Jag står på Sveriges sydligaste udde, Smygehuk, och har 2 200 km till Sveriges nordligaste punkt,Treriksröset. Notera att avståndet på stenläggningen anger sträckan till 1 572 km men det är fågelvägen. 

Vad tänker man på när de första stegen tas under ett långt äventyrslöp? Defintivt inte på hur lång sträcka som ligger framför mig. Då hade jag nog kroknat direkt. Nä, det är andra saker som snurrar i huvudet.

Nu var det den kalla vinden som upptog tankarna. Det var tendens till vita gäss ute på havet. Och skulle jag inte få motvind hela vägen idag? Knappt en människa syntes till vid denna turistattraktion-café Smyge var stängt men rökeriet var öppet och också glasskiosken uppe vid landsvägen. Själv var jag mest intresserad av att någon snabbt skulle komma förbi och ta en bild på mig så jag slapp stå här och frysa.

Parkarbetare från Trelleborg beskär Sveriges sydligaste träd. Men vad är det för träd? 

Platsen är vacker, utsikten mot det öppna havet storslagen och det är inte konstigt att hit strömmar varje sommar 200 000 turister. Jag känner mig lite fånig när jag med säkerhetsnålar sätter fast skylten med texten Treriksröset fram på joggingvagnen. Folk kan ju få för sig att jag precis kommit därifrån. Uppe i lä vid grässlänten kommer jag i samspråk med en parkarbetare som beskär ett träd. Jag frågar henne vad det är för märkligt träd och hon svarar att hon vet det men att hon inte kommer på namnet just nu. Det var en sälg men jag vil inte vara Bror Duktig så jag håller tyst.

Rapsfälten lyser gula. Nog märks det att man är i Skåne.

Att komma till Skåne är lite som att komma till utlandet, ja i alla fall till Danmark. Den gemytliga dialekten är det första tecknet. Och husen ser annorlunda ut, några riktiga pärlor med halmtak ser jag i Abbekås där jag svänger in för lunch uppe på golfklubben. Enbart pensionärerer där med sin vagnar så jag smälter väl in i miljön.

Potatisen tas upp. Plockade själv två små knölar som traktorn missat för att senare koka dem på hotellet.

Första dagen blev bara en halvdag, jag hade ju rest från Stockholm med första morgontåget. Men det blev en ganska ansträngande dag trots mina 42 km. Fast sprang jag verkligen så "långt"? Ägaren till det B&B jag tog in på var skeptisk, han hade ju färdats samma sträcka  "tusentals" gånger i bil och hävdade att jag mer eller mindre ljög. Han hade dessutom sprungit åtta maraton så nog visste han hur långt det var mellan Smygehuk och hans B&B. Nu var det jag som var Bror Duktig. Med mina tre gps försökte jag bevisa att det var 42 km. Men vad hjälpte det? Knepigt folk, tur jag drar vidare.

Imorgon Åhus, 60 km. Regn och hårda vindar väntar och tajtsen måste fram.

Keep on running!

Joggingvagnen tvättas hemma på gården. Den 23 maj börjar jag springa från Smygehuk till Treriksröset, en löptur på 40 dagar och ca 220 mil utan vilodagar (5,5 mil per dag).

"Jag har en plan, tajmat och klart in i minsta detalj". Ja, så här väl förberedd har jag nog aldrig varit inför ett långlöp. Men lika säker som Sickan att äventyret ska lyckas kan jag inte vara.

Nä, på den här typen av ensamlöp kan precis vad som helst hända. Ändå har jag hittills haft en osedvanlig tur att aldrig ha behövt råka ut för något tråkigt och tvingats bryta. Svårigheterna den här gången stavas Lappland; ödemark, mygg, backar, dåligt med lunchställen, enkelt boende, och tyvärr 2-3 campingnätter och eventuellt en fjällvandring. Campingen och vandringen ser jag som det största problemet, är ingen friluftsmänniska.

Annars känns allt bra. Bra att nyligen ha gjort ca 10 mil på ett backyard ultra (kollapsen oroar inte). Vid 74 års ålder går dock allt lite långsammare men det glädjande är att uthålligheten består. Med lite långsammare fart kommer "arbetsdagarna" att bli något längre, minst 8 timmar och ibland uppåt 12 timmar. Men jag får ju midnattssol . . . Jag har bara två 7-milare inplanerad men flera 6-milare.

På den 11 km långa vandringsleden i Malla naturreservat från Kilpisjärvi till Treriksröset är snubbelrisken stor eftersom jag inte kan springa med joggingvagn. Leden ser lätt ut men bilden från utinaturen.fi ljuger, leden är ganska tuff. Ett enklare alternativ, men lite "fusk", är att ta båt över den artiska sjön Kilipisjärvi, vandra 3 km enkel väg och sedan ta båten tillbaka.

Jag har ordnat övernattning varenda dag (allt avbokningsbart) utom på 2-3 ställen där camping blir nödvändigt. Hotellpriserna har rusat i höjden och snittpriset per natt är 900 kr trots att det ingår flera vandrarhem och annat enkelt boende.

Löpet är över den 1 juli när jag förhoppningsvis lagt min hand på cementklumpen, som utgör Treriksröset. Jag blir då inte ensam om att ha sprungit Treriksröset-Smygehuk eller omvänt. Men få har gjort det utan följebil (tipsa mig om du känner till någon!) och planen är att få löpningen noterad som ett FKT, fastest known time self-suported.

Här ett körschemat där datumet anger ankomstdagen:

23 maj Stora Herrestad, 24 maj Åhus, 25 maj Olofström, 26 maj Växjö, 27 maj Vrigstad, 28 maj Jönköping, 29 maj Hjo, 30 maj Olshammar, 31 maj Kumla, 1 juni Arboga, 2 juni Västerås, 3 juni Heby, 4 juni Gysinge, 5 juni Gävle, 6 juni Axmar, 7 juni Enånger, 8 juni Gnarp, 9 juni Sundsvall, 10 juni Härnösand, 11 juni Kramfors, 12 juni Sollefteå,, 13 juni Junsele, 14 juni Gafsele, 15 juni Åsele, 16 juni Lycksele, 17 juni Norsjö, 18 juni Järvträsk, 23 juni Porjus, 24 juni Gällivarew, 25 juni Lappeasuando, 26 juni Vittangi, 27 Juni Ö Soppero, 28 juni Karusuando, 29 juni Ropinsalmi, Finland, 30 juni Kilipisjärvi. Flyg hem från Tromsö 4 juli. Översiktlig kartlänk.

Det blir inget buller och bång kring löpet, förmodligen lite omskrivet i tidningarna. En skylt fram på vagnen ska jag i alla fall ha.Som alltid gör jag det här för min egen skull, inte för att få uppmärksamhet. Däremot kommer jag att försöka blogga varje dag och ditt stöd på bloggen betyder mycket.

Hemmafixarens resultat efter ett besök hos Clas Ohlson.

Keep on running!

Troligen var det ett plötsligt blodtrycksfall kort efter avslutat lopp som fick mig att tuppa av. Ambulans tillkallades och här tar man just blodtrycket på mig. Jag slapp att åka med ambulansen men löparklubben ordnade transport tillbaka till mitt hotell och tog väl hand om mig.

Distansrekord och en delad tredjeplats i helgens backyard ultra i Hultsfred. Men det var ett lopp med ambulans och näradödenupplevelse.

Allt gick så bra och tiden bara rann iväg. Den 6,7 km långa grusbanan längs sjön Hulingen var vacker och lättlöpt. I ett backyard ska varven klaras under timman, gemensam start varje heltimma och klarar man inte tidsgränsen är man ute. Alltså ett rent uthållningslopp och lite tjuv- och rackarspel.

På grusvägarna låg fågelspillning från gässen. Allt efter varven förflöt blev visitkorten allt plattare av våra löparskor. När skymningen kom smygande slog vitsipporna ihop sig, små svarta sniglar dök upp och när gatlyktorna tändes dök bruna bamsiga diton upp. Inte ens hundägarna hade vett att vara ute då. Som du hör, man gör inga djupsinnigare reflektioner under ett ultra. . .

Mina fötter trummade på oavbrutet. De första 8-10 timmarna kände jag ingen trötthet vilket förvånade. Några löpare gick kortare bitar men själv tog jag knappt ett gångsteg under denna min andra backyard ultra. Förbannade varje gång att varven egentligen gick lite för snabbt- hade vid varje varvning drygt tio minuter för vila och påfyllning av energi. Det är en konst att springa riktigt långsamt.

Klart för start! Många kvinnor och påfallande många lite äldre löpare i startfältet. HÄR resultatlistan.

Gunilla Franzén, 77, och som sprungit många ultralopp, kämpade sig runt 3 varv. Hon gillade den gemytliga och lite familjära stämningen runt loppet.

Vi var 44 startande, rekord för arrangerade Hultsfreds LK. Ultralöpning är på kraftig frammarsch i Sverige och diciplinen lockar inte minst kvinnor.  Banrekordet i Hultsfred är just 15 varv och vid ett tillfälle slank det ur mig:

-Jag ska springa 15 varv.

Och kanske, kanske hade jag mäktat med det om inte ... I Göteborg, någon månad innan, hade jag gjort 12 varv, nu var siktet att springa lite längre.

Efter varv 13, ett varv jag sprang med lånad pannlampa, hade jag bara 6-7 minuter för vila i depån.Föga anade jag då att katastrofen snart skulle inträffa. Vid varv 14 var vi fyra kvar och jag kom in som trea och hade bara 3-4 minuter för vila. Tänkte bryta men gick ut till starten för ett 15:e varv. Blev dock upplyst om att den ende återstående mannen i loppet, han som legat efter mig hela tiden, var kapabel för flera varv till.

Sagt och gjort, jag bröt. Ett klokt beslut eftersom jag knappast skulle klara varvet under timman. Katastrofen skulle inträffa 10 minuter senare.

I depån i klubbhuset kändes allt ändå ganska bra. Det här var ju nytt distansrekord för mig. Som 74-åring får jag vara nöjd med att ha sprungit nästan tio mil. Det här var också första gången jag vågade testa gränserna. Men efter att ha suttit stilla på en stol i tio minuter började jag plötsligt må illa. Arrangörerna hämtade en papperskorg jag kunde kräkas i. Jag kräktes dock inte men var nära att svimma.

-Du var inte nära, du var helt borta, likblek, munnen var vidöppen, vi var jätteoroliga och tillkallade ambulans, berättar Karin, en av funktonärerna. Hon pysslade om mig, körde mig tillbaka till hotellet och lämnade mig inte förrän jag var inne på rummet.

Så här efteråt är jag tacksam för att arrangörerna tog saken på så stort allvar. Själv skämdes jag nästan för att ambulans behövt tillkallas och skämtade bort det när jag piggnat till. Har senare förstått att det inte är helt ovanligt med blodtrycksfall inom ultralöpning men att det sällan är farligt.

Kurt Gustavsson hade ett finger med i allt och sprang också några varv.

Dagen efteråt, på tåget hem mot Stockholm, ringer telefonen.

-Björn, hur mår du?

Det är arrangören Kurt Gustafsson, som undrar. Han har själv råkat ut för samma sak men då under löpning, inte efter avslutat lopp. Efter ett sådant samtal kan man inte annat än må bra!

När jag någon dag senare kollar resultatlistan från DUV, en organisation som med tysk precision för statistik över ultralopp världen över, ser jag att jag faktiskt "vann" loppet. Ja, åldersomräknat naturligtvis. MIna faktiskt sprungna 93,833 km blir då 133,396 km, längst av alla. 

Keep on running!

Norrmannen Otto Gullesen ska springa genom hela Norge upp till Nordkap. Han startar 8 maj och du kan följa hans färd  HÄR.  Och också HÄR (tracker)

Vi sporrar varandra- jag springer från söder till norr i Sverige och han springer från söder till norr i Norge. Sträckorna är ungefär lika långa men hans löp blir mycket tuffare.

Norrmannen Otto Gullesen, 61-årig oljeplattformarbetare med gedigen löparbakgrund, startar den 8 maj sitt livs löparäventyr. På 42 dagar ska han med samma typ av babyjogger som min springa den 260 mil långa sträckan mellan Lindesnes och Nordkap. Jag startar den 23 maj i Smygehuk och hoppas efter 40 dagar och 210 mil nå Treriksröset, eventuellt fortsätter jag ytterligare cirka 20 mil och avslutar i Tromsö.

Likheterna är alltså stora. Otto planerar cirka 6 mil per dag mot mina 5. Men det som gör hans löp tuffare är att han tänker campa varenda dag, jag bor hela tiden på hotell/vandrarhem. Han måste nu kånka med sig en massa utrustning, jag slipper detta.

Han har valt den kortaste vägen till Nordkap men skulle rutten ha gått genom Sverige hade den blivit ca 25 mil kortare.

Otto var nyligen ute och provsprang med full campingutrustning; vagnen väger 10 kilo och packningen 20 (min totalvikt blir knappt 20 kg). Tungt, dessutom är hans sträcka mer kuperad och innehåller också en 8 km lång otäck tunnel utan vägren. Men det som gör hans löp så mycket jobbigare är alla campingnätter som sliter på en redan sliten kropp. Svårt också med hygienen och strömförsörjningen.

Det finns ändå fördelar med hans upplägg. Den största är säkert frihetskänslan- vad underbart att kunna slå nattläger där man vill. Så gjorde t ex Rune Larsson under sitt USA-löp även om han bodde mestadels på hotell. Jag är så beroende av placeringen av hotellen vilket gör min logistik komplicerad, särskilt i Norrland. Varenda dag är inrutad för mig vilket ger en trygghet Fördelen med hans campande är att det blir ett relativt billigt löp. Jag ligger visserligen på flera enkla ställen men hotellnätterna kostar runt 800 kr i snitt. Den tiden är förbi då vandrarhem är billiga.

Det ska bli spännande att följa Otto. Jag hade hoppats att vi skulle kunna träffas någonstans längs vägen, vägarna korsas troligen ändå men det blir svårt att få till ett möte.

_____

Nu är all min lingondricka uppdrucken efter fjolårets rekordsködr på över 50 kilo. Första lingonplocket skedde den 31 augusti i Mehedeby. Trots att jag druckit minst ett glas varje dag räckte drycken hela åtta månader,

Keep on running!

Bilden ljuger, jag var inte alls nöjd efter insatsen i Kungsbackaloppet.

”Gammal man gör så gott han kan, han springer fan så illa.

Hela kroppen rister han, men tiden, den står inte stilla.”

I helgens Kungsbackaloppet, Sveriges äldsta halvmara med anor från 1898, var jag den äldste deltagaren. Av den anledningen borde en 74-åring kanske inte vara så besviken när klockan stannade på 1.53.12. Men målet var 1.45. Kände mig lite som Hasse Alfredson när han var på rymmen från ålderdomshemmet.

Sakta, sakta blir tiderna sämre. Helt naturligt, naturligtvis. Men det trista är att jag också blivit aningen sämre de senaste åren när man räknar om tiderna och tar hänsyn till åldern. Jag hänger alltså snart inte med i konkurrensen bland mina jämnåriga och får allt svårare att ta mig in på mina tiobästalistor på maraton och halvmaraton. För maran är det nog fortfarande rätt lugnt men halvmaran är problematisk. I höstas gjorde jag 1.48.15 i Värnamo och det räckte till en femteplats på Sverigelistan.

Dystert? Nja, först är väl halvmaran inte riktigt "min distans" och det kommer fler lopp. Dessutom var Kungsbacka en blåsig och knixig historia. Banan var inte alls så "flack och lättsprungen", som arrangören påstod.

Det ändå hoppingivande är att uthålligheten inte verkar ha försämrats i sama grad som snabbheten. Jag kan mala på mil efter mil varför stundande Sverigelöp med dagsetapper på 5-6 mil inte bekymrar. Och fortfarande känns ett åttonde USA-löp 2023 realistiskt. Dessutom gläds jag varje dag över att kroppen håller.

Keep on running!

Den 23 maj startar jag mitt Sverigelöp på drygt 200 mil- från Smygehuk i sydligaste Skåne till Treriksröset i nordligaste Lappland. Går det bra avslutar jag i Tromsö, Norge.

Hela Sverige på 40 dagar. Sverigelöpet på 200 mil blir mitt nästa löparäventyr, långt men betydligt kortare än mina USA-löp eller fjolårets Nilsholgerssonlöp.

Coronaläget i världen tvingar mig att för andra året i följd ställa in ett planerat coast to coast. Det skulle ha blivit mitt åttonde men nu får det ske nästa år då jag är 75. Då tänkte jag starta med Boston Marathon (yngst i åldersklassen) och springa västerut, samma gjorde jag när jag fyllde 70.

Lite förvånad att det inte är längre än cirka 200 mil från Smygehuk till Treriksröset. När jag ifjol följde vildgässen och sprang i alla Sveriges 25 landskap blev sträckan 350 mil. Jag var då dock inte längre norrut än Piteå. Nu kanske jag avslutar i Tromsö och jag är också rätt sugen på att göra en avstickare till Kiruna.

Upplägget blir som tidigare: jag springer ensam 5-6 mil per dag utan suport, jag har all min utrustning i babyjoggern, bor varje natt på hotell/vandrarhem/airbnb och planerar inte för några vilodagar. Det är ett rent egoistiskt löp; jag gör det enbart för mig själv, samlar inte in pengar för välgörande ändamål och söker ingen publicitet. Jag kommer dock att försöka  blogga varje dag och att "undgå" massmedia bli nog svårt.

Smygehuk-Treriksröset är en populär sträcka för motionscyklister. En och annan löpare har också sprungit sträckan, 2018 ultralöparen Daniel Roxvret på imponerande 24 dagar. Han sprang i motsatt riktning (större risk för motvind), hade följebil (pappa i husbil) och var då 32 år. Det löpet var inte helt problemfritt. Det lär inte heller mitt bli.

Keep on running!

Mårten Westberg med den ukrainska flaggan ledde löpardemonstrationen runt den ryska ambassaden på Kungsholmen.

Kritik påverkar alla. Därför tror jag vår lilla löpardemonstration idag hade effekt även om ryssarna inne på ambassaden verkade blunda.

Långdistanslöparen och löparcoachen Mårten Westberg, en idealist som startade Rinkeby Run, uppmanade på Facebook löpare att demonstrera mot kriget i Ukraina. "Vi samlas på Sergels torg, klär oss i gul blå kläder, springer till ryska ambassaden och under 30 minuter springer runt ambassadområdet", skrev han.

Nappade direkt, lät som ett bra initiativ. Räknade med att hundratals löpare skulle ansluta men vi vara bara ett 50-tal som i snöyran lämnade Sergels torg. Väl framme anslöt kanske 25 till men det blev inte den massdemonstration jag hoppades på.

Frågan är hur många som på ambassaden såg oss springa varv efter varv på gångbanorna runt ambassadområdet. Livet därinne verkade ha stannat av, jag såg bara en enda person röra sig därinne, annars var det mest poliser och lite glada hejarrop från allmänheten och tutningar från bilister

Men man ska nog inte underskatta den här typen av aktioner. Droppen urholkar stenen.

Park run i Hagaparken firade sitt 200-hundrade löp och bjöd deltagarna på en egendesignad bakelse. Den frestelsen hjälpte inte- jag sprang på min sämsta tid någonsin, strax under 30 minuter. Tre dagar senare sprang jag utomk tävlan samma bana ca 3 minuter snabbare.

Keep on running!

Här över Lundabron och Umeälven går parkrunbanan. En snabb, platt och vacker bana, som tar en svängom på naturssköna Bölesholmarna.

Grattis Umeå! Ni har skapat en av de bästa parkrunbanorna i Sverige.

Imorgon lördag är det premiär för Broparken parkrun i Umeå, Sveriges nordligaste parkrun. Jag åkte upp från Stockholm för att premiärspringa.

Vilken bra bana man fått till! Den startar mitt i centrum nere vid Umeälven och följer älven motströms upp till Bölesholmarna. Det är mestadels grusväg och premiären kommer att bli toppen- trots vintern är det barmark hela vägen. De medhavda dubbskorna får vila på hotellrummet.

På  hemvägen mötte jag Deri Thomas, parkrungeneral i Sverige, som också var ute på ett testlöp. Han instämde i att banan är toppen. Kanske blir vi ett 70-tal på premiären. Återkommer med en kort rapport imorgon.

Klart till start. Ett 20-tal löpare sprang premiärloppet, en gråmulen dag med någon minusgrad. Snabbast  på de 5 km var Rasmus Nilsson på fina 16.50, själv behövde jag 24.53. Får återkomma med en bättre tid när det blir badbart i Umeälven (jo, man brukar ta ett dopp efteråt, berättade intitiativtagaren Arvid Norin). Detta var mitt 71:a parkrun.

Keep on running!