Hur ser en vanlig dag ut för dig? Här försöker jag besvara den frågan med ett antal bilder och tidsangivelser från dagens löp mellan Bluffton, IN- Van Wert, OH. Fast några vanliga dagar finns knappast. Tyvärr dock några likheter: jag startar för sent på morgonen, kommer fram för sent till motellet och sover generellt för lite.

07.30 En rejäl hotellfrukost på Comfort Inn i Bluffton. Brukar ta med mig en del mat från frukosten, bra att ha i nödsituationer.

10.55 Pratstund med Rodd Butt längs färdvägen. Tyvärr råkade jag förväxla honom med en annan person som jag mötte 2019. Sorry Rodd but thanks for the contrubution and the water. Nice to talk with you!

12.45 Punktering. Kort efter fick jag ytterligare en punktering. Annars har jag varit rätt förskonad från detta. Verktygen för att kränga av däcket gick sönder så nya måste köpas på Walmart imorgon.

13.35 Regn. Nu glädjs bönderna, åkerfälten är  torra och inte så mycket konstbevattning här

14.40 Gamla amerikanska bilar fascinerar mig. Bärgningsbilen är märkt "General Motors Truck". Bilden från Decatur.

15.15 Lunch och planering på McDonalds i Decatur. Bra wifi, alltid rent, alltid snabb betjäning och fantastisk personal, är mitt intryck av kedjan.

17.20 Det här brevet gav Pat mig. Kvinnan bodde nära gränsen till Ohio, stod vid vägkanten utanför sin villa med Gatorade och vatten som hon också skänkte. Brevet öppnade jag först vid framkomsten till hotellet. Vad tror ni låg i det?

17.58 Äntligen Ohio!

23.55 Lagar slangar.

Dagens distans till Van Wert, OH: 60 km

Veckans distans: 396 km

Keep on running!

Luffaren sover i skuggan under ett träd på en begravningsplats väster om Bluffton, Indiana.

Att ta en power nap verkar funka bra för mig. Men att hitta platser att sova på är inte det lättaste.

Känner jag mig sömning svängar jag av vägen och tar en kort sovpaus. Eftersom landskapet är väldigt öppet är det svårt att hitta platser utan insyn. Ser en bilist dig kommer denne i regel fram och frågar om allt är ok. Så idag blev det på en lite undanskymd begravningsplats.

Tiden är min stora bristvara och tyvärr släcker jag sänglampan sällan före midnatt. Det brukar bli 5-6 timmars sömn, 2-3 timmar mindre än normalt. Ändå känner jag mig utvilad. Mer och bättre djupsömn, kan vara förklaringen och mina power naps.

Imorgon händer något speciellt. Vad kan det vara?

Dagens distans till Bluffton, IN: 62 km

Keep on running!

"Ditt rekord kommer att stå sig i evigheter", trodde Paul Staso. Han sprang sitt första och enda coast to coast 2006 men har genomfört många andra äventyrslöpningar och ett nytt är på gång nästa år. 

Svensken Rune Larsson var min inspirationskälla. Men utan amerikanen Paul Staso hade det nog aldrig blivit några coast to coast för mig.

Idag hade jag turen att träffa Paul då jag passerade hans hemstad Peru i Indiana. Det var tredje gången vid möttes och många glada minnen kom upp. Pauls löp 2006, två år efter Runes, fascinerade mig. Han bloggade dagligen, skrev intresseväckande och hans bilder var fantastiska. Men det som kanske grep tag i mig mest var hans ädla syften- han ville få yngre skolbarn att röra sig mera och under sitt löp besökte han många skolor och höll föredrag.

När jag såg att en vanlig men duktig motionär kunde springa över Amerika, inte ett proffs som Rune, ja då skulle väl jag också våga? 2007, alltså året efter Paul, gjorde jag mitt första coast to coast.

Senare la Paul av med löpningen och gick över till cykel men har nu kommit tillbaka till löpningen. Han är religiös, engagerad i den katoliska kyrkan i Peru och ska nästa år ut på ett litet "korståg" i den egna delstaten, Han kallar löpet för "The Cross Run", ca 700 km på 14 dagar, där löpsträckan bildar ett kors.

Förrädisk idyll. Strax intill kärran hade en bil kört av vägen och i buskarna hördes ett svagt rop på hjälp. Det var en medelålders kvinna som satt på huk, troligen drogpåverkad. Hon svarade på tilltal men ville inte ha hjälp. Jag ringde polisen och efter en kvart hörde jag en brandbil med påslagna sirener. Eventuellt var bilens hennes "hem" eftersom avkörningen verkade ha skett för några dagar sedan.

Dagens distans till Wabash: 50 km

Keep on running!

Varma dagar har jag alltid en en tröja på tork uppe på suffletten. Idag var första gången då jag hade tre tröjor igång. De blev fort dyblöta och jag kunde vrida ur 1-2 deciliter svett ur varje.

Varför tål visa löpare värmen så bra medan andra inte? Och går det att träna upp förmågan?

Jag verkar lyckligt lottad och klarar värmen bra. Men varför det är så, vet jag inte. Kan det ha att göra med att jag är mager, dricker väldigt mycket (varma dagar som idag 8-9 liter) och successivt  byggt upp förmågan. Skulle vara intressant att höra från någon som kan det här.

Visst påverkas jag ändå, det går lite tyngre. Och stoppen för att dricka blir många. Huvuddrycken är Gatorade men också en hel del Coke. Sportdrycken köper jag för billig penning som pulver på Walmart och Coken på Dollar General eller Dollar Tree. Förr hade jag en stor tiolitersdunk under vagnen (tips från Rune Larsson) men att bära med sig så mycket är onödigt. 3-4 liter brukar räcka, påfyllning går oftast att göra längs vägen. Dollargeneralen finns i varenda håla. Och så brukar jag äta lite extra salt varje dag.

Helst hade jag velat ha kyld dryck. När min bror Jan var följebilschaufför och jag inte behövde ha all packning i kärran hade jag en kylväska i vagnen. Underbart! Men nu tycks jag också ha vant mig vid varm dryck.

Den senaste tiden har det varit riktigt varmt, dock inga extremteperaturer över 40 som jag ibland varit med om. Idag var det "bara" 26 grader men luftfuktigheten hela 85 %. Det gjorde att det blev den svettigaste dagen hittills. Ändå var detta inget mot vad jag upplevet i MIssissippi, Georgia och Louisianna. Då plaskade det i skorna vilket inte är att leka med- risken för skavsår är stor. I år har jag inte fått ett enda skavsår. Och förklaringen till det stavas vaselin.

De hade börjat skymma när jag nådde Logansport (18 000 invånare).  Floden heter Wabash River och är ca 80 mil.

Efter gårdagens 71 km trodde jag att den också mycket långa etappen Lafayette-Logansport skulle bli besvärlig. Men så blev det inte. På McDonalds i Delphi beställde jag in nästan allt som gick att beställa och naturligtvis också i storlek "large". Till dryckesautomaten sprang i skytteltrafik med min jättelika plastmugg.

Varför är allt i plast här i Amerika och måste avfallshögarna efter varje motellfrukost och restaurangbesök bli så enorma? När jag ber om en servett får jag 15 i handen, på Dollargeneralen läggs allt i en massa plastpåsar, även om det bara är en Snickers jag köpt. Här tror jag USA har mycket att lära.

Dagens distans: 70 km

Keep on running!

På stolparna bakom mig skulle Indianas delstatsskylt sitta men nu var den borta. Blev ett hopp ändå.

Tangerat distansrekord idag. Egentligen inget positivt alls- etappen till  Lafaytte blev på tok för lång och morgondagen till Logansport riskerar att bli lika lång.

Motellen ligger där dom ligger så ibland har jag inga val. En idealdistans för mig ligger runt 50 km, 60km kan gå an i nödfall men 70 km är för långt och 80 km klarar jag inte. Hittills ligger snittet på exakt 50 km. Långa distanser innebär också att jag är ute minst tolv timmar och har då inte så mycket tid över för annat och sömnen riskerar också att bli lidande.

Sliten? Nej, kroppen verkar ha en fantastisk förmåga att återhämta sig. Men nu släcker jag sänglampan och säger god natt.

Vackra småvägar väster om Pine Village. Indiana är den hittills lummigaste delstaten.

Dagens distans: 72 km

Keep on running!

Rod White, min granne på motellet i Paxton, skjutsar mig i morgon till Hoopeston. Han ger mig alltså en Steve. Innan hade jag förgäves under flera timmar sökt en hjälpare.

Aldrig har det varit så svårt att ordna en Steve. Tillsist blev jag nästan desperat. Men hjälpen fanns närmare än jag kunde ana.

Ge aldrig upp. Tro på dig själv. Håll fast vid dina rutiner. Ta det lugnt. Människor vill hjälpa. Floskler? Nja, inte för mig som kontinentlöpare. Det är maratontakterna och tron på människans godhet som gör att detta löp överhuvudtaget är möjligt.

Jag visste att det skulle bli svårt att klara dagens etapp, de nära sex milen mellan städerna Gibson City och Hoopeston. Det var inte längden som skrämde utan vetskapen om att det inte skulle finnas något motell eller annat boende vid framkomsten. Innan hade jag kontaktat flera personer i Hoopeston och även några kyrkor. Men inget napp.

Vad göra när jag inte vill campa? Jo, jag hade en genial lösning, trodde jag. Jag tar in på motell i Paxton, som ligger mitt emellan de två städerna, och på morgonen nästa dag kör en privatperson (taxi fanns inte i stan) mig till Hoopeston så jag kan fortsätta samma morgon. Biltransporten kompenserar jag genom att springa motsvarande sträcka lokalt i Paxton.

I det här vackra huset i Paxton ligger Chamber of Commerce (Handelskammaren) och lokaltidningen. Fanns hjälpen här . . .

eller kanske hos livsmedelshandlaren?

Det var bara ett problem: att hitta någon som kunde köra mig de ca tre milen, dessutom riktigt tidigt på morgonen. Jag vände mig till handelsskammaren, lokaltidningen, biblioteket, polisen, livsmedelsaffären, restaurangen, bilverkstaden, försäljaren av bilreservdelar, glassfärsäljaren, några människor på gatan, det fina men tomma motellet. . .  Ingen kunde fixa denna Steve trots att jag ville betala.

Jakten på förare blev riktigt rolig.- och intressant! Fick veta mycket om Paxton- bland annat att det är/var en stad med stark svensk anknytning. Borgmästaren  under 20- och 30-talet kom från Sverige, man hade svenskt midsommarfirande under många år och stan kallades ibland för Little Sweden. Det lite lustiga var besöket på lokaltidningen. Jag presenterade mig, undrade om reportern kände någon som kunde hjälpa mig och sa också att jag sprungit sju gånger över USA och hade rekordet. Reportern stirrande bara in i sin skärm, reagerade inte på det där med coast to coast. Hade jag som lokalreporter under värsta sommartorka fått ett sådant besök, ja då hade det nog blivit ett litet reportage i tidningen.

Det såg alltså rätt hopplöst ut. En Steve var absolut nödvändig, vågade inte ta in på motell i Paxton innan skjuts var ordnad. Gjorde några lovar runt det tän, lite billigare motellett. Då hör jag rösten:

-Hallo, what are you doing?

Det visade sig vara en motellgäst som tillfälligt jobbade i Hoopeston och skulle dit tidigt i morgon bitti. Visst kunde han ge mig skjuts!

-Do you belive in God? frågade han också.

Ja, det var nästan så jag höll med. Tryckte hans hand länge och kramade honom. Turen håller i sig!

Och så en fråga: Två lite ovanliga saker kommer hända mig i morgon, vad kan det vara?

Keep on running!

Två veckor har det tagit Morgan att färdigställa denna vackra väggmålning på en annars så trist fasad i Gibson City, IL. Motiven är från trakten och den lille pojken i majsfältet är hennes systerson.

Centrum Bloomfield, IL.

Lavendelelodling

Öde boningshus öster om Canton, IL.

Småstäder i Amerika kan ofta vara ruffiga och ödsliga. Men mitt i förfallet finns också skönheten.

I Sverige river man eller rustar upp. Här får allt stå kvar när verksamheten upphört eller folk flyttat. Därför ger många amerikanska småstäder ett ganska trist intryck. Allt liv har flyttat ut från centrum, ofta koncentrerat till en stor genomfartsled eller köpcentrum. Dom "riktiga" städerna dör sakta, en tendens vi tyvärr också ser i Sverige.

Om blicken lyfts syns också det vackra;  hus i rött tegel byggda kring sekelskiftet eller lite tidigare. Upprustade skulle de kunna bli fantastiska bostäder. Men så vill uppenbarligen folk inte bo eller annars är det för dyrt.

Dagens löpning gick mycket tungt, kände mig håglös och såg fram emot att dagen snabbt skulle vara över. Behållningen blev dock ett återseende av majs- och sojabonden Randy Vaugham utanför Bloomfield. Jag tråffade honom 2014 då jag behövde fylla på mina vattenflaskor. Märkligt nog tog vattnet slut igen utanför hans gård. Vilket sammanträffande!

2023  Randy tillsammans med sin medarbetare. Han mindes mig trots att det gått nio år mellan bilderna.

2014 Randy Vaughan

Dagens distans: 44 km

Keep on running!

Det luktar inget men brandröken från skogsbränderna i Kanada la sig idag som ett dis över vägarna och åkerfälten. Erik Heuck visar mig myndigheternas webbsida där man kan kolla luftkvaliteten. Den visar att där just jag befann mig (Danvers, IL) var luften ohälsosam. HÄR kan du kolla. Klicka på bilden för större storlek!

Otäckt det där med skogsbränderna i Kanada som förpestar luften i större delen av Amerika. För första gången fick jag känna av brandröken.

Det var först när jag träffade Erik Heuck jag insåg allvaret, Han var på väg hem från jobbet i Bloomington och stoppade mig. I sin telefon visade han mig en myndigheternas varningssida. Pilen var inne på rött, alltså ohälsosam luft. På sidan kunde jag läsa att man borde hålla sig inomhus, avstå från ansträngande utomhusaktiviteter, detta gällde särskilt äldre. Alltså precis raka motsatsen vad jag höll på med.

Under måndag och tisdag ska dock luften vara betydligt bättre i det område jag nu springer i. Skulle pilen gå upp på illrött, ja då får jag tänka mig för både en och två gånger.

Idel glada miner. Hembjuden på lunch till en amerikansk familj utanför Tremont, IL. Längst till vänster Uppsalabon, löparen och bergsklättraren Björn Paulsson med sin USA-födda fru Lillie (solglasögon) och deras barn. Till höger Lillies syster.

Dagens bilfråga.

Två gamlingar. Bo Danenberger i Danvers har restaurerat många europeiska veteranbilar och är lite av samlare. Vi har träffats många gånger och jag hade turen att få träffa honom igen. Men vad är det för bil- märke, modell och tillverkningsår?

HÄR en video Erik Heuk tog idag.

Dagens distans till Bloomington: 56 km

Veckans distans: 372 km

Keep on running!