Idag sprang jag över alla broar som förbinder Kungsholmen med fastlandet, totalt elva stycken (sprang dock inte på Essingeleden). Bilden visar Blekholmsbron, den minsta av dem alla.

Ett glatt och ett tråkigt besked: idag passerade jag 500 löpta mil räknat sedan årsskiftet men idag nåddes jag också av beskedet att jag inte antagits till Boston Marathon 2025.

Förvånad och besviken. Jag hade ändå klarat kvaltiden till Boston (4.35 i M75), visserligen bara med en minuts marginal. Visste dock att detta inte var någon garanti, hängde på hur många som var anmälda och hur fort dom andra sprungit. Tolkar jag arrangören rätt skulle jag ha varit 6 minuter och 51 sekunder snabbare för att garanterat bli antagen, alltså ha gjort 4.28.09 på en mara under perioden 1 september 2023-1 september 2024.

Först kändes det som att jag inte duger. Mina 4.33.34 på Kustmaran i juni är ingen stortid, visserligen den snabbaste svenska tiden hittills i år i åldersklassen, men den står sig inte i den internationella konkurrensen. Fast ser jag vad mina jämnagamla konkurrenter ifjol gjorde på Boston Marathon skulle tiden ändå räcka till en 16:e plats bland totalt 49 där bara 12 av dessa skulle ha klarat 4.28. Bittert, får leva på minnet att jag 2018 blev 4:a i M70. bland 135.

 Beskedet gör att jag nu måste tänka om inför mitt nionde cost to coast 2025. Jag hade nämligen planerat att starta med Boston Marathon, alltså för andra gången springa från öst till väst. Rutten var delvis klar och något hotell var till och med bokat.Troligen blir det nu istället start på västkusten. En dröm är att springa till Nashville,TN, och lyssna på en countrykonsert på Gran Ole Opry.

Roligare att berätta om löpmängden. Det är 23:e året i följd jag sprungit mer än 500 mil. Det är en svit jag är stolt över. De senaste tio åren har jag dessutom sprungit varje dag. Totalt under dessa 23 år och ca 15 000 mil (nästan fyra varv runt jorden) ligger veckosnittet på nästan 13 mil. Rekordet är från 2016 då jag sprang 1 019 mil, nära 20 mil/veckan.

Vill tipsa om att nu på lördag (28 sept) är det premiär för ett nytt parkrun i Stockholm, Judarskogen parkrun. Det tror jag blir en av de snabbaste parkrunbanorna i Sverige. Tyvärr kan jag inte vara med på premiären,

Keep on running!

I 6-timmarsloppet i Partille kom jag 52,942 km- nytt inofficiellt svenskt rekord i M75. Karbonskorna sattes på när två timmar återstod och då kändes som jag fått raketbränsle.

Tempot var långsamt men jämnt upp till tre timmar. Efter fyra timmar fanns en tendens till att det började öka. Efter drygt fem timmar skrek jag ut till flanörerna längs Säveån: nytt svenskt åldersrekord i M75!

Ja, det här gick långt bättre än jag förväntat. Jag hade bihåleinflammation, åt pennicillin och osäker på om jag skulle starta. Men allt kändes ok, hade inte feber eller var snuvig varför det blev start.

Hur lägger man egentligen upp ett 6-timmars? Har sprungit två tidigare men var ändå osäker och la mig bland dom sista. Vi var inte många denna soliga lördagsförmiddag, runt ett 20-tal. Vid starten blev jag presenterad som "legendaren" som sprungit fler mil än alla mina konkurrenter tillsammans, självklart en överdrift.

Varvet längs Säveån mätte knappt 1 km. Jag hade inte hunnit springa mer än något varv  förrän jag hörde klappret från loppets stjärna, Beatrice Taavo. Hon skulle hinna varva mig massvis med gånger och hinna med 80 varv (75 km) mot mina 56.

Några av de medtävlande frågade i början vad jag hade för mål. Var lite hemlighetsfull och mumlade något om att maratondistansen skulle jag väl klara. Men i bakhuvudet fanns minst 46 km, vilket var åldersrekordet. Efter tre mil insåg jag att det var fullt realistiskt, började till och med att varva några löpare. Den sista milen blev en glädjens mil, jag skulle kunna promenera en timma och ändå klara målet. Sällan har jag känt mig så glad under en tävling, skojade med andra löpare och var otroligt nöjd med att aldrig behöva gå (det fanns en backe och där gick många mot slutet). När två löparkompisar dök upp och när stjärnan inte hade riktigt samma fart när hon swishade förbi, ja då kändes det som om jag var ostoppbar.

Arrangören Mikael Blomqvist häller upp cola i min medhavda mugg, Många hade  med sig egna muggar eller flaskor och inte ett papper eller annat skräp syntes längs banan. Föredömligt!

Om fyra veckor springer jag ett backyard, mitt andra i Hultsfred. För två år sedan sprang jag 93,8 km. Målet i år? Det håller jag hemligt men svimma och ditkallad ambulans ska det inte bli.

Den tyska ultraorganisation DUV var snabb med att notera rekordet i sina tabeller. HÄR kan du se Sveriges bästa 6-timmarslöpare och HÄR alla resultat från Partille.

Keep on running!

I mål i Stockholm Halvmarathon. Tiden 2.05.56 räckte turligt nog till ett brons i SM i klassen M75.

Nej, det gick inte fort. Men vad gör det, det blev ändå medalj.

Värmen blev inte alls så besvärlig som jag befarat. USA-löpen har möjligen gjort mig värmetålig så 23-24 grader bekom mig inte. Vätskeintaget fungerade bra frånsett att någon hade knyckt min utplacerade flaska.

Tyvärr uteblev flera av de bästa löparna i min ålderklass, bl a jämnårige Bo Persson, som i år gjort 1.33 på halvmaran. Deltagarna i de äldsta klasserna var få- konstigt eftersom ett SM borde väl ändå locka?

Tiden blev alltså en besvikelse, tio minuter sämre än i Göteborg. Lite muntrare är kanske att jag placerade mig på övre tredjedelen av ett startfält på drygt 15 000.

Nästa vecka springer jag ett 6-timmarslopp i Partille. Och i oktober blir det ett back yard i Hultsfred. Det är mycket nu.

Keep on running!

En nummerlapp att bära på bröstet men ingen bak med angiven åldersklassindelning. Tyvärr en arrangörsmiss.

I Göteborg sprang jag nyligen veteran VM i halvmaraton. Och på lördag är det dags för veteran SM i halvmaraton i samband med Stockholm halvmaraton.

Det normala vid SM-tävlingar är att deltagarna också bär en nummerlapp med ålderklassen på ryggen. Så var det t ex i Göteborg och i en massa andra veteran SM men alltså inte i Stockholm. Nu får jag istället försöka ålderbestämma konkurrenterna bland 15 000 löpare ute på banan. Men de är inte så många, märkligt nog bara en handfull i M75.. Hm, är jag så gammal?

Bra av arrangören i alla fall att alla i "riktiga" SM och vi i veteran SM startar samtidigt, dessutom i första startgrupp.

Keep on running!

Samma cykel men på sju olika tåg. Resan Stockholm-Trelleborg tog tio timmar, dubbla tiden mot vad det skulle ta utan cykel. Foto: Bernt Hedlund

Normalt är det ett tågbyte på sträckan Stockholm-Trelleborg. Men ska du ha med cykeln på tåget kan du tvingas till sju byten!

SJ är en mardröm för småbarnsföräldrar med barnvagn. Samma för den som vill ha med en cykel. Reglerna är hårda: barnvagnen måste fällas ihop och placeras vid det minimala bagageutrymmet, cykeln monteras isär och förvaras i väska. Inte undra på att jag drar mig för att åka med min babyjogger på SJ.

Men på regionaltågen är det bättre, fast bökigt på längre sträckor. En som inte drar sig för att ta med cykeln ända ner till kontinenten är min löparkompis Bernt Hedlund i Stockholm, Han är just nu i Tyskland på ett litet cykel- och löparäventyr.

För att ta färjan från Trelleborg till Rostock behövde han göra sju tågbyten och åka tåg tio timmar. Jobbigt?

-Nej, inte alls, det fanns gott om cykelplatser och jag kom fram i utsatt tid. Och heller inga problem på färjan. I Tyskland bokar man plats för cykeln, så där är platsen säker men lite jobbigt att hänga upp den, vilket man var tvungen till. Såg på de flesta tyska tågen att de hade plats för cyklar vid varje dörr

Bernt är inte den som gnäller men hans resa i Sverige hade jag gärna sluppit. MIna erfarenheter att åka med babyjogger i kollektivtrafiken är annars mest positiva. Cyklar däremot är generellt förbjudna i Stockholms kollektivtrafik (dock inte på pendeln under vissa tider).Tummen upp  för regionaltågen, pendeln, Roslagsbanan och tunnelbanan men tummen ner för fjärrtåg och bussar. I Stockholm försöker jag undvika innerstadsbussarna. Fasan är bussarna till Norrtälje, ibland får jag ta av hjulen och lägga kärran i bagageutrymmet.

Keep on running!

Posted by Björn kl 21:37:44

Jan, 82 år, Ragnar 80 och lillpojken Björn 76. Alla är vi fortfarande aktiva och har inga planer på att lägga av.

Pappa och mamma idrottade inte men barnen blev deras motsatser- utförsåkning, segling/kanot och löpning blev våra favoritsporter.

I veckan träffades vi tre bröder hemma hos Ragnar i Tranås. Ragnar hade häromdagen genomfört en av många tävlingsseglingar i Sommen, Jan berättade att han även nästa år åker till Flaine i Frankrike på ett par månader för att åka utför och jag mumlade något om att det nog blir ett nionde coast to coast där inledningen blir Boston Marathon 2025.

Vi tog en tur ut till Grännatrakten (Lommaryd) där farfar växte upp, vi gick uppför branta "Raggebacken" i Tranås (en nu nerlagd slalombacke som fått brorsans namn) och vi tog en långpromenad längs Svartån. Och eftersom jag var i Småland blev det bärplockning på lingonröda tuvor.

Farfar blev 89 år, pappa 92 och hans bröder blev också gamla. Svårslagna rekord?

Keep on running!

I mål och knappt trött. Blev 4:e svensk i M75 på 1.55.45 (brutto) på veteran VM halvmaraton i Göteborg.

En långdragen förkylning kunde ha orsakat mitt första DNS (Did Not Start). Dan innan bestämde jag mig ändå att starta- tur, för vilan gjorde susen.

Eller var det de nya karbonskorna? Allt kändes så lätt denna dag. Kändes som jag kunde springa något varv till (halvmaratonbanan i Slottsskogen var fyra varv, alltså fyra gånger uppför den fruktade Säldammsbacken). Men idag "gillade" jag nästan backen; jag fick ju slå av på takten och minnas min barndom.

Säldammsbacken minns jag från då jag var 5-6 år. Mina två äldre bröder hade byggt en avancerad lådbil med fotbroms och jag fick testa men nådde inte fram till bromspedalen. Jag blev väl rädd, körde in i rännstenen och förstörde hjulen. Säldammarna minns jag också; där jumpade mina tuffa bröder på isflak och vid själva Säldammen såg jag utfodringarna av sälarna. På höjden mitt emot låg visst en teater och på vinterna åkte bröderna slalom nerför backen. Och Stora dammen, som vi också rundade, lärde jag mig att åka skridskor- sådana där som man skruvade fast på pjäxan. I Lilla dammen fångade jag några år senare vattenloppor till mina akvariefiskar och fick då in den hemska karplusen.

En nostalgitripp alltså. Nu låter det som jag flög fram. I mål trodde jag till och med att jag kanske blivit fyra i åldersklassen. Men hybrisen försvann efter att en klubbkompis i Majornas IK loggat in och fått upp resultatlistan. Jo, fyra bland svenskarna men totalt  nummer 13 av 24 i M75. Hjälten för dagen blev 76-årige italienaren Araldo Viroli som sprang på 1.32, 23 minuter snabbare. Ridå!

Loppet gav ändå mersmak- dags för en ny halvmara. Tyvärr är Stockholm Halvmarathon, som är veteran SM, fulltecknat. Kanske Trondheim halvmara samma datum?

Efteråt läser jag på nätet olika löpares kommentarer om hur välordnat loppet jag sprungit varit. Kan instämma, men . . .

* Varför serverades bara vatten, ingen sportdryck?

* Efter målgång fick löparna också bara vatten, ingen banan, eller annat tilltugg. Lite futtigt.

* Gigantisk kö för att någon skulle kolla ens nummerlapp och sedan kö till väskinlämningen. Tur att jag kom drygt en timma i förväg.

HÄR en videosnutt från målgången. Foto: Torsten Olsson

Keep on running!

Långdistanslöpning och radiolyssning är en bra kombination. Under mina löpturer i sommar har jag lyssnat på alla Sommarpratare i P1.

Totalt blev det 58 stycken och jag har försökt betygsätta dem alla. Årets upplaga av Sommar i P1 tycker jag generellt höll en något lägre standard än tidigare års men som alltid finns det några personer som sticker ut, både positivt och negativt. 2,5 poäng på en 5-gradig betygsskala, blev mitt genomsnittsbetyg.

En handfull av de medverkande hade sportslig anknytning. Markus Torgeby, som jag ser som löparen och friluftsmänniskan, rubricerades som "friluftspredikant"- ett av de bättre inslagen, tycker jag.

Den här programformen passar bra för löpning eftersom man inte behöver ha 100-procentig uppmärksamhet. Alla inslag lyssnade jag i kortversionen, alltså inte i direktsändning utan med förkortad musik. Just musiken är annars lätt att uppleva som störande.

Vilka var höjdpunkterna och vilka var bottennappen? Jag börjar med de senare.

* Matilda Djerf, entreprenör. I programmet, som sändes 11 augusti, nämner vid fyra tillfällen namnet på sitt eget klädmärke. Detta strider mot SR:s etiska regler om "otillbörligt kommersiellt gynnande" och riskerar därmed att fällas i granskningsnämnden för radio och tv.

* Josefine Jinder, artist, medverkade den 20 juli. Drogromatik, skröt om sitt osunda liv och alla dumheter hon begått på fyllan och kanske också i nyktert tillstånd.

* Petra Malm, "elitsoldat", (7 aug). Stora ord, skryt från början till slut och en tro på att hon är Sveriges, ja hela världen hjälte och räddare.

* Marcus Wandt, astronaut (29 juni). Också stort ego, den modige, smarte killen som tar kalkylerade risker för mänskligheten. VIsst, han har ett spännande jobb men synnerligen träigt berättat jämfört med kollegan Christer Fugelsang som 2007 sommarpratade.

Men några var väl bra? Självklart, här dom jag gillade mest:

* Sigge Eklund, författare och poddare (6 juli). Berättar en helt fantastisk- och sann- historia om sin farfar, skådespelaren Bengt Eklund, som kom i onåd hos Ingemar Bergman. Sommarens bästa berätteelse, berättad ur ett barns perspektiv.

* Trolle Rhodin, cirkusdirektör (1 juli), roligt berättat om en värld vi inte känner till.

* Sanna Sundqvist, skådespelare (13 juli) känslosamt om att vara mamma till ett barn med Downs syndrom.

Mediemyndigheten får varje år en handfull anmälningar som gäller just programmet Sommar. Men det är ytterst ovanligt att något inslag fälls, det vanligaste är att anmälningarna över huvud taget aldrig prövas. Det gäller bl a en anmälan mot Matilda Djerf,

----

På lördag är det dags för Veteran VM i Göteborg. Jag är anmäld till halvmaran men starten osäker eftersom jag varit förkyld den senaste veckan.

Keep on running!