Med de skärpta coronarestriktionerna i bl a Stockholm och Västra Götaland ställer jag in det mesta. Idag pausade jag t ex gymkortet på F&S.

Antalet gymbesök har under pandemin varit några enstaka i veckan mot tidigare 5-6 stycken. Men efter FHM:s varningar är det nu slutgymmat, åtminstone året ut. Lite synd eftersom det är på gymmet jag tränar benstyrkan, träning som gjort att jag inte haft några problem med min knäartros. Trots mindre träning i år har jag märkligt nog behållit styrkan- jag klarar nära nog maxvikterna i två av tre redskap jag använder.

Jag har också ställt in KUL-helgen, en träff för ultralölpare som skulle ordnas i Göteborg i november. Dan efter jag avbokade ställdes hela arrangemanget in. Om drygt en vecka springer jag i Enköping  terräng SM för veteraner 70+. Ännu så länge har arrangören inte meddelat att tävlingen ställs in men jag skulle inte bli överraskad att så blir fallet.

Keep on running!

Bernt ger sig av efter ett fikastopp längs Ätran. Den här vägen har klasats som Hallands vackraste. Många vackra vyer får du se på vår "äventyrsfilm". som du kan se HÄR.

Filmen om vår sexdagarslöpning mellan Töreboda och Falkenberg är klar. När jag ser bilderna förvånas jag över hur gammal och skruttig jag ser ut.

Nä, det går inte att dölja att jag är 72 år. Bilderna avslöjar obamhärtigt att jag är den klart äldste i gänget; kutryggig, mager och ständigt tittande ner i backen. Ingen spänst alls och hur orkade jag springa cirka 5 mil om dagen under sex dagar? .Fast jag kände mig inte gammal och kraftlös, tvärtom, löpet gick lätt och var helt problemfritt frånsett kylan jag ständigt klagade på.

Njut istället av Mats Dänsel fina film från vårt äventyr. Han filmade oss ständigt och har nu klippt ihop en 14 minuter lång sekvens där vi springer längs Göta kanal, passerar mängder av sjöar, minnesmärken och vackra partier längs  Ätradalsleden. Kolla förresten hans egen löparsida där han har mängder av filmer från tidigare löparäventyr.

Keep on running!

Idag lättade Folhälsomyndigheten på de allmänna råden för dom som är 70+. Samma regler ska nu gälla för alla svenskar oavsett ålder. Men betyder det att vi 70+ kan börja tävla igen?

Läget är oklart. Det har varit startförbud i sanktionerade löpartävlingar i M/K 70 och uppåt. Men den 20 augusti lättade Svensk Friidrott något på reglerna. HÄR kan du läsa om vad som gäller/gällde från det datumet. Efter dagens presskonferens kan vi förvänta oss nya regler.

Jag har inte velat använda ordet diskriminering av äldre eftersom syftet med att porta 70+ ändå varit gott. Äldre som drabbas av covid 19 riskerar ju att bli sjukare än andra. Ändå tycker jag att just i tävlingssammanhang kunde man ha samma regler för alla. Först är det rätt få 70+ som tävlar och dom som ändå gör det är osedvaligt friska, ja fler kan fysiskt vara i samma skick som 50-åringar.

--

Uppdatering 23 oktober

Enköpings Allmänna Idrottsförening (EAI) bestämde snabbt att anordna ett terrängSM för veteraner 70 år eller äldre. Jag anmälde mig direkt till tävlingen som går söndagen den 8 november. Terränglöpning och så korta distanser som 4 km är inte min favoritdistans men jag har ändå sprungit sex VSM terräng tidigare, dock utan någon större framgång. Inbjudan hittar du HÄR.

Min klubbkamrat Gunnar Bengtsson i Majornas IK tog täten direkt och vann M65 i söndagens veteran SM i terränglöpning i Vällingby. Det regnade. banan var mycket tungsprungen, mätte 2 km och sprangs två varv för de äldre veteranerna. Eftersom jag är i M70 fick jag inte vara med men ges en chans om två veckor i Enköping.

Medaljörer är vi alla. Från vänster Gunnar Bengtsson, Majornas IK (guld M65), Björn Sandström, SOK Knallen (brons M60) och Bernt Mattsson, Hässelby SK (silver M65)

Keep on running!

Framme i Falkenberg efter cirka 29 mils löpning under sex dagar med start i Töreboda. Det gick som tåget.

Funderar du också på ett löparäventyr? Gör då inte samma misstag som jag.

Vadå misstag? Allt gick ju som planerat. Jo, visst gick det bra för oss tre pensionärer. Den ende som gnydde var jag.

Jag klagade på kylan. Äventyr av det här slaget blir mycket trevligare om de genomförs under den varma delen av året. Bäst är naturligtvis sommartid. Då är dessutom allt öppet. Svensk landsbygd i oktober är ingen höjdare. Vid fikastoppen frös jag som en hund. Mössa och vantar var nästa hela tiden på men under själva löpningen frös jag inte, svettades till och med ibland.

Jag älskar värmen. Under Amerikalöpen hade jag nästan aldrig problem med temperaturen. Men lite underhudsfett gör att jag klarar kylan sämre.

Kall morgon med några minusgrader och frost i gräset. Tuffingen Mats Dänsel, yngst av oss alla, springer i långstrumpor men annars barbent (han klagade aldrig) och inte heller evighetsmaskinen Bernt Hedlund, som ofta sprang först. Bilden från banvallen på linjen Ätran-Varberg (en olönsam och kortlivad järnvägslinje byggd bl a för att transportera torv under första världskriget),.

Keep on running!

Det är treviligt att springa tillsammans med andra. Handlar det om löpningar under flera dagar är det viktigt att deltagarna i gruppen är ganska jämspelta (vilket vi är). Bilden togs igår då det var så dimmigt.

"Funkar det bra att springa med sällskap under flera dagar?", undrar signaturen Christoffer. Frågan är inte helt lätt att besvara och tarvar ett lite längre svar.

Handlar det om så kallade sociala löp under en dag är svaret ja. Jag har varit med på massor av sådana och kan inte minnas ett enda som varit tråkigt. Är man många i gruppen finns det alltid någon att snacka med. Och det brukar heller aldrig vara några problem att hänga med eftersom det kan utkristalliseras olika fartgrupper.

Å andra sidan har jag heller aldrig varit med om tråkiga löpningar som pågått under flera dagar. Men då gäller det att välja sitt sällskap. Du behöver kanske inte känna alla i gruppen, det viktiga är att ni är på ungefär samma nivå löpmässigt. Att ständigt vänta in folk eller att några har stora problem med distanserna och kanske rent av råkar ut för skador, det tär på sammanhållningen. Bernt, Mats och jag är relativt erfarna långlöpare, vi känner varandra sedan tidigare så det funkar bra.

Själv är jag en "ensamvarg". Handlar det om löpningar på cirka en vecka har jag inga problem med att springa med andra. Men på längre löp och framför allt på ett coast to coast vill jag vara ensam. Har aldrig känt mig ensam under något av USA-löpen. Då talar vi om löpningar på nära 100 dagar. Uttrycket en kedja är inte starkare än sin svagaste länk passar bra in. Skulle jag t ex ha med mig någon och en av oss blir skadad kan vi inte hjälpa varandra, snarare stjälpa varandra. Här passar också uttrycket ensam är stark.

Jag har haft med min bror Jan på några långa löpningar i Amerika och i Europa. Han har då åkt rolerblades och därmed varit den snabbare. I Amerika har han också under några veckor fungerat som följebilschaufför. Vi har alltså inte varit jämspelta men bröder emellan har det ändå funkat. Den intressanta erfarenheten tycker jag är att under dessa äventyr har jag lärt känna min bror mycket bättre. Jag trodde jag kände honom sedan tidigare men det gjorde jag alltså inte. Och så där är det säkert för de flesta: ska du lära känna någon så spring ihop med personen under några dagar. Först då upptäcker du alla goda (och kanske mindre goda sidor).

---

På landet lever man nära djuren. Bilden tagen strax utanför infarten till det lilla samhället Håcksvik.

Dagens löpning mellan Tranemo och Fegen blev äventyrets längsta, 57 km. Den sträckan klarade vi galant! Imorgon måndag är sista dagen och då springer vi till Falkenberg. Jag tar tåget hem till Stockholm medan Bernt och Mats åker hem dagen därpå.

Keep on running!

Dimman låg tät på morgonen och att då springa genom den gamla järnvägstunneln vid Marbäck söder om Ulriechamn kändes lite läskigt. Nedre bilden är tagen någon gång mellan 1900-1909, fotograf okänd. Tunneln ligger alldeles intill Åsunden.

Kort sträcka brukar innebära att dagen kan bli jobbig. Man tror att man har hur mycket tid som helst och blir ineffektiv. Men idag blev det tvärtom.

Efter ett tidigt fikastopp med våfflor i Vegby och exakt 21 km kvar till hotellet i Tranemo fick jag en idé: tänk om jag skulle försöka springa slutsträckan i tävlingsfart och se hur jag ligger till på en halvmara. Sagt och gjort- 1 timma och 46 minuter senare stånkade ett trött ånglok in i Tranemo. Loket hade då tvingats göra några kortare stopp för att fylla på vatten. Den där vansinnesfärden med kärran kan straffa mig i morgon eftersom då handlar det om 62 km löpning.

Bryggor tas upp för säsongen. Observera det låga vattenståndet i Åsunden. Det beror på ovanligt lite nederbörd.

Dagens distans Ulricehamn-Tranemo: 37 km

Keep on running!

Falköping-Ulricehamn var dagens etapp som för oss blev 49 km. Det var lättsprunget men första halvan från Falköping gick det svagt uppför. Bilden från Blidsberg.

Nu är vi på spåret även om rälsen på banvallen vi springer på för länge sedan är borta. Och det går som tåget- oj vad lättsprunget det är!

Ulricehamnsborna är att grattulera. Vilken fin cykelled ni har; 75 km slät asfalt på en bilfri gammal banvall genom kommunen. Rena paradiset för cyklister, rullskidsåkare, löpare (vi var dom enda idag) och alla som promenerar. Det var kloka beslut kommunen tog när man på 90-talet bestämde att köpa banvallen av staten.

Det visade sig att investeringen snabbt blev lönsam. Hur lönsam går inte att säga men i en rapport från dåvarande Vägverket slås fast att den är "samhällsekonomiskt lönsam". Att bygga cykelbana på järnvägsbank är tio gånger billigare än att dra nya cykelbanor (0,2 miljoner jämfört med 2 miljoner kronor per km). Och kommuninvånarna gillar leden som är en del av den 20 mil långa Ätradalsleden som går mellan Falköping och Falkenberg.

Hårdkörning på Ätradalsleden. Ibland flög tävlingsjäveln i mig och jag kände mig som ett snabbtåg , sprang på max och fick sedan vänta in godståget bakom mig.

På banvallen vi idag sprang gick smalspåriga tåg, banan var i drift 1874-1904 (Vartofta-Ulricehamn). Sedan breddades den och trafiken på Västra centralbanan pågick fram till 1985 och 1991 revs rälsen upp.

Morgondagen till Tranemo blir spännande. Då kommer vi att springa i tunnlar.

Keep on running!

Lunchen tillreds på ett litet primuskök. Kokande vatten hälldes i den gröna påsen till höger, förpackningen tillslöts och efter åtta minuter var lunchen klar. Min rätt, Pasta ai Funghhi (pasta med ost/svamp var mättande och smakade överraskande bra.

Varm mat är mycket bättre än kall mat för en långlöpare. Men vad gör man om det inte finns någon restaurang i närheten? Jo, man lagar sin egen varma mat!

Jag är ingen friluftsmänniska. Tält, sovsäckar, ryggsäckar, kåsor, frystorkad mat, vandringskängor och allt det där som hör friluftslivet till är inte riktigt min grej. Jag har t ex aldrig hanterat ett spritkök. Men idag fick novisen vid spisen en lektion i hur det går till.

Bernt Hedlund, som är min medlöpare, kan allt inom området. Vid ett av fågelskådartornen vid Hornborgasjön i skydd av de kalla nordliga vindarna tillredde han på sitt lilla Primuskök en festmåltid (nåja) för oss alla. Det var första gången jag stiftade bekantskap med de där gröna hokuspokus-påsarna från Naturkompaniet. Mats hade en orange påse med någon kötträtt och även den påsen utföll tydligen till belåtenhet.

Primuskök, ja jag blir nostalgisk när jag hör det ordet. Något mer svenskt finns väl inte? De gamla fotogenköken började tillverkas i Stockholm i slutet på 1800-talet och blev en dundersuccé. Fast när jag gör en snabb sökning på företaget (Primus AB är ett dotterbolag till börsnoterade Fenix Outdoor) är det lite si och så med svenskheten. Primusköken tillverkas numera i Estland och Fenix Outdoor har huvudkontoret i Schweiz. Fast familjen Nordin med rötter i Örnsköldsvik är fortfarande huvudägare.

Erfarenheterna från USA-löpen är att varm, lagad mat är bäst. Att inta lunchen vid vägkanten ger inte så mycket nya krafter. Därför är det så viktigt när man planerar en rutt att hitta en restaurang på lämpligt avstånd. Men ibland går det inte så hokuspokus-påsarna kom nu väl till pass.

Mats och Bernt stretar uppför backen vid Eggby kyrka.

Hur fort springer ni? kanske du undrar. Långsamt. Hastigheten brukar ligga runt 8-9 km/tim vilket är aningen långsammare än under ett coast to coast. Men det går ändå undan, Bernt springer vägvinnande och gör aldrig några stopp vilket jag gör. Och att hinna ikapp kan ta sin tid. Idag sprang vi uppför en backe som aldrig tycktes ha något slut. Efteråt mätte jag den till närmare en mil. Normalt går vi "aldrig" i backarna och den här backen gick vi heller inte i. Sådant ökar självförtroendet men kan straffa sig i morgon.

Dagens distans till Falköping: 44 km.

Keep on running!

PS

Tyvärr missade vi tranorna vid Hornborgasjön- dom var för snabba och hade hunnit flyga söder ut.