Vandrarhemmet i Karlsborg må vara charmigt. Men det kostar nästan lika mycket som ett fint hotell trots att du bor synnerligen spartanskt och kan tvingas städa, ha med dig egna lakan, betala för frukosten etc etc. Har vandrarhemmen i Sverige spelat ut sin roll?

Trots att vägen mellan Karlsborg och Askersund följer Vättern ser du inte mycket av Sveriges näst största sjö. Det skulle behöva slyröjas på flera håll.

För gillade jag vandrarhem. Kanske var det priset och charmen jag föll för. Men idag tycker jag vandrarhemmen spelat ut sin roll. Dyrt, dåligt och otidsenligt boende.

Under den här löpturen får jag se vad de svenska hotellen går för. Jämfört med USA håller de finare hotellen i de stora kedjorna minst samma klass som motsvarande i Amerika. Rummen är visserligen ofta något mindre men ändå väldigt fina. Frukostarna är dock outstanding i Sverige, här finns allt (utom champagne). Nu under coronan är finhotellen dessutom väldigt billiga, i regel under tusenlappen.

Jag köpte t ex ett hotellpaket på Nordic Choise (Comfort, Clarion och Quality Inn) med 10 nätter för 8 000 kronor, alltså 800 kr natten (två personer) och med bästa avbokningsvillkor. På Clarion har det ingått kvällssupé, toppen för en hungrig långdistanslöpare! Uppenbarligen är kedjorna smått desperata i coronatider.

Det som också sticker ut är mellanklasshotellen men framför allt vandrarhemmen. De har inte kunnat sänka sina priser och är just nu inte konkurrenskraftiga.

Vandrarhemmen är en historia för sig. Under den här löpturen har det blivit två vandrarhem; Ödeshög och Karlsborg. Dyra och dåliga, är min hårda dom. Det kostar nästan lika mycket där som att på de fina kedjehotellen. Och det du får för pengarna är inte mycket.

Inga lakan, krav på att städa själv, delat badrum i korridoren, ingen tv på rummet, uselt internet, inga hissar, branta trappor, skyltar som talar om vad du inte får göra etc etc. Och köper du till städning och annat, ja då rusar priset upp. STF har gjort sig av med flera vandrarhem och jag tror den här boendeformen spelat ut sin roll. Vill folk verkligen bo så här primitivt, laga mat i gemensamhetskök, ha med sig lakan, checka in mellan typ  16-18 etc? Pensionärer verkar vara målgruppen idag. Och det var länge sedan det kom några vandrare till vandrarhemmen, knappt ens cyklister, däremot knuttar.

Best Western i Askersund har i princip allt en hotellgäst kan önska.  Priset, ca 800 kr är inget att klaga på.

Askersunsd vid norra Vättern är en charmig sommarstad.

Löpningen går fortsatt mycket bra och jag känner mig helt utvilad och har inga krämpor. Dagens etapp från Karlsborg till Askersund mätte 54 km. Hittills under mina 14 dagar på löpturen Stockholm-Göteborg t/r har jag sprungit 730 km, ett snitt på 56 km/dag.

Verner von Heidenstams födelsebostad i Olshammar fungerar som restaurang. Här har jag stannat till tidigare för lunch när jag för några år sedan sprang Vättern runt. Restaurangen håller mycket hög klass och är prisvärd.

Imorgon fredag Örebro och därefter Arboga. Jag har justerat rutten något och planerar att gå norr om Mälaren via Västerås.

Keep on running!

Det går över förväntan bra. Med medvind i ryggen och massor av tillryggalagda mil varje dag känner jag mig ostoppbar. Men det är jag inte. Det kan faktiskt snart vara slut.

Nej, jag tänker inte på löpandet i största allmänhet eller att jag skulle avbryta mitt nu pågående äventyr Stockholm-Göteborg t/r. Får jag ha hälsan fortsätter jag nog att springa så länge det går. 

Tankarna gäller istället om jag ska fortsätta med tävlandet. Under 39 år har jag t ex sprungit minst ett maratonlopp varje år (totalt ett 80-tal), massor av halvmaror och andra lopp. Relativt sett har det gått bättre ju äldre jag blivit efetrsom konkurrenterna lagt av eller minskat sin träning medan jag snarare ökat min.

Med coronan har allt ställts på sin spets. Plötsligt anordnas knappt några lopp och de få som ändå körs (max 50 deltagare), ja dom får jag inte vara med i. Jag är för gammal. Som 72-åring, alltså tillhörande riskgruppen, portas jag. Så här skriver Svensk Friidrott, som sanktionerar löpartävlingar i Sverige, på sin hemsida:

Tävlingsverksamhet för klasserna M/K 70 och äldre är tillsvidare inte möjlig med hänvisning till att hög ålder bedöms vara den största enskilda riskfaktorn för svåra sjukdomsförlopp i covid-19.

Min maratonsvit ser alltså ut att komma brytas i år. Trist, naturligtvis. Men vad värre är att jag tror att många äldre löpare, bl a jag, också funderar på att kasta in handduken, alltså sluta tävla. Man känner sig lite som pestsmittad. Annars är kanske just äldre veteranlöpare bland de friskaste av alla i pensionärskollektivet. Oerhört tråkigt för veteranfriidrotten i Sverige om reglerna skulle gälla länge (de infördes 14 juni).

Ok, jag får rätta in mig i ledet. Annars hade jag varit sugen på att springa Mariestads Marathon den 22 augusti. 69-åringarna får vara med där men alltså inte jag. Och något Veteran SM i maraton blev det heller inte år. Hoppas att Solvikingarna i all hast kan stuva om så att Göteborgs Marathon i oktober blir VSM. Men kanske blir inte heller den tävlingen av och även där är jag ju för gammal.

Under många år har jag sammanställt veteranstatistik uppdelad på åldersklasser i maraton och halvmaraton. Eftersom det knappt anordnats några lopp i år utgår denna statistik. Skulle bli alldeles för missvisande.

Slutgnällt. Till det positiva hör att mitt pågående löp Stockholm-Göteborg t/r går bra. Idag sprang jag 69 km (Vara-Skövde) i ösregn. Därmed har jag också tagit hem "segern" i "tävlingen" Spring tills du stupar, STDS, . Jag har nu klarat av den dubbla minimidistansen och ultrarävarna i STDS lär få svårt att hinna ikapp gubben i riskgruppen som i juli snittat på 5 mil per dag . . . 

Imorgon Karlsborg och därefter Askersund.

Keep on running!

Det här är väldigt typiska hus för Göteborg; landshövdingehus längs Ånäsvägen i Olskroken. För 16 år sedan kom jag springande också på denna gata men då i andra riktningen. Det var mitt första långa ensamlöp och  det framstår än idag som det "bästa".

Först sprang jag från Stockholm till Göteborg. Nu är det dags att springa hem igen men nu tar jag en annan väg och slår av lite på takten.

Jag valde apostlahästarna, min fru tog tåget till och från Göteborg. Här svischar X2000 förbi Aspen station. Jag hade förvarnat om att stå på perrongen och vinka.

Jag var lite rädd för att det skulle kännas motigt att springa tillbaka. Men jag tycker ändå att det gick hyggligt bra till första stoppet, Alingsås efter 53 km. Annars var jag lite frestad att ta tåget. Men min fru sa nej och då var saken avgjord (hon vet bättre vad jag egentligen vill än jag själv).

Göteborg, Alingsås, Vara, Skövde, Karlsborg, Askersund, Örebro, Arboga, Eskilstuna, Mariefred/Strängnäs, Stockholm. Där har du i grova drag rutten hem. Nu blir det tio dagar istället för nio.

Jag trodde nog att jag skulle vara en helt anononym person. Men jag har blivit stoppad av flera personer som känt igen mig. Idag var det t ex en av Sveriges bästa maratonlöpare i klass M65, Tony Elias från Lerum Friidrott. Han hade varit ute och tränat 20 km terränglöpning,kände igen mig och nu fick vi en trevlig pratstund. Och när jag var på väg in i Alingsås stoppade redaktören för löparforumet jogg.se mig och gjorde en snabbintervju.

Idag dök nya USA-känslor upp. Det var fruktansvärt kvalmigt och det är en inte helt ovanlig vädersituation i Amerika, däremot rätt sällsynt härhemma.

Utanför hotellet statyn "Med handväskan som vapen". Kvinnan attackerar en nazist i Växjö med sin handväska. Växjö vågade inte sätta upp statyn men Alingsås vågade. Underlaget är en bild tagen 1985 av pressfotografen Hans Runesson och konstnären heter Susanna Arwin.

Ligger på anrika Grand Hotel i Alingsås och kan se statyn från mitt fönster. Hotellet är stort och det är lite förvånade att lilla Alingsås kan ha ett så fint hotell. Gissar att skälet är närheten till Göteborg och goda kommunikationer.

Keep on running

Ett folktomt Liseberg mötte mig i Göteborg.

Det gick lättare än väntat att springa från Stockholm till Göteborg. Är dock inte så säker på att det går lika enkelt att springa tillbaka

Idag fredag nådde jag etappmålet Göteborg efter 562 km löpning under nio dagar vilket ger ett snitt på 62 km per dag. Det är ett nytt PB på sträckan. För 16 år sedan som 56-åring behövde jag ytterligare någon dag. Har jag blivit en bättre löpare på ålderns höst? Nej, men mer erfaren.

Rutten tillbaka är inte planerad. För att få lite omväxling tar jag nog en annan väg och slår kanske också av på takten. Springa tillbaka ja- ibland har tanken lockat att under ett coast to coast vända när jag nått Atlanten för att sedan springa tillbaka till Stilla Havet, alltså ungefär som Tom Hanks i Forrest Gump.

Dagens etapp Borås-Göteborg blev den längsta, 70 km, men ändå inte den jobbigaste. Det är märkligt, ofta blir istället de lätta etapperna svåra. Kroppen verkar ställa in sig på vad som väntar.

Elsemarie Osbranth mindes mig från tiden på Majornas gymnasium. Vi gick i samma klass och tog studenten 1968, sista året som den "riktiga" studenten togs i Sverige.

Utanför Ica i Hindås kom jag i samspråk med några pensionärer. När jag nämner mitt namn säger plötsligt kvinnan i gruppen:

-Vi måste ha gått i samma klass på Majornas gymnasium.

Jag känner inte igen henne först, men när jag får veta namnet och sedan hör henne prata övertygas jag om att vi måste ha varit klasskamrater i sista ring. Vi gick på allmänna linjen social gren och tog studenten 1968.

-Du satt väl längst bak i klassrummet, intill väggen?

Jo, det stämde ju. Och så börjar vi droppa namn på klasskamrater och lärare. Vi kunde ha stått där hur länge som helst och pratat men jag hade lång väg kvar att springa.

På måndag börjar jag springa tillbaka mot Stockholm. I helgen ska jag och min fru vara med på en namngivningsceremoni för ett barnbarn. Frugan kommer ner med tåg. Ska bli intressant att se om SJ håller tidtabellen lika bra som jag.

Åttaårige Olle Andersson vinkar farväl till den konstige fabrorn som inte visste hur man använder swish.

Fikasugen och plötsligt står han där; en liten kille mitt i skogen längs ödsliga Sjuhäradsleden. På bordet finns kaffe, bullar, chokaldbollar, frukt och annat gott. Och så en skylt med texten swich och ett telefonnummer.

Aj då, han tar inte kontanter. I plånboken ligger bara femhundralappar så det var kört redan från början. Men kanske kan jag försöka mig på att swisha även om jag aldrig gjort det tidigare

-Vet du hur man gör?

-Jag, tror det. Jag såg några tanter göra det alldeles nyss, svarar han blygt.

Bra karl reder sig själv, tänker jag. Ringer numret på lappen och en kvinna svarar. Det är pojkens mamma, jag som trodde att jag skulle komma till en bank eller något liknande. Förstår dock av henne att jag tydligen måste ha en app för att kunna swisha.

Efter lite vimsande upptäcker jag att jag har en app på telefonen. Och swish har jag tydligen tecknat mig för hos min bank. Trycker därför på appen, slår samma nummer igen och knappar in att jag vill handla för 50 kr. Det funkar!

-Du ska först välja vad du vill köpa och sedan betala, säger pojken.

-Du får behålla det som blir över, svarar jag farbroderligt. Vad heter du förresten?

-Olle Andersson. Jag har ett mellannamn också . . .

Han berättar att han är åtta år (jag gisade först på sex) och han säger att han är intresserad av bilar och natur. Det är premiär för honom i cafébranschen och före mig har han haft tre kunder. Han är hur gullig som helst och jag känner mig som 100 år.

-Tack Olle för att du lärt mig swisha, säger jag och swishar vidare mot Borås.

Efteråt kommer jag att tänka på en gammal kollega på tidningen som var en ännu större teknisk idiot. Han brukade alltid göra sina kontantuttag över disk. Men så hade han skaffat sig ett bankomatkort och skulle nu göra sitt första uttag. Ute på gatan drog han ut en låda i bankväggen, la sitt kort i lådan och sköt in den igen. Och så väntade han och väntade.  Inga kontanter. Dagen därpå gick han in på kontoret och frågade skamset om dom sett till hans kort. Jodå, det hade påträffats i bankens servicebox, den låda där butiker kan lämna in sina dagskassor.

Mikael Claesson, en kraftkarl även om det inte syns på ytan. Han är fenomenal på armhävningar och hans pappa, en sjökapten, var fena på fingerkrok.

Ja, man träffar en hel del intressanta människor längs vägen. Att prata med kreti och pleti känns inte det minsta konstigt för en luffare. Utanför Ulricehamn, också längs Sjuhäradsleden, som är en gammal järnvägsbank, kommer jag i samspråk med Mikael Claesson. När jag "av en händelse" råkar nämna något om min löpning kontrar han med:

-Jag gör varje morgon 500 armhävningar. Det har jag nu gjort i fem år. Behöver vara stark på mitt jobb som takläggare.

Och jag som trodde att det var jag som var den starke. 500 är enormt, i min ungdom gjorde jag 50 och var mallig för det.

-Jag har gjort 1 000, säger han anspråkslöst.

Dagens etapp, som gick mellan Ulricehamn och Borås var den hittills kortaste och mätte 48 km. Lättlöpt var det också på den asfalterade banvallen. Imorgon väntar Göteborg.

Keep on running!

Två glada pizzabagare i Bottnaryd; Odicho och Yacoub.

-Välkommen chefen!

De två pizzabagarna i Småländska Bottnaryd blir  överlyckliga när jag stiger in på deras restaurang. En Stockholmare med en så underlig ”cykel” betraktas som något väldigt exklusivt och udda.

Klockan är runt 2, det duggregnar och jag parkerar kärran utanför deras restaurang. Bottnaryd ligger 2,5 mil väster om Jönköping, har cirka 700 invånare och naturligtvis också en pizzeria. Eftersom det knappt finns några andra matställen på sträckan Jönköping-Ulricehamn (6 mil) ligger Bottnaryd perfekt.

Sällan har jag blivit såväl mottagen. Jag brukar annars säga att Sverige inte är lika spännade som USA, lite tristare och gråare. Men på den här touren får jag USA-vibbar hela tiden. Många är intresserade av vad jag gör och uttrycker sin beundran. Hotellen ser ungefär likadana ut som i Amerika, trafiken är ungefär den samma, det kryllar av tunga lastbilar och jag upplever att Sverige är ett ganska billigt turistland.

De två pizzabagarna i Bottnaryd heter Yacoub och Odicho och är fån Syrien respektive Irak. De äger sin restaurang och känner i praktiken varenda invånare i samhället. Yacoub springer då och då ut på gatan  när någon passerar förbi, vinkar och skrattar och försker få ortsborna att titta på den märkliga gästen.

-Vi har våra familjer i Jönköping men slog till för sju år sedan när restaurangen blev till salu, priserna här är mycket billigare än i Jönköping.

De pratar hela tiden med varandra och språket är assyriska. När jag ätit upp pizzan bjuder de på kaffe, undrar om det smakade bra, hjälper till med laddningen av min telefon och frågar om de kan få fotografera mig. När jag lämnar restaurangen sticker de till mig en burk kläsk och Yacoub har brett några mackor med skinka till mig som som färdkost.

-Kom tillbaka snart, skrattar de när jag rullar iväg.

Herregud vilket mottagande! Har jag varit med om något liknande i USA? Ja, kanske.

Amerikanska veteranbilar är Johan Lundqvists stora intresse.Den vita bilen till vänster är Pontiac Canam från 1977 och den blåa i bakrunden också en Pontiac. Men vad heter den vinröda pärlan till höger? Märke och årsmodell?

Efter några mil får jag nya USA-vibbar. I byn Gulleryd utanför Ulricehamn står tre gamla amerikanska bilar parkerade nedanför ett hus och en man håller på att reparera den ena. Bilarna är i synnerligen gott skick, jag stannar till för att fotografera och får en pratstund med ägaren. Full öppenhet, ingen misstänksamhet och en viss nyfikenhet på mig, precis som i Amerika. Nä, vi är kanske inte så tillknäppa i Sverige ändå.

I Ulricehamn upprepas det hela. Här har jag bokat ett airbnb-boende och ägaren visar också entusiasm. Och vakten inne på ICA Kvantum log mot mig när jag pantatde dagens rekordfångst. Konstigt.

Dagens distans 61 km. I morgon Borås.

Keep on running! 

På ett litet bord inne hos Handlar´n i Ölmestad har jag dukat upp en "festmåltid": tinade köttbullar, 1,5 liter Coca Cola, några bananer och det viktigaste av allt, en stor Snickers.

Flugorna surrar inne hos Hanlar´n i Ölmestad. Butiken ligger ute på vischan i en vägkorsning mellan Gränna och Huskvarna. Här har jag stannat till för ett kortare matstopp på min färd mot Göteborg.

Butiken är en samlingspunkt för bygden, inga vanliga turister som i Gränna där det kryllade av denna vara. Man sitter och äter glass under parasollerna utomhus, trivsamt. Kunderna strömmar in och ut i butiken. Själv väljer jag att sitta inomhus och kassabiträdet hjälper mig med att tina ett paket Dafgårds köttbullar med potatismos, brunsås och några pyttesmå grönsaker.

-Säg till om det inte är tillräckligt varmt, säger hon i vänlig ton.

Själv är jag rätt utpumpad efter 40 km löpning från Ödeshög. Magen skriker efter mat. Natten innan hade jag sovit i en stocktimrad stuga från 1700-talet, iskall, utan dusch och med en brant trätrappa upp till övervåningen. Charmigt? Ja, men detta STF-vandrarhem var inget för en stel pensionär. Och mycket till sömn blev det inte.

Handlar´n kändes därför som rena räddningen. Tanken var annars att stanna till på lyxiga Gyllene Uttern strax efter Gränna. Men där bland de vita dukarna och ett myller av serveringspersonal var det knökfullt. Jag såg många pensionärer, troligen på bussresa, sitta och dricka rödvin mitt på blanka dan.

Mina köttbullar är stekheta och potatismoset kallt. Men inte säger luffarn till, han är nöjd att  äntligen ha fått något i magen. Dessutom har han fått lov att ladda diverse gps:er, löaprklockor och sin telefon. Allt känns så bra om det inte vore för de där förbannade flugorna. De är överallt; på mig och på maten. Försöker ta en powernap därinne men flugorn är där igen.

Väl ute i butiken vinglar jag till. Hur ska det här gå? Jag har 25 km kvar till Jönköping och överväger att ta bussen (hemska tanke!). Då springer kassabiträdet ut och ropar:

-Du glömde kaffet.

Har du hört talas om Snickerseffekten? Snickers är min favorit i USA och har räddat mig många gånger. Nu sköljer jag ner den stora godsaken med kaffet och efter kanske tio minuter kommer effekten. Yrseln försvinner, benen blir pigga igen och jag springer hela vägen in till Jönköping. Där tog jag in nära en timma.

Nä, det hårda löparlivet ute på landsvägarna bjuder inte på så mycket glamour. Hittils har det varit rätt slitsamt, sexmilare varje dag och en ständig motvind. Enda lyxen har varit hotellen, frånsett två vandrarhem.

Vättern strax innan Gränna.

I förra inlägget var jag lite hemlighetsfull om varför etapperna blivit så långa. Nu kan sanningen berättas: jag ville vinna "löpartävlingen" Spring tills du stupar. Och det gjorde jag, jag var först över mållinjen redan i lördags trots att det fanns med några ultrarävar bland de ca 200 deltagarna. Det är visserligen ingen tävling men jag ser det som en sådan. Det hela går ut på att springa minst det antal km som dagens datum visar, gör du inte det är du ute. Juliversionen av STS är dock lite lättare än den i februari, nu får man samla på sig överskottskilometrar för att använda dagar man inte klarat minimigränsen. Lite lustigt var att arrangören utropade någon annan till "segrare" men det korrigeras nog snart.

Förra veckans distans 368 km och dagens 65. Imorgon Ulricehamn,sedan Borås och på torsdag har jag nått Göteborg. Där väntar diverse trevligheter. Om detta återkomer jag.

Keep on running!

Vådan av att lita för mycket på en gps. Hamnade på en smal stig längs sädesfältet och än värre skulle det bli inne i skogen.

Norrköping-Linköping. Det skulle bli en behaglig etapp på knappt 50 km. Men det slutade med 64 och då hade jag också varit ute i värsta terrängen.

Kartstudier, kartstudier, kartstudier . . .  Ja, att studera kartan innan man beger sig iväg är A och O. Men i USA har jag blivit bortskämd, där har jag knappt sprungit fel en enda gång. Där finns det inte så mycket småvägar och jag håller mig alltid till dom stora stråken.

Till 99 % kan man lita på en gps. Så jag kollade inte google maps i datorn innan jag stack iväg. Väl ute på Norrköpings gator drog detta tekniska underverk upp en rutt som skulle bli minst 15 km för lång. Efter mycket irrande började jag springa på måfå, det borde väl finnans en väg vid sidan av stora E4? För ca 30 år sedan hade jag ju sprungit en mara mellan Norrköping och Linköping och den gick på en inte särskilt trafikerad landsväg.

Efter ytterligare irrande dök jag smått förtvivlad in i en cykelaffär en bit efter Himmelstalund.

-Finns det ingen cykelväg mellan Norrköping och Linköping?

Mannen i butiken hade aldrig cyklat den sträckan. Han rådde mig därför att följa gps:en i min telefon, inte min Garmin-gps. Naturligtvis gjorde jag så – och hamnade katastrofalt fel. Förutom åkerfält var jag ute på typ Sörmlandsleden. Myggor fanns det gott om i skogen.

Äntligen Linköping! Det verkar vara en cykelstad, verkligen fina cykelstråk och mycket gågator.

Men det är märkligt, vissa dagar är man i form, nästan skrattar åt problemen. ”Jag kommer alltid fram”, hade jag hela tiden i huvudet. Och visst kom jag fram även om det blev sent. Var det kanske den 3 timmar försenade lunchen (spagetti och köttfärssås) på STF:s vandrarhem i Norsholm som blev räddningen?

Etapperna har blivit onödigt långa, hittils bara 6-milare. Så fortsätter det hela vägen ner till Göteborg. På återfärden ska jag förska korta dem något. Men det har funnits en anledning. Den återkommer jag till senare.

Imorgon Ödeshög.

Keep on running!