Backarna mellan Munkfors-Sunne var kilometerlånga, fullt i klass med vad jag mött i USA. Det var inte planerat att springa här och omvägen över Munkfors förlängde rutten med 15 km tillttotalt 70 km.

Mitt körschema har följts till punkt och pricka. Men idag var jag lite vild och busig och föll för frestelsen att springa en del av Klarälvsbanan.

"Blir det Klarälvsbanan ner till Karlstad?", frågade signaturen Mats här på bloggen. Nej, svarade jag. Men visst blev det Klarälvsbanan! Efter att ha passerat Uddeholm dök skylten upp (kom som en överraskning, borde ha känt till att denna cykelled på en nedlagd banvall startar just i Uddeholm). Dessutom har jag sprungit leden tidigare, då tillsammans med min bror Jan på rolerblades.

Det var ett bra val. Leden längs Klarälven är underbart vacker men man borde röja mer sly så att man bättre  ser den mäktiga och slingrande älven Att som jag nu gjorde springa medströms är perfekt. Det kändes som att jag flög fram de ca tre milen ner till Munkfors. Vågade inte stanna eftersom myggen var aggressiva. Priset jag fick betala var en rejäl omväg. Jan hade nog gillat leden som fått bättre asfalt, han skulle klassa underlaget som "tysk kvalitet".

Just nu bor jag på ett STF-vandrarhem i Sunne. Imorgon bär det av till Arvika och äntligen blir det ett finhotell.  Inga omvägar, jag lovar.

Branta nerförssbackar är lika dåligt som branta uppförsbackar.

Keep on running!

Tiomilaskogen eller Malungs finnmark är ett område som ligger på gränsen mellan Dalarna och Värmland och som beskrivs som Sveriges sydligaste vildmark. I detta område sprang jag cirka 7 mil. HÄR en video.

Matsalen på hotell Monica i Hagfors hade precis stängt när en uthungrad luffare anlände.

-Inga problem, vi bjuder dig på kalops, säger den vänliga personalen.

Det var nog den största ynnest som visats luffaren under detta Nils Holgerssonlöp. För nog var jag hungrig efter dagens 71 km löpning i den mest ödsliga terräng jag sprungitit. Konstigt att den finns här och inte i Västerbotten eller Lappland där jag nyligen varit.

Helt uthungrad var jag dock inte. Idag hade jag med med rikligt med mat och dryck i kärran och lunchen intogs efter exakt 42,195 km på en sten i en liten bäck. Där satt jag och åt min pastasallad och vilade fötterna i det kalla vattnet samtidigt som jag slog ihjäl en och annan broms.

Det var som natt och dag jämfört med igår. Att få i sig tillräckligt med vätska är otroligt viktigt. Jag kollade också pulsen då och då och den var normal. Visst var det backar i Tiomilaskogen men det gick ändå mest nerför. Ett fantastiskt vackert område och knappt en enda bil.

Äntligen Värmland! "I norra Värmland finns inte annat än stora enformiga skogar,genom vilka Klarälven slingrar, smaloch rik på forsar. Här och där syntes en kolmila, ett svedjefall eller ett par låga skorstenlösa stugor där det bor finnar. Men i allmänhet har skogen en sådan utbredning, att man kan tro sig vara långt uppe i Lappland". Ur Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Ja, nog är det ett vilt område jag passerat. Har du hör talas om likstänger? Det är trästänger man förr i tiden bar de döda i Västra Finnmarkens ensligt liggande byar till farbar väg mot Tyngsjö kyrkogård. Längs vägen fanns ett litet "hus" med dessa fridlysta minnesmärken.

Boden med likstänger.

Morgondagen till Sunne kan bli tuffe eftersom det inte finns några matställen längs vägen. Därefter Arvika, Årjäng, Bengtsfors, Brålanda och Vänersborg.

Keep on running!

Västerdalälven vid Äppelbo. "Pojken sprang ifrån dem fram till älvbrinken för att kunna se ner på älven, som flöt i en bred fåra djupt under honom. Helt nära gick en landsväg ner till älven, och de resandes färdades över denna på en färja. Detta var nytt för pojken, och han hade roligt av att se på det, men helt plötsligt kom en förfärlig trötthet över honom". Ur Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Skenande puls och oförklarlig trötthet. Dagen blev den hittills tyngsta under Holgerssonlöpet men Coca-Cola mot slutet gav nya krafter.

Möjligen var det vätskebrist som däckade mig idag. Mina första 39 km till Vansbro utan restaurang längs vägen blev så jobbiga att luffaren tvingades lägga sig i gräset och sova. Då stannade en bil till och en kvinna klev ut och undrade om jag mådde bra.

-Ingen fara, jag mår prima, ljög jag.

Att pulsen rusat upp till 150-170 trots lättjogg har hänt en gång tidigare. Då var det också vätska som fattades. Idag hade jag bara vatten så jag drack för lite. Framme i Vansbro drack jag mängder av cola, maskinen gicki gång och allt blev normalt igen.

Morgondagen till Hagfors i Värmland kan också bli besvärlig- en dryg 6-milare utan restaurang. Men nu är kärran lastad med cola, nyponsoppa, bra lunchmat och choklad. Så jag ska nog nå hotell Monica ändå. Förresten, varför tro ni hotellet heter så?

Keep on running!

Först köpte jag ett par joggingskor för att få en kartong att lägga mina burkar med hemkokt hjortronsylt i. Sedan uppsökte jag en Icabutik i Mora som var postombud för att paketera burkarna och skicka hem dem till hustrun i Stockholm. Paketringen skedde över en frysdisk inne i butiken.

Vikten på joggingvagnen har idag minskat med 3,2 kilo. Även jag känner mig lättad när jag nu sluppit barlasten med hjortronsylt.

Den stora frågan är nu:

1. Kommer paketet fram?

2. Kommer glasburkarna att vara hela vid framkomsten?

Den första frågan vågar jag obehindrat svara ja på. Nog kan vi fortfarande lita på gamla Posten. Men hur är yrkesskickligheten på "fragila avdelningen" där Karl-Bertil Jonsson en gång jobbade?

På gågatan i Mora sprang jag in och ut i butikerna för att jaga  lämpligt emballage att linda in burkarna i. På Kjell & Company fick jag napp; där kunde man erbjuda lite sparat skräp i form av luftfyllda plastpåsar.

Att skicka ett paket med Posten kostar 167 kronor om vikten understiger 5 kg. Mitt paket vägde alltså 3,2 kilo och jag tyckte jag gjort en finfin affär. Hjortronsylten inne på Ica hade ett kilopris på146 kr. Jag "tjänade" alltså ca 300 kronor. . .

-Jag älskar sådana här galna grejer. Nu blir nog min hustru glad när hon får hem hjortronsylt, sa jag till det unga postombudet, som antagligen insåg att han hade med en galning att göra med och därför valde att vara så behjälplig som möjligt. Han klistrade på en fin adressettikett och paketet såg nästa lika proffsigt ut som om det hade skickats från en stor nätbutik.

Att gå omvägen och köpa ett par joggingskor för att få en kartong kan tyckas komplicerat och dyrt. Men de paket Posten kunde tillhandahålla mot en extra penning hade garanterat resulterat i hjortronmos med inslag av glasskärvor. Nu behövde jag dessutom ett par nya löparskor. Nej, det är inte Lidlskorna jag bytt ut, de håller än och är jättesköna. Rapport om detta kommer senare när jag måste skiljas från mina älsklingar.

Nog är man en luffare alltid. Nu har jag varit ute i drygt en månad, stinker kanske inte men mina joggingkläder har bara handtvättats. Så när jag idag checkade in på en campingplats ett par mil utanför Mora passade jag på att använda anläggningens tvättmaskin. Det var den enda lyxen som fanns på det stället. Annars allt mycket idylliskt vid en liten sjö och där samtliga campinggäster inklusive ägaren verkade vara från Holland. I natt blir det kanske att slåss mot myggorna i stugan, litar av erfarenhet inte på myggnät i fönster.

Löpningen gick även idag mycket lätt trots backarna; totalt 57 km. På vägskyltarna börjar det nu dyka upp namn på orter i Värmland. Här går det undan, snart har jag lämnat Norrland.

Keep on running!

Högheds fäbod utanför Orsa i Dalarna (är det inte en vildgås på högra skorstenen?). "Människorna buro under skämt och glam vatten och ved och allt, som hade fraktats på kärran, in i den största stugan. Snart trängde rök ut ur skorstenen. Och så slogo sig fäbodjäntorna, vallgossen och de vuxna karlarna ner kring en flat häll ute i det fria och började spisa". Ur Selma Lagerlövs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Heureka- jag har funnit hjortronmyrarna! Nu har jag plockat tillräckligt med hjortron och ska det plockas mer får det bli till uppköparna.

Söder om Noppikoski (vilket lustigt namn, från finska skogsarbetare) bromsade jag in kärran och gav mig ut på en stor myr. På en timma gnodde jag ihop cirka 2 liter. På ett vandrarhem i Orsa, där jag nu befinner mig, blev det ännu ett kok.

Bra utdelning från myrarna.

Bra utdelning också från pantbanken.

Löpningen går väldigt bra och idag var det löpning även uppför de brantaste backarna. Har hittills sprungit 186 mil, långt mer än hälften och ett dagssnitt på 6 mil.

Imorgon väntar en enkel campingstuga utan vatten i Johannisholm, därefter Äppelbo och på lördag Hagfors i Värmland.

Keep on running!

Två björnar möttes i Sveg. Vem som är träskallen i gruppen är uppenbart. Men vem är skröpligast, tror du?

Vid infarten till Sveg står en 13 meter hög träbjörn. Om Bamse är världens starkaste björn måste detta vara världens fulaste björn. Och den tycks heller inte må så bra.

Nog hajar turisterna till när de kör in i Sveg, Härrjedalens största tätort med 2 500 invånare. Inte långt från kyrkan står en gigantiska träbjörn. Den stod klar 2005 och väger 80 ton. Gräsligt ful i mitt tycke, likheten med en björn är inte slående. Men kommunpolitikerna ville väl sätta lilla Sveg på kartan och kommunen, företag och privatpersoner satsade drygt 2 miljoner på landmärket.

Björnen har varit väldigt sjuk och mår fortfarande dåligt. Tidigt började det läcka in vatten i nalle och han började både ruttna och mögla inifrån. Sedan stötte nya komplikationer till; hakpartiet höll på att rasa och han fick en stötta och ett täcke över rumpan. Rena björnfrossan för politikerna. Pengar och vilja saknas för en renovering men så länge nalle inte rasar eller börja fäkta med ramarna får han stå kvar. Rivning är också en dyr historia, billigare kanske att sätta fyr på nalle och låta räddningstjänsten öva om de nu har så långa stegar.

Infarten till Sveg påminner om amerikanska städer. Själva "stadskärnan" ger däremot ett välordnat intryck med några butiker utspridda här och där. Observera nalle bakom reklamtavlan till vänster.

Härjedalen är befolkningsmässigt Sveriges minsta landskap, knappt 10 000 invånare. Först var jag beredd att likna Sveg och Härjedalen med Wyoming, amerikas mest glesbefolkade delstat, ja nästan som vilda västern. Men Sveg är inte vilda västern och några skjutvapen bär man inte här även om det lär finnas ett och annat jaktgevär inlåst i stugorna.

Gott om riktiga björnar finns det också i Härjedalen. Om dessa verkar man dock inte lika mån om som träskallen i Sveg. Politikernat tycker man ska halvera björnstammen.

Idag blev det lite av en vilodag, bara 34 km. Var ute igen på myrarna och fick på två timmar ihop ett ynka halvkilo hjortron. Nytt syltkok ikväll. Att gå på dessa myrar (nu var jag försiktigare) är mycket ansträngande och jag inser att jag är en gammal man, har svårt att balansera på tuvorna.

Morgondagen till Orsa blir lång och ett nytt landskap väntar; Dalarna.

Keep on running!

Just här sjönk jag bara ner halvvägs till knät men vid några andra tillfällen ända upp till grenen. Känslan var som att gå igenom isen.

Myrarna kan vara förrädiska. I jakt på hjortron gav jag mig ut på en blötmyr. Sjönk och satt fast med ett ben med vatten upp till kalsongerna.

Ja, myrarna kan vara livsfarliga. Eftersom det var en tämligen blöt myr jag var ute på idag  tog jag av mig joggingskorna. Att klafsa runt i den mjuka, blöta och kalla mossan är riktigt skönt. Men plötsligt sjönk jag igenom, det gick på en sekund och jag satt fast med ena benet. Blev inte rädd och förstod rätt snart att jag skulle komma loss med viss kraftansträngning. Det var precis som att gå igenom isen.

Vad hade hänt om jag gått igenom med bägge benen? Lisvarligt, gissar jag. Nu var jag strax intill trafikerade E45 och hade kärran parkerad i vägrenen så förr eller senare hade nog någon bil stannat. Får vara försiktigare i fortsättningen.

Myrarna fortsätter att gäcka, knappt några bär och på flera myrar finns inte ett enda. Jag har ändå lyckats få ihop ytterligare en burk med sylt. Koket skedde på ett pensionat jag tagit in på i Sveg.

Pensionatet (Agardhs) är enkelt men samtidigt lyxigt och riktigt high tech. Det är obemannat och har koder till ydet mesta, sms skickas till gästerna med instruktioner, tv:n den största jag sett (men jag fick inte igång den). Känner mig lite mossig och hade problem att ta mig in i huset.

Min mobiltäckning är urusel. Har Hallon (3:s lågpris) och jag borde ha haft Telia. Det är först när jag anlänt hotellen jag får kontakt. Ibland går det dock att ringa ute i ödebygden men aldrig surfa. Är det skillnad på telefon och surf?

Luffaren är burksamlare och idag fick jag ihop för 42 kronor. I området finns det hur mycket burk och petflaskor som helst. Jag fick lämna över hälften, fick inte plats på kärran. Plockandet är ungefär som bärplockande, svårt att sluta och man ska ha allt . . .

Denna, som det verkar fullt fungerande, telefonkiosk finns i Sveg. Myntinkastet tar emot kronor. Måste pröva om den funkar men har inga mynt, allt som handlas går på kort.

I Sveg stannar jag två dagar för att sedan ta mig strax söder om Mora. Lösningen blir en bussteve. Men inte en meter ska fuskas bort.

Dagens löpta distans: 49 km

Keep on running!

Ett glädjehopp en dag för tidigt. Skylten lurade mig att tro att jag är i landskapet Härjedalen men jag är i Härjedalens kommun som ligger i landskapet Hälsingland som tillhör Jämtlands län.

Var finns hjortronen? Idag var jag ute på flera myrar men skörden blev mager. På vissa finns inte ett bär, på andra är de pyttesmå.

Så jag undrar var de litauiska plockarna hittar sina bär. Idag had jag dessutom gjort lite kartstudier och avvikit från huvudvägen och gett mig ut på några skogsbilvägar. Konstigt att det är så lite hjortron här när myrarna dignade av av bär i Åsele, tyvärr då omogna.

Dagens etapp till Ytterhogdal blev kanske den tuffaste hittills; 63 km, fruktansvärt backigt, ganska kallt och mest motvind. Dessutom ingen restaurang längs vägen, bar ödebygd. Väl framme i Ytterhogdal, ett synnerligen trist samhälle med ca 500 invånare, var allt stängt. På boendet förbarmade de sig över luffaren och fixade fram lite kallskuret.

 "På höglandet mellan dalarna höll barrskogen till. Den hade inte jämn mark att växa på, utan en mängd berg lågo kringvräkta däruppe, men skogen täckte alltsammans som en luden fäll, utbredd över en knotig kropp. Detta var ett grant land att skåda ner på". Ur Selma Lagerlövs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Imorgon Sveg och då är jag i Härjedalen.

Keep on running!