Roberto i T-Mobiles butik i Ontario fixade min telefon.

Här är det slit och släng som gäller. Fungerar inte grejerna- kasta och byt ut! Utrustningen måste vara i toppskick. Nu var det mobiltelefonen som åkte ut.

Minsta lilla sak kan stoppa det här löpet. Jag är oerhört sårbar, måste därför vara extremt försiktig med allt. Rutin i all ära men ju fler coast to coast desto försiktigare har jag blivit. Hänger kanske samman med åldern. Värst tycker jag det är med alla tekniska prylar, bra när de fungerar men oerthört nervöst när de inte gör det.

Kroppen däremot är jag inte lika nojig med. Där känner jag min begränsning, tror mig veta vad jag klarar. Överilar inte om det en dag skulle kännas att jag är starkare än vanligt. Idag var en sådan dag. Då gäller det att hålla igen, höll ett långsamt men ett jämnt och tidseffektivt tempo. Kilometrarna försvann och de oändliga backarna likaså. Ja, backarna kan vara halvmilen eller längre.

Oändliga backar på Interstate 84 och det är 32 grader. Tur att man är värmetålig. Totalt gick det åt 6,5 liter vätska i form av sportdryck, cola och vatten. Tyvärr har jag ingen utrustning som håller drycken kall.

Dagen började dock inte bra. Min mobil laddade inte. Kontaktade därför min son Nils och fick en del tips. Besöket på ett truckstop utanför Huntington blev resultatlöst- den inköpta laddkabeln till min iphone hade ingen verkan, telefonen laddade inte. Problemet löste sig dock fyra mil senare i en telefonbutik i Ontario. Butiksbiträdet Roberto la ner hela sin själ för att få igång mobilen. Men icke, den ville inte ta emot ström.

I butiken fanns den ena iphonen dyrare än den andra. Hm, det här skulle bli ganska dyrt,  tänkte jag. Men Roberto gick in på lagret och kom ut med en liknande modell som min gamla, fast något modernare och till ett rimligt pris. Jag slog till direkt. Och sedan fixade han allt galant så att alla appar, bilder etc överfördes till den nya telefonen. Själv är jag teknisk idiot och hyser stor beundran för dom som kan saker, må vara vad som helst.

-Men jag kan inte springa ett coast to coast, sa Roberto. Det hade han säkert rätt i. Och så skrattade vi tillsammans.

Imorgon kommer det att hända mig en rolig och lite udda grej. Vad tror ni det kan vara?

Dagens distans till Ontario (OR): 51 km

Keep on running!

Bilen med 90 kalvar körde i en kurva in i mittbarriären på motorvägen och la sig på sidan. Dramatiska scener då man försökte dra ut djuren, flera klämdes ihjäl, andra såg jag sargade stappla ut och irra runt  på motorvägen där enorma köer bildades. HÄR EN VIDEO som jag tog.

Otäcka scener idag på Interstate 84. Jag blev vittne till när en djurtransportbil med 90 kalvar välte och la sig över mittbarriären. Döda djur, skadade djur och skrämda djur över allt, totalt kaos rådde.

När jag mötte några ungkor (kalvar?) som kom springande längs motorvägen anade jag det värsta. Djuren såg vettskrämda ut, det rann saliv ur munnen. Efteråt kom ytterliga några djur och flera haltade. Bilarna krypkörde och långa köer bildades på båda sidor av vägen.

Första tecknet på att något måste ha hänt, kalvar på motorvägen.

Då såg jag den välta lastbilen. På motsatt sida försökte några kvinnor med mindre lyckat resultat fånga in djuren. Råmanden hördes infrån den sargade lastbilen, djuren satt instängda. Någon drog i svansen på ett djur, en annan försökte bända upp en lucka. Allt misslyckades. Det måste ha varit fruktansvärt varmt därinne, utomhustemperaturen var idag 28 grader. Snart var en polisbil med en polisman på plats. Även denne stod helt handfallen.

Det här var det värsta jag sett i olycksväg trots många år som lokaltidningsjournalist. Efteråt hörde jag att ett 10-tal djur omkommit. Förmodligen var dock antalet skadade mycket högt.

Orsaken till olyckan kan vara för hög hastighet. Interstate är här mycket kurvig och backig och det fanns strax före olycksplatsen blinkande skyltar som uppmanade till att sänka hastigheten. Fartavkännare fanns också men det flesta bilister, även långtradarna, körde ändå för fort.

Fort körde däremot inte jag. Tillsist kom jag ända fram till slutmålet, Huntington. Om North  Powder var ett ynka samhälle var Huntington nothing. Jo det fanns en restaurang med några berusade och en livsmedelsaffär samt ett nergånget motell. Senast jag låg här var 2012, redan då var motellet i uselt skick och inget verkar ha gjorts sedan dess. Strunt samma, jag fick tak över huvudet och hjälp med en krånglande mobil som inte ville ladda. Nervöst när det var 1 % kvar. Tveksamt om jag kan få telefonen lagad på lördag i Ontario.

Efteråt läser jag att den hår typen av olyckor är mycket vanliga, inte minst på I 84. Gissar att just den här transporten var på väg till en feed yard, alltså en gård där kalvar snabbt föds upp till slakt.

Utrangerad brandbil i Durkee, OR.

Den här fjärilen påminner om vår svenska Makonfjäril men är inte lika ståtlig.

Varmt som sagt idag, måste ha druckit uppemot tio liter. På en rest area strax efter olycksplatsen blev jag bjuden på flera flaskor med iskallt vatten och två grapefrukt. Underbart!

Dagens distans till Huntington, OR: 54 km

Keep on running!

Haines, idag en tynande stad med 400 invånare, påminner om en kuliss från en västernfilm. Laglöshet rådde på de många saloonerna ända fram till 1920-talet.

"Biggest Little City in Oregon with whiskey in the water and gold in the streets!". Så marknadsför sig staden Haines.

Man slår också på trumman för laglösheten som rådde här när seklet var ungt, Förr fanns inte mindre än fem salonner, En tavla uppspikad på en husvägg berättar om några fruktansvärda händelser. Den 28 februari 1911 steg en man vid namn Ed McCullough in på en av barerna och sköt bartendendern med två skott i ryggen. Samtidigt pågick en fest därinne, ingen tog någon notis och Ed anslöt sig till festandet, Om han blev dömd? Nej, och efteråt "skojade" man om att vill du skjuta någon, åk till Haines.

Det verkar nu ha lugnat ner sig i Haines. Det enda skjutandet jag märkte var att man sköt upp dörren till drugstoren där jag köpte glass. Och själv sköt jag upp avfärden- det var hett ute och därför skönare att sitta inomhus och slicka på en glass och dricka Dr Pepper.

Anrika och lyxiga Geiser Grand Hotel i Baker City. Nej, jag ckeckade inte in här utan valde ett annat bra hotell till tredjedelen av priset.

I Baker City ordnade jag min första Steve för morgondagen. Det är långt mellan städerna och 70 km eller längre vill jag inte springa, Sträckan jag blir körd tar jag igen till 100 procent.

Dagens distans till Baker City, OR: 50 km

Keep on running!

Union i Oregon, hade flera småbutiker men saknade dessbättre de stora restaurangkedjorna,

-Ta den här och tacka inte nej. God bless you!

Jag har precis stigit ut från restaurangen LJ Brewskis Bar & Grill på Main Street i Union då en äldre kvinna sticker till mig en 20-dollarsedel.

Det där är väldigt amerikanskt. Man är generös mot främlingar man fattar tycke för. Jag hade innan småpratat med sällskapet kvinnan satt tillsammans med. När jag efter lunchen lämnar Union för vidare färd till den ännu mindre staden North Powder vinkar sällskapet glatt och ropar ”be safe”.

Det gamla hotellet och skolan i Union.

Union med drygt 2 000 invånare var en riktigt charmig stad med en levande stadskärna och många vackra äldre tegelhus, annars är stadskärnorna döda i många småstäder.

Medvinden gör att det blir väldigt varmt. Backarna tar vid igen och suger musten ur mig, jag tvingas gå och dricker kopiöst mycket. Plötsligt hör jag ett mullrande bakom mig. Är det ett tåg här uppe i bergen? Ja, högt ovanför mig krypkör ett godståg med en massa vagnar dragna av tre diesellok från Union Pasific och ytterligare två lok mitt i tågsetet. Fantastiskt att man redan för över hundra år sedan kunde dra järnväg i så höglänt terräng.

Borta i fjärran skymtar snöklädda berg, jag närmar mig North Powder och mitt motell. Den här staden med ca 400 invånare verkar föra en tynande tillvaro men har alltså ändå ett motell och också ett bibliotek. Interstate 84 går alldeles intill och det enda riktigt livskraftiga här verkar vara ett truckstop med ett café. Jag beställer en grönsakssoppa med ris- god! Intill mig sitter några lantbrukare med jättelika portioner.

North Powder. Observera bokstäverna NP på vattentornet.

Det lilla motellet verkar ha sett sina bästa dagar men lever upp vintertid med skidturisterna. Motellet drivs av en 81-årig tandlös kvinna vars son och hjälpredan gick bort i kol för sju år sedan. Hon kallar mig för ”ungdom” och hjälper mig att få igång elementen inne på rummet. Det visar sig snart att rummet fungerar alldeles utmärkt. Plötsligt säger kvinnan något som får mig att automatiskt ta ett steg tillbaka:

-Covid är inte över i North Powder. Därför bra att du är den enda gästen just nu.

Dagens distans till North Powder, OR: 49 km

Keep on running!

Blue Mountains. Bilden ovan Old US Hwy 30 vid Kamela och nedan Upper Perry Arch Bridge från 1916. Idag valde jag vackra småvägar vid sidan av den bullriga motorvägen.

Oregon är en av de stater jag tycker har den vackraste naturen i Amerika. Men Oregon med alla sina berg- just nu springer jag i bergskedjan Blue Mountains- är också en mycket tuff stat för en löpare.

Idag gick det dock mest nerför så det blev en behaglig resa. På caféet i det lilla samhället Meacham (140 invånare) fick jag rådet att vika av från motorvägen. Det var ett mycket bra råd, jag fick vara i stort sett ensam på vägen och kunde på ett helt annat sätt njuta av naturen. Att det blev en omväg på 5 km gjorde därför inget. Och asfalten, ja den skulle få högsta betyg, en 5:a på den tyska skalan, enligt min bror Jan som när han åkte rolerblades alltid brydde sig om vilket skick asfalten hade.

Still going strong. Gammal brandbil i Meacham.

Dagens distans till La Grande: 51 km

Keep on running!

Bilden ovan från 2012 då jag övernattade inne på en toalett. I år hade jag hyrt en campingstuga i samma området och nu var standarden lite högre.

Backarna på motorvägen är enorma. Det luktar bränt bromsband från långtradarna jag möter. Det är så pass brant att det är omöjligt att springa.

När jag efter många timmar äntligen når toppen vid Emigrant Springs, ett statligt campingområde där jag bokat en enkel stuga, befinner jag mig på 1 156 meters höjd. Jag har klättrat cirka 700 meter och vid Deadman Pass börjar det blåsa och regna.

Vägsträckan är fruktad av långtradarchaufförerna. Olyckor är vanliga och oftast beror de på problem med bromsarna. Helt ofarligt är det inte heller för mig, vägrenen är visserligen bred men en lastbil kan börja att skena. Och en del privatbilister kör som galningar i hårnålskurvorna. Skrämmande är också att se alla dessa ”Runaway  Truck ramps”, avfartsvägar som ska fånga upp en skenande lastbil. Titta noga på bilden, högt upp i backen syns hjulspår i sanden av ett fordon.

Imorgon bär det nerför. Jag kanske ska göra som långtradarna- kolla bromsarna innan. Men någon Runaway Truck ramp ska jag väl inte behöva svänga in på? Det är lite skrämmande med all den här motorvägslöpningen. Några alternativvägar finns inte men idag kunde jag springa/gå en hel del på den gamla vägen, Old Emigrant Hill Road och ha vägen nästan helt för mig själv. Vägen går genom indianreservatet Umatilla. Här hade jag turen att träffa ett amerikanskt par som varit ute och letat championer i markerna. De överöste mig med dricka och sportbars. När jag sa att jag inte behövde mera skrattade kvinnan och sa att maken var en ”feeder”. De blev förtjusta i mig och tog selfies och kramade mig när vi skiljdes åt.

Dagens distans: 42 km

Keep on running!

It's 88 degrees and the cows have gone into the water to cool off.

Better hot than cold. I like to run when it's hot. It can hardly get too hot, but I can't cope with the cold.

Around 80 degrees is far from any record temperatures, I want to remember that I had over 105 and it went great. Sometimes the police have stopped me to check if I'm okay. Here, it is more common to warn on the radio when the temperature reaches unhealthy levels.

So today I enjoyed the heat. Guessing it was over 2 gallons of fluid, half sports drink and half water. It was different in 2012 when I also ran in these areas. I remember with horror when, up in the mountains outside the town of Pendleton, I failed to arrange accommodation and locked myself in a toilet at a camping facility. People yanked on the door in the middle of the night and I sat dead silent and shivering like a dog. I'm going there tomorrow but now I've booked a cabin and now there's no winter cold.

Nice old bank in the community of Echo with 600 inhabitants.The bank was robbed in 1926 by a gun-wielding man who wanted to change a $10 bill, ambushed the clerk and fled in a car but was caught.

When it's hot, it's hard to eat a lot. Lunch today therefore consisted of an ice cream, coffee and lots of Coke (it's a free refill, after all). Once in Pendleton, it was a solid dinner (steak) at the favorite Denny's chain. When you enter restaurants, it always feels cold. It seems I'm the only one who freezes. Americans probably have AC in their cars and don't notice a difference.

Today's distance to Pendleton, OR: 51 km

The week's distance: 339 km

Keep running!

Lite över 100 kronor, i Stockholm ligger priset på ca 85 kronor.

Amerika är inte längre något billigt turistland för svensken. Ett ordinärt hotellrum i en mindre landsortsstad kostar runt tusenlappen. Och en Big Mac-meny köper du billigare i Sverige.

Det kommer inte som någon överraskning att priserna rusat även här. Och med en svag svensk krona har det blivit än värre. Detta coast to coast blir det absolut dyraste, kalkylen på 150 000 kronor lär spricka. Tur då att jag satt av tillräckligt på ett dollarkonto.

Ägg, rostat bröd ,hash browns, kaffe och ett glas mjölk kostade 16 dollar med dricks.

Tänk, under de första löpen kunde man få ett rum för 25-30 dollar och 50 dollar gick de finaste för. De billigare hotellen har ingen frukost eller annars en mycket torftig sådan. Beställer du en frukostmeny på cafeet runt hörnan kan den gå lös på runt 150 kronor, å andra sidan välsmakande och en bra grund för en långlöpare.

Det är lätt att få tag i onyttigheter, svårare att t ex att köpa frukt. I lilla Arlington med 600 invånare fanns i alla fall en grocery store och där köpte jag en klase vindruvor och en apelsin. Det kostade ca 125 kronor, jag tvekade och då sa expediten:

-Excuse me . . .

Bra men dyr färdkost.

Utläggen för dryck verkar dock bli rätt begränsade. Hittills har polisen och allmänheten bistått med sportdryck och vatten. Idag när jag närmade mig staden Hermiston rusade en ung man ut på motorvägen med en kasse fylld med vattenflaskor och sportdryckspulver. På mackar kan allt i dryckväg kosta väldigt mycket men Arlands taxfreepriser slår man inte . . .

Hemma är vi vana vid att det är gratis att ta ut pengar ur bankomat. Här kostar det alltid, i Wells Fargo  Bank fick jag betala 5 dollar.

 Idag hade jag min klart varmaste dag, temperaturen på eftermiddagen var uppe i dryga 30 grader och i morgon utlovas 33 grader. Det blev också den hittills kortaste dagen av alla.

Dagens distans till Hermiston, OR: 34 km

Keep on running!