugna ungdomar i hotellets frukostmatsal.

Den mest rastlöse av alla mötte jag dock på startlinjen. Där var det ett skällande utan like. Det var, som jag senare fick veta, Whiskey, en fyrfota löpare av rasen vorsteh som ville dra iväg med husse på direkten.

Jodå, jycken sprang fort, blev tvåa. Hade inte husse hållit i och bromsat med kopplet skulle tiden blivit ännu bättre.

-Vi skaffade Whiskey för att ha någon att springa med, berättade Andre Olivier som noterade 21.20, bara en noslängd efter segraren.  Det går fortare med Whiskey än utan.

Vacker och platt bana runt Växjösjön där vi sprang bl a på den här träbryggan. Här har jag också sprungit maraton men då fem varv, ingen höjdare.

Själv har jag bara sprungit två parkrun i Växjö och när jag stånkade i mål på 26.19, ca 3 minuter långsammare än för fyra år sedan, önskade också jag att jag haft draghjälp. Fast en hund- det måste väl ändå vara fusk, ja nästan dopning? Nä, i parkrun är det mesta tillåtet. Därför gillar jag så mycket den här "tävlingsformen", ingen stress, det är inga tävlingar även om du får ett resultat och resultatlista. Dessutom är allt gratis.

Även jag noterade årsbästa, skam vore väl annars eftersom 5km-banan runt Växjösjön är snabb, inte en backe till skillnad från de tre senaste jag sprungit i Billdal, Linköping och Göteborg. Åldersrekord blev det också här fast det var ju lätt- ingen 75 åring eller äldre har sprungit här. Åldersomräknat blev jag tvåa bland 20-talet deltagare- där slog jag i alla fall Whiskeys husse!

Keep on running!

Löparskor med karbonplatta ska hjälpa mig till nya åldersrekord. Här Brooks Hyperion Elite 2 och 3 under två testlopp på parkrunbanan i Hagaparken. De gick på 29.53 respektive 27.57 och med en puls på 148 resp 135..

Jag har inget att yvas över på tävlingsfronten de senaste två åren. Men snart måste det väl vända? Börjar med att plocka lågt hängande frukter- åldersrekorden i diverse parkrun-lopp.

Som nybliven 75-åring och yngst i åldersklassen gäller det att passa på.Nu på lördag springer jag ett parkrun i Skatås, Göteborg. Tidigare i år har jag satt ålderekord i Billdal (Göteborg) och i Linköping. Senare springer jag i Växjö, Uppsala och i Umeå och ambitionen är den samma; ha bästa tiden i M75. Blir kanske inte så svårt eftersom det är få 75-åringar som springer. Men parkrunrekord i Malmö och Örebro kan jag glömma, där finns det riktigt snabba gubbar.

Innan jag åker över till USA den 4 maj vill jag springa ett maratonlopp. Därför har jag anmält mig till Leipzig Marathon den 23 april. Träningen i år har gått knackigt, har för lite mängdträning (112 mil hittills i år vilket gör ett veckosnitt på knappt 10 mil). Med våren, solen och värmen har löpglädjen kommit tillbaka och jag är nu inne i en period med både ökad mängd och kvalitet.

Bra dag för Majornas IK på lördagens parkrun i Skatås. Lennart Bengtsson, ordförande i klubben blev 4:a åldersomräknat och jag 3:a bland 54 deltagare. Lennart gjorde 23.47 i M60 och jag 27,21 i M75 på den backiga banan.

Keep on running!

Blir du medlem i Marathonsällskapet kan du komma och lyssna på ett föredrag jag håller på deras årsstämma den 12 april. Bilden från 2016 då jag talade inför ett gäng ultralöpare.

Ju äldre, desto sämre löpare? Så kan det vara men för äventyrslöparen är en hög ålder ibland en fördel.

Den 5 maj startar jag mitt åttonde löp över Amerika, mera om förberedelserna i kommande inlägg. Som 75-åring kommer jag att vara den näst äldste coast to coast-löparen genom tiderna. Äldst är amerikanen Stan Cotrell som 2021 sprang Los Angeles- Washington DC på 100 dagar. Går det som planerat räknar jag också med ungefär100 dagar men då med en lite annan sträckning och utan sponsorer och följebil.

Stan Cotrell har sprungit tre gånger över USA, här sista (?) gången som 78-åring. Han har cokså innehaft hastighetsrekordet (48 dagar) satt 1980. Han är en av dem som sprungit flest mil i världen, drygt dubbla min mängd.

Jag har försökt kartlägga alla som sprungit och gått över Amerika. Min lista, som omfattar åren 2012-2022, upptar 212 personer. John Wallaces lista (1909-2012) har 280 namn. Grovt räknat har alltså 500 personer genomfört ett coast to coast.

Intressant är att studera deras ålder. Snittåldern ligger på 39 år och trenden är att coat to coast-löparna blivit lite äldre under senare år. En förklaring kan vara att antalet krigsveteraner från främst krigen i Irak och Afghanistan ökat (ofta gångare och personer med posttraumatiskt stressyndrom). Skulle vara intressant att veta om den här gruppen blivit av med sina psykiska problem. Kanske ett nytt forskningsområde?

Med mina 75 år stickar jag alltså ut i mängden. Är då hög ålder nödvändigtvis en nackdel? Nej, är det korta svaret men jag ska inte gå händelserna i förväg. Är du intresserad av de här frågorna föreslår jag att du kommer och lyssnar på ett föredrag jag ska hålla på Marathonsällskapets årsstämma den 12 april i Stockholm (lokal Lilla Rådmannen, Rådmansgatan 67). Mötet startar kl 18 och runt 19 är det dags för mig. Du behöver inte vara medlem för att komma.  Rubriken är:

Spelar åldern någon större roll i långa loppet? 

En 75-årings tankar inför sitt 8:e coast to coast

Keep on running!