Två ståtliga broar över Ångermanälven. Överst Höga Kustenbron som stod klar 1997 och underst Sandöbron från 1943.

Ångermanland med Ångermanälven är bland det vackraste Sverige kan visa upp. Det är ett av mina favoritlandskap och också ett av Selma Lagerlöfs.

Det måste ha varit Ångermanälven hon syftade på när hon i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige skrev:

"Där pojken hade farit uppe i höjden, tyckte han att han på en gång kunde se ner i tre olika slags världar. Längst nere i daldjupet, där älven gick fram, var en värld. Där flottades timmer, där styrde ångbåtar från brygga till brygga, där rasslade sågverken, där lastades stora frakt-fartyg, där fångades lax, där roddes, där seglades, där flögo en massa svalor, som hade sina bon i älvbrinken".

Borta är flottningen, ångbåtarna och alla sågverken (med undantag för SCA:s stora sågverk i Bollstabruk). Men kvar är älven, lika vacker som alltid, och nu också med de mäktiga broarna.

Ångermanland är mitt sjätte landskap under denna Holgerssonlöpning i Sveriges 25 landskap (jo jag har en idé om hur jag också ska få med Gotland). Att jag blivit så förtjust i Ångermanland hänger imycket ihop med mina sju år år på numera nedlagda Västernorrlands Allehanda, först i Kramfors, sedan i Örnsköldsvik och sluttligen på huvudredaktionen i Härnösand.

Men det är inte bara naturen jag förälskat mig i. Det är också människorrna, attityden- här gör man sig inte märkvärdig. Som Göteborgare blev jag accepterad medan stöddiga Stockholmare togs ner på jorden.

Det har tagit mig ca 55 mil att komma till Kramfors.Trots att det var på 70-talet jag jobbade här känns det nästan som om jag kommit hem, ungefär som när jag besöker Göteborg. Minns när jag för många år sedan gjorde ett av mina första långa löp som slutade just i Kramfors. När jag på Domus skulle hämta ut tågbiljetten hem Stockholm sa jag malligt att jag sprungit hela vägen hit. Killen bakom disken imponerades inte utan svarade:

-Jaha du.

Imorgon bär det av till Örnsköldsvik.

Dagens distans 55 km, veckans distans 407 km

Keep on rrunning!

Inte bara "bilburen ungdom" utan även pensionärer och vanliga barnfamiljer sågs glida fram på Härnösand gator.

Jag är i Härnösand, stan där jag jobbade på lokaltidningen för ca 40 år sedan. Raggarbilarna är kvar men nu har buset fått sällskap med pensionärer och barnfamiljer som också rattar de gamla amerikanarna

I Stockholm läger man inte märke till raggarna men i småstäder typ Härnösand sticker de ut. Det ser rätt patetiskt ut när en vanlig Svensson i 50-årsåldern kommer körande i dessa gamla bilar., ibland med frun i framsätet. För att inte tala om när det är en pensionär bakom ratten. Har man inget roligare för sig?

Under de cirka tio minuter jag står i korsningen Nybrogatan/Skeppsbron passerar en raggarbil i minuten. Allt är städat, ingen fylla och ingen hög musik. En del bilar är riktigt fina, andra rishögar. Det hela har karaktären av helgutflykt med familjen.

En annan sak som slår mig är att lilla Härnösand med 25 000 invånare kan bära två gigantiska livsmedelsaffärer; Ica Maxi och Stora Coop. Jag var inne på Coop och slogs av den enorma butiksytan, fullt i klass med Wallmart i USA. Visst, dessa kedjor finns också i Stockholm, men överlag är matbutikerna i Stockholm små och trånga.

Vägen mellan Åsäng och Stigsjö var dålig och mycket backig.

Dagens etapp, Sundsvall-Härnösand, var den hittills tuffaste, 65 km, backigt och bitvis på mycket dåliga vägar. E4:an hade kortat sträckan med en mil men europavägen är livsfarlig med sina vajrar och körfält utan vägren. Just dessa vajervägar fösvårar för mig under färden upp till Piteå.

"En liten stund därefter hunno de fram till den stora  älven Ljungan, som flöt fram i en bred dalgång. Genast var allt så förändrat, att de kunde tro sig vara komna till ett annat land. Den mörka barrskogen hade stannat på branterna ovanför dalen, och sluttningarna voro klädda med Ijusstammiga björkar och aspar". (Ur Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige)

Idag blev jag av med en laddsladd till telefonen. Det kunde ha ställt till stora problem eftersom det var helg och butikerna i Härnösand skulle vara stängda när jag kommit fram. Strömmen var på väg att ta slut och desperat ringde jag hotellet.

-Kan ni fixa en laddkabel till mig?

-Jajemen, ta det lugnt, vi ordnar det.

Och visst ordnadet det sig. Vid framkomsten fick jag min sladd. Imorgon Kramfors, därefter Örnsköldsvik, också städer jag arbetat i.

Keep on running!

Notera den breda cykel- och gångbanan på höger sida av bron. Självklart sprang jag över bron, som mäter 2 109 meter inklusive anslutningar och 1 420 meter mellan landfästena.

Tack Trafikverket och Sundsvalls kommun för att ni såg till att Sundsvallsbron också är öppen för cyklister och gångare. Det är varken Ölandsbron eller Öresundsbron, något av en skandal.

Det har hänt mycket i Sundsvall de senaste åren. 2014 stod Sundsvallsbron klar, Sveriges tredje längsta vägbro. Bron spänner över Sundsvallsfjärden och är en del av E4:an. Genomfartstrafiken inne i stan har avlastats, industrimark har tagits i bruk och kajerna längst in i fjärden har kunnat bebyggas. Såväl bron som den nya bebyggelsen är riktigt läckra skapelser, tycker jag.

Stenstaden Sundsvall växer längs vattnet och flera av de nya husen är byggda i trä. Den anskrämeliga hotellbåten tillhörande Good Morning Hotels har tidigare legat i Göteborg.

I och med dagens löptur över Sundsvallsbron har jag nu sprungit på de fyra längsta vägbroarna i Sverige. Öresundssbron är längst följt av Ölandsbron, Sundsvallsbron och Höga Kustenbron. Öresundsbron har aldrig varit tillåten for fotfolket men öpnnades i samband med invigningen och löpartävlingen Broloppet 2000. Ölandsbron sprang jag över på 70-talet men sedan 1995 råder cykel- och gångförbud. Egentligen en skandal eftersom Öland är ett cykeleldorado men trafikriskerna är stora. Däremot är det konstigt att det är tillåtet att cykla och promenera över Höga Kustenbron som saknar vägren och där hastigheten är 110 km/tim.

Dagens löpning blev relativt kort, 40 km. Imorgon blir det en tuff etapp till Härnösand.

Keep on running!

Jag springer mätt och nöjd på Harmångersvägen efter att ha sluppit äta en pizza utan istället kunnat välja en pastarätt. Sjön heter Norrsjön och en bit framför mig såg jag barn bada under en bro.

Vad är det som håller den svenska landsbygden vid liv? Jo, alla pizzerior.

Jag funderar på detta när jag nu springer i Sverige. Just pizzeriorna, som tycks finnas i nästan varenda tätort, är räddningen för mig. I städerna är matfrågan aldrig några problem men ute på landet kan det vara svårt att hitta något ställe att stanna till för lunch.

När jag drar upp en rutt gäller det att hitta matstopp på lämpliga avstånd. Idealet är 20-30 km från startpunkten. Och då blir det ofta just pizzerior. Bilisten eller cyklisten kan åka några mil till och har mycket större valfrihet.

Strömsbruks Pizzeria. 108 kronor kostade pastarätten och en Cola.

Idag var Strömsbruks pizzeria räddningen. Denna ort i Nordanstigs kommun har ca 300 invånare, inte mycket men en pizzeria har man. När jag anlände dit hade jag sprungit drygt tre mil. Perfekt med andra ord.

Nu hör det till saken att jag inte är någon större pizzaälskare. Så serverar man något annat tar jag det. Tyvärr verkar många pizzerior ha slutat med att servera pastarätter men har hur många olika sorters pizzor som helst och också kebab (äter inte den rätten).

Hur många pizzerior har Sverige egentligen. Ja, enligt Wikipedia handlade det om ca 3 500 år 2015. Knappar man in ordet ”pizzeria” i Eniros sökfält blir det 5 341 träffar på företag, stämmer nog bättre men Eniro är ett trubbigt instrument. Fast i Ratsit får jag bara 1 680 träffar. Enligt SCB finns det i Sverige ca 2 000 tätorter i Sverige och med tätort menas samhällen med minst 200 invånare. Hur som helst, det finns tusentals pizzerior i landet.

I Amerika är det inte alls så. Där är det hamburgarna som dominerar. Där kan jag bl ilika trött på burgare som pizzan här hemma. Pizzeriorna är ett tämligen nytt feomen i Sverige, nåja ca 40 år. Det glädjande är, förutom att just så många små samhällen har en egen restaurang och träffpunkt, också att de skapat jobb för många invadrare.

Jag befinner mig nu i Sundsvall och där ska jag stanna i två dagar på ett mycket bra hotell. I priset ingick ett kvällsmål och en Wallenbergare satt ju fint. Dessutom kunde man backa hur många gånger som helst . . .  

Även idag "råkade" jag nämna i receptionen hur långt jag sprungit. Reaktion? Noll. Knäppskallar är man van vid.

Klockan är 18.30 och Systembolaget i Sundsvall har öppet till 19 dagen före midsommarafton. En vakt i dörren får hålla ordning på kön. Bra service eller bara beklämmande?

Dagens distans: 57 km

Keep on running!

Vacker trähusbebyggelse i Söderhamn. Huset i mittenraden  till höger ser ut som ett stenhus men är byggt helt i trä. Nedre bilden rådhuset.

Kort rapport på grund av tidsbrist. Allt väl,  frånsett en blåsa på foten. Jag som "aldrig" får skavsår . . .

Totalt blev det 62 km (från Ljusne till Iggesund. Jag övernattar dock på  hotell i Hudiksvall och tar bussen tillbaka till Iggesund för att där påbörja morgondaens löpning mot Sundsvall.

Keep on running!

"När de sågo människor, som skyndade att konma undan regnet förmanade de dem och sade: »Vad har ni så bråttom för? Ser ni inte, att det regnar surlimpor och spettkakor, surlimpor och spettkakor?" (Ur Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige).

Om jag inte upplevt ett sådant skyfall tidigare, hade jag aldrig lämnat hotellet. Rena USA-vädret.

Tre dagar med stekande sol och idag värsta åsk-och regnovädret. Riktigt dramatiskt när himlen öppnade sig och stora vattenmassor forsade utmed vägarna, billarm som gick igång och åskknallar kusligt nära.

I Amerika brukar bilisterna stanna och fråga om jag behöver hjälp. En ensam löpare med barnvagn på en öde landsväg ser ynklig ut. Men i Sverige stannar man inte, lika bra det den här gången för jag var inte rädd och vädertypen kändes bekant.

Suftletten och överdarget på kärran höll packningen torr och det kändes nästan ombonat under regnjackans kapuschong. Jag lyssnade på radio och njöt. Fast sladdar och hörlurar i öronen ska man kanske inte ha under under åskoväder?

"Victoriasjön" kallar ortsborna sjön som bildats i ett stenbrott mellan Björke och Trödje norr om Gävle. Här sägs bygdens son prins Daniel och kronprinsessan och några vänner badat en gång. Historien är nästan sann men prinsen och prinsessan badade inte.

Imorgon Hälsingland!

Dagens distans: 59 km

Keep on running!

Blommande lingonris mellan Tierp och Mehedeby.

Det ser ut att bli ett bra lingonår i år. Blommningen är enorm. Och det artar sig också till att bli ett bra blåbärsår.

Under dagens löpning från Tierp till Gävle var jag ute på kalhyggena och inspekterade ”mina” bärmarker. Det ser mycket lovande ut, kan jag rapportera. Ifjol plockade jag stora mängder bär, främst lingon, och av lingonen gör jag lingondricka, den bästa måltids- och sportdrycken jag vet.

Dagens lunch intogs  på Kungsådran i Älvkarleby, en restaurang  från militärepoken och som ligger på Laxön mitt i Dalälven. Här har jag varit många gånger och det är en av de vackraste platser jag känner till. Gästerna serveras ”lingondricka” till maten men den drycken är rena skämtet, smakar sliskig jordgubbssaft, ungefärlika lika usel som Ikeas lingondricka. Man kanske skulle bli dryckesleverantör till Kungsådran?

"Nu flög örnen med pojken över hela Uppland och stannade inte förrän han kom till det stora vattenfallet vid Älvkarleby. Han slog ner på en sten, som låg mitt i älven strax nedanför det brusande fallet, och släppte på nytt lös fången". (Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige)

Det kunde även idag ha blvit ett helvete med flugorna. Men nu låg inte den amerikanska dundersprayen på hotellrummet varför det räckte med några duschar på kroppen och på vagnens sufflett för att hålla flugorna borta. Däremot bet inte preparatet på bromsarna men dom var lätta att slå ihjäl.

En näve smultron plockade på vägbank utanför Älvkarleby.

Smultronen har också börjat komma, kan jag rapportera. Finns det något godare och mer somrigt än just smultron?

Det rullar på bra och idag kände jag mig så stark att det efter ankomsten till Gävle blev några extra kilometrar på det fina hotellets löpband. Egentligen rena galenskapen. I Gävle träffade jag min bror Jan, ariktekten bakom flera rutter under mina USA-löp. Under middagen kom han med ett lysande förslag:

-Stanna två nätter på det här hotellet och avboka hotellet i Söderhamn. Du kan göra busstevar och få ihop logistiken.

Sagt och gjort. Rutten roddas nu om lite men det innebär inte att jag hoppas över någon sträcka.

Uppland klart och nu Gästrikland.

Dagens distans (exklusive bandlöpningen) 58 km.

Keep on running!

Det fick räcka med halva pizzan, andra verkade mer hungriga. Hur många flugor ser du?

Vilken är flugornas favoritmat? Jo pizza och svetten från en löpare!

Myggplågan längs Dalälven känner alla till. Men fluginvasionen längs vägarna i Uppland är nog obekant för de flesta. Aldrig har jag sett så mycket flugor som idag.

Det började med en pizza på macken Din X i Björklinge. Inte en enda människa satt inne och åt, coronasäkert med andra ord. Dumt nog valde jag borden utomhus  trots att de inte såg så aptitliga ut med utplacerade vattenfyllda glasburkar där fimpar låg och flöt.

Pizzan hade inte mer än burits ut förrän första flugan var på den. Viftade vilt med kniv och gaffel men tvingades ge upp. Snart satt ett tiotal flugor på den, visserligen vackra djur med bakkroppar som lyste metallgrönt.

-Håll till godo, pizzan är er, skulle djurvännen Tummetott ha sagt.

Jag hade inte mer än rullat ut från Björklinge förrän flugorna var tillbaka, nu i betydligt större skaror. Det var inte vännerna från Din X utan mer vanliga flugor, gråa trista. De bildade små moln framför mig, satte sig på händer och armar, ja de var överallt och joggingbyxorna var favoritlandningsplats. Egentligen gjorde det inget men lite irriterande skulle nog även Tummetott tycka. Så färden fortsatte med björkris i näven och ett vilt viftande under löpningen. Skulle bilister ringa polisen och stoppa galningen?

Så plötsligt var de borta. Märkligt. Nå,  den amerikanska insektssprayen jag nämnde igår, varför använde jag inte den? Jo, den hade jag naturligtvis glömt kvar på hotellrummet.

Bertil Palmqvist med sin ålderdomliga men helt fungerande gps på armen. I år ska han försöka slå åldersrekordet för 75-åringar i 6-dagarslöpning.

Ja, det här var en dag jag fick känna mig omsvärmad. Betydligt trevligare än flugorna var ett annat oväntat besök. Mellan Uppsala och Björklinge, på motsatt sida av vägen,kom en löpare springande. Jag kände igen honom direkt; ultralöparen Bertil Palmqvist från Bälinge. Han slog följe med mig och berättade att jag snart kanske skulle få se något högintressant.

-Det är en tamgås som rymt från en gård härintill och nu blivit vildgås och håller till i ån därborta.

Vi spanade bägge från bron men tyvärr var gåsen borta. Nästa gång jag springer förbi här (jo, jag har gjort det några gånger tidigare) ska jag hålla ögonen öppna.

En tågsteve på gång.

Dagens distans till Tierp: 61 km. Imorgon blir det Gävle och upptåget tillbaka till Tierp.

Keep on running!