Blir du medlem i Marathonsällskapet kan du komma och lyssna på ett föredrag jag håller på deras årsstämma den 12 april. Bilden från 2016 då jag talade inför ett gäng ultralöpare.

Ju äldre, desto sämre löpare? Så kan det vara men för äventyrslöparen är en hög ålder ibland en fördel.

Den 5 maj startar jag mitt åttonde löp över Amerika, mera om förberedelserna i kommande inlägg. Som 75-åring kommer jag att vara den näst äldste coast to coast-löparen genom tiderna. Äldst är amerikanen Stan Cotrell som 2021 sprang Los Angeles- Washington DC på 100 dagar. Går det som planerat räknar jag också med ungefär100 dagar men då med en lite annan sträckning och utan sponsorer och följebil.

Stan Cotrell har sprungit tre gånger över USA, här sista (?) gången som 78-åring. Han har cokså innehaft hastighetsrekordet (48 dagar) satt 1980. Han är en av dem som sprungit flest mil i världen, drygt dubbla min mängd.

Jag har försökt kartlägga alla som sprungit och gått över Amerika. Min lista, som omfattar åren 2012-2022, upptar 212 personer. John Wallaces lista (1909-2012) har 280 namn. Grovt räknat har alltså 500 personer genomfört ett coast to coast.

Intressant är att studera deras ålder. Snittåldern ligger på 39 år och trenden är att coat to coast-löparna blivit lite äldre under senare år. En förklaring kan vara att antalet krigsveteraner från främst krigen i Irak och Afghanistan ökat (ofta gångare och personer med posttraumatiskt stressyndrom). Skulle vara intressant att veta om den här gruppen blivit av med sina psykiska problem. Kanske ett nytt forskningsområde?

Med mina 75 år stickar jag alltså ut i mängden. Är då hög ålder nödvändigtvis en nackdel? Nej, är det korta svaret men jag ska inte gå händelserna i förväg. Är du intresserad av de här frågorna föreslår jag att du kommer och lyssnar på ett föredrag jag ska hålla på Marathonsällskapets årsstämma den 12 april i Stockholm (lokal Lilla Rådmannen, Rådmansgatan 67). Mötet startar kl 18 och runt 20 efter förhandlingar och förtäring är det dags för mig. Rubriken är:

Spelar åldern någon större roll i långa loppet? 

En 75-årings tankar inför sitt 8:e coast to coast

Keep on running!

Alla mina löparskor är märkta med inköpsdatum och i alla finns egenanpassade fotbäddar. Skor håller normalt flera hundra mil, långt mer än fabrikanterna rekommenderar. Samma gäller fotbäddar, mina första från 80-talet är fortfarande i bruk.

Hur länge håller ett par löparskor? Ja, ska man tro Nike borde jag köpa uppåt tio par om året!

Vi som springer mycket vet att skoföretagen brukar överdriva. Nike tar nog ändå priset. På företagets svenska hemsida läser jag:

”Tränar du inför maraton och springer mer än 64 km/vecka bör du byta ut skorna efter 2-3 månader”.

Översatt i total distans motsvarar det ca 50-75 mil. Eftersom jagunder mina 40 år som löpare sprungit i snitt 516 mil/år skulle jag behöva köpa ett par nya löparskor var och varannan månad. Kostnaden för detta skulle i dagens penningvärde motsvara ungefär en halv miljon kronor. Orealistiskt!

Hur många par blir det då? Ja, det handlar om 1-2 par om året. Jag skiftar i stort sett skor varje dag och brukar hålla igång med 2-3 par. Det som får mig att kasta skorna är i regel att sulan är utsliten, inte att dämpningen försvunnit. Skaderisken, vilken också brukar överdrivs, bedömer jag som liten. Skor håller alltså mycket längre än man tror. Trots min "överanvädning" har skadorna uteblivit.

Under större delen av mitt löparliv har jag hållit mig till Brooks- startade på 80-talet med den då revolutionerade modellen Vantage med en kil i hälen som skulle minska pronationen, fortsatte sedan med Chariot och Beast och därefter med alla Adrenaline-modellerna. Enklast att hålla fast vid samma märke.

Under senare är har jag blivit mer "otrogen" och insett att även billiga skor kan vara riktigt bra, t ex Lidls för några hundralappar. De första för 149 kronor var bland de skönaste jag sprungit i. Fast de höll bara drygt 100 mil och den korta livslängden är kännetecknande för Lidls skor (Crivit).  Sulorna blir fort utslitna, håller kanske bara en fjärddel mot vanliga löparskor men ändå blir det en bra affär.

Det har gjorts få oberoende långttidstester av löparskor. En tysk studie från 2010 där fem vana löpare fick springa 100 mil i skor från Adidas, Asics och Nike visade att dämpningen bara försämrades med knappt 10 procent och att största försämringen inträffade efter de fem första milen. 100 mil är ändå lite och jag skulle gärna se en test på ca 500 mil. Min erfarenhet indikerar att skor faktiskt kan hålla så länge.

----

På tävlingsfronten går det fortsatt dåligt- förlorade nyligen även tredje deltävlingen i Bore Cup där distansen var 10 km. Möjligheten att vinna i min åldersklass är nu borta, en tävling är kvar.

Tränade i helgen med klubbkompisar från Majornas IK. I förgrunden ordföranden Lennart Bengtsson. Vi sprang 19 km i långsamt tempo på gamla Säröbanan men mitt 6.15-tempo kändes nästan som om det vore en tävling.

Göteborgshumor? Bilden från herrbastun på Slottsskogsvallen.

Keep on running!

Jan Parianak (413), Staffan Wikström (427) och Mats LIljegren (421) kämpade 22 varv på den oplogade slingan runt Byttorpssjön. Alla tre tog sig i mål men andra bröt och flera kom aldrig till start, däribland jag. Foto: Borås Löparklubb

Borås har jag mest angenäma minnen ifrån. Det var stan där jag beställde förlovningsringarna, presterade bra på några löpartävlingar men också stan där jag för första och enda gången krockade med bilen.

Nu verkar Borås ha blivit lite av min otursstad, i alla fall i löparsammanhang. I november var jag anmäld till Vintermarathon men tvingades ställa in i all hast på grund av en operation. Idag skulle jag ha sprungit Februarimaran, också i Borås, och även nu ställde jag in i sista minuten. DNS, kallas det- did not start.

Fast den här gången hade jag kanske ändå tur. För dan innan loppet hade det vräkt ner snö, så mycket att busstrafiken i Borås tvingats ställa in. Att kommunen då inte skickar ut snöröjare för att ordna en framkomlig väg för oss maratonlöpare är förståeligt. Tågbiljett och hotellrum var bokade men för säkerhetsskull ringde jag tävlingsledningen i Borås Löparklubb.

-Det har kommit ca 2 decimeter snö, jag var ute och kollade banan i morse och man har inte plogat, berättade Lasse Jutemar och skickade några snöbilder från banan.

Efter att ha sett bilderna var det ett lätt beslut- att springa de 22 varven runt Byttorpssjön framstod som rena galenskapen. En mara är nog jobbig och varför då slita ut sig?

Ser nu att det blev en hel del DNS och även DNF (did not finish) i loppet.  Tolv kvinnor och 33 män tog sig i alla fall i mål av totalt ett 60-tal anmälda. Nära sju timmar var en äldre löpare ute, en prestation i sig, inte minst med tanke på underlaget, att det snöade lätt under loppet och att deltagarna själva fick hålla med mat och dryck. Inte ens ett omklädningsrum och dusch väntade när loppet var över. Jo, jag visste om förutsättningarna och startavgiften var symbolisk men jag är lättad över att jag inte åkte till Borås. Resultaten: https://my.raceresult.com/231691/

Hade dock gärna velat ha en mara i benen innan jag åker till Amerika. Det finns inga lopp att välja på i Sverige så det blir något på kontinenten, eventuellt Leipzig Marathon den 23 april. Skönt att få lite tid att komma i form, just nu är motivationen inte på topp.

Keep on running!  

Nu har jag åldersrekordet också i Billdalsparken parkrun, ett litet mysigt lopp i naturskön miljö två mil söder om Göteborg.

Nyss fyllda 75 och yngst i åldersklassen. Här ska springas parkrun så det ryker!

Att byta ålderklass är lite av en nytändning för oss veteranlöpare. Nu tävlar jag inte längre i M70 utan i M75.Och att då vara yngst i klassen innebär stora fördelar; varje år betyder åldersomräknat plus minus 2-3 minuter på ett maraton och på ett park run 5 km 20-30 sekunder.

Planen i år är att springa ett antal park run-lopp runt om i Sverige och försöka sätta ålderrekord i M75. Ett nytt kan nu bockas av i Billdalsparken- det var synnerligen lätt eftersom ingen 75-79-åring sprungit banan tidigare. Sedan tidigare har jag några ålderrekord i M65 och M70 men också blivit av med några.

Jag har sprungit alla parkrun-banor i Sverige, totalt elva stycken. Före avresan till Amerika i maj blir det återbesök i Växjö, Göteborg, Linköping, Uppsala och Umeå. Några rekord är lätta att slå, i alla fall på pappret, och på några orter har ingen över 75 år sprungit. Malmö kan jag glömma, där är ålderrekordet i M75 fantastiska 22.15 (Nils H Persson).

Keep on running!

Rune Larsson intervjuas i TV4 efter 50 år som löpare. Sex varv runt jorden har det hunnit bli.

Få svenskar har under sitt liv sprungit så många mil som Rune Larsson. Hans sex varv runt jorden är snudd på "svenskt rekord".

I veckan fick denne 66-årige ultralöpare uppmärksamhet i tv och tidningar. På sin FB-sida hade Rune lagt ut att han firade 50 år som löpare och nu sprungit totalt 25 541 mil vilket motsvarade drygt sex jordvarv. Alla träningsböckerna fanns kvar, buntade med en gummisnodd och lagda prydligt i en pappkartong.

Det blir lättare att förstå hur mycket han egentligen sprungit under dessa 50 år om alla milen bryts ner till år och veckor. Årssnittet blir då drygt 500 mil och veckomängden ungefär tio mil.

-Fast idag blev det kort, 7-8 kilometer, berättade Rune när han var i direktsändning i TV4.

Vilka "medtävlare" har då Rune på hemmaplan, alltså löpare som fortfarande är i livet och som sprungit nästan lika långt eller kanske rent av längre?  Ingen verkar ha riktig koll. Att det finns en och annan elitlöpare på 70-, 80- och 90-talet är troligt. Jag har försökt att spåra de riktigtiga långskubbarna och fann en nästan helt okänd löpare, som faktiskt överträffar Rune med två två jordvarv.

Men först de mer kända:

Göte Ivarsson, här på sin 80-årsdag. Foto: Håkan Larsson GP

85-årige Göte Ivarsson i Karlsborg ligger precis steget efter med sina cirka 25 000 mil. När han fyllde 80 och GP intervjuade sprang han fortfarande. Göte utklassar dock Rune i antalet maratonlopp; totalt 396. Han är däremot ingen ”loppsamlare”. Sådana går annars tretton på dussinet.

-Jag har alltid sprungit för att vinna. Och jag är envis, förklarade han för den förstummade reportern.

Göte sprang sin första tävling vid tio år ålder- och vann! Året var 1947, vilket är ett år före min födelse. Göte och jag verkar ha vissa likheter, förutom att vi båda springer mycket-  han har nästan aldrig varit skadad. Det borgar för många mil.

Bo Johansson. Foto: Mariestads-Tidningen

En annan långskubbare, ungefär jämngammal med mig, är Bo Johansson, Mariestad. Efter 49 år med löpning är denne 74-åring nu uppe i cirka 20 000 mil. "Jag är inte klar än", berättade han häromåret för Mariestads-Tidningen.

Bertil Järlåker på på omslaget i tidningen Marathonlöparen 1988. 

Legendaren bland långskubbarna är Bertil Järlåker, idag 85 år. ”Han var ultra och sprang sträckor som ingen annan svensk tidigare vågat sig på”, skrev Rune på sin blogg för sex år sedan. Hur långt har då Bertil sprungit i sitt liv? Lite oklart men i Läkartidningen år 1996 berättade han att det blivit 24 000 mil. Då var han 59 år, still going strong, så det har troligen blivit ytterligare många mil. Den sista ultratävlingen sprang han 2009, ett 12-timmarslopp i Skövde. Som 71-åring klarade han 86,432 km! Eller vad sägs om att han ett enskilt år (1985) sprungit 1 457 mil?! Mer längre ner i texten om andra som också sprungit kopiösa sträckor enstaka år.

Bilden är tio år gammal, stötte på Anders Szalkai som tränade intervaller på Bosön. Han och jag har sprungit lika många varv runt jorden, 5 stycken men Anders "leder" med cirka tusen mil.

Anders Szalkai, 52, skulle möjligen vid fyllda 75-80 år kunna utropa:

-Nu är jag den svensk som sprungit längst av alla!

Anders är nu uppe i totalt cirka 22 000 mil, en ansenlig mängd vid så unga år. Och eftersom det handlar om en före detta elitlöpare är det tuffa mil i bagaget.

Min totala trängsmängd uppgick vid årsskiftet till 21 147 mil, 5 jordvarv. Jag tar in på Rune men ska jag hinna ikapp? Det skiljer cirka 4 400 mil mellan oss, alltså drygt ett jordvarv. Nej, avståndet är för stort och Rune är 9 år yngre.

Återstår då att avslöja den svensk som i sitt liv sprungit flest mil: Tage Winter, snart 76 år. Tage, som bor i Stockholm, är för de flesta i Löparsverige helt okänd men var en duktig veteranlöpare på 80- och 90-talet. Han kunde vid årsskiftet summera i sina träningsdagböcker en löpmängd på totalt 32 257 mil. Det motsvarar 8 varv runt jorden! Förmodligen oslagbart.

Att hitta bilder på Tage Winter var inte lätt men dessa ungdomsbilder  skickade han mig.

Tage berättar för mig att han började skriva dagbok som nioåring, hans pappa var löpare och bokförde träningen. Han blev finsk skolmästare i löpning, skidor, spjut, diskus och boxning. Varje dag springer han 18 km och ifjol blev det för denne 75-åring 657 mil (samma mängd som min).

Sedan finns det löpare som enskilda år springer kopiösa mängder. Här finns Sigtunabon Benny Eriksson, 50 år och Jimmy Lindberg, 30 år. Benny sprang ifjol nästan exakt 1 000 mil (många på löpband) och det var hans tredje tusenmilaår på raken. Skåningen Jimmy, som nästan alltid springer med sin hund, satte 2021 ett inofficiellt rekord med 1 675 mil.

2016 och 2021 blev bra mängdår men inte tävlingsår.

Keep on running!

Spurtar i mål i Bore Cup i Hemlingby, Gävle, efter 7,5 km i nysnö och modd. Foto: Maths Nilsson

Strax över 6-minuterstempo. Är jag så långsam och är det nu dags att ställa tävlingsskorna på hyllan? Svar: ja och nej.

Tävlingsåret 2023 har startat dåligt för mig. Hade hoppats på ”revansch” efter förra månadens fiasko i Björklinge men även andra deltävlingen i Bore Cup blev ett misslyckande. Nysnön och modden gjorde det tungsprunget och jag var slut redan efter första kilometern. Och jag som trodde att jag var i skaplig form . . .

Det är konstigt ändå; hur dåligt det än gått är jag aldrig särskilt besviken efteråt. Så gott som alla lopp under drygt 40 år som löpare har varit roliga, ja i alla fall när loppen väl är över. Har inte hållit räkning men det måste röra sig om flera hundra tävlingar. Det är väl bara någon enstaka som har bitter eftersmak och då handlar det om något brutet lopp, t ex en mara på Öland då jag var i mitt livs form men bröt när sluttiden inte skulle bli den förväntade.

Så länge det är roligt fortsätter jag alltså med tävlandet. Jag är ju ändå bara motionär och behöver inte bevisa något. Det är atmosfären runt tävlingarna, inte minst i Bore Cup, som är så trevlig.  Fast nog har mina tider jämfört med mina jämnåriga konkurrenter försämrats lite väl snabbt under senare år?. Någon bra förklaring har jag inte eftersom mängd och kvalitet varit densamma. Intervallpassen på gymmet har snarare ökat.

Det viktiga skovalet- karbonskor utan mönstring eller dubbat? Dessbättre valde jag rätt; dubbat.

Det är ännu inte kört i Bore Cup. Men för att vinna M70 (klassen har hittills bara haft tre deltagare) måste jag med mina två andraplaceringar vinna de två återstående tävlingarna. Jag säger som Gunde Svan:  Ingenting är omöjligt.

Keep on running!

På Kanariöarna i 30 graders hetta slog 80-årige Åke Jonson det svenska åldersrekordet i maraton med en tid strax under 4 timmar och 30 minuter. Totalt blev det åtta svenska rekord under året men inget bragdguld eller andra fina idrottsutmärkelser. Varför? 

Kan ett 80-årig idrottare tilldelas Svenska Dagbladets bragdguld? Ja, i teorin men inte i praktiken. Störst guldchans har kvinnor i 20-årsåldern. Gamla gubbar och gummor göre sig icke besvär!

Varför är det bara unga idrottsutövare som får de finaste utmärkelserna? Det har jag länge undrat eftersom det också finns veteraner (veteran är du i idrottssammanhang när du är 35 år eller äldre) som gör enastående prestationer. Men dessa personer uppmärksammas nästan aldrig, än mindre får de några utmärkelser.

Titta bara på sportsidorna i tidningarna eller hur radio och tv rapporterar sporthändelser. Allt ljus på stjärnor och elit, alltså på de unga. Idrottsrörelsen skulle unisont kunna stämma in i Hasse & Tages  sång i 88-öres revyn:

”Vid 33 är man passé,

Vid 35 så kan man hälsa hem.

Vid 40 jämnt är man ett skämt

Och högre upp så åker man väl på en propp”.

Jag roade mig med att kolla åldern hos alla bragdguldvinnare åren 2000-2022, 7 män, 13 kvinnor och tre lagguld. Medianåldern låg på 26 år och för kvinnorna 24. Yngst var Carolina Klyft med sina 20 år. Hon är för övrigt en av de 14 ledamöterna i Guldmedaljnämnden där man är ”passe” och måste avgå när man fyllt 67.

Det är som äldre idrottare inte existerar i denna jurys sinnevärld. Juryn färgas naturligtvis av omvärlden, t ex av medierna. Helt blind är man dock inte och det var väl lite av en sensation när okände Jonas Jacobsson, 43 år, fick bragdguldet 2008 i en så udda gren som sportskytte (parasport). Måste ha varit ett lyft för det som tidigare kallades handikappidrott.

Men åter till 80-åringarna . . . De kan väl ändå inte komma ifråga? Jo visst, statuterna för bragdguldet lägger inga hinder i vägen. ”Med bragd förstås i detta sammanhang ett avgörande av hög rang, vunnet genom ett exceptionellt uppbåd av tekniskt och taktiskt kunnande, segervilja och energi i förening med idrottslig ambition. Bragdens värde skall anses förhöjt i ett fall där avgörandet skett i ett svårt och vanskligt läge. En serie bragder innebär ytterligare kvalificering för utmärkelsen”, heter det. Alltså inget om ålder.

En som i år skulle kunna ha platsat är den för allmänheten helt okände 80-årige skånske  friidrottaren Åke Jonson med en makalös medaljskörd. Så här summer han året på Facebook:

Jag har fått vara med om ett fantastiskt friidrottsår 2022. Det blev 50 stycken mästerskapsguld. Mina nio EM guld från 60 m häck till ½ maraton värderar jag högt, kanske till och med högre än mina 6 VM medaljer. Att få vinna Lidingöloppet med nytt banrekord och få avsluta året med ett nytt svenskt rekord i maraton är minnen för resten av livet. Jag satte 16 stycken skånska rekord och 8 svenska rekord och det hade jag inte vågat drömma om”.

Borde då Åke ha fått bragdguldet istället för Nils van der Poel? Nej. Det skulle nog väcka protester och kanske skada veteranfriidrotten. Mot Åke talar att det är få tävlande i de äldsta klasserna och att de enskilda resultaten inte sticker ut tillräckligt. Men hans flit, envishet, kämpaglöden var enorm, ja en bragd!

Hur uppmärksammar man då superbra äldre idrottsutövare? Idrottsgalan, som hålls nu i januari, har ett antal olika klasser, typ årets nykomling, årets prestation etc. Årets Veteran finns ännu inte men om den fanns, är Åke en värdig kandidat.

Keep on running!

Två streck på mätaren hade betytt "positivt" och ett streck "negativt". Var jag frisk eller inte? undrade min förvirrade hjärna.

2022 blev mitt sämsta tävlingsår någonsin. Mycket känns dystert just nu men nästa år har förutsättningar att bli ett av de bättre.

Dåliga tävlingsresultat, inställda tävlingar, operationer och nu till råga på allt sjuk. Trodde ett tag att det var covid men ett hemtest visade att så tydligen inte var fallet. Illamåendet och kraftlösheten måste bero på något annat.

Att göra det där testet var en utmaning. Bruksanvisningen var så svårförståelig att jag var nära att ge upp och kalla på hjälp. Texten var lång, verkade skriven mera för medicinskt utbildade och bilderna så otydliga att jag bara mådde ännu sämre. Och ingen förklaring gavs till vad ett ”positivt” resultat är- betydde det att jag var frisk eller sjuk? Positivt för vem?

Nåväl, jag är på bättringsvägen, vintersolståndet är precis passerat och vi går alla mot ljusare tider. Har precis genomgått ännu en operation för att ta bort en tumör, denna gång på bröstet. Ofarligt men ändå lite obehagligt.

-Du får inte bli svettig så att såret blir infekterat. Löpning de närmaste veckorna är inte lämpligt, däremot promenader, sa läkaren

Aj då, där såg jag min åttaåriga runstreak spolieras. Och hur skulle det gå med diverse tävlingar framöver? Pågående Bore Cup är nu i fara men runstreaken bryter jag inte. Att springa minimidistansen 1,6 km är fullt möjligt utan att bli svettig. Det bevisade jag idag. Men den planerade EM maran för veteraner på Madeira i januari ställs in. Förresten, där var löparna så bra att jag ändå skulle vara chanslös. Jag gör inte 3.30. . .

Löparåret 2022 blev trots de mediokra tävlingsresultaten ändå ett hyggligt år. Cirka 650 mil eller över 12 mil/veckan är jag nöjd med. Det som ”räddade” året var 215-milaäventyret Smygehuk-Treriksröset. Jätteroligt och jag insåg att uthålligheten fortfarande är god. Hade jag inte haft det löpet i benen, ja då hade stundande coast to coast känts rätt skakigt.

Keep on running!