En hägring? Nej, motellet i Mountain Home, ID.

Tröttkörd efter en rekordlång distans på 67 km kom jag äntligen fram till dagens slutmål, Mountain Home. Det här blev den hittills längsta och jobbigaste distansen.

Utan en polisinsats från deputy Taaron Moore i Mountain Home hade jag kanske stupat ute på motorvägen. Jag började få brist på vätska men denne hjälte tilll sheriff åkte till närmaste mack, en mil bort, och köpte vatten, jordnötter och en fruktdrink till den trötte löparen. Bara den vänliga gesten piggade upp och självklart fick sheriffen ett av mina visiikort.

Oklart inför morgondagen, som dock blir kortare. Hittills har jag följt löpschemat till punkt oich pricka, alltid något. Godnatt.

Keep on running!

Det byggs mycket nytt utanför staden Caldwell (70 000 invånare) i Idaho. Med svenska mått mätt är husen relativt billiga. En femrummare på 200 kvadratmeter kan man köpa för 5 miljoner kronor. Och har man inte råd kan man bo . . .

. . .så här. Många amerikaner bor i närmast slum, i hemsnickrade "kojor" eller mobile home. Bil har alla och många också en båt. Bilden från Caldwell, inte långt från det fina området.

Hyr först din nybyggda villa. Sedan kan du köpa den kontant, lockar mäklarna. Och nog verkar huspriserna relativt billiga.

När jag idag sprang från Caldwell till Idahos huvudstad Boise (600 000 invånare med förorter) slogs jag av hur mycket nytt det byggs. Det mesta är trävillor i djärva konstruktioner, många riktigt snygga. Och så slås man också av alla ruckel, inkomstskillnaderna är enorma.

Jag kollade upp vad de nya husen kostar. Här ett exempel: en 5.rummare på drygt 200 kvadratmeter, 3 badrum och 3 garageplatser kan du köpa för 5 miljoner kronor. Väljer du att hyra ligger hyran på cirka 30 000 kronor i månaden. Nu ska väl priserna inte jämföras med Stockholm men det låter ändå billigt.

Har jag börjat komma i form? Ja, idag gick mina 49 km relativt lätt trots att det duggregnade hela dagen. Drabbades dock halvvägs av energibrist och störtade in på Wendys i staden Meridian och beställde den absolut kaloririkaste menyn och avslutade med en kaloribomb i form av en bulle och kräm. Oj, vilken effekt!  Kroppen återhämtade sig direkt.

"Thank you for comming in, honey", sa den äldre kvinnan bakom disken, när jag beställde 2 Classic Burritos till kvällsmat på hotellet. Jag kände mig ung på nytt.

Dagens distans: 49 km Caldwell-Boise

Keep on running!

Gränspassagen till Idaho låg bara någon kilometer från Onario. Blev inget hopp vid delstatsskylten eftersom min kamera inte fungerar och jag vet inte hur man använder självutlösaren på min iphone.

Ja, jag säger äntligen Idaho för Oregon tycktes aldrig ta slut. Idaho blir förhoppningsvis något lättare.

Jag får skylla mig själv; jag har sprungit till största delen på motorväg. Det är en fruktansvärt bullrig miljö, man träffar inga människor och det har känts som väldigt långa distanser eftersom det oftast inte funnits några samhällen mellan startpunkten och dagens etappmål. Fördelen har varit att det känts säkert med de breda vägrenarna och att backarna, även om dom varit många, inte varit lika tuffa som på småvägarna.

När jag idag hade "modet" att vika av från Interstate  och välja Old Hwy 30 de två sista milen kändes allt mycket lättare; jag pratade med folk, slapp allt buller och fick se både det fattiga och rika Amerika. Uppeenbarligen har många det knapert i den här regionen  för på tomterna hade man ställt ut  bilar, gräsklippare och andra prylar för försäljning.

Vacker gammal stålbro utanför staden Caldwell i Idaho. Den här bron har jag passerat under tidigare löp.

Jag har tagit in på förmodligen Caldwells sämsta hotell. Det ligger bara några meter från Interstate och jag hör varenda lastbil i mitt rum. Min ytterdörr går inte att låsa men jag har i alla fall tak över huvudet och värme men ingen stol eller bord.

I sista stund undanröjdes en smärre katastro; enda hotellet i Glenns Ferry hade bommat igen. Camping igen om några dagar? Nej, jag lyckades hitta ett airbnb-boende och kan pusta ut.

Dagens distans till Caldwell: 50 km

Keep on running!

Jag står på vågen där normalt lastbilar ska vägas. Jag är en lättviktare men vad tror ni jag och kärran vägde tillsammans?

När allt känns lätt får jag mina infall. Som idag när jag knackade på rutan till en av de många viktstationer som finns längs Interstate.

-Sir, can you check my weight?

Och visst, officer J Power på viktstationen Farwell Bend POE längs Interstate 84 utanför Huntington var med på noterna. Han gav mig grönt ljus och jag kunde springa vidare mot Ontario.

Dessa viktstationer är vanliga längs de större vägarna. Alla lastbilar i kommersiell trafik måste kontrolleras så att den tillåtna vikten inte överskrids. Det är förbjudet att smita undan och gör man det eller ha överlast blir det böter på plats. Man kan undra varför dom inte finns i Sverige.

Jag slapp alltså en "ticket". Detta trots att jag var nyäten på det intilliggande truckstoppet och därmed ganska tung. Men jag rullade ju inte i kommersiell trafik. . .

Det var tredje gången under ett coast to coast jag rullade upp på vågen. De tidigare gångerna blev mätresultaten inte exakta men hur blev det nu? tror ni.

Aj då, där förlorade jag en timma. Min MC-gps ställde om sig snabbt men för klockan i telefonen tog det längre tid. Jag kom från Pacific time (-9 timmar) och springer nu i Mountain time (-8 timmar) fram till en bit in i Nebraska. Sedan återstår Central time (-7 timmar) och Eastern time (-6 timmar).

Långtradarmat på ett truckstopp: kryddiga kycklingbitar, stuvade makaroner, en brödbit och sportdryck. Gott!

Dagens distans Huntington-Ontario, 49 km, var väldigt backig. Nu vilar jag upp på fina Sleep Inn. Vid framkomsten blev det beef brocoli och dubbla risportioner på en Kinarestaurang och sedan en jättebägare med jordgubbsglass på Diary Queen. Ändå kände jag mig inte riktigt mätt . . .

Keep on running!

.

Otroligt vackra vyer i Oregon. Och de blir inte sämre av en Mac-lastbil (Volvo) på Interstate 84. Det är dock bergen som fascinerar.

Vilken är den vackraste staten? brukar amerikaner fråga mig. Oregon eller Utah, brukar jag svara.

Av de 75 milen i Oregon har jag sprungit mest på motorväg. Ja, det kan låta trist. Men vyerna vid sidan av motorvägen uppväger det mesta. Och med en bra ljudbok i öronen slipper jag höra lastbilarnas mullrande när de kämpar sig uppför de enorma backarna (själv hade jag nerförslöpning och medvind hela dagen). Efter Strindbergs "Röda rummet" lyssnar jag nu på Vilhelm Moberg "Din stund på jorden". Chaufförernas uppmuntrande tutningar piggar också upp.

Nu återstår bara en dag innan jag kan bocka av Oregon. Jag har tagit in på ett mycket enkelt motell i Huntington. 80 dollar, billigt? Nja, imorgon bor jag för nästa samma peng på ett lyxhotell i Ontario. Och sen får jag göra hoppet framför delstatsskylten i Idaho. Plötsligt känns det som om jag kommit ett bra stycke på väg.

Keep on running!

Jag tvättar en gång varje vecka, här på en laundromat i Baker City (10 000 invånare). Det är en ständig ström av kunder och chefen för anläggningen berättade att vart tredje hushåll i stan saknar egen tvättmaskin. En torkning och tvätt kostade för mig bara 5 dollar, billigare än om jag tvättat på hotellet.

Normalt borde jag ha hur mycket fritid som helst. Mitt enda "jobb" är ju bara att springa fem mil om dagen. Men allt vid sidan av stjäl väldigt mycket tid.

Inför detta löp hade jag bestämt att ändra lite på rutinerna, främst skulle jag komma iväg före klockan nio för att då slippa mörkret. Det har väl gått si och så med den saken. Bara från uppstigandet klockan 07 kan det ibland ta två timmar innan jag är iväg. Rutten ska kollas, hotell ska bokas (brukar ligga några dagar i förväg), utrustningen ska gås igenom, mejl läsas- och besvaras och alla prylar som ska laddas.

På kvällarna bloggar jag och det tar också en hel del tid, särskilt när tekniken inte fungerar. Idag t ex gick det inte att lägga in text på den engelska sidan. Där försvann två timmar. Nisse, min son som fungerar som webmaster, programerade om sidan och nu fungerar den igen. Kanske är det just tekniken som skrämmer mig mest. Igår t ex upphörde telefonen att fungera när det kommit in vatten i ladduttaget. Jag fick springa in på en bilverkstad och låna en torkapparat och kunde lösa saken. Men nervöst var det innan varningsmeddelandet i telefonen försvann.

Nu låter det som om det är mest problem men så är det inte. Fast nog händer det alltid något oförutsätt varje dag. Och det är lite det som är tjusningen med den här typen av "äventyrslöpningar". Jag tror mig ha lärt att omedelbart ta itu med problemen. Och skulle jag inte lösa saken, ja då har jag i alla fall försökt och får vara nöjd med det.

Hann med ett gymbesök idag. Trots all löpning behöver benen tränas.

Dagens bilfråga: Fabrikat, modell och tillverkningsår? Bonusfråga: Hur många dollar vill ägaren ha för bilen?  (ursäkta den dåliga bilden, fick inte ut den från kameran).

Keep on running!

Kim driver ensam North Powder Motel sedan tio år tillbaka. Hon är född i Japan och i pappren står det att hon är 80 år men hon hävdar bestämt att hon är 82.

När jag vid åttatiden på kvällen rullade in i North Powder, en fattigt samhälle i Oregon med 400 invånare och nästan lika många hundar, skäller varenda hund på mig. I en villaträdgård springer en häst som slår bakut.

Om Rufus såg eländigt ut så tar nog ändå North Powder priset. Omgivningen med höga, snöklädda fjäll är dock imponerande, vintertid är det en skidort.

Motellet ser på utsidan ut som ett skrotupplag men rummen är helt ok. Fast wifi saknades och jag fick knappt uppkoppling tiill min telefon varför allt tog en evig tid.

Kim kände igen mig från mitt förra besök 2023. Hon pekade stolt på ett fotografi som hängde på väggen i den lilla receptionen. Bilden visade hennes fem barn varav den tänkta arvtagaren till motellet nyligen avlidit i cancer och nu stod hoppet till son nummer 2. Hon tänkte fortsätta något år till men behålla marken, en säker pension.

Hon var inte någon större reklampelare för North Powder.

-Här finns egentligen inget, inte ens en livsmedelsaffär. Och restaurangen uppe vid motorvägen har jag aldrig besökt, jag äter lite men nyttigt. Här finns en skola med barn i åldern 8-12 men det kan inte vara bra att alla måste gå i samma klass.

Hon berättade om utbredd rasism bland flera av gästerna på motellet. Värst är kvinnorna, menar hon. Själv säger jag att hon är den mest faschinerande motellägare jag träffat i USA. Då blev hon så rörd att hon tog  fram en pappersservett och torkade sig i ögat. Jag fick två vattenflaskor och hon erbjöd sig att ordna frukost till mig så jag slapp besöka den hemska restaurangen. Även jag blev rörd men tar nog restaurangen ändå, ett truckstop.

Vattentornet i North Powder.

Också i Union, en stad som jag passerade innan North Powder, var jag igenkänd. Servitrisen på restaurangen LJ Brevsis mindes mig. Dyblöt klev jag in och beställde ett jättemål efter att strax innan ha råkat ut för kraftigt regn och hagel.

På Union Market sålde man många smaker av Jello, min barndoms älsklingsrätt.

Dagens distans La Grande-Union-North Powder: 54 km.

Keep on running!

j

Jonathan Greif och dottern Rosalyn bjöd in mig på middag efter framkomsten till La Grande. Då var jag frusen och utsvulten men efter att fått värma mig framför den öppna spisen och äta gott kände jag mig helt återställd. Hunden är en korsning mellan Australian sheepdog och Golden Retriever (tror jag).

Varför återvänder jag år efter år till Amerika? Det beror på hur amerikanen är gentemot en främling som jag: man är gästfri, nyfiken, intresserad och frågvis. I det avseendet har vi en del att lära.

Helt slutkörd rullade jag in i La Grande (13 000 invånare), dagens slutdestination efter ca 45 km löpning. Jakten att hitta en restaurang började omedelbart. Normalt brukar det finns några runt motellen men inte just här i utkanten av stan. Missmodig vände jag åter och det var då lyckan stod mig bi. En bil stannade till:

-Coast to coast . . . Are you hungray? Come and eat with my famyly . .

Först tänkte jag säga nej och ringa efter en hämtpizza. Men mannen såg vänlig ut och jag tackade ja. Att på det här sättet få komma hem till familjer och få en liten inblick i deras liv är bland det bästa jag vet. Uppenbarligen betraktas jag själv som en ofarlig person.

Jag blev väldigt berörd när jag såg och hörde Jonathan, han påminde så mycket om min näst äldste son Erik. Rosalynn var också väldigt öppen och berättade att hon jobbade som kock i grannstade Baker City och varvade med att arbeta på en privat äldreboende i La Grande. Det blev mycket jämförelser mellan svensk och amerikansk åldringsvård och hur man tar hand om autistiska personer. Jätteintressant och allt är inte bättre i välfärdslandet Sverige.

Det här var min hittills tuffaste dag. Den höga höjden (1 200 meter) satte ner krafterna och stundtals kunde jag bara springa 100 meter innan jag tvingades att gå. Jag känner igen symptomen och det tar några dagar att vänja sig. All nerförslöpning var också en utmaning och tyvärr har jag nu mist en del av den höjd jag vunnit. Kyla (13 grader), kraftig blåst (dessbättre medvind) gjorde också att jag frös. Och nu har jag tröttnat på all motorvägslöpning men tyvärr finns inte så många alternativ.

För första gången under detta coast to coast tog jag en powernap vid sidan av vågen och visst blev jag lite piggare.

Gammal brandbil i samhället Mecham där jag stannade till för lunch.

Samma brandbil 2023.

Keep on running!.