Jag har av misstag fått en dags förskjutning i mitt körschema varför flera gjorda hotellbokningar blivit fel. Tyvärr gjorde jag bokningar som inte är avbokningsbara. Detta misstag kommer att kosta mig flera tusen kronor.  Får svälja förtret.

Är nu i Jerome och hade tur att få tag i ett hotellrum.

Keep on running!

J Callen, 66 år, från Jerome är lantbrukare och bär stolt sin röda Trumpkeps med texten Keep America Great.

Kepsen har han burit länge, den är riktigt smutsig. Han har alltid röstat konservativt och Trump är en bra president, berättar han.

Jag träffar denne fryntlige lantbrukare då jag lämnar den mexikanska restaurangen i det lilla samhället Bliss med några hundra invånare. Han har sett skylten på vagnen och snart är samtalet igång. Kanske är det jag som för in honom på politik genom att peka på  kepsen.

Han berättade att han är emot att staten ska styra med så mycket, låt folket istället bestämma. Frihet, den amerikanska drömmen, är idealet. Och invandringen är han emot. Den pressar ner våra löner och utnyttjar bidragsystemet.

-Ni har väl samma problem i Europa?

Han medgav dock att USA gjort sig så beroende av invandrarna, bl a från Mexiko, inom lantbruket. Blir svårt att bara skicka hem dem.

Första gången jag var i Bliss var 2012. Då jag berättade att det fortfarande såg väldigt fattigt ut i de små samhällena och att allt blivit så dyrt, nickade han instämmande.

-Ja, priserna på mat, restaurangbesök med mera har dubblats de senaste tio åren. Vanligt folk har fått det sämre. Rika som äger mark, aktier och liknande har fått det bättre. Det är ett jätteproblem.

Och så kommer vi in på våra familjer. Han liksom jag har fem barn.

-Jag har nio barnbarn och ett är på gång. Slår du det? skojar jag.

-Jag har 16, skrattar han.

Sedan var det var dags att lämna Bliss och hinna fram till dagens slutmål, Hagerton med ett skapligt hotell . Där hade dom en tub, alltså ett badkar, och eftersom jag är en frusen typ gillar jag att ligga länge i badet. Och får man ha en Snickers på badkarskanten, ja då leker livet.

Senare på kvällen uppstod smått panik; jag hade felbokat ett hotell och hela körschemat riskerade att spricka. Dessbättre lyckades saken ordnas på ett bra sätt och jag ligger rätt igen. Kanske kostade fadäsen mig 75 dollar om jag inte får pengarna åter.

Skulle toapappret ta slut får jag ta en straffrunda med "Marathon". Tillverkare är Georgia Pacific, tyvärr inte "mitt" bolag, SCA.

Dagens distans 48 km i stark medvind.

Keep on running!

Två nerlagda hotell i Glenns Ferrys som jag tidigare bott på. Skyltarna sitter naturligtvis fortfarande uppe, det är seden i USA. Det tredje motellet i Glenns Ferry, som jag planerade att bo på höll på att renoveras. Kris, var ska jag bo i natt?

Airbnb blir ibland min räddning när det inte finns något annat boende i de små städerna. Jag hade tur i Glenns Ferry, Idaho, en fattig och nergången stad med 1 300 invånare.

Jag tycker mig kunna se hur de små städerna i Idaho blir allt mer nergångna, folk flyttar och lämnar mycket för vind och våg. Kvar blir skräpet och de tomma och slitna husen  Denna sträcka genom Idaho har jag sprungit minst tre gånger tidigare.

Äntligen kunde jag idag lämna motorvägen och springa hela sträckan mellan Mountain Home och Glenns Ferry på Old Hwy 30. Underbart att slippa dånet från lastbilarna och nästan för första gången höra fåglarna. Ute på åkrarna gick vattenspridarna på högtryck och jag fick mina duschar. Efter drygt 30 kilometer stannade jag till för luch  på Lulu´s Cafe i Hammet.

Hammet var en gång ett litet blomstrande samhälle längs Hwy 30 men när skolbarnen på 60-talet  började bussas till skolan i Glenns Ferry drygt en mil bort dog orten. Kvar står nu en ståtlig men förfallen tegelbyggnad.

Bilder från mina besök på caféet i Hammet. Överst från 2012, Jack Andersson vill sälja sin mack med café till till mig för 169 00 dollar men fick den inte såld. . Mittenbilden från 2023 då Lulu tog över cafeet. Nedersta bilden 2024: Lulu med maken Jesus och nu är också macken igång.

Dagens distansi i medvind och sol  till Glenns Ferry: 46 km.

Keep on running!

En hägring? Nej, motellet i Mountain Home, ID.

Tröttkörd efter en rekordlång distans på 67 km kom jag äntligen fram till dagens slutmål, Mountain Home. Det här blev den hittills längsta och jobbigaste distansen.

Utan en polisinsats från deputy Taaron Moore i Mountain Home hade jag kanske stupat ute på motorvägen. Jag började få brist på vätska men denne hjälte tilll sheriff åkte till närmaste mack, en mil bort, och köpte vatten, jordnötter och en fruktdrink till den trötte löparen. Bara den vänliga gesten piggade upp och självklart fick sheriffen ett av mina visiikort.

Oklart inför morgondagen, som dock blir kortare. Hittills har jag följt löpschemat till punkt oich pricka, alltid något. Godnatt.

Keep on running!

Det byggs mycket nytt utanför staden Caldwell (70 000 invånare) i Idaho. Med svenska mått mätt är husen relativt billiga. En femrummare på 200 kvadratmeter kan man köpa för 5 miljoner kronor. Och har man inte råd kan man bo . . .

. . .så här. Många amerikaner bor i närmast slum, i hemsnickrade "kojor" eller mobile home. Bil har alla och många också en båt. Bilden från Caldwell, inte långt från det fina området.

Hyr först din nybyggda villa. Sedan kan du köpa den kontant, lockar mäklarna. Och nog verkar huspriserna relativt billiga.

När jag idag sprang från Caldwell till Idahos huvudstad Boise (600 000 invånare med förorter) slogs jag av hur mycket nytt det byggs. Det mesta är trävillor i djärva konstruktioner, många riktigt snygga. Och så slås man också av alla ruckel, inkomstskillnaderna är enorma.

Jag kollade upp vad de nya husen kostar. Här ett exempel: en 5.rummare på drygt 200 kvadratmeter, 3 badrum och 3 garageplatser kan du köpa för 5 miljoner kronor. Väljer du att hyra ligger hyran på cirka 30 000 kronor i månaden. Nu ska väl priserna inte jämföras med Stockholm men det låter ändå billigt.

Har jag börjat komma i form? Ja, idag gick mina 49 km relativt lätt trots att det duggregnade hela dagen. Drabbades dock halvvägs av energibrist och störtade in på Wendys i staden Meridian och beställde den absolut kaloririkaste menyn och avslutade med en kaloribomb i form av en bulle och kräm. Oj, vilken effekt!  Kroppen återhämtade sig direkt.

"Thank you for comming in, honey", sa den äldre kvinnan bakom disken, när jag beställde 2 Classic Burritos till kvällsmat på hotellet. Jag kände mig ung på nytt.

Dagens distans: 49 km Caldwell-Boise

Keep on running!

Gränspassagen till Idaho låg bara någon kilometer från Onario. Blev inget hopp vid delstatsskylten eftersom min kamera inte fungerar och jag vet inte hur man använder självutlösaren på min iphone.

Ja, jag säger äntligen Idaho för Oregon tycktes aldrig ta slut. Idaho blir förhoppningsvis något lättare.

Jag får skylla mig själv; jag har sprungit till största delen på motorväg. Det är en fruktansvärt bullrig miljö, man träffar inga människor och det har känts som väldigt långa distanser eftersom det oftast inte funnits några samhällen mellan startpunkten och dagens etappmål. Fördelen har varit att det känts säkert med de breda vägrenarna och att backarna, även om dom varit många, inte varit lika tuffa som på småvägarna.

När jag idag hade "modet" att vika av från Interstate  och välja Old Hwy 30 de två sista milen kändes allt mycket lättare; jag pratade med folk, slapp allt buller och fick se både det fattiga och rika Amerika. Uppeenbarligen har många det knapert i den här regionen  för på tomterna hade man ställt ut  bilar, gräsklippare och andra prylar för försäljning.

Vacker gammal stålbro utanför staden Caldwell i Idaho. Den här bron har jag passerat under tidigare löp.

Jag har tagit in på förmodligen Caldwells sämsta hotell. Det ligger bara några meter från Interstate och jag hör varenda lastbil i mitt rum. Min ytterdörr går inte att låsa men jag har i alla fall tak över huvudet och värme men ingen stol eller bord.

I sista stund undanröjdes en smärre katastro; enda hotellet i Glenns Ferry hade bommat igen. Camping igen om några dagar? Nej, jag lyckades hitta ett airbnb-boende och kan pusta ut.

Dagens distans till Caldwell: 50 km

Keep on running!

Jag står på vågen där normalt lastbilar ska vägas. Jag är en lättviktare men vad tror ni jag och kärran vägde tillsammans?

När allt känns lätt får jag mina infall. Som idag när jag knackade på rutan till en av de många viktstationer som finns längs Interstate.

-Sir, can you check my weight?

Och visst, officer J Power på viktstationen Farwell Bend POE längs Interstate 84 utanför Huntington var med på noterna. Han gav mig grönt ljus och jag kunde springa vidare mot Ontario.

Dessa viktstationer är vanliga längs de större vägarna. Alla lastbilar i kommersiell trafik måste kontrolleras så att den tillåtna vikten inte överskrids. Det är förbjudet att smita undan och gör man det eller ha överlast blir det böter på plats. Man kan undra varför dom inte finns i Sverige.

Jag slapp alltså en "ticket". Detta trots att jag var nyäten på det intilliggande truckstoppet och därmed ganska tung. Men jag rullade ju inte i kommersiell trafik. . .

Det var tredje gången under ett coast to coast jag rullade upp på vågen. De tidigare gångerna blev mätresultaten inte exakta men hur blev det nu? tror ni.

Aj då, där förlorade jag en timma. Min MC-gps ställde om sig snabbt men för klockan i telefonen tog det längre tid. Jag kom från Pacific time (-9 timmar) och springer nu i Mountain time (-8 timmar) fram till en bit in i Nebraska. Sedan återstår Central time (-7 timmar) och Eastern time (-6 timmar).

Långtradarmat på ett truckstopp: kryddiga kycklingbitar, stuvade makaroner, en brödbit och sportdryck. Gott!

Dagens distans Huntington-Ontario, 49 km, var väldigt backig. Nu vilar jag upp på fina Sleep Inn. Vid framkomsten blev det beef brocoli och dubbla risportioner på en Kinarestaurang och sedan en jättebägare med jordgubbsglass på Diary Queen. Ändå kände jag mig inte riktigt mätt . . .

Keep on running!

.

Otroligt vackra vyer i Oregon. Och de blir inte sämre av en Mac-lastbil (Volvo) på Interstate 84. Det är dock bergen som fascinerar.

Vilken är den vackraste staten? brukar amerikaner fråga mig. Oregon eller Utah, brukar jag svara.

Av de 75 milen i Oregon har jag sprungit mest på motorväg. Ja, det kan låta trist. Men vyerna vid sidan av motorvägen uppväger det mesta. Och med en bra ljudbok i öronen slipper jag höra lastbilarnas mullrande när de kämpar sig uppför de enorma backarna (själv hade jag nerförslöpning och medvind hela dagen). Efter Strindbergs "Röda rummet" lyssnar jag nu på Vilhelm Moberg "Din stund på jorden". Chaufförernas uppmuntrande tutningar piggar också upp.

Nu återstår bara en dag innan jag kan bocka av Oregon. Jag har tagit in på ett mycket enkelt motell i Huntington. 80 dollar, billigt? Nja, imorgon bor jag för nästa samma peng på ett lyxhotell i Ontario. Och sen får jag göra hoppet framför delstatsskylten i Idaho. Plötsligt känns det som om jag kommit ett bra stycke på väg.

Keep on running!