Löparäventyret avslutades med att jag tog pendeln hem från Bålsta. Sex dagar och drygt 18 mil eller 3 mil/dag blev facit, lite kortare än planerat. Skönt att komma hem- den här typen av löpningar görs bäst sommartid.

Keep on running!

Fält med solrosor är ganska ovanliga i Sverige men längs vägen mellan Västerås och Enköping fanns ett och jag pyntade vagnen med en blomma.

I USA är däremot solrosfälten mycket vanliga. Bilden är från sommaren 2025 då en blomsterförsäljare i den lilla stade Brooksville i Pennsylvania skänkte mig en Sun Flower att ha på kärran.

När jag springer på ödsliga svenska landsvägar kan tankarna gå till USA. Är det dessutom countrymusik i lurarna förstärks USA-känslan. Just idag var en sådan dag.

När jag efter 27 km löpning från Västerås stannade till vid pizzerian i Hummelsta var det som om jag befann mig på den amerikanska landsbygden. Dörren hölls upp av en entusiastisk matgäst och jag bombarderades med frågor. När han fick veta att jag sprungit sex varv runt jorden och nio gånger över USA blev han lyrisk.

-Denne 78-årige världsmästare har sprungit sex varv runt jorden och nio gånger över USA, basunerade han ut till alla matgäster. Han tryckte min hand och tog en bild på oss båda.

USA-känslan höll i sig. Sista biten in till Enköping påminde om de oändliga raksträckorna i USA. Just en sådan sträcka finns omedelbart efter Hummelsta. Normalt borde de vara mentalt jobbiga men jag upplever dem snarare tvärtom. En sport att knäcka dem.

Denna raksträcka efter Hummelsta är hela tre kilometer. Observera skyddsräcket och gångbanan innanför. Perfekt!

En raksträcka i Monatan. Bilden är från 2010.

Löparäventyret är snart över. En dag återstår och sedan tar jag pendeltåget från Bålsta hem till Stockholm.

En kort sammanfattning: allt har gått bra (frånsett den hotfulle pensionären i Ängelsberg), jag klarar dagsdistanser på 3-4 mil men troligen inte fem mil, det går dock oerhört långsamt (5-6 km/tim), jag har inte ont i knäna men är ovig och stel, jag har fått se ett fantastiskt vackert Västmanland med alla sina sjöar. Längtan till nya äventyr kvarstår!

Dagens distans: 36 km.

Keep on running!

Skepp ohoj! Inga båtar i slussarna i Strömsholms kanal i Surahammar. Kanalen är elva mil lång och går genom kommunerna Smedjebacken, Fagersta, Surahammar, Hallstahammar och Västerås.

Latmasken kröp i mig idag. När jag kommit knappt halvvägs på dagsetappen tog jag tåget till Västerås. Jag behövde vila, löd försvaret.

Väl framme i Västerås drabbades jag av dåligt samvete. Tågresan måste i alla fall delvis tas igen. Därför begav jag mig till Djäkneberget och sprang de två varven på parkrun-banan  (utom tävlan). Och efteråt blev det ytterligare lite lokal löpning i Västerås och på det fantastiskt fina gymmet på Best Western Plaza. Har aldrig sett ett så välutrustat hotellgym.

Startplatsen för Djäkneberget pakrun.

Tanken var att handla en Coca-Cola men kunde inte motstå frestelsen- det blev en julmust.

Dagens distans: 23 km

Keep on running!

Den hotfulle mannen lämnar Ica-butiken i Virsbo utan att ha sett mig. Ansiktet har retuscherats.

Plötsligt stelnade jag till. Bara någon meter ifrån mig stod pensionären som igår kväll jagade mig i Ängelsberg. Jag kände igen honom direkt men han verkade inte ha sett mig.

Otäckt, ja, men inget hände. Sammanträffandet skedde drygt en mil från Ängelsberg, utanför Ica i Virsbo. Bodde galningen kanske här i samhället?

Jag frågade några andra pensionärer utanför butiken om de känt igen honom.

-Nej, han är obekant. Och han hälsade inte. Han bor inte i Virsbo.

Innan hade jag också gjort efterforskningar i Ängelsberg. Också där verkade han vara okänd. Men eftersom han efter besöket på Ica lastade in varorna i sin bil var identiteten röjd. Via bilregistret fick jag fram ägaren och adressen. Jo, han bodde i Ängelsberg, ganska nyinflyttad. Hans bostad låg bara ca 100 meter från mitt vandrarhem. Därför hade jag väldig tur att han inte såg mig när jag smög in på rummet under den nattliga jakten. Ytterdörren till vandrarhemmet gick nämligen inte att låsa.

Är mannen farlig för allmänheten? Ja, kanske. I Fagersta-Posten läser jag nu att en "äldre" man förra sommaren på en badplats i Ängelsberg knuffat i en pojke i vatnnet då han lekte med en kompis på bryggan. Han hotade också att döda pojken. I juli i år dömdes han mot sitt nekande för ofredande och olaga hot. Kanske är det samme man som jagade och slog mig igår? För att vara helt säker har jag beställt ut domen.

Varför allt detta besvär? Ja, det är väl den gamle journalisten som vaknat till liv igen. Några planer på att polisanmäla honom för gårdagens ofredande har jag däremot inte.

Dagens löpning till ett hotell och konferensanläggning i Ramnäs blev kort, 26 km. Märkligt nog brukar korta dagar inte vara lättare än de långa. Morgondagen till Västerås blir också relativt kort, drygt tre mil. Mitt rum här är iskallt och jag får ligga med ytterkläderna på. Brr!

Keep on running!

Jag fick springa för livet när jag steg av tåget i Ängelsberg. En drogpåverkad (?) medpassagerare förföljde och utdelade slag mot mig.

Tåget hade precis stannat. En pensionär, som uppträtt förvirrat och tryckt på dörrknappen flera gånger när tåget var i rörelse, blockerade nu dörren.

-Flytta på dig! skrek jag.

Det skulle jag aldrig ha sagt. Mannen, som kanske var i 60-70-årsåldern, snedtände. Jag hade inte mer än hunnit lämna perrongen förrän han började rycka i min arm. Jag slet mig loss och började sakta springa mot mitt bokade vandrarhem i Ängelsberg. Det var först när jag upptäckte att han förföljde mig som jag blev rädd.

Eftersom det var mörkt ute blev situationen extra hotfull. Med risk för att han skulle fortsätta förföljandet vågade jag inte vika av till vandrarhemmet utan började springa längs landsvägen i det lilla samhället. Men mannen var efter. Först efter 500 meter repade jag mod, vände och när jag passerade honom boxade han mig i sidan. Eftersom jag hade bättre kondis lyckades jag skaka av honom och utom synhålll bege mig till vandrarhemmet. 

Detta var nog det mest hotfulla jag någonsin upplevt. Vem var galningen? Ingen aning, ska fråga personalen i morgon bitti. Kanske bor han inte ens i Ängelsberg, detta idylliska brukssamhälle med 150 bofasta.

Mitt vandrarhem är från 1896 och har varit en stegfabrik.

Varför då denna tågresa? Jo, jag hade en massa tid över så jag tog tåget till Fagersta, en stad jag aldrig besökt. En löprunda till Lidl för att panta burkar och kolla omtalade Brinellskolan hanns med.

Efter skoldådet är Brinellskolan stängd och omgärdat av ett staket.

Praktfull asp på gränsen mellan Dalarna och Västmanland.

Dagens distans inkl pensionärsjakten: 34 km

Keep on running!

Nästan fullmåne. Lite kusligt att ensam springa på öde landsvägar och skogsbilvägar. Men månen lyste upp bra och med gps:en i mobilen kände jag mig ändå rätt säker.

"Hela Sverige ska Leva", brukar man säga. Men det jag såg idag under min löptur mellan Sala och Avesta var en öde landsbygd, bitvis i förfall.

Färden gick till hälften på ödsliga skogsbilvägar, inte ett hus inom synhåll. Och dök det upp något var det övergivet. De så kallade vajervägarna (2+1-vägar), i det här fallet Riksväg 70, tvingade mig att söka andra alternativ och alternativen var långa omvägar och vägar med mycket dåligt underlag.

Knack, knack, någon där? Nej, på det här dasset har ingen suttit på flera år. Jag fick bända upp dörren eftersom lingonriset var på väg att ta över tronen.

Efter någon mils löpning i skogen dök detta hus upp (dasset på baksidan). Verandan full med ved men länge sedan någon bodde i huset, som nu börjat luta betänkligt.

Jag har tagit in på vandrarhemmet Folkarbo strax söder om Avesta, riktigt fint. Jag är förutom några arbetare den enda "vanlige gästen. Morgondagen är lite oklar, enligt planen skulle jag springa till Fagersta men det är möjligt att jag lägger om rutten något. Dyra och få hotell har gjort mig tveksam.

Sjön Silvköparen utanför Sala.

Det känns som tiden stått stilla.

Dagens distans: 42 km

Keep on running!

Imorgon onsdag den 30:e september, startar jag en liten löptur på sex dagar som huvudsakligen går i Västmanland. OBS bilden manipulerad via AI men ursprungsfoto Waldemar Hansson. 

Keep on running!

Första dagen tog jag nordsidan av Roxen, en mycket backig sträcka i mer eller mindre ren ödebygd. Bilden visar Roxens utlopp i Motala ström mellan Kimstad och Norsholm.

Vänern, Vättern, Mälaren, Siljan, Sommen, Helgasjön, Orsasjön . . . Nu finns också Roxen med på listan över sjöar jag sprungit runt.

Jag räknade med att Roxen, Sveriges till ytan 26:e största sjö, skulle bli en lätt match. Många ödsliga sträckor, kraftig motvind och väldigt kuperat gjorde dock att min tvådagarstur på ca 70 km  blev besvärligare än väntat. Jag försökte att ungefär följa rutten för cykeltävlingen Roxen Runt, ca 80 km. Jag låg på hotell i Norrköping och fick med regionaltåget ta mig ut till de olika startplatserna, lite av en logistisk utmaning. 

Just att springa runt sjöar gillar. Det blir så konkret, man gör något komplett. Men om du tror att man får se mycket av sjöarna, bedrar du dig. Det gäller alla jag räknat upp här ovan. Vägarna går i regel en bra bit från sjökanten. Det gäller även Roxen men framför allt Vänern där jag tycker att den nya cykelleden Vänern runt fått oförtjänt goda omdömen.

Det bästa med min tur runt Roxen blev ändå upptäckten att jag är i bättre skick än väntat. Uthålligheten är intakt, samma med viljan/lusten- första dagen sprang jag längre än en mara och det kändes bra. Men visst går det långsamt. Och om en snabbgångare passerar  mig känns det stressande.

Roxen är på djupaste stället bara åtta meter och det gör att det även vid måttlig vind bildas vita gäss. Bilden från Ekängen, knappt en mil norr om Linköping. Nej, jag badade inte.

Rena bonnvischan.

Keep on running!