Skylten är uppe fortfarande men sista bilen såldes 2020. Fyra generationer hann det bli innan Howard Motors i New Philadelphia, ett samhälle med några hus ute på landsbygden, las ner.

2023 Nu bor bara Vicky och John, 76, kvar. Vicky gladdes över mitt besök och berättade att hon och maken varje dag försöker promenera några miles. Tyvärr har John drabbats av Alzheimer och det går snabbt utför.

2019 Sonen Jonathan då 42 år samt John och Vicky. John var politiskt engagerad och stark Trumpmotståndare.

2018 Jonathan, John och Vicky.

2014 Jonathan och John.

Några bockar med skylten No Trespassing blockerar infarten till den nerlagda bensinstationen där bilhandlaren Howard Motors huserat sedan 30-talet. Cokeautomaten fungerar inte längre, en tejpremsa är klistrad över myntinkastet. Jag anar att firman, som drivits i fyra generationer, nu defintivt har upphört.

Varje gång jag passerat här har jag stannat till och pratat med bilhandlarfamiljen. De har varit mycket intresserade av politik och inte minst det svenska välffärdssystemet. De har visat mig sitt lilla bilmuseum, jag har fått sitta där inne och äta och vi har haft trevligt ihop.

När jag nu kommer för fjärde gången är det kusligt öde. Ingen svarar när jag ringer numret på skylten. Lever de eller har de flyttat? Då kommer plötsligt postbilen förbi. Innan kvinnan i bilen svarar på mina frågor vill hon veta vad jag är för figur. Hon lovar att framföra min hälsning och efter tio minuter kommer paret vandrande över gräsmattan.

Vicky ser precis ut som förr men John i solglasögon verkar ha tappat stinget. Han tar dock i hand, skiner upp kort, och jag får veta att han drabbats av Alzheimer. Under tiden vi samtalar i skuggan under taket till den gamla macken tar John mig i hand flera gånger. Det är ett sätt för honom att visa att han gillar någon, får jag förklarat.

Det är med blandade känslor jag springer vidare denna stekheta dag. I nästa samhälle blir jag också igenkänd och även i nästa . . .

++

Dagens löpning Canton-Pekin blev också en het historia. Lite lättare gick det när svensken Björn Paulsson kom ut med Gatorade och Cola till mig. Troligen kommer vi att träffas imorgon. Trevligt!

Mina krafter sitter i benen, inte i armarna. Men idag fick jag försäka använda den lilla kraft som fortfarande finns kvar i armarna- hjälpte ett ungt par att baxa upp ett kylskåp som fallit av från deras pickup.

Jaelynn Jones och Dalton Yurkovich var på väg hem till staden Cuba med ett kylskåp de köpt i Pekin. Jag fick hjälpa dem att lyfta upp skåpet som fallit av deras bil. När de hörde att jag hade rekordet i antal löp över Amerika ville de bli fotograferade tillsammans med mig.

HÄR min rutt genom Illinois.

Dagens distans till Pekin, IL: 49 km

Keep on running!

Dagens blogginlägg mycket kort på grund av tidsbrist.

Rekordvärme (35 grader), nästan rekorddistans (70 km) och rekordstort vätskeintag (9 liter). Anlände sent Canton men inte knäckt.

Keep on running!

Sliten bar i det lilla samhället Tennessee (100 invånare) där jag som vanligt släckte törsten, inte med öl utan med Pepsi. Under tiden hängde kläderna på tork utanför. Ingen mer än alkholisten och en och annan kontinentlöparen skulle glädjas vid detta trista ställe. Här blev jag också igenkänd!

I stora drag har jag hittills sprungit samma rutt som tidigare år. Trist? Nej absolut inte!

Jag blir igenkänd i en massa små samhällen. Folk kommer fram och pratar, minns mig, undrar vilket år jag senast var här, vi skrattar och försöker minnas. Ibland klickar jag upp min blogg och visar bilder på dom själva. Man frågar om jag kommer tillbaka nästa år.

-See you next year, säger jag och springer sorglöst vidare.

Om inte detta är friheten så vad är då frihet? Lyssnade häromdagen på Filosofiska rummet i SR. Avsnittet handlade om "arbetsplatsens diktatur"- företaget bestämmer när du ska jobba och när du har fritid. Arbetsuppgifter kan minutplaneras och kameraövervakas och toabesök klockas. Arbetsgivaren kan ha synpunkter på kläder och attityd och vad du lägger ut på sociala medier. I utbyte får du lön, pengar som ger självständighet och frihet.

Sådär har jag känt under hela mitt yrkesverksamma liv, trots att jag hade ett bra jobb och stor frrihet att skriva vad jag ville och dessutom löneförmånen med en extra timma för löpning under lunchen.

Men det är kanske först nu när jag är pensionär som den riktiga friheten infunnit sig. Jag behöver heller inte bekymra mig om det ekonomiska, nu är det Slösa som roar sig. Ändå är väl ingen riktigt fri, vi är alla beroende av varadra på något sätt. Och tur är väl det!

Jag har kommit till universitetsstade Macomb. Jag bor på America Best Value Inn- ta inte in här om du hara vägarna förbi. Slitet och det mesta fungerar inte. Detta blogginlägg skrivs i korridoren, enda platsen där wifi funkar. Men tänk förr då man sprang runt med datorn mitt i natten och sökte uppkoppling utanför hus där man inte spärrat sitt wifi. Ja, nog har mycket blivit bättre och dom ruffigaste motelln är borta.

Sojabönor ända in på husknuten! Bilden från Carthage, IL.

Dagens distans: 41 km

Keep on running

Det blev ett glädjehopp mitt på bron över Mississippi River där skylten om Illinois också fanns. Innan hade man varnat om häftiga skyfall och hagel (stora) men jag slapp det värsta.

Missisippifloden är den längsta floden i Amerika, 377 mil. Det är något längre än vad jag hittills  sprungit.under detta löp. Floden är också en av de mest förorenade i Amerika och här vid Keokuk innehåller råvattnet det farliga ämnet PFAS.

Häftiga skyfall och varning för hagel (stora) äventyrade min löpning över Mississippifloden och in i Illinois. Men även den här gången räddade en pastor mig!

På min väderapp i telefonen såg jag att man varnade för hagel. Hagel är bland det värsta en löpare kan råka ut för. Jag har varit med om det några gånger och det kan vara nästan lika otäckt som en tornado. Men någon stans mäste jag väl kunan ta skydd? Chansade och igonerade varningen.

Adam och Eden Johnson gav mig skydd i deras hem under ovädret. De har fem barn och ytterligare några som de tagit hand om.

Strax innan bron i Keokuk blev jag stoppad av en privatperson. Det visade sig vara en pastor i staden.

-Nog inte så lämpligt att springa just nu. Du kan söka skydd i min kyrka eller annars i mitt hem, sa Adam Johson.

Jag valde  huset och väntade ut ovädret. Nu kom det inget hagel men jag slapp det värsta regnet. Och löpningen till dagens slutmål, ett underbart airbnb ute på landet utanför staden Carthage, gick relativt problemfritt frånsett en fatal felspringning. Värmen och den mycket höga luftfuktighetenmåste ha gjort mig snurrig- jag sprang 15 km i totalt fel riktning.

Närmasst panik utbröt. Hur skulle jag nu göra? Att hinna eller orka fram till detta airbnb skulle bli svårt. Men då kom Mr Kissinger till hjälp, inte politikern utan en trygg majs- och sojabonde.

-Jag kan skjutsa dig tillbaka, sa han.

Och så blev det. Och heller inget "fusk"- jag fick ihop min planerade sträcka.

Dagens distans: 38 km

Keep on running!

Kort blogginlägg på grund av tidsbrist (planering, motellbokningar, tvätt, laga slangar etc).

Ja imorgon onsdag händer grejer. Vad tror ni det kan vara? Alla coast to coast löpare upplever det som en stor och viktig sak när de är i det här området.

Korsar Des Moines River vid Farmington, IA. Vid brofästet ligger ett café och som igenkänd "stamgäst" blev jag bjuden på frukosten.

Dagens distans till Keokuk: 57 km

Keep on running!

Chris Comstock på Cantril Truck & Trailer rengör mina batterier till min hanållna gps jag använder för navigering.

Det gäller att hålla utrustningen i bra skicka. Fungerar den inte som den ska är alternativen laga eller köp nytt. Och det måste ske omedelbart, annars kan löpet vara över.

Nu var det de laddningsbara batterierna till min gps som krånglade, troligen smutsiga vilket fick till följd att gps:en inte ville starta. Jag har varit med om det tidigare så när jag kom till det lilla Amishsamhället Cantril och såg att man där hade en verkstad passade jag på. Själv har jag försökt rengöra med trasor men misslyckats.

-Jag känner till det där och ska försöka med ett vanligt suddgummi, sa Chris Comstock. Och på några minuter var batterierna fixade.

Ja, det gäller att vara petnoga med det mesta. Gps:en var oerhört viktig även om jag har en telefon med kartor men den handhållna har ändå vissa fördelar. 

Dagens etapp Bloomfield-Farmington blev en av de tuffare, både långt och varmt. På eftermiddagen steg temperaturen till 30 grader och vätskan tog snabbt slut,  fick göra avstickare för att fylla på flaskorna. Kom inte fram till en liten stugby (Indian Lake utanför Farmington) förrän det blivit mörkt. Strax innan blev jag stoppad av pastorn som häromdagen åkte tillbaka och hämtade min kvarglömda löparkeps. Nu erbjöd han mig hustrum men eftersom jag redan bokat fick jag tacka nej.

I Cantril finns en stor livsmedelaffär som drivs av mennoiter, en närbesläktad grupp av amish men som t ex har bil och mobiltelefoner. Kvinnorna är dock klädda i traditionella kläder. Affären är mycket populär och folk åker långväga för att handla eftersom utbudet är stort och priserna låga.

Passar på med en bilfråga: märke och modell på denna gamla skönhet?

Idag vann jag "tävlingen" Spring tills du stupar, STDS, med cirka 170 deltagare. Efter 10 dagars löpning i juli månad och med ca 54 mil var det målgång för mig. Konkurrenterna var långt bakom mig.

Dagens etapp: 67 km

Keep on running!

Passtor Matt Pringle utanför den lilla landsortskyrkan Ararat baptist church. Jag lyssnade på hans långa predikan som innehöll budskap som kanske inte skulle ha framförts i en svensk kyrka,

En massa bilar utanför en kyrka mitt ute på landet väckte min nyfikenhetä Gudstjänst pågick och jag fick ett infall att göra ett studiebesök.

Lite försiktigt öppnade jag dörren och klev in och satte mig på en av de bakre raderna. Kyrkan var i det närmast fullsatt, kanske ett 50-tal personer, unga som gamla och de flesta var vardagsklädda.

Predikan hade pågått ett tag och skulle bli mycket lång. En pastor i mörk kostym talade som det verkade fritt ur hjärtat, hoppade mellan många olika budskap hämtade ur bibeln och exemplifierade med egna erfarenheter. Trött som jag var var det nära att jag slumrade till men plötsligt väcktes mitt intresse. Vad var det han sa? Jo, han berättade att alla motell har en tv men att han aldrig tittade på tv.

En bagatell? Kanske inte, för det han berättade för mig efter predikan visar lite inställningen till massmedia bland amerikaner. Själv hade han ingen tv hemma, läste inga tidningar, hade inte internet (men epost).

-Men då vet du ju väldigt lite om vad som pågår ute i världen? frågade jag oskuldsfullt.

Det var inga problem, menade han. De stora händelserna, typ 11 september, fick han ändå höra. Och så menade han att man inte riktigt kan lita på medierna. Men du röstar väl i alla fall? Jo, det gjorde han. Jag frågade inte på vilket parti (ofta ingen hemlighet för amerikaner). Frågade andra medlemmar om de inte heller hade tv, tidningar, internet etc. Jo, det hade dom.

Mottagandet från församlingen blev mycket gott. Många frågor om gudstjänstlivet i Sverige ställdes och efteråt blev jag bjuden på en gemensam lunch som församlingen håller några gånger om året. Fick sitta vid "hedersbordet" och flera äldre församlingsmedlemmar tryckte min hand. Rörande! Och när jag lämnade kyrkan och sprang vidare mot Bloomfield i den tryckand hettan tutade församlingsmedlemmarma uppmuntrande när de passerade mig.

Jag är i Amish-land, många hästdragna kärror passerade mig. Hästarna är inte rädda för bilar men joggingvagnar har de aldrig sett så jag passerar på motsatt sida.

Dagens distans: 43 km

Keep on running!

Pastor Scott Butler från Farmingtion, IA, åkte tillbaka till mitt motell och hämtade min kvargömda löparkeps.

Slarvade igen bort min löparkeps. Tre alternativ stod nu till buds: skulle jag springa tillbaka till motellet och hämta kepsen, köpa en ny eller stoppa trafiken och be någon att åka och hämta den?

Det blev det sistnämnda alternativet. Stod och viftade på hwy 34 och första bilen stannade! Det visade sig vara en pastor på väg till en kyrklig konferens och visst var han villig att hjälpa mig. Jag kunde då fortsätta att springa och när han var tillbaka med kepsen ville han ta en bild på oss båda.

Chance Basinger åkte iväg på sin stora motorcykel och hämtade mat och dryck till mig. Dagens etapp gick ute på öde landsbygd  så hjälpen var ovärderlig.

Nästa räddare i nöden kom på en Harley Davidson. Han stannade och undrade hur det stod till. Jodå, allt var bra fast jag hade ett ”small problem”. Det var det där med att det inte fanns någon restaurang i närheten och att jag då skulle behöva sitta vid vägkanten och äta min medhavda mat från motellet.

-No problems, jag åker och hämtar. Fortsätt du och spring så kommer jag snart tillbaka.

Det blev en festmåltid med en varm kycklingsandwich nersköljd med iskall Pepsi. Fick också Gatorade – och myggspray made in Iowa. Jag kunde återgälda med en större myggspray som tyngt kärran ända sedan Wyoming. Det blev också en trevlig patstund där i skuggan invid en kyrka längs vägen. Och även nu en selfie.

Mätt och belåten gick plötsligt löpningen mycket lättare. Och alla backarna, dom är många här i Iowa, kunde nu springas i krypfart. Iowa är känt för sina rolling hills, inte alls roliga. Hur skulle jag klara mig utan dessa räddare?

Dagens distans till Centerville: 67 km

Keep on running!