Ska jag klara att nå stranden i New York även i år? Bilden från mitt coast to coast 2023. Foto: Nils Suneson
Normalt brukar jag inte öka mängden inför ett coast to coast. Det har räckt med normal löpning men nu måste antalet kilometrar sakta börja öka. ”Skamgränsen” tio mil i veckan får absolut inte underskridas.
Räknat från årsskiftet och fram till idag, 2 februari, har jag sprungit exakt 50 mil. Det gör att jag klarar skamgränsen med ett skrik. Det går lite långsammare och tyngre jämfört med för något år sedan och ibland dyker tanken upp: kommer jag att klara att springa 5 mil om dagen under 100 dagar? Ja, jag tror det men dom tankarna har jag aldrig haft tidigare. Så mitt nionde coast to coast kan bli det besvärligaste (mitt åttonde beskrev jag som enklare än väntat).
Som 77-åring kvalar jag in i gruppen som en av de äldsta coast to coast-löparna. Visst, åldern ligger mig i fatet men samtidigt kan jag delvis förlita mig på rutinen. Och jag kan göra det helt prestigelöst. Ett misslyckande är ingen katastrof, däremot skulle det rent praktiskt vara besvärligt om jag tvingades avbryta.
Under planeringen lekte jag lite med tanken på att korta dagsdistanserna något, kanske bara springa 3-4 mil om dagen? Men att korta ner från 5 mil till 4 eller 3 skulle innebära 125 resp 166 dagar. Det skulle bli onödigt dyrt, min fru skulle inte gilla det och dessutom skulle det logistiska pusslet bli svårare att lägga i ödsliga stater som Idaho, Utah och Wyoming. Camping hade blivit nödvändigt. Min enda lyx är ju att försöka bo på hotell/motell varenda dag. Rutten är sedan länge klar: start 30 april i Lincoln City, OR och mål i New York (Rockaway Beach), totalt 102 dagar och preliminärt 509 mil. Återkommer med mer detaljer om rutten.
Detta coast to coast blir det klart dyraste av alla, förmodligen en bit över 150 000 kronor, ännu mer om jag bjuder barnen att komma över. Hotellrummen ligger nu runt tusenlappen men den starka dollarn är inget större bekymmer; hela reskassan finns sparad på ett räntelöst dollarkonto i svensk bank. Med en ständigt stigande dollar har det varit en bra affär.
Förutom lite mera löpning fram till starten förbereder jag mig nu med att komplettera utrustningen. I stallet har jag fyra baby jogger att välja mellan och om löparen inte är i toppskick så ska vagnen vara det. Ska också skaffa en olycksfallsförsäkring, besöka tandläkaren och vaccinera mig mot bältros (covid och TBE klart). Kanske blir det också en ny gps och en kamera.
En ny oberäknelig president ser jag som ett orosmoment. Det blir ingen svensk flagga fram på vagnen och jag kommer att ligga lågt med att jag är svensk när jag stoppas av polisen. Jag gissar att jag som vanligt kommer att bli stoppad ett 10-tal gånger. Tur att rutten inte går nära gränsen till Mexiko!
Keep on running!
Åtta man i ensemblen M70 i Bore Cups andra deltävling i Uppsala (saknas på bild Bertil Palmqvist, Örjan Wedin och Sven Molin). Från vänster Alex Bonn, Spårvägen, Lars Söderberg, Vallentuna FK, Lennart Venemalm, Uppsala LK, Björn Suneson, Vallentuna FK och Kjell Björk, Hemlingby LK.
Vi löpare i Bore Cup är lite av ett resande teatersällskap; vi återvänder år efter år till olika platser i Uppland, Västmanland och Gävleborg. Idag hade vi föreställning utan publik i Uppsala men i strålande "vårväder".
Och det gick strålande på en lättlöpt 7,5-km slinga utanför IFU arena, blev överraskande tvåa i M70. Vann gjorde "naturligtvis" den forne elit- och Vallentunalöparen Alex Bonn. Extra roligt var att åldermannen Kjell Björk nu var med i ensemblen för första gången sedan pandemin. Kjell är åldersomräknat en av cupens bästa löpare och nystarten gav en lovande fjärdeplats. Min tid blev 38.10 (5:05 min/km)
Nu är det lågsäsong för mig- springer få tävlingar, löpning utomhus har dragits ner, däremot beöker jag dagligen diverse F&S-gym och är rätt flitig med intervallerna. Inför USA-löpet med start 31 april måste jag upp lite mera i mängd och ambitionen är att springa minst tio mil i veckan. Enda tävling jag är anmäld till är ett backyard i april (Finnsjön 100 km). Och så planerar jag ett parkrun i Oslo på vårkanten. Däremot blir det ingen start i februari i Spring Tills Du Stupar (STDS), det skulle spoliera medverkan i Bore Cup där två deltävlingar återstår. Summa sumarum: lite halvslött men angenämt.
Keep on running!
I mål efter Nyårsloppet i Vallentuna. De 10 km på den lite backiga och knixiga bana gick på 53:47 vilket placerar mig som Nr 8 i Sverige, 10 km landsväg.
Löparåret 2024 blev riktigt bra trots att tiderna blev sämre på alla distanser. Nu laddar jag upp inför mitt nionde cost to coast med start den 29 april.
Avslutningen med Nyårsloppet i Vallentuna blev bättre än väntat. Skulle jag göra under timman? Ja, det gick vägen med bred marginal. Distansen 10 km är jag annars ovan vid, placerar mig bättre på maraton och halvmaraton. Att i år ha blivit tvåa respektive trea i M75 på bägge dessa distanser kännns bra. Fast 4:20 på maran och 1:52 på halvmaran borde gå att förbättra under 2025, gissningsvis tränar jag betydligt mer än konkurrenterna.
Minnet är kort och när jag blickar tillbaka blev det ändå en hel del tävlingar: tre maror, tre halmaror, två millopp, två backyard och ett 6-timmars med 53 km (inofficiellt åldersrekord i M75). Till det ska läggas en del udda aktiviteter som Mälaren runt, Vänern Runt, Umeå-Härnösand och "vinst" i Spring tills du stupar i februari med 82 mil. Min runstreak fyllde 10 år och i år kunde jag också summera mitt 100:e parkrun.
Tidigare har jag tagit för givet att alltid vara skadefri. Men numera värderar jag en 40-plus year no-injury streak högre än en Ten-year run streak.
Keep on running och Gott Nytt År!
En runstreak på 10 år är småpotatis i internationella sammanhang. Däremot är jag stolt över att jag under dessa tio år varit skadefri och snittat 15 mil i veckan. Bilden tagen utanför mitt hem på Tomtebogatan i Stockholm.
Idag firar jag min 10-åriga runstreak, alltså löpning minst 1,6 km varje dag. Siktar på tio år till.
Ja, det har varit tio fantastiska löparår. Och de 30 åren dessförinnan har varit minst lika fantastiska. Jag har fått vara frisk och i stort sett skadefri alla åren och kunnat ägna mig åt det jag gillar mest, löpning.
Tio år med löpning varenda dag kan låta mycket. Hade jag känt till begreppet runstreak skulle sviten ha kunnat vara betydligt längre, ja kanske 20-30 år. Men några 55 år som den två år yngre amerikanen John Sutherland kommit upp i hade varit en omöjlighet. Dessutom är han fortsatt igång och har sprungit fler mil än jag under sin livstid.
Det finns statistik på allt. HÄR kan du se en lista på de längsta obrutna löparsviterna i världen. Sverige har inga stolta traditioner på området. Den längsta runstreaken har Ellen Westfelt, drygt ett år längre än min. Hon är lite av pr-general i Sverige för runstreak, en fluga som tycks växa sig allt starkare.
--
Idag (19 december) passerade jag 600 mil räknat sedan årsskiftet. Därmed har jag en 23-årig obruten svit på minst 500 mil per år. Snittet under dessa år ligger på 13 mil i veckan. Toppåret var 2016 då jag sprang 1 019 mil och åren 2018, 2019 och 2021 sprang jag drygt 900 mil.
Keep on running!
Julgranen köptes på ett byggvaruhus utanför stan och transporterades hem springandes. På köpet fick jag en löptur på 14 km och slapp punga ut med 800 kr som granarna kostade inne i stan. Men den bästa affären gjordes för 45 år sedan då jag sålde min bil, den har jag aldrig saknat.
Keep on running!
Erik Östbye, här på Slottsskogsvallen med barnbarnet Klas i samband med Göteborgs Marathon 2005. Erik är en av Sveriges främsta veteranlöpare genom tiderna. Som 56-åring sprang han en mara på 2.27, ingen är i närheten av alla hans åldersrekord. Erik blev 90 år och gick bort 2010. Foto: Stefan Litzén.
"Är dagens äldre löpare rappare än dom på 80-talet?", frågade signaturen Bengt här på bloggen. Nej, veteranlöparna idag är generellt betydligt långsammare med undantag för de yngsta veteranerna.
Förr fanns inga karbonskor, avancerade träningsklockar, internet, knappt heller träningsprogram, löpartidningar eller löpargrupper. Ändå gjorde maratonlöparna på 80-talet och tidigare fantastiska prestationer trots att gruppen inte var särskilt stor. Varför?
Jag har inget bra svar. Själv sprang jag mitt första maraton 1982, några år tidigare hade joggingvågen redan rullat in i Sverige. Då var tider, resultat och hur många mil man sprang i veckan viktigare även bland vanliga motionärer. Kanske var det en del av förklaringen? Knappt någon talade om friskvård även om de flesta av oss hade på känn att löpning nog var bra.
Det är förvånande hur många av de gamla åldersrekorden som forfarande står sig. Några av Kjell-Erik Ståhls rekord har slagits men förklaringen där ligger mycket i de nya karbonskorna. Förstår att Stålet känner viss bitterhet.
Jag har gjort en djupdykning i statistiken och finner att det är egentligen bara i de yngre veteranklasserna (35-40 år) som det satts nya åldersrekord under de senaste fem åren. I övriga åldersgrupper står man och stampar med några lysande undantag. Därför undrar jag om Erik Östbyes alla åldersrekord eller Bibbi Linds (3.36 i K70) någonsin kommer att slås.
Tabellen nedan visar att det ofta skiljer 10-30 minuter till åldersrekorden när man jämför resultaten från 2024 med 2014. Samma om man går ytterligare några år tillbaka- dystert.
Men det finns en svag tendens till att veteraneliten ändå sakta är på väg uppåt. Det gäller dock inte klasseerna M45, M50, M55 och M60 där tiderna står och stampar.
Karin Schön, IF Kville- ljuset i mörkret bland veteraneliten. Foto: Kenneth Gysing
Karin Schön, Maria Dasler, Mustafa Mohammed, Hanna Lindholm är några av dagens veteraner som ändå visar att det går att slå åldersrekorden. Och en comming man är en jämnårig med mig- Bo Persson i Örebro AIK. Han är överlägsen i M75 och nästa år ska han börja springa maraton. Kanske kan ha rent av slå en av dagens äldsta och bästa veteraner, Anders Hansson från Vilsta IK.
Det är inte bara veteraneliten som blivit långsammare. Det gäller i än högre grad den breda massan maratonlöpare. Stockholm Marathon har anordnats sedan 1979 och idag är mediantiderna cirka 30 minuter långsammare än under de fem första åren. Och det gäller både män och kvinnor.
Så här har utvecklingen varit för medianlöparen i Stockholm Marathon (löparen som placerar sig i mitten i resultatlistan):
Män Kvinnor
1979-1985 3.42 4.08
1986-1990 3.42 4.04
1991-1995 3.52 4.14
1996-2000 4.05 4.29
2001-2005 4.08 4.34
2006-2010 4.14 4.38
2011-2015 3.58 4.25
2016-2020 4.06 4.30
2021-2024 4.16 4.34
Keep on running!
I mål efter 4.20 på Vintermarathon i Simlångsdalen. Tiden placerar mig som 1:a på årsbästalistan i M75.(den 1 december petade Bert Versén ner mig från tronen då han sprang på 4.14 i Valencia Marathon)
Trea i Sverige på halvmaran och etta på maraton. Tävlingsåret 2024 slutar betydligt bättre än väntat.
Lördagens Vintermarathon gick långt över förväntan; från tvåa på årsbästalistan i M75 tog jag en klar ledning med mina 4.20. Förhållandena i Simlångsdalen utanför Halmstad var inte de bästa- regn och blåst men annars en lättlöpt bana på en asfalterad gammal banvall.
Jag sprang jämnt med kilometertider runt 6:10, hade samma tid på första som andra halvan. Normalt sneglar jag inte på klockan men tittade nu då den surrade till efter varje kilometer. Den uppgjorda tidsplanen var på på 4.25 för att slå årets ålderrekord i M75, det gick alltså fortare än planerat. Ja, ibland drog jag medvetet ner på tempot för att inte köra slut på mig.
Det kunde ändå ha slutat med förskräckelse. Det visade sig nämligen att jag startat i fel startgrupp, tillsammans med halvmaratonlöparna som startade tio minuter före maratonlöparna. Det gjorde att jag i resultatlistan, men inte i praktiken, fick en en tio minuter bättre tid. Hoppas att felet snabbt korrigeras och att jag inte blir diskad.
Två minuter kvar till start för halvmaratonlöparna. Förvirrad råkade jag ställa mig i den här gruppen vilket gjorde att det blev fel i resultatlistan, tio minuter bättre eftersom maratonloppet startade tio minuter senare.
Tävlingsåret är ändå inte riktigt till ända. Den 7 december drar Bore Cup igång.
Keep on running
Nöjd efter halvmaran i Jämjö som gick på 1.52.50. Är nu trea i M75 på den svenska årsbästalistan. Nästa helg springer jag Vintermarathon i Simlångsdalen. På maraton är jag tvåa och det krävs en putsning med fem minuter för att ligga etta. Foto: Jämjöhalvan
Lilla Jämjö i Blekinge med knappt 3 000 invånare klarar det som nästan ingen annan svensk lopparrangör mäktar med- att skapa maximal trivsel även efter loppet. Då bjuds alla löpare på smörgås och kaffe i skolans matsal.
Ja, löparklubben Team Blekinge kör den amerikanska stilen.Där är det vanligt att löparna i småloppen efteråt samlas till gemensam middag. För visst är det väl så att vi motionärer inte bara springer för tiderna? Vi vill ju snacka och umgås efteråt, det är ju lite av hela grejen.
Man hade brett hundratalssmörgåsar till de hungriga löparna. Och många var dom, det var flera olika lopp samtidigt. Arrangören har rutin- prisutdelningen avlöpte snabbt och vi fick tid att umgås.
Nu är det här inget nytt påfund från Team Blekinge. Senast jag sprang här var för tio år sedan och då reagerade jag också över smörgåsarna. Nu räcker det inte med att bara prisa på sociala medier, arrangören måste också höra direkt från löparna. Därför uttryckte jag min uppskattning direkt till några av medlemmarna.
Då för tio år sedan sprang jag som 66-åring på 1.36.38, en tid som placerade mig som nummer åtta i M65 och som jag då betecknade som "inte lysande". Nu 1.52,50, alltså 16 minuter långsammare. Faktum är att prestationen 2014 åldersomräknat var något bättre. Jag har med andra od inte lämnat det sluttande planet . . .
Loppet då? En fyravarvsbana som går hälften på grus och hälften på asfalt, få backar och nästan trafikfritt. Gruset gör dock att Jämjö inte tillhör de allra snabbaste halvmaratonbanorna men betydligt snabbare än Stockholm Halvmarathon som jag senast sprang. Då blev jag SM-trea på skrala 2.06.
Den här gången disponerade jag krafterna bättre. Kilometertiderna låg på 5.07-5,29, alltså ingen kollaps. Fyra varv gör också att man får lite bättre koll. Men att ge järnet på sista varvet höll inte riktigt. Ska jag tro klockan låg medelpulsen på höga 155. Jag hade inte mer att ge.
När jag efteråt kollar resultatlistan ser jag att en jämnårig sprungit på 1.38. För bra för att vara sant? Ja, personen hade gett nummerlappen till en yngre löpare. Detta upptäckte jag först efter bildgranskning men felet hann tyvärr smyga sig in i Friidrottsförbundets officiella resultatstatistik. Rapport har skickats in och personen kommer att strykas.
Banan i Jämjö sprangs fyra varv.
Keep on running!