Ovanligt att två coast to coast-löpare möts. Men i samband med Stockholm Marathon fick jag besök av norrmannen Otto Gullesen. Vi sprang båda sommaren 20025 över Amerika, han på 94 dagar och jag på 105.

Vi var båda rätt knäckta efter våra Amerikalöp. Men 65-årige Otto Gullesen repade sig snabbt och gjorde en storstilad insats på årets Stockholm Marathon- vann ålderklassen på 3.28. Hans löparkompis, 71-årige Svein Stranddal, vann också sin ålderklass på exakt samma tid. Otto berättade att han inte planerar några nya coast to coast, 

Keep on running! 

Bättringsvägen- en liten gata i Vällingby. Bilden ca en månad gammal.

Idag gjordes det sista besöket hos fysioterapeupten.

-Stor skillnad mot för en månad sedan. Nu kan jag inte göra så mycket mera. Lycka till, goda möjligheter att det fortsätter att gå åt rätt håll, sa Rickard Furustad på Arena Motion och Rehab i Sickla.

Jag har gått hos honom sedan januari i år och fått ett tiotal övningar att följa för att få artrosknäna att fungera bättre. Och visst har gymövningarna haft effekt även om jag långtifrån är bra. Men jag "springer" allt längre distanser, från att i början av året ha gjort några mil i veckan till att den senaste månaden springa 7 mil/veckan. Och i måndags blev det 19 km, helt problemfritt.

Förbättringen har kommit smygande, både mentalt och rent fysiskt. Nu kan jag tänka Huddinge, Handen, Vallentuna och andra orter 2-3 mil hemifrån och inse att sträckorna är fulllt möjliga. Jag kan, jag vågar och jag ser fram emot flera timmars löpning. Och jag har inte det minsta ont. Men oj vad långsamt det går!

Dagens löphastighet till terapeupten 12 km hemifrån blev 9,1 min/km eller 6,5 km/tim. Och det var ändå lite snabbare än vanligt. Det är alltså inte mycket fortare än vad folk går. Och ser jag någon bakifrån försöka gå om mig blir jag stressad, nästan förnedrande och ökar då hastigheten. Ibland tror jag rent av att gångaren också ökar farten för att knäcka pensionären men dom "duellerna" brukar jag vinna. Löjligt? Ja! Jag erinrar mig tiden då jag var 20 år yngre och nästan aldrig blev omsprungen men när det skedde tänkte jag alltid: den där kroknar snart och jag är förbi om några kilometrar. Och det brukade stämma.

-Du är 78, tröstar hustrun. Och terapupten var idag inne på samma linje men trodde nog ändå att jag skulle bli lite snabbare framöver.

Mina milrundor känns inte så jobbiga. Däremot förvånas jag över att pulsen ligger relativt högt, idag 148 och löparklockan tyckte att jag skulle vila 3,5 dagar (vilket jag inte kommer att göra). Men uppenbarligen får jag ta i mera nu än tidigare.

När jag tänker på alla ultra backyard  jag sprungit får jag svart på vitt hur långsamt 6,5 km/tim verkligen är. Jag skulle inte ens klara ett varv (varven är 6,7 km och ska klaras på minst 1 timma). Huga! Jag får fortsätta med mina parkrun där det inte finns några tidsgränser. Men nog skulle det vara roligt att springa en halvmara, ja kanske en mara, om något år . . .

Det jag närmast ser fram emot är att ensam springa de 50 milen Stockholm-Göteborg. Kanske blir det i augusti eller september. Men jag tar tåget tillbaka, inte löpning t/r som senast.

Keep on running!

Med Boulognerskogen parkrun  har nu Sverige 15 parkrunbanor. Övre bilden: Christian Wallbom och Anders Karlsson hälsar 80-talet löpare välkomna till premiären i Gävle. Undre bilden: jag var äldste löpare och nära att hamna sist. Foto Mikael Tobé.

Parkrun passar det flesta- alltifrån elitlöpare till vanliga motionärer samt folk med barnvagn och hund. För en lus som jag är loppen perfekta!

Idag tog jag pendeln och Mälartåg till Gävle för att vara med om parkrunpremiären. Ett billigt lördagsnöje: SL-biljett och två enkelbiljetter för 30 kr/st på UL. Som grädde på moset kunde jag ta en fika med min bror Jan i Gävle. Och loppet blev kanske ett litet steg framåt trots att jag kom in bland dom sista.

Malmö är att gratulera, skrev jag nyligen. Samma gäller Gävle. Tvåvarvsbanan i Boulognerskogen längs Gävleån är vacker och lättlöpt, mest packat grusunderlag, en del asfalt och en kort bit skogsstig (ingen snubbelrisk för pensionärer). Hit kommer jag att återvända i höst när det blir dags för lingonplockning i Tierp och Älvkarleby.

Tiderna på mina senaste parkrun har förbättrats något. Men 35.33 på 5 km är dåligt även åldersomräknat och ca 10 minuter långsammare än tiderna från ifjol. Jag lyfter knappt vänster ben, det blir ingen studs i steget. Däremot märker jag att jag kan springa allt längre distanser så kanske kan det bli något äventyrslöp i år ändå. Men oj vad trött jag blev idag. Löparklockan signalerade vid starten att jag borde ha två dyngs vila . . . Så det var ytterst nära att jag idag skulle bli varvad av segraren Elov Olsson, en av Sveriges bästa ultralöpare.

-Du satte i alla fall banrekord, tröstade han mig efter loppet . .

Vem tror du denne löparbroder är som jag träffade utanför Strömvallen i Gävle?

Keep on running!

Bara 18 deltagare i Bulltofta parkrun. Var nära att bli sist i loppet och för första gången blev jag varvad på en tvåvarvsbana.

Grattis Malmö till en av de bästa parkrun-banorna i Sverige. Idag premiärlöpte jag Bulltofta parkrun och därmed har jag sprungit Sveriges alla 14 parkrun.

Det är en relativt platt och snabb bana, mest på packat grus i vacker parkmiljö. Snabb var däremot inte jag-39.11 blev en av de sämsta tider jag någonsin gjort. Knäproblemen håller i sig; jag lyfter knappt vänster ben och får inte till något riktigt löpsteg. Skon skrapar då och då i marken. Ändå anar jag en viss förbättring. Jag klarar allt längre distanser och i förra veckan blev det cirka sju mil, glädjande också att jag inte har ont.

Malmö har nu två snabba banor-Ribersborg och Bulltofta. Den senare banan tyckte jag hade stora likheter med Judarn i Stockholm. Uppskattade särskilt att det fanns ett motionscentrum nära starten med dusch, bastu och fika.

Nästa lördag är det premiär för Boulognerskogen parkrun i Gävle. Självklart är jag med!

Keep on running

Det låga priset,149 kronor, fick mig att nästan falla baklänges. Lidlskorna kändes helt ok efter första provturen.

Är märkesskor alltid bättre än billiga lågprisskor? Ja, i regel men när man kan få 10-15 joggingskor från Lidl till samma pris som ett par märkesskor är valet lätt.

Lidl säljer denna vecka Crivit löparskor för 149 kronor. Det är samma pris som för sju år sedan då jag för första gången testade Lidlskor. Ofta har resultatet utfallit väl; de första skorna från 2019 kändes jättesköna och skorna från 2021 var också bra men de från 2024 rena skräpet, alldeles för stumma och kastades snart. Gemensam för alla är att livslängden är ungefär en tredjedel jämfört med ett par märkesskor- sulan slits ner efter 100-150 mil.

Experterna brukar råda att man ska varva med 2-3 par skor, inte springa i samma par hela tiden, allt för att minimera skaderisken. På mina coast to coast har jag alltid växlat och också haft lite olika skotyper, samma hemma men att enbart springa i lågprisskor har jag inte vågat. Mina ortopediska inlägg (fotbäddar) lägger jag alltid i dom nya skorna- livslängden på inläggen är fantastisk: tusentals mil.

Det har länge varit tyst här på bloggen. Jag vill ju helst skriva om min egen löpning och med den har det inte varit så mycket bevänt.. Efter avslutat coast to coast i augusti har artrosproblmen kommit tillbaka. Jag har visserligen "sprungit" varenda dag men det har gått fruktansvärt långsamt; jag har problem att lyfta vänster ben, dessbättre har jag inte ont. Hittills i år har jag sprungit i snitt 5 km/dag.

Jag har bytt sjukgymnast och fått en del nya övningar som tar sikte på att lyfta vänsterbenet. Det har börjat lossna, jag springer aningen, aningen fortare, nu går i regel gångarna inte om mig. Gångna veckan sprang jag 7 mil. Men framför allt har det lossnat mentalt; att vara ute 1-2 timmar känns inte jobbigt trots att distansen inte blir så mycket längre än 1 mil. Och nu har jag börjat drömma om att kanske i höst springa Stockholm-Göteborg och 2028 mitt sista coast to coast. Men dagsdistanser på 5 mil kan jag glömma. Det får ta den tid det tar.

Keep on running!  

Sats Hamnen i Gustavsberg är ett relativt litet men mysigt gym som har det mesta; ljusa lokaler, löpband vid fönstren, fikaplats med gratis kaffe, bastu och en minst sagt udda träningsmaskin jag aldrig prövat (en platta som vibrerar).

Sats har 73 gym i Stockholmsregionen och jag har i år besökt samtliga. Därför vågar jag mig nu på att kora de bästa och sämsta anläggningarna.

Varför denna fixring vid gym? undrar du kanske. Jo, nu när jag knappt kan springa på grund av artrosbesvär har gymmen fått ersätta löpningen. Jag springer visserligen några kilometrar varje dag men tyvärr har jag inte blivit bättre. Hoppet lever dock.

Vad är då ett "bra" gym för mig? I min subjektiva rankning måste tre kriterier vara uppfyllda:

1. Löpbanden, helst med en bildskärm, ska vara placerade vid fönstren och utsiktem får gärna vara vacker. Två av tre anläggningar stupar på detta. Ofta är banden placerade långt in i lokalen eller i ett mer eller mindre fönsterlöst rum, ibland tvingas man stirra in i en husvägg eller blicka ut över en p-plats eller en hårt trafikerad väg.

2. Det ska finnas en bastu, rymliga omklädningsrum och gärna schampo i duschrummet.

3. Helst inga trappor eller mörka, långa gångar i underjorden och är gymmet i flera plan ska det finnas hiss.

Inget Sats-gym uppfyller till 100 procent desa krav. Överlag är de dock mycket välutrustade och i gott skick. Som löpare behöver jag inte sakna några redskap, bristerna ligger mera på trivselsidan. Vi talar ofta om hopplösa lokaler: gamla industri- och lagerlokaler. Men med små enkla medel skulle flera gym kunna piffas upp: bättre belysning, vita väggar och tak, flyttning av redskapen så att konditionsmaskinerna står vid fönstren och in med lite grönska och en och annan soffgrupp.

I min granskning delade jag in gymmen i fyra klasser: "Toppen", "Bra", "Sådär"och "Dåliga. 

Toppen (6 stycken): Torsplan (mitt närmaste gym), Signalfabriken i Sundbyberg, Södra Station, Vällingby C, Märsta och Hamnen i Gustavsberg. Ska jag välja något som det absolut bästa blir det Gustavsberg. Just lite mindre gym ser jag som en fördel.

Bra (15 stycken):  Hornsberg, Marievik, Alvik. Gåshaga, Fatburen, Upplands Väsby, Danderyd, Värmdö, Älvsjö, Bålsta, Kista, Edsberg, Sickla, Åkersberga (Yoga, enda gymmet med bildskärm) och Arninge.

Dåliga (13 stycken): Fridhemsplan, Schelegatan, Globen, Sveavägen, Hornstull, Liljeholmen, NK, Thulegatan, Stureplan, SoFo, Ella Gård, Jakobsberg, och Åkersberga (Sågvägen). Värstigen är Fridhemsplan med branta trappor och helt under markytan.

Sådär (39); alla övriga 

Eftersom Sats är en lyxigare kedja än de flesta förvånas jag över att deras löpband (Precor eller Life Fitness) inte har bildskärm. Säkert en kostnadsfråga men nog kunde man väl ha några sådana band? Det har t ex Friskis&Svettis, som jag lämnade vid årsskiftet.

Keep on running!

Deprimerande miljö på många gym. Bilden från Sats Ella Gård i Täby.

-Behöver du hjälp?

Jag har precis stigit av bussen och en tonårstjej erbjuder 100-åringen hjälp.

Ja, ibland känner jag mig som en sådan trots nyss fyllda 78. Gången är stabbig, haltar lite lätt och löpningen är inte mycket snabbare än normal gånghastighet. Jag tar hissen i tunnelbanan när alla andra går i trapporna. Och tvingas jag gå i trappor är det ledstången som gäller. Förr sprang jag till gymmen, nu tar jag ofta tunnelbanan. För första gången på 40 år har jag köpt ett månadskort på SL.

Stockholmarna är förvånasvärt snälla; är det fullt på bussen eller tunnelbanan reser man sig upp och ger plats för den skröplige. Nyligen var det till och med ett litet barn som frågade om farbror behövde hjälp. Bilarna stannar långt innan jag nått övergångsstället. Folk håller upp dörrar, är hur snälla som helst och när jag rullar ut joggingvagnen från cykelförrådet hemma frågar bekanta i huset hur det går med löpningen.

Jo, jag överdriver lite. Vissa dagar är jag pigg pensionär; då springer jag i dubbel gånghastighet, dvs 8-10 km/tim. Men rundorna är korta, sällan mer än 5 km, ofast bara 2-3 km. Jag vill ju inte bryta min 11-åriga runstreak. Fast fysioterapeuten gjorde vid senaste besöket antydningar om att jag kanske bara skulle springa varannan dag. Byt ut löpning mot cykel på gymmet, tyckte hon. Trampa fort och ha litet motstånd, det stimulerar produktionen av ledvätska. Så nu har jag blivit "cyklist" i stället för löpare.

Vad är det egentligen som har hänt? Det är artrosen i vänster knä som spökar. Sedan jag kom hem från Amerika i augusti har jag haft problemen. Jag hade likartade problem för drygt tio år sedan  men blev mirakulöst bra på mindre än ett år. Det är det jag har i minnet hela tiden; det finns hopp om att jag ska komma tillbaka. Positivt är också att jag inte har ont, varken då jag springer eller på natten, äter inget smärtstillande.

Jag har en dröm; göra något längre äventyrslöp kanske redan till hösten, kanske Stockholm-Göteborg. Och att  sommaren 2028, som 80-åring, springa mitt tionde coast to coast (den drömmen delar dock inte min hustru). Allt naturligtvis med korta dagsetapper, inga 5-6 mil om dagen. Viljan finns. Jag må vara en stukad löpare men inte knäckt.

Det enda goda med att inte vara ute och springa flera timmar om dagen är att det plötsligt blivit en massa tid över för annat. Ett spirande bokprojekt kan vara på gång (nej det blir ingen bok om mina coast to coast). Det blir också tid för mycket läsning- och ljudböcker. Och så fågelskådning och en massa gymbesök- jag bytte ju kedja, från F&S till Sats, och hittills har jag hunnit med ca 50 gym på drygt en månad. Då kommer SL-kortet väl till pass. Snart har jag betat av alla Sats gym i Stockholmsregionen och kan göra en rankinglista.

Det blir alltså mycket cykling på gymmen framöver. Och jag fortsätter med dom vanliga artrosövningarna: benpress, bensträck och lägger också till inomhuscykling, rodd och stakmaskin men något skrot lyfter jag inte. I sanningens namn ska dock sägas; miljöerna på gymmen är deprimerande. 

Keep on running!  

Mörkt, flera våningar under markytan och långa och krångliga utrymningsvägar-många av Sats gym kan bli rena dödsfälllan vid en brand. Ändå är de godkända av brandmyndigheterna. Bilden från Sats SoFo på Södermalm, en gång ett gammalt bryggeri.

Tänker du på hur brandskyddet är utformat på ditt gym? Nej, knappast. Det borde du göra. . .

Jag har under december besökt 31 gym på Sats, min nya gymkedja efter att ha lämnat Friskis&Svettis. Helhetsintrycket är positivt: stora och fina anläggningar i gott skick med ett enormt utbud just i Stockholms innerstad. Baksidan är att gymmen ofta ligger i hopplösa lokaler med inga fönster, flera våningar under jord, långa gångar och med branta tappor och avsaknad av hiss. Farligt vid en brand med andra ord.

Branta trappor är ingen höjdare. Bilden frrån Sats Stureplan.

Skräckexemplen är Sats gym vid Fridhemsplan och SoFo Södermalm, anläggningar som den med minsta rörelseproblem bör undvika. Först ska du ner för en massa branta trappor, uppemot 50-60 trappsteg på varje anläggning, sedan ta dig fram i ett antal källargångar mer eller mindre upplysta. Här gäller det att ha koll på var nödutgångarna finns. Dessbättre ska ingen behöva springa upp hela vägen från bottenplan till gatuplan, i en nödsituation kan du fly ut i trapphus eller ut på en gård.

Föredömligt: brandsläckare och utrymningsplan. Bilden från Sats Fridhemsplan.

Formellt finns säkert inget att anmärka på brandskyddet. Sats följer reglerna. Men det gör ändå inte källargymmen säkra. Vem håller koll på var nödutgångarna finns? Bäst hade varit om gymmen varit i ett plan och legat i gatunivå. Men det gör knappt något. Det skulle bli alldeles för dyrt. De här lokalerna går inte att använda för bostäder eller kontor, knappt ens för lager.

Reglerna är annars ganska stränga. Det får inte vara längre än 30 meter till en nödutgång (finns det trappor kortas avståndet med trappans längd X 4 och finns det sprinklers kan avståndet vara något längre), brandsläckare ska finnas minst på var 25:e meter och det ska finns belysta utrymningsskyltar och en utrymningsplan som visar var nödutgångarna finns, brandisnpektion ska göra minst en gång om året etc.

 Det som förvånar är att gymgästerna knappt verkar bry sig om att de tränar i en mörk grotta. Uppenbarligen vänjer man sig. I bastun har jag pratat med många och få känner till var nödutgångarna finns.

Vid en explosionsartad brand 2007 på Långholmsgatan på Södermalm skadades sju personer när det började brinna i ett solarium. 

Överdriver jag? Tror inte det. Olyckor och bränder förekommer då och då på gymmen men vad jag känner till ännu ingen dödsolycka på grund av brand. Relativt vanligt är bränder i bastur och det förekommer också att löpband blir överhettade och börjar brinna. Tyvärr förekommer också anlagda bränder. Det är extra viktiga att papperskorgar, inte minst på toaletterna, tömms regelbundet och att personalen är brandskyddsutbildad.

Är det bara Sats som valt olämpliga lokaler? Nej, det förekommer även hos andra kedjor. Hos Friskis gäller det bl a anläggningarna vid Hornstull, Sveavägen och S:t Eriksgatan.

Alla mina gymbesök på Sats kommer i vår att mynna ut i en rankinglista. Ännu har inget gym fått toppbetyg. För det krävs: allt ovan jord, mycket fönster, löpbanden vid fönstren, löpband med bildskärm och att anläggningen har en bastu. Rent utrustningsmässigt klarar alla mina behov.

Keep on running!