Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 2334 km. Denna vecka: 25 km. Idag: 25 km

2016-07-07 - Dag 79: Gubbarna sjunger på sista versen

Shirley Simpson säljer en kartong jordgubbar till mig för fem Kanadadollar (ca 34 kr). Dyrt tyckte jag. Då gav hon luffaren som plåster på såren en ostbit och sirap- något att mumsa på på hotellrummet.

Min bror Ragnar, som varje dag troget översätter mina texter till engelska, får nog problem med ordvitsen i rubriken. "Gubbarna" skulle ju kunna syfta både på bären och mig själv. Men lugn- det är bara jordgubbarna som håller på att ta slut.

Jordgubbssäsongen är över i Ontario, Kanada. Synd, jordgubbar är annars bland det bästa jag vet att äta samtidigt som jag springer. Nu får det bli vindruvor och körsbär. Av jordgubbsförsäljaren Shirle Simpson på Talbotville Farm Market utanför St Thomas får jag veta att en andra säsong jordgubbar är att vänta redan i september, ja jordgubbar kan ibland odlas ända fram i oktober.

-Fast dom sena jordgubbarna är inte lika goda, säger hon.

Som svensk tycker man naturligtvis att svenska jordgubbar är i världsklass. Vårt klimat sägs göra bären extra söta. Men Kanadagubbarna smakade gott, trots det något sura priset.

Dagens värmevarning var överdriven, tycker jag. På eftermiddagen kom det dessutom lite svalkande regn. Imorgon är en ny värmevarning utfärdad.

Fitness center på Comfort Inn, St Thomas, Ontario, Kanada.

Jag bor på Comfort Inn i utkanten av St Thomas (38 000 invånare). Som många "fina" motell finns här ett fitnes center, det vill säga ett gym. Motellen borde dock skämmas över sina usla gym. Trånga utrymmen med i regel ett löpband och ytterligare något redskap- det är allt. Ofta är dessutom maskinerna trasiga eller annars använder motellen gymmen som förvaringsutrymmen. Nej, ska jag träna mina artrosknän får det bli på gymmen ute på stan. Men tyvärr hinns det sällan med.

Trotjänare som gjort sitt. På skyltarna fram på lastbilarna kunde jag läsa: "CMC Diesel", "White Super power" resp "Ford V8" .

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 05:34:38

Läs / skriv kommentar (6)


2016-07-06 - Dag 78: Värmevarning i radion

Ryan Patterson höll på att klippa gräset på villatomten när jag passerade. Han tyckte att jag borde ha en Kanadaflagga fram på kärran och jag höll med. Fick dock tacka nej med hänsyn till flaggans storlek. Däremot blev det chips, banan och en kall öl (dracks senare på motellet eftersom öl är dålig sportdryck). Ryan jobbar på restaurang i grannstaden London,  har irländskt påbrå- hans farfar bodde inte så långt ifrån där han nu bor.

I radion varnar man för att det kommer att bli varmt. Barn och äldre bör hålla sig inomhus och alla bör undvika motionsaktiviteter. Själv springer jag på som inget hänt . . .

Jag verkar klara värmen väldigt bra. Är det något man kan träna sig till eller är det medfött? Jag vet inte. Hellre varmt än kallt, är min inställning. Men visst påverkas också jag av värmen och det går lite långsammare. Imorgon ska det bli uppåt 35 grader, ja det kommer att kännas så när man väger samman temperatur och luftfuktighet.

Luftfuktigheten är lurig. På vissa sträckor känns allt normalt men sedan smäller det till med enorm fuktighet. Jag får vrida ur tröjan stup i kvarten, dricka efter varje 2-3 km. Men idag var det inga problem, det kändes som hela Kanada stod bakom mig. Man gick formligen man ur huse och gav mig kall Gatorade, vatten och iste. Jag tackade och tog emot men fick till sist säga:

-Jag har tillräckligt med vätska men det skulle vara gott med något salt att äta. . .

Och vips har jag en chipspåse i näven!

Nyklippt och fin bland en massa käringtand.

 Nyligen insåg jag att jag ser ut som en övervintrad hippie. På mina coast to coast ”brukar” jag klippa mig i Iowa men det blev inte av den här gången. Med tanke på att jag nu varit ute i 76 dagar och att jag inte var nyklippt när jag åkte till USA har håret blivit ganska långt. Kanske är det mitt ovårdade hår poliserna hakat upp sig på? Nåväl, idag blev det av, i Watford (3 700 invånare) rullade jag in med kärran på en frisersalong. Besöket väckte viss uppmärksamhet och det var inte brist på samtalsämnen . . .  Inte superbilligt, 22 Kanadadollar inklusive dricks, men långt under ssvenska priser. Överlag tycker jag det mesta verkar billigare i Kanada än i USA.

I Watford stannade jag till för lunch och klippning.

Dagens distans 55 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:33:25

Läs / skriv kommentar (3)


2016-07-05 - Dag 77: Äntligen Kanada!

Jag tog färjan från Marin City, Michigan, över floden St Clair River till Sombra i Ontario, Kanada. Vid passkontrollen i Kanada gjordes det obligatoriska hoppet.

När jag nu kommit till Kanada känns det nästan som jag är hemma. Naturen påminner om Sverige, trafikskyltarna och utomhustermometrarna anger siffrorna i km/tim resp celcius och vikterna är i kilo.

Vi var bara tre bilar, en passagerare som handlat billig vodka i USA och så en coast to coast löpare på den lilla färjan över till Sombra på Kanadasidan. Överfarten kostade två dollar, resan gick på tio minuter och passkontrollen i Kanada gick hur smidig som helst.

Sedlarna känns väldigt plastiga. Den här banken tog ingen uttagsavgift vilket de flesta banker i USA gör . Drottning Elizabeth pryder 20 dollarsedlarna.

Hittills har jag 71 motell/hotell-nätter, en övernattning i en kyrka och camping en natt. Idag provade jag ett nytt koncept- Bed & Brekfast. B&B är till skillnad från Europa dyrt och exklusivt, det gäller i alla fall i USA. Hur det är i Kanada vet jag inte men på Rosies B&B i oljestaden Petrolia  blev Rosie så förtjust i att hysa en svensk luffare att jag bara behövde betala en symbolisk summa.

Rosie har sparat utrustningen hon bar i gruvan. Maken Harvey assisterar. Deras hem är fullt av minnen från gruvperioden.

Rosie som egentligen heter Ruth och den tio år äldre maken Harvey, 83, verkade leva upp vid min ankomst. Jag blev mottagen som en kung, bjuden på kvällsmål och fick höra Rosies intressanta levnadshistoria.

Hon arbetade 1985-1992 i Polaris zink- och blygruva i Little Cornwallis Island, världens nordligaste gruva (nedlagd idag).

-Mina bästa år i livet, säger hon och sätter på en video som visar hur tillvaron var för gruvarbetarna, som arbetade 400 meter under Nordpolens istäcke.

Rosie körde ett fordon som tankade andra fordon nere i gruvan med diesel, ett hårt och riskfyllt arbete.  Hon var en av 20 kvinnor i en annars helt manlig värld.

-Mycket droger och sprit men jag råkade inte ut för några tråkigheter.

Idag driver hon och maken Harvey Rosies B&B i villan i Petrolia.

- Har du en stark vilja blir livet så som du vill att det ska bli, säger hon. Jag nickar instämmande.

Utanför Petrolia (5 400 invånare) gjordes de första oljefynden i Nordamerika. Här fanns ett stort raffinaderi men det försvann när amerikanska Exxon köpte kanadensiska Imperial Oil. Oljefälten är fortfarande igång och är lönsamma. Bilden från avstängda Main Street.

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 04:37:56

Läs / skriv kommentar (11)


2016-07-04 - Dag 76: Jag ser Kanada!

På andra sidan St Clair River ser jag för första gången Kanada. Bilden från Marine City (4 200 invånare). På måndag tar jag färjan över till Sombra, Ontario, Kanda.

Tyvärr en mager rapport idag på grund av dåligt wifi på motellet i East China. Att jag ändå lyckats få ut några bilder är ett mirakel.

 Stark idag trots att jag fick ta en omväg till ett annat Walmart för att lämna tillbaka gårdagens inköpta gps. Lätt medvind, inte alltför varmt (30 grader) och flera Mc Donalds längs färdvägen underlättade.

Joggingvagn för hund. Mia med sin Socrates.

Tänk vad man kan hitta när man har en gps och ställer in den på gångfunktion. Underbar löpmiljö, dessutom en genväg.

USA må vara ett billand men vägnätet är generellt i sämre skick än i Sverige, mycket lappat och lagat. Interstate och större highways håller dock godtagbar standard. Iowas och Michigans vägar har inte imponerat. Bilden från 26 Mile Rd, Michigan.

Dagens distans: 74 km

Veckans distans: 377 km

Postad av Björn kl 05:59:34

Läs / skriv kommentar (8)


2016-07-03 - Dag 75: "Stora smällen" har inträffat!

Imorgon är det 4 July, USA:s självständighetsdag, Natonaldagen firas över hela landet med stora fyrverkerier i många städer. Själv drabbades jag av "stora smällen" dagen innan då min gps slutade att fungera.

Idag inträffade ”stora smällen”,  nästan det värsta som kan hända en ensam coast to coast löpare. Nej, jag är inte skadad, har inte tappat kreditkortet eller blivit rånad. Men min gps för navigering har slutat att fungera.

Hela dagen har fördystrats av detta tekniska problem. Ja, jag var nära att ge upp. Utan gps går det bara inte. Dator och gps är mina absolut viktigaste teknikprylar. Gps:en gick igång ett kort tag men stängde sedan av sig. Jag bytte batterier men felet kvarstod.

Jag hade dålig koll på var jag var, fick fråga mig fram och var hela tiden nervös för att vara på villovägar. Ofta har jag rett upp svåra situationer men nu kändes det hopplöst. Störtade dock in på närmaste Walmart och köpte deras billigaste bil-gps. Men skulle den fungera? Jag behövde ju en gps jag kan hålla i handen, inte en som får strömmen från cigarettuttaget i en bil. Försäljaren visste inget så risken var stor att jag köpte grisen i säcken. Hur skulle morgondagen bli? Papperskartor skulle då inte duga eftersom rutten gick på knixiga småvägar.

Jag lyckades i alla fall att ta mig till hotellet. Fram med gps:en igen. Den startade, lyste med full ljusstyrka ett kort tag men slocknade sedan. Felet kvarstod. Men var den ändå inte igång? Jo, jag kunde i mörkret se symbolerna på startsidan. Det visade sig att jag kommit åt ljusinställningen och efter att justerat ljusstyrkan fungerar allt normalt igen!

Walmarts gps ska lämnas tillbaka i morgon. Jag har hittat ett varuhus längs vägen men rutten förlängs med några kilometrar och blir nu över sju mil. Tidig uppstigning och start imorgon alltså. Men vad gör det, livet leker igen!

Pontiac är inte bara ett bilmärke utan också en stad i Michigan (60 000 invånare). Pontias slutade tillverkas 2009 i samband med att GM ansökte om konkursskydd.

Dagens distans: 47 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 04:35:30

Läs / skriv kommentar (7)


2016-07-02 - Dag 74: "Rånad" i Hartland

Tidsbrist gör att dagens rapport blir kort. En felspingning gjorde att en redan lång sträcka blev ännu längre. Men jag är nu i så god form att jag bara skrattade åt misstaget.

Jag befinner mig nu i Hartland, Michigan, där det bara finns ett motell (Best Western). En sådan situation utnyttjar motellen maximalt- priset var skyhögt (nära tusen kronor) trots att jag ändå fått rabatt. Tyvärr var jag var piskad att bo här. Priset i motellets tvättstuga var också det högsta jag någonsin betalat.

Idag såg jag på tv Amerikas långdistansstjärna, Galen Rupp, vinna 10 000 meter i de amerikanska OS-uttagningarna. Kommentatorerna flåsade upphetsat:

-Han tränar 145 miles (ca 23 mil) i veckan!

Dom skulle väl falla av stolen om dom visste att en 68-årig svensk pensionär just nu springer väsentligt längre . . .

Dagens distans: 67 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:43:31

Läs / skriv kommentar (3)


2016-07-01 - Dag 73: “They are big a*holes!”

Blåljus och sirener, det gillar polisen i USA. Men förtroendet för polisen bland de egna medborgarna är det lägsta på 22 år, visade en Gallup-undersökning i år.  Bilden från Lansing, Michigans huvudstad. Just denna incident var dock inte jag inblandad i.

Jag är inte ensam om att tycka illa om polisen i USA. Det gör också allt fler av de egna medborgarna. Men i den lilla gruppen coast go coast-löpare där jag ingår är förvånande nog inte missnöjet särskilt stort även om någon tycker att polisen är  "big a*holes!".

Jag gillar mycket i USA, dock inte polisen efter att under mina nu snart fem coast  plus andra långa löp i Amerika blivit stoppad cirka 200 gånger (i snitt stoppad 3 gånger per delstat x 12 delstater x 5 löp). Förutom brottslingar är de få amerikaner som haft så mycket kontakt med polisen som jag. I så gott som samtliga fall har stoppen varit omotiverade- jag har inte brutit mot några trafikregler eller varit misstänkt för något brott. I Sverige har jag under snart 40 års löpande nästan aldrig stoppats men i de få fallen har polisen hjälpt mig, här har jag aldrig haft nytta av polisen. Nej, deras sk "omsorg" om mitt välbefinnande ger jag inte mycket för, behöver jag hjälp är det jag som stoppar polisen. 

Flera enkäter visar att förtroendet för polisen i USA dalar, nu senast Gallup. "Bara" 52 procent svarade att de hade stort eller ganska stort förtroende. Reuters och Ipsos kom till liknande resultat och det är främst ungdomar, afroamerikaner och personer som röstar på demokraterna som misstror polisen mest. Även i Sverige minskar förtroendet men i båda länderna är ändå polisen den myndighet som allmänheten har störst förroende för.

Jag har gjort en egen, dock icke statiskt korrekt, undersökning bland  de som sprungit/gått över USA. Denna lilla skara har en Facebook-grupp och jag frågade om hur de blivit bemötta av polisen, hur ofta de stoppats etc. Jag fick ett 30-tal svar. Visst, alla hade blivit stoppade några gånger, några illa bemötta men på det stora hela taget var man inte särskilt missnöjd.

Förvånande? Nej, amerikanen är van vid polisens tuffa attityd, ja fastsättarmentalitet. I Sverige upplever jag att polisen är mera serviceinriktad, vill försöka hjälpa och ingriper bara när det är motiverat. Landsortspolisen i Amerika verkar ha lite att göra och ingripandena kan nog också förklaras med att de vill behålla sitt jobb. Ja, nära var tredje amerikan ger den förklaringen.

--

Löpningen går fortsatt bra. Nog är det förvånande att jag hittills inte haft en enda dag då själva löpningen mankerat? Nästan lite oroande   . . . När kommer smällen? Men just nu är det bra löparförutsättningar; inte för varmt, platt och lite trafik. Så morgondagens 65 km oroar mig inte.

Grand River, Portland, Michigan.

Här video-intervjun Muskegon Cronicle gjorde när en svensk viking landsteg i Michigan.

Dagens distans: 54 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:46:31

Läs / skriv kommentar (7)


2016-06-30 - Dag 72: Löparsällskap

För första gången under touren har jag fått sällskap under löpningen. Från vänster Naomi Nelson, Tricia Nelson och Linsae Nelson. Vi sprang ihop några kilometrar och fick en trevlig pratstund.

I Grand Rapids hör jag hejarrop från en bil. Det verkar som om jag har beundrare i stan. Det här var dagen då "alla" ville komma i kontakt med mig.

Tv- och radiokanaler i Grand Rapids, Michigans näst största stad, hade fått reda på att en svensk viking var i stan och ville intervjua mig. Tyvärr så blev det inga intervjuer, vi lyckades inte få kontakt med varandra annat än via mejl. Även en radiokanal i Sverige hörde av sig. Märkligt att allt plötsligt händer samma dag.

Löparfamiljen Nelson med mamma Tricia och barnen Linsae och Naomi lyckades däremot få stopp på mig.  Tricia har sprungit ett par maror och gjort tider strax över 3.30 och Naomi, 10 år, hade för första gången sprungit ett 10 km lopp. De hade med andra ord inga problem att hänga med en pensionär med rollator . . . Vi fick en trevlig pratstund och jag blev guidad till en kinarestaurang.

Rune Larsson tackade under sitt USA-löp nej till intervjuer. Det gör inte jag men jag ligger ändå lågt, har ännu inte tagit kontakt med några tidningar eller etermedier. Det kan bli lite väl mycket av den varan och kan sinka löpet. Jag springer ju dessutom inte för något välgörande ändamål och är inte piskad att dra in pengar.

Idag passade jag äntligen på att byta däck på kärran. Jag har släpat med ett reservdäck hela tiden men eftersom jag inte fått några punkteringar på länge har bytet inte blivit av. Däcken är inte särskilt slitna varför bytet egentligen var onödigt. Men det känns bra när utrustningen är i gott skick. Det kan jag däremot inte säga om Jans ipod jag fått låna. Den la av idag och kanske har tusentals countrylåtar gått förlorade. Teknik är nog bra men den ger mig också en del bekymmer.

Thornapple River, Grand Rapids.

Dagens distans: 59 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:06:55

Läs / skriv kommentar (6)