När inte hotellet har frukost får det bli restaurangbesök. Med dricks kan det kosta 130-150 kr, ganska dyrt.

-How do yo want your eggs?

-On the sunny side, svarar jag servetrisen.

Ja, dagen gick lite i solskenets tecken. En sorglös dag då inget särskilt hände. Det enda negativa var en fatal felspringning i Ogden.

Kort text idag eftersom kvällen måste ägnas åt att planera de närmaste dagarna som kan bli besvärliga.

Dagens distans till Ogden, UT: 59 km

Keep on running!

Tillsammans igen med mina hjälpsamma löparvänner Bruce och Joan Nelson från Honeyville, UT. De är mormoner, ultralöpare, båda har haft bra jobb och han är nu Mayor i Honeville med ca 1 500 invånare. De är republikaner men ogillar Trump och har inget större förtroende för varken media eller myndigheter.

För varje gång jag besöker Amerika tycker jag mig märka att vanliga amerikaners misstroende mot myndigheter, press, tv och auktoriteter i största allmänhet ökar för varje år. Snart litar man bara på sig själv- och gud.

Dessa tendenser finns också i mitt eget land men skillnaden mellan Amerika och Sverige är i dessa avseenden enorm. Att t ex vaccinera sig kan vara en fråga om politisk uppfattning. Någon skillnad mellan välutbildade, icke utbildade, fattiga eller rika verkar inte finnas, man misstror allt och alla. Sorgligt och hur ska det här sluta?

Lite av dessa uppfattningar fick jag idag bekräftade när jag träffade mina löparvänner Joan och Bruce Nelson. Till min glädje accepterade de dock valresultatet i presidentvalet och Trump ogillade dom liksom Pence som nu också kandiderar. Positivt tycker jag ändå är att att amerikanen i gemen inte hymlar om vilket parti man röstar på. I Sverige vågar ingen fråga om detta, än mindre om vad folk har för lön.

Rattlesnake Pass mellan Snowville och Tremonton blev en mycket tuff utmaning. Jag befinner mig på 1 600 meters höjd, landskapet är storslaget och vissa toppar snöklädda. Hela sträckan är ren ödemark!

Nu har webmaster (min son Nils) lag in räkneverket på bloggen. Du ser det längst upp till vänster och det visar att 26,24 procent av den totala distansen är avklarad.

Dagens distans till Tremonton: 58 km

Keep on running!

Oregon, Idaho och nu Utah. Planen är att Utah ska klaras av på en vecka, totalt ca 33 mil. Här en länk till min rutt genom Utah in i Wyoming.

Jag är i Utah, en av mina favoritdelstater. Fantastisk natur, omtänksamma människor och det är i Utah jag haft mina största upplevelser.

Utah med sina höga berg är dock för löparen en av de besvärligastee delstaterna. Det var här jag 2012 fick en Steeve på snöskoter över fjällen in i Wyoming när vägen var avstängd på grund av snö och det var här jag fick ett personigt handskrivet tackbrev från guvernören och en massa skolelever. Men det var också i Utah jag tvingades avbryta ett maratonlopp, upptakten till mina artrosbesvär (som jag nu är kvitt).

Tillsammans med kopojkarna i Snowville. Alla kände igen mig. Bilden till vänster tagen idag och bilden till höger från mitt bessök i Snowville 2018.

Dagens distans: 36 km

Keep on running!

Richard med sonen Robboy utanför Shell bensinstation i Malta, Idaho. Kolla hans byxor- som i en västernfilm.

Vilda västern lever. Boskapsskötarna i södra Idaho ser ut  cowboys i gamla västernfilmer.

Jag sitter inne på bensinstationen i Malta (193 invånare) och äter en torftig lunch. Det är memorial day, "allt" är stängt i samhället varför kundtillströmningen till macken är extra stor denna dag. Nästa alla män bär bredbrättade hattar, inget konstigt alls men för en svensk väldigt exotiskt.

Har gjort samma iakttagelse vid tidigare besök i det här området. Hatten är en statusmarkör, den visar att man är en rancher eller cowboy, det är hästar och kor som gäller.

Idag var det ganska tuffa förhållanden; bergslöpning på 1 750 meters höjd över havet och en avsslutning i kraftigt regn. Linda körde mig till ett motell i Snowille och i morgon skiljs våra vägar.

Dagens distans till Sublett, Idaho : 45 km

Keep on running!

Den stora mormonfamiljen Pilling i Burley, Idaho, tog emot mig som om jag vore en medlem i familjen. Deras kök var det största jag sett och villan med utsikt över Snake River enorm. Den unge mannen i slips till vänster i bild ska snart bege sig ut på ett tvåårigt missionärsuppdrag i Thailand, två andra har redan missionerat i Tyskland och Japan.

En man i 30-årsåldern står och vinkar utanför en stor lyxig villa i utkanten av staden Burley, Idaho. Jag ser minst en Tesla på uppfarten och allt ser så välordnat ut.

-Everything ok? Do you need anything- whater, sportdrink, food. . .

Jag stannar till, förklarar att  jag har allt jag behöver. För att inte vara oartig hasplar jag ur mig att en kopp kaffe skulle jag kunna tänka mig. Vad jag då inte visste var att jag kommit till en mormonfamilj och att mormoner normalt inte dricker kaffe. Tyckte nog det var lite konstigt när jag hörde att man inte hade kaffe hemma.

Jag blir presenterad för en kvinna med en fyra månader gammal flicka  på armen, insläppt i huset och bjuden på kall sportdryck och lite tilltugg. Deras  kök är enormt, allt verkar så väldigt välordnat. Plötsligt är vi en massa personer i rummet.

Det blir ett halvtimmeslångt samtal om allt mellan himmel och jord men förvånsvärt lite om religionen. Som mormon tillhör man jesus christ of latter-day och har "stränga" levnadsregler att följa; äktenskapet är evigt, inget sex före giftermål, alkohol och droger förbjudna och man ljuger inte.

Idaho gränsar till Utah och här är en stor andel av befolkningen mormoner, 20 procent, men långt ifrån de 66 procenten i Utah. Jag känner flera mormoner i Utah. Det som kännertecknar dem är att de är otroligt hjälpsamma mot främlingar, naturlitvis bra för en kust-till-kust-löpare.

När jag lämnar familjen tar jag alla i hand. Ett minnesvärt möte!

Ett annat trevligt möte var när kusin Linda Feldman mötte upp i det lilla bergsamhället Albion på 1 500 meters höjd. Det var 26 dagar vi senast sågs och under den tiden har jag hunnit springa ca 120 mil. Hon kommer imorgon att ge mig en Steve eftersom det är långt mellan städerna och i princip ren ödemark.

Snö på bergstopparna utanför Albion. Backen var flera kilometer lång och jag sprang hela vägen.

Dagens distans till Albion: 34 km

Veckans distans: 357 km

Keep on running!

Cy Slatter är stor potatisodlare i Hazelton, Idaho. Bilden till vänster togs idag medan den till höger är från mitt besök 2018. Han mindes mig mycket väl.

-I am honored to meet you, Sir.

Den 79-årige potatisbonden är rörd till tårar när vi träffas igen.

Det var med spänning jag idag sprang in i det lilla samhället Hazelton med ca 700 invånare. Skulle "potatiskungen" Cy Slatter vara där?  Parkerade kärran utanför restaurangen The Landmark. Vid bardisken satt två äldre män och den ene var misstänkt lik Cy. Jag visade servetrisen bilden jag tog på honom 2018. Jodå, det var Cy och han kände igen mig direkt, upplyste hon.

Efter att ha ätit klart gick jag över till honom. Han var märkbart rörd, hade kvar mitt förra visitkort och sparat bilden och texten från  bloggen 2018.

-Håller du fortfararande på att odla potatis? frågade jag. Och hur går affärerna?

Han berättade  att han inte lagt av trots de 79-åren. Årets skörd såg ut att kunna bli bra och lönsamheten var fortsatt god. Hans mycket stora åkerarealen hade blivit ännu större. Tyvärr var sönerna inte intresserade av att ta över så framtiden var oviss.

-Ses vi nästa år igen? skojade han när vi skiljdes åt. Förra gången sa du att det var ditt sista löp men det trodde jag aldrig på. Och så upprepade han flera gånger hur hedrad han var över att ha fått träffa mig igen varför det också var självklart att han betalade notan.

Steve Odom från Boston stannade mig utanför Hazelton. Han berättade att han är mycket intresserad av försöka springa över Amerika men tvekat eftersom det är så stora avstånd mellan städerna.  Jag invigde honom i begreppet Steve och han lyssnade andaktsfullt.

Dagens distans till Burnely: 64 km

Keep on running!

Darrin Lewis i livsmedelsaffären (!) Simmerly´s i Wendell, Idaho, visar mig en long gun. För att köpa det vapnet krävs att man är 18  år. Jag har ju åldern inne så man kanske skulle slå till . . .

Gick idag in i en större livsmedelsaffär i Wendell (3 00 invånare) för att köpa två bananer. Passade samtidigt på att inhandla ett vapen för att skydda mig mot alla faror längs vägen.

Nej, nej, jag skojar. Bananerna köpte jag men pistolerna och gevären lät jag bli. Här i södra Idaho mot gränsen till Utah, där jag nu springer, bär många vapen. Ända blev jag väldigt paff när jag rundat grönsaks- och fruktavdelningen i Simmerly´s Groceries & Sporting Goods, en butik liksom Walmart verkar sälja det mesta (Walmart säljer dock inga vapen).

Några av kunderna bar sina vapen synligt. Vid vapendisken kom jag i samspråk med Darrin Lewis, en man som med stor inlevelse ville berätta allt för en frågvis och okunnig europé.

-Bär du själv på ett vapen här i butiken? undrade jag.

-Ja, svarade han men ville inte visa det.

Pistoler och revolvrar av alla modeller fanns det gott om att beskåda, alla inlåsta  under disken. Priset på revolvrarna låg på 600 dollar. Och på hyllan bakom fanns masvis med ammunition och högst upp tronade long guns.

-Vad krävs för att köpa ett vapen?

-Du ska vara minst 22 år för pistolerna och 18 för long guns och så ska du vara ostraffad.

Hm, man kanske ändå skulle slå till på en liten pistol? Jag är ju både ostraffad och har de gråa tinningarnas charm. Men se det gick inte, för att köpa ett vapen i Amerika måste man vara amerikansk medborgare.

Darrin berättade att Idaho liksom Montana och Wyoming har mycket liberala vapenlagar. Bra tyckte han.

-Vi har inga problem med skjutningar här i stan. Klart att man måste kunna försvara sig. Däremot har vi stränga regler kring allt med droger.

Lämnade butiken lätt förvirrad. I hastigheten råkade jag glömma kvar kameran på disken men Darrin kom som ett skott (!) utspringade med kameran. Det är lätt att som svensk tycka att vapenlagarna är crazy men ser man att ”alla” bär vapen, ja då måste man kanske själv beväpna sig?

Luffaren tilldelades en svit på fina Comfort Inn & Suites Jerome - Twin Falls.

Löpningen gick väldigt lätt idag, börjar visst komma i form. Landskapet är nu betydligt grönare och i fjärran såg jag snöklädda berg.

Taylorpå "Jercy Mike´s Subs" intill hotellet berättade att han varje dag gjorde minst 200 smörgåsar. Han behöver inte träna armarna på gymmet, jäklar vad det gick undan när han skivade skinkan.

Dagens distans till Jerome: 51 km

Keep on running!

Ett äpple och ett kort med några vänliga rader. Vi svenskar har en del att lära oss av hur man bemöter främlingar. Jag  får stor uppmuntran från vanliga amerikaner.

Varför alla dessa löpningar över Amerika? Kunde det inte räcka med bara ”några gånger”, åtta verkar ju hysrteriskt? Här får du svaret på varför jag återvänder år efter år till denna kontinent.

Det är inte Amerika som nation jag gillar. Snarare är det attityden hos vanliga amerikaner. Här gillar man galningar som jag. Vissa dagar får jag känna mig som en superhjälte. Lastbilarna tutar uppmuntrande på mig motorvägarna, folk kommer fram och pratar med mig, folk sticker till mig pengar, man är nyfiken och jag tycker nog att jag för varje år blir allt bättre bemött. Det är inte så att amerikanen är särskilt intresserad av löpning, snarare tvvärtom. Men man gillar personer som gör något till 100 procent, oavsett vad det är.

Ett litet exempel. Häromdagen kör en bil upp intill mig utanför Mountain Home när jag springer på en glest trafikerad landsväg.

-Why? frågar kvinnan bakom ratten.

Vi börjar prata, hon får mitt visitkort och en halvtimma senare återvänder hon med ett litet äpple och ett tryckt kort med några vänligt handskrivna rader på baksidan. Rörande!

Ett annat exempel från idag: på en resta area kommer en äldre kvinna fram och pratar. Spontant erbjuder hon mig husrum. Och när hon ser att också jag har hörapparat, ja då har vi mycket att prata om.

Svensken är generellt inte alls sådär öppen mot främlingar. När jag ifjol sprang från söder till norr i Sverige, en sträcka som motsvarar ett halvt coast to coast, var det knappt en människa som brydde sig. Tyvärr är vi för tillknäppta, blasé och har mycket att lära av amerikanen.  Ett vänligt ord kan betyda så mycket.

De enda som skäller på mig är hundarna, fast inte just den här. Vad kan det vara för ras? Bilden från en bensinstation i Hagerman.

Tidigare har jag varit mycket kritisk mot polisen i Amerika. Här verkar det ha skett en attitydförändring. Visst, jag har blivit stoppad flera gånger (händer aldrig i Sverige). Senast idag hände det på  Interstate 84 mellan Glenns Ferry och Hagerman. Men polisen ville bara kolla att allt vad bra med mig. Och även nu blev jag hyllad som en hjälte.

Snake River har varit mitt sällskap de senaste dagarna.

Dagens distans till Hagerman, ID: 47 km

Keep on running!