Sista dagen på motorväg. Kanske har jag sprungit över 100 mil på Interstate 86 och 80. Skönt att slippa och när jag imorgon springer in i Nebraska är motorvägarna förbjudna för mig och i alla andra stater österut. Idag hade jag ena halvan av I80 för mig själv eftersom det pågick vägarbeten.

Bland coast to coast-löparna är jag ensam om att springa på motorvägarna. De flesta amerikaner och till och med en del poliser vet inte ens om att det är tillåtet.

Det här var nog den hittills bästa dagen av alla. Jag sprang i stort sett hela vägen, totalt 53 km, mellan Cheyenne och Pine Bluffs. Gick nästan inget och kände mig förvånansvärt stark, ungefär som i fornstora dagar. Bidrog gjorde medvinden och att det lutade svagt nerför. Dessutom hann jag med två (!) resstaurangbesök med rejäla portioner med kyckling och spagetti samt kyckling-curry och ris efter 12 respektive 24 km. Antagligen bidrog det stora mat- och vätskeintaget till att krafterna bibehölls. 

Livet på en pinne- ett varmt bad och en Snickers.

Framkomsten till Pine Bluffs förgylldes av ett mycket fint hotell, Cobblestone. Det gamla ruffiga hotellet som låg här tidigare är borta. Lite förvånande att man har ett närmast lyxhotell i en så här liten "stad" med drygt tusen invånare. På Dollar General köptes en Snickers och därefter dags för dagens höjdpunkt: ett varmt bad och en Snickers på badkarskanten.

Keep on running!

Luffarmat? Jag tackade för maten men lät påsen stå kvar på bordet.

Är jag en luffare? Nej, men i många amerikaners ögon ses jag nog som en sådan.

Jag brukar ibland här på bloggen framställla mig just som en luffare. Min fru gillar inte uttrycket, överdrivet och skryt, tycker hon. Hon har rätt, jag är nog så långt ifrån en luffare man kan komma. Det enda gemensamma skulle väl vara att vägarna är vår värld.

Luffarens värld framställs ibland som friheten och sorglösheten. Det kan kanske till viss del stämma in på mig. Jag är fri, jag kan göra i stort sett vad jag vill. Men den riktige luffaren runt sekelskiftet i Sverige var inte fri, han kunde gripas för lösdriveri, saknade arbete, fick tigga eller försörja sig på tillfälliga arbeten på gårdarna, ständigt jagad och påpassad. Alltså ungefär som dagens hemlösa.

Jag lyssnade nyligen på Harry Martinssons Vägen till Klockrike. Luffaren Bolles liv framställs verkligen inte i någon ljus dager. När han för sin yngre och förväntansfulle kollega ska förklara varför man går på luffen säger han:

-Det vet man fan så lite. Ett förbannat besvär, det är inte bekvämt, det är svårt och motigt och nästan alltid motvals.Det är något annat som gör att man går på luffen men det kan jag inte förklara.

Idag när jag besökte en laundromat i Cheyenne fick jag en obehaglig känsla av att jag ses som just en luffare. En medelålders man pekade på vilken maskin jag skulle välja.

-Ta den, den kostar bara 2 dollar.

När han gick gav han mig en påse med torkat kött. Då kände jag mig just som en luffare. Och liksom Bolle har jag svårt att förklara varför vägarna är mitt hem. Friheten brukar jag säga, mötena med alla vänliga amerikaner. Fast det vet man fan så lite.

Löpet går som på räls, jag följer tidtabellen exakt. Lokomotivet på bilden är världens största ånglok, Big Boy, och gick mellan åren 1941-1958 mellan Cheyenne, WY och Ogden, UT.

Keep on running!

Det skymmer och regnmolnen bakom mig hotar att komma ikapp mig på motorvägen. Den kampen vann jag dock och jag kom fram torrskodd.

Jag känner mig liten och ömklig. Känns som faror lurar överallt. Wyoming upplever jag som vilt, hotfullt, skrämmande och jag vill bara bort härifrån.

Det var mörkt, strax efter klockan 21, då jag anlände till mitt arbnb-boende mitt ute i ödemarken mellan Laramie och Cheyenne. Hade jag inte varit här för två år sedan hade jag aldrig hittat. Det lyste i ett hus i fjärran, en eländig grusväg ledde upp till huset och en massa hundar skällde i en rastbur. Värdinnan hälsade kort och avmätt i morgonrock, sedan var jag ensam i det stora huset. I det jättelika köket tinade jag min mat och åt ensam medan jag hörde andra hundar skälla innanför värdinnans dörr. Vad håller jag egentligen på med, är det här roligt? undrade jag.

Jo, det är väl mödan värt. Snart är jag klar med Wyoming och roligare stater väntar. Då handlar det inte om 10-15 mil mellan städerna. Om tre dagar är jag i Nebraska. Återstår bara trista Cheyenne och Pine Bluffs.

Fick idag ett mejl från en vän i Gothenburg och det piggade upp. Till det positiva skall också sägas att löpningen går bra, dessutom är det nu svagt nerför. Dessutom är jag stolt över att jag lyckats hålla mitt körschema.

Och då sa jag till  Lincoln . . .  En jättelik stenstaty av president Abraham Lincoln står på rastplatsen Lincoln Monument, tourens absolut högsta punkt. 

Keep on running

Min gps visar på 2 214 meter utanför hotellet i Laramie, WY. Imorgon ska jag upp på 2 633 meter vid Lincoln Monument utanför Laramie. Det blir den absoluta högsta höjden på detta coast to coast.

Blir lätt andfådd, kissar ofta och behöver mycket vätska. Det är typiska symptom för en löpare på hög höjd. Det där med vätska och det myckna kissandet var nyheter för mig.

Jag är i Laramie, en charmig universitetsstad med drygt 30 000 invånare. Staden är den tredje största i Wyoming och ligger på 2 200 meters höjd. Det här är mitt sjätte besök och varje gång förvånas jag över hur välordnat allt är, långt ifrån vilda västerna.

Helt klart påverkar den höga höjden mig. Det där med att man efter ca en vecka vänjer sig vid den tror jag inte riktigt på. Jag har nu varit uppe så länge på höga höjder att jag borde ha acklimatiserat mig. Pratade idag med en gymägare om detta men han kunde inte ge några entydiga svar på hur löparna i Laramie påverkades. Att när de kom ner havsnivå presterade de bättre, fast det visste jag redan. Men prestarar en löpare som ständigt är på hög höjd sämre än motsvaraande som lever på låg höjd? Tror det, gissar på många minuter långsammare på ett maraton.

På 1177 läser jag att man vid vistelse på hög höjd behöver dricka 1-1,5 mer än normalt på grund av den torra luften. Man kissar också oftare eftersom syrebristen leder till att kroppen utsöndrar mer bikarbonat från njurarna för att reglera pH-värdet i blodet, vilket i sin tur skulle öka urinproduktionen. Nyheter för mig. 

Lika som bär. Vem tror du jag träffade på det gamla fängelset i Laramie, som numera är museum?

Punkteruingar kan vara jobbiga. Idag fick jag en och äör nu uppe i två totalt, ovanligt lite. Jag är väl garderad och har massor av reservslangar.

Jag badar sällan i hotellens bassänger och det blev heller inget bad på Quality Inn i Laramie. Däremot utnyttjar jag hotellens fittness center men ofta är dom väldigt spartanska.

Keep on running!

Björn har gått i ide, behöver sova. Återkommer i morgon efter förhoppningsvis vederkvickande sömn.

Keep on running!

Skylten fram på kärran utsätts för kraftiga vindar och har delvis blåst sönder. Omedelbart började jag söka affärer där jag kunde köpa nya bokstäver, tejp mm, inte det lättaste. Skylten är jätteviktig och gör att polis och allmänhet förstår vad jag håller på med, fungerar lite som en kontaktannons.

Hemma kan man kanske vänta med att ta itu med ett problem. Men det kan inte coast to coast-löparen. Skulle han, ja det är oftast en man, slarva kan allt vara över.

På dessa äventyr genomgår jag en personlighetsförändring. Jag är oerhört försiktig, tar inga genvägar, är närmast pedantisk. Håller t ex något på att gå sönder, reparerar jag direkt. Och även om jag inte skulle lyckas är jag nöjd ändå, jag försökte ju. Man skulle kanske kunna beskriva mig som trist, skötsam och präktig.

Allt som sker vid sidan av löpet, t ex tvätt, personlig hygien, läsa och rensa bort mejl, svara på frågor måste också skötas direkt. Jag vill inte ha något som släpar efter eller "skaver".

Idag var jag betydligt piggare. Gårdagens mentala och fysiska dipp var som bortblåst. Tror att mycket hängde samman med att jag ätit för lite samt den höga höjden. Men någon toppform är jag långt ifrån.

Restaurangkedjan Denny´s är en av mina favoriter. Beställer alltid en sirloin steak med brockoli, dubbel portion potatismos och flera glas Coke. Alla restaurangbesök i Amerika är numera mycket dyra, denna måltid kostade 24 dollar. Det blev ingen dricks eftersom köttet var närmast rått och fick stekas på nytt.

Keep on running! 

Passerade igen Continental Divide, denna gång utanför Rawlins och nu på en något högre höjd. 7 000 feet motsvarar 2 134 meter.

Jag har favoritstater och stater jag inte gillar. Wyoming tillhör den senare kategorin- trist och kargt landskap, långt mellan städerna och ofta väldigt blåsigt.

Nu ska sägas att jag bara sett en mindre del av Wyoming, de flesta gångerna har jag sprungit längs Interstate 80 och det är ingen höjdare. Wamsutter var beklämmande att se, rena vilda västern. Och staden Rawlins, där jag nu befinner mig, ger, ett fattigt och förfallet intryck. Stadskärnan är mer eller mindre död med stängda butiker och nerlagda motell varav flera omvandlas till  permanentboende för fattiga.

Fokmängden i Rawlins uppgår till cirka 8 000 personer och den minskar för varje år. Många av de här städerna har koppling till olje- och gasindustrin och med Trumps politik har opitmismen växt, får jag höra. Men någon riktig oljeboom är det inte. Trots att staden är på dekis finns alla de stora hotellkedjorna här och så naturligtvis Walmart.

I de starka vindarna har min skylt på kärran med texten "Coast to Coast blåst sönder. Några nya bokstäver fick därför inhandlas på just Walmart.

Löpningen går tungt och jag känner mig rätt sliten, det blir en hel del gång. Jag inser att dagsetapperna är för långa, det hade varit bättre med 4 mil istället för 5. Jag har inte samma krafter som under det senaste löpet 2023. Kanske kommer jag att fylla på med några extra dagar för att minska de allra längsta etapperna. Det kan dock bli svårt att få ihop det logistiska pusslet. Kanske kommer jag också att dra ner på bloggandet. Inser också att jag behöver prioritera sömnen. Åh, vad jag längtar till nästat stat, Nebraska!

Keep on running!

King of the road. Man har inte roligare än man gör sig. Efter att ha passerat Continental Divde hittade jag en borttappat navkapsel till en lastbil. Samtidigt exploderade ett lastbilsdäck och knallen fick kronan att hamna på sne.

"Räddaren i nöden", han som idag skulle ge mig en Steve, svek. Han kom aldrig som avtalat till hotellet och jag fick ta en taxi som kostade drygt 1 000 kr.

Väldigt märkligt beteende, måste jag säga. Kvällen innan bekräftade han på sms att han skulle hämta mig kl 08 utanför Clarion Hotel i Rocksprings. Förutom den dyra taxiräkningen orsakade han en försening på 1 timma. Och när jag senare försökte kontakta honom och fråga varför han aldrig kom, svarade han inte. Väldigt besviken.

Dagens 50 km till Wamsutter (två bensinstationer, ett skruttigt motell och några hus) gick ganska lätt. Försökte låta bli att tänka på svikaren och istället koncentrera mig på annat. Mycket radiolyssnande blir det och jag har lyssnat på de flesta poddar i SR. En märkeshändelse inträffade idag- jag passerade Continental Divide, alltså gränsen för om floder rinner väster eller öster ut. Imorgon på väg till Rawlins kommer jag att passera denna gräns ännu en gång. Rent teoretiskt har jag nu en nerförsbacke hela vägen till Atlanten.

Kvällen avslutades med viss dramatik. Ingen fanns på motellet när jag skulle checka in och telefonnumret på ytterdörren till receptionen gick till ett nummer utan abonnent. Jag gick runt på området och skrek hallo, hallo men tystnad rådde i natten. Till sist knackade jag på en dörr och en yrvaken motellgäst lyckades få fatt i ägarna till motellet. Frusen tappad jag upp ett bad och la upp en Snickers på badkarskanten. Men snabbt tog varmvattnet slut så det blev inget bad (men Snickersen åt jag upp). Uselt wifi gjorde att bara en bild kunde laddas upp.

Morgondagens etapp till Rawlins blir lång och besvärlig: drygt 6 mil och inga matställen, dessutom backigt.

Keep on running!