Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 256 km. Denna vecka: 78 km. Idag: 16 km

2017-10-30 - Lingonplock i pannlampans sken

Fortfarande rätt ljus men en timma senare var det kolmörkt och då behövdes lampan för att se lingonen.

Det är rätt läskig att springa på okända skogsbilvägar när det skymmer på. En gps och pannlampa ger dock en viss trygghet.

Idag var jag ute på en lingonrunda i trakterna av Mehedeby, Älvarkelby och Furuvik (31 km). Det blev mörkt snabbare än jag räknat med. Inte en människa i sikte, kall vind, långa avstånd och ett myller av små grusvägar som inte verkade leda någon stans. Ganska obehagligt, dessutom var det ont om bär, jag var trött och i tidsnöd.

Jag ville inte komma hem tomhänt. Så vad göra? Det blev till att slå på pannlampan och rikta den mot riset. Jodå, jag fick til lsist ihop en skaplig skörd och kunde sent ta Upptåget från Älvkarleby hem till Stockholm. Roligt efterår men inget jag gör om.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 23:01:52

Läs / skriv kommentar (3)


2017-10-28 - ". . . än slank han dit, än slank han ner i diket"

Här har det gått undan- lersprut långt upp på ryggen. En löpare hade oturen att halka ner i en liten bäck och tvingades bryta.

På dagens terräng SM i Huddinge gällde det att ha bra på fötterna. Den blöta och geggiga gräsbanan fick många på fall. Dubbar, hårt knutna skor och försiktighet i kurvorna var avgörande.

Jäklar, det här var roligt! Trots att distansen (4 km) inte alls var min, att underlaget var så långt ifrån asfalt som möjligt och att min idrottsliga insats var medioker åkte jag hem med ett leende på läpparna. Inte kan man deppa med en SM-medalj i fickan?

Det här var mitt fjärde terräng SM på raken. Och under alla dessa SM har min klubb Vallentuna FK vunnit lagbronset i klassen M60 och äldre. Några individuella medaljer har jag dock aldrig tagit på denna ”sprintsträcka”. Det gjorde däremot idag klubbens superveteran, 75-årige Arne Lekström, segrare i M75.

Guld till Björnstorps IF, silver till Majornas IK och brons till Vallentuna FK.

Arne Lekström, Vallentuna FK, tar SM-guldet i M75. Silver till Åke Leverin, Väsby IK och brons till Jan Förberg, Hammarby IF.

Vi äldre veteraner springer på SM bara 4 km medan de yngre springer dubbla distansen. Visst blir man utpumpad även på den kortare sträckan men den längre hade nog passat bättre. Förväntningarna var därför inte höga; en placering i mitten skulle vara helt OK. Och visst kändes det bra efteråt med en 11.e-placering och tiden 19.49 (10.06) i M65- tio gubbar framför och nio bakom. Medelmåtta alltså, hela 2.39 efter segraren Jörgen Thorsell, Falu IK. Jörgen har under många år toppat långdistansstatistiken i sin åldersklass men är också en duktig banlöpare. Nu har han problem med en nerv i foten varför segern blev en liten revansch.

Trots en tungsprungen och halkig bana hade jag förvånande nog inga problem med underlaget. Med tio dubbar(märket Best Grip) i varje sko blev det bra grepp. Kan verkligen rekommendera att dubba skorna själv, egentligen ett bättre och billigare alternativ än att köpa färdigdubbade skor eller ha ”damasker”. Dubben kan du ersätta och ta ur, fungerar egentligen ännu bättre på isunderlag, perfekt under stundande Bore Cup.

Det som gör dessa terräng SM så roliga är att vi veteraner också får frottera oss med elitlöparna. På vanliga veteran SM i maraton och halvmaraton, nu senast i Göteborg, är bara veteraner med, alltså löpare 35 år eller äldre. Nu fick vi se storheter som Napoleon Solomon och Meraf Bata vinna. Kul också att känna och känna igen så många löpare. Dessutom en vacker bana och ett perfekt arrangemang av Huddinge AIS kryddat med Lennart Juhlin som speaker.

Nästa vecka springer jag halvmaran i Bromölla och veckan därpå ett 6-timmarslopp i Borås.

Keep on running!

Postad av Björn kl 20:06:20

Läs / skriv kommentar (8)


2017-10-21 - Funderar på några "majorer". . .

J McDermott, USA, vinner det första Boston Marathon år 1897 på tiden 2.55.10. Sträckan var bara 24,5 miles (39,2 km), alltså ca 3 km kortare än idag. Observera löparens lätta skor samt radioreportern (?) till höger. Detta världens äldsta maratonlopp har en svensk segrare; Gösta Leandersson med tiden 2.31.50 år 1949. Rättelse:  Bilden visar inte J McDermott utan Johnny Kelley, som vinner Boston Marathon 1935  (se alla kommentarer om vem löparen på bilden verkligen är!).

Golfsporten har sina majors. Mindre känt är att även maratonsporten har det. Maratonloppen i Tokyo, Boston, London, Berlin, Chicago och New York ingår i serien World Marathon Masters. I den sextetten vill jag ingå!

Jag har redan klarat av Berlin (2.57.46 år 2001) och nästa år är det dags för Boston. New York har jag alltid varit skeptisk till, ett jippo har jag brukat säga, men alla lovordar detta världens största maratonlopp med över 50 000 löpare. Och nog vore det väldigt spännande att springa i Tokyo? Och Chicago brukar sägas vara världens bästa lopp. Så jag är helsåld på en major . . .

Egentligen är World Marathon Masters en tävling för eliten och med enorma prispengar i potten. Eliud Kipchoge från Kenya har vunnit de två senaste omgångarna. På hans meritlista finns bl a världens näst snabbaste maraton på 2.03.05 (London 2016) och 2.03.32 (Berlin 2017). Men även vanliga motionärer kan delta, då utom tävlan

Totalt är det ett par tusen personer i världen som sprungit alla dessa sex stora lopp, många av löparna tillhör veteraneliten. Bland dessa finns cirka 50 svenskar. En känner jag, Karima Makrof, från min gamla klubb Majornas IK. Hon har ett snitt på 3.08 i de sex loppen. Med 3.02.31 i Tokyo i år ligger hon åtta i K40 i min svenska maratonstatistik.

Boston Marathon, som jag springer den 16 april 2018 i samband med mitt sjätte coast to coast, är den enda "majoren" där man måste kvalificera sig på tid. Kvaltiden för en 65-69-årig man är 4.10 (3.05 i M35), alltså ganskabesskedliga tider. I de andra loppen finns inga kvaltider men du blir  direktkvalificerad om du kan visa upp en bra tid, annars är det i mån av plats eller lotten som avgör.

Just nu pågår anmälan till nästa års Berlin Marathon. Jag var en knapptryckning från att anmäla mig innan jag insåg att jag var upptagen. Berlin är intressant eftersom min årsbästatid på 3.26 inte skulle räcka. Heder åt tyskarna som ställer tuffa krav: För att komma med direkt hade jag behövt göra 3.25 eller bättre (för 60-åringar och äldre).

Däremot hade det inte varit några problem med att komma med direkt till New York (3.45), Chicago (4.00) och London (4.00) men omöjligt till Tokyo där du måste minst springa på 2.45, oavsett ålder. Nästa år tävlar jag i M70 och då blir det ännu lättare att komma med.

Generellt är maratonlöparna i Europa mycket bättre än i USA. Därför är det lite förvånande att man i Virgin London Marathon inte ställer högre krav.

Samtliga majors är betydligt större än Stockholm Marathon (i år ca 13 000 i mål). Minst mätt i antal deltagare är Boston med cirka 35 000 medan London, Berlin och Tokyo brukar ha runt 40 000. Giganterna är New York med över 50 000 och Chicago cirka 45 000.

John J. McDermott vann det första Boston Marathon 1897.

---

Idag sprang jag Kungsängen park run, mitt totalt 17:e park run. Dessa 5 km-lopp är utmärkt snabbhetsträning, inte minst inför stundande veteran SM i terräng (4km) nästa helg i Huddinge. Av 58 deltagare blev jag nia på 22.05. Vann gjorde 17-årige Yassin Abdi på utmärkta 15.51.

Keep on running!

Postad av Björn kl 16:17:10

Läs / skriv kommentar (12)


2017-10-16 - 500 mil och 5 miljoner lingon . . .

Under dagens lingontur i Norduppland hann jag passera 500 löpmil räknat sedan årsskiftet. Jag kunde också summera en massa lingon och lite blåbär, därav de två bärplockarna.

Nej, 2018 blir inget nytt 1 000-milaår. Men idag passerade jag 500 mil, mitt femtonde 500-milår i obruten följd.

Den sviten är jag rätt stolt över. Men en dag kommer då detta inte blir möjligt. Förhoppningsvis ska det dock inte ske nästa år då jag springer mitt sjätte coast to coast. Tvärsöver Amerika är just cirka 500 mil så 2018 ska nog bli ännu ett bra mängdår.

Du som följt mig under åren vet att jag prioriterar mängd före kvalitetsträning. Men just 500 mil har jag aldrig haft som något mål, jag gillar helt enkelt att springa mycket och det blir vad det blir. Just i år har det kännts som om jag tränat ovanligt lite, däremot har jag blivit flitigare med intervallträning som jag för det mesta springer på band.

Jag tror att just intervallerna och alla parkrun-tävlingar gjort att jag inte tappat något på maran, åldersomräknat är jag något bättre än för ett par år sedan. I år har det också känts som att jag varit riktigt utvilad inför tävlingar, jag har "vågat" dra ner på mängden inför loppen.

I år blir tredje året i följd jag springar varje dag (peppar, peppar, ta i trä). Egentligen skulle jag kunna ha gjort det långt tidigare men tanken har aldrig funnits. Nu känns det helt naturligt och inte det minsta jobbigt- en löpdag för mig är minst 3 km. Och det bord eväl alla klara?

Jag har nu sprungIT 35 år. De första tio åren låg mängden på cirka 200-300 mil per år för att sedan sakta öka. Ifjol blev det alltså över tusen mil, för att vara exakt 1 019 mil. Jag har inga ambitioner att försöka slå det och skulle dessutom inte klara det.

Det lite överraskande, när jag tittar tillbaka i mina träningsdagböcker, är att jag i snitt ligger på drygt 500 mil per år under dessa 35 år. 500 mil är knappt tio mil i veckan. Det har varit möjligt tack vare att jag haft turen att få vara frisk under alla dessa år och dessutom haft en generös arbetsgivare.

Jag hoppade av vid flera av Upptågets stationer mellan Uppsala och Gävle och hade för första gången köpt en 24-timmarsbiljett, perfekt för detta ändamål. Totalt var jag ute i åtta timmar men det blev bara 19 löpta km..

Många av alla dessa mil får jag ihop under mina utflykter. Idag bar det av till Skyttorp, Marma och Mehedeby i Uppland. Det är ganska gott om lingon och det finns fortfarande en del blåbår. Av lingonen gör jag världens bästa måltids- och sportdryck.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 22:09:43

Läs / skriv kommentar (4)


2017-10-14 - SM guld på maraton

3.27.42 räckte till seger i veteranSM i åldersklass M65. Bilden från Slottsskogsvallen i Göteborg.

Varför kommer inte de bästa veteranerna när det anordnas SM i maraton? Jag fick en ganska lättköpt guldmedalj idag på veteranSM i Göteborg.

Vi var nio gubbar anmälda i min klass M65, några riktigt bra men de allra bästa uteblev. Synd, för konkurrens sporrar. Nu var det inget unikt i just M65, topplöparna brukar utebli i de flesta klasser. De springer hellre i Stockholm än i något perifert landsortslopp som anordar ett VSM på maraton eller halvmaraton.

Nu är dock inte Göteborg så perifert. Solvikingarna har ett proffsigt arrangemang, man har stor rutin, banan är ”snabb” och en av de bästa i Sverige. Dessutom har Göteborgs Marathon vuxit och är ett av de största loppen (322 fullföljande på maran och 338 på halvmaran), men som sagt- veteraneliten är svårflörtad.

Jag tycker varje VSM arrangör borde ta fram min veteranstatistik, kontakta de som toppar listorna i de olika klasserna och säga:

-Vi vill att du kommer och vi bjuder på startavgiften.

Jag har framfört idéen tidigare men ingen klubb har nappat. Skulle jag få ett sådant samtal hade jag känt mig smickrad. Men den stora vinsten skulle vara att statusen på VSM-tävlingar skulle höjas, gissar jag. Nu får väl folk skylla sig själva, kan man tycka. De som inte kom missade dessutom riktigt fina priser. Mitt guld renderade mig ett presentkort från Salming på 1 000 kr för köp av skor eller kläder. Dessutom bjuder Solvikingarna mig på startavgiften i klubbens alla lopp under 2018.

Nog om detta. Loppet då? Ja, ännu en gång fick jag klart för mig att det är en konst att springa ett maratonlopp. Och den konsten tycks jag aldrig lära mig. Felet är att jag går ut för hårt och troligen får betala det med råge mot slutet. Jag varvade på 1.40.48 och det är några minuter för fort, tappade fem minuter på andra halvan.

Det jag alltid undrar och som jag aldrig kommer att få svar på är: hur mycket hade jag vunnit på att ta det lugnare i början? Under senare år har jag slutat att titta på klockan, springer helt "på känsla". Men det är kanske ingen bra taktik, dessutom igonrerade jag idag känslan.

Mot slutet hade jag i huvudet "dubbelvinst". Jag skulle båda vinna klassen och dessutom notera årsbästa. Det senare inte helt oviktigt eftersom en bra tid i Göteborg skulle kunna förbättra min startposition i Boston Marathon 2018. När fem kilometer återstod tittade jag för första gången på klockan och var övertygad om att gå under 3.26. Pyttsan, jag kroknade totalt och hade knappt styrfart in mot mål i sista backen.

-Är det någon rödklädd gubbe bakom mig? skrek jag till flaggvakten och fick ett lugnande besked.

Den "rödklädde gubben" var Magnus Bergh från Heleneholms IF, dagens tvåa i M65. Magnus är en gammal elitlöpare med ett personbästa på 2.17. Han är unik i den meningen att de flesta elitlöpare lägger av i unga år.

Prisutdelning i M65. Silver till Magnus Bergh, Heleneholms IF (3.32.26) och brons till Lars Leonardsson, Stockholms LDK (3.36.13).

Keep on running!

Postad av Björn kl 21:31:25

Läs / skriv kommentar (10)


2017-10-11 - "Det ska vara gratis och starta 09.30"

Deri Thomas introducerade parkrun i Sverige. Han är själv en duktig löpare men ses mest som funktionär varje lördag morgon på olika parkrun. Det kommer att ta tid att öka deltagarantalet i Sverige, tror han. Många känner inte till dessa 5 km gratislopp- budskapet sprids från mun till mun bland löpare.

Det ska aldrig kosta något att springa ett parkrun, lovar arrangörerna. Hittills har 3 000 personer i Sverige registrerat sig men i snitt har de bara sprungit 2-3 lopp. Svensken är tveksam. Finns det några hakar? undrar många.

Deri Thomas är engelsmannen som tog det engelska konceptet parkrun till Sverige.  Han har ett maratonpers på 2.38, är Operations Manager på Urban Tribes i Stockholm, ett företag som utbildar löpcoacher och erbjuder professionell grupplöpning för företag. Han är också Country Manager för parkrun Sweden, en sysssla han sköter på fritiden. Sedan starten förra sommaren har man nu haft 59 lopp i Hagaparken, alla gratis och alla på exakt 5 km. I Huddinge, Kungsängen, Örebro och Göteborg (Skatås) kör man också dessa gratislopp.

-Vi hoppas snart kunna starta i Malmö och senare även i bland annat Uppsala, Västerås och Helsingborg, berättar han.

Parkrun är jättestort i England och kan också bli det  Sverige. I våras åkte jag till Manchester och sprang tillsammans med nära 400 andra ett lopp i Platt Fields Park. Det blev min hittills snabbaste 5-kilometare (21.31).

I England har parkrun funnits i cirka tio år, är jättestort och flugan sprider sig nu världen över. Själv besökte jag i år Manchester och sprang där ett mycket trevligt lopp. Parkrun finns i hela Norden med undantag för Island. Starten i Sverige har dock gått trögt- Hagaparken som är ”flaggskeppet” lockar ett 50-tal löpare per lopp.

Borde det inte vara fler i en miljonstad som Stockholm?

-Det är möjligt men det tar tid. Vi är ingen kommersiell organisation och har egentligen inga pengar för marknadsföring. Budskapet sprids mest från mun till mun. Men jag tycker ändå introduktionen av parkrun i Sverige mottagits ”pretty good”.

-Du ska komma ihåg att det här är ett helt nytt koncept i Sverige. Eftersom det är gratis tror jag att folk räknar med att det ska finnas en hake. Men det finns ingen hake! Jag är särskild nöjd med att det varit så enkelt få frivilliga att ställa upp som funktionärer, parkrun bygger på det.

Vad kan göras för att locka fler löpare?

-Well, jag tror att en marknadsföringsbudget skulle hjälpa oss att nå en större publik men så vill vi inte arbeta. Tro det eller ej, parkrun har blivit stort i Storbritannien utan pengar på reklam. Jag vet att de flesta som kommer till våra parkrun gillar dem och på så sätt sprids det positiva budskapet. Men som sagt, det tar tid. Och 50-60 löpare är ändå ett bra parkrun.

Läsare här på bloggen efterlyser senare starttid, 09.30 är för tidigt. Ändra?

-Ja, jag läste det men vi kommer inte att ändra tiden. Lite av charmen med parkrun att de inte tar hela dan, varken för löparna eller funktionärerna. Vi får många positiva kommentarer om det. Parkrun är ju verkligen lokala arrangemang så om du bara behöver 10-15 minuter att gå till starten kan du lämna hemmet klockan nio. Det är väl inte så tidigt? Och nog är det skönt att ha klarat av träningen och sedan ha hela dagen fri. Jag tror våra tider passar bra för barnfamiljer- barnen kan springa och du kan kanske hoppa in som funktionär någon gång. Vad kan vara bättre än att vara aktiv med familjen en lördagsmorgon?

Några vill också betala en slant. . . ?

-Det ska aldrig kosta något att delta i ett parkrun!

Varför valde ni i Göteborg perifera Skatås och inte centrala Slottsskogen?

-Stan tillät oss inte, redan för många arrangemang där. Synd, men jag kan förstå deras inställning.

Går arrangemangen med förlust i Sverige?

-Nej, men vi är ingen kommersiell organisation i den meningen. Grundkostnaderna för att organisera ett parkrun är väldigt, väldigt små. Och när den kostnaden är tagen finns det egentligen inga kostnader alls förutom att ersätta viss utrustning. Vi har också sponsorer och får även bidrag från parkrun UK, Irland, Australien och Sydafrika.

Vad ser du som de största svårigheterna att utveckla parkrun i Sverige?

Tre saker:

  • att få  folk som aldrig deltagit att förstå konceptet och inse att det inte finns några hakar.
  • att få ut budskapet- många har inte hört talas om parkrun
  • att hitta personer, grupper och organisationer som vill starta parkrun

Så inga problem med att hitta frivilliga som ställer upp som funktionärer?

-Nej, inte alls. När vi väl är igång har folk förstått, ställer upp och inser att det inte är en börda. Det negativa med föreningslivet i Sverige är, tror jag, känslan av att känna sig tvingad att hjälpa till och att det är trist och tråkigt. Vi försöker istället visa att det är roligt och givande.

Riskerar inte parkrun att slå ut en massa löparklubbar?

-Nej, tvärtom. Flera klubbar, bland annat i Kungsängen, Örebro och IF Linnea i Stockholm är alla engagerade. Folk älskar att springa 5 km och få en tid. Vi breddar basen av löpare lokalt och klubbarna får fler medlemmar. Men parkrun kan inte ersätta en löparklubb som erbjuder träning etc.

---

Så här går det till att springa ett parkrun:

1. Gå in på din lokala parkrunsida och registrera dig (behöver bara göras en gång)

2. Skriv ut din streckkod och ha med den varje gång du deltar. Du kan inte ha streckkoden i din telefon. Koden gäller även för lopp utomlands. Ingen förhandsanmälan, bara att dyka uppo.

3. Banorna är exakt 5 km, ofta vackra, i parker, delvis terräng. Start varje lördag morgon kl 09.30, året runt, inga nummerlappar, "tillåtet" att promenera och jogga med barnvagn.

4. Vid målgång får du en liten plastbricka med en streckkod som scanas tillsammans med din egna streckkod. Cirka en timma senare har du fått hem via mejl en utförlig och även åldersomräknad resultatlista samt en mängd annan statistik. Kul att jämföra sina tider och jaga nya PB!

5. Efter loppen ofta gemensam fika (som du betalar för) och ibland gratis minfika direkt efter målgång.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 14:32:42

Läs / skriv kommentar (8)


2017-10-07 - Varför lockar inte parkrun svensken?

Premiär idag för Kungsängen parkrun. Nu kan du springa dessa 5 km gratislopp på tre platser i länet. Klubbkompisen Stefan NIlsson och jag var med på premiären och vi ger högsta betyg.  Stefan blev fyra och jag elva.

Folk är beredda att betala skjortan för att delta i löpartävlingar. Men när något är gratis tvekar man. Egentligen är det obebgripligt att parkrun, de nya gratisloppen i Sverige, inte drar större skaror.

Idag var det premiär för Kungsängen parkrun. 63 personer sprang en 5 km lång slinga på cykel- och skogsstigar i trakterna av Kungsängens IP. Med Hagaparken och Huddinge har nu Stockholm tre olika parkrun. Dessa gratislopp, som alltid är exakt 5 km och som anordnas varje lördag klockan 09.30, borde vara en dundersuccé. Men tyvärr, mottagandet av denna engelska fluga har blivit förvånasvärt svalt.

Jag förstår ingenting. Själv tycker jag parkrun är bland det bästa som hänt i Löparsverige under senare år. Du kan kalla loppen träningstävlingar, ja egentligen inte ens tävlingar- it´s a run, not a race, säger arrangörerna. Inga nummerlappar, ingen föranmälan, ingen trängsel, ingen tävlingsstress, däremot sann löpglädje och en härlig blandning av löpare/gångare från barn och pensionärer upp till duktiga motionärer och ibland rena eliten. Cirka en timma efter loppet får du via mejl en detaljerad resultatlista, dessutom åldersomräknad och diverse rankinglistor. Och som sagt; allt är gratis. Fika efteråt om du vill och direkt efter målgång kanske en kaka och ett glas saft. Kan det bli bättre?

Haga parkrun startade ifjol, var först ute i Sverige, har arrangerats 53 gånger och i snitt har 54 personer deltagit. Ännu sämre är det i Göteborg (Skatås) med 27 personer i snitt de senaste fem veckorna. Betydligt mindre Örebro lockar lika många/få deltagare som Haga parkrun. Den extremt låga siffran i Göteborg är besynnerlig med tanke på att en av Sveriges största och mest aktiva löparklubbar, Solvikingarna, har sin bas just i Skatås. Bäst hade varit om Göteborg fått ha sitt parkrun i det mer centralt belägna Slottsskogen.

Uppenbarligen vill folk betala, gratis är suspekt. Enda gången Haga parkrun i år fått ställas in var den 16 september då Topploppet arrangerades i Hagaparken. Att springa 5-10 km på närmast exakt samma bana som parkrun kostade 350-400 kronor beroende på när du anmälde dig. 565 kvinnor och 154 män sprang 5 km (fler på den längre distansen). Ju större jippo desto större betalningsvilja . . .

Stockholm Marathon, Göteborgs Varvet, Lidingöloppet och några andra storlopp har hutlösa startavgifter. Anmäler du dig idag till Stockholm Marathon kostar det 920 kronor och 755 kronor till Lidingöloppet 30 km, priserna stiger ju närmare tävlingssdatum du kommer. Trots upptrissade priser har deltagarantalet bara sjunkit marginellt. Vad skulle hända om Stockholm Marathon höjde priset till Vasaloppsklass, det vill säga nära en fördubbling? Misstänker att det kunde vara en smart affärsié.

Så vad ska parkrun göra för att attrahera svensken? Ärligt talat, jag vet inte. Sorgligt om man skulle behöva ta betalt. Nu tar det säkert lite tid att nå ut med budskapet. Men 54 deltagare i snitt i en miljonstad förskräcker . . . 

Keep on running!

PS

Inte heller jag är alltid så priskänslig- betalade gladeligen 250 dollar i startavgift i Boston Marathon.

Postad av Björn kl 18:26:08

Läs / skriv kommentar (14)


2017-09-28 - Tävlingsintensiv höst

Göteborgs Marathon med start på Slottskogsvallen är i år veteran SM. Här ska jag vara med och slåss om en medalj. Foto: Solvikingarna

Inte mindre än sex tävlingar återstår innan löparåret 2017 är över, Hösten blir ovanligt tävlingsintensiv och jag lägger krutet på att förbättra min årsbästatid på halvmaraton.

Så här ser tävlingsprogrammet ut:

* 14 oktober veteran SM Göteborgs Marathon- mål att ta en SM-medalj i M65

* 28 oktober Terräng SM Huddinge- mål att Vallentuna FK tar medalj i lagtävlingen

* 4 november Bromölla halvmaraton- mål att putsa årsbästa med 2-3 minuter och springa på 1.34-1.35

* 11 november Borås 6H- mål att förbättra fjolårets sextimmarslopp (61,3 km) med 1-4 km.

* 2 december Bore Cup 5-7,5 km- mål att vinna 70-årsklassen som nykomling

* 10 december Strängnäs halvmaraton- inga tidsmål, bara att ha trevligt i en kul och lite udda tävling.

Det är halvmaran som är min akilleshäl. Jag är på väg att åka ut från årsbästalistan i M65. Du följer väl min veteranstatistik här på bloggen (finns under "maratonstatistik" högst upp på sidan)? Många uppdateringar har gjorts den senaste tiden. Jag har i år sprungit tre halvmaror men inte fått till det. Inbillar mig att jag kan bli snabbare och har därför lagt in lite fler snabbdistanspass och intervaller i träningen. Dessutom tror jag att mina park runs på 5 km är bra snabbhetsträning.

Det är ett bra lingonår i år. På vägen mellan Tierp och Mehedeby i Uppland fick jag idag ihop 6,5 kilo lingon, som ska bli lingondricka och lingonsylt.

På tal om snabbdistanspass. Ett ofrivilligt sådant men synnerligen stärkande fick jag idag under min lingonutflykt till trakterna av Mehedeby. Här finns fina bärmarker längs landsvägen och jag var så försjunken i lingonriset att jag glömde tid och rum. Plötsligt insåg jag att jag var nära att missa mitt tåg hem till Stockholm. Jag hade åtta kilometer till Mehedeby station och jag fick springa allt vad tygen förmådde. Jag hann med några minuters marginal!

Keep on running!

Postad av Björn kl 20:55:21

Läs / skriv kommentar (3)