Doris Wiest är ägare till järnaffären i Brule som hon ensam skött i 13 år. Här har jag tittat in flera gånger och köpt en Snickers. Observera plånboken och min Snickers på disken!

I Brule, Nebraska, bor enligt vägskylten 331 personer. Det skulle kunna ge underlag för en liten restaurang. Men en sådan finns inte längre, däremot en bank- och en järnaffär!

Doris Wiest nickar igenkännande när jag går in i hennes affär. En liten kille, kanske 7 år, sitter på huk och plockar storögt bland godsakerna nedanför disken. Till sist har han bestämt sig, lägger upp godiset och en dollarsedel och några småmynt. Doris ler moderligt, säger att pengarna inte räcker och plockar bort någon vara.

Jag känner igen mig själv i den lille pojken. Precis så där gjorde jag också i gottaffären på Radiotorget i Järnbrott. Är på väg att rycka in och betala vad som fattas men hejdar mig i sista stund. Efteråt förstår jag att pojken är flitig besökare i järnaffären.

Här har jag ätit men stängt sedan länge.

Den ena kunden efter den andra kommer in, ofta lantbrukare. Jag slår mig i slang med dem, skojar om  "The good old days" i Brul då både caféet i skolan var igång. Var det tio år sedan caféet  försvann? Jo, något sådant var det nog, enas vi om. Utanför har en liten grupp samlats och alla tittar intresserat på vagnen.

Eftersom löpdagen varit lång och cafeet nerlagt gör jag en avstickare ner till motorvägen och Conocos mack med namnet Kvickstop. Nu ska jag avslöja en hemlighet: pasword till deras wifi är snickers!

Avslutar med att lägga ut en länk till Youtube om mina tidigare bekymmer med tornados, hagelstormar, ösregn med mera. För "filmen" står min bror Jan.

Imorgon kommer något särskilt att inträffa. Ledtråd: det har med geografi att göra. Vad kan det vara?

Dagens distans: 53 km

Keep on running!

En av flera vackra väggmålningar i Chappell, en stad i Nebraska med cirka tusen invånare. Här finns inget motell men jag har fått logi på ett airbnb, där en annan coast to coast-löpare bodde 2021 (Michael Wilson). Värdinnan ringde honom- jodå, Mike kände till mig.

Att springa nattetid är inte att rekommendera. Igår inträffade en av de läskigaste saker jag upplevt under ett coast to coast; var 10 cm från att trampa på en jättelik orm som intagit huggställning.

Gårdagens rekordlöp tog sin tid och det hann bli mörkt innan jag nådde staden Sidney. På vägrenen strax utanför stan låg en svart stor orm (för mig okänd art). Såg att den rörde sig och när jag var nära att trampa på den reste den sig och verkade förbereda ett hugg. Lyckades hoppa över den och när jag tog fram kameran var den borta. Puh!

Minnet från en annan otäck händelse bara någon mil därifrån dök upp i huvudet- en tornado 2016 i Potter. Jag och ett antal invånare i det lilla samhället tvingades söka skydd i en källare i en kyrka. Då var det dagtid och jag var tillsammans med andra och var inte panikslagen.

Potter 2016, flyr från en tornado.

Potter och samma plats 2023, lugna gatan.

Idag inga otäckheter, tvärtom. Värmen har kommit åter, igår  33 grader, idag 31 och det går åt ganska mycket vätska, ca 7 liter Gatorade och vatten. Är lite försiktig och sköljer munnen varje gång jag klunkar i mig sportdrycken.

Vad är det för likhet mellan denna krabat och mig? Jo, vi är båda långsamma och hårdhudade!

Dagens distans: 59 km

Keep on running!

Närmar mig Potter, NE. Nu börjar silorna dyka upp och det är roligt att ta sikte på dem. Från ett litet streck i fjärran fram till silon kan det vara minst 5 km.

Dagens text måste tyvärr utgå eftersom jag råkade knappa bort inlägget och timmen är sen. Allt väl och jag har nått Sidney, NE efter ett distansrekord på 66 km.

Keep on running!

Bushnell var ett av de första samhällena längs hwy 30. Storhetstiden var på 1950-talet då man hade flera butiker, idag är alla borta. Men ett postkontor, frivillig brandkår och ett kommunalkontor finns.

Bushnell i Nebraska är en spökstad. Här bor enligt vägskylten 124 invånare. I samhället såg jag först inte en enda levande varelse. Det enda levande som fanns slog jag snabbt ihjäl- en mygga inne på postkontoret!

Jag har lite förkärlek till den här typen av orter. Bushnell ligger cirka 15 km från gränsen till Wyoming, old hwy 30 och järnvägen går tätt intill. Man får en känsla av att här måste finnas något, t ex ett café, en affär eller liknande men besökaren blir besviken. Här finns absolut ingenting.

 Jag har besökt Bushnell ett par gånger tidigare och då var det mera liv och rörelse. 2018 fick jag en kall Cola inne på kommunalkontoret och 2016 träffade jag ägaren till en loppisbutik, Mark Johnson.

Mark Johnson 2023 på sin Harley Davidson.

Mark Johnson 2016 i sin thrift store.

När jag sitter utanför postkontoret på den hårda cementen och äter några smörgåsar kommer en motorcykel mot mig.

-The Swedish man? frågar en skäggig äldre man på mc:n.

Det är Mark! Han har känt igen kärran. Och han minns mycket väl när jag var inne i hans ”thrift store”. Nu var han ute på en liten söndagsutflykt men sin välputsade Harley Davidson. Butiken hade han lagt ner för några år sedan. Mark har bott 25 år i Bushnell och berättade att man snart kanske måste byta ut skylten nere vid vägen, det sker en viss inflyttning, bl a från närbelägna Colorado.

Möter Mark med fru lite senare, då i en pickup, utanför den lilla staden Kimball dit jag nu tagit mig.

-You have made my day, säger han och trycker hårt min hand. Han ger mig en broschyr som berättar lite om området.

Helt klart betyder de här återseendena mycket, både för mig och andra. Att springa i sina gamla fotspår är en bra idé.

Några unga killar åkte runt i samhället på en fyrhjuling. De berättade att de bara var på besök över helgen i Bushnell, bodde på annan ort.

Vattentornet i Bushnell.

Dagens distans 41 km

Veckans distans 342 km

Keep on running!

Vi gillar varandra, jag och alla djuren. När de ser mig och löparvagnen springer de med mig längs staketen.

Alla är nyfikna på mig. Inte bara människorna utan främst djuren. De blir alldeles tokiga och kommer springande mot mig när de ser babyjoggern på långt håll.

Ja nog är det stor skillnad mellan Amerika och Sverige på hur djuren beter sig mot mig. Hemma reagerar de inte när de ser en joggare på vägen, de är vana. Men i USA har korna, hästarna, hundarna och de vilda djuren aldrig sett en löpare. Tänk bara på vildhästarna som kom springande mot mig!

Jag har fått fart på stora kobesättningar, kanske 50 djur, som närmast blir hysteriska (av glädje?) och kan följa mig långa sträckor. För att inte tala om hundar, jag har haft hundar som följt mig flera kilometer innan de vikt av och sprungit hem. För det mesta väldigt trevligt; jag är inte rädd för djuren och de är mina vänner.

Idag var kanske en av mina bästa dagar- lätt utför och medvind, flera matstopp och för första gången på länge kunde jag lämna Interstate och ha småvägarna för mig själv. Börjar jag kanske känna av de positiva effekterna av höghöjdsträningen nu när jag kommit ner på lite lägre höjder? Ja, idag var jag riktigt stark!

Är nu i Pine Bluffs (1 100 invånare) och har tagit in på det enda motellet, ett dyrt och lyxigt boende. Att man kan ta ut rövarpriser beror bl a på oljeletning och rodeo.Tittade in på restaurangen utanför hoitellet men vände i dörren- fruktansvärt skrål  och berusade människor. För mig är det bästa med Pine Bluffs att nu är det slut med Wyoming- det är bara ett stenkast till Nebraskagränsen. Och Nebraska är en av mina favoritstater. Äntligen blir det också slut med att springa på motorväg.

I Nebraska kommer jag att vara i cirka två veckor. HÄR rutten i denna delstat.

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

Köpte idag ett par Brooks Adrenaline i Cheyenne. Slogs av hur okunning personalen var i denna specialbutik.

Tiden är inne för att börja byta ut mina nedslitna löparskor. I Amerika får jag ofta rabatt och ibland skorna gratis. Men inte idag.

Häromdagen stegade jag in i en vanlig skoaffär i Laramie (stan saknar löparbutik). Dom hade skorna jag sökte och också till ett ganska bra pris. Personalen var dock fullständigt ointresserad av vad jag höll på med, ställde inte ens en fråga trots att jag körde in vagnen som har en skylt med texten  COAST to COAST. I förbigående "råkade" jag visst säga att det här var mitt åttonde löp och att detta var mitt tredje besök i Laramie.

-Can you give me a better price? frågade jag.

Nä, det hade dom inte mandat att ge, bara butikschefen. Så jag bad att han skulle kontaktas. Det tisslades och tasslades inne på lagret, men chefen kom aldrig ut och beskedet var fortsatt nej, Då blev det inget köp.

Lite senare frågade jag en ortsbo om det ansågs oartigt att pruta och om prutning kanske inte alls förekom i stan.  Nej, så var det inte och det var helt ok att pruta.

Eftersom  skoköpet brådskade gjorde jag ett nytt försök i Cheyenne, nu utan att säga vad jag höll på med. Snabbt avslöjades att personalen inte verkade veta så mycket om skor. Det hela höll på att sluta i katastrof, upptäckte i sista stund att jag köpt en annan modell av Brooks, inte Adrenaline. I det läget var alla planer på att pruta borta. Jag tog skorna för 111 dollar och lämnade butiken snabbt.

Dagens distans: 54 km

Keep on running!

Skylten bakom mig anger 8 640 feet vilket motsvarar 2 633 meter. Högre än så kommer jag inte på detta coast to coast.

Jag springer i ren ödmark. Gillar egentligen inte det och det ska bli skönt att om några dagar komma in i Nebraska.

I Wyoming är det ofta minst tio mil mellan städerna och i regel väldigt backigt. Det sliter, särskilt som jag får svårt att få till några bra luncher. Att sitta  vid vägkanaten och äta smörgåsar och annat från hotellfrukosten ger ingen bra återhämtning. Det har dessutom varit regning och kallt vilket gjort att Wyomning denna gång blivit extra besvärligt.

Mitt airbnb-boende ligger väldigt isolerat mitt mellan Laramie och Cheyenne.

Dagens distans:57 km

Keep on running!

Man kanske skulle stanna kvar i Laramie, WY, och bli en springande cowboy? Här har en cowboy hög status och hotellets lösenord till deras wifi var just cowboys! Tror ni jag bytte löparkepsen mot hatten?

Idag säger jag grattis till Alice 86. Denna otroligt pigga kvinna med sitt smittande leende träffade jag på Walmart i Laramie. Nej, hon var inte kund, hon var anställd!

-Säg inte till någon att jag fyller år imorgon, skojade Alice, som jobbat cirka 15 år på det stora Wallmart-varuhuset i Laramie och vars pappa kom från Danmark.. Sedan gick hon till varuhusets ATM-maskin och tog ut en massa dollarsedlar som motsvarade mer än en halv dagslön. Jag tackade nej men Alice insisterade att jag var värd pengarna. Både du och jag inspirerar den yngre generationen, tyckte hon.

Idag var det shopping och lite lyxliv. Kände mig så glad och fri, behövde bara springa lite drygt 30 km inne i Laramie för att ta igen gårdagens Steve. Laramie med sina 30 000 invånare är pärlan bland Wyomings få städer. Här finns universitet, en levande stadskärna med många vackra gamla  byggnader. Det är fjärde gången jag besöker staden och hjärtat klappar lite extra här.

Downtown Laramie.

Vad tror ni den här byggnaden används till? Den ligger granne med rådhuset och universitet och är alldeles nyuppförd.

Efter Alices generösa gåva gick luffaren till en finrestaurang och beställde biffstek med en massa potatismos. Tyvärr ingen Coke men Pepsi.

Allt verkade gå min väg. Kanske skulle slå ner sina bopålar ändå här i Laramie? tänkte jag upprymt. Då hör jag några kvinnor ropa till mig. De rusar ur sin bil, kramar mig och fotograferar. De hade sett skylten på kärran, googlat och funnit mig "intressant".

Angela Bowlds och Tammy Candelaria. Angela jobbar som jurist och hjälper barn som begått brott eller hamnat snett i livet och Tammy jobbar på US Post Service. I Sverige vill vi sänka straffåldern för unga, i Amerika är man inte inne på den linjen. I Amerika har man brev- och paketutlömning sju dagar i veckan, dyrt men inget konstigt, tyckte Tammy. Postverket lånar pengar och frimärkena täcker inte kostnaderna. Snar konkurs?

Luffaren blev uppgraderad och fick en egen jacuzzi på rummet. Skönt för trätta muskler men jag kände mig lite fånig. Verkar som jag behöver äta upp mig lite.

En speciell sak händer i morgon. Vad kan det vara?

Keep on running!