Blev totalt 9:a av 84 startande på Säljan backyard ultra i Sandviken. Gjorde 12 varv (80,47 km) men sprang 13, klarade dock inte tidsgrränsen på sista varvet.

Borsta tänderna i sportdryck. Ja, så snurrig kan man bli under ett ultralopp. Ändå gick det bra i lördags på Säljan backyard Ultra.

Du blir inte snabbare med åren men uthålligheten förämras inte så mycket. Därför kan ultralopp vara ett alternativ för oss äldre långdistnslöpare. Chansen att få en bra placering är större än om du skulle springa en halvmara eller mara. Och du behöver inte ens åldersomräkna för att klättra i tabellerna.

Klart för start för femte (?) varvet. Ännu så länge hänger de flesta med. När loppet var över efter 19 timmar och 22 varv var bara en man kvar, Simon Melinder, Umara Sports Club vann.

Vad är då ett backyard? Jo, en utslagstävling där till sist bara en tävlande är kvar. Du springer en slinga på 6,7 km som ska klaras av på minst en timma, gör du inte det är du utslagen. Det är start varje heltimma. Springer du fort blir det längre vila i depån, långsamt kortare vila. Hur man lägger upp det varierar från löpare till löpare- sjäv valde jag ett tempo som gav ca 6-10 minuters vila. Normalt brukar man gå i uppförsbackarna för att spara kraftern.

Jag kom väl förberedd; under Spring Tills Du stupar hade jag i juli snittat på 33 km/dag. Tyvärr var vilan inför loppet bara två dagar men kände mig ändå fräsch. Men att jag skulle klara 14 varv, vilket jag som 74-åring gjorde i Hultsfred för två år sedan, skulle nog bli svårt.

Under de första varven kändes det lite konstigt att springa så långsamt. Det var först efter 4-5 mil vilan i depån minskade med några minuter, tempot hade alltså sjunkit. Att det inte skulle bli 14-15 varv stod då rätt klart. Att påstå att banan är "lättsprungen" är missvisande, den är visserligen inte "teknisk" men har ett par backar, bitvis stenar och rötter men också  partier på asfalt, grus och släta skogsstigar. Jag hade visa svårigheter, lätt för att snubbla men klarade mig. Andra löpare tyckte dock att banan var perfekt.

Just snubbelrisken skulle ändå bli mitt fall. Slarvigt nog hade jag glömt pannlampan på hotellrummet och fick låna en av arrangören. Den lyste svagt och jag tvingades på 13:e varvet gå i skogen. Det resulterade i att jag inte klarade tidsgränsen på en timma men jag var också trött så det var nog ändå god natt.

Det var femte året för Säljans backyard ultra och bakom tävlingen står bl a Lina Renström och Hanna Hedberg. Depån var förlagd till Linas villatomt.

Säljan Backyard Ultra kan rekommenderas, mycket välarrangerat, billigt (200 kr), flera utlottningspriser och rikligt med diverse förfriskningar i depån och ute på banan. Hade gärna kommit tillbaka om det inte vore för det där med snubbelrisken. HÄR en välgjord film om loppet. Själv rör jag mig som en 100-åring- inga stilpoäng där!

Keeep on running!

Under juli månad snittade jag på 33 km/dag och hann också med ett parkrun i Linköping. Med så mycket mängd blir du inte snabb- 26.44 men det räckte ändå till en tredjeplats åldersomräknat.

Nej, jag stupade inte i Spring tills du stupar. Men vem vann egentligen?

Kanske var det en 76-åring? Detta Facebookarrangemang är dock ingen tävling. Minimikravet för att koras som ”Segrare” är att du ska springa eller gå minst 496 km under juli (i snitt 16 km/dag) vilket är summan av månadens dagar. Så det blev många ”Segrare” även om det bland de cirka 120 deltagarna var fler som stupade än som segrade.

Den som kom i mål först, alltså var först att klara minimidistansen, var ultralöparen Jenny Lindroth. Mitt under STDS deltog hon i ett ultralopp på ca 50 mil på Gotland men slutade sedan att bokföra sina distanser. Jenny tycker jag kan utropa sig som segrare.

På pappret var jag dock den som sprang längst av alla, total 1 022 km eller 33 km/dag. Jag har ofta kommit bra till i STDS, särskilt år då jag varit ute på ett coast to coast. Då handlar det om drygt 50 km/dag, svårt för folk med jobb och barn. Men i år var det kämpigt, inget coast to coast och bland medtävlarna fanns ultrarävar och några gångare. Därför är jag lättad att denna galenskap nu är över.

Vilan blir dock kort. På lördag är det dags för ett backyard i Sandviken. Där kommer jag inte att segra men kanske stupa!

Keep on running!

Jag klarade det; jag har sprungit från Umeå till Härnösand, totalt 278 km på sex dagar vilket gör ett snitt på 46 km/dag. I bakgrunden skymtar Härnösand.

Det gick precis som planerat. Jag har följt löpschemat exakt och har egentligen inte haft några problem under miniäventyret Umeå-Härnösand som avslutades idag.

Imorgon fredag tar jag tåget hem till Stockholm. Nöjd naturligtvis eftersom jag fått ett kvitto på att kroppen verkar palla för ett nionde coast to coast nästa år.

Var det roligt? Sådär. Att springa i Sverige jämfört med i Amerika är inte alls lika utmanande, ingen bryr sig, har knappt talat med en kotte under de sex dagarna. Känslan är inte alls den samma som i Amerika, där gäller det att ta sig över en kontinent, att bryta finns knappt på kartan och mycket känns nytt och spännande. Härhemma är allt så välbekant, får du problem vet du oftast hur du kan lösa dem.

Den stora behållningen med det här löpet blev återseendet av platser jag arbetetat på. En nostalgitripp med andra ord, dock vemodigt att se hur Kramfors, Sollefteå och i viss mån Härnösand backat. Örnsköldsvik verkar däremot ha mera livskraft.

Dagsdistanserna har varit något kortare än under ett coast to coast. Men eftersom jag sprungit i Höga Kusten har det varit många och långa backar. Fruktade Oringen t ex sprang jag idag uppför utan att stanna. Förr fastnade ofta långtradarna här vintertid och olyckorna var legio, idag går trafiken på E4 vid sidan av.

Samtidigt med detta löp pågår i juli på Facebook "Spring tills du stupar". Det är visserligen ingen tävling men jag ligger bra till och är den som hittills sprungit eller gått längst under juli. Fram till den 19 juli har det blivit 611 km eller ett snitt på 32 km/dag. Snart slår jag av på takten.

Dagens distans: 51 km

Keep on running!

Pappers- och massabruket i Väja utanför Kramfors tillverkar kraftpapper och har 350 anställda. Stora investeringar genomförs i den gamla bondeägda NCB-fabriken som numera ägs av Mondi, en internationell koncern med huvudkontor i Wien.

”Det luktar Väja”, sa vi på 70-talet och rynkade på näsan när röken från Väjafabriken svepte in över Kramfors. Men idag när det mesta gått bakåt i stan har fabriken blivit räddningen.

Jag har nu kommit till Kramfors och bara en dag återstår av detta löp som startade i Umeå och avslutas i Härnösand.  Varje gång jag kommer till Kramfors, där jag under 70-talet arbetade några år på Västernorrlands Allehanda, ser jag att den ena butiken efter den andra bommat igen och läser att folkmängden är på stadig nedgång.

Men nu är det nog dags att ändra på uttrycket ”Det luktar Väja” och istället säga som bolagets första direktör, John Ekman; ”Det luktar pengar”. För den gamla fabriken går bra och har blivit kommunens största privata arbetsgivare. Inte långt från Väjafabriken ligger Bollstasågen, ägt av SCA, stort och hypermodernt.

Centrum i Kramfors och även i viss mån Sollefteå är en bedrövlig syn. På de forna paradgatorna, Limstagatan respektive Storgatan, gapar butiksfönstren tomma. Mera fart verkar det vara i Övik där jag också jobbat.

En vanlig syn i Kramfors. Här fanns en gång en sportaffär där jag köpte mina första slalomskidor.

På Storgatan i Sollefteå har i en tom butikslokal satts upp några affischer på en leende Jimmie Åkesson.

Handelsbanken i Kramfors ligger fortfarande kvar vid Limstagatan men hur länge? Jag har varit kund på kontoret i drygt 50 år.

De två senaste dagarna har varit ganska tuffa, regn och kilomterlånga backar. Men eftersom jag inte har någon brådska är det inga problem. Idag hade jag till och med tid att plocka en massa burkar och plastflaskor längs Riks 90 och fick ihop så det räckte till halva lunchen i Bollstabruk.

Hotell Kramm i Kramfors har fått en rejäl uppryckning det senaste året. Rummen är nyrenoverade och smått lyxiga. Fastigheten ägs av kommunen men drivs av First Hotel. Hotellet har under många år varit en förlustaffär men nu vill kommunen sälja för att stärka finanserna. Hotell Appelbergs i Sollefteå var däremot en besvikelse. Ett minimikrav borde väl vara att hotellgästen får en fungerande toalett? Att den stulna (?) tv:n inte ersatts var uthärdligt.

Dagens distans: 45 km

Keep on running!

Margaretha Hoppstadius Bodén i sjukhusentrén till Sollefteå sjukhus. I sju år, redan från första dagen då BB las ner, har hon och tusentals andra stått här och demonstrerat. Kampen har haft påverkan, tror hon,  trots att läget idag är ännu värre, ja kanske total nedläggning.

Vad är Tesslakonflikten och den nyligen avblåsta sjukhusstrejken mot denna? När jag idag kom till Sollefteå mötte jag en kämpaglöd som kanske bara befolkningen i Ådalen kan uppbringa.

På en bänk i entrén satt 76-åriga Margaretha med jämngamle maken Lars-Erik, de hade en skylt intill sig, en termos med kaffe och lite tilltugg. Hon behövde knappast övertyga mig om hur besvärligt och farligt det kan vara att köra födande mammor till BB i Örnsköldsvik eller Sundsvall. Jag hade precis samma dag sprungit från Övik, rena tassemarkerna och backe efter backe. Hur det är vintertid är lätt att förstå.

Margaretha är mild i tonen men hon har inte mycket till övers för politikerna. Det är tjänstemännen som styr i regionen och allt handlar om pengar. Men att det skulle bli billigare att centralisera allt till Övik och Sundsvall 10-12 mil bort, tror hon inte.Hon fruktar att hela sjukhuset på sikt fösvinner och ger exempel på verksamheter som avvecklats.

Synd att jag inte är kvar som journalist i de här trakterna, tänker jag när jag lämnar paret. Det är något rättframt med befolkningen i Ådalen. Margaretha är lite ledsen över att medierna inte längre uppmärksammar deras "ockupation".

-Minns du en annan ockupation här i Sollefteå för länge sedan? frågar jag.

Hon tror jag menar Ådalen 31 där hennes pappa gick i demonstrationståget men kommer sedan ihåg Eisersömmerskornas ockupation av fabriken i Sollefteå den 30 juni 1981. Jag jobbade på Västernorlands Allehanda under 70-talet då bl a Eiser, Nylands Mattor och Värnamo Gummi etablerade sig här. Det blev en misslyckad stalig satsning och företagen försvann snabbt.

Höga Kusten, vackert men backigt. Fast idag var jag urstark- fick lite USA-feeling i det fuktklibbiga vädret med en tröja och löparkeps som droppade svett. Bilden tagen utanför Sidensjö.

Gålsjö bruk som numera inte är i kyrkans ägo utan har privata ägare. Inte en kotte i de många stugorna.

Bor i Sollefteå på anrika Appelbergs, som ockspå fått nya ägare.

Dagen distans 46 km

Keep on running!

Mitt i ödemarken dök ett garageloppis upp. Blev nyfiken och där fann jag vårt bröllopsporslin.

Äktenskapet består men vårt brölloppsporslin har blivit ganska slitet efter cirka 40 års daglig användning. Vilken tur att jag då kunde förnya det i dag, porslinet alltså.

Skyltar med loppis dyker ständigt upp under min färd. Jag stannar aldrig till men gjorde det idag eftersom platsen var så udda, mitt ute i skogen en bra bit från Öviks flygplats. Ut från ett hus intill kom en liten grabb, 6-årige Algot. Det var tydligen han som hade hand om affärerna.

På ett bord i garaget fanns en hög med tallrikar av samma märke som vi fick vid vårt bröllopp. 50 kronor för sex djupa, jag slog till direkt, och Algot nickade godkänt när han såg att swishandet gått igenom. Men hur skulle detta ömtåliga gods kunna transporteras hem på en skumpig joggingvagn?

-Mamma har nog en kartong du kan lägga det i, trodde Algot.  Och det hade hon.

Jag har nu kommit till Örnsköldsvik, en stad där jag en kortare tid var lokalredaktör på Västernorrlands Allehanda. Det var i slutet på 70-talet och det var i Övik jag tog mina första stapplande löpsteg. Men det var först några år senare i Stockholm jag blev löparfrälst. Min gamla tidning är nerlagt men konkurrenten, Örnsköldsviks Allehanda, lever vidare. Den har funnits i 130 år, jag köpte ett lösnummer för 35 kromor på Willys, och kan konstatera att den är högst läsvärd. Tidigare sa man om ÖA att den var Sveriges lönsammaste tidning, hur det är idag vet jag inte.

ÖA skriver bland annat om den kommunala flygplatsen som är nerläggningshotad och går back med 100 000 kr om dagen. Sprang förbi där idag och någon mer ödslig plats får man leta efter. Nu står hoppet till mera staligt stöd.

I Arnäsvall, en bit norr om Övik, stannade jag till vid en stor sportaffär där man också reparerade cyklar. Kunde man möjligen fixa till mitt skeva bakhjul? Det kunde man. I butiken undrade man om jag möjligtvis kände till Rune Larsson. När dom fick höra om mina USA-löp, att Rune var min "mentor", ja då ville man ta en bild på mig. Nästan som i USA, alltså.

Dagens distans: 49 km

Keep on running!

Trots att babyjoggern är i nästan nyskick var den ena ekern efter den andra på väg att lossna. Detta kunde ha stoppat hela löpet.

Har du problem under ett långlöp, försök att lösa det omedelbart. Det var precis vad jag gjorde idag.

Jag har varit med om det förut; att ekrar sitter löst, att hjul wobblar eller att det är något annat fel på löpvagnen. Under dagens löpning till Nordmaling märkte jag att det var något konstigt med höger bakhjul. Det verkade lite vingligt och väl framme i Nordmaling hade en eker lossnat. Och eftersom det är så få ekrar på hjulen är varje eker oerhört viktig (den gamla modellen av denna vagntyp är mycket bättre eftersom den har många fler ekrar).

Efter hårt slit lyckades jag sätta dit ekern igen och spänna de övriga. Men det här är ett jobb som ett proffs ska göra, när vi amatörer skruvar är risken stor att hjulet börjar wobbla. Och visst wobblar det lite. När jag i morgon kommer till Örnsköldsvik hoppas jag få båda hjulen fixade på en cykelverkstad.

Dagens distans: 39 km

Keep on running!

Jag bor i anrika Starlänglängan i Hörnefors några mil söder om Umeå. Bara ett stenkast från mitt fönster ägde år 1809 det sista slaget rum på svensk mark. Kyrkan intill använde ryssarna som stall och en bit bort finns ett monument över den stupade svenske överstelöjtnanten J Z Duncker.

Jag springer på historiskt intressanta marker längs den Västerbottniska kusten söder om Umeå. Här gick Kustlandsvägen redan i mitten av 1600-talet, Sveriges äldsta landsväg mellan Stockholm och Torneå. Och här härjade ryssen ett kort tag efter att Sverige tvingats lämna Finland 1808.

Nu är inte ryssen min värsta fiende utan myggen. Jag har inga kanoner och gevär men ett dunderpreparat mot angriparna. Före detta långlöp mellan Umeå och Härnösand hade jag läst i Råd&Rön om ett myggmedel som verkligen fungerar (alla andra preparat är mer eller mindre verkningslösa). Men fler än jag hade läst artikeln så medlet var slutsålt men efter lång väntan fick jag min spray (Care Plus). Så nu behöver jag inte stupa som tappre soldat Duncker. Nu är det bara värmen som är lite besvärlig.

På bilden ovan ser du min senaste joggingvagn, den är i princip i nyskick. Lustigt nog har den rullat just här i Hörnefors och ägaren hade vänligheten att transportera upp den till starten i Umeå.

Starten ja, den var lite märklig. Detta 25-milalöp inleddes med att jag sprang ett parkrun, mitt tredje i Umeå (25.47, några sekunder långsammare än ifjol). Men det var jag nöjd med och turen söder ut gick på ganska lätta ben.

Nöjd löpare efer målgång. HÄR resultaten.

Du som läser den här bloggen vet att jag gillar att plocka bär. Hade inte räknat med att blåbären skulle vara mogna så här långt norrut, men det var dom. Utan kylning skulle det dock vara omöjligt att transportera hem dem så någon blåbärsplockning blir det inte. Och troligtvis heller inga hjortron.

Hjortronen är ännu inte mogna här i Västerbotten. Men kanske i Ångermanland?

Dagens distans: 48 km

Keep on running!