Var är spekulanterna? Mäklaren står på vägen och väntar på hugade köpare. Utgångspriset på detta hus var 1,4 miljoner kronor.

Det är sällan jag ser några människor uppehålla sig på landsvägarna. Men idag hände det-en ensam kvinna under paraply väckte min nyfikenhet.

Det visade sig vara en fastighetsmäklare ute på uppdrag. Hon stod där ute på vägen för att visa bilarna till rätta. Det verkade inte vara någon rusning men någon bil hade i alla fall stannat till.

För en Stockhomare är 1,4 miljoner för en 30-talsvilla ett vrakpris. Och en driftskostnad på 2 00 kr är inte fy skam. Men huset var inte stort, 87 kvadrat, däremot en stor tomt på 4 500 kvm. Läget var kanske inte helt fel för en grönavågare- mitt mellan Växjö och Alvesta utanför det lilla samhället Gemla.

Vackra hus i Alvesta: järnvägsstationen från 1909 är byggnadsminne liksom riksdagsmannagården.

Dagens löptur; Växjö-Alvesta t/r + lite lokal löpning i Växjö, totalt 47 km. I Alvesta hälsade jag på en jämnårig och snabbare löpare som bjöd på lunch och en guidad tur i Alvetsa, en centralort som de flesta bara passerar med tåget.

Veckans distans: 368 km

Keep on running!

Här var det lugna gatan- vägen mellan Urshult och Växjö längs sjön Åsnen var lite trafikerad. Annat är det på de större riksvägarna, som ofta saknar vägren. Farligast av alla för en löpare är vajervägarna (2+1-vägar) där det ofta saknas vägren och hastigheterna är höga. Ändå är de tillåtna för fotfolket, inklusive cyklisterna.

Ensamlöparen lever farligt. Trafiken är den största faran. Därför försöker jag vara extra försiktig.

Ta i trä- ännu har jag inte råkat ut för något farligt under mitt Nils Holgersson-löp. Samma gäller egentligen i USA. Har jag haft tur? Ja!

Innan jag lämnade Stockholm lovade jag min fru att vara försiktig. Man vinner så lite på att chansa i trafiken. Därför tittar jag mig flera gånger  om när jag korsar en väg, jag går sällan mot rött och saaknas det vägren och jag får möte med långtradare stannar jag och går av vägen med kärran.

Självklart springer jag på vänster sida och möter trafiken. Det gäller att ständigt ha koll på mötena. Som luffare och burksamlare sveper annars blicken längs vägkanten efter petflaskor och burkar. När det nappar går jag av vägen med kärran, annars skulle det vara livsfarligt.

Cyklisterna lever också farligt. Egentligen är de flesta "felklädda" och borde inte cykla i andra tröjor än i gult eller orange, alternativt bära reflexväst. Men många jag möter bär mörka cykeltröjor.

Det är viktigt att synas i trafiken. Därför bär jag alltid en gul/orange löpartröja eller reflexväst. Normalt springer jag inte när det är mörkt men vid de få tillfällen det sker ser bilistena mig väldigt bra eftersom vagnen har en massa reflexter.

Det här låter ju väldigt präktigt. Och det är det också! Säkerheten är A och O för en ensam löpare som kan vara ute 8-12 timmar varje dag.

Att bli rånad är en annan fara. Kanske är rånrisken större i Amerika än i Sverige men jag har aldrig råkat ut för något. Skulle det ändå hända har jag kreditkorten på lite olika ställen. På hemmaplan är kanske många faror ändå hanterbara men som ensam löpare i USA kan de vara katastrofala. Dit kan också räknas tekniska problem- två gånger har jag fått min dator vattenskad i USA och varit nära att ge upp. Men värst var kanske i Wyoming när jag "råkade trycka på en knapp" och hela datorn la av men Skype fungerade. Den gången lyckades min son Nils fjärrstyra datorn från Sverige och återställa allt.

Under så här långa löp lurar också risken för skador. Men den är jag inte så rädd för. Har du sprungit 1-2 veckor och varit skadefri, kan du vara "rätt säker" på att inte bli skadad.

Den här bilden får symbolisera Småland: stengärdsgårdar och röda stugor. Småland är till ytan Sveriges tredje största landskap.

Dagens löpning från Urshult till Växjö blev 50 km. I växjö stannar jag två dagar. Imorgon söndag springer jag och hälsar på en löparkompis i Alvesta, drygt 2 mil bort, och finns lusten/kraften springer jag också tillbaka och kanske också klämmer en kortare sträcka på hotellets löpband.

Keep on running!

Det här är lite av en resa i dialekternas värld. Jag behöver inte förflytta mig mer än någon mil förrän språket låter annorlunda.

Det blir väldigt tydligt för en löpare. Jag talar med människor längs vägen och sitter och lyssnar på restaurangerna. I Laholmstrakten var det en blandning av halländska och skånska. I Knäred, två mil öster ut, börjar det låta mera som småländska och i Markaryd, ytterligare två mil öster ut, är det ren småländska. I Äppelbo i Dalarna hörde jag det mest sjungande dalmål jag någonsin hört och i Arvika, Värmland, lät alla som Sven-Ingvars.

Ännu ett landskap har tagits, Blekinge. Hur Blekingeborna låter fick jag inte höra eftersom jag bara sprang fyra kilometer i detta landskap för att på nytt komma in i Småland.

Alla älvar, floder, åar och bäckar jag sprungit över har varit resans höjdpunkter. Det är något mäktigt, friskt och vilt över strömmande vatten. Och kanske det vackraste av allt är de gamla stenbroarna som bevarats. Ofta står de en bit ifrån stora landsvägen och minner om en svunnen tid.

Två vackra gamla stenbroar jag sprang förbi idag längs väg 119 mellan Lönsboda och Urshult. Från vänster Rönnebodaån och till höger Mörrumsån.

Dagens löpning mellan Osby och Urshult gick förvånansvärt lätt, kanske för att det var svagt nerför. Annars var sträckan lång och inräknat en smärre felspringning blev det 63 km.

Mat, tempo och vätska är avgörande för om det ska gå lätt eller tungt. Idag blev det två matstopp (Lönsboda med fläskkotletter och i Ryd spagetti med köttfärssås). Det är lätt att springa aningen för fort och då är det kört. Det gäller därför att hålla koll på hastighetsmätaren. Mitt idealtempo är 8-9 km/tim och det tempot kan jag hålla ganska länge. Att dricka för mycket är hart när omöjligt. Och idag drack jag mycket trots att det inte var särskilt varmt.

Imorgon bär det av till Växjö där jag stannar två dagar på fina Quality. Jag berättade att jag bokade hotellen långt i förväg och att jag hade "klippkort" på Nordic Choise och bara betalade 750 kr/natten. Tyvärr bokade jag inte riktigt alla hotell mot slutet, en klar miss eftersom priserna nu  gått upp med ca 50% vad gäller Choisehotellen. Lite fräckt är det eftersom vi som köpte klippkort (hotellpass) trodde att priset skulle ligga fast under perioden fram till sista augusti  det går inte att använda outnyttjade hotellnätter efter det datumet. Nåväl, bara att bita i det sura äpplet och betala.

Jag har nu varit ute i 49 dagar, sprungit varenda dag och gjort totalt 274 mil vilket gör ett snitt på 5,6 mil/dag. Det är en siffra som är ett par km högre än under USA-löpen.

Keep on running!

Först ett hopp vid gränsen till Småland och därefter ett hopp vid Skånegränsen. Imorgon blir det ytterligare ett landskap; Blekinge.

Två nya landskap erövrades idag. Och snart är flygturen över. Om ca två veckor landar Tummetott på Tomtebogatan i Stockholm där äventyret startade.

"Han visste inte rätt var i världen han befann sig, om det var i Skåne, i Småland eller i Blekinge. Men strax innan han hade kommit ner på mossen, hade han sett en skymt av en stor by, och ditåt styrde han sina steg". (Ur Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige).

Ja, det är lätt att bli förvirrad och inte veta var man befinner sig. Här i norra Skåne går gränserna ihop med Småland och Blekinge. Men jag har tagit mig till Osby och bor på Stora Hotellet. På hotellets hemsida står det:  "Hög standard, sjöng Peps Persson, en känd göingegrabb som fortfarande bor i trakterna". Fast Peps är ju död så det är dags att ändra lite i texten.

Apropå hotellet. När jag i juni bokade alla mina hotell var just Stora Hotellet fullbelagt på mitt datum. Jag ringde då hotellet och lyckades få ett rum.

-Så det är fullbelagt ikväll? frågade jag personalen när jag anlände.

-Nej, man kan inte lita på bokningssidorna. Vi har jättestora problem med det efetrsom många bokar via booking.com m fl.

Dagens lunchstopp skedde på Hotell Freden i Knäred. Knäred, är ju känt just för freden i Knäred mellan Sverige och Danmark 1613. Fredsförhandlingarna blev en svårsmält historia för Sverige som blev av med Jämtland och Härjedalen och tvingades betala ett jätteskadestånd (Älvsborgs andra lösen).

I jämförelse var mina problem i Knäred en bagatell, tänkte jag när jag satt i lunchrestaurangen på Hotell Freden. Jag kunde nämligen inte få upp Lättapaketet och bre mina smörgåsar. Jag försökte med ett nytt paket men även där var plasten som klistrad. Tvingades därför be persoanlen om en sax. Samtliga smörpaket i den lilla skålen verkade trilskas denna dag.

Igår kastades ju Lidlskorna. Eftersom jag gärna vill ha tre par att växla med köpte jag i Markaryd några billiga reaskor (Nike Pegasus). Sköna, var första intrycket.

Imorgon Urshult i Småland. Samtidigt kommer jag att passera norra gränsen till Blekinge.

Dagens löpning: 54 km

Keep on running!

Dessa löparskor från Lidl av märket Crivit började användas den 10 maj och höll 130 mil. Med tanke på att de bara kostade 198 kr var det ett bra köp.

Helt OK och snudd på bra. Det blir omdömet efter att ha löpt 130 mil i Lidls senaste löparsko. Men slitstyrkan är usel.

Idag kastade jag mina Lidlskor. Spänsten hade försvunnit, sulan så utsliten att man nästan kunde se igenom den. Totalt höll de 130 mil. Jag har bokfört varenda kilometer Under Holgerssonlöpet har jag alternerat med två andra skor (Brooks Adrenaline och ett par uråldriga tävlingsskor från Brooks som kastades tidigt). 

130 mil, bra eller dåligt? Ganska bra, tycker jag med tanke på priset som var 198 kronor. Jag skulle alltså kunna köpa tre par Lidlskor för totalt 600 kr och springa ca 400 mil. Ungefär lika långt brukar jag komma i ett par "riktiga" löparskor, typ Brooks Adrenaline, som är den sko jag springer mest i. Men för ett par Brooks Adrenaline får du punga ut 1 600 kr. I den jämförelsen vinner Lidl på knockout!

Men hur var skorna att springa i? Ganska sköna, nästan i klass med mina Brooks eller andra "riktiga" märken. Annars tycker jag nog att just dessa Lidlskor var något sämre än de två tidigare modeller av Crivit jag sprungit i. Så det går inte att dra alla över samma kam.

Någon läsare observerade att tyget på hälkappan snabbt gick sönder och att det skulle finnas en hård plastbit, som kunde skada hälsenan. Visst tyget slets ut snabbt men någon plastbit fanns inte i hälkappan. I det avseendet var Lidlskorna helt ofarliga.

Jag gissar att jag kan springa i princip alla sorters skor, 40-års löpträning är förklaringen. Men jag tror att Lidlskorna kan betraktas som ofarliga för de flesta. Senaste rönen säger också att det är inte skorna som gör att du råkar ut för skador utan hur du tränar.

Mitt råd blir därför: köp när Lidl nästa gång säljer billiga löparskor

--

På första tåget fick jag inte ta ombord kärran av "säkerhetsskäl" eftersom det fanns så många cyklar ombord. Men på andra var det bättre plats och under väntetiden i Kungsbacka hann jag springa någon kilometer . . .

Dagens löpning blev totalt 50 km till Perslunds B&B utanför Laholm. Började på morgonen med att springa Mölndal-Kungsbacka och gjorde en tågsteve från Kungsbacka till Halmstad. Motsvarande längd för tågresan hade jag sprungit lokalt under de två tidigare dagarna. Inte en meter "fuskas".

Majsfält och stora vetefält i Halland, nästan som i USA. Den stora maskinen ute på fältet är en John Deere.

Morgondagens till Osby blir lång, 66 km.

Keep on running!

Ännu ett hopp vid en läns/landskapsgräns. Halland blev landskap nummer 17 av totalt 25.

Under USA-löpen tog jag alltid en hoppbild vid passeringen av en delstatsgräns. Under Holgerssonlöpet har jag också tagit ett skutt vid länsgränserna. När jag nu granskar bilderna upptäcker jag en tråkig sak . . .

Att ta dessa hoppbilder är lite komplicerat. Jag är ju mestadels ensam så det blir med självutlösare. Tio sekunder har jag på mig. Jag har inget stativ så min enkla kamera får balansera på något plant och fast underlag, i regel  min lilla gps på kärran.

Ett krav har jag på bilderna; bägge fötterna ska vara  i luften, helst så högt som möjligt. De flesta bilder går inte att använda eftersom de antingen är tagna sekunden för tidigt eller sekunden för sent.Jag får alltså göra flera omtagningar, springa fram och tillbaka mellan vagn och skylt. En och annan bilist har säkert undrat vad jag håller på med.

Kameran har motor och kan ta några bilder i sekunden men då går det inte att använda självutlösare. I de få fall när någon annan hjälper mig att ta bilderna kan motorn användas och då räcker det med ett hopp, jag fångas alltid i luften.

Så vad är problemet? Jo det tråkiga är att jag förlorat spänsten, kan knappt lyfta fötterna över marken. Se på bilden ovan t ex, skorna nuddar marken och ändå tar jag i för kung och fosterland. Annat var det när jag var yngre. Under de tidiga USA-löpen var jag minst halvmetern upp i luften. Det såg spänstigt ut. Kolla bilden nedan som är från mitt första löp.

Här var det spänst. Jag hoppar 2007 vid en skylt märkt Brook run och tror att det är reklam för "mitt" skomärke Brooks. I själva verket var det ett köpcentrum i Virginia.

Om jag nu inte kan hoppa kan jag i alla fall springa. Fast fötterna lyfter jag inte många centimetrar ovanför marken. Nu gör det ingenting så länga jag har en kärra att hålla mig i, annars skulle jag lätt snubbla till vid minsta hinder. Rätt nyligen har jag slutat att springa i terräng, riskerna är för stora.

Så vad göra? Inget, det är bara att acceptera att jag är gammal.

Det blev idag en lång och jobbig löpning i Halland, totalt 60 km. Det enda roliga som inträffade var mötet med Carin Troell. Vi känner inte varandra men hon kände igen mig direkt när hon kom cyklande. Ur cykelväskan plockade hon fram en ask björnbär som hon precis plockat.

-Vi delar på dom, du kan behöva dem till kvällsmaten.

Näst efter hjortron rankar jag björnbär högst. Men det var Carins omtanke som gladde.

På onsdag springer jag från Halmstad mot Laholm och når Skåne.

Keep on running!

Ett gäldjehopp på Jodfallsbron över Göta älv, som bildar gräns till Bohuslän/Västergötland. I bakgrunden Bohus fästning.

Nu snurrar pariserhjulet igen på Liseberg och nya Hisingsbron är klar. Det har hänt en del sedan jag var här i somras.

Ja, nu har jag kommit till Göteborg, min barndomsstad. Senaste besöket var förra sommaren då jag sprang Stockholm-Göteborg t/r.  Det är alltid lite speciellt att springa här, jag känner mig hemma på något konstigt sätt trots att det var 50 år sedan jag flyttade.

I Göteborg, eller rättar sagt Mölndal, kommer jag att stanna tre dagar. Bor på fina Quality och kommer göra diverse tågstevar för att ta mig an nästa landskap, Halland. Hotellen börjar nu fyllas efter pandemin men detta jättehotell med cirka tusen rum är bara belagt till 25 procent. I Halland är beläggningarna högre och priserna också galna så det är ekonomiskt föerdelaktigt att ibland vara stationär. På hotellkedjan Nordic Choise har jag "klippkort" och betalar bara 750 kr/natten.

Dagens löpning från Älvängen till Mölndal blev 47 tunga km på grund av hård motvind. I Nödinge passade jag på att besöka en barndomskamrat. Veckans distans 352 km.

Keep on running!

I december 2016 passerade jag 1 000 mil, ett rekordår för mig. Räknar man samman alla mil jag sprungit fram till idag, totalt 20 193 mil, motsvarar det fem varv runt jorden. Bland svenskar som sprungit längre finns 3-4 stycken.

Vilken svensk kan ha sprungit flest mil genom tiderna under sitt liv? Det är inte jag men gissar att jag ändå kommer rätt högt upp på denna rankinglista.

Det är i stort sett omöjligt att veta vilka som sprungit megalångt under sina liv men en sak kan vi nog slå fast: det är inte de kända elitlöparna som t ex Kjell-Erik Ståhl, Göran Högberg, Isabellah Andersson m fl. Nej, du hittar hittar dem bland ”vanliga” motionärer. Att springa extremt mycket ger nämligen inga topptider.

Jag har lagt ut flera krokar för att försöka få ihop en lista över de verkliga långlöparna genom tiderna. Bland annat har Kjell-Erik Ståhl, Ulf Johansson (SM medaljör på 60-talet i maraton), Rune Larsson, löpare på forumet jogg.se och andra långlöpare tillfrågats. Allt har kokat ner till denna lista:

1. Tage Winter < 40 000 mil
2. Bertil Järlåker  > 30 000 mil
3. John Ljunggren > 30 000 mil (gångare)
4. Rune Larsson > 25 000 mil
5. Anders Szalkai > 20 000 mil
6. Björn Suneson > 20 000 mil

Översta namnet, Tage Winter, är okänt för de flesta. Han är jämngammal med mig, toppade ofta veteranstatistiken på på maraton under 80/90-talet och när jag var i kontakt med honom 2017 hade han gjort 38 294 mil med ett livsmål på 40 000 mil. Järlåker, Sveriges meste ultralöpare, är för de yngre löparna säkert också ett obekant namn. Johan Ljunggren är en gammal gångare och de flesta milen är gång så han skulle alltså kunna ”plockas av banan”.

Jag tar in på samtliga gubbar på listan men kommer inte att gå om någon. Min eventuella 3-4-placering är naturligtvis högst osäker så känner du till någon som skulle kunna platsa på listan vore jag tacksam att få veta det.

Det som jag ändå tycker är roligast är att jag trots fyllda 73 år kunnat fortsätta att springa långt, har faktiskt ökat mängden under de senaste 10-15 åren. Sedan 2002 har jag en svit på minst 500 mil per år.

Idag den 31 juli avslutas löparutmaningen Spring Tills Du Stupar, STDS. Det är ett arrangemang på Facebook, ingen tävling, där det går ut på att springa minst det antal km som dagens datum anger. Jag har ”vunnit” de flesta åren, så även i år med ett snitt under juli på 53 km/dag, 10 km längre per dag än närmaste ”konkurrent”.

Keep on running!