Först köpte jag ett par joggingskor för att få en kartong att lägga mina burkar med hemkokt hjortronsylt i. Sedan uppsökte jag en Icabutik i Mora som var postombud för att paketera burkarna och skicka hem dem till hustrun i Stockholm. Paketringen skedde över en frysdisk inne i butiken.

Vikten på joggingvagnen har idag minskat med 3,2 kilo. Även jag känner mig lättad när jag nu sluppit barlasten med hjortronsylt.

Den stora frågan är nu:

1. Kommer paketet fram?

2. Kommer glasburkarna att vara hela vid framkomsten?

Den första frågan vågar jag obehindrat svara ja på. Nog kan vi fortfarande lita på gamla Posten. Men hur är yrkesskickligheten på "fragila avdelningen" där Karl-Bertil Jonsson en gång jobbade?

På gågatan i Mora sprang jag in och ut i butikerna för att jaga  lämpligt emballage att linda in burkarna i. På Kjell & Company fick jag napp; där kunde man erbjuda lite sparat skräp i form av luftfyllda plastpåsar.

Att skicka ett paket med Posten kostar 167 kronor om vikten understiger 5 kg. Mitt paket vägde alltså 3,2 kilo och jag tyckte jag gjort en finfin affär. Hjortronsylten inne på Ica hade ett kilopris på146 kr. Jag "tjänade" alltså ca 300 kronor. . .

-Jag älskar sådana här galna grejer. Nu blir nog min hustru glad när hon får hem hjortronsylt, sa jag till det unga postombudet, som antagligen insåg att han hade med en galning att göra med och därför valde att vara så behjälplig som möjligt. Han klistrade på en fin adressettikett och paketet såg nästa lika proffsigt ut som om det hade skickats från en stor nätbutik.

Att gå omvägen och köpa ett par joggingskor för att få en kartong kan tyckas komplicerat och dyrt. Men de paket Posten kunde tillhandahålla mot en extra penning hade garanterat resulterat i hjortronmos med inslag av glasskärvor. Nu behövde jag dessutom ett par nya löparskor. Nej, det är inte Lidlskorna jag bytt ut, de håller än och är jättesköna. Rapport om detta kommer senare när jag måste skiljas från mina älsklingar.

Nog är man en luffare alltid. Nu har jag varit ute i drygt en månad, stinker kanske inte men mina joggingkläder har bara handtvättats. Så när jag idag checkade in på en campingplats ett par mil utanför Mora passade jag på att använda anläggningens tvättmaskin. Det var den enda lyxen som fanns på det stället. Annars allt mycket idylliskt vid en liten sjö och där samtliga campinggäster inklusive ägaren verkade vara från Holland. I natt blir det kanske att slåss mot myggorna i stugan, litar av erfarenhet inte på myggnät i fönster.

Löpningen gick även idag mycket lätt trots backarna; totalt 57 km. På vägskyltarna börjar det nu dyka upp namn på orter i Värmland. Här går det undan, snart har jag lämnat Norrland.

Keep on running!

Högheds fäbod utanför Orsa i Dalarna (är det inte en vildgås på högra skorstenen?). "Människorna buro under skämt och glam vatten och ved och allt, som hade fraktats på kärran, in i den största stugan. Snart trängde rök ut ur skorstenen. Och så slogo sig fäbodjäntorna, vallgossen och de vuxna karlarna ner kring en flat häll ute i det fria och började spisa". Ur Selma Lagerlövs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Heureka- jag har funnit hjortronmyrarna! Nu har jag plockat tillräckligt med hjortron och ska det plockas mer får det bli till uppköparna.

Söder om Noppikoski (vilket lustigt namn, från finska skogsarbetare) bromsade jag in kärran och gav mig ut på en stor myr. På en timma gnodde jag ihop cirka 2 liter. På ett vandrarhem i Orsa, där jag nu befinner mig, blev det ännu ett kok.

Bra utdelning från myrarna.

Bra utdelning också från pantbanken.

Löpningen går väldigt bra och idag var det löpning även uppför de brantaste backarna. Har hittills sprungit 186 mil, långt mer än hälften och ett dagssnitt på 6 mil.

Imorgon väntar en enkel campingstuga utan vatten i Johannisholm, därefter Äppelbo och på lördag Hagfors i Värmland.

Keep on running!

Två björnar möttes i Sveg. Vem som är träskallen i gruppen är uppenbart. Men vem är skröpligast, tror du?

Vid infarten till Sveg står en 13 meter hög träbjörn. Om Bamse är världens starkaste björn måste detta vara världens fulaste björn. Och den tycks heller inte må så bra.

Nog hajar turisterna till när de kör in i Sveg, Härrjedalens största tätort med 2 500 invånare. Inte långt från kyrkan står en gigantiska träbjörn. Den stod klar 2005 och väger 80 ton. Gräsligt ful i mitt tycke, likheten med en björn är inte slående. Men kommunpolitikerna ville väl sätta lilla Sveg på kartan och kommunen, företag och privatpersoner satsade drygt 2 miljoner på landmärket.

Björnen har varit väldigt sjuk och mår fortfarande dåligt. Tidigt började det läcka in vatten i nalle och han började både ruttna och mögla inifrån. Sedan stötte nya komplikationer till; hakpartiet höll på att rasa och han fick en stötta och ett täcke över rumpan. Rena björnfrossan för politikerna. Pengar och vilja saknas för en renovering men så länge nalle inte rasar eller börja fäkta med ramarna får han stå kvar. Rivning är också en dyr historia, billigare kanske att sätta fyr på nalle och låta räddningstjänsten öva om de nu har så långa stegar.

Infarten till Sveg påminner om amerikanska städer. Själva "stadskärnan" ger däremot ett välordnat intryck med några butiker utspridda här och där. Observera nalle bakom reklamtavlan till vänster.

Härjedalen är befolkningsmässigt Sveriges minsta landskap, knappt 10 000 invånare. Först var jag beredd att likna Sveg och Härjedalen med Wyoming, amerikas mest glesbefolkade delstat, ja nästan som vilda västern. Men Sveg är inte vilda västern och några skjutvapen bär man inte här även om det lär finnas ett och annat jaktgevär inlåst i stugorna.

Gott om riktiga björnar finns det också i Härjedalen. Om dessa verkar man dock inte lika mån om som träskallen i Sveg. Politikernat tycker man ska halvera björnstammen.

Idag blev det lite av en vilodag, bara 34 km. Var ute igen på myrarna och fick på två timmar ihop ett ynka halvkilo hjortron. Nytt syltkok ikväll. Att gå på dessa myrar (nu var jag försiktigare) är mycket ansträngande och jag inser att jag är en gammal man, har svårt att balansera på tuvorna.

Morgondagen till Orsa blir lång och ett nytt landskap väntar; Dalarna.

Keep on running!

Just här sjönk jag bara ner halvvägs till knät men vid några andra tillfällen ända upp till grenen. Känslan var som att gå igenom isen.

Myrarna kan vara förrädiska. I jakt på hjortron gav jag mig ut på en blötmyr. Sjönk och satt fast med ett ben med vatten upp till kalsongerna.

Ja, myrarna kan vara livsfarliga. Eftersom det var en tämligen blöt myr jag var ute på idag  tog jag av mig joggingskorna. Att klafsa runt i den mjuka, blöta och kalla mossan är riktigt skönt. Men plötsligt sjönk jag igenom, det gick på en sekund och jag satt fast med ena benet. Blev inte rädd och förstod rätt snart att jag skulle komma loss med viss kraftansträngning. Det var precis som att gå igenom isen.

Vad hade hänt om jag gått igenom med bägge benen? Lisvarligt, gissar jag. Nu var jag strax intill trafikerade E45 och hade kärran parkerad i vägrenen så förr eller senare hade nog någon bil stannat. Får vara försiktigare i fortsättningen.

Myrarna fortsätter att gäcka, knappt några bär och på flera myrar finns inte ett enda. Jag har ändå lyckats få ihop ytterligare en burk med sylt. Koket skedde på ett pensionat jag tagit in på i Sveg.

Pensionatet (Agardhs) är enkelt men samtidigt lyxigt och riktigt high tech. Det är obemannat och har koder till ydet mesta, sms skickas till gästerna med instruktioner, tv:n den största jag sett (men jag fick inte igång den). Känner mig lite mossig och hade problem att ta mig in i huset.

Min mobiltäckning är urusel. Har Hallon (3:s lågpris) och jag borde ha haft Telia. Det är först när jag anlänt hotellen jag får kontakt. Ibland går det dock att ringa ute i ödebygden men aldrig surfa. Är det skillnad på telefon och surf?

Luffaren är burksamlare och idag fick jag ihop för 42 kronor. I området finns det hur mycket burk och petflaskor som helst. Jag fick lämna över hälften, fick inte plats på kärran. Plockandet är ungefär som bärplockande, svårt att sluta och man ska ha allt . . .

Denna, som det verkar fullt fungerande, telefonkiosk finns i Sveg. Myntinkastet tar emot kronor. Måste pröva om den funkar men har inga mynt, allt som handlas går på kort.

I Sveg stannar jag två dagar för att sedan ta mig strax söder om Mora. Lösningen blir en bussteve. Men inte en meter ska fuskas bort.

Dagens löpta distans: 49 km

Keep on running!

Ett glädjehopp en dag för tidigt. Skylten lurade mig att tro att jag är i landskapet Härjedalen men jag är i Härjedalens kommun som ligger i landskapet Hälsingland som tillhör Jämtlands län.

Var finns hjortronen? Idag var jag ute på flera myrar men skörden blev mager. På vissa finns inte ett bär, på andra är de pyttesmå.

Så jag undrar var de litauiska plockarna hittar sina bär. Idag had jag dessutom gjort lite kartstudier och avvikit från huvudvägen och gett mig ut på några skogsbilvägar. Konstigt att det är så lite hjortron här när myrarna dignade av av bär i Åsele, tyvärr då omogna.

Dagens etapp till Ytterhogdal blev kanske den tuffaste hittills; 63 km, fruktansvärt backigt, ganska kallt och mest motvind. Dessutom ingen restaurang längs vägen, bar ödebygd. Väl framme i Ytterhogdal, ett synnerligen trist samhälle med ca 500 invånare, var allt stängt. På boendet förbarmade de sig över luffaren och fixade fram lite kallskuret.

 "På höglandet mellan dalarna höll barrskogen till. Den hade inte jämn mark att växa på, utan en mängd berg lågo kringvräkta däruppe, men skogen täckte alltsammans som en luden fäll, utbredd över en knotig kropp. Detta var ett grant land att skåda ner på". Ur Selma Lagerlövs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Imorgon Sveg och då är jag i Härjedalen.

Keep on running!

Östavalls Rum & Frukost Café och OK-macken är den enda service som finns kvar i samhället. Ifjol las sågen ned och drygt 100 anställda förlorade jobbet. Det blev en jättemäll för samhället med ca 200 invånare där en av tre jobbade på sågen.

Småorten Östavall i Ånge kommun är en av många samhällen i Norrland som håller på att dö. Men Östavall hade kunnat skonas från en brutal industrinedläggelse om ägarna haft kurage att sälja till en konkurrent.

Jag har nu kommit tillbaka till Medelpad på min löptur söderut. Just nu befinner jag mig i Östavall två mil utanför Ånge och ganska nära gränsen till Härjedalen. Här slår jag mig i slang med lokalbefolkningen och får höra ett och annat.

- Skolan, förskolan, affären, ja det mesta har försvunnit och dråpslaget var när sågen las ner förra sommaren. Norra Skog skyllde på att det var brist på timmer och vägrade sälja när en konkurrent ville köpa upp sågen, säger en äldre man,

Det var sågverksföretaget Fiskarheden i Dalarna som ville köpa. Dom såg inga problem med att få fram virke.

Östavall är inget unikt exempel på hur en småort är beroende av ett enstaka företag men det blir väldigt påtagligt för en utomstående på tillfälligt besök. Lite ironiskt ska Trafikverket snart sätta igång med att bygga en cykel- och gångbana in till samhället.

-Der skulle dom gjort för tio år sedan, muttrar mannen. Vilka ska gå och cykla på den?

På pensionatet jag bor finns också en grupp bärplockare från Litauen. Just nu är det hjortron som gäller och uppköparna betalar 60-70 kr/kg. Ingen kan engelska utom en 17-årig kille.

-Vi tjänar bra, behöver inte skatta och vi stannar två månader för att också plocka blåbär och lingon. För pengarna ska han köpa prylar, säger han.

Tufft jobb?

-Ja, men det är det värt, säger han och visar en klocka som markerar att han idag gått 35 000 steg ute på myrarna. DEt är gott om hjortron, berättar han.

Är ni inte räda för att gå vilse?

-Nej, det har inte hänt. I våra mobiler markerar vi var vi ställt bilarna. Och är vi i nya områden sätter vi upp band på träden så vi hittar tillbaka.

Själv lyckades jag inte hitta några myrar under dagens löpning. För mig verkar det vara mer lönande att plocka burkar i vägdikena än hjortron.

Igår var jag svag som en kalv, idag stark som en oxe och sprang i princip oavbrutet  56 km utan lunchstopp. Morgondagen till Ytterhogdal i Härjedalen kan därför bli besvärlig.

Om du mot förmodan skulle ha vägarna förbi kan jag starkt rekommendera hotellet här. För ett stort rum med delat badrum betalade jag 389 kronor. I priset ingick också ett skrovmål.

Korsar Ljungan för andra gången.

Keep on running!

Tur att det fanns en bänk att sitta på för en trött luffare. Eftersom det inte fanns några människor vid stranden passade luffaren också på att sova.

På pappret lätta dagar blir sällan lätta. Å andra sidan brukar tuffa dagar inte alls bli så tuffa.

Idag hade jag problem att ta mig till Bräcke. Motvind, backigt, kraftlös, lite småkallt och omotiverad. Sträckan var inte särskilt lång så det borde ha varit en lätt match. Men det blev en av de tyngsta dagarna. Dålig sömn och kallt i campingstugan kan ha bidragit. 

Det är sällan det flyter på bra under en hel dag. Går första halvan tungt brukar andra halvan gå lätt. Det är bra att veta när det känns tungt från början. Efter att äntligen ha nått Bräcke piggnade jag till såpass att jag kunde ta en extra joggingtur i omgivningarna. Kanske dumt men det stärkte psyket.

Höhässjning på gammalt manér. I bakgrunden kvällsbadare i Revundasjön i Bräcke.

Dagens löpta distans: 50 km.

Keep on running!

Min enkla campingstuga vid Gastsjön i Jämtland var helt OK. Fast jag frös, upptäcke först när jag vaknat att det fanns ett element. Den svenska naturen, tystnaden och vildmarkliv är gefundenes fressen, inte minst för holländare.

I Värmland drivs mängder av campingsplatser och vandrarhem av inflyttade holländare. Det gäller även här i Jämtland och med holländska ägare kommer också de holländska turisterna.

Igår låg jag på ett vandrarhem i Hammarstrand som drevs av ett holländskt par. Samma här vid Gastsjön utanför Kälarne.

-Naturen, tystnaden och att svenskar och holländare är ganska lika lockade oss att slå oss ner här. Vi marknadsför oss också i Holland, berättar Annelotte Grotemarsink.

Dagens löpning mellan Hammarstsrand och Gastsjö blev relativt kort, 44 km, men bjöd på en stor överraskning. På den ensliga vägen ser jag två kvinnor promenera och plötsligt säger den ena:

-Hej Björn, vad gör du här?

Det visar sig vara en gammal arbetskamrat från Svenska Dagbladet. Jag blir inbjuden på fika i henens föräldrarhem i byn Håsjö. Där träffar jag ytterligare en kollega från SvD, hennes sambo. Ja, det blir rena pensionärsträffen där också en synnerligen vital 81-årig granne dyker upp.

Ingrid Vikström  och Olle Ericsson, i bakgrunden Ingrids föräldrahem i Håsjö. Till höger Håsjö gamla kyrka. Känns klockstapeln igen? En kopia står på Skansen i Stockholm.

Imorgon springer jag til Bräcke, därefter Östavall, Ytterhogdal och Sveg.

Keep on running!