2025 För två veckor sedan dog maken i Alzheimer, 77 år gammal, och nu är Vickey,76, ensam på Howard Motors i New Philadelphia. Firman las ner för många år sedan men skylten ska hänga uppe, berättade hon. Vi kramades och visste att detta var vårt sista möte.

2023 Vicky och John, som nu drabbats av Alzheimer.

2019 Sonen Jonathan då 42 år samt John och Vicky.

2018 Jonathan, John och Vicky.

2014 Jonathan och John.

I över tio år har jag besökt en familj som sålt begagnade bilar i Illinois. Idag gjorde jag mitt sista besök på Howard Motors i New Philadelphia och avskedet blev känslofyllt.

Det var en ren tillfällighet att jag 2014 stannade till vid firmans Coke-maskin där ute på landsbygden. Familjen gjorde intryck och när jag senare också förstod att de var politiskt engagerade (Trump-motståndare) ökade sympatierna. Skulle Vicky och John var kvar? undrade jag när jag närmade mig New Philadelphia.

På en gräsmata går en kvinna och rensar ogräs. Det är VIcky! Men var är John? Jag anar det värsta.

-Han gick bort för två veckor sedan, säger hon.

VI blir båda tysta och går bort till ett äppelträd, Vicky plockar ner några äpplen till mig för min vidare färd till Canton.

"Vad tar ni för huset där vid vägen"? Jag busringde numret på skylten och fick veta att det såldes för 6 000 dollar eller till högstbjudande. Det blev ingen husaffär i Marietta.

Ett annat "hus" i Marietta (150 invånare). Fängelset "Rose Jail" från 1936 och med två pyttesmå celler var inte till salu. Fängelset är nerlagt och det vore intressant att veta dessa historia.

Bernhard Swaink, 77, från Cuba och krigsveteran från Vietnamkriget gav mig en Steve på 15 km sista biten till motellet i Canton. Värsta åskovädret hade då precis brakat loss och det skulle vara både farligt och nära omöjligt att vara ute på vägarna. Dagens distans blev därför 47 km och inte 62.

Keep on running! 

På finhotellet i Macomb fanns en inomhuspool och för första gången tänkte jag ta ett bad. Men eftersom det var kokhett utomhus kändes vattnet kallt och jag nöjde mig med att doppa mig upp till knäna. Istället blev det badkar och en Snickers.

När jag handlar en termos på Walgreens i Macomb tar butikspersonalen selfies. Och när jag checkar in på hotellet är jag igenkänd trots att det var två år sedan jag var här senast.

-Dig glömmer vi inte, säger mannen i receptionen.

Det är nästan så att ag skäms, för jag känner inte igen honom. Det är väl så med apan; alla känner apan men apan känner ingen. Fast visst, det har sina fördelar att vara "kändis".

Ännu en dag med fruktansvärt hög luftfuktighet. Det kräver att jag har tre tröjor i omlopp; en torr på mig och två under torkning på kärran. Ja, tröjorna blir så blöta att jag måste vrida ur svetten.

Vackra konstverk i form av bulldogar överallt i stan, ett konstprojekt i universitetets regi.

Macomb (20 000 invånare) är en universitetsstad och det märks. Verkar lite mera välstånd här. Och på grund av alla studenter är busstrafiken gratis- för alla. Själv sprang jag däremot till affärerna. Jag minns särskilt Maacomb tack vare den svenske ultralöparen Rune Larsson. Under sitt coast to coast checkade han in på stans sämsta hotell. I rumsväggen fanns ett skotthål och i hålet satt en blodig bommulstuss. Jag har också bott på det hotellet fast utan skotthål.

Morgondagen till Canton kan bli besvärlig, drygt 6 mil. Får skärpa till mig med en tidig start.

Keep on running!

Det obligatoriska hoppet mitt på bron över Mississippi utanför Keokuk. Lite längre fram på fastlandet fanns den riktiga delstatsskylten.

En mycket bra dag. Folk skänkte mig pengar, bjöd på middag, inga backar, bättre vägar än i Iowa och ett hyggligt bra motell för 62 dollar. Kan det bli bättre?

När jag skriver i min privata joggindagbok under ett coast to coast ordnas dagarna i tre kategorier: dålig dag, mellandag och bra dag. Tyvärr har nog de två förstnämnda dominerat. Att just idag blev så lyckad hänger säkert också samman med att det bara blev 32 km. Plötsligt hade jag oceaner av tid.

Bropassagen över Mississippi firades med en banana split på Diary Queen i Hamilton, Illinois. Denna kedja är definitivt inte min favorit, har enligt mitt tycke de sämsta hamburgarna i USA. Bananskapelsen var dock god och mättande men kostade 6,36 dollar.

USA må ligga långt framme när det gäller användet av modern teknik. Fast man undrar ibland. I samhället Hamilton (3 000 invånare) där banana spliten förtärdes stegade jag in på det lilla kommunalkontoret. Jag kände mig snacksalig och ville veta vad som hänt senast jag var i stan. Där inne arbetade två kvinnor: en city clerk och en vanlig anställd, dörren till The Major var stängd.  Noterade att på den senare kvinnans bord låg säkert tusen brev.

-Varför alla dessa brev? frågade jag.

-Det är vattenräkningar, som vi nu ska skicka ut, förklarade clerken.

Fick veta att elektroniska betalningar inte är så vanliga, räkningar betalas ofta på banken. Slås också av att amerikanerna, som var först med kreditkorten, påfallande ofta betalar kontant. Motellen/hotellen använder också mycket papper som ska signeras vid incheckningen, inte så effektivt. Men något som blivit mycket vanligare är betalterminaler på restauranger där man förväntas ge dricks, inte valt belopp utan procentsatser på 20, 30 procent och där alternativet "no tip" ibland saknas.

En gång en pampig skola i samhället Elvaston (150 invånare), idag ett förfallet bostadshus.

Det jag håller på med, alltså springer, är något ofattbart för gemene man. Nio av tio tror att jag går trots att jag säger att jag joggar över USA. Många tror också att joggingvagnen är en cykel. Jag kan förstå att det är svårt att ta in- jag har knappt mött en enda joggare. Skillnaden mellan Sverige och USA är som natt och dag.

Den uppmärksamme märker kanske att procentsatsen för tillryggalagd totaldistans ökat med 2 procentenheter och nu är nära 66 %. Korrigeringar har gjorts för några icke bokförda sträckor och andra felaktigheter.

Keep on running!  

Bilden är från 2012, då var man ung (64 år) och spänstig. Imorgon ska en 77-åring försöka sig på samma hopp.

Alla gånger jag korsat Mississippi har jag var övertygad om att jag kommer att nå Atlanten. Det är jag inte nu.

Det är en speciell känsla att korsa denna flod. Plötsligt känns östkusten nära. Platta Illinois, Ohio och Tennesse känns som en lätt match. Men nu får jag slita mera, dagsdistanserna är onödigt långa och varje dag upplevs som en kamp. Dessutom drabbas jag ständigt av teknikstrul och krångel med hotellbokningar. 

Idag råkade jag också glömma kvar min fina ståltermos när jag lämnade hotellet i Keosaqua. En struntsak, det går ju att köpa nytt men det sätter ner humöret och en massa annat känns också osäkert. Min fru tycker jag är slarvig, och det stämmer, men just på mina coast to coast har jag glömt kvar förvånasvärt få saker. En ny termos köptes idag på Walmart i Keokuk men tyvärr inte av samma modell. Får ta nya tag och försöka gaska upp mig. Kan glädjas åt att morgondagen till Carthage blir kort . . .

Keep on running! 

En fin skalp- passerade idag Des Moines River utanför Keosaqua i Iowa. Floden är en biflod till Mississippi och är en av de längsta i USA. Missouri River har jag redan korsat. Om två dagar korsar jag MIssissippi, den största och längsta av alla.

Det känns alltid stort att korsa en stor flod i USA. Idag var det dags för Des Moines och om två dagar väntar Mississippi.

Forsatt fruktansvärt hög luftfuktighet och jag uppskattar att jag idag drack uppemot åtta liter. Tack vare extra kyltermos och kylväska från kyrkan igår kunde drycken hållas kall- underbart! Mitt ute i ödemarken (Troy) där det fanns en siloanläggning stannade jag till och kunde köpa några burkar Pepsi och iste smaksatt med persika. Det var den godaste dryck jag någonsin druckit.

På tal om dryck, på Dollar General i Bloomfield ville jag köpa en burk öl men blev vägrad. Den unge expediten krävde leg och när han såg mitt svenska körkort blev han förvirrad. När var jag egentligen född? Han kontaktade sin närmaste chef och fick beskedet att jag måste ha amerikanskt leg för att köpa ölen. Första gången jag blivit vägrad, åldersgränsen för alkoholhaltiga drycker går annars vid 21 år.

Kunde inte släppa det det där så vid framkomsten till Keosaqua gjorde jag ett nytt försök på Dollar General. Nu var det inga som helst problem att köpa en burk öl.

-Jag ska kontakta butiken i Bloomfield. Så där får det inte gå till, sa kassörskan.

Bor på anrika Hotell Manning i Keosaqua, Iowa.

 Egentligen ska jag inte vara i Keosaqua men eftersom annat tänkbart boende var fulllbokat hade jag inget annat val. Detta ställer dock till det inför morgondagens etapp som riskerar att bli orimligt lång. Just nu har jag ingen lösning och det är stressande. Får fundera på saken under sömnen. Godnatt!

Keep on running!

6 juli 2025. Jag och pastor Matt Pringle utanför Ararat baptistchurch, Centerville, Iowa. Matt kände igen mig direkt och var påfallande glad över mitt besök.

10 juli 2023, pastor Matt Pringle, mannen som förklarade att han inte läste dagstidningar eller var ute på internet, han litade inte riktigt på media, berättade han.

För två år sedan fick jag ett infall, svängde av vägen och besökte en liten landsortskyrka utanför Centerville i Iowa. Idag passerade jag samma plats. Skulle passtorn vara kvar och skulle församlingen känna igen mig?

Ja, många kände igen mig och blev glada föver återbesöket. Efter nattvarden kom den ena efter den andra fram och tryckte min hand. Jag fick fylla i en liten lapp om vem jag är min adress och vilket samfund jag tillhör. Jag fick också några presenter, bl a en termos som kommer väl till pass.

Jag är inte speciellt religiös men det är intressant att besöka olika kyrkor i USA, gudstjänsterna är så annorlunda. Pastor Pringle uppträdde nästan som som en popstjärna framme på scenen, gick fram och tillbaka, höjde och sänkte rösten, tog av och på sig den välstrukna kavajen, rätade till den sjärnbeströdda slipsen, ibland nästa grät han, och ibland skrek han och citerade det ena bibelcitatet efter det andra. I handen höll han en tom kaffekopp som symboliskt kundee fyllas med olika innehåll.Hängde inte riktigt med i svängarna. Men lite var det som Hasse Alfredssons pastor Jansson och livet är som en påse- tomt och innehållslöst om man intee fyller det med något.

Förra gången var det gemensam måltid efter gudstjänsten. Nu var det tyvärr inte det utan nattvard. De äldste männen i församlingen gick runt och delade ut brödeet, sedan vinet i en plastbägare stor som en fingerborg (smakade som saft).

Efteråt fick jag en pratastund med pastorn och när han for hem vinkade han glatt från bilfönstret.

-Vi ses väl om två år igen? frågade han.

--

Jag har tagit mig till Bloomfield efter stort besvär trots den relativt korta distansen, drygt 40 km. Luftfuktigheten är enormt hög, ständigt backar och ingen vägren. Tröjan blir plaskblöt och jag får ständigt byta. Jag är l amish-land och får stanna upp ddå hästkärrorna passerar. Gör jag inte det blir hästarna skrämda.

Hotellbokningarna har krånglat och jsg har fått tänka nytt. Några sträckor blir därför för korta, andra på tok för långa och tyvärrr finns det inga matställen längs rutten. Att äta utomhus är ingen höjdare. Nog klagat.

Keep on running!

Vacker väggmålning i staden Corydon (1 600 invånare). Klicka på bilden och notera namnet på mannen som springer vid sidan av hästen!

I Sverige skulle vi aldrig hjälteförklara en känd brottsling, än mindre sätta upp en minnestavla. Men i USA tänker man lite annorlunda.

Hur många små städer har jag inte kommit till där den lokala banken rånats och detta uppmärksammans på något sätt? Det kan t ex vara en skylt på husväggen som berättar vad som hände för över 100 år sedan.

Idag kom jag till Corydon och på en stor och vacker väggmålning finns en liten bild på den ökände Jesse James som på häst  flyr undan ett bankrån i staden. Rånet skedde 1871 mot Ocobock Brothers’ Bank och bytet blev 10 000 dollar, oerhört mycket pengar på den tiden. Spännade naturligtvis men skulle t ex Stockholm uppmärksamma Clark Olofssons inblandning i Norrmalmstorgsdramat ellerBoxholms kommun Jackie Arklövs polismord i Malexander. Tror knappast det.

Problemet med telefonen är löst, den laddar igen.

Keep on running!

Kort rapport. Stark idag, 57 km till Centerville, Iowa. Fruktansvärt regn mot slutet, laddkontakten i telefonen blöt, inget fungerande wifi på hotellet. Det tekniska tycks förfölja mig.

Min norska löparkompis Otto Gullesen, som startade före mig, gick i mål idag. https://www.facebook.com/otto.gullesen

Keep on running!