Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 1322 km. Denna vecka: 83 km. Idag: 42 km

2024-03-17 - Platt fall i Holland

I mål efter en av mina jobbigaste maror. Inga km-skyltar, glest med vätskekontroller där det mest bjöds på vatten samt en knixig, vindutsatt, trist bana gör att jag avråder andra från att springa Lentemarathon i holländska Amstelveen.

4.45- min Hollandsmara blev den klart sämsta. Lite förvånande eftersom jag kom väl förberedd.

Jag kan inte bara skylla på att loppet var dåligt arrangerat. Men hade jag fått i mig mera sportdryck och inte bara vatten (på 2-3 ställen serverades sportdryck) tror jag det hade gått lite bättre. Snålblåst, öppna fält, platt bana längs monotona kanaler och nio grader- efter 21 km kändes som om jag led av vätske- och energibrist. 

Är det en trend att man börjat dra in på sportdrycken i långloppen? Råkat ut för detta flera gånger, senast under jubileumsmaran i Göteborg. Ren snålhet? Och i Holland var de utställda muggarna med sportdryck fyllda till 1/3. När jag tog fyra muggar varnade en av funktionärerna mig för att jag kunde få magproblem. Det var ingen hejd på omsorgen denna dag, efter målgång, där det heller inte bjöds på sportdryck, kunde jag däremot få en rullstol! Tackade nej. Och tackade också nej till att stiga in i ett sjukvårdstält där man hade Coke. Denna ädla dryck köpte jag istället på intilliggande McDonalds och blev som en ny människa . . . 

Mycket bra mängdtränad och bra utvilad. Ja, jag är förvånad att det gick så här. Trodde på en tid runt 4.15. Får komma igen på Kungsbackaloppet (halvmara) om några veckor.

Keep on running!

PS

Ser nu att jag under två maror ifjol sprang ännu långsammare (Gbg 4.49, Florens 4.48)

Postad av Björn kl 18:43:49

Läs / skriv kommentar (8)


2024-03-14 - Smitare förstörde min babyjogger

Här på en lokalgata utanför Friskis&Svettis på Norra Stationsgatan blev kärran påkörd när den stod fastlåst i en stolpe. Bägge bakhjulen förstörda och vagnen obrukbar.

Det första jag såg var att en eker hängde löst. Men det visade sig snart vara värre än jag trodde.

Var och varannan dag tränar jag på F&S och i regel blir det på den närmaste anläggningen, den i Hagastan. Jag springer alltid till gymmet, har väskan med ombyte i vagnen och brukar också låsa fast kärran. Det gjorde jag däremot inte för några år sedan då vagnen blev stulen utanför gymmet. Försäkringsbolaget ersatte den gången.

Nu hände nästa samma sak igen- ingen stöld men vagnen blev påkörd och tryckt upp mot en vägg så att bägge bakhjulen blev skeva. Troligen var det en lastbil eller varutransportbil men föraren avvek utan att ge sig till känna. Trots att det skedde precis utanför entrén såg ingen vad som hände och tyvärr fanns det inga övervakningskameror.

Bedrövad och väl hemma fyllde jag i en skadeanmälan till försäkringsbolaget. Och redan dagen därpå ringde bolaget; jodå, min hemförsäkring skulle gälla och IF ersätter mig nu med 2 000 kronor, ungefär vad en begagnad vagn kan kosta. Nu gäller det bara att hitta någon till salu, vagnen är ovanlig. Dessbättre har jag två vagnar av samma modell i reserv så jag kan fortsätta att springa till gymmet men nu komer jag att parkera kärran så att jag ser den från löpbandet.

Keep on running!

Postad av Björn kl 14:43:49

Läs / skriv kommentar (3)


2024-03-09 - Blodvite i Bore

Vi är bäst i Bore Cup M70. I mitten segraren Lennart Venemalm, Uppsala LK och den stupade och omplåstrade krigaren Lars Söderberg som slutade 2:a.

 

Bara 200 meter före mål börjar löparen strax framför mig gå. Sedan vinglar han som en drucken, tar några steg och stupar med ansiktet i gruset exakt på mållinjen. Det blöder från näsa, ögonbryn och tinning och omgivningen står förstummad.

Sista deltävlingen i Bore Cup i Västerås blev dramatisk. Så rafflande har en uppgörelse i en av de äldre åldersklasserna nog aldrig varit. Striden stod i just M70 där jag ingick. Förutsättningarna var att  att slå klubbkompisen Lars Söderberg för att komma 2:a i sammandraget. Det gjorde jag inte men det var väldigt nära.

Lars tog ut sig till det yttersta. Det hade jag ingen aning om när han två kilometer före mål kom i kapp. Vi sprang ihop en bra bit, sa inte ett ord till varandra. Själv kände jag mig hyfsat fräsch men är defintivt ingen tävlingsmänniska som kan ta ut de sista krafterna. När Lars föll handlöst i backen bromsade jag in, att försöka pressa mig förbi kändes inte viktigt. Vi klockades för exakt samma tid.

Det gick säkert fem miunter innan vi kunde lyfta upp den tappre blödande krigaren, hålla honom under armarna och leda honom till en byggnad invid målet där han kunde skölja av ansiktet och bli omplåstrad.Lars behövde även ledsagarhjälp till omklädningsrummet några hundra meter bort. Ganska otäckt men allt verkar ändå ha slutat bra. Med sår både här och där,sargade glasögon och en andraplats i sammandraget kunde han för egen maskin ta sig hem till Vallentuna, säkert ändå ganska nöjd för veckan innan blev det flera medaljer på  Veteran SM inomhus i Falkenberg.

När detta skrivs har resultaten ännu inte kommit. Men det verkar ändå ha gått hyfsat snabbt i M70- vi tre i täten sprang den 7,5 km långa banan på sub 38.30 vilket gör ett tempo på ca 5,10. Ser också att min medelpuls var 158 så jag hade inte mer att ge denna dag.

Om en vecka är det dags för en mara i Holland. Jag är bra mängdtränad efter Spring till du stupar varför jag är förhoppningsfull.

Keep on running!

Postad av Björn kl 18:22:55

Läs / skriv kommentar (12)


2024-02-29 - Gammal är äldst

Jag snittade på 28 km/dag under februari eller totalt 82 mil. Mycket var ren pliktlöpning och därför inte så rolig. Men när jag som här kunde springa ner till Stalands Möbler i Kungens kurva och hämta ut ett stort paket och samtidigt uträtta flera ärenden längs vägen blev det mera meningsfullt.

En 76-åring, en 75-åring och en heltidsarbetande 63-åring. I löparutmaningen ”Spring tills du stupar” höll de äldsta ut längst, inte de garvade ultrarävarna.

En efter en föll dom bort. Reglerna är ganska tuffa, i alla fall mot slutet: i februari ska du springa eller gå minst det antal kilometrar som dagens datum visar. Totalt blir det 435 km eller i snitt 15 km/dag motsvarande 10,5 mil/veckan. Det klarar väl alla som sprungit några år?

Nej, skulle det snart visa sig. Redan första veckan stöp några. Och när ”tävlingen” nu är över står bara 12 kvar medan 60 stupade. Alla som klarat minimidistansen koras som ”vinnare”. Och bland dessa finns alla i det äldre gardet, däribland jag. Även i den engelska upplagan, Run until you drop, var jag den som sprang längst.

På FB förklarade deltagarna varför de stupat. I många fall handlar det om feber/förkylning eller tidsbrist på grund av arbete.  Någon visade en bild på sin egen febertermometer. En annan hade handgripligen stupat, ramlat ner för en trappa, och vi fick se bilden på trappan. Arrangören själv, Mikael Forsström, förklarade frankt:

-Jag stöp på grund av kroppslig skröplighet.

Det kanske mest ärliga svaret gav ”Kalle”:

-Hade ingen lust att ta mig ut i kväll helt enkelt.

Intressantare är vad deltagarna inte skrev. Ingen, möjligen utom just Kalle eller ”Mats”, som hellre ville åka skridskor och skidor, ifrågasatte om det här ens var roligt. Själv är jag kluven; det blir lätt något tvångsmässigt över det hela. Känner man inte för att springa ett visst antal kilometrar en dag finns det  ju ingen anledning att göra det. Nej, den här typen av pliktlöpning är inte riktigt min grej. Ändå gick det väldigt bra- jag sprang längst av alla, 82 mil.

Till hustrun dristade jag mig att säga:

-Det här var nog sista gången jag är med i Spring tills du stupar.

-Ska komma ihåg det till nästa år, svarade hon syrligt.

Rekordmånga deltagare under pandemiåren men rekordfå i år och en bottensiffra  för andelen vinnare. Gulmarkerade år visar år då jag sprungit längst av alla.

Keep on running!

Postad av Björn kl 21:44:55

Läs / skriv kommentar (13)


2024-02-23 - Här stupar dom flesta

Vi var ett 70-tal som ställde upp i Spring Tills Du stupar. När en vecka återstår är 18 kvar och 53 har stupat (alla under den bruna linjen). Jag är kvar i matchen men det är för tidigt att pusta ut. Klicka på bilden för att läsa namnen!

Keep on running! 

Postad av Björn kl 20:16:00

Läs / skriv kommentar (6)


2024-02-04 - Är detta vettigt?

Rena dårpippin! Ändå är jag med i den här löparutmaningen.

Spring eller gå så många km som dagens datum anger. Klarar du inte det, ja då har du stupat och är ute ur "tävlingen". Jag har under många år varit med i Run untill you drop, ett FB-arrangemang i februari och juli. Men i år tvekade jag och jag var inte ensam om detta.

I år är vi bara ett 70-tal galningar, jämnt fördelat mellan män och kvinnor, som antagit utmaningen. Det är cirka 100 färre än tidigare år. Vad minskningen beror på vet jag inte.

Egentligen gillar jag inte utmattningstävlingar, typ fotrallyt. Run untill you drop är dock inte lika extremt även om det är rätt tufft mot slutet och i år har ju februari 29 dagar. Sommarupplagan har inte lika stränga regler och under år då jag sprungit ett coast to coast har det därför känts lätt.

Att jag i år ändå ställer upp beror på att jag var på väg att slöa till- efter fjolårets coast to coast har vanliga träningsveckor legat på knappt 10 mil. Nu vill jag försöka öka mängden rejält för att i mars satsa på en mara. Men att jag blir den som springer längst i februari är knappast troligt- flera garvade ultralöpare är med och dom slår lätt en 76-åring. Fast någon tävling är det ju inte- alla som klarar minimidistansen är "vinnare".

Längs den här strida bäcken vid Nyfors i Tyresta nationalpark såg jag Strömstaren. Men för att se fågeln krävdes 6 mils löpning.

På tal om dårpippi; i helgen var ett gäng fågelskådare från bl a Naturskyddsföreningen i Tyresta för att titta på Strömstaren. Denna vackra och intressanta fågel ville jag inte missa så jag hängde på och tog ett långpass till nationalparken. Tyvärr råkade jag springa fel så två dagar senare gjorde jag ett nytt försök och nu kom jag rätt och fick se fågeln. Bilden med mobilen blev dock så dålig så den slipper ni se.

Keep on running!

Postad av Björn kl 21:41:40

Läs / skriv kommentar (10)


2024-01-27 - Så lite tränar Sveriges bäste ultralöpare

34-årige Elov Olsson berättar på Bosön om sin träning. Han är en av Sveriges bästa ultralöpare och ifjol satte han ett nytt svenskt rekord på 100 miles (11 timmaroch 26 minuter vilket ger ett snittempo på 4.13 min/km).

Han är ung, han är snabb och han är otroligt uthållig. En ultralöpare i världsklass borde väl också springa otroligt många mil? När jag frågar överraskar svaret.

Idag besökte jag en ultraträff ute på Bosön på Lidingö. Ultarvärlden är relativt okänd för mig och själv är jag ingen ultralöpare. På träffen arrangerad av föreningen ultradistans.se berättade Elov Olsson om sin träning och livet som ultralöpare. Ganska snart började jag ana att han sticker ut i mängden, inte bara för toppresultaten, utan också för hur lite han tränar.

Hur många mil sprang du ifjol? frågar jag när det blir dags för frågestund.

-580 mil, svarar han och ingen av de gravade ultralöparna i åhörarskaran verkar reagera.

Herregud, han springer inte mer än en ambitiös motionär, tänker jag. Drygt 10 mil i veckan är inte mycket för en elitlöpare. Svenska men framför allt utländska maratonlöpare på den nivån tränar uppemot dubbla mängden.

När föredraget närmar sig sitt slut kan jag inte hålla mig.

Skulle du inte nå ännu bättre resultat om du ökade mängden med säg 50 procent?

Han dröjer lite med svaret.

-Jag tror inte jag skulle få ihop helheten. Jag har stor familj, jobbar heltid och det ska kännas roligt. 12 mil i veckan känns bra men under 10 känns som om att jag inte tränat så mycket. Vill flukturera i mängd mellan veckorna.

En annan sak som överraskar är att han bara kör ett intervallpass i veckan. Nu skulle man kunna tro att det är relativt lätt träning han ägnar sig åt. Men så är det inte; långpassen som kan vara 4-5 mil sker i tänkt tävlingsfart (cirka 4.20-tempo).

Vad lär vi oss av detta? Kanske att här finns en potential till förbättring. Mer mängd "borde" ge ännu bättre resultat. Eller är det inte så enkelt?

Keep on running!

Postad av Björn kl 20:36:47

Läs / skriv kommentar (8)


2024-01-20 - Kylslaget Bore Cup

Kunge Bore, Bertil Palmqvist. Denne 77-årige ultralöpare, som tävlar för Bälinge IF, har varit med i de flesta lopp sedan starten av Bore Cup 1982. Alltid lika glad, trots kylan.

Hur är det att tävla i -19 grader? Faktiskt inga problem.

Idag gick den andra av totalt fyra deltävlingar i Bore Cup. In i det sista höll Björklinge SOK oss löpare på halstret; skulle det bli några tävlingar över huvud taget eller skulle distansen kortas? Jo det blev tävling och tur var väl det- istället för ca 8 km sprang alla 3,8 km. nu i gnistrande solsken och svag vind. Enligt min väderapp skulle det kännas som -24. Det gjorde det inte, jag svettades. Annars fanns det löpare som hade problem med luftvägarna.

Det blev ett av de kortaste lopp jag någonsin sprungit. Nu är distanserna för oss äldre i Bore Cup relativt korta men själv har jag fördel ju längre sträckan är. Mitt ut på banan kändes det dock som en lättnad att inte behöva springa ett varv till.

Idag var vi bara 37 tävlande, förståeligt med tanke på kylan.  Annars får nog Bore Cup, denna anrika tävling som pågått sedan 1982 och som jag varit med i cirka 20 år, se upp med det krympande deltagarantalet. Glädjande var att lilla Jumkils IF ställde upp med sex löpare. Glädjande också att gemytet består. Det är lite av 60-70-talskänsla löparna bjuds på; allt i all enkelhet med gemensam fika efteråt.

Björrkvallen i Björklinge utanför Uppsala. Två minuter kvar till start.

I  M70 var vi bara tre löpare och med mina 21.02 blev jag tvåa i klassen, slagen med drygt en minut av ”ungdomen” Lennart Venemalm från Uppsala IF. Det är nästan att man ser fram emot 80-årsklassen!

Keep on running!

Postad av Björn kl 18:36:33

Läs / skriv kommentar (3)