Det började med att jag skulle damma av samlingen. Det slutade med att uppemot hälften av priserna kastades.

Till sist blir alla pokaler, plaketter och andra priser ett "problem". De samlar damm och tar för stor plats. Frågan är då vad som ska sparas och vad som ska kastas.

Löpning under 40 år har resulterat i ett antal priser. För att de inte ska växa mig över huvudet måste jag rensa. Hur många priser och annat det blivit under alla dessa år är svårt att säga men det rör sig om flera hundra.

Tidigt gjorde jag mig av med alla "medaljer" man får bara för att man sprungit ett lopp, oavsett placering. För mig har dessa utmärkelser känts oviktiga. Bäst hade varit att aldrig ta emot dem eftersom det är slöseri att kasta bort dem. Däremot har tröjor och liknande behållits.

Idag dammade jag prishyllan och insåg att något måste göras. Det måste vara någon systematik och kriteriet för att behålla en medalj blev:

1. Alla 1-3:e priser i de stora maraton- och halvmaratonloppen i Stockholm och Göteborg

2. Alla 1:a priser i övriga tävlingar

3. Alla plaketter mm från veteranSM, EM och VM.

4. "Viktiga" lopp även om det inte blev medalj som t ex Boston Marathon där jag blev 4:a i åldersklassen).

Men vad göra med allt som rensats bort? I skräppåsen låg drygt 2 kilo pokaler. Att kasta dessa känns som ett stort slöseri. Nog borde de kunna återanvändas på något sätt men finns det någon som tar emot gamla idrottsprriser? De är väl lika ratade som pianon och uppslagsverk? Fast egentligen hade de räckt med att bara pilla bort den lilla skylten med texten typ "Bore Cup 2010, 3:e pris) och använda plaketten ett annat år..

Skräppåsen är ännu inte kastad. Avvaktar ett tag tills intressenter dyker upp . . .

Keep on running!

2017 blev det guld i M65 VSM maraton i Göteborg (3.27). I år får jag vara glad om jag går under 4 timmar. På pallen tvåan Magnus Bergh och trean Lars Leonardsson.

Stockholm Marathon och Göteborgs Marathon går i år båda den 9 oktober. Den här krocken är olycklig men hade kunnat undvikas.

Göteborgs Marathon, som brukar vara det näst största eller tredje största maratonloppet i Sverige, går normalt andra veckan i oktober och Stockholm i maj/juni. Pandemin har dock gjort att Stockholm Marathon tvingats flytta fram. Krocken hade väl egentligen inte spelat någon roll om det inte vore för att Göteborgs Marathon i år också är SM för veteraner. Många av de bästa veteranerna har nu valt att springa i Stockholm vilket får till följd att medaljerna i Göteborg "devalverats".

I min egen klas, M70, springer en handfull av mina svåraste konkurrenter i Stockholm. Och jag gissar att den snabbaste tiden kommer att göras just i Stockholm. Själv har jag valt Göteborg, främst för att det är VSM men också att Göteborg är lite av hemmabana. Trots att motståndet inte verkar bli så tufft är jag chanslös. För första gången riskerar jag att inte klara 4-timmarsgränsen.

Krocken hade kunnat undvikas om tävlingsledningarna tagit kontakt med varandra och försökt samordna datumen. Detta har inte gjorts. Det naturliga hade varit att Stockholm makat på sig. Fast bäst av allt om Stockholm alltid arrangerar veteran SM i maraton (vanliga SM alltid i Stockholm) eftersom Stockholm är det klart största loppet. Placeringen i åldersgruppen i Stockholm brukar också bli ungefär den för hela riket när året summeras.

Lördagens park run i Hagaparken gav inte det formbesked jag hoppats på. Det blev visserligen årsbästa i Hagaparken med nära en minut men 24.04 är för långsamt.

Keep on running!.

Övre bilden: Håkan Andersson (76062), 76 år, stånkar upp för första backen efter Grönsta och bakom följer 71-årige Jan Moritz (76063). Herrarna sprang 10 km, den tuffa Sista Milen på Lidingöloppsbanan.

Undre bilden; Tummen upp för vittröjade 82-årige Åke Leverin, som blev 2:a i M80 och sprang 4 km på imponerande 23.28 vilket innebär 5:51 min/km. Jämngamle Sten Odenblad (högra bilden) behövde dubbla tiden men denne kämpe har precis kommit tillbaka efter diverse skador.  Klicka för större bild!

När jag är ute och tittar på 70- och 80-åringarna på Lidingöloppet blir jag glad. Inser att om jag får vara frisk, kan jag ha minst tio år kvar som löpare.

Ja äldre kan, såväl gubbar som gummor. Många presterar förvånasvärt bra tider. Ta bara t ex Anders Hansson, 77 år, från Vilsta IK. För ovanlighetens skull vann han inte i år 70-årsklassen, det gjorde en en sju år yngre finländare, men Anders 46:04 på den stentuffa Sista Milen är väldigt bra. Han skulle ha vunnit om tiden åldersomräknats. Anders var 11 minuter (!) snabbare än vad jag gjorde för två veckor sedan under en provlöpning av banan.. Jag hade kanske kunnat kapa 5 minuter under tävlingsförhållanden men ändå blivit utklassad.. Respekt!

På Lidingö för två år sedan blev jag fyra i M70 men valde i år att inte ställa upp. Jag spar krutet till VeteranSM i maraton om två veckor i Göteborg. Förhoppningarna där är lågt ställda- allt under fyra timmar är "bra". Däremot passade jag idag på att "ge järnet" de tio kilometrarna från bostaden ut till Lidingö. Karboneffekten i de nya skorna var klart märkbar!

Även om äldre kanske inte alltid är så snabba är de ofta väldigt uthålliga. Därför är det roligt att kort omnämna en norrman, 61-årige Otto Gullesen (bilden ovan) som inspirerats av mina USA-löpningar och Holgerssonlöpet. Han har skaffat likadan joggingvagn som min och ska i maj springa från syd till norr i Norge. 

-Planen är cirka 6 mil/dag under 44 dagar, alltså ungefär 260 mil, berättar han.

Jag säger lycka till!

----

PS

2021-09-27

Idag meddelade Konsumentverket att man överväger ta till rättsliga åtgärder mot Göteborgsvarvet, som vägrat återbetala startavgifterna sedan loppet ställts in för andra året i följd. Jag har här på bloggen kritiserat Göteborgsvarvet för snikenhet och uppmanat deltagarna att kräva tillbaka pengarna. Om detta haft någon effekt är svårt att säga men ingen är oemottaglig för kritik. I förra veckan backade Göteborgsvarvet delvis och erbjöd ett "nytt lopp" (oklart om det blir en halvmara) i Göteborg den 6 november 2021 eller att man kan flytta sin startplats till Göteborgsvarvet 2022. Inga pengar dock tillbaka. Trots denna reträttt verkar Konsumentverket vilja driva ärendet vidare.

Keep on running!

På ett löpband, även ett hårt som detta, märkte jag ingen skillnad mellan karbon- eller icke karbonskor. Men oj vilken skillnad på Stadiums hårda betonggolv., jag formligen studsade fram. Så nu är jag lycklig ägare till ett par Brooks Hyperion Elite 2.

Årsbästa med över minuten på park run 5 km i Uppsala. Berodde det enbart på den platta banan eller hade mina nya karbonskor någon inverkan?

Jag är ingen early adopter, inte ens på löpningens område. Nej, snarare sist med det senaste. Mediokra tider på de två senaste park run fick mig att hasta till löparbutiken för att skaffa mig de där supersnabba skorna. Dan innan hade jag varit ute på Lidingö och sprungit med en löparkompis som just hade sådana där karbonskor. Jag fick prova dem och blev fast direkt.

Men i butiken märktes ingen skillnad. På löpbandet sprang jag först med mina vanliga Brooks Adrenaline och sedan med Brooks kolfibersko. Var det kanske det mjuka bandet som förtog effekten?

Kort efter gick jag in på Stadium och provade samma sko, nu på deras "löparbana". Jag behövde inte ta mer än några löpsteg på det hårda butiksgolvet förrän jag upplevde en märklig och härlig studseffekt i framfoten. Wow, det här skorna måste jag ha!

I den nya skorna gjorde jag kort efter på Uppsala park run 23.43, en förbättring med 1.15 jämfört med i Hagaparken två veckor tidigare. Banan i Stockholm är kuperad men jag tror ändå att skorna hade en viss betydelse. 

Det trista är att jag blivit lite sämre jämfört med resultaten för några år sedan. Att man blir långsammare för varje år är naturligt men jag har också blivit något långsammare när resultaten åldersomräknas. Därfö har jagr lagt in mer kvalitetsträning för att försöka bli snabbare.

Efter park run i Uppsala blev det lingonplockning i Tierp och Älvkarleby. Totalt fick jag ihop 22 kg, mycket mer hade varken jag eller kärran klarat.

Keep on running!

Nästan varannan löpare på motionsnivå drabbas varje år av skador. Själv är jag nästan aldrig skadad.

Nyligen refererade DN en forskarrapport om löparskador från Instutionen för kost- och idrottsvetenskap vid Göteborgs Universitet, Jag har läst rapporten och förvånas inte över resultatet. Hur ofta hör man inte om skadade löpare?

Doktorsavhandlingen, Running-related injuries among recreational runners, är skriven av Jonatan Jungmalm. Han har följt drygt 200 motionslöpare som deltagit i Göteborgs Varvet för att se hur ofta och vilken typ av löparskador de råkar ut för under ett år. Nära hälften blev skadade och de vanligaste var på knän och hälsenor. Gruppen bestod av rätt oerfarna löpare, 18-55 år, och i snitt sprang de ca 3 mil/veckan.

Det är inga sensationer som presenteras. Att löpare ofta drabbas av skador är känt sedan länge. Och det är inte någon tung avhandling- endast 224 undersökta löpare ingår i studien, Det lite trista med rapporten är dock att den inte ger svar på vad som egentligen orsakat skadorna, Jungmalm för ett resonemang om att skadorna, ofta överbelastningsskador, beror på att träningsmängden och/eller intensiteten ökat för snabbt. Det är också kända fakta. Även att löpare som tidigare varit skadade oftare råkar ut för skador. Men varför det är så, ges inget svar på.

Själv har jag haft turen (?) att under mina 40 år som långdistanslöpare nästan sluppit skador. Ändå har jag sprungit väldigt mycket. Ja, jag har kanske haft tur men främsta orsaken tror jag ändå är att jag skyndat långsamt och inte gjort några hastiga förändringar i träningsupplägget. Elitlöpare balanserar hela tiden på gränsen, det gör inte jag.

Det är lätt att glömma det tråkiga och bara minnas det roliga. Jag har därför gått igenom mina träningsdagböcker för att se hur ofta jag varit skadad och tvingats göra löpuppehåll längre än några dagar. Det är inte ofta deta skett, artrosen t ex är ingen löparskada. Ibland har jag sprungit trots att jag haft småont och skadan har sedan försvunnit. Piriformis syndrom, en liten muskel i rumpan som blivit infekterad och trycker på ishiasnerven, är den vanligaste skadan. För tre år sedan hade jag hälsporre och i början av karriären  benhinneinflammation.

Råden jag gav på bloggen för tolv år sedan håller fortfarande. HÄR kan du läsa vad jag då skrev.

Fyra glada Vallentunalöpare som sprang bra på dagens Park run (5km) i Hagaparken. Själv kom jag in på 24.58, en förbättring med ca en halv minut jämfört med för två veckor sedan. Åldersomräknat är jag dock sämre än tidigare år och måste nu förska träna upp snabbheten. Därmed ökar också risken för skador . . .

Keep on running!

Clas Ohlsons lingonrensare är suverän, samma med plockaren. Lingonen plockades i Norduppland och var inte helt fullmogna varför det fick bli sylt av allt. Jag jämförde med köpesylt till pannkakorna idag och min sylt vann på knockout!

Löpning och bärplockning är en bra kombination. Årets första bärplocklöp gick till Tierp och Mehedeby och jag kunde konstatera att det är gott om lingon och blåbär.

I dessa trakter, upp till Gästrikegränsen, har jag under senare år plockat stora mängder lingon. Av lingonen blir det lingondricka och ifjol gjorde jag så mycket att jag fortfarande har dryck kvar trots att jag dricker 1-2 glas varje dag. Eftersom jag nu var 1-2 veckor för tidigt ute fick de bli sylt av de inte fullt mogna lingonen. Blåbären var däremot i toppskick. Nytt besök är planerat om några veckor.

Under dessa bärresor använder jag mig av Upptåget och hoppar av vid lämpliga stationer mellan Uppsala och Gävle. Jag köper då en 24-timmarsbiljett. När jag är riktigt på hugget brukar det bli hotell i Gävle eller Uppsala för att få ihop två plockdagar. Det blir också mycket sprunget, minst ett par mil varje gång. En fantastisk frihetskänsla! Nu senast blev det en avstickare upp till Gävle för att överlämna hjortronsylt och lingondricka till min bror Jan. Han kontrade med att bjuda flott på järnvägsrestaurangen.

Keep on running!

Klubbkompisen Alex Bonn (tävlar numera för Spårvägen och inte Vallentuna FK) har haft skadeproblem men av dessa märktes inget då Haga parkrun firade 5-årsjubileum. Alex sprang de 5 km på 22.28 och jag på 25.27. Alex tid är nu banrekord i M70, 1 sekund bättre än vad jag gjort.

Det har nästan gått två år sedan jag senast tävlade. Dagens Haga parkrun 5 km blev en mjukstart med mersmak!

Tiden var dålig,en av de sämsta jag gjort på ett park run. Men det var ingen överraskning. Det var känslan som var det viktigaste, det kändes bra hela vägen, det var roligt och tävlingslusten har nu väckts.

Parkrun är bland de bästa som hänt Löparsverige under senare år. Fem år har nu gått sedan denna engelska fluga landade i Sverige och då i Hagaparken, bara två kilometer från min bostad. Jag har sprungit ett 60-tal lopp varav hälften i Hagaparken, resten runt om i landet. Det jag främst uppskattar med tävlingsformen är:

1. Det är ingen "riktig" tävling med nummerlapp. Du bestämmer vad du vill få ut av loppet. Du kan ge järnet, jogga eller promenera och du behöver inte känna någon press. Själv brukar jag vara ganska nervös inför lopp men inte i ett park run.

2. Det är gratis. Därför kan du springa varje vecka (loppen ordnas i ett 10-tal städer i Sverige, alltid på en lördag och alltid klockan 09.30). Ingen föranmälan krävs, däremot att du har med dig en streckkod, som du måste skriva ut första gången.

3. Familjär stämning. Sällan är det över 50 deltgare och har du varit med några gånger lär du känna många. Före start får nykomlingar och utländska deltagare en applåd.

4. Någon timma efter avslutat lopp får du på epost en komplett resultatlista med resultat uppdelade på ålderklass och också åldersomräknade. Det senare glädjer inte minst äldre deltagare, som då inser att de inte är så långsamma.

5. Turistmål och vackra omgivningar. Park run anordnas runt om i världen, i flera europeiska länder, i alla de skandinaviska och finns även i USA (har sprungit ett lopp där). Varför inte passa på att springa ett lopp när du är utomlands?

Coronarestriktionerna har gjort att park run i Sverige legat nere men nästa vecka ska loppen vara igång på alla platser, dock inte Östersund som oturligt aldrig hann öppna i mars 2020. Nya orter på gång är Umeå och Billdal (Göteborg).

Kanske ses vi på nästa veckas park run?

Keep on running!

35 000 löpare var anmälda till halvmaran Göteborgsvarvet den 11 september som också innehöll ett maratonlopp. Uppemot 20 miljoner kronor har löparna betalat i startavgifter, pengar som arrangören vägrar att betala tillbaka eller på annat sätt kompensera löparna för. Sista ordet är dock inte sagt,

Inte ett öra tillbaka. Och ingen gratis startplats till nästa års lopp. Skandalen är ett faktum- upprördheten är stor i Löparsverige varför Göteborgsvarvet den här gången kan tvingas krypa till korset.

Ifjol var läget detsamma; coronaläget tvingade arrangören (Göteborgsvarvet och Göteborgs Friidrottsförbund) att ställa in. Efter att Allmänna reklamationsnämnden ifjol avgjort ett fall där en deltagare begärde tillbaka startavgiften och förlorade verkar arrangören nu känna sig trygg. Men det är inte alls säkert att det beslutet står sig idag- nya omständigheter föreligger i år.

"Normalt" skulle Varvet även ifjol tvingats betala tillbaka startavgiften eller på annat sätt kompensera. Att det ifjol (och även i år) stod på hemsidan att startavgiften inte betalas tillbaka har egentligen ingen betydelse. ARN har i liknande fall klassat sådana skrivningar som oskäliga avtalsvillkor, bl a inställda teatrar, konserter mm. Och att arrangören inte är en näringsidkare med vinstintresse utan en ideell organisation är också betydelselöst.

Att Varvet ifjol ändå fick rätt berodde bara på en sak: "den risk som deltagaren fick bära i pengar räknat inte uppgick till ett så stort belopp". Därför skulle avtalsvillkoret inte vara oskäligt, enligt ARN.

Men stämmer detta?  Tveksamt. Förra gången handlade det om en startavgift på 595 kronor, visserligen något högre än vad halvmaratonlöparna i år fick betala (400.500 kr beroende på när anmälan gjordes). Däremot har dom som anmälde sig till maratonloppet betalat 1 100 kr, alltså ungefär dubbla beloppet mot vad ARN klassar som ett inte "så stort belopp".

Mitt råd till löparna, i synnerhet maratonlöparna, blir därför: mejla Göteborgsvarvet och begär pengarna tillbaka alternativt begär att få en gratis startplats till nästa års lopp. Anmäl också till ARN.

Juridiskt rätt eller inte spelar egentligen ingen roll, menar jag. Göteborgsvarvet och Göteborgs Friidrottsförbund framstår som snikna. Att erbjuda som enda kompensation ett virtuellt lopp är rena hånet. Jag har förståelse för att loppet ställdes in men någon kompensation måste löparna få. Visst, man har haft kostnader för loppet men att ställa in två år i rad och behålla pengarna framstår som en lysande affärsidé. Nu handlar det dessutom inte bara om "stulna" startavgifter utan också om reklam- och sponsorintäkter.

Varvet ska också ha kritik för att det gick att anmäla sig bara några dagar innan loppet stängde. Troligen har ledningen i förbundet känt till att detta var på gång men inte agerat i tid. Brottsligt?

Är det då synd om Göteborgs Friidrottsförbund som antytt om konkurs? Nej! För det första har man varit vårdslös med pengarna genom att inte samla i ladorna från tidigare år (överskottet går tillbaka till idrottsrörelsen i regionen). Dessutom har idrottsrörelsen i Sverige i år fått ett par hundra miljoner kronor i coronastöd från staten och för de kommande tre åren kommer man att begära cirka en miljard.

Göteborgs Marathon (ett halvmaratonlopp och i år också veteran SM i maraton) anordnas den 10 oktober av idrottsklubben Solvikingarna. Det brukar vara ett av de största maratonloppen i Sverige. Inte heller Solvikingarna betalar tillbaka startavgiften om loppet skulle tvingas ställa in. Men Solvikingarna har den goda smaken att i så fall lova en gratis startplats till nästa år.

Keep on running!   

PS

Min kritik har framförts till arrangören och jag har begärt ett genmäle.