Volvo, efter Volvo passerar mig på Interstate 84 i Oregon. Volvolastbilarna har blivit allt vanligare i Amerika och fjolåret blev ett rekordår för detta Sveriges största företag.

Man har inte så mycket att sysselsätta sig med under själva löpningen. Förutom att lyssna på radio har jag börjat räkna mötande lastbilar. Som svensk glädjer jag mig då åt Volvos framgångar.

Officiellt har Volvo en marknadsandel på 12 procent i Nordamerika, alltså även Kanada inräknat. Vi talar då om tunga lastbilar över 16 ton. Den typen av fordon är mycket vanliga på Interstate där jag nu springer. Men kan det verkligen stämma att drygt var tionde lastbil är en Volvo, det kryllar ju av Volvo?

Jag satte därför igång att räkna de stora lastbilarna jag mötte, räknade upp till 100 bilar där Volvo ingick i den ena gruppen och alla andra märken i den andra. Totalt har jag gjort tio sådana räkningar, alltså 1 000 bilar,  och då utgjorde Volvo i snitt runt 20 procent, i några räkngar kom jag upp till som högst 30 procent och som lägst 10. Naturligtvis inte statistiskt korrekt men ger en fingervisning ändå, tror jag. Vanligast är tyska Freightliner (Mercedes-Benz) som är tre gånger större.

Dagens löpning mellan Arlington och Boardman trodde jag skulle bli ganska lätt. Men det blev en mycket besvärlig etapp eftersom vägrenen bestod av vassa stenar i asfalten, fick två punkteringar inom kort. Och remsan innanför den vita linjen där asfalten var slätare var så smal att jag kom otäckt nära trafiken. Fick en tillsägelse av polisen- men också vatten! Temperatauren var uppåt 30 grader och i morgon ska det bli ännu varmare.

Plötsligt har jag fått problem med innerslangar till kärran. Det gamla paret i Banks som lagade hjulen lyckades förstöra en slang och idag blev alltså två andra illa tilltygade. Kontaktade därför Linda som fixar nya slangar till mig och överlämnar dessa då vi möts i Idaho där hon blir följechaufför under två etrapper.

Någon efterfrågade en länk på min sträcka i Oregon och här är den:

https://goo.gl/maps/9JPbBaKyp2GLQaoR6

Möte i Boardman, OR mellan två gamla ödlor.

Dagens distans till Boardman, OR: 45 km

Keep on running!

Deputy Brittney Orendorff beväpnad med vattenflaskor.

Har polisen i Oregon gått på charmkurs? Idag hände det igen- en cheriff åkte ut med vattenflaskor till mig.

Ryktet om en törstig svensk långlöpare måste ha spridit sig i dessa ödsliga bygder. Här finns knappt ett hus, än mindre några samhällen. Svåra passager med andra ord så mat och vatten måste finnas i kärran. Bägge varorna var det brist på idag, sista vattenflaskan var nästan tömd och jag anade att det kunde bli problem.

Uppe på krönet av en långbacke på motorvägen en mil väster om Arlington skymtade jag en polisbil. Är det gårdagens hjälpsamma cheriffer som ryckt ut igen? Jo, fast nu var det en kvinnlig cheriff som hört ryktet om mig. Vi växlade visitkort, skrattade och jag fick två vattenflaskor.

Dagens distans till Arlington, OR: 47 km

Keep on running!

I Hood River passade jag på att tvätta mina kläder inne på en laundromat. Dessa finns i alla städer medan dom i Sverige helt försvunnit. Ändå har 85 procent av de amerikanska hushållen en egen tvättmaskin.

Dr Pepper är ok som sportdryck men inte utspilld över ett tangentbord. Häromdagen hade jag det så trivsamt på hotellet, bloggade med en Dr Pepper i handen men plötsligt svämmade flaskan över och tangentbordet gick inte längre att använda.

Småproblem av det här slaget kan bli stora problem för ensamlöparen i främmande land. Min filosofi har varit att så snabbt som möjligt försöka lösa saken, gör du inte det staplas problem på varandra och till sist måste du bryta. Just tangentbordet var lätt att lösa, bara köpa ett nytt (fast jag fick ett engelskt utan å, ä och ö).

Första punkteringen inträffade i The Dalles  Brukar bli 5-10 under ett coast to coast varför reservslangar är nödvändiga.

Många tror kanske att det är själva löpningen som är den största utmaningen under ett coast to coast. Men det gäller att försöka få allt att klaffa, hinna med alla vardagssysslor som tvätt, vara hel och ren etc, sådant vi knaappt tänker på hemma. Min största skräck är när tekniken börjar strula. Minns med fasa en händelse i Wyoming när skärmen på datorn plötslig blev svart Det enda som fungerade var Skype och min son kunde hemifrån fjärrstyra datorn, ge mig kommandon och återställa allt.

Under detta löp är det första gången jag fullt ut använder min mobil för annat än att ringa (tidigare skedde surfande enbart på datorn via wifi). Nu har jag ett riksäckande amerikanskt telebolag. Allt fungerade perfekt ända tills jag fick meddelande om att halva surfpotten var förbrukad. Så idag passade jag på att förköpa en massa gegabyte och nu kan mobilen användas på samma sätt som hemma. Jag lyssnar t ex väldigt mycket på Sveriges Radio och hänger med i nyhetsflödet. Det mesta är på gott men risken är att man känner sig lite för säker, tror sig ha koll på det mest och missar vad som rör sig i omgivningen.

Gårdagen var mycket besvärlig-löpningen fungerade dåligt, alldeles för lång distans, mycket gång och en massa annat försinkade mig. Raka motsatsen fick jag uppleva idag. Annars har jag tråkiga minnen från just den här delen av Oregon. 2012 hade jag en dispyt med polisen som hävdade att jag sprang på fel sida på Interstate 84, jag skulle ha trafiken i ryggen, inte springa mot trafiken. Helt galet trodde jag. Men det visade sig att polisen hade rätt, det var någon mycket lokal bestämmelse som reglerade detta.

Sherifferna Cody Callaban och Kyle Pceifer gav mig Gatorade.

Nu på nästan samma plats blev jag stoppad av två sheriffer med dragna revolvrar. Nej jag skojar, sherifferna hade istället Gatorade i händerna. Dom överräckte flaskorna till mig och jag fick en trevlig pratstund och fick lära mig en hel del om hur polisen är organiserad i USA. Det finns en mängd olika sorters poliser och just en sheriff är anställd av countyt.

Man blir bergtagen av det vackra landskapet i Oregon. Bilden från Frontage Road öster om Biggs.

Dagens distans till Rufus: 46 km

Nådde hotellet i staden The Dalles strax före midnatt och stöp i säng. Felspringning, vätskebrist och motorvägslöpning i kolmörker var ingen höjdare. Och 65 km var på tok för långt. Morgondagen blir kortare och återkommer då.

Keep on running!
 

"Kungen" framför sitt slott Vista Hous utmed Historic Columbia River Highway. Bilden tagen av turistmyndigheten, som blev begeistrad när en långlöpare från Sverige dök upp bland hundratals turister.

Utsikten över Clumbia River från min takvåning.

När jag ifjol sprang från söder till norr genom hela Sverige höjde ingen på ögonbrynen. Här i Amerika är det tvärtom; tummen upp, glada tutningar och pratstunder med entusiastiska amerikaner. Ja idag fick jag vara kung för en dag.

Vid turistmagneten Vista Hous kryllade det av besökare. Inget konstigt om personalen där skulle vara lite blasé- den har sett allt i turistväg. Men mig dök dom på, fick skriva i gästboken, blev fotograferad och bilden ovan läggs ut på deras Facebooksida. Flera av besökarna hejdade mig också- skylten fram på kärran med texten Coast to Coast väcker nyfikenhet.

Större delen av dagen sprang jag på den mycket natursköna Columbia River Highway,som byggdes 1913-1922. Vägen slingrar sig nedanför enorma bergsbranter med vattenfall efter vattenfall. Det här är en av de vackraste vägar jag sett i Amerika, dock väldigt jobbig att springa. I fortsättningen blir det motorvägslöpning under några dagar.

Dagens distans till Cascade Locks: 51 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:45:21

"The King" in front of his castle Vista Hous along the Historic Columbia River Highway. The picture taken by the tourist authority, which was excited when a long-distance runner from Sweden appeared among hundreds of tourists.

The view of the Clumbia River from my penthouse.

When I ran from south to north across Sweden last year, no one raised an eyebrow. Here in America it is the opposite; thumbs up, happy honks and chats with enthusiastic Americans. Yes, today I got to be king for a day.

At the tourist magnet Vista Hous, it was teeming with visitors. No wonder if the staff there would be a bit blasé - they have seen everything in the tourist way. But they showed up for me, I got to write in the guest book, was photographed and the picture above is posted on their Facebook page. Several of the visitors also stopped me - the sign on the front of the cart with the text Coast to Coast arouses curiosity.

Most of the day I ran on the very scenic Columbia River Highway, which was built in 1913-1922. The road winds below huge mountain slopes with waterfall after waterfall. This is one of the most beautiful roads I have seen in America, but very hard to run. Now it will be Interstate for a few days.

Today's distance to Cascade Locks: 51 km

Keep on running!

Abdullah är anställd inom United States Postal Service (USPS) med en "walking route". Det innebär att han bara går, inte kör bil, och bara delar ut post till hushåll som inte har brevlåda ute vid vägen.

Brevbärare i Amerika kan gå otroliga distanser i sitt jobb. Idag mötte jag min överman, Abbdullah, som går 56 km om dagen. Skulle en svensk brevbärare klarade det?

Utanför Portland blev jag stoppad av denne superman till brevbärare. Uniformen hade han hemma och nu var han bara ute och rastade sin hund. Lite stolt berättade jag springer i snitt cirka 5 mil (30 miles) om dan.

-Jag går 35 miles, sa han anspråkslöst utan att förringa min insats. Jag har en walking route.

Jag höll på att falla baklänges, inte bara av att jag var fruktansvärt trött. Har aldrig hört talas om denna typ av brevbärare. Abdullah var i högsta grad seriös och försökte inte lura en blåögd svensk.

-Och det finns brevbärare äldre än du som går betydligt längre än jag. Jag gillar jobbet och har haft det i 1,5 år. Det kan bli långa dagar och jag kan komma upp i 60 timmar i veckan.

Det finns tre kategorier av brevbärare i Amerika och dom med walking routes har det tuffaste jobbet, lönen däremot är den samma som hos de övriga. Walking routes finns enbart i stadsbebyggelse, fick jag veta. Det handlar om hus som inte har brevlådan vid tomtgränsen, ofta stora och pampiga hus.

Det här vore väl ett ämne för löpartidningar att skriva om? Skulle dessa stålmän/stå,kvinnor ställa upp i utmaningar typ "Spring tills du stupar" skulle de vara svårslagna.

Dagen blev som sagt tung, gick en hel del och benen kändes som bly. Kanske måste jag korta distanserna något men det kan bli knepigt eftersom körschemat liggerk tämligen fast. Men efter en vecka eller två anpassar sig förhoppningsvis kroppen.

Utslagna låg ibland helt öppet i gatukorsningarna och ingen verkade ta någon notis.

Portland ger ett sorgligt intryck. Redan då jag sprang här 2012 såg jag många uteliggare och drogpåverkade personer. Och det verkar ha blivit än värre. Skulle besöka en McDonalds i centrum men avstod; utanför vimlade det av narkomaner. Lika illa är det i andra stora städer, inte minst i San Francisco och värre har det blivit efter pandemin.

Nikes vackra löparbana i Beaverton.

Men utanför Portland finns det riktigt fina områden. Var även denna gång inne på området där Nike har sitt huvudkontor och sprang på företagets otroligt vackra löparbana. I området såg jag den ena elitlöparen efter den andra. Kanske var det anställda som var ute och lunchjoggade?

Dagens distans: 47 km

Keep on running!

Paret Dian och Len Pungel, 76 respektive 77 år, lyckades till sist laga min bakhjul.

Det skulle bli en snabb service av min joggingvagn, trodde jag. Men efter två timmar började jag tvivla om det gamla paret verkligen var några riktiga cykelreparatörer. Kanske ingick jag i tv-programmet ”Dolda kameran”?

När jag idag kom till det lilla samhället Banks i Oregon upttäckte jag att där fanns en cykelbutik. Några ekrar på kärran började sitta lite löst så service skulle aldrig skada. Det visade sig att i butiken jobbade ett äldre par, han 77 med svenskt påbrå och hon 76 och aktiv balettinstruktör. Jodå, dom skulle kunna hjälpa mig.

Paret gick verkligen in för uppgiften. De jobbade intensivt och jag slog mig ner i en stol och räknade med att det här går snabbt. Teamarbete skulle man kunna säga, ibland var hon och skruvade på ekrarna, ibland han, dom skojade friskt sinsemellan men arbetet verkade inte gå framåt. Tiden gick och jag blev allt mer nervös. Skulle jag hinna fram till hotellet innan det blev mörkt?

-Jag kan behöva en timma till för att det här ska bli riktigt bra, sa mannen.

Det var då jag började undra om dom skojade med mig. Men plötsligt var allt klart. Och visst var makarna riktiga reparatörer. Och bra blev jobbet också, fast ganska dyrt, 75 dollar.

Det märkliga är att i stort sett samma sak hände 2012 då jag med skramlande ekrar passerade Banks. I den närbelägna staden Hillsboro, dit jag nu kommit, fick jag då också hjulen lagade. Men det kostade mig inget.

-Den butiken las ner något år efter ditt besök, upplyste makarna.

Vem vet, kanske bidrog jag till den nedläggningen och nu istället säkrade överlevnaden av cykelaffären i Banks?

Dagens distans: 53 km

Keep on running!