Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 6203 km. Denna vecka: 87 km. Idag: 6 km

2022-11-19 - Lingonplockning ersatte maratonlopp

Fortfarande rätt mycket lingon längs Upplandsleden. Finns det något bättre än en heldag i skogen med medhavda mackor, kokta ägg och kaffe?

Efter läkaravrådan ställde jag in dagens Vintermarathon i Borås. Orsak: operation av en ”löparskada”.

Så här ligger det till. Under det senaste halvåret har jag haft en knappnålsstor fläck på näsroten. Ibland har det blött lite och såret har aldrig velat läka ordentligt. Till sist gick jag till vårdcentralen och fick det väntade beskedet; hudcancer.

Efter remiss till specialist blev det i veckan operation på Serafen där man tog bort fläcken. En ren rutinoperation, helt smärtfri. Läkaren var säker på sin sak:

-Det är solen som orsakat cancern, sa hon.

-Jag är anmäld till ett maratonlopp om några dagar. Kan jag springa det . . .?

-Jag avråder från det, svarade hon.

Beskedet kändes som en lättnad. Jag hade visserligen tränat rätt bra inför loppet men inte varit särskilt sugen. Det skulle bli lite av ett pliktlopp- jag har sprungit minst ett maraton om året under 40 år (undantaget pandemin) och sprang jag inte i Borås skulle sviten definitivt brytas. När jag idag hör hur vädret blev (några minusgrader, blåsigt och lätt nederbörd), ja då är jag glad att jag avbokade Borås.

Tumören kan ha samband med extrem solexponering, inte minst under mina USA-löp, alltså indirekt en ”löparskada”. Läkaren nickade uppmuntrande när jag berättade att det numera är solkräm och keps som alltid gäller.

Tvingade operationen mig att bryta en åttaåriga runstreak? Nej, när jag kom ut från Serafen joggade jag sakta hem de två kilometrarna. Jag fick ju enligt läkaren inte bli svettig på näsan och det blev jag inte!

Någon dag senare blev det lingonplockning i Älvkarleby. När jag nu summerar lingonåret 2022 blev det totalt 64 kilo lingon- tre kilo mera än min egen vikt!

--

Denna vecka blev årets sämsta: ynka 31 km. Med ett stort iögonfallande plåster på näsan vill man helst inte springa. På måndag tas plåstret bort och löpningen återgår till det normala.

Keep on running!

Postad av Björn kl 15:21:43

Läs / skriv kommentar (4)


2022-11-13 - Min överman för över 100 år sedan

Edward Payson Weston, här 75 år gammal på en bild från 1913, sammma år som han vandrade  mellan New York och Minneapolis. Sträckan motsvarade ungefär min löpning i år mellan Smygehuk-Treriksröset men med lite kortare  dagsdistanser. När det handlar om coast to coast skulle jag däremot inte haft en chans mot snabbfotade Edward.

Jag var 71 år då jag senast sprang de ca 500 milen över Amerika. Den löpturen tog 97 dagar. Men redan för över 100 år sedan fanns en snabbare 71-åring i Amerika. Här historien om  Edward Payson Weston, "The King of the Peds".

Idag är ultralöpning stort, inte minst i Sverige. Någon publiksport har dock ultra aldrig varit. Det var däremot tävlingsgång, ”pedestrianism”, under senare delen av 1800-talet och en bit in på 1900-talet, främst i Amerika och England. Vadslagning och enorma åskådarmassor mötte utövarna, dåtidens största idrottsmän som mer eller mindre kämpade för sin överlevnad. Störst av dem alla var Edward Payson Weston.

Just nu försöker jag ta reda på hur många personer som från 1900-talets början gått eller sprungit kust-till-kust i Amerika, så kallade crossers. Grundarbetet är gjort av min vän John Wallace, som publicerat en lista fram till 2012.

Jag tar vid där John slutade. Först tänkte jag i min sammanställning bara ta med folk som sprungit, att gå är väl inte så märkvärdigt? Men efter att ha läst hundratals reseberättelser från gångare har jag ändrat uppfattning. De om några är hjältarna.Ofta saknar de idrottsbakgrund, de kan vara trasiga i själen men kämpar för att göra något gott för andra som har ännu större problem. .

Jag kommer att återkomma till nutidens gångare. Här blir det istället en kort betraktelse över dåtidens största pedestrian, Edward Payson Watson (1839-1929). Hans två vandringar över Amerika, 1909 och 1910, väckte enorm uppmärksamhet. När jag nu läser om honom stiger min aktning. Han var lite av hälsoprofet- det som dagens ultralöpare presterar och har kunskap om var inget obekant för Edward. 

Efter en lång karriär som tävlingsgångare fick han idén om att vandra över den amerikanska kontinenten, från New York till San Fransisco. Året var 1909 och målet tufft; att klara de cirka 600 milen på 100 dagar. Han var då 70 år men "misslyckades" eftersom färden tog 104 dagar (totalt 122 inklusive vilodagar). Han hyllades dock som en hjälte. Efteråt har han berättat att det stora misstaget var att gå från öst till väst- motvinden i Wyoming höll på att knäcka honom. Själv har jag exakt samma erfarenhet. Payson hade följebil men ofta klarade den inte att hänga med på de eländiga vägarna (asfalt existerade inte) så långa sträckor gick han på banvallarna.

Följebilen hade ofta problem att hålla jämna steg med Edward. Bilen körde fast på de leriga och oasfalterade vägarna.

Upplägget var mycket seriöst. Dagliga rapporter lämnades om var han befann sig, fusk var vanligt även på den tiden. Han var ute 12-14 timmar per dag, tog powernap och gick till sängs klockan 21 (jag behövde betydligt mindre sömn och var ute 8-10 timmar) . Utrustningen var primitiv, inga promenadkängor utan höga läderstövlar, dock ullstrumpor. Kosthållet verkar  förnuftigt; mycket kokta ägg, grahamskex, pannkakor, sylt äpple, apelsiner och massvis med ingefärsöl (oklart om alkoholhalten). Varenda meter skulle gås (ungefär som Rune Larsson) varför han med fara för livet gick över jänvägsbroar när vägbroar saknades. 

Året därpå, 1910, var det dags för revansch. Nu vid 71 års ålder gick det strålande- de ca 500 milen mellan Los Angeles och New York klarades på 79 gådagar (89 totalt). En halv miljon människor mötte honom när han nådde Broadway.

Massvis är skrivet om denne principfaste och mustaschprydde man. Den bästa sammanställningen finner du HÄR

Keep on running!

Postad av Björn kl 11:19:03

Läs / skriv kommentar (3)


2022-11-04 - Kontinentlöparen en galning, idealist eller normal?

En kallelse från gud, förklarar Stewe Wescott varför han vandrade med en get de cirka 600 milen från Seattle till New York. Hans första get dog av matförgiftning och den andra var så svag att den varken orkade bära packningen eller gå mer än någon kilometer per dag.

Det är en brokig skara människor som sprungit eller gått över den amerikanska kontinenten. En gick med en get, en 93-åring var ute i tre år, en pappa knuffade sin cp-skadade 4-åring i en rullstol och en annan var helt tyst under sin årslånga vandring.

Idealister. galningar eller helt normala? Ja, skillnaden kan vara  hårfin men jag lutar åt idealister. Det döljer sig dock många sorgliga människoöden bakom de hundratals personer som från början av 1900-talet och fram till idag kan titulera sig USA Crossers, alltså personer som till fots tagit sig från Stilla Havet till Atlanten eller vice versa. Jag är en av dessa. . .

Märkligt nog är detta celebra sällskap dåligt utforskat. Vad är det för personer och hur många är dom egentligen? Ingen vet, trots att det mesta ändå är dokumenterat. På nätet vimlar det av tidningstexter, Face Book-sidor, bloggar och inlägg på Instagram med mera. Wikipedia är synnerligen knapphändig på området, ingen verkar ha orkat ta tag i saken, inte ens Face Book-gruppen USA Crossers.

Ernest Andrus är den äldste kända person som korsat Amerika till fots. Ernest var 93 år då han 20016 nåde Atlanten utanför Georgias kust. Han hade då varit ute nästan tre år och hade gjort flera avbrott.

Amerikanen John Wallace gjorde ett ambitiöst försök att sammanställa en lista, lite av en  bibel på området. Jag känner John, vi har träffats några gånger och han var med vid starten på mitt andra coast to coast 2010. Tyvärr sträcker sig listan bara fram till mitten av 2012, många namn saknas dessutom i sammanställningen.

Jag har därför försökt att uppdatera listan från 2012 och fram till idag. Arbetet har varit mycket tidsödande- men roligt! Under perioden 2012-2022 har jag upptäckt nästan lika många Crossers som John fann under perioden 1905-2012.

Att det var så många har förvånat mig. Jag väntar lite med att publicera listan (som också naturligtvis är ofullständig). Innan dess blir det några inlägg om udda kontinentlöpare.

Nästa år fyller jag 75 och planerar att springa mitt åttonde coast to coast. En fråga: Vad tror ni medelåldern är på de cirka 200 personer som till fots korsat den amerikanska kontinenten under de senaste tio åren?

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 20:43:08

Läs / skriv kommentar (12)


2022-10-23 - Klart under 25 minuter men . . .

Tyvärr ingen tid från ett parkrun utan bandlöpning på gymmet. Ändå väldigt nöjd.

Efter flera månader i usel form är kanske en vändning på gång. Några snabba löppass på gymmet indikerar detta.

Var och varannan joggare gör lätt under 25 minuter på 5 kilometer. Men för mig är det svårt- krävdes fyra parkrun i Uppsala och då blev marginalen en ynka sekund. Men hur snabbt går det på ett löpband? Jo, 24.34 visade det sig idag. Fast då fuskade jag lite, växelhöll som vanligt i bygeln och under första halvan var lutningen +0,5% men under andra -0,5. Nu går det oftast fortare på band än utomhus så några stora växlar ska inte dras.

Som inspiratör hade jag idag elitlöparen Linus Holmsäter, son till F&S-grundaren Johan Holmsäter. Vi slogs lite om vem som först skulle springa på mitt favoritband med den hårda mattan. Det blev Linus och han startade i ett rasande tempo. Har aldrig sett någon springa så snabbt på ett löpband. Dessutom hade han lite uppförsbacka och sprang barfota.

-På vanliga band bränner det så under fötterna, förklarade han.

Med den haren fick också jag lägga på ett kol vilket innebar nästan halva hans tempo. Tidigare i veckan har jag sprungit 15 km och 10 km på band i tempot 5.37 minuter per kilometer respektive 5.14.

Det har varit ovanligt lite tävlande för mig i år. Säsongen är snart över men eventuellt springer jag en halvmara i Blekinge (Jämjöhalvan) den 12 november eftersom jag misslyckats på mina två tidigare halvmaror i år. Klart däremot  är att det blir Vintermarathon i Borås den 19 november. Går det dåligt där, ja då "tvingas" jag kanske att springa Malaga Marathon den 11 december.

Keep on running!

Postad av Björn kl 19:31:34

Läs / skriv kommentar (9)


2022-10-14 - Evy Palm fantastisk men inte boken

Evy Palm berättarr om sitt framgångsrika löparliv för Åsa Hjalmarsson. Det är en kronologisk berättelse där man egentligen inte får veta något nytt om Evy, som nu fyllt 80 och bytt ut löparskorna mot gångstavar. Förlag: Sjösala förlag.

Biografin över Evy Palm hade blivit intressantare om hon själv fått skriva den. Fast då hade det nog aldrig blivit någon bok om en av Sveriges mest framgångsrika långdistanslöpare.

Det är en lättläst bok, varje kapitel är bara några sidor. Evy är så tacksam över allt hon fått uppleva. Joggingrundorna i Råda-spåret hemma i Lidköping ledde till att "Bambatanten" fick komma ut i stora världen, persa som 47-åring med 2.31.05 på London Marathon och bli en inspirationskälla inte minst för kvinnorna.

Tyvärr får vi inte veta så mycket nytt, få reflektioner över löpningen mer än att den betytt mycket och skänkt stor glädje. Uppdelningen i korta kapitel och ämnen gör att läsningen blir ryckig, inget flyt. Boken är lite av en tidningsartikel, korrekt men ganska tråkig. Hade jag varit Åsa Hjalmarsson hade jag åkt ut till Råda-spåret där allt började, tagit några nya fräscha bilder och lagt upp det hela mera som en intervju.

Det mest tänkvärda i boken är denna passus::

"Det jag verkligen vill råda dig som älskar löpning och precis börjat ge det tid. Du har inte bråttom, du har inte bråttom, du har inte bråttom".

Evy har även inspirerat mig. Bilden är från Veterankraftloppet 2015 i Stora Skuggan på Djurgården där kravet var att deltagarna skulle vara minst 65 år. Året därpå deltog Kjell-Erik Ståhl och det är enda loppet i min löparkarriär där jag var först över mållinjen.

Keep on running!

Postad av Björn kl 14:02:59

Läs / skriv kommentar (3)


2022-10-11 - Dramatik på joggingrundan

Från stenkanten i förgrunden och ner till vattnet var det 1,5 meter. Hur skulle jag få upp vagnen och hur skulle jag själv kunna kravla mig mer?

Plötsligt tog vinden tag i joggingvagnen. Den började rulla och på några sekunder hade den tippat över kanten och låg nu och guppade i Saltsjön.

Ja, dagens joggingrunda på Djurgården blev dramatisk. Jag hade stannat till på strandpromenaden utanför Täcka udden och skulle skicka en bild till hustrun på den fula bebyggelsen på andra sidan vattnet. Då började vagnen rulla, jag sprang efter och hann nästan stoppa den innan den tippade över kanten.

Att ta sig ner för branten var inte det lättaste, Jag väntade i flera minuter, tog mod till mig, ålade mig ner och blev sjöblöt i ena skon. Då såg jag en ung kvinna komma joggande, viftade vilt ned armarna och med hennes hjälp var det inga problem att få upp såväl förare som ekipage.

Vad lär man sig av detta? Jo, att alltid ha säkerhetslinan runt handleden. Normalt är jag bra på detta och brukar också tuta i alla andra med vagn att göra detsamma.

Bilden som var upphov till olyckan.

Keep on running!

Postad av Björn kl 14:27:09

Läs / skriv kommentar (6)


2022-10-09 - Min sämsta halvmara

Spurtar i mål på Slottsskogsvallen. Tiden 1.57 en besvikelse. Foto: Mölndals fotoklubb

Glad före start men tiden 1.57 blev en besvikelse.

Förberedelserna hade varit bra, löpningen under själva loppet kändes ganska ok och väder och bana ska jag inte klaga på. Därför blev jag förvånad när jag gör min sämsta halvamartontid någonsin.

Är jag verkligen så här lusig, är det slut med tävlandet nu? snurrade tankarna efter loppet. Men jag hade inte mer än kommit in i omklädningsrummet förrän tankarna på "revansch" dök upp. Det får bli en ny halvmara före årets utgång. "Borde" göra runt 1.50 eller lever jag kvar i fornstora dar då 5-minuterstempo var lugn jogg.

-Du är ändå 74, sa hustrun tröstande.  

 Det trista är att mina jämnåriga konkurrenter gått om mig. Försämringen har kommit lite väl snabbt, tycker jag.  2019 gjorde jag 1.40 och ifjol 1.48 (tävlade inte 2020) och årets tid från Kungsbacka med 1.53 räcker inte ens till en tiondeplats i M70. Att jag nu i Göteborg blev etta bland fem löpare i klassen känns som en pyrrusseger.

Nog klagat. Jag får försöka komma igen. I skrivande stund lutar det åt att det får bli på Jämjöhalvan den 12 november. Veckan efter springer jag en mara i Borås men maran I Växjö kommande helg ställer jag in.

En Hel Special, grillad med senap och ktechup på 7:ans korvkiosk på Vasagatan i Göteborg blev rena nostalgitrippen. Kiosken öppnade 1970 och jag var med från början. Men nog är korvmojen äldre än så, någon som vet?

Keep on running!

Postad av Björn kl 11:11:27

Läs / skriv kommentar (8)


2022-10-01 - Fick stryk av en tax

Nick Barber med taxen Frank sprang Haga parkrun. Paret klockades för 23.50 med Frank en svanslängd före husse i mål.

Frank verkade på hugget vid starten men själv såg jag honom som chanslös. Efteråt tvingades jag förklara förlusten med att Frank hade fyra ben och jag bara två.

Ja, att få storstryk av en liten näpen tax i ett parkrunlopp känns snöpligt. Trots att jag gav max hade jag inte en chans mot en tax. Skillnaden i mål blev hela 1 minut och 10 sekunder och jag får "skämmas" för mina 25.30. Inte hjälpte det med karbonskor mot en så pigg barfotalöpare.

Vad kanske värre är att jag nu också får stryk av jämnåriga löpare. I parkrun brukar jag vinna min åldersklass (ofta för att jag är den ende i klassen) men idag blev jag trea. Åldersomräknat brukar jag också ligga bland dom främsta, idag nummer 14 av totalt 114 löpare. Nä, formen är inte bra.

Det ser därför rätt mörkt ut inför nästa helg då jag springer halvmaran i Göteborg. 1.45 kan jag glömma, får vara nöjd om jag klarar 1.50. Planen var att veckan efter springa maran i Växjö men det loppet springer jag kanske inte utan satsar på Vintermaran den 19 november i Borås.

Keep on running!

Postad av Björn kl 13:36:07

Läs / skriv kommentar (4)