Köpte ett par Crivit löparskor för 199 kr på Lidl.

Denna vecka lockar Lidl med ett "superpris" på sina löparskor av märket Crivit. Och visst är 199 kr ett superpris.

Jag har visserligen ännu  inte testat skorna men tror inte att jag kommer att bli besviken. Mina tidigare två par av samma märke (alla dock olika) har varit mycket bra respektive bra, ja det första paret var bland de skönaste jag sprungit i.

En del fnyser åt Lidlskorna och tror att de är skräp. "Skor är ändå en så liten kostnad så det är värt att satsa på riktiga skor", menar många. Men jag har ändå lyckats övertyga flera löpare att pröva Lidlskorna och ingen har blivit  missnöjd.

Det finns dock en hake med lågprisdojorna- hållbarheten. Mitt första par (bilden nedan) hade jag med mig under ett coast to coast. Sulan var nästan utsliten efter ca 100 mil men hade kanske kunnat gå ytterligare 25.

Den dåliga slitstyrkan är Crivitskornas akilleshäl.

De nya skorna väger 277 gram mot 332 jämfört med mina Brooks Adrenaline vilket innebär att de är 16 % lättare. Storleken är 42 (8,5 US) och storlekarna stämmer. Att prova i butik är ingen höjdare, särskilt som skorna är ihopfästade. Jag tar alltid ut iläggssulan och sätter in mina fotbäddar.

Jag kommer nu att bokföra varenda kilometer i den nya Lidlskorna för att se om hållbarheten förbättrats. Som vanligt kommer jag att varva med 2-3 andra "riktiga" löparskor.

Runners World hade nyligen en artikel om löparskor och skador. Numera är experterna (men kanske inte skoföretagen) ganska överens om att det är inte skorna som primärt orsakar/förhindrar skador. Alla verkar dock helt överens om att det är en bra idé att växla mellan flera olika modeller..

Det ska nu bli olidligt spännande att se vad de nya Lidlskorna går för. Imorgon tar jag ute dem på en långtur.

Keep on running!

PS

Sprang idag 30 km och skorna kändes sköna.

Handikapplats och ansiktsmask på pendeln hem från Gnesta. Totalt blev det 49 mil på nio löpdagar. Det gör ett snitt på 54 km/dag vilket är samma som jag hållit på mina Coast to coast som dock varit tio gånger längre.

Hur kul var egentligen "Kalmarlöpet"? Inte särskilt, om jag ska svara ärligt.

När löpare berättar om sina strapatser på Facebook är allt så jäkla bra. Ofta skryt men också överdrivet positivt. När jag nu gör en kort summering får du läsa något annat.

Var det roligt?

-Sådär. En tvåa på en femgradig skala.

Varför så lågt betyg?

- Vädret förstörde det, kallt, regnigt, blåsigt och en dag med hagel. Några matstopp  var utomhus och jag frös som en hund.

Under min sista dag sken solen ibland men det var ändå kallt att sitta ute, inne vågade jag inte sitta för där kryllade det av folk. Bilden från Uvsta Östergården utanför Gnesta.

Något annat att klaga på?

-Också svinkallat på hotellrummen, även på de fina hotellen. Fick ibland sova med kläderna på. På ett boende var det så trångt att det inte fick plats en papperskorg eller ett litet skrivbord. Men dyrt var det. Rutten kändes också si så där.

Men något måste väl ha varit bra?

-Jodå, trevligt löpsällskap under mina två dagar med trion som sprang Söderköping-Kalmar (ca 30 mil). Men att springa ensam har jag heller inget emot. Och de svenska hotellfrukosterna är mycket bättre än de amerikanska.

Hur var formen?

-Varken bra eller dålig. Överraskades av lätt träningsvärk, dock inga skadekänningar så det ser ändå positivt ut inför Nils Holgerssonlöpet i sommar. Men nog har jag blivit långsammare. Gissar att jag varit starkare om det varit varmare.

Några råd du vill ge?

- Gör den här typen av äventyr under den varma delen av året. Planera rutten så du slipper luncher utomhus. Spring som vi gjorde med vagn, ryggsäck duger bara några dagar.

Min rutt: Stockholm-Järna-Nyköping-Söderköping-Valdemarsvik-Gamleby-Åtvidaberg-(Linköping)-Norköping-Gnesta. Mellan Linköping och Norrköping åkte jag regionaltåg och mellan Gnesta och Stockholm pendeltåg.

Dags nu för vila?

-Nja, jag är en runstreaker så det blir fortsatt löpning varje dag men inga 35-40 mil/vecka.

PS

På måndag springer jag till Lidl och köper ett par joggingskor på rea för 199 kronor. Erfarenheterna från två tidigare köp är mycket goda.

Keep on running!

Exakt där jag står inträffade Sveriges svåraste tågolycka, Getåolyckan 1918 då minst 40 personer miste livet. Långvarigt regnande hade underminerat banvallen och bara minuter innan tåget skulle passera brast allt och stora lermassor gled ut i Bråviken.

Varje gång jag passerar Getå utanför Norrköping stannar jag till. Det är något skrämmande och samtidigt fascinerande över platsen.

Högt ovanför den slingrande vägen längs vackra Bråviken går järnvägen, idag kallad Nyköpingsbanan. Nere vid vägen står en minnessten som berättar om den hemska händelsen 1 oktober 1918 då det toppmoderna snälltåget F 1200 i full fart drog ner sju vagnar i gropen som bildats efter raset. Mer än 100 år efter olyckan är nyfikenheten fortfarande stor- i branten bland buskarna har en stig trampats upp till olycksplatsen.

Trots att jag vet att man aldrig ska beträda järnvägsspår kunde jag inte heller denna gång låta bli. Det här får bli sista gången!

Vi löpare får se mycket som många andra turister missar. Vi är ute på vägar som bilisterna sällan färdas, livet går lite i slow motion och inget går oss förbi; t ex alla historiska platser, plötsligt dyker de bara upp. Som idag strax innan Getå när jag genade över fälten och passeradee byn Björsnäs. På den lilla grusvägen genom gårdstunet stod en skylt som berättade att här kanske kungar färdats på sina eriksgator .Den nästan osynliga lilla stenbron jag passerade var från vikingatid, samma med den vackra hällristningen i form av en orm en bit bort.

Senare mötte jag en vandrare, en ung man i vidbrättad hatt. Inte ofta man ser vandrare, de om några får uppleva omgivningarna. Han berättade att han gick från Nyköping och var på väg till Berlin och att detta var hans fjärde dag (oj vad långsam han måste gå och varför bära all packning på ryggen när det finns joggingvagn? tänkte jag lite malligt).

"Harde och Sigrev lät hugga denna häll och gjorde denna bro efter Nan sin broder".

Det gick dock tungt idag under mina 64 km från Norrköping till Nyköping. Ja, hela "äventyret" (hittills ca 44 mil under 8 löpdagar) har känts ganska slitigt, har haft träningssvärk. Normalt brukar jag återhämta mig bättre. Kylan håller i sig och jag har inte haft en enda varm dag. Jag har till och med frusit på hotellen. Det kan också vara förklaringen.

Mina Brooks Adrenaline är utslitna och kastades i Nyköping. Jag hade med mig två uppsättningar. Under USA-löpen brukar jag variera med tre par av lite olika modeller.

 Imorgon lördag blir min sista löpdag och jag "fuskar" med att ta pendeln hem från Gnesta.

Keep on running!

Varje ask innehöll 16 tabeltter och varenda ask var tömd på sitt innehåll. Skumt.

Mystiken tätnar. Vem har kastat ut läkemedelspaket med diarrépiller längs större delen av riksväg 35? Nu har jag kanske svaret.

Under dagens löpning funderade jag mycket på de hundratals paket av diarréläkemedlet Dimor jag dagen innan sett. Teorin om att en lastbil tappat några kartonger förkastades snabbt. Och att magsjuka knaprat pillren var osannolikt.

När jag idag inledde löpningen från Åtvidaberg mot Linköping fortsatte paketen att dyka upp. Nu blev jag riktigt nyfiken. Det är ju inte klokt, här ligger diarrépiller för tusentals kronor utspridda på en vägsträccka på över fem mil. Jag började därför öppna och kolla det ena paketet efter det andra. Alla tomma!

Någon har alltså petat ut pillren och sedan kastat ut askarna. Varför? Troligen något brottsligt. Dimor och liknade diarréläkemedel används nämligen i missbrukarkretsar. Normalt ska man ta 1-2 piller men i mycket höga koncentrationer på 50 till 100 tabletter kan de ge opioideffekt.

Kanske har askarna stulits eller smugglats in av en knarkliga? Under bilfärden mot Linköping har man suttit och petat ut varenda piller för att sedan sälja dem på svarta marknaden. Askarna kan inte ha legat i gräset mer än under några dagar. Möjligen kan polisen säkra spår och därför har jag tipsat dem.

På nätet läser jag attt folk avlider i överdoser av den här typen av diarrepreparat. Att lagligt köpa "knarket" på apotek är dyrt och apoteken har numera börjat förvara askarna bakom disk.

Keep on running!

Vad finns i asken? Ja, innehållet överraskade.

Hade jag mot förmodan drabbats av akut diarré under dagens löpning skulle hjälpen ha varit mycket nära. Längs vägrenen låg hundratals askar med ett läkemdel mot just dessa besvär.

Ja nog har man sett märkliga saker kastade/tappade längs vägarna. Men det här tog nog priset. En bit utanför Överum på väg 35 mot Åtvidaberg såg jag en hög med små platta pappaskar. Eftersom det regnade och var kallt stannade jag inte till.

Askarna fortsatte att dyka upp, nu inte i högar utan i enstaka exemplar med någon kilometers lucka. De låg i gräset vid sidan av vägen och många av askarna såg ut att vara öppnade. Till sist var nyfikenheten väckt; vad är det här för något?

I paketet där fliken på ena kortändan gått upp såg jag några kartor med bruna tabletter. Och på utsidan av paketet kunde jag läsa ”Vid tillfällig diarré”. Det måste alltså ha varit någon lastbil som tappat sin last, ett större paket hade kanske gått upp och innehållet spridits ut på en sträcka av ca två mil.

Om jag behöll  några askar för eget bruk? Nej! Väl framme på hotellet kollade jag närmare upp preparatet (Dimor) på FASS.  På bipacksedeln stod: Ta inte detta läkemedel för något annat än dessa avsedda användning. Självklart lyder man sådana råd!

Idag skildes jag från gruppen  som fortsatte mot Kalmar medan jag sprang mot Åtvidaberg. Nu återstår ett par dagar innan jag är tillbaka i Stockholm.

Dagens etapp från Gamleby till Åtvidabergs hotell blev 48 km. Vidrigt löparväder- kallt och regnigt och inget lunchstopp. Hade planerat in en extrasväng till Falerum på kanske en mil för att få lunch men orken fanns inte. Jag hade behövt några energipiller istället . . .

Keep on running!

PS

Begreppet "löparmage" används flitigt i löparvärlden och betecknar bl a magkramp och diarré.

Många hus ute på landet är klädda med eternitplattor. Ser inte vackert ut. Eternit innehåller asbest och användningen förbjöds på 80-talet.

Det är som tiden stått stilla där vi drar fram. Det är inte Fattigsverige vi ser men inte heller något större välstånd.

Igår Valdemarsvik, idag Edsbruk och Gamleby. Avflyttningsbygder och en lätt förfall. Ja, så där ser det ofta ut  på svensk landsbygd. Charmigt? Ja, kanske men också lite trist.Trakterna här i norra Kalmar län är rena glesbygden, mycket skog, mycket backar, få samhällen och en europaväg (E22) som förpestar tillvaron för fot- och pedalfolket. Vi löpare håller oss på småvägarna och får till skillnad från bilisterna se det verkliga livet.

Tar dom swish eller kort? En gammal varuautomat fylld med godis fascinerar oss storstadsbor. "Öndal-Skedshults Bygdegårdsförening hälsar er välkomna till Automaten", stod det på dörren.

Bilden ljuger-vår lunchpaus i Edsbruk är inte alls så mysig som den ser ut. Det blåser, är kallt och regnet hänger i luften. Dubbla jackor och dubbla mackor de senare köpte på Coop i Edsbruk, värmde inte.

Charmigt skolhus från 1917 i Lofta. Tyvärr var caféet stängt. Den första skolan inrättades 1804 och låg i fattighuset nedanför kyrkan och den "nya" användes fram till 1956.

Imorgon onsdag säger jag hej då till mina tre medlöpare och fortsätter på egen hand att springa hem mot Stockholm medan trion drar vidare till Kalmar. Närmast väntar Åtvidaberg, Norrköping och Nyköping.

Dagens etapp Valdemarsvik-Gamleby 47 km och totaldistans från Stockholm ca 28 mil.

Keep on running!

Fyra gubbar med tre kärror på väg mot Kalmar längs slingriga  vägar med blommande vitsippor, blåsippor, gullvivor och Grus grus och Cygnus cygnus betannde på ängarna. I bakrunden Kennet Lee, Bernt Hedlund och Mats Dänsel.

Det var som ett äkta kosläpp när tre pensionärer och en inte fullt lika gammal man imorse satte av i yster dans från busstationen i Söderköping. Jäklar vad här skulle springas!

Ja, nu är Kalmarlöpet i full gång. Första anhalt blev Valdemarsvik. Från att natten innan ha bott i minimalistiskt rum där inget mer än en säng fick plats fick jag/vi nu ett helt hus för oss själva.

-Var det 600 kronor vi kommit överens om? undrade ägaren.

Hm. billigt tänkte jag och skulle precis swisha honom 4x600 kr. Det är då han säger:

-Ja, 600 kronor för er alla, alltså.

150 kronor per person, billigare har jag aldrig bott! Dessutom fick vi fyra rum i ett hus med en intressant historia. För ca 170 år sedan bodde här ägaren till ett intilliggande kopparsmältverk. Malmen hämtades ute på öarna och transporterades till smältverket.via en linbana. Inget av detta finns kvar idag,

Samma sak kan sägas om anrika Gusums Bruk en mil bort. Jo, företaget finns kvar och heter idag Nordic Brass  och huserar i en fabrik en bit bort från samhället. Men alla byggnader där det under 350 år tillverkats olika mässingsprodukter är borta. Vi lite äldre förknippar Gusum med blixtlås. Men en brand för 20 år sedan raderade ut allt. Konkurser, oegentligheter, lurade småspare, miljögifter och vandalisering hade innan blivit spiken i kistan. Synd kan man tycka att inga av de gamla industribyggnaderna idag finns kvar.

Bruket 2002 då en brand inträffade vilket ledde till att alla byggander senare revs.

Nya fabriken. I år köpte det svenska investeringsbolaget Lazarus aktiemajoriteten i Nordic Brass.

Keep on running!

Fordonet till höger är en Audi R8 som kostar 1,4 miljoner kronor. Den har 620 hk, en topphastighet på 331 km/tim och accelererar 0-100 på 3,1 sekunder. Fordonet till vänster är en Baby Jogger 25th Anniversary Performance. Trehjulingen är längsammare men  slår fyrdhjulingen i pris, bränsleförbrukning, andrahandsvärde, CO2-utsläpp och förväntad livslängd, i alla fall för föraren.

Äntligen Söderköping! Efter tre löpdagar och sammanlagt 19 mil nådde jag denna lilla pärla längs Göta Kanal.

Här sammanstrålar jag på måndag med tre löparkompisar som springer till Kalmar (ca 30 mil) för att sedan ta tåget hem til Stockholm. Det var tänkt att jag skulle hänga med hela vägen ner men det blir bara två dagar, sedan vänder jag hemåt. Kanske lika bra det för väderutsikterna är dåliga.

En föraning fick jag idag; regn och hagel om vartannat. Det blåste vita gäss på Bråviken under färjeöverfarten. Mina 7 mil från Nyköping till Söderköping blev ganska tuffa. När vi sedan börjar springa tillsammans blir dagsdistanserna kortare, skönt!

Här är  det glest med turister och först i slutet av maj öppnar kanaltrafiken. På det lilla hotellet längs kanalen där jag bor fotograferar ägaren mig. Men inte kan väl en 73-årig luffare locka hit någon?

Keep on running!