Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 742 km. Denna vecka: 111 km. Idag: 24 km

2020-02-15 - En proffsig intervju

Jojje Borssén presenterar sig som "entreprenör och hobbyatlet med livslust". Han var tidigare marknadschef på Runners World, är ett proffs ut i fingerspetsarna, och HÄR kan du lyssna på hans podcast-intervju med mig.

Många intervjupoddar har det blivit om mina USA-löp. Alla har ett gemensamt; ljudkvaliteten har varit dålig- antingen ekar det i rummet eller annars görs de på dålig telefonlina. Men när Jojje Borsén intervjuade mig stämde allt.

Intervjun gjordes i en riktig studio på Södermalm. Det märks direkt. Jojje är bra påläst, rapp i frågorna och en god lyssnare. Kort sagt, ett proffs. Snarare är det jag som är lite torr och tråkig. Intervjun är inte pinfärsk och har av olika anledningar inte kunnat publiceras förrän nu.

Keep on running!   

Postad av Björn kl 19:28:59

Läs / skriv kommentar (9)


2020-02-08 - Kört för mig i Bore Cup

Allt som vanligt i M70 i Bore Cup; Lars Söderberg, Vallentuna FK 3:a, Kjell Björk, Hemlingby LK, 1:a och jag 2:a. Våra tider på den 4,7 km långa banan: 22,45, 20,50 resp 21,52.

73-årige Kjell Björk är en av Bore Cups bästa löpare genom tiderna. Tävlingssviten är lång och få har presterat bättre när man tar hänsyn till åldern. Synd bara att jag har haft honom som konkurrent hela tiden.. .

Idag när tredje deltävlingen i Bore Cup kördes vann Kjell överlägset M70-klassen. Senaste gången flåsade jag honom i nacken, nu försvann hans röda toppluva redan när vi hunnit in i villakvarteren efter några hundra meter.

För egen del är det kört i Bore Cup. En utebliven tävling, två andraplaceringar och nästa tävling som jag inte kan vara med på- då blir det ingen medalj i sammandraget. Lite snopet.

Nästa år blir standarden riktigt hög i M70. Då seglar Alex Bonn, Spårvägen, upp i klassen och även Bengt Isgård, IF Linnéa. Samtiidgt ska jag tampas med Kjell varförför medaljchansen är liten.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 18:32:40

Läs / skriv kommentar (15)


2020-02-02 - Spring tills du stupar

Ruggväder på parkrun 5 km i Uppsala 1 febrauari. Först på plats men sedan dök ett 50-tal löpare upp. Blev nummer 15 i mål på skrala 24.02.

Jag är med igen i utmaningen "Spring tills du stupar". Men stupa ska jag inte- är för bekväm för det!

Nä, att ta ut sig fullständigt har aldrig lockat mig. Att "testa sina gränser" är inte min grej. USA-löpen må vara ganska tuffa men där handlar det aldrig om att ta ut sig till bristningsgränsen. Jag har heller aldrig lockats av att tävla i extrema ultralopp, ett vanligt maratonlopp duger gott.

Ändå är jag alltså med i "Springs tills du stupar", ett FB-arrangemang som motionären Mikael Forsström nu arrangerat i 4-5 år. Jag har varit med de flesta gånger, har aldrig varit nära stupstocken utan varit den som ofta sprungit längst av alla. Utmaningen, det är ingen tävling, går ut på att springa minst det antal kilometrar som dagens datum anger. Klarar man inte det, ja då har man stupat. Idag den 2 februari ska vi alltså springa/gå minst 2 km, imorgon 3 km och den 29 februari alltså 29 km. Tufft mot slutet alltså.

Något år har jag räknat distansen i miles (det gör man i USA) och då blir det 60 procent längre. Det tänker jag inte göra i år. Ifjol fick jag ihop 615 km vilket gör ett snitt på drygt en halvmara per dag men i år planerar jag att ta det betydligt lugnare och kommer inte vara den som sprungit längst när slutsignalen går vid midnatt den 29:e. I år har inte mindre 137 löpare antagit utmaningen och normalt brukar ungefär en fjärdel klara sig från stupstocken.

Det har också funnits en motsvarande utmaning i juni men den har varit lite mjäkigare. Då har man kunnat tillgodoräkna sig "överskottskilometrar" dagar man inte klarat dagens datum. Men så är det alltså inte i februari.

Just juniutmaningen ser jag fram emot. Den råkar nämligen sammanfalla med mitt coast to coast då jag under juni kommer att springa ca 150 mil. Den som springer längre bjuder jag på en glass i Vasaparken! Vem vill utmana mig?

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 17:01:15

Läs / skriv kommentar (1)


2020-01-26 - Klarat skamgränserna

Hornsbergsstrand 26 januari 2020 och nedan sammma plats elva år tidigare..Då var jag 61 år och hade satt upp ett antal "skamgränser", bl a att jag inte fick springa mindre än tio mil i veckan. Hur gick det?

Du som läser den här bloggen vet att jag springer rätt mycket- prioriterar mängd före kvalitet. Minst tio mil i veckan brukar det bli. Men hur länge kommer jag att mäkta med det?

 För elva år sedan skrev jag om fyra mål som löpare jag absolut måste klara. Jag talade då om "skamgränser". Tyckte nästan jag borde skämmas om jag inte klarade följande:

1. Springa minst tio mil i veckan.

Klarat målet? Ja, men det börjar ta emot, enskilda veckor kan jag ligga under tio mil. Fjolåret blev annars ett bra mängdår med 906 mil (17,4 mil/v). Att det blev så mycket beror främst på att det var ett år då jag sprang över Amerika.Det senaste 18 åren har jag sprung minst 500 mil/år och samma blir det nog i år men blir det en 20:e gång?

2. Springa minst fem dagar i veckan.

Klarat målet? Ja med råge. De senaste fem åren har jag till och med sprungit varenda dag. Jag är med andra ord en run streaker. Däremot springer jag sällan mer än en gång om dagen mot två till tre gånger per dag när jag jobbade,

3. Springa minst en mara om året.

Klarat målet? Ja. Varje år sedan starten 1982 har det blivit minst ett maraton om året. Ändå har det inte blivit så många maronlöpp; totalt 75 stycken.

4. Springa maran på minst 3.15.

Klarat målet? Nej. Och det hade jag knappast heller räknat med. Alla blir rent statistiskt 1-2 minuter långsammare på en mara varje ytterligare år vilket gör att mina 3.15 idag skulle motsvara ca 3.35. Tyvärr är jag inte där idag (3.47 bästa tid ifjol). 2016-2018 låg jag under 3.30 och just 3.30 är numera lite av ett drömmål. För elva år sedan var drömmen sub 3 timmar.

Sammanfattningsvis har det ändå gått ganska bra under den senaste tioårsperioden- jag har klarat 3 av 4 skamgränser. Att sätta upp nya långsiktiga mål blir allt svårare. Men kanske vågar jag ändå drista mig till fyra nya årsmål fram till och med året jag fyller 75 (2023):

1. Springa varje dag (minst 3 km)

2. Springa minst en mara om året

3. Springa minst 500 mil per år

4. Springa under 4 timmar på maran

Jag gissar att punkt fyra och tre blir svårast att klara. Den som lever får se!

Keep on running!

Postad av Björn kl 20:44:55

Läs / skriv kommentar (12)


2020-01-20 - Besöker mina räddare i nöden

Grizzlybjörnen kännetecknas av att den har en puckel mellan skulderbladen. Jag har inte sett några vilda björnar varken i Amerika eller Sverige, bara i fångenskap.

Efter Texas är Montana den mest vidsträckta delstaten av alla i Amerika. I Montana blev ett björnpar min räddning för tio år sedan. På nästa coast to coast ska jag besöka parets släktingar.

Under mitt andra USA-löp 2010 överraskades jag av kraftigt snöfall på Interstate 90 mellan Bozeman och Livingston i Montana. Hade inte räknat med att det skulle snöa i maj och eftersom det var synnerligen backigt och inga städer eller annan bebyggelse fanns i närheten var jag rätt illa ute. Polisen stoppade mig och undrade om jag behövde hjälp. Jag avböjde och siktade in mig på att lunchen fick bli på stående fot under en motorvägsbro.

Överraskades av snöfall den 6 maj 2010.

Det var då jag såg skylten om ett björnhägn. Det fanns ett "zoo" mitt ute i ödemarken,  jag knackade på men räknade inte med att någon skulle öppna eftersom anläggningen var stängd. Paret Ami och Bill Testa släppte in mig och jag kunde äta mina mackor inne i värmen hos grizzlybjörnan Brutus, 8 år och Sheena, 24 år.

I juni kommer jag att besöka björnhägnet igen- tyvärr finns inte Brutus och Sheena kvar men flera av deras släktingar. Min rutt genom Montana blir närmast identisk med den jag sprang för tio år sedan. Totalt blir det 80 mils motorvägslöpning, lite mera än förra gången eftersom jag nu tänker springa lite i North Dakota, en ny delstat för mig.

Motorvägslöpning låter kanske tråkigt men så är det inte. Motorvägarna utanför de storta städerna är inte särskilt hårt trafikerade, de har breda vägrenar och här känner jag mig säker. I Montana får man springa på Interstate eftersom det knappast finns andra alternativ. Jag är dock tämligen ensam i skaran av kontinentlöpare om att gilla motorvägarna. Just i Montana blir det dock mycket löpning på Frontage Road, asfalterade servicevägar som löper parallellt med motorvägarna .

Jag är långtifrån klar med min rutt. Toligen blir det målgång i Delawere, också en ny delstat för mig.

Keep on running!

Postad av Björn kl 12:47:11

Läs / skriv kommentar (8)


2020-01-11 - Hur lägger man upp en spurt?

Kjell Björk från Hemlingby LK (mitten) vann som vanligt åldersklassen. Klubbkompisen Lars Söderberg blev trea och jag tvåa,  när andra deltävlingen i Bore Cup, 7,5 km, avgjordes i Uppsala.

Jag har aldrig kunnat spurtslå någon. När jag närmar mig målet gör jag allt fel. Så även idag.

Nej, spurtuppgörelser är inte min starka sida. Dessbättre hamnar jag sällan i sådana. Men idag skedde det. På andra varvet när det återstod 1,5 kilometer hann jag i kapp min svåraste konkurrent Kjell Björk. Han verkade trött och i omklädningsrummet hade han berättat att han var förkyld. Eftersom Kjell under senare år brukat slå mig hade jag nu en jättechans.

Men vad hände? Jo, jag blev smått nervös, skulle jag behöva springa förbi honom och trötta ut mig? Nej, behagligast att lägga mig bakom honom och se om han tröttnar ännu mera. Nu efteråt inser jag att det var där misstaget begicks. Jag skulle naturligtvis ha sprungit om när jag kom i kapp och försökt öka lite. Istället blev det en tafatt spurt 500 meter från mål, alldeles försent.

Kjell är mycket bättre på att ta ut sig och efter några sekunder var han förbi igen. Då begicks det andra misstaget. Upp i huvudet flög tanken; äh, det är inte så viktigt, låt han vinna igen. Och det gjorde han- marginalen blev 8 sekunder.

Besviken? Nej, det är jag sällan. Det är bara att inse; jag är ingen tävlingsmänniska. Men sluta tävla vill jag inte. Det är så roligt efteråt, oavsett hur det har gått. Och den sociala samhörigheten är guld värd. I Bore Cup känner alla alla och jag har varit med sedan 2004, 16 år alltså. I Bore finns dessutom en 80-klass och där deltog inte mindre än tre män. Vann gjorde 83-årige Bengt Blomquist från Täby LLK, bara en kvart efter oss ynglingar i M70. Fantastiskt. Det ger hopp.

Här resultaten. .

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 21:16:49

Läs / skriv kommentar (14)


2020-01-04 - Vikten av vikten

Håller matchvikten. Dagens löptur i härlig medvind gick till F&S Orminge. Bilden från toppen av Skurubron. När jag jobbade brukade jag ofta under lunchrasten ta en vända hitut och fick ett bra träningspass på över två mil.

I dagens DN läser jag om viktproblem och ätstörningar hos kvinnliga längdskidåkare i svenska och norska landslaget. Är det här något som också drabbar löpare på motions- och motionselitnivå?

Den som ägnar sig åt uthållighetsidrotter som t ex skidor och långdistanslöpning kan öka prestationen om man går ner i vikt. Men som med det mesta; det finns en gräns och när den passerats presterar och mår man sämre, i värsta fall kan det vara livsfarligt. 

-Elitidrott är ingen friskvård, säger till DN skidlandslagets förre detta läkare Per "Pliggen" Andersson. Den svåra frågan är när man ska stänga av en åkare från att tävla.

Frida Karlsson, som tog guld, silver och brons på VM ifjol har tävlingsförbud. Hon ska komma "i balans näringsmässigt". Norska stjärnan  Ingvild Flugstad vann ifjol Tour de Ski, stängdes av en kortare tid, men får tävla igen.Tjejerna lägger på sig muskler och tar bort fett.och slutar menstruera, sägs i artikeln.

Håller också vanliga motionärer och elitmotionärer inom långdistanslöpning på och exprimenterar med vikten? Det är i dessa grupper jag umgås men där har jag aldrig hört talas om detta. Att löpare i min egen ålder inte gör det är rätt självklart. Men hårdsatsande 35-45-åriga män och kvinnor? De kan ju prestera inte långt ifrån vad eliten gör.  Nä, inte heller där har jag hört eller sett något. Problemen är nog nästan uteslutande kopplade till ren elitnivå- och ungdomsidrott.

DN-artikeln, skriven av Lars Grimlund, berättar om idrottsledare inom skidsporten som känner till problemen men agerar alldeles försent.

-Varför ska elitidrottarna behöva gå över gränsen? När mätaren visar att bränslet håller på att ta slut så måste man stanna och tanka men det gör man inte, säger Torbjörn Nordvall, tidigare presschef för längdskidlaget. Han är kritisk till att man inte satsar på psykologer och beteendeveterare inom landslagsgrupperna utan enbart på hårda grejer som t ex vallare.

Själv har jag aldrig haft en tanke på att exprimentera med min vikt även om jag inser att ett par kilo mindre kanske skulle kunna göra några minuter på ett maraton. Det finns tabeller på sådant där, här en från den amerikanska upplagan av Runners World 2017:

Lose Weight, Gain Speed

This table, based on changes in maximal aerobic capacity, provides a rough estimate of how much your race times will improve if you lose weight, as long as you have it to lose. If your BMI drops below 18.5, you're at risk of becoming weaker and slower.

WEIGHT LOST

5K

10K

HALF-MARATHON

MARATHON

900g

12.4 secs

25 secs

52 secs

1:45

2.3kg

31 secs

1:02

2:11

4:22

4.5kg

1:02

2:04

4:22

8:44

9kg

2:04

4:08

8:44

17:28

Källa: RW

Min vikt (61-62 kg) har varit oförändrad under de senaste 20 åren. Med en längd på 167 cm har jag ett BMI på cirka 22 vilket klassas som normalvikt. Skulle man tro diverse räknesnurror på nätet skulle jag kunna minska med 10 kg (!) och först då hamna på gränsen till undervikt. Maran skulle kunna springas nära 20 minuter snabbare. Nej, det tror jag inte på. Jag hade blivit ett vandrande lik.

Även år med ett coast to coast har vikten varit stabil. Jag har inte tappat ett kilo under USA-löpen, vikten har varit den samma vid start som vid målgång. Har aldrig räknat kalorier men energiintaget har uppenbarligen varit det rätta. Och då handlar det ändå om 35-40 milaveckor under 100 dagar. Nog är kroppen en fantastisk maskin!

Keep on running!

Postad av Björn kl 16:40:33

Läs / skriv kommentar (19)


2020-01-01 - Hinner jag ikapp Rune?

Bilden hämtat från Rune Larssons webplats loparlarsson.se .

"Under 2019 sprang jag 224 mil och paddlade 73 mil i kajaken. Sedan jag började föra dagbok den 1 januari 1973 har det blivit 24 891 mil", skriver Rune Larsson på Facebook. En oslagbar prestation?

Ja, jag tror att Runes 24 891 löpta mil är svårslaget. Hur många svenskar kan tänkas ha sprungit mera? Få, kanske ingen, jag har dålig koll på det där. Men kanske ultralöparen Bertil Järlåker sprungit ännu längre? Det jag faschineras av är att Rune lagt under sig alla dessa mil, inte för samlandets skull eller för att imponera, utan just för glädjen av att springa. Runes pocketbok som kom ut 2016 har det passande namnet "Löparglädje".

I boken skriver han: "Min filosofi är att löpningen ska vara så enkel och livsbejakande som möjligt. Jag har alltid prioriterat löparglädjen framför vetenskapliga metoder". Precis så, känner jag det också.

Samtidigt som jag läser om alla hans mil blir jag naturligtvis nyfiken på hur jag själv ligger till. Diagrammet jag la ut på bloggen häromdagen kan summeras till 18 792 mil sedan starten 1982. Det betyder alltså att Rune "leder" med 6 099 mil.  Det motsvarar 1,5 varv runt jorden. Jag har visserligen under senare år tagit in på Rune men snart blir det nog Rune som drygar ut försprånget. Går mitt åttonde USA-löp i år vägen och Rune fortsätter ligga runt 200 mil per år, ja då kommer jag visserligen att ta in på honom med ca 700 mil. Men så där kan jag ju inte hålla på, åldern kommer att ta ut sin rätt.

Så jag lyfter på hatten och säger: Grattis, Rune! Du inspirerar och är oslagbar.

Keep on running!

Postad av Björn kl 22:30:05

Läs / skriv kommentar (10)