"Pojken hade sett ut över staden. Den var tämligen stor och låg präktig mittpå en vid, odlad slätt. Den ägde många hus, som sågo ansenliga och förnäma ut, och på en ås låg ett fast uppmurat slott med två grova torn. Det är kanske kungen och hans män som bor här, hade han sagt". (Ur Nils Holgerssons underbara resa över Sverige, sid 197).

I Amerika blev det ett glädjehopp vid varje ny delstatsgräns. Nu blir det hopp vid landskapsgränserna (länsgränserna).

I Hagaparken möter jag några kanadasgäss och brister ut:

-Gomorgon mina vänner, jag är är på väg till Lappland. Vill ni göra mig sällskap?

-Vi stannar här. Lycka till! nu Tummetott på din långa färd genom Sverige.

Ja, så där gick det (nästan) till när Nils Holgerssonlöpet startade idag. Eftersom jag till skillnad från Nils (Tummetott) inte förstår djurens språk fick jag använda min fantasi. Och nog pratade dom där gässen med mig. . .?

Tidig start och en solig, varm morgon. Resan skulle bli lång och senare övergå till en stekhet dag där jag drack uppemot sex liter och ibland körde torrt. I Amerika brukar jag säga att vätska sällan är några problem, man behöver inte ha med sig så mycket och det finns alltid McDonalds, mackar och bilister som stannar till och erbjuder kallt vatten. Men Uppland är inte Amerika.

Doften från nyponblommorna var underbar, samma med den gula Ryssgubben med sin kryddaktiga lukt. Och vad mycket humlor som surrade överallt. Surrade gjorde också bromsarna. Finns det några mer korkade insekter än just bromsar? Man ser dom på långt håll och före attacken brukar de slå sig ner på joggingvagnens kapell och blir då ett lätt byte. Slog ihjäl några stycken idag, effektivt eftersom dom inte brukar vara så många. Mer irriterande med flugorna. Men myggen brukar man kunna springa ifrån.

-Glöm inte insektssprejen, påminde hustrun strax före start. Nejdå, den amerikanska sprejen är med, säkert med ett innnehåll som länge varit förbjudet i Sverige.

Dofter ja. Det luktade också gott från fälten med nyslaget hö. Tänk, allt det där missar bilisten och kanske också cyklisten. Men vi löpare får insupa allt.

Vad som däremot inte insöps idag i tillräcklig mängd var vätska. Ville inte knacka på i stugorna men en ryttartävling strax utanför Knivsta blev räddningen. Kusarna behövde vatten och även jag fick påfyllning och klarade mig med knapp nöd till Uppsala.

Min dag blev onödigt lång, 75 km, under en av årets varmaste dagar. Lätt medvind gjorde det ännu hetare. Gick visserligen några kortare sträckor men pojken var stark idag. Så här långa dagsdistanser ska jag inte ha- planen var annars att göra en sk bussteve på drygt en mil, dvs ta lokalbuss sista biten till hotellet och imorgon åka tillbaka med bussen där jag slutade.

-Sprungit 75 km idag, skröt jag vid ankomsten till det fina hotellet i Uppsala. Allt arbete upphörde i receptionen, personalen bara gapade. Men hörde jag inte en uppmuntrande kommentar från en av gästerna när jag åkte upp i hissen?

Roddar nu om lite i rutten. Imorgon blir det nog Tierp och inte Tobo samt Upptåget tillbaka och natt nummer två på  fina hotellet där ett stort lagat kvällsmål ingår. Idag var apiten dålig men förhoppningsvis bättre imorgon med kortare distans.

Keep on running!

Tummetott hade träskor men jag väljer joggingskor till min 300-350 mil långa Sverigetur. Ett par Lidlskor, ett par Brooks Adrenaline och ett par lätta Brooks maratonskor ska nu slitas ut. Att ha tre helt olika typer av joggingskor och byta skor minst en gång om dagen, tror jag är ett vinnande koncept.

Keep on running!

Faror lurar överallt. För Tummetott var det Smirre räv. För mig var det helt andra hemskheter som kunde ha stoppat mitt stundande Holgerssonlöp.

Jag brukar skoja om att joggingvagnen är min förtäckta rollator, med den kan jag aldrig snubbla eller slå mig fördärvad. I veckan var det dock allvar, hela löparäventyret var nära att gå om intet.

En olycka kommer sällan ensam, brukar det heta. Min svärdotter var på väg till jobbet och susade fram på sonens nya fina elcykel. Några kvarter bort där jag bor ringer hon chockad:

-Framhjulet har hoppat av, jag ligger på trottoaren, ambulans är på väg, kan någon komma och hämta cykeln?

Dramat slutade relativt lyckligt; bruten handled, skadad armbåge, några stygn i hakan och en veckas sjukskrivning. Men när cykeln skulle transporteras hem till sonen dan därpå var det dags för nästa olycka. Själva transporten gick nog bra- jag sprang med vraket där framhjulet blivit vint och bromsade mot framgaffeln vilket gjorde att löpturen på knappa milen blev tung. Det var först efter leveransen då jag skulle springa hem utan stöd från varken cykel eller joggingvagn helvetet bröt loss.

På en trottoar i Hägersten föll jag handlöst i backen, slog i ena axeln, skrapade upp underarmen, fick en smäll mot låret men bromsade fallet med handen. Inget blod men kraftig smärta och rejält omskakad. Turligt nog hade jag hållit en tygkasse i handen och räddade därmed hand och handled. Är nu helt ok.

Vad som däremot oroat mig under en längre tid är covid-19. Nej, jag varken är eller har varit sjuk, däremot har väntan på den andra sprutan varit svår när allt skjutits fram.  Kommer aldrig det där sms:et från Magnus Thyberg? Starten av Holgerssonlöpet den 19 juni var baserad på att jag i god fått dos 2. Fram till idag fanns det risk för att jag hunnit springa iväg utan att vara fullvaccinerad, alternativt att jag tvingats boka tid i annan region eller i värsta fall avbryta löpet och åka hem. Men så kom evangeliet via Thybergs sms: ”Välkommen att boka dos 2 av covid-19-vaccin”.

Hade tur att bara några timmar senare i Haninge få spruta nummer två i den ”friska” axeln.

-Hm, vad har hänt här, frågade ”stickerskan” och pekade på det stora plåstret på underarmen.

-Jo, jag är gammal långdistanslöpare och råkade . . .  

Slutet gott, allting gott. Det är som i Amerika- allt ordnar sig!

Keep on running!

Den 19 juni startar jag min 350 mil långa resa genom hela Sverige. Jag tar inte lift med en tamgås utan med en babyjogger som ska ledsaga mig under två månader då jag varje dag springer 5-6 mil. Illustration: Lars Klinting (han som skrev och illustrerade barnböckerna om Castor).

Gåsen är otålig och har börjat flaxa med vingarna. Tummetott är också resklar. Snart får du hänga med på en långkörare som kanske blir lite av en geografilektion, förhoppningsvis mer spännande än de du genomled i skolan.

Ja, jag är laddad och väl förberedd. Formen känns också god men allt kan naturligtvis hända. "Tajmat och klart, in i minsta detalj" skulle Sickan ha sagt. I stort sett varenda hotell, vandrarhem och campingstuga är bokade, allt avbokningsbart dessbättre. Jag  vet var jag får pinas och svälta, var jag får kämpa i backarna, var sträckorna med bara miltals med skog finns men jag vet också var lyxhotellen ligger och har glömt campingstugorna där jag får slåss mot myggen.

"Gå upp och pröva dina vingar", nynnar jag i kapp med Lasse Dahlquist. Snart lyfter gåsen.

Rutten i mycket grova drag. Start och mål i Stockholm, vänder söderut i Piteå och norrut i Osby. Östersund passerar jag inte utan det blir över Hammarstrand och det blir inte många km på vajervägarna längs norrlandskusten. Risk att jag missar Gotland (går inte att ta sig fram och tillbaka samma dag).

Keep on flying!

Teckningen är från Rullatorloppet 2019 i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Stan ville synliggöra äldre personer med olika gånghjälpmedel för att skapa en åldersvänligare stad som är lätt att ta sig fram i. Tyvärr kunde jag inte ställa upp i detta 600- meterslopp med min förtäckta rullator (babyjogger) eftersom jag inte var bosatt i Göteborg.

Vågar du anta utmaningen- spring längre än jag under juli månad! Alla som slår 73-åringen vinner en halv liter hemgjord lingondricka.

"Tävlingen" är öppen för alla i Sverige, motionärer som ultraelit. Det är den sammalagda löpta sträckan under juli som räknas. Ingen anmälan krävs, du kan i efterhand rapportera in resultatet. Jag är enväldig domare.

I juli startar också FB-utmaningen Spring tills du stupar. Där behöver du bara springa ca 50 mil under månaden vilket motsvarar 11 mil/veckan. Kanske finns min överman eller kvinna i den gruppen?  Självklart kommer jag att delta i STDS, där är alla som klarar distansen är "vinnare". Någon lingondricka får dom dock inte.

Keep on running!

Löparvagnen utanför Elgiganten på Kungsgatan är lastad med en 15 kilo tung mikrovågsugn. En enklare, snabbare, roligare, billigare, miljövänligare och hälsosammare hemtransport än denna finns nog inte. Vi med joggingvagn behöver ingen bil och knappt heller allmänna färdmedel. Mikron som byttes ut hade tvärdött efter 30 års dagligt användande. Mycket men föraren av kärran håller fortfarande efter 40 år.

Keep on running!

Idag hård vind och ösregn. Då är det bekvämt att söka sig till gymmets värme. Fast på löpbandet blev jag mer blöt än om jag sprungit utomhus.

Nu i pandemitider springer jag nästan aldrig inne på gymmet, för riskabelt. Däremot fortgår artrosträningen som tidigare (styrketräning för benen sittande i några redskap) men då på tider med få besökare. Idag gjordes dock ett undantag och med tanke på det mediokra testloppet i förra veckan (5 km på 26,20, 5,15 min/km) skulle det nu tas i.

Hur fort kan jag springa 5 km på? Svaret fick jag 23 minuter och 3 sekunder senare. Mitt tempo blev alltså 4:37 min/km. Den tiden hade jag varit mycket nöjd med om det gällt parkrunbanan i Hagaparken. Dessutom var det inget maxlopp, hade nog lite mera att ge. Men som sagt, det fanns några men:

* Det går i regel fortare att springa på band än utomhus

* Lutningen på bandet var 0 %

* Jag fuskade med att ibland hålla mig i bygeln

Det hela var en svettig men ganska skön historia. Löpartröjan och kortbyxorna var plaskblöta och när jag klev av bandet dök tankarna upp om att snart putsa tiden. Och är det möjligt att göra 45 minuter på milen? På band naturligtvis.

Keep on running!

Precis i mål efter att ha sprungit Haga Parkrun 5 km utom tävlan. Tiden blev 26.20 vilket motsvarar 5.15 min/km. Ska det bli möjligt att gå under 5 min/km under tävlingsförhållanden?

Utålligheten är fortsatt god. Däremot är det sämre med snabbheten- först till hösten kan det bli aktuellt att springa något maraton- eller halvmaratonlopp. 

Idag genomförde jag ett testlopp på parkrunbanan i Hagaparken. Jag visste att tiden skulle bli dålig så mina 26.20 blev ingen besvikelse. Jag har åldersrekordet på denna bana i M70 (22.29) men det var för 2,5 år sedan. Att gå under 25 minuter får nu bli målet när Park Run förhoppningsvis öppnar i juni. 

Att uthålligheten består är kanske inte så konstigt. Jag springer fortfarande mycket och snittet hittills i år ligger på 16 mil/veckan. Det är mer än normalt och att det blivit så mycket beror främst på att jag gick in för att "vinna" februaris uthållighetsprov "Springs tills du stupar" och också på Kalmarlöpet. Händer inget oförutsätt blir 2021 ett mycket bra mängdår, jag har ju Holgerssonlöpet på gång i sommar där veckomängderna kommer att ligga på 35-40 mil.

När jag säger att uthålligheten är bra är det ändå lite av av en schimär. Styrkan sitter mera i huvudet än i benen, tror jag. Jag kan säkert hålla på att mala veckoviss med över 5 mil per dag under sk äventyrslöp, men det går inte snabbt och jag gör många småstopp.

Att ha mängden i benen är naturligtvis en stor fördel. Framåt höstkanten, efter Holgerssonlöpet, hoppas jag kunna träna upp snabbheten och "våga" ställa upp i något långlopp. Just nu känner jag mig väldigt osäker och att göra en mara under 4 timmar kan bli svårt (senaste i Malga 2019 gick på 3.52).

När jag nu övergett planerna på ett USA-löp i år blir det stora målet ett coast to coast nästa år. Och året därpå, 2023, blir det Boston Marathon. Då kommer jag att vara yngst i M75. Senast det begav sig i Boston var jag också yngst i ålderklassen (M70) och det slutade med en fjärdeplats. 

Just nu pågår ruttplanering inför Nils Holgerssonlöpet, som startar den 19 juni. Målet är att springa i Sveriges alla 25 ladskap och sträckan kommer att bli ca 350 mil.

Keep on running!