Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 4697 km. Denna vecka: 112 km. Idag: 31 km

2016-03-08 - Vad du bör veta inför ett coast to coast (7) : Det är inte ofarligt

Att passera broar där det inte finns vägren eller cykelbana är bland det farligaste under ett coast to coast. Bilden från 2007 och passagen över Illinoisfloden.

Är det farligt att springa över Amerika? Ja, ganska farligt och farorna är inte dom samma som i Sverige.

Peppar, peppar, hittills har jag inte råkat ut för några olyckor i USA. Tur, men jag har också varit extremt försiktig.

De störst farorna för en äventyrslöpare i USA är i tur och ordning:

1. Vädret

2. Trafiken

3. Allmänheten inkl polisen

4. Hundar och vilda djur

Skulle jag göra en motsvarande lista för Sverige är det bara trafiken som skulle finnas med. Trafiken är dock ett större hot i USA eftersom vägarna är generellt något sämre, ofta saknas vägren. I städer och samhällen finns det sällan cykelbanor och trottoarer, fotgängarna är satta på undantag. Trafikrytmen är dock lugnare i USA, man kör mer prestigelöst. Rattfylleriet är dock mer utbrett där än här.

Den här bilden på mig togs av två tornadospanare i South Dakota. Det blåser, regnar och haglar förskräckligt och jag fruktar för mitt liv. Bilden från  maj 2010 och tagen av Gregory W Guise från Virginia.

Den klart största faran är vädret. Det är mycket mer dramaatiskt än i Sverige. Det öppna landskapet gör också att allt blir mycket större. Jag kan råka ut för blåst så kraftigt att det inte går att springa. Ja, jag har till och med varit i utkanten av en tornado, den värsta upplevelse jag varit med om. Och när det regnar och blixtrar är det många gånger värre än hemma.

Om det är något jag är rädd för så är det just vädret. Du känner dig oerhört liten och kan inte göra mycket. Jo en sak, du kan stanna hemma. Det gäller att varje dag lyssna på väderrapporten. Jag har också börjat fråga ortsbefolkningen när det drar ihop sig till oväder. Om det är något man kan så är det just vädret.

Risken för rån bedömer jag som liten. Vem rånar en luffare? Det handlar också om att välja sitt umgänge och sky eventuellt farliga situationer. Rånrisken är störst i de stora städerna, på kvällarna och på skumam barer. Men där befinner jag mig inte. Passet och ett av de två kreditkorten håller jag väl gömda.

Många överdriver farorna för giftormar, vilda djur (björnar), skorpioner och hundar. Eftersom jag sällan campar är riskerna små. Men jag har lärt mig att hänga upp maten i träd för att lura björnarna och hur man inte får in en värmesökande skorpion i sovpåsen. Däremot har jag inte med mig pepparspray, kniv eller batong- det skulle bara försämra läget för mig.

Hundar är i regel mina vänner. Ofta får jag sällskap av någon jycke som kan följa mig flera kilometrar. Väldigt trevligt! Och även den mest ilskna hund brukar jag kunna lugna. Hitttills har jag sluppit alla hundattacker.

Som du förstår gäller det att vara extremt försiktig i alla sammanhang. Imorgon går jag in på hur man kan minimera riskerna.

Keep on running!

Postad av Björn kl 13:29:09

Läs / skriv kommentar (1)


2016-03-07 - Vad du bör veta inför ett coast to coast (6) : Så mycket kostar ett coast to coast

Motellen är den stora kostnaden men en egen svit behöver ju inte luffaren ha varje natt. Bilden från Comfort Suites, Gothenburg , Nebraska.

Gratis "boende" på en toalett på en camping i Oregon, ett boende jag inte rekomenderar.

Ett coast to coast är ingen billig historia. Räkna med att äventyret kostar 70 000-100 000 kronor.

De 500 milen, att vara borta från jobb och familj under minst 100 dagar och att kanske betala uppåt 100 000 kronor avskräcker många från att springa tvärs över USA. Visst, det är dyrt men efter mitt första coast to coast kände jag mig som miljonär.

Den stora kostnaden är motellen. Genom att campa kan du pressa budgeten men camping är inget jag rekomenderar. USA saknar allemansrätt, det är staket och varningsskyltar över allt och markägarna är inte att leka med om du skulle bli ertappad. Dessutom är det obekvämt och inget bra alternativ för en löpare som behöver full återhämtning.

Ett vanligt motellrum kostar mellan 40-100 dollar, jag brukar ta ett kedjemotell i mellanklass,  typ Super8, Econo Lodge, Rodway Inn, Motel 6 etc. De allra billigaste undviker jag, de kan vara riktigt hemska. Men ibland lyxar jag till det.

Här en grov kalkyl:

Boende                     70 000 kronor

Mat                           12 000 kronor

Joggingvagn            10 000 kronor

Skor                            4 000 kronor

Flyg t/r                       6 000 kronor

Visum                          1 500 kronor

Summa:                  103 500 kronor

Kostnaderna för motell och joggingvagn kan säkert pressas, vagn går t ex att köpa begagnad på Blocket för några tusenlappar. Visum är nödvändigt eftersom du ska vara borta över 90 dagar. Vid inresa får du uppge hur länge du önskar stanna i landet, ta då till så att du har marginal. Samma gäller resbudgeten. Flygbiljetten hem bokar du först när det känns säkert att du kommer att nå målet. Res med minst två kreditkort. Dyr gps kan undvikas, du kan ladda ner gratiskartor i din vanliga telefon.

Keep on running!

Postad av Björn kl 13:55:24

Läs / skriv kommentar (0)


2016-03-06 - Vad du bör veta inför ett coast to coast (5) : Så många skor går det åt

Asfalten är varm vartför skoslitaget blir större än normalt.

Under de 500 milen över USA hinner man slita ut 4-5 par löparskor. Det är mer än dubbelt så många som skulle ha gått åt om du sprungit motsvarande distans i Sverige.

Stekheta vägbanor går hårt åt skorna. Som mest har jag förbrukat fem par under ett coast to coast. Kostnaden är dock försumbar eftersom skopriserna i Amerika ligger på ungefär halva nivån.

I Sverige brukar det bli drygt 500 mil per år men då förbrukar jag högst två par. Dämpningen har då försämrats men skorna är i övrigt ganska ok. Under ett coast to coast är det tvärtom, sulorna är blankslitna men dämpningen ok. Det större fysiska slitaget måste bero på värmen och att skorna aldrig får vila, gissar jag.

Hemma har jag ett stort antal skor igång (ibland upp till 6-7 par av lite olika modeller)  och springer i olika skor varje dag. Att släpa med så många skor går naturligtvis inte på ett coast to coast men jag skiftar i alla fall mellan två par; ett par stabila Brooks Adrenaline och ett lättare par, Nike Free. Under de två senaste löpen har jag skiftat skor efter 2-3 mil och det har fungerat bra.  Eftersom belastningen inte blir så ensidig minskar förmodligen skaderisken.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 20:43:36

Läs / skriv kommentar (2)


2016-03-05 - Vad du bör veta inför ett coast to coast (4) : Det är vägen som är mödan värd


Det är vägen som är mödan värd. Bilden är från mitt första coast to coast och är tagen 2007 i Oregon.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

Karin Boyes dikt "I rörelse" från 1927 beskriver bra vad ett coast to coast egentligen är och vad meningen med en sådan färd kan vara. Hon gjorde många resor i Europa och i österled men så vitt jag vet inte i USA. Ändå känns det precis som hon varit med mig..

Varför springer du över Amerika och varför så många gånger? Det är en av de vanligaste frågorna jag får. Och konstigt nog också den svåraste att svara på. Det finns inget enkelt svar. Kanske handlar det ändå om att söka och uppleva friheten.

När jag här lyssnar på Karin Boye känns det i alla fall så.

Hur ser då en vanlig dag ut på touren? Några vanliga dagar finns ju egentligen inte varför benämningen "äventyrslöpning" passar bra . Men ändå handlar mycket om rutiner och fasta punkter. Här ett litet tidsschema:

* 07.00 Vaknar på motellet. Kollar att telefon, dator och gps:er laddats under natten och att tvätten torkat. Besvarar mejl, kollar svenska nyheter, ringer ev hem (via Skype) och lägger in på bloggens engelska sida Ragnars översättning från gårdagen.

* 08.00 Äter frukost på motellet. Lassar in mat, bäst är de lite finare motellen med varm lagad mat. I frukostmatsalen är jag väldigt social och här kan viktiga kontakter knytas som kan innebära räddningen för mig. Kanske kan en Steve ordnas? Kanske kan någon köra ut mat till mig om det skulel behövas? Här har jag nytta av mina visitkort. Jag kollar också vädret på Weather Chanel som ger bra lokala väderprognoser.

* 09.00 Utcheckning från motellet. Egentligen försent men jag har alltid svårt att komma iväg tidigare fast är det en 6-milare som väntar blir det avfärd  runt 08.

Jag träffar de mest underbara människor på ett coast to coast. De öppnar sig för mig, en främling, och berättar sina levnadsöden. Här Gayle Grimm med sin mamma, 89-åriga Ruth Neal, på Al´s Café i byn Melbeta (sockerbeta på indianska) i Nebraska. Bilden från 2007.

* -13.00 Resan och äventyret har startat. Jag är på väg mot första måltidsstoppet, förhoppningsvis en riktig restaurang  2-3 mil från motellet där jag startade. Finns ingen sådan har jag med mig mat. Det är där ute på vägarna saker och ting händer; bilar kan stanna, jag träffar masssor av människor, någon sträcker till mig en dollarsedel eller en flaska vatten, polisen stoppar mig, jag fotograferar, tänker ut vad jag till kvällen ska skriva på bloggen, kanske får löpsällskap med någon hund, läser historiska minnesskyltar längs vägkanten (dom är många och jag läser varenda skylt). Om löpningen går lätt på förmiddagen kan jag vara rätt säker på att det går tyngre på eftermiddagen. Dagarr då det bara känns tungt eller lätt är ovanliga.

* 13-15 lunch Äter mycket, allt smakar bra, även sådant jag normalt kanske inte gillar. På matstället kan nya kontakter knytas och det händer aldrig att jag får sitta tyst och ensam. Efter maten blir det en power nap (brukar ibland fråga om det passar sig, annars går jag åt sidan).

* 15- Ute på vägarna igen. Längden på en löpdag varierar med ett par timmar, dock inte kortare än åtta timmar och inte längre än tolv. Om jag skulle känna mig trött svänger jag av vägen och sover ett tag under ett träd. Jag älskar luffarlivet! Ute på vägen har jag stenkoll på avstånd och var jag befinner mig. Gps är en välsignelse!

* 18-20 Dagens höjdpunkt- jag har nått fram till motellet! Jag är då alltid nöjd, oavsett i vilket skick jag befinner mig. Jag får duscha, jag får mat, jag får vila och sova. Kan det bli bättre? Och kanske finns det någon bra restaurang utanför motellet? Och kanske finns det några affärer där jag kan komplettera utrustningen (jag byter ut allt som börjar bli trasigt).

* -01 Pyssel på motellerummet, morgondagen förbereds, motellrum bokas några dagar framåt, punkteringar lagas, tittar på tv (gillar Historic Chanel, Weather Chanel och CNN, undviker Sky News), äter jordnötter, dricker kaffe, äter choklad (ska sluta med snasket) och är sysselsatt någon eller några timmar med det dagliga blogginlägget. Tyvärr är dålig internetuppkoppling ett ständigt irritationsmoment.

* 01-02 Sänglampan släcks och jag somnar som en stock. Det har visat sig att jag blir helt utvilad varje natt trots att jag ofta sover  2-3 timmar mindre än normalt.

Keep on running!

Postad av Björn kl 19:20:40

Läs / skriv kommentar (2)


2016-03-04 - Vad du bör veta inför ett coast to coast (3) : Ryggsäck eller vagn?

År 2005 sprang jag de 160 milen mellan Chicago och New Orleans med en liten ryggsäck och en vattenflaska i vardera handen (övre bilden). Två år senare lärde jag mig av av misstagen och skaffade i stället en joggingvagn där allt fick plats. Bilden från West Virginia.

Det är joggingvagn som gäller på längre löp. Men ska du bara vara ute någon vecka klarar du dig gott med en löparryggsäck.

Numera springer jag nästan alltid med joggingvagn, t o m på väg till gymmet. Vagnen är nästan ett lika bra transportredskap som bilen för andra. Men det var först i samband med mitt första coast to coast jag blev ägare till en trehjuling. Det var Rune Larsson som inspirerade.

Annars var jag en early adopter på det här området. Jag sprang redan 1984 med en vanlig fyrhjulig barnvagn. I vagnen satt äldste sonen och så fort vi mötte en fotgängare skämdes jag och började promenera. En fyrhjuling duger annars att springa till husbehov med men är inget för ett äventyrslöp.

Nackdelen med en ryggsäck är naturligtvis att du knappt  får med dig något. Och så risken för skavsår. Trots mycket träning med tung packning fick jag ändå skavsår under mitt månadslånga löp Chicago-New Orleans. Nej, ryggsäck är enbart för kortare löp.

I en joggingvagn får du med dig allt du behöver. Även här gäller det dock att packa lätt. Min packning på ett coast to coast brukar väga cirka tio kilo, ungefär vad vagnen väger. Att springa med vagn är egentligen inte det minsta jobbigt. Eftersom du springer långsamt  (jag håller 9-10 km/tim och går i uppförsbackar) är vagnen inget hinder. Tvärtom, den skänker trygghet. Och du känner dig säkrare i trafiken med en vagn framför dig. Dessutom är det omöjligt att ramla.

Nackdelen med en vagn är punkteringarna. Det går inte att hålla på att laga längs vägen utan du får ha med dig ett stort antal reservslangar och laga på motellet. Dock trevligt kvällspyssel! Sedan brukar det bli lite problem med lösa ekrar och krånglande handbroms. Rådet är att besöka cykelverkstad, inte själv fixa hjulen eftersom de då kommer att wobbla.

Eric Diehci, Fruita, Colrado servar min Baby Jogger.

Vad ska man då ha för vagn? Självklart en vagn med tre hjul och en vagn med så stora hjul och så smala däck som möjligt. Märket Baby Jogger är den klart bästa löpvagnen på marknaden och då i synnerhet modellen Performance 25th Anniversary. Den är i princip outslitlig, jag har sprungit långt över tusen mil med en sådan vagn men vill inte chansa utan byter ut den mot en dito lätt begagnad på stundande coast to coast.

Jag har testat de flesta "riktiga" joggingvagnar med 16-20-tums hjul som säljs på den svenska marknaden. Ingen har kommit i närheten av Baby Jogger, konkurrenterna känns klumpiga och rullar tyngre. Men genom att byta ut "traktordäcken" till smala racingdäck går det att förvandla en folkvagn till en racer. Tyvärr säljs inte Baby Jogger längre i Sverige så håll koll på begagnatmarknaden eller köp vagnen i USA.

Numera är det inte så många småbarnsföräldrar som springer med joggingvagn. För några år sedan mötte jag nästan dagligen löpare med vagn. Förstår inte vad som hänt. Så ut och spring med din vanliga barnvagn och skulle andan falla på, skaffa en riktig joggingvagn och njut av livet och äventyren!

Keep on running!

Postad av Björn kl 16:31:42

Läs / skriv kommentar (7)


2016-03-03 - Vad du bör veta inför ett coast to coast (2) : Så planerar du den perfekta löpdagen

Mat på en trevlig restaurang längs vägen eller färsk frukt i kärran får löparen på gott humör så han kan ta några steg på Maslows behovstrappa. Bilderna från Georgia 2010. Klicka för större storlek!

Varje dag under ett coast to coast försöker jag nå det översta trappsteget i den Maslowska behovstrappan. Det gäller att få till den perfekta löpdagen. Mat vid rätt tidpunkt och på rätt plats är då förutsättningen för orka alla stegen. Men det behövs fler ingredienser i soppan.

I andra avsnittet av ”Coast to Coast-skolan” får du tips om hur du kan lägga upp en riktigt lång löpdag så att den blir så bra som möjligt. Planering är A och O. Har du koll på läget och känner dig säker blir allt lättare och roligare.
Visst, det mesta händer oförhappandes. Det är inte för inte ett coast to coast är ett enda stort äventyr. Ändå ligger det mycket planerande bakom; varenda löpdag är planerad i detalj, dagsdistansen, valet av vägar, matstoppen och även motellbokningen ska vara klara innan du checkar ut från motellet.

Planeringsverktyget är Google Maps. Det används för att i detalj lägga upp löpdagarna. Så här ser t ex dag 51 ut, fredagen den 10 juni: länk.  Länken har jag lagt i ett excelark där jag har adresserna till alla mina motell och andra viktiga noteringar som t ex hur långt det är till lunchstoppet, viktiga avtagsvägar, eventuella sevärdheter, möjligheter till eftermiddagsfika och om hur motellet jag kommer till kan tänkas vara.

Dan innan går jag igenom rutten. I min vattentäta gps (Garmin Zumo 660 för mc) läggs motellets adress in samt viktiga stödjepunkter. Det blir då i stort sett omöjligt att springa fel. Annat var det under de första USA-löpen då papperskartor användes. Felspringningar var inte heller då särskilt vanliga men bara att inte veta exakt var man är ger en osäkerhet. Att fråga sig fram är vanskilgt- lokalkännedomen bland amerikanen i gemen är dålig.

Här har du ingen hjälp att hämta. Min erfarenhet av polisen i USA är negativ, föga hjälpsam och en fastsättarmentalitet. Bilden från Nevada 2014.

Motellens placering styr till stor del rutten. För mig har det gällt att få ihop distanser på cirka fem mil, helst inte längre än sju mil och inte kortare än en mara. Det går inte riktigt att lita på att alla motell finns med på Google Maps så det blir också sökande på andra sajter. Nya Goggle Maps, som jag i ogillade, har emellertid visat sig mycket bra och ställer man in på "cykel" får man en höjdkurva utritad, nog så viktigt i bergiga trakter. .När jag är osäker på detaljerna, hittar t ex inget matställe i ett litet samhälle, går jag ner med Gula gubben och kollar på gatunivå. Viktig info kan ibland också hämtas på städernas egna hemsidor men informationsvärdet där är ofta lågt.

En lyckad dag kräver i regel att jag hittar ett  matställe efter 20-25 kilometer, alltså ungefär halvvägs på etappen. Får jag äta på en restaurang och slippa att inta medhavd, kall mat vid vägkanten blir återhämtningen mycket bättre. Lunchstoppen kan bli långa, minst en timma och det blir då också ofta en powernap.

Dessa korta sovpauser är mycket effektiva. Läkare har förklarat att de medfört att jag kunnat minska nattsömnen med en eller två timmar och ändå vara utvilad på morgonen.

Planering i all ära men kanske hade frihetskänslan blivit ännu större om man sprang  mera på måfå, planerade efter hand och chansade lite mera. Så gjorde t ex Rune Larsson på sitt coast to coast. Men jag vågar inte.

Polisens råd är heller inte att lita på. Vid de tillfällen då jag stegat in på en polisstation och frågat om vägen eller annat har jag antingen fått rent felaktiga besked eller intetsägande upplysningar. Det gäller alltså att vara bra påläst. Annars är amerikanen väldigt hjälpsam.

Keep on running!

Postad av Björn kl 15:47:48

Läs / skriv kommentar (0)


2016-03-02 - Vad du bör veta inför ett coast to coast (1) : Så mycket behöver du träna

Ett starkt psyke är en fördel under äventyrslöpning. Bilden från Montana, 2010.

Att springa minst en mara dag ut och dag in låter för de flesta oöverstigligt. Men det är betydligt lättare än du tror. Därmed inte sagt att alla ultralöpare och elitlöpare skulle klara det.

Idag startar jag en serie på cirka tio avsnitt om så kallad äventyrslöpning, långa och lite spektakulära löpningar. Vad krävs, hur förbereder man sig, vad är svårigheterna, vad kostar det, är det farligt, vilken utrustning behövs och är det här något vanliga motionärer kan ägna sig åt? Och framför allt; varför över huvud taget syssla med den här typen av löpning?

När jag berättar om mina USA- löpningar på uppåt 500 mil och 100 dagar, tänker nio av tio på den fysiska prestationen. Få förstår att det är mer en mental än en fysisk utmaning. Det är därför långt ifrån säkert att alla elit- och ultralöpare skulle klara att springa de 500 milen över Amerika. Jo, rent fysiskt skulle många säkert inte ha några problem. Men många skulle ledsna, få hemlängtan eller bli deprimerade. Jag har sett flera tragiska fall- löpare som brutit, andra som fullföljt men fått betala ett högt pris.

Så det handlar om att ha det rätta kynnet. Du ska gilla ensamheten, tycka om monotona grejer och göra det för din egen skull, inte för att vara märkvärdig och visa andra att du kan. Så egentligen ligger äventyrslöpningen öppen för de flesta löpare. Men för det krävs träning, såväl fysisk som mental.

Ok, hur tränar man då? Ja, ska du vara ute mer än 2-3 veckor och springa i stort sett varje dag krävs att du sprungit under många år. Och du bör ha legat på höga träningsvolymer, minst tio mil i veckan under de senaste åren. En vanlig motionär skulle klara att springa en mara eller längre under en, kanske två eller tre dagar men sedan klappa ihop. Elitmotionären klarar minst en vecka men därefter är skaderisken mycket hög. Problemet är att de flesta inte vant sig vid att dag ut och dag in springa en ultra (distanser längre än ett maraton).

Det här gäller även mig. Det är alltid de två tre första veckorna som är kritiska under ett coast to coast. Men har du klarat dig från skador efter denna period kan du vara ganska säker på att kroppen håller hela vägen.

Hur bra du än tror att du är vore det rena vansinnet att på stört sätta igång med typ ett coast to coast. Som med allt gäller det att börja försiktigt. Jag startade med att springa Stockholm-Göteborg (cirka 50 mil) och fick en hum om hur det kan vara. Men börja gärna med en kortare distans, några dagar i Sverige med övernattning på vandrarhem eller hotell. Det kan bli ett nog så roligt äventyr, du slipper skadorna men får erfarenheten.

Planerar du att springa minst en mara varje dag behöver du inte springa så långa distanser under din vanliga träning  MIna långpass i Stockholm är sällan längre än 35 km. Det räcker för mig men veckomängden försöker jag hålla över tio mil, max 15-16 mil. Ska du upp i dessa mängder krävs att du kör två pass per dag några gånger i veckan, det blir mindre slitigt. Jag är inte riktigt där ännu, har fått ihop knappt 100 mil i år, och kommer därför att trappa upp mängden lite inför stundande coast to coast.

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 14:23:25

Läs / skriv kommentar (4)


2016-02-24 - Nästa coast to coast blir det snabbaste

Niagarafallen når jag efter 80 dagars löpning under mitt femte coast to coast, som startar den 19 april.

Mitt stundande coast to coast kan bli det snabbaste av dem alla. De cirka 500 milen från San Francisco till Boston ska springas på 93 dagar, nonstop.

Rutten är nu äntligen spikad. Planeringen tog mycket längre tid än väntat. Den här gången är det jag själv, inte min bror Jan, som till största delen svarat för jobbet. Enda fördelen är att jag nu har lite bättre koll och därför inte behöver bli så grinig när den ena 6-milsetappen efter den andra står på programmet. Jan kommer dock svara för finslipningen av rutten och han hänger också med som följebilschaufför under tre veckor i Nevada och Utah, passager som skulle ha varit "omöjliga" att klara utan följebil.

Rutten är helt annorlunda jämfört med tidigare år men i Wyoming och i Nebraska springer jag på kända vägar. Jag kommer att passera tolv delstater där Michigan och Massachusetts blir nya bekantskaper. Nytt är också att jag tar en snabbgående färja över Lake Michigan och springer en vecka i Kanada där jag får se Niagarafallen. Jag kommer även att springa Boston Marathon-banan, tyvärr inte det riktiga loppet som går den 18 april, dagen före min start i SFC.

Den streckade gula linjen är rutten 2016, övriga linjer är tidigare långa löpningar i USA. Klicka på bilden för större storlek!

Här rutten i grova drag:

San Francisco-Milwaukee, Wiconsin: https://goo.gl/maps/Ji7CAN7EkKS2

Muskegon, Michigan-Boston,Masschusetts: https://goo.gl/maps/MbJWAznPZrp

Motellens placering har till stor del avgjort hur långa dagsetapperna blivit. Målet har varit att få dem cirka fem mil men det har inte gått. Jag får 17 etapper på 6-7 mil och fyra på 7 mil, den längsta på 7,5 mil och den kortaste cirka 30 km. Jag har inte planerat in några vilodagar men har marginal för detta. Följer jag schemat, vilket jag gjort tidigare gånger, innebär det ett dagssnitt på 53-54 km. Det är ungefär där min komfortzon ligger.

Jag tar en färja över Lake Michigan, katamaranen gör 35 knop.

Jag har inte haft någon ambition att slå egna eller andras hastighetsrekord eller andra rekord. Att löpet nu ändå kan bli mitt snabbaste är en ren tillfällighet. Jag "fuskar" ju dessutom genom att ta en färja över Lake Michigan. Annars är 93 dagar inga märkvärdigheter i dessa sammanhang, medianen är 82 dagar, snittet 113 dagar och den snabbaste har korsat kontinenten på 46 dagar. Statistiken har dock några år på nacken och är inte helt tillfförlitlig, tyvärr sker ingen uppdatering längre.

Lyckas jag med mitt femte löp blir det ändå ett "världsrekord". Ingen har sprungit så många gånger, känt däremot är att en person gjort det fyra gånger men då haft följebil alla gånger. Sedan tidigare har jag rekordet utan följebil. Rekord, och rekord- visst kan det vara  trevligt men det är det är inte därför jag springer.

Varför springer jag då? Ja, om det och mycket annat kring mitt femte löp återkommer jag i ett antal blogginlägg. Kanske blir det lite av en "handbok" i coast to coast-löpning.

Keep on running!

Postad av Björn kl 12:42:19

Läs / skriv kommentar (8)