Ingen joggingvagn med på bagagekärran då jag rullade ut från Arlanda. Den här trehjulingen vill jag verkligen inte springa många meter med. Fast handbromsen var ok.

Först ett stort tack för det stöd jag fått från alla läsare av bloggen och på Facebook. Det har betytt mer än ni anat. Bloggen har slagit nya besöksrekord och jag har haft läsare över hela världen.

Ett särskilt tack till signaturen Mats som varje dag levererat en fyndig liten vers kopplad till dagens text. Här ett exempel:

Tuta argt är kriminellt,
nej - man bör nog tuta snällt,
de som sitter i sin bil,
borde springa någon mil.

Jag kom hem välbehållen i tisdags men som sagt utan joggingvagn. Den lastades inte ombod med övrigt bagage vid mellanlandningen på Island. Jag har två andra kärror i stallet så jag lider ingen nöd.

Besökstrycket på bloggen har varit rekordstort, trots närmast obefintlig marknadsföring. Besökstalet har i snitt legat på 1 300 per dag och med en topp på 3 500 en enskild dag (en video med en djutransportbil som vält med med 90 kalvar på Interstate 84). Jag har haft läsare från hela världen, förvånsvärt många från Ryssland och ungefär en femtedel från USA. Att det inte blev fler från USA får kanske skyllas på brist på visitkort.

Min blogg startade 2005 och är en av de äldsta löparbloggarna i Sverige. Många har försvunnit och numera finns man på Face Book och Instagram. Eftersom jag vill skriva lite längre texter passar bloggformatet bättre men inser att det är lite mossigt. Ändå glädjs över att så många uppskattar bloggen. Och tänk, inte ett enda taskigt inlägg.

Under tidigare coast to coast har jag inte tappat ett kilo i vikt. Den här gången handlar det om ca 1 kilo, inte mycket när matchvikten är 61.

Skönt att vara hemma igen! När applåderna tystnat finns alltid risken att bli deprimerad, vanligt bland hyllade idrottsmän, artister m fl. Själv har jag aldrig drabbats av detta. Filosofin har varit att fortsätta att leva som tidigare, det vill säga inte ta någon paus utan fortsätta med löpningen.

Lite speciellt blir det dock den här gången eftersom jag är anmäld till Veteran SM i maraton om två veckor i Göteborg. Den som varje dag sprungitca 5 mil under 100 dagar blir inte snabb. Jag måste alltså försöka få upp farten, det är därför intervallträning som gäller i princip varje dag, några långpass behövs inte. Tyvärr är tiden för knapp varför mina chanser inte är så stora.

Keep on running!

PS

Precis när detta skrevs leverades joggingvagnen hem till mig

Efter 525 mils löpning, från Stilla Havet i Oregon till Brighton Beach utanför New Yor, står jag med fötterna i Atlanten. Varma vågor har sköljt över mig och jag känner mig  också varm inombords. Foto: Nils Suneson

Lättad och lycklig- två ord som beskriver känslan efter att jag idag avslutat mitt åttonde coast to coast. Jag tvivlade aldrig men löpet blev "enklare" än jag från början trott.

Ja, det här löpet gick faktiskt otroligt bra. Inga skador, inte ens ett skavsår. Men var det roligt? Ja, absolut även om den sista veckan i Pennsylvania blev betydligt tuffare än jag kunnat ana.

Målgången skedde helt obemärkt vid 18-tiden på en fullpackad strand ca två mil söder om Manhattan. Solen sken, luften var behagligt varm och stilla Atlantvågor sköljde in mot stranden i Brighton.Beach. Ingen mer än min son Nils och mitt äldsta barnbarn Ebba förstod vad som var på gång. En 75-årig svensk viking hade precis avslutat sitt åttonde coast to coast, fler än någon annan mäktat med.

Ingen på stranden uppmärksammade att ett nytta inofficiellt världsrekord var satt, ett åttonde coast to coast. Jag är dessutom den näst äldste coast to coastlöparen. Foto: Nils Suneson

Om jag kort efteråt ska försöka sammanfatta löpet blir det:

* Jag har haft tur med det mesta

* Vädret har varit bra

* Jag har känt mig lika stark som under tidigare löp men löptempot har varit långsammare

* Den största behållningen har varit  alla möten med intresserade och generösa amerikaner, särskilt roligt att återse folk jag tidigare träffat.

Förklaringen till att det gått så bra tror jag beror på att jag levt på rutinen- jag vet ungefär hur man ska hantera svåra situationer. Jag har också varit noggran och försiktig, absolut nödvändigt för en ibland virrig gubbe. Att jag haft råd att unna mig det bästa har också underlättat. Skönt att inte behöva campa- alla dagar har varit hotellnätter, ofta på mycket bra hotell. Mer än 40 års träningsbakgrund med många, många mil i benen har gjort mig stryktålig.

Det som varit mindre bra är att dagsdistanserna varit onödigt långa, lika långa som under de första coast to coasten. Jag har snittat på drygt 5 mil om dagen, 4 hade känts bättre. Då hade jag fått mera tid över för annat, det dagliga bloggandet har tagit mycket tid. Jag har kommit sent i säng och levt ibland under tidspress. Förunderligt nog känner jag mig ändå inte sliten- uppenbarligen har mina 5-6 timmars sömn räckt för god återhämtning.

Jag vill inte rekkomendera någon att springa ett coast to coast. Skälet är att det är för farligt, ja rentav livsfarligt. Trafiken upplever jag som den största risken. Bättre då att göra äventyrslöp i Sverige där vägarna är något bättre och trafiken inte lika intensiv. USA är annars ett bra löparland- gott om motell, vänlig befolkning och fantastisk natur.

Blir det ett nytt coast to coast? Den frågan är för tidigt ställd. Men en sak vet jag; när jag kommer hem ska jag inte säga till min fru:

-Vad tror du om ett nytt coast . . . ?

Dagens distans: 47 km (jag "fuskade" med att från hotelle i NJ ta pendeltåg in till Penn Station, vågade inte utsätta mig för trafiken.

Veckans distans: 325 km

Total distans: 5 250 km

Keep on running!

Utanför det stora apoteket i staden Morristown, NJ, satt skyltar om gratis covid-vaccin. Särskilt många har inte nappat på erbjudandet, berättade man för mig.

Jag har länge anat att allt inte stod rätt till. Ju längre öster ut jag kommit desto fler har jag sett bära munskydd. Idag fick jag mina misstankar bekräftade; covidfaran är inte över i Amerika.

Utanför apoteket CVS i en gatukorsning i Morristown (18 000 invånare) såg jag en uppmaning om att vaccinera sig mot covid 19. Så faran är inte över?

-Nej, men det är inte längre en pandemi.  Intresset har inte varit särskilt stort. Det är Pfizers vaccin vi ger och erbjudandet gäller i alla stater.

När jag hörde Pfizer nämnas, sken jag upp. Det är en aktie som gått rätt dåligt på börsen. Kanske ett uppsving på gång? Däremot är amerikanerna galna i att köpa ett diabetesläkemedel från danska Novo Nordisk- fast inte främst mot diabetes utan mot fetma. Läkemedlet har blivit en bristvara, kursen har rusat på börsen. Tack Claes Hemberg för det börstipset!

USA är bland de länder som drabbats värst av covid, ca 1,3 miljoner människor har dött och vaccinationsgraden är låg, dock inte bland de äldre. Jag har besökt små samhällen där i princip ingen varit vaccinerad, frågan verkar ha blivit politiserad. Så sent som i maj förklarade president Joe Biden att pandemin var över. Det var ett uttalande han fick äta upp.

--

Imorgon söndag är jag i New York. Kanske blir det målgång redan då om allt klaffar, annars blir det på måndag, dan då jag flyger hem. Lördagen blev extra lång på grund av en större felspringning. Men humöret steg när man på en brandstation i New Ark gjorde vågen för mig och också tog bilder. Och nog hörde jag också en hel del uppmuntrande tutningar från bilisterna? Dom arga tutningarna, när jag tog upp gaturummet, hörde jag inte ...

Dagens distans: 62 km

Keep on running!

I staden Portland mitt på gångbron över Delawarefloden var gränsen mellan Pennsylvania och New Jersey markerad, Självklart blev det ett glädjehopp här. Men senare blev det inte lika roligt. . .

Delawarefloden är 45 mil lång och rinner genom delstaterna New York, Pennsylvania, New Jersey och Delaware. Sprang cirka en mil längs floden i skuggan av lövskogen, underbart!

Jag är i New Jersey, min näst sista delstat av totalt elva.  Bara två hela löpdagar återstår och sedan får jag äntligen flyga hem.

Ja, jag säger äntligen. Pennsylvania och även backiga New Jersey har nästan knäckt mig. Och visst har jag också hemlängtan. Men det som gör att jag snabbt vill hem är främst att jag utsätter mig för livsfara i trafiken. Dagens löpning var den absolut farligaste av alla.

Varför? Jo, mörkerlöpning kan vara livsfarlig om det inte finns bred vägren och en vit linje som markerar vägen. Idag fanns inte detta. Sista milen blev därför en skräckupplevelse.  Jag överdriver inte, fullt i klass med när jag för flera år sedan var inne i en tornado i South Dakota.

Det börjar skymma, på en Exxonstation en mil från motellet suger jag i mig i en  Dr Pepper för att få kraft och mod.

Idag övervägde jag att försöka få lift sista biten till motellet. Trafiken var intensiv, blev bländad hela tiden och jag fick ständigt kliva av vägen vid möten, extra besvärligt med en löpvagn eftersom det fanns en 10 cm hög cementkant mellan vägen och gräset. När det blev fritt fick jag tokrusa, rena intervallträningen.

Tog jag för stora risker? Kanske, men ändå försökte jag vara så försiktig som möjligt. Jag har lovat hemma att vara extremt försiktig och det löftet har jag hittills hållit men tummade på det idag. Mörkerlöpning ska man över huvud taget inte ägna sig åt. Att det blivit så flera dagar beror på att jag startat för sent och att distanserna har varit för långa. Jag har ingen annan att skylla på än mig själv.

Att springa ett coast to coast är farligt för alla. Uppemot fem kända dödsolyckor i trafiken finns och flera andra påkörningar. Grovt räknat dödas eller skadas cirka en procent i den här gruppen. Själv upplever jag trafiken som ett allt större hot och jag har tidigare övervägt att sluta. Farorna ökar ju närmare östkusten du kommer och det är särskilt någon mil utanför städerna riskerna är som störst. Gång- och cykelbanor är en bristvara i hela Amerika. Däremot har jag känt mig helt säker när jag sprungit på Interstate, vår motsvarighet till motorvägar, eftersom vägrenarna är mycket breda och trafiken oftast inte så tät.

Dagen blev inte bättre av att jag bokat ett uruselt motell med enbart rum för rökare (visste inte det). Kokhett på rummet, gick inte att nå aircondition som satt uppe vid taket (rummet saknade stol).

Slut på ojandet. Rent fysiskt och mentalt mår jag prima!

Dagens distans: 61 km

Keep on running!

De branta backarna i Pennsylvania kräver en fungerande handbroms. Tom Hopely och Eric Peterson (till höger) såg till att fixa bromsen.

Såväl du själv som din utrustning måste vara i bra skick, annars kan löpet ta en ända med förskräckelse. Idag fick jag äntligen handbromsen reparerad.

I billandet Amerika är cykelverkstäder ovanliga. Antingen har butikerna varit stängda eller annars har det inte funnits några i alla de små städer jag passerat. Handbromsen har behövts spännas men jag har saknat rätt verktyg. Idag hade jag turen att "springa på" en verkstad i Blakeslee, Petersons Ski and Cycle, en firma med svenska rötter.

-You are good, sa ägaren Eric Peterson när jobbet var klart.

Gratis alltså. Och så snackade vi lite svenska och tog bilder. Eric har svenska rötter, hans farfar var fyra är när han utvandrade till Amerika. Släkten kom från Uppsala och Värmländska Hagfors. Tom har bott en längre tid i Sverige och kunde tala och framför allt förstå svenska.

Noggrann, ja. Fast idag höll det ändå på att gå åt skogen. Jag hade lagt in fel motell i gps:en och hamnade totalt fel. Motellet försökte hjälpa mig med en Steve men ingen privatperson kunde skjutsa mig till rätt motell. Det slutade med att man ringde en taxi. 

Taxiresan blev en upplevelse i sig. Jag har aldrig stött på en surare och argare chaufför. Knappt ett ord sa han, gav mig inte ett handtag för att få in kärran i bilen och tystnaden tolkade jag som att han tyckcte att jag var en idiot. Efter ett tag fick jag veta att det jag sysslade med var fullständigt vansinnigt och skadligt för knäna. Taxametern stannade på 17 dollar och han fick 20. Då först ske han upp och sa det som alla amerikaner säger:

-Be safe!

Imorgon gör jag något lite speciellt. Vad tror ni det kan vara?

Och så en bilfråga; märke, modell och årtala på denna bedagade skönhet?

Dagens distans till Stroudsburg: 53 km

Keep on running!

HÄR vid Brighton Beach, Brighton 15th St, Brooklyn, NY 11235 springer jag ut i Atlanten och avslutar mitt åttonde coast to coast.

Målgången är planerad till måndagen den 14 augusti. På förmiddagen springer jag de ca 2 km från mitt hotell till  Brighton Beach, tar av mig joggingskorna och löparkepsen på boardwalken, lägger dem i kärran, fortsätter springa med vagnen ner till  den vidsträckta stranden och kastar mig i Atlanten.

Så är det tänkt att mitt åttonde coast to coast avslutas. Med mig är Nils, min äldste son, och mitt äldsta barnbarn, som innan varit och turistat i New York under några dagar. Men än är inte löpet över och jag vågar inte ta ut några segrar i förskott.

Ja, allt kan hända. Fyra hela löpdagar återsrtår och det känns ganska segt just nu. Så har det också varit under tidigare coast to coast. Ju närmare målet jag kommer desto tröttare blir jag. Det är bara en gång jag känt mig så stark att jag kunnat vända och springa tillbaka- naturligtvis fullständigt orealistiskt.

Pressbevakningen har varit nästan obefintlig. Jag har inte kontaktat varken tidningar eller tv. Men igår blev jag upphunnen av en springande reporter, ja faktiskt, utanför Bloomsburg. HÄR kan du få en glimt om vad tidningen Press Enterprice skrev.

Dagens distans till Blakeslee, PA: 45 km

Keep on running!

Vackert men backar som var så branta att det nässtan inte gick att skjuta vagnen framåt. Och nerförsbackarna var nästan lika besvärliga men då kom en fimp till hjälp.

Härmed kårar jag Pennsylvania till den jobbigaste delstaten av alla. Ja, för löparen är den värre än fruktade delstater som Wyoming och Colorado. Men i skönhet brädar den de flesta.

En kastad cigarettfimp är inte värdelös. Idag föstod jag detta och plockade upp en fimp med filter, Nej, nej, jag har inte blivit rökare men fimparna kommer väl till pass i nerförsbackarna. Eftersom min handbroms behöver spännas och springan mellan bromsklots och fälg är för stor kilade jag in en fimp. Vips fungerade bromsen och nerförslöpningen blev lättare. Tyvärr har det varit svårt att få tag i en cykelreparatör, själv saknar jag de rätta verktygen.

Salt, kaloririkt och onyttigt för de flesta men kanske bra för mig.

HÄR en artikel parkrun publicerade nyligen eftere mitt lopp i Mansfield, OH.

Dagens distans till Drums, PA: 53 km

Keep on running!

Bara 50 meter från mitt motellfönster knäckte ovädret den här elstolpen med transformator. Hela hotellområdet slogs ut, såväl el som telekommunikation.

Dramatiskt värre- var ute och sprang i ett hemskt oväder som slog ut delar av Bloomsburg, PA. Förutom att jag själv var nära att blåsa av vägen gick strömmen. Hann dyblöt precis in på hotellet när strömmen gick och all teletrafik upphörde.

Detta förklarar tystnadne på bloggen igår. Jag är dock välbehållen och vid gott mod. Egentligen gynnade ovädret mig; jag kom tidigt i säng i mitt mörklagda rum och jag kom också tidigt iväg idag. Innan ovädret bröt ut lyckades jag förstöra min pannlampa men tro det eller ej- jag inhandlade snabbt en ny och bättre pannlampa som nu blev till ovärderlig hjälp.

Denna text skrivs på McDonalds utanför Bloomsburg och jag är nu på väg mot Drums. Etappen lär bli mycket backig men den tidiga starten gynnar mig.

Keep on running!