Matserveringen på baren Bulldog Roadhouse i Bradshaw (250 invånare), NE, skulle börja först om två timmar. Jag var i stort behov av mat, kunde inte vänta. Då kom servitrisen på en strålande idé. . .

Att ta från dom fattiga och ge till dom rika. Ja, lite så kändes det när jag idag åt upp en servitris medhavda lunchlåda. Eftersom baren inte hade något mer än flytande varor att erbjuda tyckte hon att jag kunde få hennes biff stroganoff!

Hörde jag rätt? Jo, hon sa faktiskt så.

-Men då får du ju ingen mat själv förrän om två timmar då köket öppnar . . . ?

-Det gör  inget. Du har större behov av maten.

Vid sidan av mitt bord satt en 70-årig man och frenetiskt skakade saltkaret ner i sin öl. Själv började jag också salta min välsmakande biff stroganoff. Alltid bra att ersätta salt när man svettas.

-Är det för  värmen du tar saltet? frågade jag. Det var det.

Och så var konversationen igång. Mannen berättade att det fanns svenskar i släkten på hans frus sida. Bra folk.  Själv hade en gång i tiden ägnat sig åt löpning men knäna hade satt stopp. Just det där med skadade knän har jag hört från mängder av amerikaner. Det är så jag börjar undra om USA är det land i världen med sämst knän. Jag har däremot aldrig hört någon som försökt göra något åt saken.

När jag skulle betala sa servitrisen:

-Du behöver bara betala för kaffet och colan, jag bjuder på maten.

Sådan genorositet kunde bara återgälda med rundlig dricks! Efter det gick de återstående två milen till grannstaden York synnerligen lätt. Nåja, några punkteringar hann det bli.

När jag springer längs den glest trafikerade landsvägen ser jag ett hjälmförett huvud sticka upp i vägdiket. Huvudert rör sig upp och ner och jag hör ett mullrande ljud. Det visar sig vara en liten knatte som är ute och åker på en mini mc. Att åka mc eller fyrhjuling bara för näöes skull är vanligt.

Elvaårige Grayson på en mc mellan majsåkern och landsvägen. Han berättade att fordonet nog kunde komma upp i 60 km/tim (40miles/hr) men så fort vågade han inte köra. För att köra på landsvägen måste han ha fyllt 16 år.

Och så dagensb bilfråga. Vad kan det vara fför märke på den här gamla bärgningsbilen som stod parkerad i Bradshaw?

Dagens distans till York: 48 km

Keep on running!

Med ett nytt simkort fick personalen i T-mobiles affär i Grand Island min telefon att fungera. Jag har varit utan telefon i tre veckor. För att fixa allt krävdes flera besök i diverse affärer samt ett antal extra mils löpning.

Äntligen fungerar min telefon igen! Därmed försvann det största orosmoment under detta coast to coast.

Är det inte konstigt att de tekniska prylarna som ska hjälpa dig istället stjälper dig? Kroppen däremot har fungerat oklanderligt och det var inte helt givet. Telefonen däremot har varit ett ständigt problem.

Det började med att min medhavda iphone slutade ladda. I Idaho köpte jag därför en ny och problemet var ur världen. Men i Wyoming gjorde jag en dumhet; tog ut simkortet, satte tillbaka det fel och kortet fastnade inne i telefonen. Försökte då peta ut det (skadade det antagligen), uppsökte telebutik som fick ut kortet. Och då det sattes in igen visade telefonen "Inget SIM". Levde länge i tron att det berodde på att T-mobile inte hade någon täckning i Wyoming och Nebraska (delvis sant). Nytt besök i telebutik i Cheyenne, WY.

-Inget fel på simkortet, det är ett hårdvarufel och det kan inte vi åtgärda, sa man hos T-mobile.

Nu började situationen bli smått desperat, en reparatör måste uppsökas. Och sådana är det ont om i småstäderna.

-Vi kan inte laga den, sa man i Ogallalla. Du måste till en auktoriserad Appel-verkstad.

Två sådana finns i Nebraska. Jag fick en vänlig privatperson att köra många mil för att lämna in telefonen i Kearney.

-Inget hårdvarufel, troligen simkortet, sa man på den auktoriserade verkstaden.

Tillbaks på ruta ett men kanske ändå lite närmare lösningen. I Grand Island, som jag passerade idag, fanns en T-mobileafär.

-Byt ut simkortet, sa jag smått desperat efter att ha fått springa 20 km exxtra denna stekheta dag.

Det gjorde man och vips- telefonen fungerar! Det var nästan så att jag kastade mig runt halsen på personalen. Och här var man uppriktigt ärlig.

-T-mobile har dålig eller ingen täckning i Wyoming och Nebraska. Men när du kommit in i Iowa och hela vägen fram till New York kommer allt att fungera perfekt.

Glass, här i form av isglass, är utmärkt löparmat. Denna bytta kostade drygt en dollar. Smakade extra bra eftersom jag är aktieägare i butikskedjan.

På en begravningsplats långt ute på landsbygden kunde jag svalka mitt huvud under en tappkran.

Ja, dagen var som sagt stekhet, 31 grader samtidigt som luftfuktigheten troligen var mycket hög. För första gången blev tröja och byxor dyblöta. Då gäller det att se upp- drack kopiösa mängder vatten och sportdryck, bytte tröja och smorde med vaselin för att undvika skasår. Vätskeförbrukningen var så stor att flaskorna tog slut på löpande band och ded sista två milen fick knacka dörr för att få vatten.

Och så en fråga till er som har erfarenhet av solglasögon. Är dyra glasögon hållbarare än billiga? Jag är nu inne på tredje paret som kostat 2-15 dollar. I en friluftsbutik kostade glasögonen från 25 dollar och uppåt.

Dagens distans till Aurora: 58 km

Keep on running!

Det hann bli mörkt innan jag efter 72 km löpning nådde hotellet i Grand Island, NE.

Genvägar behöver inte vara senvägar. Men det var nervöst att lämna trygga Hwy 30 och bege sig ut på "dirt roads". Här ute mötte jag polisen och jag tror inte det var någon tillfällighet. En luffare vill man hålla koll på.

Först trodde jag att distansen skulle vara omöjlig Men ju längre dagen led desto starkare blev jag. Och när jag vid 22-tiden äntligen var framme visade klockan 72 km- nytt distansrekord!

Klockan påstod också att jag förbrukat 4 149 kalorier. Medelpulsen var också något högre än normalt- 100. Kanske inte konstigt för idag gick det undan med mina mått mätt. På pappreret svåra dagar visar sig ofta inte vara så svåra.

Keep on running!

Tillsammans med Sweede Striders, en löpargrupp i Gothenburg med ungdomar från 7-17 år, som under sommaren träffas fyra gånger i veckan klockan 07.15 (!) för att träna löpning och springa en runda på 5 km. Blev hedrad med klubbens egen tröja.

I Amerika ser jag inga joggare. Men i Gothenburg fanns dom!

Ja, löparintresset är fantastiskt stort i denna stad, hade ingen aning om detta trots alla besök. I 40 år har Steve Reves tränat ungdomar och den nye coachen heter nu Tony Neels. Jag fick vara med på en av deras tidiga morgonträningar och gladdes särskilt åt att flickorna var i majoritet. Fick intrycket att träningen var ganska tävlingsinriktad. Först in i mål var just två flickor och hörde tränaren säga "dom dä rär väldigt duktiga".

17-årige Parker är en av många snabba löpare i Sweede Striders.

Själv hängde jag med äldste killen i gruppen, Parker. Ja, kanske inte direkt hängde med, Parker fick slå av på takten när han sprang med en 75-åring. Han var med i skollaget som i år för första gången vann State Championchip i cross country, 5 km. Stor ära för skolan och också för Gothenburg.

Joe Herndon gav mig en Steve. Han hjälpte också med att åka iväg med min telefon till en auktoriserad Appelreparatör. Tyvärr  är telefonen fortsatt trasig men nu vet jag vad som är fel (simkortet måste bytas). Joes anfäder kom till Amerika så tidigt som 1642.

Rekorddistans idag: 67 km. Tyvärr ännu längre imorgon.

Keep on running!

Ett koltåg passerar en obevakad järnvägsövergång öster om Gothenburg i Nebraska. Det finns ca 100 000 sådana här livsfarliga korsningar i Amerika och 30 000 med bommar, även de farliga. Planskilda korsningar är sällsynta. Säkerheten är mycket sämre här än i Europa och pressen på de vinstrika tågbolagen är närmast obefintlig.

I Amerika tutar godstågen dag som natt. Tågtrafiken är i stora stycken livsfarlig, miljöovänlig och folk far illa. Men ingen verkar bry sig.

Det var visserligen jänvägen som bidrog till välståndet i Amerika. Men idag är tågtrafiken inget att skryta med. Jämfört med Europa är den på efterkälken. Och någon persontrafik utanför de stora städerna förekommer knappt.

Först tutandet- två långa signaler och en kort i varenda korsning, även där det finns bommar. Varför? För säkerheten såger tågbolagen och myndigheterna. Har du hört några tåg tuta i Sverige? Nej, dom behöver inte tuta eftersom vi byggt bort de flesta korsningar, dock långt ifrån alla. Och här har vi strängare regler kring buller, säkerhet mm och det mesta sker i statens regi. Våra lokförare är inte stendöva.

I Amerika är tågbolagen privata, de ägeer också rälsen men korsningarna slipper de betala för. Bolagen är mycket vinstrika- jätten South Pasific gjorde ifjol en vinst på 23 miljarder dollar vilket motsvarar en bruttovinst på över 20 procent.

Jag har pratat med många amerikaner om de här frågorna. Ingen verkar ha förstått att järnvägsbolagen tjänar storkovan, är tämligen ointresserade av säkerhet och miljö. Det är diesellok som gäller, från koltransporterna ryker det koldamm och tutandet gör folk sjuka. Vagnarna är nerklottrade och tågen ser ut som skrutt.

-Vi störs inte av tutandet, säger nio av tio amerikaner.

Detta är naturligtvis inte sant. Det är vetenskapligt bevisat att t ex trafikbuller och även ljud du inte uppfattar som skadligt är hälsofarligt. Sömnsvårigheter, högt blodtryck, hjärtproblem med mera kan bli följden. Nej, här har Amerika mycket att jobba på!

Keep on running!

Ett glädjehopp när jag springer in i Gothenburg. HÄR kan du se en film som min bror Jan gjort om Gothenburg.

Äntligen Gothenburg! Detta var mitt åttonde besök i denna lilla stad mitt i Nebraska med cirka 3 500 invånare. Nu också halvvägs till målet i New York City.

Fast det där med åttonde stämmer inte riktigt. En gång var jag i Nebraska bara för att springa en halvmara tillsammans med två av mina döttrar och för att köpa en ny Babyjogger för kommande äventyr. Kunde inte låta bli att även den gången besöka Gothenburg.

Vad roligt att träffas igen. Tillsammans med Diana och Terry på deras restaurang i Gothenburg.

Alla som läst bloggen vet säkert att jag är född i det ”riktiga” Gothenburg i Sverige, det vill säga Göteborg. Första gången, 2007, var det en ren tillfällighet att jag stannade till i Gothenburg, en stad  som grundats av en svensk. Men att jag återkommit gång på gång hänger samman med att jag träffade paret Diana Rah Unterseher och Terry Jessen. De tog mig under sitt beskydd, hjälpte mig med en mängd saker, inte minst med att ordna diverse motellrabatter (Terry äger ett antal motell i Wyoming och Nebraska).

-Tänk om ni inte stannat mig den där gången 2007 utanför Lewellen och frågat vad jag höll på med. Då hade vi inte suttit här och ätit tillsammans, sa jag vid dagens träff med paret.

Det som Terry noterade redan första gången var att jag drack så mycket Coca Cola och åt som en häst. Dom takterna kunde jag visa upp även idag. . .

Petersons gamla . . .

och nya butik.

Den stora händelsen i Gothenburg under mina fyra års bortavaro är att livsmedelsbutiken Petersons Supermarket, The friendly store, flyttat till andra sidan järnvägen men nu dessvärre inte längre har något svenskklingande namn. Sedan noterade jag att koltågen blivit något färre och att containertågen verkar ha ökat. Glädjande! Och så fick jag höra att ett stort företag inom jordbrukssektorn är på väg att etablera sig i Gothenburg. Så lever lever vidare. Kanske dags att göra ett återbesök om några år och kolla läget?

-Ja, men du har ju alltid sagt att detta är sista gången, skrattade Diana.

Dagens disstans: 45 km

Keep on running!

Fick precis höra att mitt problem med att få övernattning idag är löst. Goda vänner i Gothenburg hjälper mig. De kommer ut och hämtar mig när jag sprungit till North Platte, kör mig till Gothenburg där ett Comfort Suit väntar. Bilåkandeet tar jag igen imorgon. Är oerhört lättad.

David gave mig en Steve till Gothenburg. Men det är först på lördag jag på riktigt springer in i "min hemstad". David leder ombyggnadsarbetena på Comforts Suites som vattenskadats svårt och nu renoveras. Bara jag och några byggjobbare bor på hotellet som egentligen är stängt.

Dagens distans: 42 km

Keep on running!

Miss Rodeo Nebraska, Rebel Sjeklocha, lockar storpublik. Tyvärr bidrar hon också till att  motellen är utsålda.

Rodeo är för mig liktydigt med problem. Det innebär fullbokade motell och skyhöga priser. Just nu sitter jag i en rävsax- ska jag betala 4 000-5 000 kr för en hotellnatt?

Det är lite lugnet före stormen. Jag har tagit in på ett av de sämsta motell jag bott på, Park Motel i Sutherland (1 300 invånare). Men jag ska inte klaga, rummet kostade bara 69 dollar och en natt överlever jag. Problemet är morgondagens boende i staden North Platte några mil österut. Där startar imorgon en stor musikfestival och rodeo, Nebraskaland Days. Alla motellrum är slutsålda och priserna har femfaldidgats.

Vancy Lemmert, 70 år, har tillsammans med sin make drivit Park Motel i 25 år. Hon vill nu sälja och gå i pension men motellet är slitet och är svårsålt. Jag har bott här flera gånger och hon kände igen mig direkt.

Det bär mig emot att betala kanske 5 000 kr för ett rum. Och campa vill jag undvika. Att springa de nio milen till Gothenburg klarar jag inte. Osäkert läge men jag har kanske en lösning på gång . . .

En mindre feedyard väster om Paxton, Nebraska.

Till listan ord jag inte vill höra kan  också läggas detour (omväg), några skyltar med den texten har dykt upp men omvägarna har hittills varit beskedliga. Feedyards (anläggningar för att snabbt föda upp kor till slakt) är inget fult ord. Men kohagarna stinker- i Nebraska finns mängder av feedyards och det luktar koskit längs vägarna.

Dagens distans 56 km

Keep on running!