Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 8505 km. Denna vecka: 99 km. Idag: 15 km

2018-05-28 - Dag 42: Här är jag stamgäst och VIP-kund

Aurora, Diane, Mish Fox och ägaren Laura Beemer på Little River Motel i Leon, Iowa. Saknas på bilden gör Lauras man, Monte, som höll i kameran.

Fyra ånger har jag bott på motellet i Leon i Iowa. Sådant ska premieras tyckte motellägaren Laura Beemer och bjöd mig på en gratisnatt.

Ja nog är det konstigt att jag tagit in på samma landsortsmotell vid fyra av mina sex coast to coast. Det har jag visserligen gjort på några ytterligre platser men att jag blir bekant, ja kalla det vänskap, med motellägaren hör till ovanligheterna. Comfort Inn & Suites i Gothenburg är extremen där jag bott oräkneliga gånger.

Att möta gamla beknta är verkligen roligt. Laura minns allt; t ex första gången 2007 då jag rusade förbi motellet utan att stanna och deras valp rusade efter och skällde på mig. Jag var försenad och mitt rum var uthyrt till någon annan. Hotellfamiljen fixade saken genom att flytta ut från sin lägenhet och lät mig bo där. Vi är vänner på Facebook. Om deras hund kände igen mig är lite osäkert men den kom fram och nosade och viftade glatt på svansen.

Värmen är nära att knocka mig. Även idag var det 38 grader men dessbätre var distansen kortare. Rikligt med vätska, extra saltintag, vänliga mäniskor överallt och böner bär mig fram.

Gudstjänsten är över i den stora Trinity Christian Church mit ute på slätten i Decatur, Iowa. Jag får massor av kalla vattenflaskor av församlingen och Matt Remsburg (till höger) ber tilsammans med medlemmarna för att min färd mot Oregon ska bli framgångsrik. I denn kyrka har jag vid ett tidigare tillfälle också fått vatten.

Du minns väl när jag fick böta då jag sprang på en motorvägsbro? Min löparvän Paul Staso i Indiana råkade ut för något liknande och HÄR skriver han om sin och min incident.

Dagens distans: 49 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 07:12:47

Läs / skriv kommentar (3)


2018-05-27 - Dag 41: Varmaste dagen på 133 år

Även korna tyckte det var varmt och svalkade sig i den här dammen utanför Cordyan (1 600 invånare).

Varmt, fuktigt och backigt. Det som drev mig fram var tanken på en burgare på Dairy Queen i Leon. När jag äntligen nådde målet visade det sig att Dairy Queen lagts ner och ingen annan restaurang var öppen.

Nej, det här var ingen rolig dag. I all hast fick jag köpa lite mat i livsmdelsaffären Hy-Vee som var på väg att stänga klockan 21. Mat är förresten dyrt i USA och restaurangbesöken går aldrig under hundralappen om det inte handlar om typ McDonalds.

Dumt nog har jag ännu inte skaffat en termos till kärran så att jag kan få kall dryck. Varm Coke och varmt vatten gav mig idag kräkkänslor. Mest ödsliga vägar hela tiden och det var svårt att få påfyllning. Ett tag var jag så utmattad att jag tvingades lägga mig i skuggan under ett täd och vila. Detdröjde inte många minuter innan en bil stannade.

-Is eveyrthing OK? frågade föraren. Egentligen var det inte det men jag var för trött för att prata.

Nåväl, jag kom fram till sist och jag är rätt säker på att jag inte drabbats av uttorkning (urinen normalfärgad). Jag tvingade mig att dricka mycket och åt vindruvor och apelsiner. I värsta fall blir morgondagen en upprepning av denna hemska dag. När jag kom fram fick jag höra att man inte haft en så här varm 26 maj på 133 år. Termometern visae på 101 Farenheit (38 grader).

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:19:03

Läs / skriv kommentar (9)


2018-05-26 - Dag 40: Syndigt med internet och bilar

Niobarnspappan John har just köpt bensin på macken och placerat dunken på kärran. Själv vill han helst inte bli fotograferad. På kuskbocken en av John fem söner.

Radio, tv, dator, smartphone och egen bil är förbjudet. Så lever hundratusentals amerikaner i den kristna grupen Amish. För första gången har jag lyckats intervjua några.

Jag ser dem överallt här i Iowa. De kommer farande ute på landsbygden i sina ålderdomliga hästkärror, de vinkar lite försynt men vill helst vara för sig själva. De är klädda i ålderdomliga kläder, kvinnorna i hucklen och bomullsklänningar och männen i stråhattar. De sysslar i regel med lantbruk, hantverk och har egna affärer där de säljer livsmedel, ofta av hög kvalitet och till bra priser.

Jag har aldrig lyckats få kontakt med någon men idag gick det bättre. På Sinclair bensinstation i Milton träffar jag John, 47 år och niobarnsfar. Han kommer åkande i sin kärra och har en av sina fem pojkar på kuskbocken. John ska handla lite bensin till en motor han har i sin verkstad.

Du har ingen bil. Saknar du inte bil och skulle du bli utfrusen om du skaffade en, frågar jag naivt?

-Något man aldrig haft saknar man inte. Det skulle inte kännas rätt att ha bil, svarar han.

Varför har inte Amish bilar?

John dröjer med  svaret:

-Vi vill att man ska stanna hemma. Frestelserna i världen är för stora.

Nio barn är mycket, jag har ”bara” fem. Hur klarar du dig ekonomiskt?

-Vi har så att vi kan äta oss mätta, vi har kläder och trivs med livet och så hjälps vi åt. Det går ingen nöd på oss, skrattar han försynt.

Vad sysslar du med?

-Jag bygger just nu ett litet sågverk.

Går dina barn i skola?

-Ja, vi har egna skolor. Barnen går inte längre än till åtonde klass. Högre studier, college t ex, är inget för oss.

Hur blir ni behandlade av vanliga amerikaner, diskriminerade?

-Nej inte alls. Vi är väl mottagna, jag är född och uppvuxen i dessa trakter.

Någon timma senare blir jag stoppad av två ungdomar som vil ge mig Gatorade och vatten. Det visar sig att den ene är Mennoite (en besläktad grupp med Amish som t ex tillåter bilar), den andre, David, är Amish. Jag blir verkligen förvånad att de tar kontakt med en luffare.

David får inte använda internet eller en modern mobiltelefon men en hederlig gammal lur duger gott, tycker han.

Pojkarna berättar att de jobbar på ett litet sågverk. Deras klädedräkt avslöjar inte direkt att de är speciellt annorlunda jämfört med andra ungdomar. De verkar uppriktigt intresserade av min löpning.

Finns det joggare bland Amish?

Båda skakar på huvudet. Nä, man vill inte exponera sig så även om det kanske inte  betraktas som ”synd”

Saknar ni inte internet och smattphones?

David skrattar och visar sin ålderdomliga telefon.

-Den duger gott att ringa med, mer behöver jag inte.

Kompisen berättar att kyrkan kan ge dem åtkomst till internet. Men då gäller det bara ”business”, t ex att betala räkningar.

David ber om mitt namn och jag ger honom mitt visitkort med webadress till bloggen.

Men hur ska du kunna se den om du inte får använda internet?

-Jag får be några kompisar kolla din blogg . . .

--

Dagens  distans till Centerville blev 64 km. Jag springer nu i ett lummigt och kuperat landskap. Iowa är känt för sina ”roling hills”, jobbigt för en löpare särskilt eftersom vägarna ofta saknar vägren och finns det en sådan ä den grusad. Tortyr både för mig och kärran- men bra för Amishfolkets hästar!

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:25:33

Läs / skriv kommentar (6)


2018-05-25 - Dag 39: Mycket vatten i floderna

Passerar Des Moines River vid staden Farmington i Iowa. Floden är 84 mil, rinner ut i Mississippifloden och har egentligen ingen kommersiell båttrafik.

Igår Mississippi, idag Des Moines River. Roligt att det i år är så gott om vatten i floderna och ingen torka i naturen.

Ja, det är många stora floder jag redan passerat. Det flödar för fullt och naturen är så grön den kan vara. Annars är nästan normaltillståndet torka.

På grund av att jag i planeringen av rutten råkade glömma två etapper och nu försöker komma rätt i tidsschemat blir dagsdistanserna egentligen för långa. Igår 74 km och idag 64 i 30-gradig värme och i ett kuperst landskap. Även morgondagen blir lång men snart ska det väl lugna ner sig.

Jag bor för ovanlighetens skull två nätter på samma hotell, fina Comfort Inn i Fort Madison, Iowa. Eftersom det är så långt til nästa hotell tvingdes jag till en taxi-Steve, det vill säga bli utkörd i taxi och sedan springa tillbaka till Fort Madison (fel riktning). Imorgon blir det också taxi, utkörd dryga sex mil till Cantril där jag startade idag för att sedan fortsätta till Centervile. Dessa två Stevar blev rätt dyra, 125 dollar totalt, å andra sidan handlar det om 25 mil för taxiföretaget med tomtransport tillbaka.

Cantril med Butchman´s Store, en stor gammalags lanthandel som drivs av folk från den kristna gruppen Amish. Här verkar man dock inte så ortodox, såg inga hästkärror utan enbart bilar.Själv gjorde som e flesta; köpte en stor billig mjukglass.

Dagens distans Cantril-Fort Madison 65 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:47:44

Läs / skriv kommentar (9)


2018-05-24 - Dag 38: Jag har korsat Mississippifloden!

Matt Lafrenz, som har sitt kontor vid brofästet på Illinoissidan, körde mig över Mississippi och släppte av mig i Fort Madison, Iowa. HÄR kan du se en video från överfarten.

Stor dag idag. Jag har korsat Mississippifloden och sprungit min hittills längsta distans.

Under de fem andra löpen har passeringen av Mississippi varit en av de största händelserna. Springer man från väst till öst känns det nästan som om löpet är över. Nu när jag springer i andra riktningen har jag nära 60 procent av distansen kvar.

Jag hade hoppats på att få poliseskort över den skrangliga och smala stålbron över till Fort Madison i Iowa. Jag skrev ett brev till polisen och var ytterst nära att få hjälp men den ställdes in på grund av personalbrist. Hade annars blivit en bra historia här på bloggen. Nu löste sig det hela ändå mycket bra eftersom jag ick hjälp av en privatperson, som skjutsade mig och kärran i sin pickup.

En kopia från det gamla fortet från 1808-1813 i Fort Madison. Fortet  gav intryck av att vara ganska lätt att inta.

Det gamla fängelset 1839 var ett av de äldsta i bruk i hela USA innan det höromret stängde. Idag är det ett museum och stor turistattrakion.

 

Jag är förvånad att löpningen går så bra. Dessutom är det nu mycket varmt och fuktigt. Idag drack jag uppemot sju liter vatten, Coke och Gatorade. Mina sista 5 km idag var de snabbaste då jag snittade på 10,5 km/tim. Skylten ”Välkommen till Iowa” finns möjligen uppe på bron så idag blev det inget hopp eller annars var jag så trött att jag inte såg skylten på Iowasidan.

Dagens distans: 74 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 07:51:01

Läs / skriv kommentar (14)


2018-05-23 - Dag 37: Bilhandlare i tredje och fjärde generationen

Familjeföretaget Howards Motor i New Phialdelphia (några hus långt ute på landsbygden) har sålt begagnade bilar sedan 40-talet. Nu är det sonen Jonathan som sköter det mesta i firman. I mitten pappa John och till höger mamma Vicky. Jonathan har inga barn så någon femte generation Howards Motor lär det inte bli. Vi pratade mycket politik och familjen är starka motståndare till president Donald Trump.

Son och far då jag träffade dem för fyra år sedan.

Dagens blogginlägg blir kort. Jag har sutit upp sent och planerat hur jag ska ta mig över Mississippifloden. Ovisst men spännande!

Dagens distans från Canton till Quality Inn i Macomb blev 62 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:37:22

Läs / skriv kommentar (0)


2018-05-23 - Hur tar jag mig över Mississippi?

2007 under mitt första coast to coast fick jag och kärran lift över Mississippifloden. Jan tror att jag i år nog ska kunna spring över bron. Hur tror du att jag imorgon den 23 maj kommer ta mig över? HÄR kan du se Jans video och spekulationer om morgondagen.

Postad av Björn kl 06:22:25

Läs / skriv kommentar (2)


2018-05-22 - Dag 36: Här blev jag bedragen!

Var det här brottet skedde? När jag fyra år senare återkom till Canton försökte jag utreda vem som bedragit mig och hur det egentligen gått till.

Bor du en natt på ett motell ska du bara betala för just en natt, inte för en natt varje månad i all oändlighet. Det var vad som höll på  att hända mig när jag sommaren 2014 tog in på Heritage Grand Inn i Canton, en stad i Illinois med 15 000 invånare.

Jag minns besöket mycket väl. Hotellet var ganska fint, jag blev inbjuden att delta i en reunion som pågick i frukostrummet, jag serverades mat och fick berätta för gästerna om mitt då fjärde coast to coast. Hotellnotan betalade jag som vanligt med mitt kreditkort. Jag hade ingen anledning att ana ugglor i mossen men fick det efter hemkomsten . . .

När jag flera månader senare kollade kontoutdraget (alldeles försent) visade det sig att jag betalat rummet 6-7 gånger, trots att jag alltså bara stannat en natt. Jag hade varje månad debiterats exakt samma belopp och hade jag inte slagit larm skulle uttagen kanske pågå än idag. Jag kontaktade Handelsbanken som ersatte mig för två nätter, de fyra fem övriga fick jag stå för själv eftersom de var "för gamla" betalningar. Då skickade jag ett brev samt mejl till motellet, begäde återbetalning, men man hörde inte av sig. Då ringde jag- dom la på luren!

Inte undra på att jag nu var nyfiken på hur det hela gått till. På min löpning från Pekin till Canton stannade jag till på en restaurang och talade med en person som bodde i Canton.

-Jag är inte förvånad. Ägaren var inte guds bästa barn. Han dog ifjol.

Ungefär samma svar fick jag på en bar. När jag så kom fram till motellet kunde jag inte låta bli att gå in. Den nya ägaren där hade inte hört talas om några tidigare bedrägerier men verkade klart skakad. Fortsatta skumrakaffärer skulle vara döden för hans motell.

Jag steg in på polisstationen i Canton. Kvinna numer 3 till vänster i nedre porträttraden tog hand mitt "ärende"

Kanske visste polisen något? Inte kunde väl jag vara den enda gästen som råkat ut för detta? Vad jag fick bekräftat var just att ägaren var död och att inga andra blivit bedragna. Mitt fall kände man naturligtvis inte till eftersom jag dumt nog inte kontaktade polisen i Canton. Det verkar heller inte Handelsbanken ha gjort. 

Nåja, kul i alla fall att försöka väcka liv i kalla fall. Ryktet om den blåögde och bedragne svensken lär vara ute på stan. Jag berättade för flera personer som ville fotografera mig  utanför Burger King om vad som hände mig för fyra år sedan i Canton. Och på mitt motell (ett annat) sa ägaren:

-Att man inte svarade på brevet och la på luren säger allt.

Själv är jag dock inte säker. Det kan kanske vara någon annan som är bedragaren?

Korsar Illinois River, en stor biflod till Mississippi. Men hur ska jag om två dagar ta mig över Mississippi vid Fort Madison? Fotgängare är inte tillåtna på den skraltiga stålbron.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 07:13:27

Läs / skriv kommentar (5)