Följ via RSS
Avverkad sträcka: 5128 km / 5420 km (94.61%)

Björn befinner sig nu i: Bend, OR

2018-06-19 - Dag 64: McDonalds anställer alla

Den McDonaldsanställde (till vänster) går på en halvtimma igenom kedjans regler och värderingar. 14-årige Sawyer (i mitten) lyssnar kocentrerat.

Det är måndag och jag äter lunch på McDonalds utanför Laramie. Intill mitt bord pågår en anställningsintervju med några ungdomar, mest flickor.

Jag lyssnar med ett halvt öra. Det som fångar mitt intresse är en liten kille som sitter mitt bland tonårsflickorna. Han kan inte vara särskilt gammal, tänker jag. Efteråt får jag veta att han heter Sawyer och är 14 år.

-Fick du jobbet? frågar jag.

-Ja, jag ska börja på torsdag och i sommar arbeta 30 timmar i veckan.

-Vad får du i lön?

-Åtta dollar i timman.

-Ditt första jobb?

-Ja, och det ska bli jätteroligt.

Jag blir rörd när jag ser pojken. Han har tagit på finskjortan inför intervjun, tjejerna verkar lite mer vardagsklädda. Eftersom de är äldre får de också lite bättre betalt.

-Vi får nio dollar i timman, berättar den äldsta som är 22 år. Det är inte så dåligt, i alla fall bättre än minimilönen.

Alla på intevju fick jobb trots att de saknade erfarenhet från restaurangbranschen. Hade de däremot begått något brott hade de sannolikt inte anställts..

Den här typen av (tillfälliga) låglönejobb som inte går att leva på kriticeras av många hemma. Själv är jag numera positiv. För Sawyer och andra blir McDonaldsjobbet en nyttig erfarenhet, tror jag. I Sverige ligger de kollektivavtalade minimilönerna  i restaurangbranschen aningen högre.

Min icke regntäta regnjacka skänkte jag bort till en välgörenhetsinrättning. Eftersom den var stängd idag stoppade jag jackan i brevlådan. Ny bättre jacka och vantar inköptes i en löparbutik.

Hann med ett besök på det gamla fängelset i Laramie där den kände förbrytaren Butch Cassidy satt inlåst. Wyoming Territorial Prison var bara igång uder 30 år och stängde 1903.

Dagens distans: 43 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:30:45

Läs / skriv kommentar (9)


2018-06-18 - Dag 63: Detta är toppen!

Regn, tunn luft, backar och kyla. Men jag nådde ändå idag tourens högsta höjd- 8 640 ft (2 633 meter) vid Lincoln Monument längs I80 utanför Laramie.

Det går tungt nu, mycket tungt. Jag får skylla på den tunna luften och att vädrets makter är emot mig.

Jag känner mig ganska kraftlös, får gör många gångpauser och idag frös jag. Men på något förunderligt sätt når jag alltid målet i anständig tid.

Jag har nu kommit till en riktigt trevlig stad, Laramie (35 000 invånare) i Wyoming. Mycket ungdomar här, stort universitet, en levande och vacker stadskärna. I lokaltidningen Laramie Boomerang läser jag att delstaten har svårt att behålla sina ungdomar. Man berättar också om ett antal skogsbränder som rasar i området. Röken är ohälsosam att inandas men själv har jag  inte utsatts för den.

Idag var det andra dagen med regn. Upptäckte att jag har för dålig utrustning- den billiga regnjackan suger åt sig vatten och de "vattenavvisande" vantarna likaså. Väta i kombination med kyla är hemskt. Nya grejer får snarast inhandlas.

Det är sällan jag hinner utnyttja hotellens alla faciliteter. Men idag på fina Quality Inn i Laramie, där jag förövrigt bott flera gånger, besökte jag poolen (doppade bara fötterna- för kallt) och gymmet.'

 

Vacker natur och vacker långtradare. Väldigt många nya Volvo på I80.  Motorvägen kommer nu att bli min följeslagar under ett par veckor.

Dagens distans: 45 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:58:06

Läs / skriv kommentar (9)


2018-06-17 - Dag 62: Wyoming är Vilda Västern

På väggen bakom bardisken hängde några skarpladdade revolvrar.

I Wyoming lever Vilda Västern vidare. Här finns vildhästar du kan köpa och här har ”alla” ett vapen, en del bär dem synligt på barer och restauranger.

Delstaten har bland de mest liberala vapenlagarna i hela USA. Här är det i princip fritt fram för alla över 21 år att skaffa ett vapen- registreringar, licenser etc behövs inte. Jag blev väl medveten om denna ”frihet” då jag idag steg in på en bar och restaurang ute på de stora vidderna utanför Cheynne.

Jag har tidigare varit på denna ”pistolkrog” (Bunkhous Bar & Grill). Jag förvånades då över att det hängde några skarpladdade revolvrar bakom bardisken. Fanns dom kanske kvar fortfarande? Jodå, dom hängde där fullt synliga.

Har dom använts någon gång?

-Nej, försäkrade den nya ägaren. Vi har dom i avskräckande syfte.

Får gästerna bära vapen här inne?

-Självklart men inte om de sitter vid bardisken.

Lite senare pratar jag med en av bartendrarna. Hon berättar att för två månader sedan var det en hotfull gäst som fick brottas ner av tre sheriffer.

-Innan hade jag plockat ner en av revolvrarna från väggen men behövde dessbättre inte använda vapnet. Själv har jag en pistol hemma men tar inte med den till jobbet. All här ute har vapen, inget konstigt.

När jag lämnar baren sätter värsta åskovädret in. Samma sak var det för fyra år sedan. Lite otäckt med dessa skyfall som vi sällan upplever i Sverige. Jag skulle tro att att minst ett 20-tal bilar stannade för att fråga om jag behövde hjälp. Nästan rörande, tror knappt det skulle hända hemma. Flera av bilisterna fick ett blött visitkort av mig. Skyfallet piggade upp mig och någon fara var det aldrig- blixtarna var långt borta.  Jag kune räkna till 8-10 innan mullrandet hördes.

Just nu är det mycket tuff löpning; vägen stiger hela tiden och idag har jag varit uppe på 1 825 meters höjd. Imorgon söndag når jag utanför Laramie tourens högsta punkt; 2 633 meter. Då komner jag också att för första gången ge mig ut på motorvägen I80. Den kommer att bli min följeslgare under ett antal veckor. Logistiken är också mycket besvärlig i denna glesbefolkade delstat. Jag har fått ordna ett antal Stevar för att få ihop pusslet.

Dagens distans: 53 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:33:17

Läs / skriv kommentar (11)


2018-06-15 - Dag 61: Wyoming vitktig oljestat

Denna källa på Clint Jessens marker öpnades 1984 och snart är det fädugpumpat här, oljan sinar. Oljepumpen är elektrisk, nästan ljudlös.

En pojkdröm gick idag i upplevelse. För första gången har jag på nära håll fått se en oljekälla.

Sverige har ingen kommersiell oljeutvinning eller kolbrytnig. Därför är det så spännande att komma till Wyoming, en av de stora olje-, gas- cch kolstaterna i Amerika. Wyoming är annars med sina knappt 600 000 invånare den  befolkningsmässigt minsta delstaten.

Clint Jessen visar runt på sina ägor. Han är den sjätte medlemmen i famjen Jessen som är jordbrukare.

-Men jag har de minsta ägorna, säger han. Jag förstår dock att hans marker är jättelika jämfört med svenska förhållanden.

Jag blir utkörd till en av oljekällorna- en stor rostig pump som bara går och går. Den har varit igång nu cirka 35 år och de första åren producerade källan 1 000 barrels per dag (115 000 liter). Nu är produktionen nere i 1 700 liter per dag, snart inte lönsam. En sensor styr när pumpen ska vara igång så under senare år står den stilla då och då.

När man hittar olja på lantbrukres marker är det en vinstlott. Några lantbrukare kan bli väldigt rika men för de flesta är det ett hyggligt månatligt  inkomsttillskott, så också för Clinton som får in ca tusen dollar i månaden från sina 3-4 källor.

Ingen privatperson har råd med egen oljeutvinning. Det kostar för mycke att själv borra. Källan jag besöker ligger 7 000 feet under marken (2 100 meter). Det är oljebolag som äger och sköter driften, lantbrukarna behöver inte göra något. Numera borrar man inte bara rakt ner utan också horisontellt.

Lite av oljeboomen är över i Wyoming. Produktionen var som störst 2009-2010. Men delstaten är ändå den åttonde största oljeproducenten och den sjätte när det gäller gas. Utvinningen sker ofta med en ifrågasatt metod; cracking.

Dagens distans: 50

Keep on running!

Postad av Björn kl 20:15:51

Läs / skriv kommentar (5)


2018-06-15 - Dag 60: Wyoming!

Jag är i Wyoming! Det känns härligt men inte i benen. Jag är nu uppe på 1 500 meters höjd och får lätt mölksyra i lårmusklerna. Snart lär jag bli van och snart börjar nerförsbackarna . . .

Jag har haft stora problem med hotellbokningarna just i Wyoming. Ja, dom har varit så stora att jag nästan varit på väg att ge upp (men bara nästan). Motell har klappat igen, ett motell var stängt just den dagen då jag skulle anlända eller annars  har dagsdistanserna varit orimligt långa. Men tack vare att Jan lagt ner ett jättearbete på att ordna upp allt, ja han har nästan haft ett heltidsarbete tycks nu allt ha löst sig. Jan lyckades till och med få ett hotell att öpna enkom för mig!

Det brukar altid finnas en lösning på alla problem. Om det är något jag lärt mig under alla mina coast to coast så är det just det. Ge aldrig upp, keep on running och folk hjälper dig när du är i nöd.

Clint och Ashley Jessen, Pine Bluffs. Clint är femte generationen Jessen på den här gården, som ligger ett stenkast från gränsen till Nebraska. Ashley bjöd på grillspett och jag åt nog 6-7 stycken samt hemlagad glass. Det hade hört att jag älskar Coke så det blev mycket av den varan också.

Ja gästfriheten är närmast ofattbar. Just nu bor jag kungligt på en gård utanför Pine Bluffs. Motellet i stan hade klappat igen men paret Clint och Ashley Jessen upplät sitt stora och lyxiga hus till en luffare. Paret är veteodlare, de odlar biodynamiskt och en del exporteras till Europa. Här har jag tillgång till det mesta, ja till och med en jukebox, flipperspel och gym. Jag provade allt utom gymmet. I morgon bitti ska jag se på några oljekällor paret har på sina enorma fält. Oerhört jntressant att komma amerikaner så här nära in på livet!

Varmt även idag. Kor längs hwy 30 utanför Bushnell söker skugga under träden. I Bushnell med 123 invånare bjöd kommunkontoret på kall Cola och en trevlig pratstund.

Keep on running!

Postad av Björn kl 09:09:43

Läs / skriv kommentar (8)


2018-06-14 - Dag 59: I Potter vet man vem Steve är

Steve Held, motellägare i Montana,som gett upphov till begreppet "Steve".

I samhället Potter minns man mig från tidigare löp. Och där vet man också vad en "Steve" är. Själv förknippar jag Potter med tornados.

En handfull personer i det lilla samhället Potter i Nebraska (300 invånare) kände igen mig direkt när jag idag gjorde ett lunchstopp här

-So you are back again? Do you want a Steve? skrattar Chad utanför den gamla drugstoren som byggts om till glassbutik och lunchrestaurang.

Herregud, har begrepet Steve nu också börjat användas av amerikaner? Det var för två år sedan jag tog skydd här när ett antal hotfulla tornados härjade utanför samhället. Jag måste ha berättat vad en Steve är och det fastnade uppenbarligen.

Gary (80 år och med giltligt flygcertifikat), John, Jerry och Chad utanför den fd dugstoren i Potter.

Du som läst bloggen vet säkert vad en Steve är. Det är när någon ger dig skjuts, t ex när sträckan till ett motell är för lång. Du blir hämtad och körd till motellet och nästa dag utkörd till platsen där du slutade löpnjngen. Att jag kallar det för Steve hänger ihop med en motellägare i Montana med detta namn, Steve Held. Han kom aldrig och hämtade mig som han lovat. Själv har Steve roligt åt detta och vi är vänner på Facebook.

Uppför, uppför, uppför. . .  Hwy 30 går nu hela tiden svagt uppför, man kan inte se det men det känns i benen. Jag är nu uppe på nästan 1 500 meters höjd. Kraftig blåst och väme gör löpningen besvärlig. I morgon händer något speciellt. Vad kan det vara?

Dagens distans: 65 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 09:31:37

Läs / skriv kommentar (5)


2018-06-13 - Dag 58: Villfarelser

Det är inte själva löpningen, den rent fysiska prestationen som är svårast. I alla fall inte för mig, jag har andra problem som är större.Bilden tagen idag på hwy 30 mellan Lodgepol och Sidney, Nebraska.

Få amerikaner försår vad jag jag håller på med. Och skulle dom göra det tänker dom bara på den fysiska prestationen, mina dryga fem mil per dag under 100 dagar.

-Jag orkar inte ens springa till toaletten, är en vanlig kommentar.

Men det är inte själva löpningen som är besvärligast. Har du sprungit fem mil om dagen under några veckor kan du göra det i princip hur läng som helst. Visst, du måste vara vältränad och hållit på flera år för att inte bli skadad.

Nej, det är så mycket annat som suger kraften ur mig. Jag tänker då främst på administrationen av löpet. Det är ett jättelikt logistiskt pussel som ska läggas varje dag trots att jag har en färdig rutt. Jag har t ex överraskats ett par gånger av att motell lagts ner, senast idag då jag fick veta att motellet i Pine Bluff, Wyoming upphört. En smärre katastrof, krävdes flera timmar att reda upp. Och alla dessa Stevar- det är synnerligen tidsödande att få till. Ibland är det strategiskt viktiga matställen som lagts ner. Krånglande kreditkort, teknisk utrustning som inte fungerar, felbokade motell, vägarbeten med åtföljande omvägar, ja det är tusen saker som kan sinka eller stoppa mig.

Som du föstår är jag ingen fena på administration. Jag skulle behöva en heltidsanställd sekreterare och en följebil (fast följebil vill jag egentligen inte ha, förstör lite av frihetskänslan). Nu får jag en hel del hjälp av mina bröder Jan och Ragnar. Men jag vill ändå hålla i det mesta själv.  Ger en viss trygghet.

Min eventuella styrka tror jag snarare ligger på det mentala planet. Jag gilar ensamheten, känner mig aldrig ensam eller har hemlängtan. Jag vet några kust till kust löpare som mer eller mindre knäckts mentalt.

Halvvägs in i löpet brukar jag byta skor. Idag råkade jag köra över en orm men jag tror att den var död innan. Vad kan det vara för orm. Klicka för större bild!

Åter till amerikanens syn på mig. Jag har förstått att det jag gör är närmast ofattbart för gemene man. "Ingen" springer ju här, definitivt inte flera mil på landsvägarna. Så här brukar jag presentera mig

-I´m a Swedish long distance runner, jogging coast to coast, from Boston to Oregon, 100 days and my average is 33 miles a day.

Och vad blir reaktionen?

-Fantastiskt att cykla så långt.

-Hur orkar du gå så långt?

Få kan alltså föreställa sig att det går att springa kust till kust.

De som ändå försöker leva sig in i det jag gör brukar fråga:

-Hur många skor sliter du ut?

Dagens distans: 52 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:59:21

Läs / skriv kommentar (14)


2018-06-12 - Dag 57: Hjälp från goda vänner

Parker Jessen gav mig en Steve och lät mig bo på familjens gård. Han går en sexårig lantbruksutbildning i Colorado och under sommaren sköter han, pappan och några anställda familjejordbruket.

Svårt få internetkonakt så dagens text blir kort. Tack vare motellfamiljen i Gothenburg och deras son Parker har jag idag fått ovärderlig hjälp med svåra logistiska probem. Jag bor just nu på famijens gård som ligger mellan  Chappell och Oshkosh.

Löpningen går bra och jag har inga känningar i axeln. Äntligen har det också blivit lite svalare. Imorgon kör Parker ut mig till platsen där jag idag slutade min löpning, en Steve alltså.

Kollar hur långt gräset kommit upp.

Dagens distans: 61 km

Postad av Björn kl 04:49:17

Läs / skriv kommentar (4)